www.scholm.com

	So spoke Scholm
	2001: A HOLM ODYSSEY
	krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2001

Jag kommer aldrig orka skriva en riktig dagbok på den här hemsidan. Visst har jag funderat i de banorna, men jag har gett upp. En dagbok är i mina ögon något som ska skrivas varje dag, annars faller idén. Istället kommer jag att på den här sidan försöka yngla av mig krönikor med ojämna mellanrum, inte minst för att göra sidan mer levande.
Krönikor som inte nödvändigtvis handlar om friidrott i allmänhet och höjdhopp i synnerhet - utan ord och meningar som visar att jag kan nånting mer än att hoppa över en pinne, om jag sen kan det är upp till dig som läsare att avgöra!!
Mycket nöje!!!

Reflektion av en VM-lottning
Höjdhoppare brukar prata om att "dra tre snabba", alltså riva tre gånger på ingångshöjden och lämna tävlingen utan resultat.
Efter lördagens lottning av nästa års VM slutspel i fotboll har jag en stark känsla av att svenska landslaget i fotboll kommer att göra just detta - att "dra tre snabba" och lämna mästerskapet utan någon större framgång.
Det vore ju synd att påstå att det ser lätt ut att försöka komma etta eller tvåa i en grupp som innehåller det Argentina som av många anses vara världens just nu bästa fotbollslandslag, en grupp där de blågula ställs mot revanschsugna fullblodsproffs från England och en grupp med Afrikas kanske allra bästa landslag Nigeria.
Men å ena sidan: England brukar vi ju ha lätt emot, inte minst bevisat i landskampen i Manchester för drygt tre veckor sedan och i EM-kvalet senast, och dessutom har England en tendens att aldrig lyckas fullt ut i de stora mästerskapen. Och visst, någon stor favorit måste falla och varför skulle inte den favoriten kunna vara Argentina, dessutom ett landslag som Sverige aldrig förlorat emot, låt gå för att vi inte mött dem sen 1934. Nigeria då... tja, afrikansk oorganisation mot strikt svenskt försvar borde kunna ge en svensk kontring och seger.
Men å andra sidan: Nog är det väl dags att England snart bryter sviten mot Sverige och dessutom att en av världens största fotbollsnationer lyckas i ett världsmästerskap. Och kunde Argentina springa hem det sydamerikanska VM-kvalet så ska de väl kunna springa hem grupp F i Sydkorea/Japan 2002. Och ärligt talat så tror jag inte att Nigerias irrationella spelstil passar svensk "ordning och reda modell Lars-Tommy" något vidare.
Så tyvärr, jag tror att det blir tre snabba för Sverige i Japan nästa sommar, men jag hoppas att det inte blir på det viset och en nåd att stilla bedja om är väl att slippa 1-2, 1-2 och 1-2...
I övrigt så var en av de första sakerna jag reflekterade över att det inte blir samma finallag 2002 som det var i Frankrike den förtrollade sommaren 1998. Segrarna i grupp A, som bör bli Frankrike, stöter nämligen på segraren i grupp C, som bör bli Brasilien, redan i kvartsfinal. Skulle något av lagen mot förmodan bli tvåa i sin grupp så smäller det i vilket fall som helst i semifinalen. Plus att segraren i grupp F, troligen Argentina, ligger på samma halva.
Med andra ord: skulle Sverige bli tvåa i gruppen väntar troligen Frankrike i åttondelsfinal och överlever vi den så väntar nog Brasilien i kvarten, Argentina i semifinalen och då kvittar det nog vad vi ställs emot i finalen för det måste ju gå av bara farten...
Dessutom är det alltid intressant att se hur lotten har en tendens att para ihop vissa länder med varandra igen:
Frankrike och Danmark respektive Spanien och Paraguay precis som 1998, Argentina-Nigeria liksom Mexico-Italien som möttes i USA 1994, Brasilien och Costa Rica precis som i Italien för 11 år sen och Danmark-Uruguay i samma grupp igen, precis som i Mexico 1986. Att Sverige och England också har en viss förkärlek för varandra är väl heller ingen hemlighet.
I övrigt känns det som om det är dags för Spanien att lyckas i ett stort mästerskap, å andra sidan innebär gruppseger att grannen Portugal troligen väntar i kvartsfinalen. Och vad kan hemmanationerna Japan och Sydkorea hitta på, eller Kina, eller Nigeria och Kamerun...
Avslutningsvis, ett halvår i förväg, en snabb genomgång av hur det kan gå i Sydkorea och Japan nästa sommar:
Vidare från grupperna...
A: Frankrike och Danmark, B: Spanien och Paraguay, C: Brasilien och Turkiet, D: Portugal och Polen
E: Tyskland och Irland, F: Argentina och England, G: Italien och Kroatien och H: Ryssland och Japan
...åttondelsfinalerna...
Frankrike-England, Brasilien-Japan, Argentina-Danmark, Ryssland-Turkiet
Tyskland-Paraguay, Italien-Polen, Spanien-Irland och Portugal-Kroatien
...kvartsfinalerna...
Frankrike-Brasilien (precis som i Mexico 1986), Argentina-Ryssland
Tyskland-Italien (VM finalen 1982 i repris), Spanien-Portugal
...semifinalerna...
Frankrike-Argentina
Italien-Portugal
...och finalen!
Argentina-Portugal
Kanske.
