|
So spoke Scholm | | 2004: A FOURTH HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2004 |
|
Precis som de senaste tre åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Reseminnen ...Resan med fel ansats från början till slut Publicerad i Connexpressen nummer 3 2004 Oftast är resandet en fröjd, men vissa dagar tycks ingenting fungera. Följande historia utspelar sig hösten 2002. Började resan på Karlstads flygplats på väg mot Stockholm. Av någon anledning fick jag inte ut boardingkorten Arlanda-Frankfurt och Frankfurt-Rom, men jag blev lovad att det skulle lösa sig i Stockholm. På Arlanda fick jag ut det första av boardingkorten. Fortfarande ganska lugn till sinnes, trots att jag började ana oråd eftersom precis samma sak hänt veckan innan och då hade jag missat anslutningen i Frankfurt. Å andra sidan hade jag haft knappt om tid då, nu skulle jag gå runt på den tyska jätteflygplatsen i ett par timmar. Landade i Frankfurt och begav mig på jakt efter något att äta och fann tillslut för gott att gå ut ur terminalen och äta utanför. Tid var det ju gott om. Käkade lite och beslutade mig för att ta mig tillbaka in i terminalen. Enorma köer överallt, men eftersom tiden nu började rinna ut lyckades jag prata mig fram till en ledig kassa. Sträckte fram mitt eurobonuskort - ingen reaktion. Biljetten var inlagd och jag var inbokad på planet till Rom, men det tycktes helt omöjligt att få datorn att spotta ut boardingkortet. Ingen förstod något och visst rabalder uppstod innan allt tycktes lösa sig. Jag knallade iväg till gaten, där jag lugnt slog mig ner och väntade för att kliva på planet. Tittade en extra gång på mitt surt förvärvade boardingkort och insåg att jag inte hade någon sittplats, planet var överbokat och jag stod på väntelistan. Planet taxade ut och flög iväg - jag och ett dussin upprörda italienare satt kvar i gaten. Tre timmars väntan på nästa plan till Rom. Ett antal timmar försenad anlände jag till den eviga staden. Ställde mig i position för att invänta min väska. En väska som naturligtvis var någon helt annanstans än där jag befann mig. Svor högljutt åt Tyskland i allmänhet och Lufthansa i synnerhet - ingen reagerade. Tog plats i en evighetslång kö till "lost and found" och väntade... Tappade tålamodet en stund. Det blev min tur. Blev försäkrad att "sånt här händer ofta, din väska kommer med nästa plan från Frankfurt sent ikväll, inga problem". Blev lugnare igen. Gick ut i ankomsthallen, möttes av en representant för tävlingen som sa hej och "vi ska bara vänta på ett par kenyaner på väg från Madrid". 90 minuter och ett glas apelsinjuice senare - inga kenyaner. Jag, tre ryskor som väntat lika länge som jag och en Schumacher-wannabee hoppade in i en bil, avverkade tio mil på knappa 50 minuter och kom äntligen fram till slutdestinationen. Fick löfte om att någon i organisationskommittén skulle höra sig för med flygplatsen i Rom om min väska och se till att få fram den innan morgondagens tävling och gav dessutom bort bagagekvittot till denne någon. Söndagen kom, min väska var fortfarande på plats okänd. Tappade tålamodet ett par gånger till men tackade min lyckliga stjärna för att spikskorna och tävlingsdräkten alltid ligger i handbagaget. Laddade för tävling, bytte om och klev ner till foajén för att vänta på en buss till arenan. Ingen buss. Blev räddad av en italiensk tränare vars trestegshoppande adept bodde på samma hotell. Han gick in i receptionen, slet tag i första bästa bilägare och krävde att vi skulle köras till tävlingen - pronto! Väl på arenan visade det sig dock att vår iver varit lite onödig. Höjdtävlingen var försenad på grund av en pågående ungdomstävling och ingen visste fortfarande var min väska befann sig. Jag satte mig ner och tjurade ett tag. Tävlingen kom igång tillslut, kände mig seg, trött och på allmänt dåligt humör. Det fanns naturligtvis ingen buss tillbaka till hotellet efter tävlingen så jag valde att omväxlande gå och jogga hem. Batteriet i mobilen var stendött och laddaren låg i den försvunna väskan precis som alla ombyteskläder. Skulle åka