|
...det är dans i folkets park... | | MANUS - DEL 1 | manuset från mitt sommarprat den 3 augusti 2003... |
|
Del 1 : Del 2 Hej, jag heter Stefan Holm och är väl mest känd för att jag normalt sett hoppar, somliga skulle säga försöker hoppa, över en pinne, ja, eller ribba som vi höjdhoppare kallar det för. Ja, det är alltså jag som är den där höjdhopparen och det är inte utan att jag stundtals undrar hur jag har hamnat här: Som sommarvärd, framför mikrofonen i radioprogrammet "Sommar" - så det får väl nästan bli det första att försöka reda ut. Jag föddes för lite styvt 27 år sedan och växte upp på rätt sida om Klarälven i värmländska Forshaga, ett samhälle där det inte tillverkas golv var tjugonde sekund och där det inte heller spelas lika bra ishockey som det en gång gjorde - jag har dock ingen skuld i någotdera, golv har aldrig varit något brinnande intresse och hockey har jag faktiskt aldrig spelat. Däremot spelade jag en hel del fotboll i unga år och drömmen var att en gång bli proffs - helst i Italien. Vilket i sig är ganska ironiskt eftersom jag aldrig haft något direkt favoritlag i just det landet - på min tid fanns det bara Tipsextra med en engelsk toppmatch varje lördag så då höll jag på Liverpool som alltid vann, men å andra sidan har jag alltid gillat pasta, eller spagetti och makaroner som det kallades när jag var liten och inte visste bättre, så det kanske var därför. Men någonstans och någon gång gick fotbollsdrömmen i kras och istället blev jag höjdhoppare, vilket faktiskt också är märkligt när man som jag växt upp i ett samhälle utan friidrottsklubb och där division fyra-laget i fotboll till och med fått så igen de gamla kolstybbsbanorna på den lokala idrottsplatsen med gräs. Men höjdhoppare blev jag och höjdhoppare är jag och det är väl i grund och botten därför som jag sitter här och har begåvats med en och en halv timme på egen hand i etern. Och ända sedan det blev klart att jag fått äran att bli sommarpratare i år - ende värmlänning och ende idrottsman fick jag ganska snart reda på - har det droppat in en hel del propåer om vilka låtar som jag bara måste spela, nu när jag har chansen att välja helt själv. Men om jag lyssnat på alla dessa förslag hade det ju slutat med att jag ändå inte valt själv... Så tänk på det alla som blir besvikna för att jag inte spelar just den låt ni föreslagit. Men det finns också en person som låtit mig veta att det finns en artist som jag absolut inte får spela i radio... Så Sluggo, sätt kopplet på Douglas nu och gå ut i fyra och en halv minut... Mauro Scocco - Tack 1991 släppte Mauro Scocco skivan "Dr Space dagbok" och i vanlig ordning fastnade jag inte i första hand för singelsläppen. Eller jo, i första hand gjorde jag det eftersom det var det enda som spelades i radio. Men så snart jag köpt skivan i studentpresent till min tre år äldre storasyster och spelat av den på kassett, fast man väl egentligen inte får göra det men hur lätt är det att släpa med sig en vinylskiva överallt, så var det just "Tack" som blev favoriten. 1991 var också året jag vann mitt första SM-guld - ungdoms-SM inomhus i Luleå på nya personbästat 189 och första steget mot toppen var i mina ännu inte 15-åriga ögon taget. 