|
So spoke Scholm | | 2002: A NEW HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2002 |
|
Precis som förra året kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
Om vänner ...eller: Varför måste alla som man lärt känna bara försvinna Publicerad i Friidrott nummer 10 2002 Det har, ännu en gång, sagts att det här är det sista numret av tidningen Friidrott. Med andra ord kommer jag på sätt och vis återigen att förlora en kär gammal vän. Tidningen har kommit, lika efterlängtat som stundtals oregelbundet, hem i brevlådan sedan 1991 och var på den tiden faktiskt den enda möjligheten att ha koll på årsbästalistorna i sin åldersklass. Somliga anser att tidningen i sig har spelat ut sin roll. Att det som finns i databaser på Internet inte behöver finnas på papper i bokhyllan. Att det är samma nöje att klicka sig ner sida för sida med datamusen som det är att bläddra i en tidning och, nåja, känna doften av trycksvärta. Det kanske är jag som är sentimental, men jag ser det som att mista en god vän - och det var egentligen det jag hade tänkt att skriva om. För vart har alla egentligen tagit vägen? Vart är alla de där friidrottarna som man sett passera revy på de svenska friidrottsbanorna genom åren? Det där första året som friidrottstidningen dunsade ner i brevlådan hemma i Forshaga var samma år som jag gjorde SM-debut - visserligen bara på ungdomsnivå, men ändå. Inomhusmästerskapet låg i ett vinterkallt Luleå samtidigt som Gunde Svan och Torgny Mogren slogs om skidmedaljer i Val di Fiemme och utomhus avgjordes ungdoms-SM i ett regnigt och augustikallt Värnamo helgen innan skolan började. Själv lyckades jag, efter en lång och utdragen kamp, säkra guldet på nya personbästat 194 cm. Tvåan i den tävlingen sprang jag på i samband med SM i Gävle nu i sommar, nästan på dagen 11 år efter bataljen i Värnamo. Den gången slog han personbästa tre gånger och stannade på 192 cm. Nu har Andreas Johnson sen ett par år tillbaka lagt skorna på hyllan, trots att han kanske skulle haft sin bästa år framför sig. En annan av vinnarna i Värnamo mailade mig i somras. Men nu hade Kvilles Fredrik Persson för sista gången lagt stavarna i fodralet och en gång för alla greppat mikrofonen för att göra skivkarriär istället. Fick han inte se världen som stavhoppare måste man ju försöka med nåt annat, som han själv uttryckte det. Det blev några mail skickade, några utbytta minnen och bilder från European Youth Olympic Days i Holland 1993 innan kontakten återigen bröts. Dagen efter DN Galan i somras, när jag strosade runt i Stockholm och njöt av den svenska sommaren med en glass i handen och i väntan på tåget till Karlstad stötte jag plötsligt ihop med en fjärdedels långt stafettlag från junior-EM 1995. Piteåsonen Ruben Norlin gick runt och njöt av solskenet i sin nya hemstad och verkade tänka på allt annat än friidrott. Vi sa hej och skrattade lite åt det som varit och han önskade lycka till och sen var han borta igen. Bara för någon vecka sedan när upptäckte jag ett nytt inlägg i gästboken på min hemsida. Det var från en Tomas Johansson, Enköpingskille och juniorlandslagsman i tresteg i Skien 1993. En landskamp som jag själv försökt förtränga eftersom det inte var någon av mina starkare insatser i den blågula dressen. Däremot verkade Tomas nöjd med de bilder jag tydligen tagit av honom under hans tävling. En stunds funderande och ett mail till svar och visst, jag minns honom och jag minns att jag fotograferade honom - kul att bilderna blev bra. Överhuvudtaget tycks livet vara fullt av dessa korta och snabba möten. Möten med friidrottare man lärde känna för ett eller ett par eller tio år sedan. Friidrottare man blev hur bra kompis som helst med under en kort period av sitt liv men som av en eller annan orsak nu lagt av och ägnar sig åt andra (mer meningsfulla?!) sysselsättningar. Samtidigt som jag älskar just de här korta mötena och minnena från den tid som flytt - ett mail från någon, en snabb hälsning i gästboken, ett vykort från någon man inte sett på alldeles för länge eller bara ett bekant ansikte på stan eller friidrottsläktaren - så kan jag inte förneka att jag hellre skulle sett de flesta av de här på friidrottsbanan istället. För samtidigt som svensk friidrott kanske står starkare än någonsin på många sätt - fem medaljer vid EM i somras, tre världsettor på IAAF:s ranking och en sällan skådad stämning vid de svenska tävlingarna - så blir startfälten i SM allt tunnare, vi fick duktigt med stryk av Finland i herrkampen och bredden blir allt tunnare i samma takt som toppen blir allt spetsigare. Jag har aldrig sett mig som den största av talanger eftersom det alltid verkade finnas så många andra som gjorde mycket bättre resultat i motsvarande ålder i andra grenar. Jag har dessutom alltid varit för kort, haft för korta ben, tränat på fel sätt eller för dåligt. Men ändå är jag en av de, mycket privilegierade, som kan leva på mitt friidrottande medan så många andra försvunnit på vägen. Det finns så många man lärt känna på vägen och som jag gärna skulle höra av oftare om jag bara hade chansen. Men det kanske är livets gång. Vänner kommer och vänner går, men jag hade alltid trott att tidningen Friidrott skulle komma att bestå. Men nu verkar också den bli en vän som jag aldrig får höra av igen - jag kommer verkligen att sakna dunsen i brevlådan!   
