Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En bit av tullen
18 mars 2013 : Klockan 10:12

Det har gått två veckor sedan ett på alla sätt fantastiskt inomhus-EM i friidrott. Det var egentligen bara en enda sak som saknades. Bitarna låg nämligen kvar i tullen.

Två veckor innan det var dags för IEM fick jag frågan om det var möjligt att bygga en Legomodell av själva prisutdelningsceremonin. En modell som skulle användas för att praktiskt visa de aktiva hur de skulle gå för att ställa sig på rätt plats när det var dags att ta emot sina medaljer. Naturligtvis tände jag på alla cylindrar och drog in ytterligare en av stans byggare i projektet.

Vi insåg väl redan då att det skulle bli kort om tid att få ihop det. Eller snarare att få ihop bitar till det för att kunna göra det snyggt. Men vi satte ändå fart på våra datorer. För det är liksom så man bygger sådant här när man inte har de nödvändiga bitarna. I det program som heter Lego Digital Designer och är precis vad det låter som. Det tog en helg och fler mail och sms än vad som är hälsosamt att knåpa ihop modellen. Vi fick tummen upp från IEM-organisationen – och sen började jakten på bitar.

För att göra en lång historia något lite kortare så hamnade vi i ett läge där vi fick försöka köpa Lego i lösvikt på det världsomspännande internätet. Där finns nämligen den marknadsplats för Lego som kallas för Bricklink. Ett lika världsomspännande nät av säljare och köpare som skickar bitar fram och tillbaka till varandra mest hela dagarna efter de önskemål som finns. Själv hittade jag min säljare i Portugal och inledde en mailkonversation med honom som gick ut på att det borde kunna gå att frakta bitar från honom till mig inom loppet av en vecka.

Alltså skickade jag över en beställning och medan jag sov gott så föreställer jag mig hur han gick omkring i sitt gigantiska portugisiska Legolager och plockade ner sina små plastbitar i sina små plastpåsar och packade dem i en kartong. Medan jag gick till jobbet nästa morgon begav han sig till sitt postkontor och skickade nämnda kartong till ett februarikallt Karlstad.

Dagarna gick och med hjälp av kollinummer kunde jag spåra att mitt paket lämnat det land där jag för tolv år sedan blev inomhusvärldsmästare i höjdhopp för första gången. Problemet var att det inte dök upp i det land där jag bott i hela mitt liv. Måndag blev tisdag och onsdag och det paket jag nästan var tvungen att få kom inte. Onsdag blev torsdag och nu fanns inget nästan längre, nu var jag tvungen att få paketet. Som inte kom. Torsdag blev fredag och ingen avi om paket från Iberiska halvön. Inomhus-EM kom och gick med stora svenska framgångar. Inget paket.

En vecka gick och jag insåg slaget förlorat. Både plastbitarna och pengarna tycktes förlorade i något slags verklighet som jag inte kunde styra över. Då kom paketet. En kartong till brädden fylld av små mer eller mindre färgglada plastbitar i plastpåsar. Kärleksfullt, nåja, sorterade efter form och färg och storlek. I tolv dagar hade lådan legat i tullen och bidat sin tid, eller vad lådor nu gör i tullar när ingen bryr sig om dem.

Jag hade ju föredragit om den pockat på tulltjänstemännens uppmärksamhet lite mer än den uppenbart gjorde. För det är klart att den nu mer ihopbyggda modellen pryder sin plats på mitt köksbord. Men nog hade den gjort sig bättre nere i Göteborg. Den hade förmodligen inte gett fler svenska medaljer vid inomhus-EM, men den hade i alla fall gjort det lite roligare att hitta vägen fram till prispallen.


Nio senaste SM-finalerna i bandy
2012: Sandviken-Villa 6-5 2011: Sandviken-Bollnäs 6-5
2010: Hammarby-Bollnäs 3-1
2009: Västerås-Edsbyn 5-4
2008: Edsbyn-Sandviken 11-6
2007: Edsbyn-Hammarby 4-3
2006: Edsbyn-Hammarby 6-2
2005: Edsbyn-Sandviken 6-4
2004: Edsbyn-Hammarby 7-6


Berätta inte för någon – Harlan Coben
För åtta år sedan mördades doktor David Becks hustru Elizabeth brutalt av en känd seriemördare. Men en till synes helt vanlig dag får David ett mail som inte någon annan än Elizabeth kan ha skrivit. Men med mailet följer också en varning om att han är övervakad och ska vara försiktig. Och plötsligt rullas en historia upp som i ett enda slag förändrar allt som David tagit för sant och givet de senaste åtta åren. Första boken jag läser av Harlan Coben och jag kan nästan utlova att det blir fler. Visst känns storyn ibland något krystad och märklig, men ju längre man som läsare tar sig i boken desto fler bitar faller på plats och desto mer trovärdig känns trots allt historien.