tillbaka till Rom klockan fem nästa morgon. Jag vaknade, klädde på mig, lämnade hotellrummet utan sorg och gick till stället varifrån bussen skulle gå. Tio i fem - ingen buss. Tio över fem - ingen buss. Gick tillbaka till mitt hotell - ingen buss. Gick tillbaka till torget där den skulle gå ifrån - ingen buss. Tappade tålamodet och skrek några väl valda ord på svenska till den sovande italienska staden. Ingen reagerade. Gick tillbaka till hotellet och sa några väl valda ord till portieren. Han uppfattade ordet "Taxi" och ringde efter en sådan. En dryg timme tillsammans med en rökhostande taxichaffis och 180 euro senare var jag tillbaka på flygplatsen i Rom. Klockan var halv sju på morgonen och "lost and found" disken nedsläckt och stängd. Försökte smita in till bagageutlämningen bakvägen men blev stoppad av en italiensk polis. Förklarade mitt ärende, han ville se mitt bagagekvitto, jag svarade att det skulle jag också vilja men det är i Rieti 10 mil bort. Jag blev visiterad och slutligen insläppt till bagageutlämningen under löfte om att komma raka vägen ut igen med eller utan väska. Insåg att jag hamnat i fel ände av flygplatsen och svor återigen högljutt till ingen alls. Hittade dock en smal passage till rätt sida där det fanns ett dammigt rum med en uppsjö av väskor. Undrade hur många som delade mitt öde denna måndagsmorgon - men där mitt på golvet stod min egen saknade bag. Slängde upp väskan på axeln och gick ut den väg jag inte kommit. Vakterna utanför tittade snett på mig, inga plan hade landat sen kvällen innan så vart kom jag ifrån egentligen? Orkade inte argumentera, stirrade bara ner i marken och gick till incheckningen. Plockade fram laddaren till mobiltelefonen och ett par rena kalsonger. Checkade in väskan, bytte kalsonger, laddade mobilen, grät inte när jag lämnade Rom och svor på att aldrig sätta mig fot i Rieti igen. Hur tävlingen gick? Jo, jag vann faktiskt. Annars hade jag nog varit gnällig… 
SOS Barnbyar Publicerad i Barnbyar nummer 3 2004 Hela min uppväxt fanns det alltid så mycket som jag tog för givet. Jag hade, och har fortfarande, både en mamma och en pappa som var friska och krya och som båda hade jobb. Jag hade möjligheten - för en möjlighet är det även om det ibland kändes som ett tvång - att gå i skolan och få en utbildning, att lära mig att läsa, skriva och räkna. Jag kunde alltid äta mig mätt och sova i ett eget rum i lugn, ro och trygghet, Problemet är bara att livet inte är så enkelt för alla människor i världen, för denna bästa av världar är för många en orättvis och otrygg plats. Och som alltid är det samhällets svagaste - alltså barnen - som drabbas först när resurser saknas. Och under en längre tid har jag haft en växande känsla av att också jag, precis som många andra, borde engagera mig på något vis. Att också jag borde dela med mig och hjälpa andra - av den oerhört enkla orsaken att jag faktiskt är en av de människor i världen som har möjlighet att göra det. Men det är märkligt hur svårt det är att få tummen ur och få det gjort. Tidigare har det alltid stannat vid att jag skänkt pengar när jag mer eller mindre uppmanats till att göra det, när mitt dåliga samvete sagt åt mig att göra det - men också det har varit alltför sällan. Så när jag fick en förfrågan om att ställa upp som ambassadör för SOS Barnbyar behövde jag inte speciellt lång betänketid innan jag svarade ja. För då föll bitarna på plats och pusslet började ta form. Jag skulle få en chans att hjälpa till mer permanent och jag skulle dessutom få möjligheten att själv utvecklas som människa och se saker i ett större sammanhang. För är det någonting jag har fått klart för mig genom de kontakter jag redan knutit så är det att ett besök på en barnby är bland det största man kan uppleva. Jag har ännu inte haft chansen att göra den resan men ser fram emot att få göra den snart. För att själv få uppleva vardagen och glädjen i en barnby och för att med egna ögon få se att det faktiskt fungerar, att mitt ambassadörsskap för SOS Barnbyar faktiskt ger barn möjlighet att växa upp till hela människor.  
