|
So spoke Scholm | | 2005: A FIFTH HOLM ODYSSEY | krönikor och skelett i garderoben - ihopskrivet under 2005 |
|
Precis som de senaste fyra åren kommer jag att försöka dela med mig av tankar, minnen, erfarenheter och allmänt skitsnack (?!) i krönikeform på min hemsida, så...
Mycket nöje!!!   
En fråga om hur ...eller: Den fråga som aldrig ställs Då och då genom åren har Patrik Sjöberg i olika sammanhang tvärsäkert uttalat sig om mitt sätt att träna. Det har varit för lite och på fel sätt. I somras efter VM i Helsingfors var det till och med för mycket. Varje gång har jag hoppats på att den intervjuande journalisten ska ställa den givna följdfrågan: Hur vet du det, Patrik? Eftersom den gamle världsrekordhållaren och världsmästaren aldrig sett mig träna, bortsett från ett tiotal pass i Spanien och Göteborg under ledning av hans egen tränare Viljo Nousiainen, vore det intressant att höra hans svar på just den frågan: Hur vet du det, Patrik? Han kan ju omöjligt veta. Jag har aldrig sett Sjöberg vare sig i Våxnäshallen eller på Sannerudsvallen. Då Viljo gick bort för mer än sex och ett halvt år sen innebär det med automatik att Patrik inte sett mig träna sedan försommaren 1999. Alltså kan han inte veta hur jag tränar och därför vore det intressant att höra hans svar. Men ingen tycks ännu brytt sig om att ställa frågan. I tisdags publicerades i femtontal lokala tidningar med spridning över landet ett antal recensioner över årets Sportböcker. Dessa recensioner är skrivna av frilansjournalisten Magnus Sjöholm och han konstaterar bland annat att jag är "En av Sveriges sämsta författare". Precis som i exemplet med Sjöberg vore det intressant att höra Sjöholm svara på frågan: Hur vet du det, Magnus? Rent definitionsmässigt (enligt Bonniers Svenska Ordbok, sjätte upplagan, tryckt 1997) är en författare: upphovsman till något skrivet, (yrkes) skribent, diktare. Författarskap beskrivs som litterär verksamhet, litterär produktion. Eftersom det vore ett rent absurt påstående att hävda att jag skriver yrkesmässigt, jag har trots allt min huvudsakliga inkomst av att hoppa höjdhopp och är således höjdhoppare, kan vi således fastslå att alla som skriver per definition är författare. Vi kan dock dra ner antalet något genom att nöja oss med att kalla de som också publicerar det de skriver i bokform för författare. Hur man än räknar blir det en enorm mängd skrivande och bokutgivande svenskar och jag är enligt Sjöholm alltså en av de sämsta. För att Sjöholm ska kunna vara helt säker på denna sin utsaga måste han rimligtvis ha läst minst ett verk av, i stort sett, samtliga svenska författare genom alla tider. I annat fall kan han omöjligt så tvärsäkert fastslå denna sin tes. För hur skulle han annars lyckats samla på sig jämförelsematerial nog? Själv läser jag ungefär 50 böcker om året. Ärligt talat något mindre under det senaste året sen jag blev pappa. För Sjöholms skull kan vi, förmodligen, överdriva hans konsumtion av böcker och leka med tanken att han läser tio gånger så mycket som mig: Alltså ungefär 500 böcker om året. Eller en och en halv bok om dagen, varje dag, året om. Problemet, för Sjöholm, är att det varje år ges ut ungefär 6000 böcker i det här landet. Alla har naturligtvis inte svenska upphovsmän, men lågt räknat borde åtminstone en fjärdedel ha det, alltså 1500 böcker. 1500 minus 500 är 1000. Alltså missar Sjöholm enligt denna matematiska lek, som ändå med allra största sannolikhet grovt talar till hans fördel, bortemot 1000 böcker varje år. Men eftersom jag i grund och botten anser mig vara en snäll människa ger jag honom ännu en ärlig chans: Somliga författare kommer ut med mer än en bok varje år, så anta att han "bara" missar att läsa 500 författare per kalenderår. Men detta är ändå bara under hans livstid. Eller rättare sagt under hans liv som läsande, det borde enligt all logik skilja några år mellan hans primalskrik och den första bok han läste. Lägg därtill alla de böcker som skrivits av svenskar innan Sjöholm lärde sig att läsa, eller ens föddes. Plötsligt är vi uppe i enorma mängder böcker och naturligtvis också författare som Sjöholm aldrig någonsin enligt alla logiska, och antagligen också en del ologiska, resonemang kan ha haft tid att läsa. Alltså: Hur kan Magnus Sjöholm så tvärsäkert, i rikstäckande press, fastslå att jag är en av Sveriges sämsta författare? Det vore intressant att veta. Magnus Sjöholms recensioner av de båda böcker jag varit med och skrivit under året: Stefan Holm - höjdhoppare Christian Augustsson och Stefan Holm Wahlström & Widstrand Ca 220:- Betyg: 3 Höjdhopparen och hans mentale tränare berättar om alla tävlingar och om deras samarbete. Snäll och oförarglig. Stefan gillar alla, utom möjligtvis Javier Sotomayor. För den som själv siktar högre, psykiskt, finns här en hel del att ta till sig. En lagom blandning av sport- och tänk själv-bok. Nu väntar jag på del 2 - människan! En av 12 Stefan Holm Scholm Förlag Ca 250:- Betyg: 3 En av Sveriges sämsta författare berättar tillsammans med fotografen Micke Solebris Sörensen om de 161 sista dagarna fram till OS-guldet. Mycket vardag, mycket träning, väldigt dokumentärt och utan spänning. Hela upplägget, inklusive layouten känns 80-tal. Stefan Holm borde nöjt sig med en enda bok och låtit någon annan skriva den.   