Om grunder ...eller: Fria filosofier om höjdhoppande ettagluttare Publicerad i Friidrott nummer 9 2002 Jag inledde det som sedermera kom att bli en höjdhoppskarriär på min grannes baksida och jag tror att jag ska tacka min lyckliga stjärna för att det blev där och inte på en riktig idrottsplats. Jag kom att tänka på det där idag - medan jag stod i Våxnäshallen och lyfte skivstång. Visserligen brukar jag ibland tänka och fundera och försöka lösa världsproblemen medan jag tränar i min ensamhet. Men funderingarna just idag berodde mera på att jag var allt annat än ensam: Våxnäshallen kryllade av lågstadiebarn i full frihet. Många drogs, glädjande nog, till de båda höjdhoppsmadrasserna. Ingen kunde, sorligt nog, hoppa något som ens liknade höjdhopp. Det var då jag började fundera på att de kanske också borde ha en granne. En granne vars pappa snickrar ihop en höjdhoppsställning till sin sexårige son och hans kompis. En granne som dessutom saknar madrasser att landa i vilket leder till att de båda kompisarna måste lära sig krypa innan de försöker gå. Eller med höjdhoppsspråk: Lära sig hoppa sax innan de börjar floppa. Som alla friidrottsintresserade i allmänhet och tränarutbildade i synnerhet vet är just saxhoppning grunden till flop. Men dagens unga höjdhoppsaspiranter får aldrig chansen att lära sig hoppa sax och varför skulle de ens försöka göra det. Åtta-nio åringar har fullt sjå att komma upp på madrassen som är nästan meterhög - vem har då tid och lust att tänka på teknik?! Så där stod jag med min skivstång, blev allt tröttare i mina arma armar och insåg att barn kan vara underbara men att de också kan driva en höjdhoppare till vansinne. De där dagarna, när någon av Karlstads skolor släpper lös sina lågstadieelever i Våxnäshallen, brukar det alltid vara någon av dem som kommer fram till mig och frågar: "Vad gör jag för fel?" Jag har sällan hjärta att svara "allt" på den frågan även om det i grund och botten kanske är sant. Istället försöker jag koppla på mitt allra vackraste solskensleende och säga att de antingen hoppar upp med fel fot eller att de inte ska hoppa jämfota, eller springer från fel håll, eller borde ha en kurva i ansatsen, eller inte bara ha en kurva utan springa rakt fram i början, eller… ja, ni vet själva. Det är svårt att sträva efter det tekniskt perfekta höjdhoppet när det kommer till åttaåringar. Själv tvingades jag och "grabben i kåken bredvid" av yttre förutsättningar lära oss grunderna. Vi tvingades ha en kurva i slutet ansatsen: Rabatten med smultron var i vägen i början och de tre vinbärsbuskarna i slutet. Så löpvägen gav, så att säga, sig självt. Att vi båda kom att hoppa upp med vänster fot var lika självklart det. Väggen till familjen Holms kök och vardagsrum i kombination med ytterligare en rabatt förhindrade oss att springa ansatsen från andra hållet. Lika självklart var det att inte hoppa jämfota. Dels gjorde inte Patrik Sjöberg det på TV, och det var honom vi försökte efterlikna så gott vi kunde, och dels är det svårt att saxa med ett jämfota upphopp. Eftersom det enda vi hade att landa på var en 10 centimeter tjock skumgummimadrass så blev det ett givet val att likt en katt alltid landa på tassarna, eller snarare på våra strumpklädda fötter. Då blev sax den givna tekniken för att sträva mot högre höjder när vi väl orienterat oss fram till löpvägen och slutat "hoppa häck" med ansats rakt framifrån. Men hade jag istället börjat hoppa på en idrottsplats hade jag haft ett helt hav av yta att springa på - inga vinbärsbuskar som ledde min väg - och en stor och mjuk madrass att landa i - om jag nu överhuvudtaget hade kommit upp på den vill säga. Missförstå mig nu rätt. Det är definitivt inget fel i att barn lotsas in i den lokala idrottsklubben. Det är nog inget egentligt fel i att börja tävla i sex- eller sju årsåldern heller. Men det kan bli så fel ibland. Det finns små lätta häckar som till och med tvärhandshöga barn kan springa över, det finns kulor som är så lätta att en femåring kan stöta tekniskt ok och det finns tävlingsdräkter som är så små att de skulle klä vilken docka som helst. Men det enda hjälpmedlet för barn som vill hoppa höjdhopp är att hoppa med gummiband istället för ribba. Men tränaren kan spänna upp hur många gummiband som helst mellan de båda ställningarna, vad hjälper det om adepterna inte ens kommer upp på madrassen?! Man måste lära sig krypa innan man kan gå. Så fram för fler smultronrabatter, vinbärsbuskar och flyttade ställningar till vanliga gymnastiksalsmadrasser - det kanske är det som är svensk höjdhopps framtid. 
Om vändningar ...eller: Ibland kan man få på hela skiten när det bara inte borde kunna gå Publicerad i Friidrott nummer 8 2002 Gränsen mellan succé och fiasko kan ibland vara hårfin och den där hårfina gränsen känns ännu mer frustrerande när man inte själv kan påverka den. Det här är historien om en bakfull och nedslagen chaufför, historien om ett saknat takräcke på en ukrainsk minibuss och historien om hur saker kan vända när man minst anar det. Det här är historien om Riaan Botha! Sommaren 1996 kuskade jag runt på några mindre galor ute i Europa. De där galorna som ligger i spannet mellan seniorklassen på Öresundsspelen eller Sayo och IAAF:s Grand Prix-cirkus. I mitten av juni hade jag, Erica Johansson, Peter Oldin och ytterligare några svenskar hamnat i Genève - för att egentligen tävla i Lyon. Vi sov i Genève natten till fredag för att sedan bussas till Lyon, delta i en hoppgala där, äta och sova för att sen bussas tillbaka över Schweiziska gränsen för tävlingar i Genève på lördagen. Rörigt? Det är inget mot vad det kommer att bli. På fredag förmiddag så satt vi då där. Fem svenska och ett par ukrainska friidrottare - och dessutom en sydafrikansk stavhoppare. Vi satt där för att vi väntade på att någon skulle komma och hämta oss och skjutsa oss till Lyon, vi skulle ju tävla där på kvällen. Problemet var bara att mannen som skulle köra oss hade varit ute och svirat kvällen innan. Han hade dessutom varit så pass rund under fötterna att han råkat i slagsmål och fått ett blått öga. Med andra ord var han inte helt pålitlig som chaufför. Vad värre var: Det verkade inte finnas någon i hela Genève som var pålitlig heller - så vi satt där vi satt. Vi fick vår lunch och vi satt kvar. Tillslut lyckades någon förhandla fram med de lika strandsatta ukrainarna om att vi skulle ta deras buss till Lyon. Alltså packade vi in oss i minibussen som rullat från Ukraina, genom hela Europa och nu hamnat i Schweiz. Bussen hade inte bara rullat långt, den hade dessutom gjort det utan takräcke och således kunde den inte frakta stavar från det ena stället till det andra. Men det började bli knappt om tid och vi var tvungna att komma iväg - med eller utan den stackars sydafrikanen. Vi tackade för oss och lämnade honom ensam kvar vid hotellet i Genève. Väl framme i Lyon fick vi oss en timme eller två på helgens i särklass bästa hotell, vilket inte säger mycket eftersom vi tillbringade sista natten i ett litet rum i källaren på en skola, innan det var dags att bege sig till tävlingen. När jag kom till den lilla mysiga hoppbanan värmde stavhopparna upp - inklusive den i Genève akterseglade sydafrikanen. Det sista jag hade hört av honom var att han gav upp nu. Han skulle åka hem till Sydafrika och börja inför nästa säsong istället. Han var helt enkelt trött på europeiska smågalor där ingenting fungerade. Men i sista stund hade någon i Genève förbarmat sig över honom, fått fram en bil med ett takräcke och kört honom till Lyon och han hade hunnit i tid. Det som på förmiddagen hade varit en lång och tråkig väntan i Genève blev på nattkröken till en lång och rolig tävling i Lyon. Min höjdhoppstävling var fix och färdig halv ett på natten (och då skulle jag alltså tävla dagen efter igen) och när den manliga stavhoppstävlingen summerades visade det sig att vinnaren hade hoppat 5.85 - och att han kom från Sydafrika. Den för mig, bara ett dygn tidigare, fullständigt okände sydafrikanen Riaan Botha hade inte bara vunnit tävlingen - han hade också kvalat in till OS i Atlanta. Ett OS där han sedermera nådde finalen, till skillnad från landsmannen och sexmetersmannen Okkert Brits. Ett år senare var han i VM-final i Aten, Grand Prix-final i Fukuoka och dessutom rankad som världens åttonde bäste stavhoppare i Track and Field News. Året efter, 1998, var han till och med rankad så högt som sjua efter bland annat en femteplats i Grand Prix-finalen. Så från att nästan ha missat tävlingen i Lyon fick den 26-årige stavhopparens karriär istället en osannolik nytändning som ledde till final i både OS och VM. Jag har inte sett till Riaan Botha på flera år nu och inte mer än hälsat på honom sen den där kvällen i Lyon, kvällen då han kvalade in till OS i Atlanta, men jag tycker ändå att hans öde känns trösterikt. Det är skönt att man faktiskt kan lyckas när man minst anar det. Att man kan lyckas när inte allting är tillrättalagt. Att man kan lyckas en sån där dag när man helst skulle vilja ligga kvar i sängen och bara dra täcket över huvudet. Idrott är en gång för alla idrott - och det oväntade kan vara det underbara! 