En landskamp unik i sitt slag ...Blandade och mer eller mindre ljuva finnkampsminnen... Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 september 2004 Jag kan inte påstå att jag minns när eller hur jag första gången kom i kontakt med finnkampen. Men eftersom den alltid sändes på TV när jag var liten bör det ha varit den vägen. Och eftersom jag såg på all sport jag kom åt kan jag inte ha varit speciellt gammal. Finnkampen har alltid fascinerat, inte bara mig utan också andra friidrottsintresserade världen över. Det finns nämligen ingenting att jämföra med i världsfriidrotten. Finnkampen är inte bara historiens äldsta landskamp, man kan utan att överdriva säga att den är unik. Det är en i dagens idrottsvärld mycket märklig företeelse där det viktigaste inte är att slå rekord, där resultatet är av underordnad betydelse och där inte ens segern är det primära - det allra viktigaste är att besegra sin finne och att kanske knipa en pluspoäng till sitt land… För egen del är det nu 10 år sedan jag gjorde min debut i detta sammanhang, som yngst i det svenska herrlaget. En småkylig och regnig lördagseftermiddag i slutet av augusti på Stockholms Stadion resulterade i karriärens dittills näst bästa tävling (217 cm) men ändå finsk trippelseger och 16-6. Lyckligtvis vann vi ändå landskampen den gången. Jag tvivlar på att jag 1994 vågade se framåt och tro att jag fortfarande skulle vara en del av det svenska laget ett decennium senare - men nu står det 2004 i almanackan och jag kan se tillbaka på 10 raka finnkamper, med blandat resultat. Som om 6-16 i baken inte var illa nog följde den svenska höjdhoppartrion upp med 5-16 i ett ännu regnigare Helsingfors året efter - och lyckligtvis är det fortfarande det rent siffermässiga bottennappet i mitt finnkampande. Det rent känslomässiga ditot kom istället förra året. Som nykorad VM-tvåa borde det bara varit att ställa in skorna och vinna. Problemet är att man aldrig, aldrig, aldrig ska räkna bort de finska höjdhopparna på Helsingfors Olympiastadion. En onödig rivning på 221 kostade mig segern en dag när kroppen kändes kanonbra. Till råga på allt förlorade vi landskampen totalt med ynka två poäng, hade jag bara vunnit höjdhoppet så… Å andra sidan har jag också fått uppleva känslan av att vinna kampen oerhört knappt. 1996 skrevs den svenska totalsegern till 3 poäng, bland annat efter svensk grenseger i höjdhoppet med totalsiffrorna 11,5-10,5. Jämnare än så blir det inte. Men betydligt ojämnare har det alltså varit genom åren. De två finska tripplarna i mina båda första landskamper har betalats igen genom svenska motsvarigheter i Stockholm 1997 och Göteborg 1999. För egen del har mina tio insatser under blågul fana bara resulterat i 2,5 segrar i höjdhoppet och fem totalt i landskampen. Den där halva tillkom i en delad uppgörelse med Staffan Strand 1997, senaste gången landskampen hade Stockholms Stadion som hemvist. Året efter tog jag min första egna seger i ett mörkt och vått Helsingfors och för fyra år sen kom min senaste. Den var å andra sidan desto skönare eftersom jag i det årets OS-genrep noterade nytt finnkamps- och personligt rekord med 234 cm. Och i helgen är det alltså dags igen för den eviga kampen på friidrottsbanan mellan broderländerna. För min del blir det elfte gången och ännu en chans att skapa minnen av finnkampen - det är bara att hoppas att de blir ljusa den här gången! 