1991 var dessutom året när jag spelade min sista fotbollsmatch och därmed dog drömmen om fotbollsspel i Italien en gång för alla. Den allra sista matchen spelades på Älvkroksvallen i Deje och slutade 1-1 medan den näst sista avgjordes på den där arenan där löparbanorna nu är igensådda med gräs, Ängevi i Forshaga, där vi spelade mot Forshaga IF. Med "vi" menar jag förstås Östra Deje IK, eller ÖDIK rättare sagt och dess saligen insomnade P76-lag. För i Forshaga, ni vet där vid Klarälvens strand två mil innan den mynnar ut i Vänern i brist på annat, kan man antingen vara svartvit och spela i Forshaga IF - FIF - eller, som jag då, grönvit och representera Östra Deje IK - ÖDIK. Den där näst sista matchen sitter dock, snart 12 år senare, kvar som en liten tagg i mitt bröst. Löjligt?! Jo, kanske, men jag har aldrig varit speciellt förtjust i osportslighet och alltid försökt leva efter något slags rättspatos - att jag kanske inte alltid lyckas är en annan sak, men ibland är det trots allt tanken som räknas. Och osportslighet var ordet för denna, min näst sista match i den grönvita ÖDIK-tröjan med nummer 6 på ryggen! Läget var alltså följande: Vi hade vunnit vårens hemmamatch mot Forshaga med 1-0 på vad de ansåg vara en feldömd straffspark och alltsedan dess, under de sista vårveckorna, sommarlovet och de första höstveckorna i plugget hade vi fått veta att revansch skulle utkrävas i returmötet på deras hemmaplan. För det var inte bara det att vi spelade i olika lag. Vi tillbringade dessutom vår skoltid i samma klasser, i det här läget av livet i nionde klass på Centralskolan i Forshaga - det var bara det att somliga, vi som fötts på rätt sida älven, var grönvita och en del andra var svartvita - så det var med andra ord ett ganska prestigeladdat derby som låg framför oss. Revanschen var alltså utkrävd av Forshagas spelare och det var väl en sak. Dessvärre verkade också deras ledare fått frispel inför matchen i fråga. För när vi tjugotvå 15-åriga killar ställde upp på planen visade det sig att matchen dömdes av - en domare ur Forshagas egna led. En kille som spelade i deras 75:a lag och alltså inte bara var ett år äldre än spelarna på planen, han var dessutom personligt bekant med samtliga, mer eller mindre kompis med många, och fostrad sen barnsben i Forshagas organisation, både som fotbolls- och hockeyspelare. Det blev 6-0... Till Forshaga, naturligtvis... Jag tror, men jag erkänner att jag glömt en del och var rätt upprörd på slutet av den patetiska uppvisningen, att vi i ÖDIK inte fick ett domslut med oss på hela matchen. Det är möjligt att vi fick ett inkast eller två men frisparkarnas antal var lika många som våra mål och av Forshagas sex strutar var det nog både ett och två som aldrig dömts som mål med en domare på planen, eller... domare hade vi ju, det var ju bara det att han inte var rätt man för uppdraget och det felet var knappast hans eget utan de som utsåg honom till att döma matchen - med andra ord ledarna i Forshagas P76:or. Jag låter vara osagt vilka direktiv domaren fått innan matchen, men jag kan ju bara gissa. Nåväl, alla utom jag har nog glömt den där matchen redan och jag ska inte uppehålla mig vid den längre heller. Men bara så ni vet, håll er till reglerna nästa gång, man vet aldrig när det kan slå tillbaka... Imperiet - Balladen om briggen Blue Bird av Hull Så fotbollen var alltså ett avslutat kapitel för min del från och med hösten 1991. Innan dess hade jag också hunnit sluta med längdskidåkning, de värmländska vintrarna var i stort sett lika gröna och granna som Musse Piggs gran på julafton och snön lyste med sin frånvaro lika mycket som mina egna framgångar i skidspåren Jag hade dessutom börjat med friidrott. Eller egentligen började jag inte med friidrott, jag började med höjdhopp! Jag hängde på en klasskompis till träningen i Kil för att bli höjdhoppare, inte för att bli friidrottare. Det är faktiskt en viss nyansskillnad där. Varför är Sverige så bra i friidrott just nu?! Och varför just i hoppgrenarna?! Tradition är faktiskt ett av svaren. När jag en gång bestämde mig för att åka till min första friidrottsträning i gymnastiksalen i Kil var det för att hoppa högre. Det här utspelade sig nämligen på den tiden då Patrik Sjöberg fortfarande hade både världsrekordet - alltså mellan den 30 juni 1987 och 8 september 1988 - och var regerande världsmästare. Lite närmare bestämt var det i november, eller möjligen december, 1987 och jag var lite drygt 11,5 år gammal. Min första tävling hoppade för övrigt den 20 februari 1988 och slutade med en fjärdeplats på 140 cm. Men dit jag vill komma är att det var fler än jag som började med friidrott i den här vevan och det var fler än jag som började för att bli just höjdhoppare. På samma sätt börjar många ungdomar med friidrott idag för att bli en ny Christian Olsson och hoppa tresteg, eller en ny Carolina Klüft och träna sjukamp, en ny Kajsa Bergqvist eller, gud förbjude, en ny Stefan Holm för att hoppa höjd. Hur många ungdomar av idag börjar med friidrott för att kasta slägga eller diskus?! Och är det då så konstigt att Sverige under de senaste åren plockat medalj på medalj på medalj vid internationella mästerskap i hoppgrenarna men inte i de långa kasten. Min dröm var alltså att bli en ny Patrik Sjöberg. Jag har sedermera reviderat drömmen till att vilja bli en Stefan Holm istället för att slippa röka och ha hockeyfrilla. Nåja, missförstå mig rätt nu, inte minst du Patrik, fast du antagligen inte lyssnar. Patrik Sjöberg är den störste friidrottare det här landet någonsin fått fram och det är mycket tack vare hans framgångar som Stockholms Stadion kommer att vara fullsatt i och med DN Galan på tisdag. Allting hänger ihop: Tack vare Patriks framgångar på 80- och 90-talet blev en hel generation intresserade av friidrott och ville prova själva och ju fler som provar på en idrott desto större chans att få fram duktiga aktiva. Så tack Patrik! Men jag tänker fortfarande försöka slå ditt svenska rekord... Och jag vet i alla fall jag det perfekta soundtracket... The Wannadies med "New World Record" The Wannadies - New World Record Jag nämnde tidigare att jag vintern 1991 vann mitt första SM-guld, så utvecklingen gick ganska snabbt i början. På tre år gick jag från nybörjare till sverigeetta i min åldersklass, från 140 i den första tävlingen till 189 och drömmen om att hoppa riktigt högt började födas. Riktigt högt just då var två meter. För i min gamla träningsgrupp, känd som "Hällstens huliganer" under Kjell Hällstens lekfulla och min pappa Johnnys stundtals allvarligare ledning satte vi upp två regler, eller budord kanske, för att kalla sig höjdhoppare: 1. Du skall hoppa över din egen längd - vilket inom parentes sagt gick ganska fort för någon med min ringa längd, och... 2. Du skall hoppa över två meter. Det blev både två meter jämnt och 205 i januari 1992 och trots att jag var alldeles för kort för att kunna bli höjdhoppare debuterade jag sommaren 1993 i juniorlandslagssammanhang. Ett enormt kliv för en 17-åring från Forshaga, tävlandes för Kil och som fortfarande ansåg Karlstad vara storstan. Började min landslagskarriär som jag börjat min höjdhoppsdito - med en fjärdeplats. European Youth Olympic Days, ett slags europeiskt ungdomsmästerskap för 17-åringar, och medan Kajsa Bergqvist vann fick jag nöja mig med platsen närmast prispallen. En vecka senare hoppade jag över sju fot - med lite mer svenska mått mätt 214 - för första gången innan jag återigen blev fyra, denna gång i mitt första SM för seniorer... Höjdhoppet blev under denna tid allt viktigare och jag började förstå att det kanske inte bara var en ouppnåelig dröm att nå hela den långa vägen till världseliten. Så jag tog det steg för steg, nådde finalerna i både junior-EM och junior-VM, tog SM-silver och debuterade i finnkampen som 18-åring och jag närmade mig nästa magiska gräns - 220 cm... Det var dessutom i den här vevan som jag för första gången fick vara med i TV och uppnådde väl med det nån slags light-version av kändisskap. Om