|
|
So spoke Scholm |
| 2006: A SIXTH HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2006 |
|
Precis som de senaste fem åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Peking 2008 ...eller: Jag hoppas slippa pratet om bojkott Publicerad i Svenska Dagbladet den 1 december 2006 Det är mycket Kina nu – och mer lär det bli. Om knappt två år, närmare bestämt den 8 augusti 2008 (datumet valt med största omsorg av arrangören), invigs de Olympiska Spelen i Kinas huvudstad Peking. Än har inte något offentligt krav om svensk bojkott av spelen rests och jag hoppas också innerligt att vi slipper den diskussionen som uppladdning. Det finns ett par saker som är självklara i frågan om Peking-OS vara eller inte vara. Beslutet att tilldela Kina OS var inte helt okontroversiellt eftersom den kinesiska regimen inte lever upp till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men förhoppningen var då och måste fortfarande vara att ett Olympiskt Spel ska fokusera på Kina och föra fram i ljuset det som kan finnas dolt. Faktum är att Peking var oerhört nära att få arrangera spelen redan 2000. Den gången vann Sydney den fjärde och sista röstningsomgången med blott två rösters övervikt – detta trots att Peking fått flest röster i de tre föregående utslagningsomgångarna. Förmodligen ansågs Kina inte redo den gången. Men åtta år senare var segern istället desto mer överlägsen. Vi får heller inte glömma bort att Peking valdes ut som värdstad för mer än fem år sedan och spelen kommer att arrangeras i mittens rike oavsett hur högljudda protesterna och hoten om bojkott kan tänkas bli. Skruvar vi klockan tillbaka ungefär 20 år hade den olympiska rörelsen precis upplevt tre bojkottade sommarspel. I Montreal 1976 reste ett antal afrikanska länder hem i protest mot att Nya Zeeland spelat en serie rugbymatcher mot Sydafrika. Men det är effekten av bojkotterna i de två kommande spelen, Moskva 1980 och Los Angeles fyra år senare, som känns intressantare. Vid tävlingarna i Moskva lyckades Sovjetunionen, i frånvaro av den andra supermakten USA och många av deras allierade, vinna 80 guldmedaljer. Näst bästa nation var Östtyskland med 47 guld och aldrig framstod väl den kommunistiska staten och statsstyrda idrotten som starkare än just då. 1984 var hemmanationen USA snäppet värre med sina 83 guld – att jämföra med 36 i de (nästan) bojkottbefriade spelen i Seoul 1988. Det enda en idrottslig bojkott i grund och botten leder till är alltså att de som är på plats vinner fler medaljer. Ju fler länder som, rent hypotetiskt, skulle stanna hemma från Peking desto fler medaljer till Kina. Och ju fler medaljer Kina vinner, desto mer rätt och riktig syns deras världsbild vara i deras egna ögon. För det finns ytterligare två saker som är ofrånkomliga när det gäller 2008 års Olympiska Spel: Kina vill visa upp ”The biggest show on earth” – i dubbel bemärkelse. Det kommer att bli de största och bäst arrangerade spelen någonsin. I många år avslutades OS rent slentrianmässigt med att IOK-presidenten sa att det varit ”the best games ever”. Kina kommer otvivelaktigt att jobba för att få de orden sagda vid avslutningsceremonin den 24 augusti 2008. Den andra målsättningen Kina har är att bli bästa nation i medaljligan. Efter 16 guld vardera i Barcelona 1992 och Atlanta 1996 blev det 28 guld i Sydney och positionen som tredje bästa nation. I Aten för lite drygt två år sedan, genrepet inför hemma-OS, var Kina näst bäst med 32 guld, 17 silver och 14 brons. Blott USA var starkare med 36 vinnare. I Peking är det slut med att vara näst bäst, då ska Kina vara nummer ett! Min personliga åsikt är att en bojkott från ett så litet land som Sverige är tandlös, ytterst få saknar i slutändan de som uteblir från festen. En bojkott från flera länder spelar regimen i händerna, ju fler som uteblir desto mer guld och ära till dem som är på plats. Alltså ska Sverige finnas väl representerade och väl förberedda i Peking om drygt 600 dagar. Vi ska vara där och försöka plocka hem så många medaljer som möjligt – men vi ska också vara väl medvetna om var vi befinner oss. För Peking är ifrågasatt som arrangör och det gäller för oss som är på plats, inte minst medias representanter, att våga se bakom Potemkin-kulissen för att se vad som kan tänkas döljas där.   