Nåja, det är ju ett halvår kvar. Ett halvår att spekulera, fundera, filosofera, drömma, hoppas och tro. Jag vet i alla fall att det kommer att bli en hejdundrande fotbollsfest nästa sommar, oavsett om Sverige drar tre snabba eller inte.
Vi säger så
/Stefan

Den andra Ludmila-effekten
Publicerad i Svenska Dagbladet den 8 november
Det fanns en tid, för inte alls så längesedan, när det talades om "Ludmila-effekten" i svensk friidrott. Hur Ludmila Engquist visat för oss svenska friidrottare att det gick att vinna de stora tävlingarna, hur hon visat hur det skulle gå till att träna och tävla på högsta internationella nivå. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstod den kopplingen, för mig var det i så fall frågan om en "Sjöberg-effekt" där Patrik Sjöberg visat mig att man kunde hoppa högt och lyckas.
Men det är inte det saken gäller.
De senaste dagarna har friidrotten istället drabbats av "den nya Ludmila-effekten" som en vän till mig kallade den, och den är inte lika positiv som sin föregångare.
Enkelt uttryckt: Eftersom Ludmila erkänner att hon nu dopat sig så måste alltså alla andra inom svensk friidrott också vara dopade.
Jag har både hört, läst och sett märkliga kommentarer de senaste dagarna. I vår största kvällstidning svarar över 90 % av drygt 50 000 tillfrågade att de tror att det finns många, eller i alla fall enstaka, dopade inom svensk elitfriidrott. I radiosportens debatt i måndags var det någon som ringde in och berättade att man, enligt hans och många andras åsikt, måste vara dopad för att kunna vinna VM eller OS och så där verkar det hålla på.
Svenska folket känner sig lurade och jag förstår dem, också jag har en fadd eftersmak i munnen efter det som hänt i Ludmila-affären. Jag lägger inga värderingar i det jag nu säger: Jag känner inte Ludmila och jag känner inte Johan, hennes man, men jag är fullständigt övertygad om att det här är en enskild händelse. Att både Johan och Ludmila är mycket väl medvetna om vad de har gjort och att bara de vet varför det har hänt. Men det som nu hänt har faktiskt ingenting med svensk friidrott av idag att göra och det är viktigt att poängtera just det.
Jag vet, och jag vet det av egen erfarenhet, att man inte behöver dopa sig för att bli världsmästare. Jag stod själv överst på prispallen vid inomhus VM i friidrott i vintras och jag vet att jag är ren. Två dagar innan mig steg Kajsa Bergqvist upp på samma prispall och på samma sätt är jag till ett hundra procent säker på att hon är ren. Faktum är att jag inte i min vildaste fantasi kan föreställa mig att någon svensk friidrottare överhuvudtaget sysslar med något otillåtet.
Under de senaste 20 åren har Riksidrottsförbundet genomfört närmare 3000 tester på svenska friidrottare. Dessutom tillkommer ett stort antal tester av svenskar vid de internationella mästerskap, landskamper och galor. Av alla dessa genomförda tester har totalt åtta visat positivt resultat och av dessa åtta har endast tre (3!!) varit friidrottare på landslagsnivå och det senaste av dessa tre fall var 1985. På de sexton senaste åren har alltså ingen, upprepar ingen, svensk landslagsfriidrottare testat positivt för doping. Till saken hör dessutom att testerna blivit alltmer frekventa och testmetoderna allt bättre under de senaste åren.
För att ta ett exempel:
Idag, onsdagen den 7 november, måste jag hålla mig i min lägenhet mellan 13.00 och 15.00.
Varför?
Jo, jag har i min kontaktrapport till RF:s anti-dopinggrupp lovat att jag ska hålla mig hemma under den tiden för att vara tillgänglig att testas. På samma sätt lovade jag dopingpolisen att jag skulle träna mellan 10.00 och 12.00 i Våxnäshallen här i Karlstad i måndags. Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté och Svenska Friidrottsförbundet kräver det här av sina aktiva. Vill vi vara med och dela på den ekonomiska kakan måste vi också finnas tillgängliga för dopingtester minst två gånger varje vecka.
Med andra ord: Det går inte att komma undan om man som elitfriidrottare, eller som elitidrottsman överhuvudtaget, vill tänja på gränserna i Sverige idag!
Jag är kanske barnsligt naiv, det kan jag erkänna utan omsvep, men min inställning är att ingen friidrottare i världseliten idag är dopad. Jag kan inte gå ut på banan och misstänka mina medtävlare och konkurrenter för att fuska, det skulle inte gå att tävla under de villkoren.
Det är möjligt, till och med troligt, att jag har fel. Men jag är i vilket fall som helst fullständigt övertygad om att sanningen ligger betydligt närmare min barnsligt naiva syn på idrotten av idag än den cyniska och uppgivna bild som målas upp i samhället dessa dagar.
Svensk friidrott är ren, det är något jag kan sätta min sista slant på, och det är efter de premisserna vi måste fortsätta jobba. Svensk friidrott arbetar i medvind just nu och det vore förödande om den vinden skulle vändas på grund av det tragiska som hänt de senaste dagarna. Ludmila och Johan Engquist har gjort fel och bör ta konsekvenserna av detta, även om det i mina ögon stundtals varit ganska överdrivna konsekvenser, men låt inte deras misstag drabba svensk friidrott.
För friidrotten i Sverige står starkare än på länge och den enda vägen till framgång är hård träning, låt oss alla följa den vägen även i fortsättningen.