Om magi ...eller: Året då precis allt tycktes vara magiskt Publicerad i Svenska Dagbladet den 3 oktober 2002 Jag var där, jag såg det i ögonvrån - och jag fattade inte ett dyft av vad som hände. Inte ens när han började springa ärevarv och alla jublade så förstod jag. Klockan hade nollställts och att jag just upplevt ett världsrekord på 100 meter, stående bara 20 meter från mållinjen, insåg jag inte förrän resultaten kom upp på storbildsskärmen. Frågan är när Tim Montgomery förstod det, eller om hans ens har förstått det?! - Vill du se ett världsrekord så ska du titta nu, sa Staffan. Jag tittade och Hicham El Guerrouj hade 300 meter kvar av 1500 metersloppet i Rieti. Men det blev inget världsrekord. Världens kanske just nu störste friidrottare missade med en knapp sekund och visade tydligt sin besvikelse. Han ville verkligen förbättra sitt eget rekord och han hade alla chanser i världen att göra det. Hur som helst så var det oerhört imponerande att se hans löpning. Det som från början hette Golden Four blev för några år sedan till Golden League - fast i år var det just fyra som blev gyllene. Den fantastiske Hicham förstås och Marion Jones som återigen stal allt vårt guld. Men också Ana Guevara den mexikanska löperskan som verkade springa olika rent taktiskt varje gång - trots det så loppen slutade på samma sätt varje gång: Med att det var hon som sprängde målsnöret. Den fjärde mannen blev långe häcklöparen Felix Sanchez som hängde på en skör tråd mer än en gång men ändå tog sig hela vägen hem tillslut. Vi var nog ganska trötta allihop. Hade precis kommit hem med sju medaljer från inomhus-EM och det var lite dagen efter. Ändå gjorde vi så gott vi kunde där inför hemmapubliken. Men en av oss gjorde så mycket mer än så. Det borde kanske inte ha gått, i alla fall inte där och då. Men plankträffen var perfekt, banan svarade emot, fågelbenen bar och Scandinavium exploderade. Christian Olsson hade just noterat ett nytt europeiskt inomhusrekord i tresteg. Satt och slötittade på Eurosport en tisdagskväll. Jag och tjejen på TV hade båda gjort en bedrövlig tävling två dagar tidigare. Men den kvällen, medan jag halvlåg i min soffa, gick hon från kyla till värme. Från regn till sol. Från 189 till 204. Från att i Båstad ha misslyckats med allt till att i Lausanne hitta det där underbara lyftet, flytet, känslan. Kalla det vad ni vill, men Kajsa Bergqvist hittade det där och då och har inte tappat det än. Det vänder fort i den här branschen ibland. Som hon härjade där på innerplan. Skrattade, dansade, lekte och apade sig. Hon höll verkligen sitt löfte om att gå in på banan och ha kul. Det är ofta man säger det, men sällan man lyckas - tyngd som man är av stundens allvar. Men hon gjorde det och som hon gjorde det. Vann gren efter gren, charmade en hel friidrottsvärld och sprang dessutom hem både världsrekord för juniorer och ett EM-guld. Snacka om debut, snacka om respektlöshet, snacka om att Carolina Klüft kan bli hur stor som helst. Det är inte ofta jag hoppat höjdhopp med gåshud. Men när jag gjorde mitt första hopp i tävlingen fanns det ingen återvändo. Brahim Boulami hade ett par minuter tidigare slagit sitt eget världsrekord på 3000 meter hinder och stämningen på arenan var elektrisk - och jag skulle just hoppa på 220. Boulamis rekord kommer aldrig att godkännas då han testade positivt för doping - men känslan av att hoppa direkt efter hans målgång och glädjen över det personliga rekord som jag slog en dryg timme senare kan ingen ta ifrån mig. Zürich var magiskt. Magisk var också stämningen i Sverige efter EM. Det var solskensstämning på Malmös egentligen ganska trista betongstadion under MAI-galan. Det var folkligt, festligt och fullsatt under tre fantastiska SM-dagar i Gävle. Det var jubel redan på inhoppningen i Göteborg. Det blev en mäktig svensk friidrottssommar. Det blev en sommar när Kirsten Belin tycktes slå svenskt rekord varje gång hon greppade en stav och när hela Sverige hade både trestegs-, sjukamps- och höjdhoppsfeber på en och samma gång. Men det blev också sommaren när svensk friidrott inte riktigt nådde ända fram. När herrlaget fick storstryk av finnarna i Helsingfors, när både herrar och damer blev tvåa i Europacupen i ett midsommarvarmt Sevilla, när den bredd som ska skapa en långsiktig topp blev allt smalare. Så trots alla medaljer och rekord kan och får ingen av oss ännu luta sig tillbaka och vila på lagrarna. Det kommer ett 2003 också, med VM både inne och ute, med revansch att kräva mot finnarna och med nya höjder, längder och tider att ta sikte på. Nytt år - nya mål!  