Jo, det var bättre förr... ...eller: Men en decimeter, yeah right! I efterdyningarna till kokainskandalen i samband med friidrotts-EM i Göteborg konstaterade Svenska Dagbladets krönikör Jan Majlard bland annat: ”Undringarna om varför världseliten i höjdhopp för 15 år sedan i genomsnitt lyfte en decimeter högre än dagens aktiva kommer obevekligen att få ny näring.” Exakt på vilket sätt Patrik Sjöbergs eventuella missbruk år 2006 gjorde att han hoppade högt i skarven mellan 80- och 90-tal övergår mitt förstånd, men det är får bli en senare fråga då det inte riktigt är det som saken gäller just nu. Men Borås Tidnings sportchef Jan Hansson var inne på ungefär samma linje om differensen mellan förr och nu i TV4:s morgonsoffa under EM och en gammal fotbollskompis undrade något liknande här om veckan, så jag kan ändå inte låta bli att undra: En decimeter högre?!? I genomsnitt?!? En snabbtitt på årets världsbästalista ger vid handen att totalt 23 hoppare hittills klarat 230 cm eller högre utomhus detta år. Enligt ovanstående logik borde det alltså varit ungefär lika många som hoppade 240 cm eller högre under en och samma sommar förr i världen. Men eftersom blott tio hoppare någonsin klarat denna magiska gräns – dessutom är dessa hoppares resultat utspridda över en period om 20 år – så faller herrar Majlard & Hanssons slutsatser lika platt till marken som en nedpetad höjdhoppsribba. Återstår då ändå ett par frågor: Var det bättre förr och i så fall hur mycket? Och när inträffade detta förr? Att det hoppades högre för ett antal år sedan kan inte ens jag argumentera emot. De flesta – men långt ifrån alla – toppresultaten presterades under andra halvan av 1980-talet eller första halvan av 1990-talet. Av samtliga 44 resultat över 239 cm noterades 39 stycken under tioårsperioden från 1985 till 1994. Därutöver ett vardera 1984, 1995, 1996, 2000 och 2005. Varför det ligger till på det viset kan man förstås fundera på, men det är inget vi ska undersöka här och nu eftersom det inte är syftet med den här betraktelsen. I statistikavdelningen på denna hemsida finns samtliga tävlingsresultat över 231 cm genom alla tider, både inomhus och utomhus – så det borde vara ett bra ställe att starta våra efterforskningar på. I skrivande stund – kvällen den 17 augusti 2006 – har det noterats totalt 1718 tävlingsresultat på 231 cm eller högre. Det första den 5 juni 1976 då Dwight Stones från USA slog världsrekord genom att klara just denna höjd i Philadelphia och det senaste så sent som idag då kinesen Huang Haiqiang vann junior-VM i Peking på 232 cm. Det år som innehållit i särklass flest noteringar på denna lista är utan tvekan 1988 med 139 stycken tävlingsresultat över 231 cm. Närmast efter är 1990 med 112 stycken, 1994 med 110 stycken och 1993 med 104 stycken. Sämst i "modern tid" är 1999 och 2001 med 42 resultat vardera. 2006 har hittills sett 53 resultat på 231 cm eller bättre. Om vi bryter ner det fantastiska höjdhoppsåret 1988 i mindre delar kan vi konstatera följande: Cubanen Javier Sotomayor slog sitt första världsrekord då han klarade 243 cm i spanska Salamanca den 8 september. Samme Sotomayor kom på grund av Cubas bojkott av OS aldrig att få chansen att delta i historiens hittills bästa höjdhoppstävling: OS-finalen i Seoul. En final som vanns av Gennadiy Avdeyenko på 238 cm och där hela tolv (12!) hoppare klarade 231 cm eller högre. Näst bäst i den kategorin är VM-finalen i Stuttgart då det krävdes 231 cm för åttondeplats. I övrigt slog Carlo Thränhardt världsrekord inomhus med 242 cm – ett resultat som fortfarande gäller som europarekord inne – medan Patrik Sjöberg vann inomhus-EM i Budapest på 239 cm. Men åter till de 139 tävlingsresultaten över 231 cm eftersom det är där intresset just nu ligger. Dessa 139 resultat gjordes av totalt 32 olika hoppare. Sotomayor var värst med 19 tävlingar över 231 cm medan Sjöberg och Thränhardt stod för vardera 10 stycken. Och hur bra dagens hoppare än lyckas prestera resten av denna sommar lär vi få oerhört svårt att nå upp till 1988 års klass. Alltså får vi bryta ner det året ytterligare ett steg och kommer då fram till följande. 139 resultat över 231 cm av 32 hoppare 93 resultat över 232 cm av 24 hoppare 64 resultat över 233 cm av 19 hoppare 51 resultat över 234 cm av 17 hoppare 33 resultat över 235 cm av 13 hoppare 23 resultat över 236 cm av 12 hoppare 12 resultat över 237 cm av 9 hoppare Det är nu jämförelsen kan börja, vi tittar på motsvarande siffror för 2006 och om skillnaden mellan förr och nu verkligen är en decimeter i genomsnitt, som Jan Majlard konstaterar utan att blinka, borde vi i årets statistik bara hitta en handfull resultat över 230 cm – om ens några. 53 resultat över 231 cm av 19 hoppare 37 resultat över 232 cm av 13 hoppare 25 resultat över 233 cm av 11 hoppare 17 resultat över 234 cm av 8 hoppare 9 resultat över 235 cm av 5 hoppare 6 resultat över 236 cm av 5 hoppare 3 resultat över 237 cm av 2 hoppare Som alla själva kan se är skillnaden näppeligen vare sig en decimeter eller ens en halv. Snarare är skillnaden mellan ett ännu inte avslutat 2006 och tidernas i särklass bästa höjdhoppsår, 1988, på sin höjd knappa 3 centimeter. 51 resultat över 234 cm år 1988 är fullt jämförbart med 53 resultat över 231 cm år 2006. 33 resultat över 235 cm år 1988 är fullt jämförbart med 37 resultat över 232 cm år 2006. 23 resultat över 236 cm år 1988 är fullt jämförbart med 25 resultat över 233 cm år 2006. Och för varje eventuellt resultat över 231 cm resten av denna sommar kommer skillnaden att bli mindre än dessa tre centimeter - som ju redan är ganska långt från den omtalade differensen på en decimeter... Ska vi bara för att statuera ännu ett exempel ta SvD-krönikören på orden och jämföra med 1991 – det handlade ju om "för 15 år sedan" i citatet ovan – får vi en än mindre differens, nämligen på ett ungefär en hel centimeter. 73 resultat över 231 cm 45 resultat över 232 cm 35 resultat över 233 cm 29 resultat över 234 cm 18 resultat över 235 cm 13 resultat över 236 cm 8 resultat över 237 cm Så vad blir då slutsatsen av denna statistiska genomgång? Förmodligen att större delen av den där decimeterstora skillnaden beror på okunnighet... ...men inte från dagens höjdhoppare, utan (som så ofta) från frågeställaren!! Så ett korrektare citat i Majlards krönika borde alltså vara: ”Undringarna om varför världseliten i höjdhopp för 15 år sedan i genomsnitt lyfte en centimeter högre än dagens aktiva kommer obevekligen att få ny näring.” Men det är klart, en sådan kommentar väcker ju ingen uppmärksamhet och lockar ju inga läsare - det är det ju bara överdrifterna som gör... 