/Stefan Holm

Förstör inte friidrotten...
Publicerad i Aftonbladet den 16 juni
Friidrottsvärlden befinner sig i en märklig situation just nu. Det Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har lagt förslag om flera regeländringar, ändringar som ytterst få, om ens någon, aktiv vill vara med om. Det är som om en far inte skulle lita på sin son, som om en tränare inte skulle tro på sin aktiv eller som om en lärare inte skulle våga satsa på sin adept.
De ändringar det handlar om är att diska löpare efter en tjuvstart (i nuläget har man rätt att göra en felaktig start och diskas vid en upprepning), att minska antalet försök i höjdhopp och stavhopp till två per höjd istället för tre och att minska antalet försök i de övriga teknikgrenarna (längd, tresteg och de fyra kastgrenarna) till fyra istället för sex.
Med andra ord vill man minska chansen att notera goda resultat, det internationella friidrottsförbundet vill försvåra för sina egna idrottsmän att slå rekord, och man vill låta publiken uppleva sämre tävlingar.
En magisk högsommarkväll på Stockholms Stadion 1987: Patrik Sjöberg ensam på banan med ribban på 242 cm, världsrekordhöjd och tredje och sista försöket...
Ett fantastiskt drama i sex akter i Tokyo: I femte omgången får USA:s Mike Powell på sitt livs fullträff och raderar ut Bob Beamons 23 år gamla och "oslagbara" rekord. Carl Lewis försöker svara i sjätte hoppet och är så när att lyckas...
Två friidrottshistoriska ögonblick, världsrekord i tredje försöket och i femte omgången - en omöjlighet om IAAF:s nya regelförslag går igenom vid kongressen i Edmonton i augusti. Frågan är dessutom om dessa rekord, som noterats i tredje försöket i höjd och stav och i femte eller sjätte omgången i de övriga teknikgrenarna fortfarande gäller om de nya reglerna går igenom, eller ska hela världsrekordtabellen nollställas?!
OS finalen i höjdhopp i Sydney fick se en man klara 235 och ytterligare sex glida över 232. Hade det bara varit två försök per höjd hade läget varit ett helt annat: En man över 235 och två man över 232. Jag själv hade varit utriven redan på 229, som jag klarade i tredje försöket, medan Matusevich, Strand och Boswell försvunnit på 232. Jag har oerhört svårt att tro att en friidrottspublik vill betala för att se sämre tävlingar, något som blir följden av att man plockar bort 1/3 av möjligheterna att lyckas.
En tredjedel: Som om Vasaloppet vore 6 mil istället för 9 eller som om sommarlovet vore 45 dagar istället för 70.
IAAF fokuserar helt enkelt på ett problem som egentligen inte finns. Höjdhoppstävlingar kan ta lång tid, det är i mina ögon en del av tjusningen med dem, men det beror inte på att vi hoppare har tre försök på varje höjd utan på helt andra faktorer. Jag är 181 cm lång, när jag står raklång med hälarna i marken når jag lite drygt 230 cm. Om en höjdhoppsfunktionär då är kortare än vad jag är, låt säga 170 cm lång, måste vederbörande varje gång ribban ska läggas upp på höjder över 220 cm släpa fram en stol eller pall, klättra upp på pallen, lägga rätt ribban, klättra ner från pallen och slutligen bära bort den. Sånt tar tid!! När sen ribban väl ligger på plats tar det ofta orimligt lång tid innan hopparen ropas upp och klockan, vi har en minut på oss att hoppa från det att ribban ligger på plats, börjar ticka ner mot noll.
Det är samma sak i längdhoppet. Teknikens under gör att mätningen av ett hopp i längd eller tresteg tar onödigt lång tid. Det går betydligt fortare att mäta ett hopp med hjälp av måttband istället för den elektroniska utrustning som används på galor idag.
Tjuvstarter är ett annat gissel. Men det beror i nio fall av tio på ojämna starters. Idag verkar det inte finnas någon egentlig norm för vad som gäller. I Norden är det regelboken som gäller: Alla löpare skall ligga stilla på kommandot färdiga innan skottet avlossas. På galor i södra Europa dras ofta färdiga och skottet ihop till ett och samma - för att undvika tjuvstarter.
Vad som istället vore intressantare än att förstöra en vacker idrott vore att effektivisera domarnas arbete. Se till att uppsatta regler följs och att ge idrottsmännen en ärlig chans att slå de rekord som redan idag är svåra att överträffa. Jag tror inte att varken publiken på arenorna eller folket framför TV apparaterna vill se sämre resultat.
Jag hoppas att IAAF lyssnar på sina aktiva och tar till sig de protestlistor som cirkulerar på olika GP-tävlingar. För trots allt måste det väl ändå vara idrottsmännen som står i första rummet eller är det bara pengarna som styr?! I så fall är det ett mycket kortsiktigt tänkande som på lång sikt kommer att se friidrotten, de sommarolympiska spelens flaggskepp, tyna bort och dö.
/Stefan

Den ljusnande framtid är vår...
Publicerad i Svenska Dagbladet den 7 juni
För ett par år sedan var framtiden, i den mån det ens fanns någon, för svensk friidrott betydligt mer svår än vår. I massmedia handlade det mer om den ekonomiska krisen efter det, för alla utom svenska friidrottsförbundet, så succéartade VM:et i Göteborg och om skador på aktiva än om de skadefria idrottsmännen som faktiskt presterade något.