Birmingham, GBR – den 15 mars 2003
Jag vann mitt andra raka guld i inomhus-VM, men det var en avrakad mustasch som fick störst uppmärksamhet efteråt. Pappa och jag hade liksom slagit vad ett par månader tidigare. Han lovade att raka av mustaschen om, eller kanske snarare när, jag lyckades vinna VM. Så gick det som det gick också. När tävling och prisutdelning, mixade zoner och dopingtest var avklarat trollade Daniel Wessfeldt fram en rakapparat och en 26 år gammal mustasch gick till den så kallade historien. Jag kände knappt igen gubben efteråt och det gjorde de å andra sidan inte i passkontrollen i Köpenhamn heller. Lyckligtvis kände dock mamma igen honom, så han fick komma in hemma. Nu har det gått tio år och jag börjar så smått att vänja mig.


Hockeyslutspelet är äntligen igång och Färjestad är, förstås, en del av det. Nu hoppas vi bara att det får gå hela vägen och att vi ses på torget i mitten av april.


Så var då Melodifestivalen slut. Frågan är vad man ska göra klockan 20:00 ikväll. Och framförallt vad man ska ironi-twittra om…


Att ligga i sängen och snooza på morgonen samtidigt som man kollar twitterflödet och inse att det är sisådär minus arton utanför gör ju att man undrar lite var våren tog vägen.


Hela historien och fler bilder här


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Northug och tjejerna
4 mars 2013 : Klockan 17:32

Så vann han då ännu ett VM-guld, Petter Northug. Norrmannen är ett fenomen och han har vunnit i stort sett allt som vinnas kan. Men det finns ett skidlopp som han aldrig någonsin kommer att få vinna.

Det fanns en tid, någon gång på stenåldern ungefär, när kvinnor inte tilläts tävla alls. Sen började de få vara med. Men de fick inte springa lika långt eller lika ofta som herrarna. Det var till exempel först i Los Angeles 1984 som damerna för första gången sprang maraton i ett olympiskt spel. Och inte förrän 2005 fick de chansen att springa 3000 meter och hoppa över både hinder och vattengrav under tiden i ett världsmästerskap.

För lite drygt tjugo år sedan gick det första Tjurruset av stapeln här i Karlstad. Då sågs det som en macho-tävling och hade enbart män i startfältet. Jag vet inte exakt när och heller inte exakt varför man öppnade upp tävlingen också för det första könet. Kanske var det för att någon klagat på det eller kanske var det för att arrangörerna insåg att intäkterna i startavgifter ganska enkelt kunde fördubblas om alla fick delta.
Det spelar egentligen ingen större roll varför, idrott ska vara till för alla.

Men medan tjurarna alltså fick sällskap av, ursäkta ordvalet, kossorna så får nog aldrig tjejerna sällskap av killarna.

Varje försommar vårrusar tusentals flickor, tjejer, kvinnor, damer och tanter landet över. På hösten tjejmilar de efter bästa förmåga. Både Vårruset (eller Vår Ruset som de själva kallar det) och Tjejmilen är två exempel på arrangemang enbart för kvinnor. Naturligtvis dyker män utklädda till kvinnor upp i startfälten både här och där precis som kvinnor utklädda till män en gång visade att de visst klarade av att åka Vasaloppet.
Men medan tävlingar enbart för kvinnor sällan väcker debatt av något slag så gör arrangemang enbart för män ganska ofta det.

När en handfull manliga musiker, ståuppare, skådisar och vad det nu kan vara turnerar land och rike runt för utsålda hus, ishallar och arenor inför en helt igenom kvinnlig publik så protesterar förvisso både en och annan. Men de gör det sällan vare sig speciellt högljutt eller långvarigt.
Vi kan ju bara ägna en halv minut av vår tid åt att fundera lite på hur reaktionerna blivit om man vänt på den så kallade steken. Om man skickat upp ett halvdussin kvinnor som spelade, sjöng, spexade och anspelade en hel del på sex på en scen – inför en enbart manlig publik.
Hoppsan. Typ.
Ladies Night funkar. Mens Night känns, milt uttryckt, något mer kontroversiellt.