Att ifrågasätta en ifrågasättare ...eller: Alltför snabba kast i media Publicerad i Svenska Dagbladet den 9 augusti 2006 1994 gjorde jag min första finnkamp. Som yngste deltagare i herrlandskampen lyckades jag bli bäste svensk i höjdhoppet, en centimeter från mitt personbästa. Problemet var bara att jag hade tre finländare före mig och att vi således förlorade grenen med smått pinsamma 16-6. Jag var trots detta nöjd med min egen insats och blev alltså rätt besviken över att dagen efter kunna läsa i tidningen att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp – och att jag drogs fram som det levande beviset för det. Fram till dess hade jag visserligen fått höra att jag var för kort och aldrig skulle kunna bli en bra höjdhoppare endast av den orsaken. Men att så kategoriskt dömas ut i rikspress kändes minst sagt ganska tungt för en 18-åring som just gjort sitt livs dittills näst bästa tävling. Det här är en av de saker jag vänder mig mot när det handlar om sportjournalistik. Att så snabbt döma ut någon och säga att ”Han blir aldrig något”, ”Hon kommer aldrig tillbaka” eller ”Världsrekordet kommer aldrig att slås”. Aldrig är ett oerhört starkt ord. Aldrig innefattar trots allt ”för all framtid” i sin innebörd. Men det är klart, det säljer väl inte lika många lösnummer att skriva ”Jag tror inte att han har någon större möjlighet att bli riktigt bra.” För några år sedan sprang jag på en värmländsk sportjournalist som var personligt bekant med den oefterhärmlige Ricky Bruch. Han berättade om hur Ricky en gång vunnit 71 diskustävlingar i rad (om siffran 71 inte är helt med sanningen överensstämmande så svär jag mig fri från att inte ha kunskap om det exakta antalet). När han sedan förlorade den 72:a möttes han dagen efter av rubriken: ”Är du slut nu, Ricky?” Något som väl om inte annat bevisar att rubriksättarna var lika påhittiga på 70-talet som 30 år senare. Hur kan det växla så fort? Hur kan man gå från hyllad segrare till utdömd förlorare i ljuset av en enda tävling? Ironiskt nog gäller självklart det motsatta också. En lyckad tävling och man är upphaussad hjälte även om det är ens första stora seger på flera månader. Det är inte längesen kvällstidningarna skrev dödsrunor och reste gravstenar över Tre Kronor. I år har i stort sett samma spelare som utpekades som landsförrädare då vunnit både OS och VM. Det svänger fort i hockey. Det är i mångt och mycket därför jag just nu känner mig väldigt tveksam till att utmålas som guldfavorit inför EM av den allestädes närvarande kvällspressen. Betänk att det bara är lite drygt två veckor sedan som jag med ett årsbästa på 230 cm inte ens (statistiskt) var Sveriges bäste höjdhoppare och enligt många heller aldrig skulle komma att bli det igen. Tre tävlingar senare anser samma bedömare att det, mer eller mindre, bara är för mig att åka till Göteborg och hämta hem EM-guldet. I min värld ligger sanningen någonstans där mittemellan. Antingen var jag en medaljkandidat också under min resultatmässigt dåliga period i juni och början av juli och då är jag det fortfarande. Men var jag utdömd då borde jag fortfarande vara det. En bra tävling, ett par höga hopp, kan inte förändra allt. Men långsiktigt tänkande och tålamod har väl aldrig varit de viktigaste ingredienserna i en rubrikmakares arbetsbeskrivning. För visst hamnade Zlatans gloria väldigt snabbt på sned efter ett par mållösa matcher under vintern och våren. Att spela bra räcker inte, man måste göra mål också. När Lasse Lagerbäck inför VM ifrågasatte hur många gånger ”expertisen” egentligen sett Zlatan spela under året blev han naturligtvis hudflängd för det. ”Inte behöver vi se Zlatan spela. Vi ser ju att han saknas i målprotokollet, alltså spelar han dåligt,” var den självklara slutsatsen. Så en annan sak jag har svårt att förstå är alltså detta ständiga ifrågasättande av det jag, och många andra idrottsmän, gör. De senaste åren har jag bott på fel plats, tränat på fel sätt, ätit fel mat, haft fel sponsorer, inte varit motiverad eller tävlat i fel kläder. För jodå, de där fladdriga shortsen kan man inte hoppa i, de kommer ju riva ner ribban när som helst… Jag tycker att det vore en sak om kritiken kom från personer insatta i friidrotten och min dagliga träning. Skulle Ulf Karlsson, som arbetat med friidrott stora delat av sitt vuxna liv och som ser mig närapå dagligen i Våxnäshallen under grundträningsperioden, anse att jag tränar på fel sätt och alltså borde byta tränare vore det en sak. Dels skulle han och jag då kunna ta upp en konstruktiv diskussion kring vad han menar och vad han anser att jag gör fel och dels vet jag att han kan friidrott och således är värd all min respekt. Om en journalist, eller före detta idrottsman eller annan utomstående, kommer med samma kritik faller det ärligt talat ganska platt till marken. Jag vet av egen erfarenhet att en journalist sällan eller aldrig kommer att svara på mina frågor kring vad och hur han menar och jag vet också att samme journalist inte sett mig träna tillräckligt många gånger för att bilda sig en uppfattning om vad som är rätt och fel i min träning. Han har förmodligen heller inte sett några andra höjdhoppare, eller friidrottare, i deras dagliga träning tillräckligt ofta för att ha något jämförelsematerial. Å andra sidan gäller det här i än högre grad i fotbollens värld. Förra säsongen inledde storlaget Real Madrid spanska ligan med att förlora två av de tre första matcherna. Genast restes krav på tränarens omedelbara avgång, trots att han lett laget under hela försäsongen och trots att det återstod 35 ligamatcher. Naturligtvis borde man inte läsa allt det som skrivs om en själv, i alla fall inte om man (över-) reagerar på det. Då vore väl allt frid och fröjd, eller? Förmodligen skulle det vara