Om VM ...eller: Dags att skriva in sig i historien Publicerad i Svenska Dagbladet den 14 augusti 2005 I begynnelsen var OS och nästan 40 år senare blev det EM innan det först 1983 också skapades ett VM. Därför har det till dags dato bara avgjorts nio världsmästerskap vilket i sin tur resulterat i åtta olika världsmästare där Avdeyenko var den förste och Sotomayor är den störste. Allt började i Helsingfors för 22 år sedan. Med ett nysatt världsrekord - 237 cm - i ryggen var kinesen Zhu Jianhua favorit och det svenska hoppet ställdes till Patrik Sjöberg som tidigare under sommaren hoppat 233 cm. Men det blev en sensationssegrare i form av den ännu inte 20 år fyllde sovjethopparen Gennadiy Avdeyenko som tog guldet på 232 cm före USA:s Tyke Peacock och ovan nämnde Jianhua, som veckorna efter mästerskapet höjde sitt världsrekord med ytterligare en centimeter. Och i Forshaga hade en sjuåring börjat leka lite höjdhopp på grannens baksida och klarat sisådär 85 cm. Fyra år senare, i den eviga staden Rom, blev det svenskt guld och den optimala slutpunkten på en i det närmaste perfekt säsong för Patrik Sjöberg. En säsong som inleddes med världsrekord inomhus i Piraeus, gick vidare med världsrekord ute en oförglömlig kväll på Stockholms stadion och slutligen kulminerade med 238 cm och VM-guld i Rom. På hans högra sida stod den detroniserade världsmästaren, Avdeyenko, och den tidigare världsrekordhållaren Igor Paklin som delade silvret på samma höjd som Patrik. I värmländska Forshaga bestämde sig en elvaåring för att följa med en klasskompis till friidrottsträningen i Kil efter att ha hoppat 140 cm på skolgymnastiken. OS kom och EM gick innan det 1991 återigen blev dags för VM. Favoriten på förhand hette Javier Sotomayor, världsrekordhållare sedan tre år tillbaka. Men med sina ständiga skadeproblem fick han nöja sig med silvret. Vann gjorde istället amerikanen Charles Austin som tidigare samma sommar glidit över drömgränsen 240 cm. Precis som i Rom fyra år tidigare blev segerhöjden 238 cm och en Patrik Sjöberg med fotproblem stannade på 231 cm och sjunde plats. I Kils AIK:s tävlingsdräkt hade en femtonåring vunnit ungdoms-SM i Värnamo på 194 cm och börjat drömma om den stora världen. Den på förhand instiftade fyraårscykeln bröts och VM började arrangeras vartannat år. Världen skrev 1993 och friidrottens bästa möttes i Stuttgart i augusti. Mindre än en månad före mästerskapet hade Javier Sotomayor slagit sitt eget fyra år gamla världsrekord då han i spanska Salamanca klarat 245 cm. Han var given storfavorit i VM och gjorde ingen besviken. Med ett magnifikt hopp flög han över 240 cm och noterade det än idag gällande mästerskapsrekordet. I kvalet tvingades Sveriges enda hopp, Patrik Sjöberg, lämna in med en avsliten hälsena. 17 år gammal och med ett personligt rekord på 214 cm hade kilshopparen hunnit med final i junior-EM och knackade på dörren till det svenska finnkampslaget. Göteborg! Den svenska sommaren visade sig från sin allra bästa sida under ett tiotal augustidagar 1995. Friidrotts-VM blev en sällan skådad fest för alla utom svenska friidrottsförbundet. I höjdtävlingen ställdes förväntningarna till Patrik Sjöberg som gjort comeback och verkade allt säkrare i sin hoppning. I slutändan blev det dock en duell mellan Sotomayor och Bahamashopparen Troy Kemp där den senare tillslut kom att stå som segrare med 237 cm. Sjöberg slutade sexa i det som kom att bli hans sista stora mästerskap. 25 mil norr om Göteborg hade en ung svensk höjdhoppare med ett personbästa på 221 cm ryckt in i lumpen och fick se finalen på TV hemma i Forshaga. Två år senare stod Aten som värd för världsmästerskapen i friidrott. Med en skadad Patrik Sjöberg stod Sveriges hopp till Staffan Strand som gjorde sitt första stora mästerskap. Han försvann dock i kvalet och finalen kom återigen att tillhöra en viss kubansk hoppare. Precis som två år tidigare krävdes det 237 cm för seger och Javier Sotomayor var ensam om att klara den höjden. I Forshaga satt en tjugoettåring som hoppat 230 cm inomhus samma år och hade ont i sin vänstra fot medan revanschlustens låga och längtan tillbaka brann inom honom. En dryg månad innan 1999-års VM släpptes bomben. Den regerande världsmästaren och världsrekordhållaren Javier Sotomayor hade