Jag vet inte exakt när det här förändrades, men jag vet att vi har en spännande friidrottssommar framför oss med svenska ögon sett.
1995 arrangerades friidrotts VM i Göteborg och Sverige blev helt utan medaljer.
2001 arrangeras friidrotts VM i Edmonton och många undrar hur många medaljer vi egentligen kan plocka med oss hem från lönnlövens förlovade land, för det ser bättre ut än på länge. Saken är dock den att på sju tidigare världsmästerskap har Sverige bara tagit tre medaljer (Patrik Sjöberg i höjdhopp 1987 och Ludmila Engquist på 100 meter häck 1997 och 1999) så det är inte att bara ställa ut skorna och plocka hem glittret.
Men visst, i den bästa av världar kommer naturligtvis Kajsa Bergqvist att nå oandade höjder i damhöjden och få revansch för den lite nesliga bronspengen i Sydney. Jag själv vill inget hellre än att ta revansch för fjärdeplatsen i Sydney och tiondeplatsen i Sevilla och lyckas i Edmonton precis som i Lissabon. Jag vet dessutom att Staffan Strand brinner av revanschlust efter sin tredjeplats med guldsmak bakom mig vid inomhus VM i mars.
Vi har Robert Kronberg på korta häcken som överraskar mig gång på gång. När han sprang OS finalen i Sydney sa jag till de som satt bredvid mig att: "det här är det största han någonsin kommer att vara med om, en OS final inför 110 000 åskådare". Fjärdeplatsen, med doft av än större framgång, vid inomhus VM i Lissabon visar att jag var helt fel ute. Efter att varit nöjd med finalplatsen i OS har jag en stark känsla av att Robban hungrar efter betydligt mer än en hedersam åttondeplats i Edmonton i sommar.
I längdhoppsgropen återfinns i första hand Erica Johansson. En kanonsäsong 2000, med flera medvindshopp över drömgränsen sju meter och guld vid inomhus EM, blev inget värd efter tre misslyckade hopp på Stadium Australia i Sydney. På samma sätt såg den lyckade sommaren 1999 guldet bli till sand i och med tiondeplatsen i Sevilla. Erica har en enorm potential och den dagen alla bitar faller på plats, gärna i Edmonton, kommer hon att vara mästerskapens drottning.
Förutom Erica vill säkert också "gamle" Mattias Sunneborn, de båda 76-orna Peter Häggström och Camilla Johansson och unge Christian Olsson vara med och leka i sandlådan i Edmonton. Mattias och Peter jagar varandra och en, enligt många, omöjlig kvalgräns i längdhoppet medan både Camilla och Christian har alla möjligheter att nå en VM final i tresteg, båda var bara centimeter från finalplats i Sydney.
Hoppnationen Sverige har dessutom två stavhoppare av rang: Martin Eriksson, den skadeförföljde IEM-tvåan från i fjol, och hans några år yngre konkurrent Patrik Kristiansson. Patrik har börjat säsongen förtroendeingivande och vill garanterat ha tillbaka det svenska rekord som Martin så ofint tog ifrån honom förra våren.
Sverige har också två systrar Kallur på korta häcken, och den ishockeyintresserade vet vad en Kallur kunde göra i Nordamerika på sin tid. Det är nog för tidigt att snacka om medaljer vad gäller systrarna Kallur, även om de båda går från klarhet till klarhet med Sanna steget före just nu. Men en finalplats finns helt klart inom räckhåll och det är ju vackert så.
I skadade Patrik Bodéns frånvaro ställs våra kastarförhoppningar i första hand till Jimmy Nordin. Jimmy, som i fjol passerade den magiska 20 metersgränsen men missade OS med en hårsmån, säger själv att guld är målet i Edmonton.
Släggringen i Edmonton får, för första gången i ett internationellt seniormästerskap, svenskt dambesök i form av Cecilia Nilsson som under våren och försommaren förbättrat sitt eget svenska rekord varje gång hon tittat på en slägga.
Ej heller att förglömma är Henrik Dagård. En hel och frisk Dagård kommer garanterat att vara med och slåss om poängplatserna vid tiokampen, denna giganternas kamp, i Edmonton i sommar.
Sverige har på senare år varit en nation av hoppare och kastare, med lite god vilja kan man ju också placera in Kronberg och systrarna Kallur i det facket, medan det varit tunnare på löparbanan. I skadade Malin Ewerlöfs frånvaro ser det fortfarande, med siktet inställt på Edmonton, tunt ut på damsidan. Men det kan mycket väl vara ett och annat på gång bland herrarna. Jimisola Laursen radade förra året upp lopp efter lopp efter lopp i gränslandet mellan Eric Josjös svenska rekord och 46 sekunder blankt, det är bara en tidsfråga innan Jimi knäcker Josjö. Dessutom kan det bli en intressant stafettsommar om resten av våra lovande kvartsmilare får vara hela och friska.
Jag vill också höja ett varningens finger för Spårvägens Henrik Skoog på 3000 meter hinder, ge den killen ett par år och kanske, kanske, kanske att vi får höra stadionpubliken vråla "Run Forest, run" för att hjälpa honom fram mot Gärderuds omöjliga svenska rekord. Sen får gärna sprinteressen Patrik Lövgren, Torbjörn Eriksson och Johan Engberg jaga varandra hela vägen till Canada.