så, om det inte vore för en sak: Alltför många lever efter dogmen att allt de läser i tidningen är sant. Så för varje artikel eller krönika där man ifrågasätts eller kritiseras följer ett antal mail och kommentarer på stan (gärna bakom ryggen på en så att man inte ska höra, men tillräckligt högt för att man ändå gör det) på exakt samma tema. Detta eftersom media på något märkligt sätt rättfärdigar smutskastning. Har en tidning skrivit något är det som privatperson helt ok att spä på kritiken med ett mail, ett anonymt brev eller en blogg med än mer skit. Nu ska sägas att det mesta ändå är positivt, men problemet är att i alla fall jag tyvärr alltid reagerar starkare på det negativa. Jag antar att man som offentlig person får leva med att kommenteras och kategoriseras, att hyllas och hånas om vartannat. Men jag kommer aldrig att upphöra att fascineras av hur fort det vänder i pressens förlovade land. I den där finnkampen för 12 år sedan deltog för övrigt också Kajsa Bergqvist i damtävlingen och Staffan Strand i ungdomslandskampen. Så här i efterhand kan man väl säga att återväxten efter den store Sjöberg var hyfsad i alla fall. Att vi på senare år fått fram nya stjärnor i form av Linus Thörnblad och Emma Green gör att svenska friidrottsintresserade får möjlighet att njuta av höga hopp också framöver. Förmodligen kommer jag att kritiseras också för den här krönikan – men man ska aldrig säga aldrig. Fotnot efter MAI Galan den 22 augusti 2006: Det är möjligt att jag är gammal och bitter, det är möjligt att jag är överkänslig och det är framförallt möjligt att jag inte borde bry mig. Men det är ofrånkomligt att jag förundras över svensk medias kortsiktighet... I kvällens tävling i Malmö förlorade jag mot Linus Thörnblad för första gången på exakt två månader. Under denna tidsrymd har jag hunnit besegra honom i fyra tävlingar i rad: I DN Galan i Stockholm, EM-finalen i Göteborg, världens mest prestigefyllda höjdhoppsgala i Eberstadt och GP-tävlingen i Monaco. När jag nu fick se mig besegrad på grund av att jag gjorde en halvdålig insats i min minst viktiga tävling på 1,5 månad fastslår SVT Sport distinkt: "Linus Thörnblad är Sveriges just nu bäste höjdhoppare." Visst utgör media ett underbart eget litet universum?!?
The Day of Days ...eller: Richard Dahl var ingen favorit Publicerad i Svenska Dagbladet den 7 augusti 2006 På blott några dagar när är det nu 48 år sedan ett friidrotts-EM senast arrangerades på svensk mark. Detta faktum innebär med automatik att det är precis lika längesen en svensk man vann EM-guld i höjdhopp. Så långt i europamästerskapens historia hade Sverige vunnit fyra av sex höjdguld – sedan 1958 inget. I Vallhallavägskurvan på Stockholms Stadion utspelades den 24 augusti 1958 ett höjdhoppsdrama som ingen av de närvarande någonsin kommer att glömma. På förhand hette favoriterna Pettersson, Stepanov, Lansky och Kasjkarov. När dimmorna skingrats efter en flera timmar lång mangling på regntunga banor klev en Dahl ut som mästare. Södertäljes Richard Dahl var långtifrån guldfavorit. Bara månader före mästerskapet kunde han inte ens känna sig säker på att bli en del av EM-truppen. Den ena platsen, av två, var vikt för Stickan Pettersson och om den andra var det flera som kämpade. Regerande europamästaren och svenske rekordhållaren Benke Nilsson var en och Bertil Holmgren en annan men i slutändan föll valet på alltså på Dahl. Ett val ingen tillslut kunde ifrågasätta. Då ribban placerades på 210 cm återstod tre hoppare: De två svenskarna (med Dahl i ledningen och Stickan som tvåa) och tjecken Lansky, som varit EM-tvåa bakom Benke Nilsson fyra år tidigare. Både Stickan och Lansky gled över direkt i första, något som gav Lansky ledningen. Dahl, som rivit i första och som placeringsmässigt inte hade något att vinna på att klara höjden, valde att hoppa vidare och gick över också han. Nytt personligt rekord – men ändå ”bara” trea. Det var mästerskapens sista dag och Sverige hade ännu inte vunnit några guld. Just där och just då verkade också denna sista chans rinna arrangörsnationen ur händerna. Två medaljer var säkrade i höjdhoppet. Men guldet ännu i tjeckoslovakisk ägo då ribban höjdes med två centimeter till 212 cm – en centimeter högre än Benkes fyra år gamla svenska rekord. När Richard Dahl klev in på Stadion den där augustidagen 1958 hade han ett två månader gammalt personbästa på 208 cm i bagaget. Efter EM hoppade han som bäst 208 cm ytterligare en gång. Han vann aldrig SM utan fick nöja sig med två silver och ett brons. Att jämföra med den samtida Stickan Petterssons åtta guld och två silver. Men i knappt två år var han svensk rekordhållare, i fyra år var han regerande europamästare och för evigt är han ihågkommen. För trots att ribban, allt enligt radiolegenden Lennart Hyland, dallrade och dallrade i vad som verkade vara en evighet så låg den kvar i andra försöket på 212 cm. Richard Dahl hade slagit svenskt rekord och hans sensationella guld var ett faktum då varken Stickan eller Lansky kunde svara. Han skrev för evigt in sig i den svenska idrottshistorien och belönades följdriktigt med denna tidnings finaste utmärkelse. Knappt 50 år senare är friidrotts-EM återigen tillbaka på svensk mark. Stockholm har bytts mot Göteborg, dykstil mot flopp och kolstybb mot mondo. Nästan allt är annorlunda, men på en punkt är allt sig likt. Nu precis som då nämns huvudsakligen svenskar, ryssar och tjecker i förhandssnacket inför herrarnas höjd – och med allra största sannolikhet kommer allt att avgöras med en ribba som dallrar, dallrar och ligger kvar. Allt är klart, alla förberedelser gjorda och ikväll börjar festen. Nu är det bara upp till oss aktiva att göra det bästa vi kan av det. Precis som Richard Dahl gjorde en sommardag för 48 år sedan.   