Om besatthet ...eller: Allting i hela världen kan härledas till höjdhopp Publicerad i Friidrott nummer 7 2002 Jag är en fullständig höjdhoppsidiot! Totalt hjälplöst och hopplöst fast i en värld av höjdhopp! Allting i min värld tycks nämligen kunna härledas till, eller från, höjdhoppsresultat. Eller vad sägs om följande. Klockan tio i två den 18 oktober för två år sedan tog jag en kölapp på posten. Jodå, det är faktiskt sant. Hur jag kan veta det? Enkelt, det var kölapp nummer 235. Så eftersom jag vid det tillfället hade ett personbästa på 234 cm och dessutom snöpligt missat på 235 cm i OS-finalen fyra veckor tidigare tycktes det alltså logiskt att stoppa ner lappen i plånboken som en försäkring för framtiden. Just den lappen kan jag dock förpassa till papperskorgen nu. Efter att ett år och tio månader senare äntligen ha klarat just 235 cm vid Weltklasse i Zürich. Däremot kommer en annan kölapp, från samma postkontor, att ligga kvar ett tag till - den råkar nämligen ha nummer 242… Inte övertygad än? Ok, vi tar ett varv till då. Digitala klockor är utmärkta att skapa höjdhoppshistoria med. Runt lunchdags, mellan halv och kvart i ett, kommer resultaten på rad: 12:30 måste ju innebära att man klarar 230 cm i första försöket och 12:35 att man vinner på 235 cm. Samma sak när klockan närmar sig läggdags: 22:40 kan betyda att drömgränsen 240 cm har klarats i ett andraförsök. Skulle jag dessutom vara pigg och vaken vid tidpunkter när jag inte normalt är det så lyser dioderna höjdhoppsresultat på löpande band: 2:36, 2:37, 2:38 osv… Samma sak gäller naturligtvis med musik. Man kan ju omöjligt delta i en "Hochsprung mit Musik" och hoppa till en låt som är mindre än två och en halv minut lång - jag menar, under 2.30 håller ju bara inte… Fortfarande inte övertygad?! Men tro inte att jag ger mig så lätt. Nästa steg är naturligtvis avståndsskyltarna längs våra svenska vägar. Varje gång jag åker hem från träningen i Kil så passerar jag en skylt med texten "Göteborg 245". Dessa knappa 25 mil till Sveriges framsida kan ju lika gärna betyda att jag en vacker dag kommer att tangera det gällande världsrekordet på Ullevi eller Slottsskogsvallen. I det läget är det betydligt värre att konstatera att det bara är 17 mil härifrån till Ludvika… Ytterligare en sak med våra vägar är, självklart, de svenska bilarnas registreringsnummer. Jag erkänner på en gång att siffrorna på min bil inte är gångbara till mycket, jag har 012 och även om det blir 210 baklänges så räcker det inte långt. Däremot kan det vara svårt att motstå frestelsen att på väg till tävling passera en bil med ett lyckat resultat på nummerplåten. Självförtroendet skulle ju inte må dåligt av att bränna om en bil med "ABC 238" på väg till nästa tävling. Hmm… då har vi avverkat kölappar, klockor, vägskyltar och bilar. Det finns en viktig sak kvar, kanske den viktigaste av dem alla - hotellrum och nummerlappar!! Det var väl knappast någon slump att Per Crona och gänget begåvade Kajsa med startnummer 206 vid Göteborgs Grand Prix härförleden? Försök inte få mig att tro att inte det var planerat.. Varför jag sen hade nummer 140 är en annan fråga… så lågt har jag inte presterat på tävling sen jag var 13 år. Slutligen har vi då frågan med hotellrum. Första gången jag deltog i ett juniormästerskap, junior-EM i San Sebastian 1993, så hamnade jag i rum nummer 214. Ganska roande med tanke på att mitt dåvarande personbästa var 214 cm och att det var precis den höjd som hade krävts för att kvala in till mästerskapet. Vid årets SM i Gävle klaffade det också alldeles utmärkt: bodde i rum nummer 232 och hade startnummer 1 och vann på nya mästerskapsrekordet 232 cm. Tänk om jag bara hade fått bo på nummer 237 istället… Ooops… lika bra att hoppa ner i sängen nu - då kanske det kan bli 236 cm i andra försöket i nästa tävling… God natt!!  
Om sensationsjournalistik ...eller: Allting vi skriver tidningen är inte sant men vi hoppas att ingen kollar oss... Det finns en gammal sanning som säger att allt som sägs på TV är sant, det finns till och med de som tror att allting som står i tidningen är sant. Ägna ett par minuter av din tid åt att läsa den här artikeln från vår näst största kvällstidning och jag ska bevisa motsatsen. Rubriken som sådan kan alltid diskuteras: Vi kan anta att den omskrivne Sjöberg heter Patrik i förnamn och har ett personbästa på 242 cm. Hoppar verkligen en elvaåring högre än så? Kanske ändå inte. Men redan i ingressen står det att han hoppar högre än Sveriges bästa 15-åringar. Då kan man ägna två minuter åt att leta sig fram till årets Sverigebästa för just den åldersklassen. Den finns att tillgå på Svenska friidrottsförbundets eminenta hemsida. Sveriges bäste 15-åring (per den 1 augusti, senaste uppdateringen) är alltså Josef Karnebäck från Visby Gute som hoppat 187 cm. Oskar Åhberg hoppar 175 cm - ajdå, sisådär tolv centimeter lägre med andra ord, det är ju relativt enkel matematik! Men... OK då, vi ger Oskar en ärlig chans till. Det var uppenbarligen i den aktuella tävlingen som han hoppade högre än 15-åringarna. Vi går vidare till arrangörens, Västerås FK, hemsida och letar fram resultatlistan: P15 höjd 1. Joel Thorén -87 Hammarby IF 179 Ajdå, igen... femtonåringarnas tävling vanns på 179 cm - inte lägre än 175 cm!! Nästa stycke: Patrik Sjöberg hoppade 159 cm när han var tolv år - inte 162 cm. Staffan Strand klarade 155 cm och jag själv bara 151 cm. Kan knappast påstås att någon av oss två hoppade "runt 1,60", eller?!? Dessutom lite brutalt av tävlingsledaren att utlova att en kille som idag är 11 år dessutom utan tvekan kommer att hoppa två meter när han är 15 år. Snacka om att sätta press på en ung friidrottstalang!! Sen kommer nog ändå min favorit i hela texten, jag citerar: "Expressen skrev om Oskar för två år sen, när han som första tioåring hoppade 1,50 meter..." Det var visst det där med den högre matematiken igen, som min mamma skulle säga... läs raden en gång till - fast långsamt: "Expressen skrev om Oskar för två år sen, när han som första tioåring hoppade 1,50 meter..." För två år sedan var han 10 år - nu är han 11... jag anar ugglor som får kläder, eller hur det nu var... Förresten... Har du fortfarande Västerås FK:s hemsida uppe?!? Tänkte väl det. Kolla då in resultatlistan för höjdhoppet i pojkar 11. Ingen som hoppade 175 cm där, ajdå... (fast 151 cm är bra, riktigt bra, av en 11-åring!!!) Men pojkar 12 då?! Ingen där heller, men... OK, vi kollar väl pojkar 13 också då, bara för sakens skull... 1. Oskar Åhberg -89 Solna FK 175 Det förklarar alltså ett och annat. Oskar är alltså född 1989, och även om han ännu inte hunnit fylla 13 år så tävlar han i den åldersklassen, och är minst 12 år - omöjligen 11. Jag menar, även om Oskar är född på nyårsafton klockan 23.59 så är han minst 12 år just nu. Att det inofficiella svenska åldersrekordet för 13-åringar är 190 cm kanske är onödig information, eller?! Att tävlingsledaren för Gurkspelen i Västerås inte hette Bengt Hammer hör antagligen också till oväsentligheterna... Slutsats: Vi har alltså en 11-åring som var 10 år för två år sedan och är född 1989. Han hoppade 175 cm i en tävling där han gjorde högre än en 15-åring som vann på 179 cm. Och mannen som uttalat sig om vilken supertalang den 11-årige trettonåringen är är inte heller den som han utger sig för att vara... Kära Expressen, hur ska vi kunna tro på något av det ni skriver?! Bara ett par avslutande ord: Meningen med det jag skrivit ovan är definitivt inte att svartmåla Oskar Åhberg. 175 cm är bra, det är till och med väldigt bra av en 13-åring. Betydligt högre än vad jag ens var i närheten av att hoppa i samma ålder och det ska bli intressant att se hur Oskar utvecklas vidare de kommande åren! Det är snarare så att jag är så hjärtinnerligt trött på sensationsjagande journalistik. Trött på att det är viktigare med en slående rubrik än att leta rätt på ett enda korn av sanning i det man skriver. Trött på att det är bättre att ljuga snyggt och hoppas att ingen ser efter vad som egentligen är sant än att själv leta rätt på sanningen och samtidigt riskera att spräcka en bra story. Och trött på att vi som läser tidningarna anses vara så korkade att vi inte ens kan ifrågasätta vad som står i dem. Så det är nog bara positivt att samma tidning konstaterat att jag inte är tillräckligt mentalt stark för att kunna vinna en stor titel utomhus...