det ska jag dock prata mer senare. Nu, kommer sjunger Jocke Berg på samma tema... Kent - Socker Låten som ni just hörde heter "Socker" och gruppen som sjöng så sött var förstås Kent och jag som är er sommarvärd idag heter fortfarande Stefan Holm och är vanligtvis höjdhoppare. Sommaren 1995 hände tre saker som kom att påverka mitt fortsatta liv: Ett: Tidigare spelade Kent släppte sitt första album och jag snöade in på det ganska snart. Två: Jag hoppade 220 för första gången i mitt liv och började drömma om 230 istället. Tre: Jag ryckte in i lumpen och även om jag gjort mycket meningslöst i mitt liv är den allmänna värnplikten för evigt "top of the list". Det första felet med lumpen var tidpunkten - jag hade trots allt fyllt 19 år en dryg månad tidigare. Att leka krig i skogen är väl något som de allra flesta växer ifrån strax innan de börjar lågstadiet, i alla fall är det vad jag gjorde och jag tvivlar på att jag är unik. Att inryckningen dessutom skedde veckorna före det årets viktigaste tävlingar - SM och junior-EM - gjorde inte heller saken bättre. Samma sommar arrangerades, som nog alla vet, också VM i friidrott på Ullevi i Göteborg och drömmarna om ett deltagande där dog också med en k-pist modell 45 Bertil i mina händer. Ändå är det märkligt hur kul det är att prata om lumpen så här i efterhand. Men det är väl som alltid när något trist inträffar - man kan skratta åt det när man väl fått lite distans, och åtta år borde ju vara distans nog kan man tycka. Själv gjorde jag lumpen som malaj på Pliktverket i Karlstad - ok då, den officiella titeln var mönstringsassistent, men vadå, vi var ju malajer, so what, inget att skämmas för? Men trots denna pappersvändande militära tillvaro hade vi våra tillfällen att leka krig på. Fem veckors gröntjänst som bortsett från en massa anskrämligt dåliga tävlingar från min sida också resulterade i att jag under en period kliade på nitton myggbett samtidigt - enbart på min vänstra hand. Jag har ärligt talat inte gillat mygg sedan dess... Denna gröntjänst mynnade förstås ut i en slutövning. En slutövning som genomfördes drygt 9 månader innan muck och som vi dessutom hade en övning inför en månad efter att övningen i sig redan var genomförd. Kanske tur att Sverige inte varit i krig på ett par generationer. Slutövningen som sådan ägnades åt en enda sak: Att gå... vi gick, gick, gick och gick... och sen gick vi lite till och när vi trodde vi hade gått tillräckligt så gick vi ännu mer. Eller... vi gjorde faktiskt två saker till! Dels ett eldöverfall på den andra halvan av plutonen där vi sköt lösplugg så träflisorna yrde i den värmländska skogen. Och dels spände vi upp ett stort grönt militärtält. Ett tält som vi inte ägnade en enda sekund åt att sova i. Eller elda i kaminen i. Ändå skulle denna kamin naturligtvis göras ren! Något som vi ärligt talat inte hade någon större lust med. Så efter en slarvig rengöring av något som inte ens från början varit smutsigt ställde vi upp för inspektion inför en löjtnant vars namn jag inte ska dra upp här, men han hade ett vanligt sonnamn som började på Gustaf. Denne grönklädde översittare drog sitt nytvättade finger längs ett kaminrör, hittade en mikroskopisk sotflaga och det var bara för oss att börja om igen. Och hade vi ingen lust att tvätta kaminrör från början så hade vi det definitivt inte nu. Vi slog våra trötta och kloka huvuden ihop och jag vet ärligt talat inte vem som kom med den lysande idén, även om jag vet att det inte var jag. Men någon gick och hämtade en bil, packade in alla rören i bagaget och drog iväg - raka spåret till den närbelägna biltvätten... Han kom leende tillbaka en kvart senare med rör som glänste i den kristinehamnska augustisolen och kommentaren: "Jag körde