Utomhuspremiär ...eller: Jag vill hoppa 2,30 på 30-årsdagen Publicerad i Svenska Dagbladet den 24 maj 2006 Så sitter man då här igen, med en säsongspremiär väntande runt hörnet. Det är dags att få ett delbesked på hur man skött träningen sen det senast begav sig och det är dags att på allvar börja titta drygt två månader framåt i tiden. Min senaste tävlingsinsats var inomhus-VM-finalen i Moskva den andra lördagen i mars. En tävling som resulterade årsbästat 230 cm och en femteplats – och som enligt somliga förståsigpåare också var det slutliga beviset på att jag är slut som höjdhoppare. Det är i sommar jag tänkte bevisa motsatsen – igen. På vägen hem från Moskva hittade jag följande citat i den bok jag just då plöjde igenom: Det är ens plikt att överbevisa dem som inte tror. Dessa tio ord kom att bli mitt motto inför vårens tunga grundträning på två olika sätt. Dels för att försöka bevisa för mig själv att jag visst kunde och orkade de dagar det kändes segt eller tungt och dels för att bevisa för (den så kallade) expertisen att jag har ett eller ett par goda år kvar av min karriär. Har det fungerat? Jo, jag skulle vilja säga att det har gjort det. Av de sex olika tester på min fysiska kapacitet som jag kör – och som jag kört i ett antal år nu – har jag noterat personliga rekord i fyra, tangerat det femte och varit nära det sjätte. Så rent hoppstyrkemässigt kan jag med gott samvete säga att jag aldrig varit bättre än vad jag är just nu. På fem av sex punkter är jag till och med ganska klart bättre än OS-året 2004. Nu har dock åren lärt mig att det ena inte nödvändigtvis leder till det andra. Bara för att fysiken är på topp är det inte säkert att hoppningen också är det. Så naturligtvis finns det ett och annat mörkt moln på himlen. Inte bara bokstavligt dessa dagar utan också bildligt. En ständigt krånglande vänsterfot, men vad annars kan man förvänta sig efter tio säsonger på 230-nivå? Å andra sidan visade en nyligen genomförd magnetröntgen att foten rent medicinskt är ok. Positivt så till vida att det inte är någon stressfraktur eller annat allvarligt fel. Negativt eftersom det ändå gör ont och ingen riktigt vet varför. Fotproblemen leder dessvärre också till andra småbekymmer. Detta eftersom antalet hopp har en tendens att bli alldeles för många när jag tränar. I början av ett höjdpass protesterar foten högljutt. Men efter ett antal hopp börjar smärtan bli mer eller mindre bedövad och då vågar jag trycka på mer i hoppningen igen. Problemet är bara att när detta inträffar är jag redan så pass sliten att jag riskerar att få ont någon annanstans. I vintras var det en vad jag fick krampkänning i. Nu under våren har det istället varit ett lår. Men smärtan i låret känns under kontroll just nu och om det bara blir lite sommar snart kommer också foten att må bättre. Alltså känns det rätt bra just nu. En oerhört spännande säsong ligger framför mig och övriga svenska friidrottare. Om två och en halv månad sparkar EM i Göteborg igång. Min enda chans i karriären att få tävla i ett internationellt mästerskap på svensk mark. Och tanken på ett fullsatt Ullevi en skön augustikväll känns, minst sagt, otroligt lockande. Vad har jag då för förhoppningar inför tävlingsdebuten i Kil på torsdag? Hela idén med att dra igång en tävling just detta datum var i grund och botten att hoppa minst 230 på 30-årsdagen. Lyckas jag med det så är jag, som en svensk fotbollsprofil skulle sagt, helnöjd! Så får jag bara önska mig en sak i födelsedagspresent vore det väl att få lite värme och uppehållsväder i Kil med omnejd under ett par timmar på torsdag eftermiddag. Om någon kan fixa det ska jag försöka ordna resten – och överbevisa dem som inte tror. 