Om EM-finalen ...eller: OS, München och EM på ett A4 Publicerad i Svenska Dagbladet den 8 augusti 2002 Hemma i min bokhylla finns en bok med den överdådiga titeln "The complete book of the Summer Olympics" och där finns resultat från och fakta om alla olympiska spel från Aten 1896 till Atlanta hundra år senare. Naturligtvis är det sidorna om höjdhoppet som har fascinerat mig allra mest genom åren. Att få läsa om hur Ellery Clark fick ledigt från Harvard University för att åka till Aten 1896 där han vann både höjdhoppet och längdhoppet. Eller amerikanen Cornelius Johnson seger i Berlin 1936 och hur hans viktoria, och inte Jesse Owens´ fyra guld, fick Adolf Hitler att lämna stadion i vredesmod. Sådana historier har alltid fascinerat, inspirerat, motiverat och närt mina egna drömmar om framgångar på de olympiska arenorna. Men det finns en final som det inte står någonting alls om. Där finns bara resultatlistan, ettan till åttan, men inte ett ord om hur det egentligen gick till och vad som utspelades den gången. Vad jag i alla fall vet är att segraren kom från Sovjetunionen, hoppade 223 cm, hette Jüri Tarmak och - framförallt - han gjorde det som jag drömmer om att göra på torsdag kväll: Han vann här i München! Den i det finalfältet som i framtiden kom att nå störst framgångar, och den kanske allra största uppnåddes dessutom i just München, var mannen som slutade på tredje plats i den olympiska finalen. Ännu inte nitton år fyllda blev han den tyska publikens gunstling när han sensationellt hoppade till sig en bronsmedalj. Ett knappt år senare klev han återigen ut på Münchens mäktiga olympiastadion och gled över 230 cm och blev dessutom den förste någonsin att slå världsrekord med, den av Dick Fosbury blott fem år tidigare introducerade, flop-stilen. Dessa 230 cm, noterat en julikväll i München, kom att stå sig som världsrekord i nästan tre år. Ända tills samme man, den svenskättade Dwight Stones, hoppade 231 cm en dryg månad innan OS i Montreal - och elva dagar efter det att jag föddes... Nog är det märkligt ändå, hur man kan få allting att hänga ihop på något vis. Den dagen då jag föddes var världsrekordet 230 cm och det var noterat bara ett par hyfsade spjutkast härifrån. På den arena där jag ska försöka göra vad ingen svensk höjdhoppare gjort sedan Richard Dahl i Stockholm 1958 - vinna ett Europamästerskap. För efter Dahls oväntade triumf, faktum är att han trots sitt EM-guld aldrig lyckades bli svensk mästare, har kombinationen EM och höjdhopp aldrig riktigt gått ihop för "di svenske". Inga medaljer sen Stickan Petterssons silver i Belgrad för fyrtio år sedan och inte ens den store Patrik Sjöberg lyckades, trots tre OS-medaljer, världsrekord och VM-guld, bli bättre än sexa med de 225 cm han klarade i Stuttgart 1986. Själv gjorde jag min första stora mästerskapsfinal i just EM. Det var i Budapest en varm augustidag för fyra år sedan när formtoppen var passerad och hoppningen inte ville stämma. Men jag lyckades i alla fall ta mig över 227 cm i mitt första försök och slutade på en sjundeplats. Och där och då, i samma stund som ribban föll för sista gången, visste jag att jag inte skulle få en ny chans förrän om fyra år. Nu har de där fyra åren gått. Budapest och hotellrummet där har bytts mot München och den gamla olympiabyn här. Den by som sett drömmar och förväntningar infrias och den olympiska tanken närapå krossas. Om jag lämnar skrivbordet där min dator står och tar två steg ut på den lilla balkongen så kan jag se Olympiastadions märkliga glastak välva sig mot den gråblå himlen. Den stadion där Jüri Tarmak en gång, för trettio år sedan, blev den senaste att vinna ett OS-guld i dykstil, den stadion där Dwight Stones som förste man i historien hoppade över 230 cm, den stadion där någon imorgon ska bli europamästare i höjdhopp. Denna någon får gärna vara jag!  
Om Götagalan ...eller: Våndan av att hoppa på hemmaplan Ganska ofta får jag frågan om hur det känns att kliva in på ett fullsatt stadion för att tävla, om det inte är nervöst och så. -Jovisst, brukar jag svara, men det finns en sak som är mycket, mycket värre. -Jaha, vad då?! -Att tävla hemma... -??? När jag hoppade OS-finalen i Sydney för snart två år sedan satt det lite styvt 110 000 åskådare på Stadium Australias läktare - med andra ord hela Karlstads, Forshagas, Kils och sisådär halva Hammarös befolkning. Så det är klart att man känner spänningen och nervositeten i kroppen. Skulle jag dessutom plussa på med x antal miljoner framför TV-apparater lite varstans i världen så skulle jag väl bryta ihop. Men ändå är det alltså värre att hoppa på hemmaplan i Kil, eller på "hemmaplan" i Karlstad. Det är möjligt att det bara är jag som är konstig. Men eftersom jag är värmlänning ska jag, så gott jag kan, söka förklara min ståndpunkt. För det första är det omöjligt att ta till sig den väldiga mängd människor som sitter och trängs på läktarna när det är mästerskap. Det blir bara ett enda sorl, ett enda brus, en enda väldig massa och det ska mycket till för att leta upp gamla bekanta ansikten på läktaren om man inte vet exakt var, och på vem, de sitter. För det andra är jag bara en i mängden på en tävling av den digniteten. Alltså kan jag alltid "gömma" mig bakom de andra höjdhopparna - och det beror inte enbart på att jag är ett halvt huvud kortare än somliga av dem - och bakom både sprinters och spjutkastare och så vidare. Jag har så att säga ingen relation till publiken såsom jag har i Kil eller Karlstad. Så även om Stefan Olsson och gänget kring honom, som arrangerar årets upplaga av Götagalan, lyckas locka fem- eller sextusen åskådare till Tingvalla, vilket jag verkligen hoppas att de gör, så kommer det ändå att vara hästlängder värre än det tjugodubbla antalet i Sydney. För när jag kliver in på Tingvallas röda tartan kommer jag med största säkerhet känna och vara personligt bekant med en stor del av publiken. Det kommer att vara klubbkompisar från Kil och träningskompisar från Våxnäshallen. Det kommer att vara gamla klasskompisar från både grundskolan, gymnasiet och universitetet. Det kommer att vara släkt och vänner och andra som jag känner. Det kommer, med andra ord, vara en väldig massa bekanta och bekantas bekanta. Och det är just det som känns lite stressande och pressande. Känslan av att jag har något att bevisa, bevisa att jag kan hoppa högt också på riktigt och inte bara i TV-apparaten. Å andra sidan är det ju också det som är stimulerande. Vetskapen om att människor som jag känner och träffar till dagligdags faktiskt kommer till Tingvalla för att se mig hoppa över en ribba. Så det är bara att hoppas att motivationen att hoppa högt är större än pressen att bevisa och att det blir en sån där underbar sommarkväll där publiken hjälper oss aktiva till hisnande höjder och Götagalan blir det perfekta genrepet inför sommarens stora mål - EM i München två veckor senare. Och oavsett hur mycket folk det sitter på Münchens gamla olympiastadion så kommer de aldrig att kunna påverka mig på samma sätt som Karlstadpubliken den 25 juli! 