Värmlänning ...eller: Värmland är en självklarhet Publicerad i Turist i Värmland 2004 Jag kan inte hjälpa det. Men jag hör till den där kategorin av människor som tycker att det bästa med att resa bort är att komma hem igen. Så varje gång jag varit borta och sitter på ett flyg på väg mot den en gång så omtvistade flygplatsen i Mellerudstorp njuter jag av att likt en modern Nils Holgersson få se mitt hemlandskap från ovan. Få se hur Klarälven - hela Värmlands livsnerv - slingrar sig norrut. Från residensstaden där jag nu bor, genom det Forshaga där jag växt upp och vidare hela vägen in i vårt västra grannland. Och har jag riktig tur tar planet en lov norr om landningsbanan och jag får chansen att se ut över det Forshaga som alltid kommer att vara hemma. När jag sen kliver ur planet och känner doften av den tallskog som står tät runt flygplatsen växer sig känslan av att jag är hemma allt starkare. Det är precis samma känsla som jag får varje gång jag kommer i bil österifrån och ser siluetten av Karlstads Universitet uppe till höger från motorvägen sett. Eller när jag kommer från väster och ser Bergvik torna upp sig längs vägen. Så länge jag kan minnas - också på den tiden när jag fortfarande bodde i Forshaga - har just dessa båda landmärken i Karlstad symboliserat hemma för mig. Men vad är det då som är så speciellt med att komma hem igen? Varför kan jag aldrig släppa den där känslan av jag att redan när jag lyfter ser fram emot att landa igen? Det är kanske egentligen alla de där självklara sakerna: Att vakna i min egen säng, masa mig ut till mitt eget kök och äta frukosten med lokaltidningen och dess nyheter som sällskap. Kanske är det i grund och botten en fråga om trygghet alltihop. Trygghet i det som är invant och det som jag redan känner. Men längtan hem till Karlstad och Värmland är också längtan efter det lugn som ändå råder där. Slippa storstadens jäkt och hets och kunna andas den friska värmländska luften. Det är inte ofta jag företar mig några längre resor i mitt hemlandskap längre, men varje gång slås jag ändå av hur vackert och naturskönt det är. Att färdas norrut längs Frykensjöarna om sommaren när solen ligger på. Att stå vid Vänerns strand och se ut över skärgården i detta mäktiga innanhav. Eller att bara ta en glass vid Klarälvens strand och se vattnet långsamt strömma söderut. Alla har sina egna smultronställen i detta vackra sommarlandskap, så också jag. Det är möjligt att jag är sentimental bara för att jag är utomlands just när jag skriver det här. Men jag tror inte att det är därför jag ser fram emot att komma hem. Jag tror att det är för att jag är - Värmlänning.  