testat positivt för doping. Allehanda ursäkter och förklaringar, den ena än mer osannolik än den andra, framfördes. Men faktum kvarstod: Sotomayor var borta från VM och hans namn för evigt draget i smutsen. Finalen i Sevilla kom istället att bli en sällan skådad one-man-show med ryske Vyacheslav Voronin i huvudrollen. Felfri hoppning över 237 cm och ingen annan hade egentligen en sportslig chans. Bäste svensk blev Staffan Strand med 229 cm och en delad femteplats. På delad tiondeplats med 225 cm landade en VM-debutant uppväxt i Forshaga och tävlande för Kil. Missnöjd men redan med siktet inställt ett år framåt i tiden. VM arrangerades i Edmonton och året var 2001. Inför finalen fanns ingen given favorit och vem som helst av de tolv hopparna kunde egentligen lämna Commonwealth Stadium med guldmedaljen. Men det blev ändå en sensation i form av tyske Martin Buss som fick på sitt livs hopp i exakt rätt ögonblick. Finalen hade så långt sett ut att bli en uppgörelse mellan ryssarna Voronin och Rybakov, men när Buss gled över 236 cm kunde ingen av dem svara och de fick nöja sig med att dela silvret. På delad fjärde plats med 230 cm hamnade en 25 år gammal svensk höjdhoppare som nu flyttat hemifrån och bodde i Karlstad. Fem månader tidigare hade han vunnit inomhus-VM och han lämnade Edmonton med sikte på nya titlar. Paris och Stade de France hälsade världens bästa friidrottare välkomna till historiens nionde världsmästerskap och fick se höjdhoppshistoriens längste mästare. Detta då den 205 cm långe sydafrikanen Jacques Freitag som ende man klarade 235 cm och knep guldet. Något som resulterade i det lägsta segerresultatet i ett VM sedan premiären 20 år tidigare och att Freitag blev den yngste mästaren på lika lång tid. Till höger om Freitag på prispallen stod en svenske höjdhopparen med Värmland som bas och som mästerskapets kanske besviknaste silvermedaljör, trots Sveriges bästa VM-insats i höjdhopp på sexton år. På ett märkligt sätt har cirkeln nu slutits och friidrottsvärlden är åter samlad i Helsingfors. Och nästan på dagen 22 år senare ska den manliga höjdhoppsfinalen avgöras. Långsamt kommer ribban att höjas och hoppare efter hoppare slås ut tills blott en enda återstår - den man som kan titulera sig som världens bäste höjdhoppare…
Om Regn ...eller: Minnesjakt på bra hopp i uselt väder Publicerad i Svenska Dagbladet den 12 augusti 2005 Det finns en skröna som berättar om hur en brasiliansk journalist under friidrotts-VM i Göteborg för 10 år sedan rapporterade hem om hur bra allt var i Sverige - utom att det var för varmt. Jag undrar om samme man finns på plats här i Helsingfors. För då som nu handlar mycket av kringpratet om väder. Den här gången är det dock inte solen och värmen som står i centrum, utan det rakt motsatta. Med andra ord gäller det, nu när mitt eget intåg på arenan närmar sig, att försöka dra sig till minnes lyckade insatser i dåligt väder. För efter att ha tävlat aktivt som höjdhoppare i snart arton säsonger har jag upplevt både det ena och det andra. För ganska precis fjorton år sedan vann jag till exempel ungdoms-SM i Värnamo genom att klara nya personliga rekordhöjden 194 cm i tredje och sista försöket. Att Värnamo sedan dess legat under betydligt mer vatten än det gjorde då är förvisso en helt annan femma. Men det där ungdomsmästerskapet är faktiskt det enda av mina hittills fyrtiotvå SM-starter då jag tvingats ha med mig regnkläder in på arenan. Ett annat lysande exempel är den där gången då jag för första gången kvalade in till ett internationellt mästerskap, nämligen junior-EM i San Sebastian 1993. De brinnande bockarnas stad bjöd på ett sådant underbart sommarväder att all form av uppvärmning kändes onödig, man var liksom varm bara av att vara. Men i samma takt som ribban höjdes närmade sig åskmolnen arenan och när den placerades på 214 cm, kvalgränsen till mästerskapet i fråga, formligen dränktes Gävle av den sommarens värsta åskskur. Ändå lyckades jag krångla mig över ribban och i förbigående kunde jag vara tacksam över att vara en mycket kort höjdhoppare - blixten slår ju alltid ner i omgivningens högsta punkt. När jag för allra första gången på egen hand fick vinna en Finnkamp gjorde jag det, naturligtvis, i hällande regn - och dessutom på Olympiastadion i Helsingfors. 