Alla kommer kanske inte att lyckas till 100% i Edmonton och några kommer, i vanlig ordning, att bli nedsablade i pressen efteråt. Men på några års sikt, med den kull av talanger som skar guld med täljkniv vid junior VM i Chile i höstas och viredan etablerade , kommer svensk friidrott att kunna nå oanade framgångar. Ge oss bara lite tid, tillåt oss att misslyckas och stöd oss i våra svåra stunden, för hur man än vrider och vänder på det så är jag helt säker på att...
...den ljusnande framtid är vår!!!
/Stefan

Idioter?!
En av mina gamla höjdhoppspolare i Kil hade en period i sitt liv när han understundom utropade:
"Är folk idioter, eller?"
Så här i efterhand kan jag bara anta att det var som mest frekvent under året då vi gjorde lumpen tillsammans, när vi män blev till pojkar igen, men det är en annan historia.
Jag kom att tänka på det där idag när jag läste den större av våra kvällstidningar. Det där med att folk kanske är idioter. Eller i alla fall otroligt lättlurade, för ärligt talat:
TV4 sätter under den forne schlagerkungen Bert Karlssons ledning ihop ett dansband, skänker det TV tid och uppmanar svenska folket att älska dem. Sångerskor hoppar av, fejkade (?!) intriger uppstår och innan någon egentligen vet ordet av har bandet i fråga, ja Friends alltså, vunnit schlagerfestivalen i en helt annan TV kanal och ska representera landet i, den i svenska ögon, största musiktävling som finns.
Sen hänger kanal 5 på konceptet. Skapar programmet Popstars och ger oss bandet Excellence och inte nog med att folk tittar på smörjan och köper deras första singel. Vi tittar så intensivt och shoppar så vilt att, like a spark in the dark (för att citera en annan friidrottspolare från Kil), plötsligt ligger detta mediehysteriskt ihopsatta band etta på singellistan.
En bit ner på samma lista hittar vi ett annat gulligt projekt: Bandet som tvingades byta namn eftersom deras egentliga låtskrivare inte uppskattade spektaklet - nämligen A-teens, tidigare Abba Teens. Ett band som knappast hade haft någon vidare framtid med sitt ursprungliga namn och som ärligt talat inte kan ha några ljusare framtidsutsikter när bandmedlemmarna börjar närma sig tjugostrecket heller, men det kanske är kul så länge det varar.
Nu är det dock lyckligtvis så att det inte bara är det svenska folket som är så här lättlurat. I Australien, England, USA, Tyskland och Norge har de ihopsydda banden från TV programmet Popstars gått direkt in på förstaplatsen på respektive lands topplistor.
Att en av gruppmedlemmarna i det hypade Excellence bjuder oss på kommentaren "Det hade absolut inte gått så här fort om vi inte haft TV-programmet bakom oss" gör ju inte saken sämre precis.
Jag tror inte heller att det hade gått så bra så och framförallt så fort utan TV:s hjälp... För utan TV programmet hade de söta flickorna i bandet aldrig blivit presenterade för varandra, bandet hade aldrig skapats och vi hade inte gått på bluffen. Även om den ene av de båda doa-pojkarna i A-teens ändå leder floskeltoppen i denna den mest lättlurade av världar när han konstaterade att:
"Vi har ABBA att tacka för mycket av vår framgång."
Jo, det tror jag också...
Önskar att man kunde gå ut med en kommuniké till alla lågstadiebarn och deras föräldrar att inte "gå på den lätta" - för ärligt talat, det här är inte kul längre. Snart ställer jag mig på torget och vrålar:
"Markoolio, kom tillbaka, allt är förlåtet."
För trots att jag hävdar att den mannen är det värsta som hänt svenskt musikliv var det trots allt ganska kul att sitta på handbollsläktaren i Sydney och uppmana Sverige att ge oss "mål, mål, mål, mera mål…"
Annars återstår det väl bara en sak och det är inte att falla platt till marken och ge upp, utan att helt enkelt göra som Brainpool sjöng i sin "Bandstarter" i slutet av början av 90-talet, för det kanske är lika bra att ge igen med samma mynt…
"I think I'm gonna start a band…"
/Stefan

First time!
Publicerad i Svenska Dagbladet den 9 mars
Det var nog inte speciellt många som brydde sig om vad som hände vid höjdhoppsmadrassen den där dagen.
Det var nog inte någon som direkt reflekterade över att tjejen från Tureberg blev tvåa efter en rafflande omhoppning eller att den lille killen från Kil vann bland pojkarna före en grabb från Upplands Väsby.
Inte för någon, utom för de närmast sörjande, var de tre något spektakulärt inslag i friidrottstävlingen och varför skulle vi vara det.
Ingen av oss hade ju ens fyllt 13 år.
Det var söndagen den 19 mars 1989, året när Sveriges herrar under Gunde Svans ledning vann det mesta vid skid VM i Lahtis och TV3 för första gången sände ishockey VM, och det var första gången jag tävlade mot Staffan Strand och det var första gången jag träffade Kajsa Bergqvist.
På den tiden var det tunt med friidrottshallar i Sverige och varje vinter, i mitten av mars, var det massamling för unga friidrottare i Lugnethallen i Falun. Festisspelen samlade "alla", vi var till exempel 30 startande i höjdhoppet för 13 åriga pojkar, så varför skulle någon utanför den närmaste kretsen reflektera över vad 13 åringarna sysslade med vid höjdhoppsmadrassen.