Om längtan ...eller: Känslan av det perfekta hoppet Publicerad i Friidrott nummer 5 2002 Jag längtar! Jag längtar efter att få den stora fullträffen. Den där som bara kommer en enda gång i livet, eller kanske inte ens alls. Det är ju sånt man aldrig riktigt vet. Den där fullträffen som kommer när man minst anar det. Som, för Patrik Bodén, kan komma när man inte ens har tagit av sig överdragsbyxorna en till synes vanlig vårdag på en liten tävling där endast de närmast sörjande är på plats och tittar. När den ende som är där för att föreviga den alldeles vanliga tävlingen bara har en videokamera som ger en bild som är lika skakig som alla runtomkring måste blivit av att ha upplevt ögonblicket. Eller, som för Bob Beamon, kan komma när det behövs som allra, allra mest i en olympisk final i första hoppet. När hela världen tittar på och man skapar ett ögonblick som för evigt kommer att bli klassiskt och som dödar en hel friidrottsgren i närmare 15 år. Jag ser fram emot att få den där fullträffen. Den där träffen som gör att tiden tycks stanna upp och som gör att man vill att det magiska ögonblicket aldrig ska ta slut. Jag har en känsla av hur det kommer att vara, för jag tror att jag har varit ganska nära några gånger redan nu. Allting kommer att hända med automatik, kroppen kommer att sköta sitt och huvudet kommer att vara någon helt annanstans. Samtidigt som det går oerhört snabbt kommer det att kännas som om det går så långsamt att jag har full kontroll över hela situationen. Hela världen kommer på något sätt att stanna upp, alla ljud kommer att tystna och för en enda gångs skull, i ett enda av alla dess hopp man har gjort, kommer precis alla bitar att falla på plats och jag kommer att flyga så som jag aldrig har flugit förut. Jag kommer att flyga precis som Bob Beamon gjorde i Mexico för snart 35 år sen. Jag kommer att flyga precis som Patrik Bodéns spjut när han minst anade det och när ögonblicket är över och förbi kommer jag att jaga det igen och igen och igen. Jaga det för att få känna den där berusande känslan av att ha full kontroll, av att bara sväva och upphäva både tid och rum en gång till. Jag längtar efter det ögonblicket. Den där dagen när allting kommer att fungera på ett sätt som det aldrig har fungerat förut. När jag inte känner vare sig smärta eller trötthet, utan bara lätthet. Känner lätthet i löpningen, i upphoppet, i ribbpassagen. Känner hur jag ligger där över ribban och vet att jag kan ligga kvar där i luften hur länge som helst, i all evighet om jag vill. Som om Newtons första lag inte längre hade någon relevans. Som om tyngdkraften gällde alla i hela världen - utom just mig. Alltid när jag står den ensam med ribban vet jag precis hur det ska göras, precis hur det ska kännas, hela vägen fram mot och upp och över ribban. Hittills har det aldrig fungerat fullt ut. Men jag vet att det en dag, i ett enda hopp kommer att göra det, och det är väl innerst inne det som jag strävar efter. Det perfekta hoppet, när allting är så bra att det aldrig någonsin kommer att kunna bli bättre. Jag ser fram emot att känna den där känslan av perfektion. Jag längtar! Jag längtar verkligen efter det där perfekta ögonblicket, det perfekta hoppet!! Måtte det bara inte komma på fel höjd… 
Om landskamper ...eller: Att kämpa till sista blodsdroppen för en sketen poäng Publicerad i Svenska Dagbladet den 20 juni 2002 Det finns en bild som för evigt tycks ha etsat sig fast på min näthinna från fjolårets finnkamp på Ullevi i Göteborg. Det är bilden av den första svenska lagsegern på damsidan på 15 år och det är samtidigt bilden av det totala nederlaget för de finska damerna. Jag stod tillsammans med Staffan Strand för att göra en kort intervju i TV och hörde hur publikjublet längs upploppet steg allt högre och var tvungen att vända mig om för att se vad som var på gång. Det som var på gång var det otroliga och samtidigt det underbara med finnkampen. Finlands långdistansstjärna Annemarie Sandell ledde damernas 5000 meter och var som vanligt på väg mot grenseger, till saken hör att hon aldrig tidigare förlorat en finnkamp överhuvudtaget. Men på upploppet händer det omöjliga när Malin Öhrn, för den stora svenska allmänheten helt okänd, knappar in centimeter för centimeter tills hon glider ikapp och förbi finskan med knappt femtio meter till mål. Det är den växande paniken i finskans ögon som är omöjlig att glömma, hur hon kastar allt tätare blickar bakåt tills hon inser att slaget är förlorat och hur hon helt chockad går över mållinjen som tvåa - bara för att få uppleva samma sak på den dubbla distansen dagen efter. Där de stora galorna alltmer handlar om perfekt upplagda lopp med harar som draghjälp, om tider, resultat och guldtackor är de fåtaliga landskamperna ett andningshål där kampen man mot man och kvinna mot kvinna är mångdubbelt viktigare än rekord. I helgen är det dags för Europacupen i spanska Sevilla och det är dags för nya hjältar och hjältinnor att födas. För i slutändan handlar inte en landskamp om vad stjärnorna i ett lag kan prestera utan mer om vad de mer okända åstadkommer. Det spelar ingen roll om Christian Olsson slår världsrekord och vinner med en meter nere i Spanien i helgen - han får inte mer än åtta poäng ändå. Istället gäller det att vinna de knappa striderna. Att ha en rivning mindre på vägen mot höjderna i stavhoppet, att få till en fullträff och gå förbi två man i sista spjutkastet, att kasta sig över mållinjen och vinna med en tusendel på målfoto och att föra pinnen i mål på korta stafetten… Jag minns finnkampen i Helsingfors 1995 när Niklas Eriksson föll på 110 meter häck, vred sig på marken för en sekund innan han insåg att det faktiskt handlade om landskamp mot Finland. Han stapplade sig upp och mer eller mindre klättrade över både häckar och funktionärer innan han tog sig i mål - på strax under 37 sekunder! Men han, och Sverige, fick dyrbar poäng! Alla som såg fjolårets finnkamp på Ullevi förfasades antagligen över det som hände på herrarnas 10000 meter. En ensam finsk löpare, mer död än levande, vinglade ut på det sista varvet och efter en evighet var han i mål och fick bäras ut på bår. När han ligger där på båren, på väg ut från arenan, helt bortom sig av trötthet och publiken applåderar hans kämpainsats ser man plötsligt hur djävulen i honom vaknar till liv en sista gång och han knyter sin näve i en segergest mot publiken - en poäng till Finland! Landskamp är landskamp och Gud hjälpe den som inte satsar till sista blodsdroppen! Vad har då Sverige för chanser i helgen? Damerna först, såklart! Slutade fyra i Vasa förra året och kan förhoppningsvis försvara eller till och med förbättra den placeringen i år. På förhand är Vitryssland favoriter, men å andra sidan har ju Sverige varit storfavoriter mot dem tidigare i år och alla vet ju hur det gick den gången… Herrlaget, tvåa efter Finland (oh, hemska tanke) ifjol, har goda chanser att vinna i år - inget snack om den saken. Men det gäller att alla bitar faller på plats. Att Bengt Johansson ger oss en flygande start i släggtävlingen, att Mikael Jakobsson slår en extra gubbe på 400 meter häck och att Johan Engberg pinnar på som aldrig förr på 100 meter. Vi har en svår motståndare i hemmalaget Spanien och ska vi, laget, lyckas totalt måste vi ha fler mellan oss och dem än vad de har mellan sig och oss! Med andra ord: Vinner en svensk så ska helst spanjoren vara sist och är en spanjor först i mål får Sveriges deltagare gärna vara tvåa. Så det är dags för landskamp igen. Dags för nya bilder att etsa sig fast på näthinnan, dags för nya hjältar att födas och dags att slänga förbundskaptenen i vattengraven. Vattnet borde vara varmt i Spanien den här tiden på året, så du packar väl badbyxorna kapten Karlsson?! 