hela programmet, med avfettning och allt..." Ovan nämnde löjtnant, han som hette som en fet tecknad katt och son i efternamn ni vet, kom drällande tillbaka, speglade sig i rören och konstaterade att: "Mmm... nu ser det lite bättre ut" innan han militäriskt vände på klacken och gick och putsade sina kängor. Om han anade vår räd till biltvätten har jag ingen aning om, men jag antar att nästa pluton som höll värmen med den där kaminen bör ha märkt att något var fel... Ett knappt halvår senare gjorde vi ytterligare en sak som borde vara preskriberat nu, drygt 7,5 år senare. Det var dags för en av de dagar som i plugget kallades "friluftsdagar" och som för oss innebar att det inte kom några mönstrande att ta hand om, alltså skulle vi göra något annat. Denna dag var det dags att dra fram k-pistarna och träna prickskytte - ingen av mina starkare grenar, det erkänner jag utan omsvep. Men skjutas skulle det och marscheras till skjutbanan likaså. Något som ingen hade någon vidare lust med i januarikylan. Att vår dåvarande plutonschef heller inte var på plats för att marschera med oss, utan skulle möta upp vid skjutbanan, öppnade oanade möjligheter till maskning för en i grund och botten ganska slö pluton med värnpliktiga. Problemet var väl att bara en av oss hade egen bil. Men inget problem utan en lösning - så vi ringde helt enkelt efter fyra taxibilar... Jag erkänner att det krävdes en hel del övertalning från vår sida gentemot taxichaufförerna för att få åka med. Jag menar, vi var alla klädda i kamouflageuniform - graden av kamouflage kan dock ifrågasättas med gröna kläder på en asfaltsplan mitt i vintern - och vi hade trots allt varsin k-pist i handen... Men iväg kom vi och slapp gå gjorde vi... så naturligtvis tog vi till samma metod när det var dags att åka hem ett par timmar senare. Faktum var att vi aldrig fick några repressalier för vårt beteende, vare sig med de i biltvätten rengjorda kaminrören eller efter taxiresan till och från skjutbanan. Men det är klart, i det militära är väl det viktigaste att skorna är renputsade, hakan renrakad och att den lede fi alltid kommer från öster... Jo, jag vet, jag borde spela Ebba Grön och "Totalvägra" nu, men så förutsägbar tänker jag faktiskt inte vara. Så det blir Robbie Williams istället och dessutom är det väl dags att sätta lite fart nu... Så - "Let me entertain you" Robbie Williams - Let me entertain you I maj 1996 var lumpen så äntligen ett avslutat kapitel och redan första helgen efter muck lyckades jag i pur glädje tangera mitt elva månader gamla personliga rekord på 221 cm. Samma sommar började jag kuska runt i Europa på några mindre friidrottsgalor. Den där typen av tävlingar som ligger mitt emellan svenska ungdomstävlingar med enstaka seniorgrenar och IAAF:s riktiga Grand Prix Galor, typ DN Galan. Det är på den typen av tävlingar som i stort sett vad som helst kan hända eftersom organisationen inte alltid är intrimmad. I mitten av juni denna varma sommar hade jag, längdhopperskan Erica Johansson och ytterligare några svenskar hamnat i Genève - för att egentligen tävla i Lyon. Vi kom ner på torsdagskvällen och inkvarterades på Hotell Buffalo Grill, jo, jag vet, jag tycker också att det är ett kul namn. Tillbringade natten till fredag i Genève för att sedan bussas till Lyon, delta i en hoppgala där på kvällen, äta, sova och sen bussas tillbaka över Schweiziska gränsen för tävlingar i Genève på lördagen. Rörigt? Det är inget mot vad det kom att bli. På fredag förmiddag så satt vi alltså där. Fem svenska och ett par ukrainska friidrottare - och dessutom en sydafrikansk stavhoppare och det är egentligen om honom denna berättelse handlar. Vi satt där vi satt för att vi väntade på att någon skulle komma och hämta upp oss