Jag kan inte påstå att jag har kristallklara bilder av det som hände den där dagen, mycket kan vara efterhandskonstruktioner. Men jag vet, och är säker på, att det var jag som vann P13 höjd före Staffan Strand. Det kanske inte låter speciellt magiskt. Saken var dock den att det verkade som om alla visste vem han var och dessutom visste att han skulle vinna. Staffan hade sommaren 1988 varit med i den friidrottsskola som sänts på TV:s sommarlovsprogram och jag var en av de som suttit klistrad framför TV:n när de sändes. På samma sätt som alla tycktes veta vem Staffan var så visste knappt någon vem jag var, Festisspelen 1989 var min första tävling utanför Värmland.
Så även om det inte var några resultat av världsklass vi presterade, både jag och Staffan hoppade 155 cm (jag i första försöket och han i sitt andra), och trots att det inte gav några braskande tidningsrubriker kändes det för min del ganska stort att ha vunnit den tävlingen.
Samtidigt inleddes en märklig kärlekshistoria mellan mig och den för allt annat än friidrott anpassade hallen i Falun. Knappt tre år senare, i den första tävlingen en underbar vinter, gled jag för första gången i mitt liv över två meter i just den hallen och vid 1992 års upplaga av Festisspelen klarade jag 209 cm, lika högt som det gällande världsrekordet för damer. Vilket osökt för oss tillbaka till Kajsa Bergqvist.
Medan jag, Staffan och 28 andra killar påbörjade vår kamp om medaljerna hade Kajsa precis avslutat sin tävling. Den största orsaken till att jag minns henne är det enkla faktum att hon faktiskt förlorade mot en klubbkamrat till mig. Naturligtvis hade den här historien blivit ännu vackrare om det varit Emelie Färdigh, Kajsas ständiga kombattant under en följd av år och på den tiden tävlande för Kils AIK, som besegrat henne. Men eftersom Emelie är född först 1977 fick hon nöja sig med att vinna 12-års klassen istället.
Istället var det tjejen som en gång plockade med mig till friidrotten i Kil som besegrade Kajsa efter en omhoppning där ribban antingen låg på 150 cm eller 155 cm och som tycktes hålla på i en evighet. Erica Sandström, som hon heter, har sedan länge lagt sina spikskor på den berömda hyllan men var ändå en del i händelserna den där dagen i Falun.
Det enda riktigt påtagliga beviset jag har kvar från den där första gången är, förutom medaljen, ett suddigt foto från prisutdelningen föreställande mig, Staffan och killen som delade ut priset. Han var en lovande sprinter ännu inte 18 år fyllda och tävlandes för arrangörsklubben Falu IK. Han kallades för Grycksboexpressen, heter Torbjörn Eriksson och har det svenska rekordet på 200 meter.
Han reflekterade nog inte heller över vilka vi var, vi hade ju inte ens fyllt 13 år.
/Stefan

Ensam!
Han sitter ensam i ett hotellrum i en av Europas huvudstäder. Han sitter där precis som han suttit så många gånger förr med sin bärbara dator framför sig och blicken rakt in i skärmen. Han räds inte ensamheten men han njuter heller inte längre av den så som han en gång gjorde. Ensamheten skrämmer honom inte, det har den aldrig gjort, men han ser inte längre fram emot dessa stunder av bitter ensamhet i ett hotellrum i en storstad i Europa.
Han tänker på henne igen. Flickan i hans liv. Henne som han aldrig fick någon riktig chans att lära känna men som ändå, på något vis, tycks vara hans ideal. Flickan som han jämför alla andra med utan att någon lyckats leva upp till jämförelsen. Hon, vars ansikte han så förtvivlat söker varje gång han befinner sig i staden där hon bor. Flickan som han så förtvivlat gärna vill glömma men absolut inte kan tvätta bort minnet av.
Bilderna av deras avsked kommer alltid tillbaka till honom, hennes tårar på en centralstation i en helt annan europeisk huvudstad. Hur han nästan försökte skämta bort det utan att förstå att allting faktiskt var slut och att ingenting längre kunde gå att rädda. Hur han sedan låg vaken natt efter natt efter natt och bara längtade efter henne, efter ett livstecken, efter att få höra hennes röst, läsa hennes skrivna ord. Men ingenting, mer än den förtvivlade tystanden och ensamheten.
Innan han mötte henne trodde han att han visste allt om längtan och att han visste allt om ensamhet och han hoppades så att hon skulle lära honom något han inte redan visste allting om. Men denna korta, lika snabbt uppflammande som slocknade, kärlekshistoria gav honom nya perspektiv på längtan och på ensamhet. Han som trodde han visste var lidande innebar, som trodde han var stark i sin självvalda ensamhet. Han hade lika fel som han trodde att han haft rätt förut.
Han vet inom sig att han aldrig får henne tillbaka, varför skulle hon vilja komma tillbaka till honom, och förnuftet säger åt honom att glömma, att det inte är någon idé, att det är dags att gå vidare. Han vet allt det där, men han kan inte lägga det bakom sig, kan inte glömma och gå vidare innan han fått prata med henne om det. Innan han fått klart för sig att hon mår bra, att hon lever det liv hon vill leva, att hon klarar sig lika bra utan honom som han inte klarar sig utan henne. Men han kan inte göra det. Han kan inte bara lyfta på luren och slå hennes nummer och försöka förklara hur det är, hur han mår, vad han vill ha sagt.