1997 hade Staffan Strand och jag sett till att dela segern i Stockholm, men året efter stod jag som ensam vinnare. Visserligen nådde jag inte högre än 223 cm, men en seger är ändå en seger och första gången är alltid speciell. Att jag blott fyra dagar senare för första gången i min karriär fick besegra världsrekordhållaren Javier Sotomayor hade kanske inget med regnet i Helsingfors att göra eftersom det skedde i Berlin, men det kan ändå vara värt att minnas i jakten på positiva tankar. Min senaste seger här i Helsingfors togs också den i kyla och regn. Tre av mina sju insatser på 1952-års OS-arena har präglats av dåligt väder och GP-tävlingen 2001 var i allra högsta grad en av dessa. En av köld skakande Jacques Freitag konstaterade att han var långt hemifrån, läktarna gapade tomma och all annan aktivitet på arenan tycktes avstannad. Det enda som pågick var det manliga höjdhoppet där blott två hoppare - Holm och Strand - mäktade med att klara ens 220 cm innan jag också gled över 226 cm i mitt första omhopp för att vinna tävlingen. Fjolårets upplaga av DN Galan kom också att störas av dåligt väder. Desto skönare då att kunna dra sig till minnes hur jag i ett helt avgörande hopp klarade 233 cm med gott om luft och vände ett hotande nederlag till seger. Faktiskt den högsta höjd jag klarat med regnvattnet plaskande kring mina lurviga ben på väg fram i ansatsen, men samtidigt en höjd som kan komma att räcka långt under liknande förhållanden här i Helsingfors. Dessutom valde jag att så sent som i söndags tävla i kyla, blåst och regn hemma på Sannerudsvallen i Kil. Så förhoppningsvis är jag så väl förberedd jag kan vara på dåligt väder. Och skulle väderläget mot all förmodan vända tills imorgon så har jag massor av goda exempel att plocka fram på bra tävlingar i strålande sol. Frågan är bara vad vår brasilianske vän tycker om sådant väder.   
Om Golden League 2 ...eller: Publicerad i Svenska Dagbladet den 8 juli 2005 För en vecka sedan lämnade jag en arena skrudad i blått, gult, svart, grönt och rött som jag trodde skulle komma att bli olympisk om sju år. Men det blev inte Stade de France som fick den äran efter gårdagens omröstning då Paris fick se sig omkört av London. Jag erkänner att jag är förvånad, samtidigt som jag egentligen inte fullt ut finner någon anledning att bry mig - för jag kommer ändå inte att vara med och tävla 2012. Just nu är istället en annan arena med olympiska anor betydligt intressantare. Ty denna julikväll står Stadio Olimpico i Rom nämligen redo att ta emot världens bästa friidrottare i den andra deltävlingen i Golden League. Den eviga staden stod som OS-arrangör redan 1960 och vid den omröstning då också Stockholm deltog i kampen om OS 2004 var i alla fall jag säker på att de skulle vinna igen. Förhoppningsvis är detta samband ett gott tecken att bära med sig som en liten lyckoamulett i afton. Jag vann i Paris som föll på mållinjen igår och jagar segern i Rom som gjorde detsamma för åtta år sen. För bara sju dagar sedan i den franska huvudstaden var alla som stod på startlistan potentiella vinnare av den jackpot som i slutändan står på spel - nu är vi blott ett dussin kvar. Vi är tolv friidrottare som har förmånen att bära en gul nummerlapp ikväll, men bara elva som kommer att göra det då den kanske mest givne vinnaren Kenenisa Bekele inte kommer till start. Men jag kan fortfarande säga vi, för jag är lyckligtvis en av dessa utvalda. Efter segern på 232 cm i Paris förra fredagen är det alltså jag som måste besegras, och jag har lyckats försätta mig i precis den situation som jag då hoppades på. Det är nu det riktigt intressanta psykologiska spelet börjar på allvar. Hur reagerar jag och hur reagerar mina konkurrenter på den nya utmaning vi ställts inför? Att jag inte har några problem att motivera mig och hitta inspiration till tävlingen är ett understatement. Men samtidigt får jag inte bli överladdad och förbruka för mycket av min kraft och energi på att tänka på och ladda för tävlingen. De övriga tretton höjdhopparna har det diametralt motsatta utgångsläget. Ingen press och inget tvång att faktiskt vinna tävlingen. Vem som helst av dem kan fortfarande ta ifrån mig jackpotchansen i vilken som helst av de fyra återstående tävlingarna