Budapest i en backspegel ...eller: Arenan ska lyfta i helgen Publicerad i Svenska Dagbladet den 6 mars 2004 Om jag lyfter blicken från min dator och tittar ut genom hotellrummets fönster ser jag inte bara snön som faller utan också den mäktiga hall som denna helg välkomnar friidrottens tionde världsmästerskap inomhus. Sett så här lite grann från ovan påminner den nybyggda hallen mest om ett rymdskepp på väg att lyfta i vilken Hollywood-produktion som helst. Men det är alltså där inne allting ska avgöras denna helg. Redan för 15 år sedan hade den ungerska huvudstaden äran att arrangera inomhus-VM i friidrott och den gången bjöd en höjdhoppare på den mest hisnande uppvisningen. Cubas Javier Sotomayor vann finalen på det ännu gällande världsrekordet - 243 cm - och var hela 8 cm före närmaste man. Enligt årets programblad var Sotomayor lugnet personifierad under sin rekordjakt den gången medan hans argaste konkurrenter nervöst stod och rökte i omklädningsrummet. Så höjdhoppshistoria har alltså redan skrivits i den här staden. Ja, till och med svensk sådan. I samma hall, ganska precis ett år tidigare, hade Patrik Sjöberg vunnit sin tredje EM-titel inom loppet av fyra år genom att hoppa 239 cm och notera ett mästerskapsrekord som ännu står sig. Apropå samma hall förresten. Faktum är att den hall där Sotomayor och Sjöberg firade stora framgångar för ett och ett halvt decennium sedan inte längre finns kvar - och ironiskt nog är kanske det just en av huvudorsakerna till att Budapest är den första stad att arrangera ett världsmästerskap för andra gången. Årets mästerskap bjuder deltagarna på en blott årsgammal hall, sedan den gamla förstördes i en brand för snart fem år sen, och ungrarna är med rätta stolta över möjligheten att återigen välkomna friidrottare från världens alla hörn. Från Europas alla hörn kom däremot friidrottare sommaren 1998 då EM avgjordes ett par välriktade spjutkast härifrån. Den gången vände det svenska landslaget hem med en silvermedalj - Malin Ewerlöf på 800 meter - och skulle utdelningen bli densamma nu skulle det utan tvivel klassas som ett fiasko. För egen del gjorde jag den gången mitt första internationella seniormästerskap utomhus - sjua med 227 cm - och mitt senaste besök i Ungern. För faktum är att Ungern var ett stundtals välbesökt land för min del i mitten och slutet av 90-talet. Inte nog med att EM gick just här i staden vid Donaus strand 1998. Tre år tidigare hade jag blivit sexa på junior-EM - Staffan Strand blev femma och Finlands Oskari Frösen stod som segrare - i Nyiregyháza sisådär en 25 mil nordost sett från min nuvarande position i tillvaron. Samma sommar hade jag, för andra året i rad, dock slagit nytt personlig rekord då jag klarade 221 cm här i stan - bara för att dagen efter göra mitt livs första sjumetershopp i längd. Så det är kul att vara tillbaka igen. Kul att åter minnas att höjdhopp heter Magasugrás på ungerska, tänka tillbaka på varma sommardagar i mitten 90-talet när jag hoppade högre (och längre) än någonsin och bara vetskapen om att det slagits världsrekord här i krokarna är en vacker tanke. Sen ska det bli intressant att se om någon kan få arenan att lyfta i helgen, den ser i alla fall ut att kunna göra det...   
Årets kvinnliga idrottare ...eller: Och de nominerade är... Sagt på Idrottsgalan den 19 januari 2004 Baron de Coubertin sa en gång att det viktigaste inte är att vinna, utan att kämpa väl. Och genom åren har vi sett svenska idrottsmän kämpa väl - både mot japaner och costaricaner på fotbollsplanen och mot vitryssar i hockeyrinken. De svenska idrottskvinnorna verkar däremot ha missförstått baronens sunda budskap. För dem är inte det viktigaste att vinna - utan att vinna så överlägset som möjligt. För överlägsenhet var ordet ett år när gulden stod tätt som slalomkäppar i pisten, när klyftan ner till tvåorna tycktes djupare än Grand Canyon, när guldcykler upprepades och männen blev lite putta. De nominerade är: Carolina Klüft - Susanne Ljungskog - Anja Pärson - Annika Sörenstam