Om att vara nära ...eller: Det grymma ödet att missa en drömgräns Publicerad i tidningen Friidrott nummer 4 2002 Som alla förståndiga affärsmän vet så är det en väsentlig skillnad på 1,99 och 2,00 - och jag känner en före detta höjdhoppare som också är väl bekant med detta faktum. När jag började friidrotta i Kils AIK på hösten 1987 hamnade jag direkt i den träningsgrupp som leddes av Kjell Hällsten. Han kom att bli min tränare de följande åren och när 80-tal gick över till 90-tal blev hans adepter alltmer inriktade på höjdhopp, höjdhopp och enbart höjdhopp. Tillslut återstod bara fyra unga män med högtflygande drömmar som internt kallade sig för "Hällstens huliganer" och som slog fast två enkla regler för att få kalla sig höjdhoppare: Det första kriteriet är att man ska kunna stå rak under den ribba som man just hoppat över, alltså hoppa över sin egen längd, och det andra är att man ska hoppa över två meter. Två av oss klarade dessa uppsatta bestämmelser - jag själv och Mattias Hällsten (204 cm inomhus som 18 åring) en tredje, Fredrik Claesson (190 cm inomhus som 16 åring), var väl ärligt talat aldrig riktigt nära på grund av skador och den fjärde var inte bara nära - det var till och med så att det nästan blev lite löjligt tillslut. Den fjärde "huliganen" heter Christian Andersson och belönades på grund av Kjells travintresse med det något opassande smeknamnet Lill-Krille. Opassande av just den orsaken att han var den av oss som mest liknade en höjdhoppare med sin 199 cm långa och trådsmala lekamen. Med andra ord hade alltså Christian inte bara fördelen av att vara lång - han kunde också slå två flugor i en smäll och enligt våra kriterier kalla sig höjdhoppare dubbelt upp genom att en enda gång i sitt liv klara två meter jämnt. Men för att klara just två meter gäller det också att ribban ligger på just den höjden - vid rätt tillfälle. Som alla höjdhoppare vet är det lätt hänt att vara en decimeter över en höjd bara för att riva tre gånger när ribban höjs ytterligare två centimeter. Och ibland kan ödet, slumpen och det på förhand bestämda höjningsschemat spela oss elaka spratt. Sommaren 1994 lyckades nämligen Christian vid tre tillfällen klara 199 cm - bland annat vid JSM i Luleå där han slutade femma - lägg därtill ett par tre tävlingar på 198 cm och man kunde unna grabben ett tvåmetershopp. Bland annat så minns jag hur han satte ribban i gungning hemma på Sannerudsvallen under Goliatspelen, hur jag hann resa mig upp och jubla över att min träningskompis klarat drömgränsen - bara för att få se ribban falla. Mycket närmare blir det inte - och det säger jag med inomhus EM pockande på uppmärksamheten i mitt närminne! Sen kom hösten, grundträningen, allt ondare i ett knä och diagnosen hopparknä, rehabilitering, ett år i lumpen - och mycket kan sägas om dagarna i det militära, men de var knappast formbefrämjande - innan Christian flyttade sina bopålar till Umeå och dess universitet och satte friidrottskarriären på sparlåga. Men ärligt talat, allt det där är väl egentligen historia nu och jag tror inte ens att Christian längre bryr sig. Jag tvivlar på att han kommer att sitta där om tio år och drömma om det där tvåmetershoppet som aldrig kom. Det är bara det att jag verkligen hade unnat honom det - unnat honom känslan av att ändra etthundranittionio till tvåhundra - efter alla dessa timmar tillsammans på träningar, i bilar och på tävlingar från Malmö i söder till Luleå i norr. Antagligen är det bara jag som fortfarande bryr mig om Christians så-nära-men-ändå-så-långt-ifrån sommaren 1994. Men jag antar att det är därför jag tycker att det är lika roligt varje gång jag ser en ny hoppare klara två meter för första gången - för det är en underbar känsla att kliva över en drömgräns och att krossa en barriär!  
Om inomhus-EM i Gent 2000 ...eller: Våndan av att göra sitt livs tävling och ändå komma fyra Publicerad i Svenska Dagbladet den 1 mars 2002 Kvinnor brukar säga att man aldrig ska ta dem för givna. Och om mästerskapsmedaljer kunde tala så är jag säker på att de skulle säga ungefär samma sak. För det finns inte mycket som är givet inom idrotten, inte ens när tävlingen rullat igång och man tror att allting är avgjort. Med tanke på att ett inomhus-EM nu står för dörren drar jag mig till minnes vad som hände för två år sedan i Gent. Jag hade en ganska darrig säsong i ryggen och blandat kanoner med kalkoner. Men väl på plats i mästerskapsstaden hade bitarna fallit på plats och i söndagens final var jag laddad till tänderna för att få min första medalj i ett stort mästerskap. Jag hade redan fått se Kajsa Bergqvist vinna sin höjdtävling efter fenomenal hoppning och tangerat svenskt inomhusrekord, Martin Eriksson hade överraskat och plockat hem en silvermedalj i stavhopp och medan min egen final pågick säkrade också Erica Johansson segern i längdhoppet. Den svenska truppen hade således flyt och både min egen hoppning och känslan i kroppen pekade i en riktning: Raka vägen till prispallen! När ribban sen darrande låg kvar på ställningen efter mitt första försök på 232 borde saken ha varit klar. Felfri hoppning så långt, samtliga höjder i första försöket, samtidigt som vi bara var fyra man kvar i tävlingen. Men det var ju just det som var problemet: Det återstod fyra hoppare – inte tre. Och det finns, som alla vet, bara tre platser på prispallen, bara tre medaljer att dela ut. Å andra sidan var jag inte den ende som var säker. En god vän till mig har i efterhand berättat hur han i det här läget, när ribban höjdes till 234, förklarade för sin sambo att: "Nu är det klart! Ingen kommer att ta den här höjden och då blir det omhoppning mellan Stefan och Martin Buss. Och en omhoppning går till såhär..." För läget var som så att jag och tyske Buss felfria tagit oss över 232, och delade ledningen, medan Rysslands Vyacheslav Voronin stått över den höjden och jugoslaven Dragutin Topic haft en rivning på vägen upp. Det var då som det, i mina ögon, fullständigt osannolika inträffade: Voronin tog i sitt första försök, med en lätt darr på ribban, men det var på sätt och vis ändå i sin ordning. Han var i det läget regerande världsmästare och enligt mig den bäste höjdhopparen i världen. Men jag hade fortfarande en silvermedalj i min hand. När sen också Buss gled över, i sitt andra, med en lätt darr på ribban var jag plötsligt nerpetad till tredjeplatsen. Fortfarande med en medalj i sikte så rev jag i mitt andra försök, i princip lika grovt som i det första. Jag hade helt enkelt bränt mina skepp, det fanns inte mer i kroppen och jag skulle få nöja mig med bronset – trodde jag. Det var i det läget som Topic krånglade sig över ribban i sitt andra försök, till på köpet också han med lätt darr, och medaljen var förlorad. Tävlingen var över, slut och passé för min del och jag skulle aldrig i världen komma bättre än fyra i den. Visserligen sparade jag mitt sista försök till 236. Vad annat kunde jag göra, jag var ju ändå tvungen att försöka. Jag hade gjort mitt livs dittills bästa tävling när jag gått felfri över 232 och hade inte mer kvar att ge. Jag hade helt enkelt slappnat av för tidigt, tagit den bortflyende medaljen för given och orkade inte ladda om igen. Det fanns inte i min sinnevärld att tre man skulle klara 234, i alla fall inte om inte jag var en av dem, och faktum är att det inte inträffat på något annat mästerskap sedan VM i Aten 1997 heller. Amerikaner brukar säga att "It aint over til the fat lady sings..." och det var den dyrköpta läxan jag packade ner, tillsammans med spikskorna och istället för en medalj, i bagaget på måndagsmorgonen när vi lämnade Belgien. Så det finns aldrig några givna segrar i idrotten. Den obesegrade är aldrig oslagbar och den på förhand tippade storfavoriten går inte alltid hem med guldmedaljen i sin hand. Det mest osannolika kan hända och faktum är att det också händer. Så inte ens när det ser som allra ljusast ut är segern vunnen, det är ju aldrig helt avgjort förrän slutsignalen ljudit eller alla konkurrenterna tävlat klart. På samma sätt som man aldrig är slagen på förhand, för en idrottsman drömmer alltid om att den osannolika turen ska gynna just honom, har man heller aldrig vunnit innan matchen är slut. Men å andra sidan, finns det ärligt talat någon som tvivlar på det efter matchen mot Vitryssland härom veckan?! 