Mothugg ...eller: Lägg ansvaret på rätt personer Publicerad i Svenska Dagbladet den 16 maj 2006 I juli förra året skrev jag under ett sponsoravtal med McDonalds. Redan då kom det ett och annat mer eller mindre aggressivt mejl som ifrågasatte mitt beteende eller helt enkelt idiotförklarade mig helt. Sen ett par veckor tillbaka har denna mejlflod intensifierats eftersom jag synts i en tv-reklam för denna min sponsor. Jag kan alltså inte direkt påstå att jag är förvånad över att kritiken förr eller senare dyker upp också i en tidningskrönika. Jag antar att det, för vilken gång i ordningen har jag sedan länge slutat fundera på, är lika bra att ge min syn på saken även i detta forum. En av huvudorsakerna till att jag valde att signera kontraktet med McDonalds är att detta är ett företag som tagit åt sig av kritiken och som är villigt att förändras. Går man in på en restaurang och jämför McDonalds utbud i dag med hur det såg ut för bara ett par år sedan är skillnaden häpnadsväckande. Det går att äta bra mat på McDonalds - det är helt och hållet upp till den som gör beställningen. För egen del äter jag mer än gärna en caesarsallad med grillad kyckling tillsammans med mineralvatten eller apelsinjuice. Räcker inte detta har jag inga problem att fylla på med extra morötter eller en påse frukt. Inte minst gäller detta om jag är på resande fot. Jag vet av erfarenhet att det är få andra restauranger som ger chansen att värma sonens mat eller välling, byta hans blöja på ett riktigt skötbord på en fräsch toalett eller låta honom sitta i en rentorkad barnstol. Att många, precis som Jan Majlard, fortfarande identifierar McDonalds med Big Mac och inget annat tyder som så ofta på ren okunskap. Kan mitt avtal med McDonalds leda till att fler förstår möjligheten att välja ett nyttigt alternativ så är mycket vunnet. I min värld ter det sig som naivt att tro att människor kommer att sluta äta på McDonalds eller något annat "snabbmatställe". Det borde vara enklare att påverka de som äter att någon gång välja bort coca-colan till förmån för en burk mineralvatten eller stripsen mot en påse morötter. Att man, som huvudkaraktären i "Supersize me", går upp i vikt av att äta orimliga mängder mat utan att motionera kan knappast ha kommit som en överraskning för någon. Jag tycker ändå att det är oerhört förenklat att enbart lägga skulden för barns problem med övervikt på McDonalds. Gå in på vilken matvarubutik som helst och man inser snabbt att godispåsarna innehåller mer i dag än för några år sedan och som alltid placeras de strategiskt och förföriskt nära utgångskassorna. Läsken säljs i allt större flaskor till allt lägre priser och så vidare. Vad ett barn stoppar i sig är i första hand dess föräldrars ansvar. Likaså hur mycket, eller lite, ett barn rör på sig. Det ansvaret kan aldrig läggas på vare sig McDonalds, regeringen, skolan eller någon annan. Kan jag genom McDonalds få chansen att informera barnen - och framförallt deras föräldrar - om vikten av lek, rörelse och att äta rätt och varierat då är mitt avtal värt en hel del annat än de eventuella pengar det ger mig. Ett annat ofrånkomligt faktum är att McDonalds är en av idrottsrörelsens allra största sponsorer. Både internationellt och här i Sverige. Svenska friidrottsförbundet har till exempel ett avtal med McDonalds liksom Sveriges olympiska kommitté - dessa samarbetar också kring den pågående löparfesten. Flera stora svenska idrottsklubbar, i olika idrotter och städer, har också större eller mindre avtal med McDonalds. Att också jag har ett kontrakt med det företaget bevisar väl snarare att jag är som idrottsmän är mest. Ingen av oss är någon övermänniska och vi bör således inte heller sättas på piedestal. 
Sjöberg ...eller: Sanning eller myt? - Det ska inte spela någon roll att han inte fått ordentlig höjdhoppsträning under en månad. En hoppare av Holms klass ska ligga på runt 2,30 - även på sina dåliga dagar. Jag tror att Stefan kan ha lite större problem än han själv vill erkänna. Detta konstaterar Patrik Sjöberg i dagens Expressen. Att jag har problem har jag erkänt och storleken på dem likaså. Jag har varit småförkyld mest hela hösten, haft småskador som stoppat upp träningen och jag ligger för tillfället väldigt mycket back med hoppningen. Det är inga hemligheter. Men jag har på senare tid känt att jag varit på rätt väg och att det blivit bättre och bättre för varje tävling. Men, det är inte jag som är temat för denna betraktelse. En betraktelse som jag faktiskt hoppades att jag skulle slippa skriva, men tillslut kommer droppen som får bägaren att rinna över... På Discovery Channel vevas programmet Mythbusters flitigt och eftersom det är ett program som jag fastnar framför då och då följer här Myten Patrik Sjöberg. Alla vet vi att Sjöberg innehar de svenska rekorden både utomhus och inomhus, att han vann VM-guld i Rom 1987, att han tagit tre OS-medaljer, vunnit fyra inomhus-EM och ett (låt vara inofficiellt) inomhus-VM. Det är dessa meriter media ständigt visar upp och inte minst dessa prestationer som Sjöberg själv tycks minnas. Dessvärre är alla människors minne mer eller mindre selektivt. För det är inte lika ofta det framkommer att Sjöbergs bästa insats på ett EM var sjätteplatsen på 225 cm i Stuttgart 1986, detta trots att han var rankad som världens bäste höjdhoppare både året före och året efter. I sin andra EM-start, i Aten 1982, nådde han inte högre än 215 cm som räckte till en delad tiondeplats. Bortsett från det fantastiska guldet i Rom är inte heller raden av VM-placeringar speciellt häpnadsväckande: Sexa på 232 cm i hemstaden Göteborg 1995, sjua på 231 cm i Tokyo 