|
...det är dans i folkets park... | | MANUS - DEL 2 | manuset från mitt sommarprat den 3 augusti 2003... |
|
Del 1 : Del 2 Det där var ingen mindre än Cardigans Nina Persson i inkarnationen som A Camp och låten "The Bluest eyes in Texas". Nu kanske det är någon som tycker att det här sommarprogrammet handlat onödigt mycket om höjdhopp? Då kan ni trösta er med att du kunde varit mycket, mycket, mycket värre... Jag är nämligen en fullständig höjdhoppsidiot! Totalt hjälplöst och hopplöst fast i en värld av höjdhopp! Allting i min värld tycks nämligen kunna härledas till, eller från, höjdhoppsresultat. Ett snabbt exempel. I min plånbok har jag för tillfället en kölapp från posten. Inte för att jag står i kö just nu eller ens har gjort det nyligen, men nummer 242 - alltså lika med Patrik Sjöbergs svenska rekord i höjdhopp - kan aldrig underskattas. Förra sommaren kunde jag dock, till min stora lycka, rensa plånboken på en annan gammal sliten kölapp. Det var den med 235 på, den hamnade i papperskorgen efter att jag klarat just den höjden för första gången i mitt liv i Zürich. Inte övertygad om mitt insnöade höjdhopparliv än? Ok, jag tar ett varv till då. Digitala klockor är nämligen också utmärkta att skapa höjdhoppshistoria med. Runt lunchdags, mellan halv och kvart i ett, kommer resultaten på rad: 12:30 måste ju innebära att man klarar 230 cm i första försöket och 12:35 att man vinner på 235 cm. Samma sak när klockan närmar sig läggdags: 22:40 kan betyda att drömgränsen 240 cm har klarats i ett andraförsök. Skulle jag dessutom vara pigg och vaken vid tidpunkter när jag normalt inte är det så lyser dioderna höjdhoppsresultat på löpande band: 2:36, 2:37, 2:38 osv... God natt... Samma sak gäller också med musik. Jag kan ju omöjligt delta i en tysk höjdhoppsgala, så kallad "Hochsprung mit Musik", och hoppa till en låt som är mindre än två och en halv minut lång - jag menar, under 2.30 håller ju bara inte... Fortfarande inte övertygad?! Tro inte att jag ger mig så lätt. Nästa steg är naturligtvis avståndsskyltarna längs våra svenska vägar. Varje gång jag åker hem från träningen i Kil så passerar jag en skylt med texten "Göteborg 245". Dessa knappa 25 mil till Sveriges framsida kan ju lika gärna betyda att jag en vacker dag kommer att tangera det gällande världsrekordet på Ullevi eller Slottsskogsvallen. I det läget är det betydligt värre att konstatera att det bara är 17 mil hemifrån till Ludvika... Ytterligare en sak med våra vägar är, naturligtvis, de svenska bilarnas registreringsnummer. Min egen bil är dock inte mycket att komma med. Mina 012 blir bara 210 baklänges så det räcker inte långt. Inte heller pappas 168 lämnar något övrigt att önska. Men det skulle nog vara svårt att motstå frestelsen att på väg till tävling passera en bil med ett lyckat resultat på nummerplåten. Självförtroendet skulle ju inte må dåligt av att bränna om en bil med "ABC 238" om jag säger så... det kan inte hjälpas, det är bara sån jag är. Hmm... då har vi avverkat kölappar, klockor, musik, vägskyltar och bilar. Men det finns en viktig sak kvar, kanske den viktigaste av dem alla - hotellrum och nummerlappar!! Och det är också här något säger mig att vi är fler som drabbats av samma sjuka. Det var väl knappast någon slump att Kajsa med sina 205 som personligt rekord fick startnummer 206 vid Göteborgs Grand Prix förra hösten? Försök inte få mig att tro att inte det var planerat... Varför jag sen hade nummer 140 i samma tävling är en annan fråga... så lågt har jag inte presterat på tävling sen jag var 13 år. Avslutningsvis, hotellrum då... Första gången jag deltog i ett juniormästerskap, junior-EM i San Sebastian 1993, så hamnade jag i rum nummer 214. Ganska roande med tanke på att mitt dåvarande personbästa var just 214 och att det var precis den höjd som hade krävts för att kvala in till mästerskapet. Vid fjolårets SM i Gävle klaffade det också alldeles utmärkt: bodde i rum nummer 232 och hade startnummer 1 i tävlingen, som vanns på nya mästerskapsrekordet 232 cm. Tänk om jag bara hade fått bo på nummer 237 istället... Och nästa låt, Joakim Niels med "Min tur nu", är 4 minuter och 6 sekunder lång - vilket blir 246 sekunder och 246 blir ganska snart till två-och-fyrtiosex i höjdhoppstermer... suck... jag är helt hopplös Joakim Niels - Min tur nu - Hur känns det att vara kändis? Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag fått den frågan av tonåringar och motsvarande de senaste åren. Som svar brukar jag försöka förklara, för oftast ganska döva öron, att jag i grund och botten inte alls är kändis. Jag är höjdhoppare och att jag är känd är bara en följd av att jag hoppat högt. En kändis för mig är någon som är med i dokusåpor eller går på kändisfester bara för att hålla liv i något slags behov av kändisskap utan att behöva förta sig. Däremot kan jag väl inte förneka att det så kallade kändisskapet för en hel del märkligheter med sig. Plötsligt hälsar folk på mig på stan, människor som aldrig skulle gjort det för sisådär 10 år sen - på den tiden vi gick på samma skola och han var med i coola gänget eller hon var en av de där ouppnåeliga tjejerna. Ibland känns det som om det är den största segern av allihop. Kanske lite löjligt, det medges. Om man som jag var en i den grå och ganska ointressanta massan i högstadiet och gymnasiet - jag gick inte för inte okysst genom dessa båda stadier av skolan och den kvinna som mot all förmodan säger något annat ljuger - så då känns det ju rätt bra någonstans i egocentrat när någon som såg ner på en då hälsar på mig nu... I samhället Forshaga, som ligger så vackert vid Klarälvens strand, är man väl inte direkt poppis och inne som friidrottare. Eller rättare sagt, enda chansen att vara poppis och inne är om man spelar hockey - i alla fall var det så på min tid och jag tvivlar på att tiderna förändras i en ort uppbyggd på slagskott, höfttacklingar och red line offisde. För spelar man hockey får man gå runt i en ball FIF-jacka - Forshagas folkdräkt som en mig närstående person brukar kalla den - och man har ju chansen att en vacker dag bli stor och rik och berömd och spela i NHL, eller i alla fall i Färjestad, eller åtminstone i Sunne, Grums, Kil, eller... i Olsäter... Det finns en underbar TV-serie på kanal 5 som heter "Ed" - jag önskar att den gått för tio år sen, jag hade nog behövt det då. Så att någon hade fått mig att förstå att livet inte gick ut på att vara poppis i 18-års åldern - inte för att jag ärligt talat försökte så intensivt heller, det erkännes - utan att det kommer ett liv efteråt också. Hur många har inte fått sitt självförtroende knäckt i plugget bara för att man inte syntes eller hördes mest - och sen aldrig fått chansen att komma tillbaka. För grejen är ju att tonåren bara är första halvlek, och knappt ens det, i en match som är så mycket längre än så. Vad spelar det egentligen, så här i efterhand, för roll om man inte fick sista dansen med tjejen som just då var allt i ens sjuttonåriga liv eller om man svarade fel på ett par frågor på ett läxförhör. Allvarligt talat nu: Hur många av de där snygga tjejerna från högstadiet är fortfarande lika vackra och hur många av de stora, starka, balla hockeyspelarna blev egentligen proffs i NHL - undantag finns, det erkänner jag, men de är få... Jag tror att det är så här: Gänget som var poppis i plugget kom aldrig någonsin längre än så, de behövde inte anstränga sig och hade ingen drivkraft att bli bättre. De står fortfarande och stampar och längtar tillbaka till sin tonårstid, det var ju då livet var som bäst. Medan vi vanliga, du och jag, vi kom någonstans av den enkla orsaken att vi kunde se framåt... Så ärligt talat nu. Låt dom skratta åt dig om dom vill. Försök att se framåt medan dom står still... För när du tar studenten börjar andra halvlek och det är nånstans som vinden vänder! Så ge inte upp så lätt. Försök igen, och igen, och igen... precis som Weeping Willows Weeping Willows - Try it once again - Har du så dålig kondition, du som är världselit, sa den gamla damen som varit ute och vallat sin kepsklädde man på söndagens tipspromenad medan hon tittade på mig som