Utåt säger han att det beror på att han inte vill riva i gamla sår, att han inte vill såra henne igen, att han klarar sig. Att ensam är stark. Men lika mycket finns rädslan där, rädslan för hur hon ska reagera om han hör av sig. Rädslan för att hon ska slänga på luren i örat på honom, för att hon inte alls ska förstå hur han känner.
Så nu sitter han där, ensam på ett anonymt hotellrum i en europeisk huvudstad, och försöker förklara vad han känner och vad han vill få sagt fast han vet att hon aldrig kommer att läsa det han skriver. Precis som hon aldrig har läst något av de brev han påbörjat men alltför sällan avslutat, de brev som han istället för att skicka till henne istället i vredesmod antingen bränt upp eller rivit i små bitar likt konfetti. Precis som hon aldrig fått en chans att höra vad han sagt till henne under dessa sömnlösa nätter i ensamma hotellrum i miljonstäder runt om i världen, för han har aldrig fått chansen att prata med henne öga mot öga sedan de skildes åt och allting var slut.
Han vet att det är slut och att det runnit mycket vatten under broarna i staden där han bor sedan det tog slut, och att det kommer att rinna mycket vatten under den bro som sträcker sig mot kontinenten från den stad där hon bor, innan han kommer att kunna glömma henne och gå vidare. Han vet så väl att han borde se framåt istället för att blicka över axeln, han vet att han borde sova genom alla dessa sömnlösa nätter och inte älta något han ändå inte kunde påverka. Men hela tiden kommer bilden av hennes tårfyllda ögon tillbaka till honom och den där känslan av att allting blev så fel och att ingenting någonsin kommer att bli som förr, inte någonsin igen.
Han sitter där ensam och skriver och försöker förklara och han vet att hon aldrig kommer att läsa det. Han vet att han borde ringa henne, men har inget nummer att ringa längre, han vet inte längre var hon finns och det sårade honom djupt när han inte längre kunde hitta hennes namn och nummer i telefonkatalogen. Inte för att han någonsin tog mod till sig och ringde henne medan han fortfarande hade hennes nummer, men det var ändå på något vis en garanti för att en del av henne fortfarande fanns hos honom. Nu är han ensam.
Det enda han har kvar är hennes brev, brev som han läst tills han kan varje ord i dem och han skäms oerhört för den kärlek hon visade honom i dessa få rader, i dessa enstaka brev. Han skäms, för den enda bilden han kan framkalla av henne är den av en gråtande flicka på en tågstation och det smärtar honom djupt att han inte har ett lyckligare minne av henne att bära med sig. För på det viset kommer hon alltid att gråta i hans hjärta.
Han kommer alltid tillbaka till henne i sina tankar, det räcker med ett förlupet ord, en sång på radion eller en artikel i en tidning. Det finns alltid någonting som kan påminna honom om den flickan som han gjort till sitt ideal och som han inte ens lärde känna. Han är medveten om att det inte alls är henne han älskar och längtar efter längre utan snarare känslorna som hon gav honom, känslan av att verkligen älska någon, känslan av att sväva på moln och klara av allting och att världen verkligen var den bästa av världar. Men samtidigt kan han inte låta bli att tänka att om, om jag bara får prata med henne så, om jag bara får en chans att förklara vad jag tycker, om jag bara kunde få henne att förstå. Men han vet att det är hopplöst.
Egentligen finns det bara en sak han vill säga henne, han vill egentligen bara säga förlåt, säga förlåt för att försöka torka tårarna i hennes ansikte i hans hjärta, säga förlåt för att äntligen kunna gå vidare och se på världen med nya ögon igen.
Han har tänkt på henne dag som natt i ett halvt decennium och han kan inte låta bli att undra ibland, undra om han ska sitta så här tio år från nu, ensam på ett hotellrum i en stad långt borta och längta efter en flicka han aldrig lärde känna men ändå inte kan sluta älska.
Jag vet precis hur han känner, denne man som en gång trodde sig veta allting om ensamhet men som blev varse hur fel han hade. Jag vet precis hur han känner, jag vet precis hur han mår, jag vet precis varför han sitter där.
Ty han är jag.
Förlåt!
/Stefan

Torsdagar!
Jag kan inte sluta att undra över vad det är för fel på torsdagar.
Alltså, missförstå mig rätt nu. Jag har absolut ingenting emot just torsdagar, men det verkar som om all världens musiker har det.
För hur jag än försöker och tänker och funderar och ältar och söker så lyckas jag bara inte, jag klarar inte av det. Jag kan helt enkelt inte hitta en enda låttitel som innehåller ordet "Torsdag".
Ja, inte "Thursday" heller för den delen.
Det kanske inte är nåt att bli upprörd över, eller ens att fundera på. Men faktum är att jag hur lätt som helst kan räkna upp låttitlar som innehåller veckans alla andra dagar.
I morgon kan jag till exempel låtsas att jag är Robert Smith och brista ut i The Cures "Friday I'm in love" - om jag nu skulle känna så överhuvudtaget vill säga.
I går kunde jag nynnat på Simon & Garfunkels "Wednesday morning, 3 A.M."
Jag kan utan problem framföra, jag vill inte kalla det jag ägnar mig åt för sång, Whigfields gamla dänga "Saturday night (Be my baby)" på lördag och leka Bono och yla "Sunday, bloody Sunday" dagen efter.