1991 och elva i VM-debuten i Helsingfors 1983 med 223 cm. De fyra EM-titlarna inomhus blandades upp med en delad sjätteplats på 224 cm 1986, en sjundeplats (också det i Göteborg för övrigt) 1984 på 224 cm och en tiondeplats på 222 cm i debuten 1982. Vid inomhus-VM blev det i alla fall ytterligare två medaljer att lägga till guldet 1985: Ett silver i Toronto 1993 på 239 cm (vilket är den högsta höjd någon någonsin klarat utan att vinna) och ett brons på 235 cm i Budapest 1989 cm. Därutöver en trettondeplats på 224 cm i Sevilla 1991 och i Indianapolis 1987 blev han utan vare sig resultat eller placering efter att ha nollat på ingångshöjden - och detta bara en dryg månad efter att han slagit världsrekord inomhus med 241 cm. En sammanfattning av de Sjöbergska mästerskapsmeriterna ger alltså följande statistik: Tjugoen finaler. Elva medaljer. Tretton resultat över 230 cm. Ja, faktiskt till och med över 231 cm. Men också åtta på 225 cm eller sämre. En hoppare av Sjöbergs klass borde legat på höjder kring 230 cm - även på sina dåliga dagar - och rent formmässigt borde man inte ha en dålig dag när det är mästerskapsfinal på gång. Till Sjöbergs försvar ska dock tilläggas att två av dessa finaler avgjordes innan han klarade 230 cm för första gången i sin karriär. Men det lämnar fortfarande sex finaler av nitton - en knapp tredjedel - med resultat på 225 cm eller lägre. Jämförelsevis har jag tagit åtta medaljer på mina, hittills, sexton finaler och varit över 230 cm vid tio av dessa och gjort 229 cm i ytterligare två. En magisk kväll, den 30 juni 1987, noterade Patrik Sjöberg nytt världsrekord på Stockholms Stadion i samband med DN Galan. Alltså kan man misstänka att Sjöberg trivdes ganska bra med att hoppa på den gamla olympiska arenan (han slog trots allt svenskt rekord där vid tre tillfällen) och gärna också i samband med DN Galan. Inte minst som det är den i särklass största friidrottsgalan i Sverige, det är en tävling som alltid bjuder på bra startfält och dessutom ses av en kunnig och stöttande publik. Under sin karriär fick Sjöberg möjlighet att hoppa DN Galan vid fjorton tillfällen från premiären 1981 och till avskedet 1996. På dessa fjorton försök hoppade Sjöberg högre än 230 cm vid fem tillfällen (1985, 1986, 1987, 1989 och 1991). OS-året 1984 vann han visserligen, men inte på högre än 225 cm. Fyra år senare, i upptakten inför OS i Seoul och alltså året efter världsrekordet, blev det inte mer än 221 cm och 1995, med ett VM på hemmaplan bara en dryg månad bort, stannade han på 220 cm (och detta först i tredje och sista försöket). Tre av DN Galorna (1981, 1982 och 1983) avgjordes dock innan Sjöberg klarade 230 cm för första gången. Men även om vi räknar bort dessa tre och räknar in 228 cm som ett resultat runt 230 cm, som ju jag borde hoppa även mina dåliga dagar, kommer vi inte upp i mer än totalt sju av elva DN Galor på 228 cm eller högre. En liten jämförelse som kanske kan vara på sin plats är att jag själv noterat sex av mina nio DN Galor över 228 cm. Rent toppmässigt är dock Sjöberg överlägsen med 242 cm mot 233 cm. Weltklasse i Zürich anses av alla friidrottare och utomstående betraktare som den största galan i världen. Stadion Letzigrund är alltid fullsatt och det finns få, om ens några, arenor där det blir bättre tryck i höjdhoppskurvan än just där. I Zürich tävlade Sjöberg totalt elva gånger. Tre av dessa vann han (1987, 1988 och 1989) och ytterligare två gånger hoppade han 230 cm eller högre (1991 och 1992). Alltså fem av elva över 230 cm och i övrigt 228 cm vid två tillfällen. 1985, när Sjöberg rankades som världens bäste höjdhoppare och bland annat hoppade 238 cm som högst, nådde han inte högre än 218 cm i Zürich. Visserligen kan vädret ha påverkat hans resultat, men faktum är att han inte slutade bättre än delad åtta i tävlingen. En annan av Sjöbergs svårslagna meriter är att han vann samtliga finnkamper som han ställde upp i - totalt tio stycken. Två av dem gick av stapeln innan det första 230 cm hoppet, men på de övriga åtta mäktade han bara med 230 cm eller högre vid tre tillfällen och som högst blev det 233 cm. Detta trots att motståndet sällan, eller aldrig, var speciellt svårslaget för en hoppare av Sjöbergs kaliber och att han således hade alla chanser i världen att själv välja vilka höjder han ville hoppa på. Nuvarande finnkampsrekordet noterades för övrigt på Ullevi 2004 och lyder på 235 cm. Så långt mästerskapen och galorna, nu över till den rena sifferexercisen. Den 9 juli 1983, i samband med Bislett Games i Oslo, klarade Patrik Sjöberg 230 cm för första gången i sin karriär. Fem dagar tidigare hade han noterat nytt svenskt rekord genom att klara 228 cm på Stockholms Stadion och i Oslo förbättrade han detta rekord med ytterligare fem centimeter till 233 cm. Knappt tretton år och två månader senare, den 7 september 1996, klarade Patrik Sjöberg återigen 233 cm. Denna gång i Milano i samband med IAAF:s GP-final som han vann. Vad Sjöberg själv inte visste då var att han aldrig mer skulle komma att hoppa 230 cm i en tävling. Efter detta kom han nämligen aldrig högre än de 228 cm han hoppade i slovakiska Banská Bystrica i februari 1997. I maj 1998 gjorde han så sin sista tävling, detta genom att stanna på 210 cm i Qatars huvudstad Doha. Totalt noterade Patrik Sjöberg 118 tävlingar över 230 cm i sin långa karriär. Under åren 1985-1989, som utan tvekan får räknas som Sjöbergs bästa, tillkom 75 av dessa. Som en jämförelse kan nämnas att detta är en mindre än vad jag själv noterat på de fem senaste säsongerna: 2001-2005. 