och skjutsa oss till Lyon, vi skulle ju tävla där samma kväll. Problemet var bara att mannen som skulle köra oss hade huvudvärk. Senare framkom att denna huvudvärk kom sig av att han varit ute och svirat kvällen innan. Han hade dessutom varit så pass rund under fötterna att han råkat i slagsmål och fått ett blått öga. Med andra ord var han inte helt pålitlig som chaufför. Vad värre var: Det verkade inte finnas någon i hela Genève som var pålitlig heller - så vi satt där vi satt. Vi fick vår lunch och vi satt kvar. Tillslut lyckades någon förhandla fram med de lika strandsatta ukrainarna om att vi skulle ta deras buss till Lyon. Alltså packade vi in oss i minibussen som rullat från Ukraina, genom hela Europa och nu hamnat i Schweiz. Bussen hade inte bara rullat långt, den hade dessutom gjort det utan takräcke och kunde således inte frakta stavar från det ena stället till det andra. Men det började bli knappt om tid och vi var tvungna att komma iväg - med eller utan den stackars sydafrikanske stavhopparen. Så vi tackade för oss och lämnade honom ensam kvar på hotellet i Genève. Väl framme i Lyon fick vi oss en timme eller två på helgens i särklass bästa hotell, vilket inte säger mycket eftersom vi tillbringade sista natten i ett litet rum i källaren på en skola, innan det var dags att bege sig till tävlingen. När jag kom till den lilla mysiga hoppbanan värmde stavhopparna upp - inklusive den i Genève akterseglade sydafrikanen. Det sista jag hade hört av honom var att han gav upp nu. Han skulle åka hem till Sydafrika och börja inför nästa säsong istället. Han var helt enkelt trött på europeiska smågalor där ingenting tycktes fungera. Men i sista stund hade någon i Genève förbarmat sig över honom, fått fram en bil med ett takräcke och kört honom till Lyon och han hade hunnit dit i tid. Det som på förmiddagen hade varit en lång och tråkig väntan i Genève blev på nattkröken till en lång och rolig tävling i Lyon. Stämningen var på topp och min höjdhoppstävling var inte fix och färdig förrän halv ett på natten - och då skulle jag alltså tävla dagen efter igen - och när den manliga stavhoppstävlingen summerades visade det sig att vinnaren hade hoppat 5.85 - och att han kom från Sydafrika. Den för mig, bara ett dygn tidigare, fullständigt okände sydafrikanen Riaan Botha hade inte bara vunnit tävlingen - han hade också kvalat in till OS i Atlanta. Ett OS där han sedermera nådde finalen, till skillnad från landsmannen och sexmetershopparen Okkert Brits. Året efter var han i VM-final i Aten, Grand Prix-final i Fukuoka och dessutom rankad som världens åttonde bäste stavhoppare i Track and Field News. Ytterligare ett år senare, 1998, var han till och med rankad så högt som sjua efter bland annat en femteplats i Grand Prix-finalen. Så från att nästan ha missat tävlingen i Lyon fick den 26-årige stavhopparens karriär istället en osannolik nytändning som ledde till final i både OS och VM. Jag har inte sett till Riaan Botha på flera år nu och inte mer än hälsat på honom sen den där kvällen i Lyon, kvällen då han kvalade in till OS i Atlanta, men jag tycker ändå att hans öde känns trösterikt. Det är skönt att man faktiskt kan lyckas när man minst anar det. Att man kan lyckas när inte allting är tillrättalagt. Att man kan lyckas en sån där dag när man helst skulle vilja ligga kvar i sängen och bara dra täcket över huvudet. Idrott är en gång för alla idrott - och det oväntade är ofta det underbara! För egen del tog jag denna sommar ytterligare ett par steg mot "dröm-30" - alltså 230 - när jag slog nytt personligt rekord med 226 vid det årets SM. Samma höst föll jag för en flicka med blåa ögon, men det, det är en helt annan historia... A Camp - The bluest eyes in Texas Del 1 : Del 2 |