Om vinter-OS i Salt Lake City ...eller: Det ironiska i att se en australiensare vinna i vinterspelen De nittonde olympiska vinterspelen har sett elden släckas och vi vanliga dödliga TV-tittare kan andas ut och ägna kvällarna, och för all del också nätterna, åt annat än att stirra in i TV:ns bleka sken. Och det som skulle bli en svensk klang-och-jubel-föreställning utan dess like blev... alldeles för mycket Norge, som vanligt. Man borde kanske blivit misstänksam redan när man hörde "Vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra losers av dom..." och tänkt tillbaka på det ironiska och nästan hånande tonfallet i "Vi vill ha mål, mål, mål, mera mål..." från det EM-slutspel som innehöll allt utom, just, svenska mål. För det blev inte många svenska vinnare i Salt Lake City, det blev till och med färre än det blev svenska mål i Holland/Belgien för ett och ett halvt år sen. Per Elofsson gick in i väggen så det small redan på den inledande masstarten, orsakerna till detta tvistade de lärde om - men ett av de dystra svaren kom först två veckor senare - och efter det så ville det sig aldrig riktigt. Det var nära, men det förlösande guldet ville helt enkelt inte komma i svenska händer. Men ändock: Två silver och fyra brons är dubbelt så bra som i Nagano för fyra år sedan!! Så det fiasko-OS som kvällstidningarna, som vanligt, målat upp kanske inte riktigt ger den sanna bilden av verkligheten. Det enda svenska fiaskot var väl egentligen Tre Kronors plattmatch mot Vitryssland - men i mina ögon fick stackars Tommy Salo bära oproportionerligt mycket av ansvaret för det debaclet. Visst gjorde han en riktig tavla i samband med det avgörande 4-3 målet. Men borde inte matchen, i ärlighetens namn, varit avgjord i svensk favör flera gånger om vid det laget?! En kommentar som den i Expressen dagen efter: "Jag spelade med Tommy Salo i pojklaget, han var medioker redan då" gör mig nästan mörkrädd för den svenska jantelagen. Salo är, och förblir, en av världens allra bästa och mest respekterade ishockeymålvakter - annars vore han knappast given förstemålvakt i ett NHL-lag... så jag undrar vem som egentligen var medioker i pojklaget?! Men ett olympiskt spel är ju så mycket mer än Sverige och Salt Lake City 2002 var... tja, annorlunda och precis som vanligt. Det var norska medaljer i parti och minut: Det började ganska illa, med guld redan första tävlingsdagen, och blev bara värre sen, med totalt 11 guld, 7 silver och 6 brons - och bara Tyskland före i medaljligan. Ständigt dessa norrbaggar. Men Salt Lake var också fyra fallande skridskohjältar och en lika överraskande som överraskad segrare: från Australien. Steven Bradbury, ett namn den idrottsintresserade aldrig kommer att glömma, hade en så osannolik tur i både sin kvartsfinal, sin semifinal och sin final att man bara undrar vad han gjort för att förtjäna den... Är man svensk och hockeyintresserad så kommer man heller aldrig att glömma Vladimir Kopat... vad nu det ska vara bra för?! Det var också protester i konståkning med dubbla guldmedaljer, och dessvärre är jag så cynisk att jag inte tror att det motsatta hade inträffat om det ryska laget varit det missgynnade, det var också Jim Shea som blev tredje generationens olympier och gjorde som sin farfar och vann guld och det var Ole Einar Björndalen och hans fyra olympiska guld (ett mer än Sverige mäktat med på fyra olympiska vinterspel...) i skidskytte - grand slam, typ. Men tyvärr var det också doping, doping och doping inom loppet av ett dygn. Först föll den tyske spanjoren Johann Mühlegg tungt bara för att få ryskorna Larissa Lazutina och Olga Danilova med sig i fallet. Och jag som verkligen alltid älskat längdskidåkning och beundrat dessa idrottsmän fick mig en stor fet smäll rakt i nyllet... räckte det inte med hemohes-finnarna i Lahtis förra året, var det tvunget att bli på samma sätt igen?! Men samtidigt som det är tragiskt med fuskare så är det ALLTID en seger när de som fuskar åker dit!!! Jag lider verkligen med Per Elofsson, men hoppas ändå att rättvisan segrar tillslut. Jag lider med Magdalena Forsberg som var så nära men inte fick sin guldmedalj och jag känner verkligen med Ylva Nowén som var så nära, men ändå så långt ifrån (och tro mig, jag vet hur det känns att bli fyra i ett OS...), trots att hon blev fyra på Anja Pärsons bekostnad... Samtidigt så var det underbart att se just Magdalenas vinnarskalle och kämpaglöd som ledde till två bronsmedaljer med gulddoft, jag satt som klistrad framför TV:n när Richard Richardsson tog silver i parallellstorslalom (och de som känner mig vet vad jag anser om snowboard...), jag njöt av Anja Pärsons båda medaljer och det var underbart att det trots allt blev en svensk hockeymedalj tillslut... Men det starkaste minnet av OS i Salt Lake City blir nog ändå Steven Bradburys guldmedalj i shorttrack - tänk om man bara kunde ha en gnutta av den turen i nästa tävling... |