även efter ett misslyckande ikväll. Alltså kan de gå in på Roms olympiastadion och hoppa helt avslappnat och bara njuta av att tävla på en klassisk arena. Deras problem blir istället att inte ta för lätt på uppgiften och att vara för loja och avslappnade. Vad är då egentligen bäst, att jaga eller att jagas? Jag måste naturligtvis tro på det förstnämnda annars är jag redan förlorad. Vad det handlar om för mig är att gå in på arenan och njuta av utmaningen, att inte vara rädd för den eller att känna den tynga ner mig. Det gäller att gå in och hoppa avslappnat och koncentrerat precis som jag gjorde i Paris. Ta en höjd i taget och undvika onödiga rivningar och förhoppningsvis kan jag lämna Rom på lördag med ytterligare en seger i bagaget. För även om alla vägar sägs bära hit skulle det vara en lättnad att åka härifrån som en vinnare och kunna se framemot nästa anhalt på resan, ett nybyggt Bislett i Oslo - nästan hemmaplan för en Karlstadpôjk… 
Om Golden League ...eller: Jag ska verkligen kämpa för att bli en av de tolv jagade ikväll Publicerad i Svenska Dagbladet den 1 juli 2005 "One down, five to go." Precis så löd det SMS som jag, halvt på skämt och halvt på allvar, skickade till Christian Olsson då hans seger i fjolårets första Golden League-tävling i norska Bergen var säkrad. Det är nämligen precis det som den gyllene ligan handlar om. Vill man vara med och dela på den ofantliga jackpotten om en miljon dollar måste man vinna samtliga sex deltävlingar. Varken mer eller mindre. Inom loppet av drygt två månader ska man alltså vid ett halvdussin tillfällen besegra de allra tuffaste konkurrenterna i världen. Christian lyckades ifjol och i år har utmaningen lagts på mina axlar då manligt höjdhopp valts ut att vara en av blott tolv grenar med Golden League-status. Vad snurrar då för tankar i skallen med bara timmar kvar tills den första av dessa sex tävlingar rullar igång på Stade de France i Paris? Inom mig så vet jag att jag kan klara av det. Men jag kan inte säga att det är något jag räknar med att göra. Det är alldeles för mycket som kan gå snett på vägen för den typen av funderingar: En onödig rivning på fel höjd, en konkurrent som gör sitt livs tävling eller en förkylning som sätter ner krafterna. Samtidigt ställs man i varje enskild tävling mot ett startfält som till sin sammansättning är lika tufft som en OS- eller VM-final, något som innebär att egentligen vem som helst vinna varje enskild tävling. Men i det psykologiska spel som en tävlingsserie av det här slaget innebär går det inte att komma ifrån att kvällens drabbning har mer karaktär av allt eller inget än vad någon av de övriga fem kan visa upp. Den som vinner dagens tävling är ju faktiskt den ende som fortfarande har möjlighet att vara med och dela på jackpotten. Av de tolv hoppare som ikväll marscherar in på den forna VM-arenan i Paris utkanter är det efter tävlingen blott en som fortfarande är med i matchen. Och i fortsättningen är det inte längre en mot en utan istället alla mot en. Det enda kvällens förlorare kan försöka göra fortsättningsvis är att förstöra för den som en gång besegrat dem alla. Och ärligt talat: Kan man egentligen ställas inför en häftigare utmaning inför resten av säsongen? När aftonens Meeting Gaz de France sparkar igång har antagligen alla deltagare drömmar och förhoppningar om att vinna. Först och främst ikväll, men sen också i var och en av de fem kommande tävlingarna för att småningom kunna vara med och dela på den utlysta jackpotten. Men då tävlingarna sammanfattas framåt midnatt är det blott tolv friidrottare, en i varje utvald gren, som fortfarande har chansen. Det är de tolv som har allt ljus på sig då den andra deltävlingen arrangeras i Rom nästa vecka och jag tänker verkligen kämpa för att bli en av dem. Det måste kännas mycket mer inspirerande och motiverande att om en vecka vara den ensamme jagade istället för en av de jagande. Christian Olsson lyckades efter sin inledande seger på ett imponerande sätt hålla kopplet av jagande trestegshoppare bakom sig i var och en av de återstående fem galorna, något som är i det närmaste unikt i en teknikgren. För egen del kan jag väl bara hoppas att han sent ikväll har orsak att skicka mig ett SMS med en tydlig innebörd. En klar, fem kvar.  