Tre ord på vägen ...eller: Holm hoppas vara något stort på spåret Publicerad i Svenska Dagbladet den 9 januari 2004 Drivkraft. Kontinuitet. Tålamod. Tre enkla ord som länge varit min ledstjärna på vägen mot Aten. För hur jag än vrider och vänder på saken går det inte komma ifrån att allting handlar om Aten just nu. Denna klassiska grekiska huvudstad som åtta år försent åter får chansen att arrangera de olympiska spelen. För medan de engelska fansen under fotbolls-EM sommaren 1996 sjöng om hur fotbollen kommit hem blev Atenarna blåsta på konfekten. För mer Aten än en knippe olympiska fotbollsmatcher i Athens, nära Atlanta i USA, blev det aldrig det året. Men nu när OS kommer hem igen är det också något av examen för min egen satsning mot den översta avsatsen på den olympiska prispallen. Det är här inledningens tre ord kommer in: Drivkraft. Det finns idrottsmän som hävdar att det alltid är roligt att träna. Jag önskar att jag vore en av dem. Oftast är det kul och vissa dagar vill man att träningen skulle vara för evigt. Sen finns det dessa dagar, någon gång då och då, när kroppen skriker högt av ovilja redan då det är dags att kliva upp ur sängen på morgonen. Det är de dagarna som jag tror att viljan att vinna kommer in mer än någonsin och det kanske är just en sån dag som gör skillnaden i slutändan. Drivkraften är viktig av en mycket enkel orsak: Om jag inte vet varför och för vad jag tränar är det meningslöst. Hösten 2000, efter OS i Sydney där jag så snöpligt hamnade precis utanför prispallen, tränade jag bättre än någonsin för att nå en medalj i kommande vinters inomhus-VM. Den gången gick det hela vägen med ett guld som belöning. Men efter den segern tappade jag en del av gnistan, jag gjorde det jag skulle men inte mer än så. Sen blev det bara en fjärdeplats i den sommarens VM - en missad medalj men en oerhört viktig läxa inför framtiden. Ge allt, alltid. Chansen kommer kanske aldrig igen. Kontinuitet. Hade jag fått en krona för varje gång jag fått höra att jag tränar fel och/eller för lite hade jag troligen klarat mig helt utan sponsorer. Det intressanta är att de som kommenterar mitt sätt att träna är de som aldrig sett mig i mitt dagliga arbete. Jag har, tillsammans med min tränare som dessutom råkar vara min pappa, en idé om vad som ska göras, hur det ska göras och när det ska göras. Jag har i någon mening gått framåt för varje år - antingen i form av personliga rekord, i antalet tävlingar över 230 cm eller i mästerskapsplaceringar - och så länge jag känner att jag utvecklas finns det ingen anledning att ändra det jag anser vara ett vinnande koncept. Det är här kontinuiteten kommer in. Att år för år bli lite starkare, lite snabbare, lite bättre förberedd - att våga tänka på lång sikt och framförallt göra det jag själv tror på. Tålamod. Det tar tid att bli bra och det gäller att vissa gånger våga skynda långsamt. Förra våren när jag hade skadeproblem hade jag bara en enda sak för ögonen: Att börja hoppa höjdhopp igen. Vackert så, men jag skulle tagit det lugnare. Jag trodde att jag bara förlorat känslan för höjdhopp, men jag hade tappat så mycket mer än så i form av ren grundträning, styrketräning och olika typer av hoppövningar. Men när jag väl insåg att så var fallet låg Paris och VM alldeles för nära i tiden - och jag hann aldrig komma ikapp igen. En nyttig läropeng också det - men förhoppningsvis en kunskap jag aldrig behöver nyttja i framtiden. Samma sak gäller i den dagliga träningen. Två veckor kvar till vinterns första tävling och stundtals går det inte så bra som jag tycker att det borde - ska jag fortsätta träna hårt eller ska jag lätta på träningen och komma i form, kanske för tidigt? Det gäller att våga ha tålamod ibland. Så det gäller att hålla kvar driften att lyckas och viljan att vinna, att hålla fast vid den röda tråd man tror på och att våga vänta ut det rätta ögonblicket. Om jag lyckas? Vi får se - 2004 blir det examen i Aten. |