På måndagmorgon kan jag låtsas vara Mauro Scocco när jag skrålar "Måndag igen" i duschen och skulle solen skina på världen på tisdag är ju Stonecakes "Tuesday afternoon" en given hit.
Annars går det ju precis lika bra att riva av "Manic Monday" av The Bangels eller "Tell me why I don´t like Mondays" med The Boomtown Rats. Jag kan fylla på med "Tuesday afternoon" med den skönsjungande Jennifer Brown eller till och med riva av Lasse Brandebys, alias Kurt Olsson, "Lördag hela veckan". Skulle slutet av veckan å andra sidan vara riktigt eländig är ju "Jag hatar söndagar" med Jocke Thåström och hans Ebba Grön alltid lika gångbar.
Jag kan hålla på så här ett tag till, men jag tror att jag har fått fram mitt budskap vid det här laget.
Men på torsdagar går det helt enkelt inte. Jag vet helt enkelt ingen låt med just denna veckodag i titeln och jag kan inte förstå varför. Vad har all världens artister emot just torsdagar, eller är det helt enkelt så att det inte är nåt fel alls och därför ingen besjungit dagen i fråga.
Konstigt är det i alla fall. Eller också är väl jag den enda som någonsin funderat på fenomenet i fråga.
Till torsdagarnas försvar ska dock nämnas David Shutrick som i låten "Tick tack" berättar att "...men torsdag det är en bra dag och den är upptakten till fler..." och det ligger väl en hel del i det - för efter torsdag följer ju ändå veckans tre bästa dagar, i alla fall om man tror på The Cures medicin.
Vi säger så.
/Stefan

Väder!
Det står "9 januari" i almanackan, det står till och med en nia på urtavlan på min klocka och eftersom den indikerar datumet får jag lita på min instinkt att det faktiskt är januari. Vad jag däremot inte riktigt kan förstå är den här märkliga känslan av att det faktiskt är vår. Inte så att jag har fått vårkänslor i förtid och är uppöver öronen förälskad och likt Peter LeMarc kan höra både fågelkvitter och en kåt katt (köp hans liveplatta "Buena Sera!" för en förklaring till det där).
Det är inte det.
Det är snarare den där känslan av att snön håller på att smälta, och till saken hör att jag bara för en vecka sedan skottade snö med brinnande iver, värkande rygg och svettlackad panna. Då, för en vecka sen med snöskoveln i hand, trodde man på en lång och vit vinter - för min del gör det ingen större skillnad längre, har inte stått på ett par längdskidor på säkert 5 år och inte funderat på slalom sedan jag bröt armen på sportlovet 1991 - ja, en sån där vinter som man upplevde som barn. När det alltid var en meter snö, när det alltid var snögubbar i alla trädgårdar, när det alltid gick att åka både pulka och bob i slalombacken i Skivetorp.
Men nu sitter man här och tittar ut på världen utanför. Gräset börjar lysa igenom snötäcket, det där som för en vecka sedan var närmare halvmetern djupt, och gatorna är fria från snö. Ja, gatan utanför är till och med fri från is, det enda som finns kvar är lite sand som snösvängen hann beströ isen med på den tiden då man räknade med en lång vinter och vinterväglag. Till och med snödrivorna, som man så omsorgsfullt skottade ihop på trottoaren för att ge postbilen är ärlig chans att leverera räkningar och ännu fler räkningar, börjar te sig lite löjliga medan de smälter ner och rinner ut på gatan.
Jag får hela tiden en känsla av att det i själva verket är slutet på mars, eller början på april. Jag menar, min storasyster fyller år i början av april och när vi var små hände det sig faktiskt att det fanns snö på hennes födelsedag - om inte annat i den enorma snöhögen som alltid skottades ihop i slutet av gatan, där lekparken börjar.
Men nu är det alltså mindre än 10 dagar in på det nya året, det som kallas tjugohundraett och har fått både en bok och en film uppkallat efter sig, och jag har en känsla av vår. När jag ser ut på garageuppfarten finns det ingen snö kvar där, men framförallt så börjar asfalten att torka upp och det är nog det som ger mig denna känsla av vår. Torr asfalt innebar ju att man kunde ge sig ut på gatan och kicka boll eller spela innebandy (vi spelade aldrig hockey, bara innebandy - eller landbandy som vi kallade det när vi var i den åldern).
Att himlen dessutom understundom är så där oskyldigt blå ger också en stark känsla av att det faktiskt är vår och att jag faktiskt hörde lite fågelkvitter häromdagen gjorde ju inte nåt för att förta känslan av att vintern är slut.
Jag kan bara inte låta bli att undra vart vintern tog vägen. Det blev kallt bara ett par dagar före jul och innan dess var det en kraftig känsla av höst, det kom snö ett par dagar efter jul (för att vi skulle få en vit jul var tydligen för mycket begärt, som vanligt) och bara ett par dagar efter nyår visade termometern plusgrader och nu har jag den osvikliga känslan av att våren är här. Ska det verkligen vara på det här viset?!
Det verkar som om första halvåret ägnas åt någon slags märklig vår, uppblandat med kallare dagar, medan den andra halvan av året är regnig och höst, uppblandat med skrämskott av solsken.
Jag kan inte låta bli att undra om det inte är dags att uppdatera Vivaldi´s "De fyra årstiderna" snart...
Vi säger så.
/Stefan