Om Blåvitt ...eller: Bäst i världen - nu längtar han efter SM-guld... Publicerad på Svenska Fans / Alltid Blåvitt den 19 maj 2005 Det är inte lätt att vara både värmlänning och fotbollssupporter, och lätt har det under min livstid aldrig varit heller. Visst har vi Degerfors som i skrivande stund spelar i SuperEttan och som för knappa tio år sedan hade Allsvensk status. Men även om detta Degerfors ligger i landskapet Värmland tillhör det också Örebro län, något som komplicerar situationen en aning. Som vän av ordning, och jag har alltid undrat vem vän av oordning är, måste dock tillstås att både Mallbacken och Qbik just detta nådens år 2005 faktiskt spelar i Allsvenskan. Men på herrsidan är det alltså desto tunnare. Karlstad är ju som alla idrottsintresserade vet en stad med hockeyprägel. Vi vill gärna hävda oss vara Sveriges hockeyhuvudstad med Färjestads fem raka SM-finaler, att fyra av dessa förlorats är dock inget vi vill låtsas om… Men nu var det fotboll vi skulle hålla oss till och även om man bor i Värmland vill man förstås ha ett favoritlag på hög nivå. För min del kom detta lag att bli IFK Göteborg. Jag antar att jag började som medgångssupporter någon gång i sexårsåldern, det verkar logiskt eftersom Blåvitt det året gick och vann UEFA-cupen, och jag har sedan inte sett någon orsak att byta föremål för mina sympatier. Det jag däremot sällan lyckats med genom åren är att se mina blåvita fotbollshjältar spela live. Det är lika pinsamt som det är sant, men jag har bara sett fyra matcher på plats i hela mitt liv. De första två avnjöts i relativt unga år på den arena som på den tiden fortfarande hette Nya Ullevi och vars gröna gräs omgavs av en speedwayoval. På senare år har den begåvats med namnet Ullevi och löparbanor medan det som förr hette så istället blivit Gamla Ullevi och tagit de flesta av Blåvitts matcher i anspråk. Jag vill minnas att de där två matcherna båda slutade 2-1 - en seger mot AIK och en förlust mot MFF - och arenan låg så där tråkigt betonggrå som knappt halvfulla fotbollsarenor ofta tycktes göra i den allsvenska publikkrisens 1980-tal. Match nummer tre åsåg jag liggande på stavhoppsmadrassen på Sannerudsvallen i Kil. De som besökt denna min friidrottsliga hemmaarena på senare år förstår att också denna match måste ha spelats i en förfluten tid. Detta eftersom Kils AIK inte längre har någon stavhoppsmatta i sin ägo. Ja, ingen stavhoppare heller för den delen vilket kanske å andra sidan är tur med tanke på just den lilla omständigheten. Matchen i fråga var i vilket fall som helst en tipscupmatch mot Lokomotiv Leipzig, som rimligtvis fortfarande var från det Östtyskland som snart skulle upphöra att finnas till ungefär som den ovan nämnda stavhoppsmattan, och ett bestående minne är att Thomas Ravelli släppte in en straff. Efter att bollen gått i mål vände han sig mot oss grabbar på madrassen och sa något i stil med: "Jag var väl nära att ta den…" och log. Eller log och log, det var nog inte ofta Ravelli log efter att ha släppt in ett mål, men ni vet vad jag menar. Solen sken, Blåvitt vann matchen relativt enkelt och jag jagade autografer med hyfsad framgång. Så här i efterhand kan man ju undra om jag ens betalade inträde eller om vi, som bara av en slump, råkade dröja oss kvar efter träningen. Det var i alla fall på det viset jag gjorde när jag såg min senaste match just där, då mitt grönvita favoritlag Östra Deje IK besegrade hemmalaget med 3-1 trots att de var mer eller mindre utspelade mest hela tiden i en medioker division V-match, men det hör nog egentligen inte riktigt hit. Åter till ämnet: Efter ett uppehåll på närmare ett och ett halvt decennium kom jag så återigen att sitta på läktaren och se en allsvensk fotbollsmatch spelas. Faktum är att jag inte ens tog mig den relativt korta sträckan till Degerfors i mitten av nittiotalet och det närmaste allsvensk fotboll jag kom under alla dessa år var att se Hammarby vinna division I genom att i sista omgången krossa Karlstad BK med 6-0 på Tingvalla i Karlstad. Men efter femton långa år gjorde slumpen att jag kunde passa in en flygresa