1988 hade Sjöberg totalt 21 tävlingar på 230 cm eller bättre, vilket ironiskt nog råkar vara exakt samma siffra som jag noterades för sexton år senare. Världsrekordåret 1987 var antalet 19 och i övrigt hade han inget år under sin karriär när han gjorde fler än 13 tävlingar över 230 cm. Nu för tiden hoppar en elithoppare ungefär 25 tävlingar på en säsong och Sjöberg tävlade knappast mindre än så under sina bästa år. Från och med 1990, året då Sjöberg fyllde 25 år, och till och med 1996 noterade han däremot bara totalt 38 tävlingar över 230 cm. Ett orubbligt faktum är att Sjöberg - trots OS-silvret i Barcelona 1992 - under hela 1990-talet aldrig hoppade högre än 235 cm utomhus, detta i Eberstadt den 18 augusti 1996. Efter att han gjorde 240 cm för fjärde och sista gången - i Bryssel den 5 augusti 1989 - hoppade Sjöberg 235 cm eller högre vid blott 7 tillfällen. Detta trots att han rent åldersmässigt borde haft potential att fortfarande utvecklas. Själv gjorde jag mitt första hopp över 235 cm året då jag fyllde 25 år och knappt tre månader innan min 29-årsdag höjde jag mitt personbästa till 240 cm. Det kanske bästa året under 1990-talet kom att bli 1993. Då noterades Sjöberg för totalt 10 tävlingar över 230 cm, med 239 cm som topp, men också 9 tävlingar under 230 cm - innan han slutligen slet av hälsenan under uppvärmningen inför VM-kvalet i Stuttgart. OS-året 1992 var motsvarande siffror också 10 över, men hela 12 under 230 cm, och under resten av 90-talet var siffrorna långt sämre än så. Inte ens 1995, med ett VM i hemstaden Göteborg som motivationsfaktor, mäktade Sjöberg med mer än 3 tävlingar på 230 cm eller högre. Allt detta mynnar ut i en ofrånkomlig sanning: I princip varje säsong under sin elitkarriär, de lysande undantagen är 1987 och 1988, noterade Patrik Sjöberg fler - och i allra bästa fall lika många - tävlingar under 230 cm än han gjorde över samma höjd! Och eftersom Sjöberg i alla sina uttalanden genom åren fastslagit sin totala överlägsenhet gentemot mig som höjdhoppare återstår den självklara frågan: Varför borde jag ligga på höjder runt 230 cm även mina dåliga dagar när Patrik Sjöberg inte gjorde det själv?!? Antal tävlingar över 230 cm år för år. Patrik Sjöberg till vänster och Stefan Holm till höger:
Antal tävlingar över 230 cm per höjd. Patrik Sjöberg till vänster och Stefan Holm till höger:
Som alla kan se är Patrik Sjöberg fortfarande snäppet bättre i de flesta jämförelser - men det finns en mycket viktigt skillnad: Hans karriär är över - det är inte min!!  
Premiär ...eller: Jag har aldrig varit så osäker tidigare Publicerad i Svenska Dagbladet den 25 januari 2006 Jag står i begrepp att inleda min nittonde säsong som höjdhoppare. Och jag tror inte att jag någonsin tidigare har varit så osäker på var jag står. Fram till början av december gick allt i stort sett som planerat. Jag lyfte de vikter jag skulle, jag klarade av de häckhöjder jag hade tänkt mig och hoppade så långt som jag ville i mångsteg. När jag sen satte igång med höjdhoppandet på riktigt smärtade hoppfoten. Även om en magnetröntgen gav vid handen att det inte var något allvarligt blev det ändå ett avbrott i träningen. Strax efter jul, när höjdhoppspusslet var på väg att falla på plats, fick jag krampkänningar i min vänstra vad. Inget allvarligt nu heller, men återigen ett steg tillbaka i träningen. Den senaste veckan har jag i alla fall kunnat träna och framförallt hoppa höjd utan någon smärta, och det är alltid en bra början även om höjderna inte varit på den nivå som jag hoppats. Så exakt var jag står har jag faktiskt ingen aning om. Varför väljer jag då ändå att tävla? Inte minst som jag är väl medveten om att alla olyckskorpar i sportjournalistskrud kommer att kraxa om min nära förestående död om jag hoppar dåligt. Jag ser ett par bra anledningar. Den första är att jag verkligen känner att jag vill komma igång med tävlandet. Under de senaste veckorna har jag sett resultaten droppa in från när och fjärran och det är ofrånkomligt att suget växer. Jag älskar att tävla. Det är tanken på kommande tävlingar och utmaningar som gör den dagliga träningen meningsfull. Jag ser fram emot att nåla fast nummerlappen på tävlingslinnet och sen dra det över huvudet. Jag längtar efter att höra publikens taktfasta handklapp och känna tävlingsdjävulen vakna igen. Så det är delvis därför jag befinner mig i Polen just nu. En annan bidragande orsak är att jag behöver komma igång och tävla. När höjdhoppandet inte fungerar fullt ut på träning och det känns som om jag provat allt för att få flytet tillbaka finns det egentligen bara en sak kvar att göra: Att försöka chockstarta kroppen. Det har fungerat förr och min förhoppning är att det ska göra det igen. Att invanda tävlingsrutiner och känslan av allvar ska övervinna problemen från vardagslunken. Under den första halvan av februari ligger dessutom fyra av mina absoluta favorittävlingar på rad. Tävlingar där jag vet att det finns alla möjligheter att hoppa högt. Ska jag känna att jag är i tävlingsdugligt skick då vill jag gärna ha en tävling i ryggen innan dess. Så det är också därför jag sitter ensam på ett polskt hotellrum just nu. Jag vill tävla och jag behöver tävla. Svårare än så behöver det inte vara. Vad har jag då för egentliga målsättningar med denna min årsdebut? Rent resultatmässigt? Inga alls, faktiskt. Min fromma förhoppning är att jag ska kunna vara fullt fokuserad på min egen insats, känna flyt i ansatslöpningen, tryck i upphoppet och lyft över ribban. Med andra ord att tekniken fungerar på det sätt som jag vill att den ska göra. Gör den det så kommer resultaten och jag kan lämna ett kylslaget Polen bakom mig betydligt lättare om hjärtat och varmare i själen. |