något katten släpat in. Innan hon fortsatte: - ...vi såg allt att du fick stryk av tösen! Tösen i fråga heter Madelen Olsson, då lovande och 17-årig, nu fortfarande lovande men 18-årig höjdhoppartjej, med ett par USM-titlar på sitt samvete, och platsen för den ensidiga konversationen var Frykstahöjden i Kil en kylig söndagsmorgon i oktober förra året. Själv stod jag lutad över en träskylt med texten "Ömansmilen 12 km" och försökte hålla frukosten på sin rätta plats och därav ensidigheten i samtalet. Det var dock inte denna "världens längsta mil" vi hade avverkat denna morgon utan ett par 300-meters intervaller blandat med en styrkecirkel. Sånt där som somliga höjdhoppare gör bara för att all annan träning ska kännas så mycket lättare i jämförelse. Och jo, jag hade fått stryk - igen! Som vanligt hade jag bränt allt mitt krut på första varvet - det är ju, som höjdhoppare, alltid viktigt att klara i första - överlevt den andra rundan och sen hade den berömda väggen dykt upp någonstans på varv tre. När den gamla damen dök upp, med sin kepsprydde man i släptåg några steg bakom, hade vi just avverkat den femte och sista slingan. Men trots att jag slitit som ett djur hade jag inte orkat följa Maddes tempo hela vägen - den här gången heller. När jag väl hade pustat ut och återgått till nåt slags normal hjärtfrekvens och välmående var den gamla damen försvunnen, liksom hennes man och större delen av tipspromenerarna denna söndag. Således fick jag aldrig någon ärlig chans att svara henne. Att berätta för henne att det faktiskt finns orsaker till min ganska dåliga kondition. Att förklara för henne att jag troligen skulle få lika mycket stryk av Hicham El Guerrouj på 1500 meter som han skulle få av mig i höjdhopp. Fast jag tvivlar på att hon skulle ha förstått hur jag menat och bara sett mina förklaringar som lama ursäkter. I hennes ögon, den där oktobermorgonen, var jag allt annat än en av världens bästa höjdhoppare. Men vi människor är ju en gång för alla skapta för olika saker och eftersom jag är precis lagom lång och lagom långbent för att bli höjdhoppare satsade jag på just den grenen. Därför har jag också tränat med målsättningen att hoppa så högt som möjligt och har, med samma självklarhet, valt bort all träning som jag tror leder i motsatt riktning. Aftonbladets floskeltoppare Lasse Anrell konstaterade efter min IVM-seger i Lissabon för drygt två år sedan att: "Stefan Holm är ju ett slags omvänd humla - hans personbästa i kula är 8.49, det klarar en normal guldhamster". Jag vet ärligt talat inte hur en normal guldhamster ser ut i Anrells värld, men det är inte det som är intressant. Det intressanta är att han har helt rätt i det han skriver. För det är ungefär dit jag vill komma. Det handlar om att bli bra på rätt saker och för att bli bra på rätt saker måste man träna på dem. Jag har dålig kondition, det är inget att hymla om och inget speciellt märkvärdigt heller. Jag har dessutom ett uselt personbästa i bänkpress, senast jag åkte slalom så bröt jag armen och jag har inte stått på ett par skridskor på över 10 år. Faktum är att jag inte ens med självklarhet är speciellt bra på allt som har med hoppande att göra. Under min korta och intensiva fotbollskarriär lyckades jag vinna totalt noll nickdueller, jag har fortfarande inte lyckats dunka en basketboll och mitt personbästa i stående höjdhopp tillhör nog höjdhoppsvärldens lägsta alla kategorier. Det är möjligt att det ena inte alltid utesluter det andra. Men om 5 kilos ökning i bänkpressen kostar mig en centimeter i höjdhopp så tänker jag inte chansa. Om fem sekunders förbättring på en kilometers löpning innebär att jag tappar en millimeter i höjdhopp så är det inte värt risken. Det är bara så. Jag är höjdhoppare och ingenting annat och tur är väl kanske det Men visst sved det i skinnet när Madde fick en lucka den där söndagen i oktober. För det är klart att jag försökte hänga med i hennes tempo och det är lika självklart att jag inget hellre ville än att vara först över mållinjen. Ändå kan jag bara le vid minnet av den gamla damens