från Monaco till Karlstad via Köpenhamn med en avstickare till Malmös betonggrå stadion och se kamraterna från Göteborg tampas med de himmelsblå. Tack vare lite kontakter i den via bron med Danmark sammanbundna staden kom jag och en kompis att sitta på hedersläktaren under denna match. Inte illa, och inte blev det sämre då vårt gemensamma favoritlag tryckte in 1-0 redan i matchens femte minut. Vi båda reste oss som en man, lika spontant som jublande, men insåg att vi just där och just då var ganska ensamma om våra glädjeyttringar. Å andra sidan fick vi denna glädje kastad i ansiktet på oss flera gånger om ju längre matchen led. För medan Malmö via en klar trepoängare jagade vidare i sin guldjakt fick Blåvitt tillslut kvala sig kvar i allsvenskan detta mörka år. Fyra matcher under alla dessa år är inte mycket, men de har ändå gett mig mer eller mindre outplånliga minnen. Dessutom har jag sett raden seger - förlust - seger - förlust radas upp framför mina ögon och enligt den varannanprincip som byggts upp borde mitt nästa besök på en Blåvittmatch rendera i en seger. Så det kanske är läge att för sakens bästa vänta med att sitta på läktaren tills en seger verkligen är livsnödvändig, förslagsvis i jakten på ett SM-guld framåt höstkanten.  
Om Globen ...eller: Det blev visst inget hoppande den här gången... Publicerad i GE Galans programblad den 15 februari 2005 2004 blev ett i det närmaste perfekt år för mig som höjdhoppare. Jag vann alla tävlingar jag ställde upp i, inklusive OS och inomhus-VM, slog personliga rekord både inne och ute, fick bragdguldet och Jerringpriset. Hur laddar man egentligen om efter ett sådant år, kan det egentligen bli bättre än så? Nej, bättre kan det nog inte bli eftersom ett OS-guld var precis det jag drömt om under hela min karriär. Och när jag insåg att guldet äntligen var klart den där kvällen i Aten kände jag nästan mer lättnad än glädje, lättnad över att det äntligen var över. Förhoppningsvis kan också den känslan av lättnad göra mig till en bättre höjdhoppare. Kraven på mig att vinna en stor utomhustitel är för alltid borta och det lugnet borde skänka mig mer harmoni både som människa och idrottsman. Att bli pappa - som jag blev för lite drygt fyra månader sen - är också något som naturligtvis gett mig nya perspektiv på livet. Ett dåligt träningspass eller en dålig tävling behöver inte påverka mig lika mycket längre - ett enda leende från den lille killen därhemma och allt är bra igen. Något som självklart också gör mig mer välmående i allt jag företar mig - och förhoppningsvis också gör mig till en bättre höjdhoppare. Så, nej, bättre än 2004 kan det aldrig bli... ...men högre än 2004 kan det alltid bli. För det var trots allt en målsättning som jag inte lyckades infria under fjolåret - att klara drömgränsen 240 cm. Trots att jag nog egentligen trodde att det skulle bli i det närmaste omöjligt att ladda om igen gick det förvånansvärt smärtfritt - bildligt talat - när jag efter ett par veckors vila började grundträna igen i oktober. Ganska snart insåg jag att drivkraften fanns kvar, att viljan att hoppa högre och nå nya segrar var större än mättnaden efter OS. Så ikväll står jag därnere på innerplan igen, drar händerna genom håret, rycker mig i linnet och laddar för nya höjder. För hur jag än vrider och vänder på mig vill jag fortfarande vinna varje tävling jag ställer upp i. Jag hade faktiskt tankar på att lägga av efter Aten. Det hade varit det perfekta slutet på karriären och livet som höjdhoppare, att sluta på topp med en seger i den största av tävlingar. Men eftersom jag vet att jag fortfarande kan hoppa högre och det ännu finns titlar att vinna - inomhus-EM om ett par veckor och VM i Helsingfors i sommar till exempel - var det liksom lika bra att fortsätta ett tag till. Dessutom finns det ju något som hägrar bortom drömgränsen 240 cm: Det svenska rekordet. 241 cm inomhus och en centimeter högre ute, resultat som stått där de står sedan 17 år tillbaka - och resultat som jag gärna vill radera ut och ersätta med min egen signatur istället för den Sjöbergska. Kvällens tävling borde vara ett lysande tillfälle att knappa in på differensen gentemot Patrik Sjöberg. För ett år sedan slog jag personligt rekord här i Globen och för fyra veckor sedan blev jag nästan skamlöst bortskämd i samband med idrottsgalan. Så jag kan inte förneka att jag kliver in på de blå banorna med bra känslor i kroppen ikväll - och det är bara att hoppas att den positiva trenden fortsätter. Samtliga tävlingar i Globen genom åren: -->
 