förbryllade min och hennes nedlåtande tilltal. Dels fick jag ju en rejäl genomkörare denna tidiga oktobermorgon, men framförallt: - Vänta du bara tills jag får snöra på mig höjdskorna igen, då ska vi se vem som behöver kondition... Frank Sinatra - My way Antar att presentation är överflödig, men ändå: Frank Sinatra och "My way". Varje sommar blir det en hel del resor. De allra flesta går alldeles utmärkt. Jag checkar in i Karlstad när jag ska, blir hämtad när jag landar och skjutsad till min slutdestination. Men någon enstaka gång går det naturligtvis inte alls som planerat. I början av säsongen brukar det kännas rätt ok, sånt som händer och så vidare. Det finns alltid nåt att göra på en flygplats jag kanske inte besökt på ett par månader eller ett år. En ny affär att botanisera i, en bok som inte finns att köpa i Sverige eller vad som helst som får tiden att gå. Framåt hösten är det dock jobbigare, kroppen är mer sliten och huvudet är tröttare. Följande utspelade sig kring fjolårets näst sista tävling. På väg till, från och i den italienska staden Rieti. Kom glad i hågen till Karlstads flygplats och checkade in på planet mot Stockholm. Kunde dock inte få ut mina boardingkort för de två nästkommande flighterna. Men det skulle ordna sig när jag landat i den kungliga huvudstaden. På plats på Arlanda fick jag ut ett av dessa två boardingkort, det mellan Stockholm och Frankfurt. Fortfarande ganska lugn till sinnes, trots att jag började ana oråd eftersom precis samma sak hänt veckan innan och då hade jag missat anslutningen i Frankfurt. Å andra sidan hade jag haft knappt om tid då, nu skulle jag gå runt på den tyska jätteflygplatsen i drygt tre timmar. Tid nog att äta, slappa och checka in på nytt med andra ord. Sagt och gjort. Landade i Frankfurt och begav mig på jakt efter något att äta och fann tillslut för gott att gå ut ur terminalen och äta utanför. Tid var det ju gott om. Käkade lite och beslutade mig för att ta mig tillbaka in i terminalen. Enorma köer överallt, men eftersom tiden nu började rinna ut lyckades jag prata mig fram till en ledig kassa. Sträckte fram mitt kort - men ingen reaktion. Jodå, biljetten var inlagd och jag var minsann inbokad på planet till Rom, men det tycktes helt omöjligt att få datorn att spotta ut boardingkortet. Ingen förstod något och visst rabalder uppstod. Suck, både tänkte och sa jag högt. Men kunde tillslut ta mig vidare till gaten, där jag lugnt slog mig ner och väntade på att kliva på planet. Tittade en extra gång på mitt surt förvärvade boardingkort och insåg att jag inte hade någon sittplats, planet var överbokat och jag stod på väntelistan... Planet taxade ut och flög iväg - jag och ett dussin upprörda italienare satt kvar i gaten... Tre timmars väntan tills nästa plan till Rom... försökte hålla mig lugn, gick fortfarande ganska bra... Kom med nästa plan till Rom, klev ett par timmar senare av på flygplatsen i den eviga staden och ställde mig i position för att invänta min väska. En väska som mycket riktigt var någon helt annanstans än där jag ville att den skulle vara. Svor högljutt åt Tyskland i allmänhet och Lufthansa i synnerhet - ingen reagerade. Tog plats i en evighetslång kö till "lost and found" och väntade, väntade, väntade... tappade tålamodet... kom längst fram i kön, blev försäkrad om att "sånt här händer ofta, din väska kommer med nästa plan från Frankfurt sent ikväll, inga problem"... blev lugnare igen... gick ut i ankommandehallen, möttes av en representant för tävlingen som sa hej och "vi ska bara vänta på ett par kenyaner på väg med planet från Madrid"... 