Om Bragdguldet och bragdfavoriter genom åren ...eller: Det känns märkligt att ta plats bland de stora Publicerad i Svenska Dagbladet den 17 januari 2005 På lördag fyller min farmor 85. Med andra ord är hon fem år äldre än det pris som, med rätta, anses vara det finaste en svensk idrottare kan vinna - Svenska Dagbladets Guldmedalj - och har så att säga upplevt alla pristagare "live". Med mina 28 år på nacken är jag blott en junior i jämförelse och risken är väl att jag därför är lite smalare i mina perspektiv. Under de 80 år som medaljen delats ut är vi i alla fall en kvartett höjdhoppare som fått den äran. Först i raden var femtiotalets store stjärna Benke Nilsson som fick medaljen 1954. Fyra år senare var det Richard Dahls tur. Dahl är väl för övrigt en av få som lyckats med konststycket att bli europamästare utan att någonsin vinna SM. 1985 hette bragdmedaljören Patrik Sjöberg och förra året var det alltså min tur. När det gäller just Patrik berättar han på följande sätt om bemärkelsedagen i sina memoarer "Att leva på hoppet" från 1994: "När tidningarna börjar ringa ligger jag fortfarande och sover, jag hinner inte in i duschen förrän alla journalister stormar in." Något som gör att åtminstone jag inte kan låta bli att undra om pristagaren också på den tiden offentliggjordes strax efter lunch. För övrigt dyker naturligtvis en uppsjö av min barndoms hjältar och idoler upp i listan över vinnare genom åren: Bortsett från Patrik Sjöberg, som ju fick medaljen två år innan han nådde sina största framgångar, var jag alltid en stor fan av Gunde Svan. Inte bara för hans skidåkning utan minst lika mycket för hans seriositet vid sidan av. Noggrannheten med de små detaljerna som i slutändan mycket väl kunde avgöra till och med en femmil. Apropå just femmilar är det oundvikligt att nämna Torgny Mogren vars VM-guld i Falun 1993 råkade infalla samtidigt som jag tränade. Men även om jag missade direktsändningen skickar TV-bilderna av Mogren på upploppet fortfarande kalla kårar av välbehag längs ryggraden. Som gammal, nåja, och misslyckad, jodå, fotbollsspelare var sommaren 1994 värd varenda sömnlös natt och sönderbiten nagel i väntan på landslagets bragd-brons i USA. Via midsommarnattsdrömmen mot Ryssland och frisparken och straffdramatiken mot Rumänien till utklassningen av Bulgarien i matchen om tredje pris. Eller den tripple OS-vinnande skrinnaren Tomas Gustafsson som hade förmågan att alltid vara som bäst när det gällde som mest - en fantastisk egenskap, inte minst för en bragdmedaljör. Björn Borg och Ingemar Stenmark går heller inte att förbigå förstås. De enda som fått medaljen två gånger och som gjort stora intryck trots att jag bara upplevde en bråkdel av deras karriärer. Hur jag än vrider och vänder på saker och ting går det inte att komma ifrån att det är en rätt märklig känsla att se sitt namn tillsammans med ovan nämnda. Dessa idrottsmän vars kamp om medaljer och ära jag följt via TV, radio och tidningar. Idrottsmän jag lidit med i motgång och glatts med i framgång. Men framförallt idrottsmän som på ett eller annat sätt inspirerat mig och således är en ofrånkomlig del av den medalj jag får ta emot ikväll. Som den senaste vinnaren är det kanske dessutom min rätt att inte bara blicka bakåt utan också framåt. Efter Klüft och Holm är den naturliga frågan om friidrotten kan räkna in bragdguldets första äkta hattrick om ett knappt år. Både Christian Olsson och Kajsa Bergqvist har varit med i diskussionen flera gånger redan och vad kan väl vara ett mer svårt och vanskligt läge än att komma tillbaka efter skadeproblem. För övrigt återstår väl bara att, lite i förskott, säga: Grattis farmor! |