90 minuter och ett glas apelsinjuice senare... inga kenyaner... jag, en chaufför som kan ha varit Michael Schumachers bror och tre ryskor hoppade in i en bil... avverkade tio mil på knappa 50 minuter och kom äntligen fram till slutdestinationen. Fick löfte om att någon i organisationskommittén skulle höra sig för med flygplatsen i Rom om min väska och se till att få fram den innan morgondagens tävling och gav dessutom bort bagagekvittot till denne någon. Söndagen kom, min väska var fortfarande på plats okänd... tappade tålamodet ett par gånger till... tackade min lyckliga stjärna för att spikskorna och tävlingsdräkten har sin eviga plats i handbagaget. Laddade för tävling, bytte om och klev ner till foajén för att vänta på en buss till arenan. Ingen buss... trött... blev räddad av en lika trött italiensk tränare vars trestegshoppande adept bodde på samma hotell, han gick in i receptionen, slet tag i första bästa bilägare och krävde att vi skulle köras till tävlingen - pronto! Väl på arenan visade det sig dock att vår iver varit lite onödig... höjdtävlingen försenad på grund av en pågående ungdomstävling... satte mig och tjurade ett tag... fortfarande ingen som visste var min väska befann sig. Tävlingen kom igång tillslut, kände mig seg, trött och på allmänt dåligt humör... Tävlingen tog slut... ingen lift tillbaka till hotellet, valde att omväxlande gå och jogga... batteriet i mobilen stendött, laddaren låg i den försvunna väskan precis som alla ombyteskläder... svettig och trött... Somnade sent, vaknade tidigt. Skulle åka tillbaka till Rom klockan fem på morgonen. Klädde på mig, lämnade hotellrummet utan sorg, gick till stället där bussen skulle avgå. Tio i fem, ingen buss. Tio över fem, ingen buss. Gick tillbaka till mitt hotell, ingen buss. Gick tillbaka till torget där den skulle gå ifrån, ingen buss. Tappade tålamodet, igen... skrek några väl valda ord på svenska till den sovande italienska staden... ingen reaktion... Gick tillbaka till hotellet och sa några väl valda till portieren. Han uppfattade "Taxi" och ringde efter en dito. En dryg timme tillsammans med en rökhostande taxichaffis och 180 euro senare var jag tillbaka på flygplatsen i Rom... klockan halv sju på morgonen... "lost and found" disken nedsläckt och stängd... trött... försökte ta mig in till bagageutlämningen bakvägen... stoppad av en italiensk polis... förklarade mitt ärende, han ville se mitt bagagekvitto, jag svarade att det skulle jag också vilja men det är i Rieti 10 mil bort... på väg att tappa tålamodet igen, helt fel metod troligen, men blev i alla fall visiterad och slutligen insläppt till bagageutlämningen under löfte om att komma raka vägen ut igen med eller utan väska. Insåg att jag hamnat i fel ände av flygplatsen, svor återigen högljutt till ingen alls, hittade en smal passage till rätt del av bagagebanden. Tog mig igenom där, ingen kontroll alls, hittade ett dammigt rum med en uppsjö av väskor och undrade hur många som delade mitt öde denna måndagsmorgon. Mitt på golvet stod min egen. Slängde upp väskan på axeln något så när nöjd med tillvaron. Gick ut den väg jag inte kommit. Blev tittad på lite snett av vakterna utanför, inga plan hade ju landat sen kvällen innan så vart kom jag ifrån egentligen. Orkade inte argumentera med någon, stirrade ner i marken och gick till incheckningen. Plockade fram laddaren till mobiltelefonen och ett par rena kalsonger. Checkade in väskan, bytte kalsonger, laddade mobilen, grät inte när jag lämnade Rom och svor på att aldrig sätta mig fot i Rieti igen. Hur tävlingen gick?! Jo, jag vann faktiskt - på 229. Annars hade jag troligen varit betydligt gnälligare... Stefan Andersson - Emperors´ Day Jaha, då börjar tiden plötsligt rinna ut. Roligare än så här blir det alltså inte. Jag som varit er sommarvärd denna eftermiddag, höjdhopparen Stefan Holm, ska snart tacka för mig efter att ha fått mina nästan nittio minuter i etern, sex gånger mer än de femton som Andy Warhol en gång förutspådde, och dessutom fått spela de låtar jag själv ville och valde. Gå nu ut och gör något stort av resten av dagen, sätt ett spår i det eviga nätet av tid och rum... Säg ett ord som blir bevingat, sätt en flagga på en topp, spring på under tre minuter, ett femtonhundameterslopp. Avslutningsvis, vart ville jag egentligen komma med mitt sommarprat. Svårt att säga, så jag säger som min gamle statistikföreläsare vid Karlstads Universitet: "Still confused, but on a higher level" Tack!! Bo Kaspers Orkester - Vi kommer aldrig att dö Del 1 : Del 2 |