Missförstå mig rätt här nu. Jag har inget emot vare sig Ladies Night, Vårruset eller Tjejmilen trots att jag är portförbjuden från alla tre. Min fundering handlar mer om varför det ena är så mycket mer okej än vad det andra är i världens kanske mest jämställda land.

Förra lördagen kördes till exempel Tjejvasan från Oxberg till Mora. På många sätt blir nog världen en betydligt lugnare plats om Petter Northug varken kör eller vinner det loppet.
Men frågan är ju om världen blir en bättre plats av att han inte ens får åka det.


Nio senaste IEM-vinnarna i höjdhopp
2011: Ivan Ukhov, RUS
2009: Ivan Ukhov, RUS
2007: Stefan Holm, SWE
2005: Stefan Holm, SWE
2002: Staffan Strand, SWE
2000: Vyacheslav Voronin, RUS
1998: Artur Partyka, POL
1996: Dragutin Topic, YUG
1994: Dalton Grant, GBR


Box 21 – Anders Roslund och Börge Hellström
Två unga flickor som lurats till Sverige för att jobba som prostituerade gör uppror mot sin hallick. Den ena förs till sjukhus med ett trettiotal piskrapp på ryggen och väl där förvandlas brottsoffret till brottsling då hon tar flera oskyldiga som gisslan i bårhuset. Samtidigt mördas en knarkare i ett trapphus på samma sjukhus och polisduon Grens och Sundkvist tvingas plötsligt leda två brottsutredningar från en operationssal. Precis som sin föregångare en ruskig bok om ett alltför aktuellt ämne och precis som Odjuret berättas det i ett så rasande tempo att det tyvärr känns som en del viktiga frågor och diskussioner slarvas bort. En habil och mycket läsvärd bok som lämnar en fadd eftersmak, och det är förmodligen precis det som är meningen!


Wien – den 2 mars 2002
28 man – men blott en enda höjdhoppsmadrass. Det är liksom ingen bra kombination för den som vill ha en snabb tävling. Krockar man sedan med en massa andra aktiviteter under tiden går det av förståeliga skäl ännu långsammare. Inomhus-EM-kvalet i Wien tog ganska precis tre timmar och fyrtio minuter i anspråk. Alltså ett par minuter längre än vad det tog för Jörgen Brink att skida från Sälen till Mora förra året. Själv hann jag med att göra totalt tre hopp på den tiden. Men jag tog mig till final, arrangörerna spelade passande nog Ultravox gamla 80-talshit Vienna och jag tävlade mot Staffan Strand för hundra gången i min karriär.


Inomhus-EM i friidrott kan komma att bli en svensk friidrottsframgång igen efter några magrare år. Abeba Aregawi, Michel Torneus, Emma Green-Tregaro – och en ung generation på väg fram.


Jag har aldrig riktigt förstått meningen med Melodifestivalens uppsamlingsheat Andra Chansen. Å andra sidan är det kul att cirkusen kommer till Karlstad för första gången sen 2006.


Enligt Shakespeare skrek Rikard III att han skulle överge sitt kungarike bara han fick sig en häst. I dessa tider skulle han utan problem kunnat få häst i princip vad som helst.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Jag leker med ord
18 februari 2013 : Klockan 17:42

Då var det dags att dra sitt strå till stacken igen då. Och en sådan här krönika är ju inget man snyter ur näsan hur som helst även om det brukar bli gjort – i sinom tid. Så än är det ingen ko på isen.

Jag är rätt bra på att hålla chefredaktören på både halster och sträckbänken när det gäller inlämningen av mina krönikor. Det är till och med möjligt att han börjar få gråa hår. Men han är väl så pass gammal i gården att han vet att förr eller senare kommer ett mail som en skänk från ovan utan att han behöver ge mig en knäpp på näsan eller att jag behöver kräla i stoftet. Det gäller bara att ha lite is i magen.

För det är ju ingen ko på isen. Jag ser till att komma till skott med skrivandet innan jag sitter där med skägget i brevlådan. Så det finns ingen som helst anledning att måla fan på väggen, det är betydligt bättre att leva på hoppet. Sakta med säkert så blir det ju gjort. Bara jag tar det lite pö om pö.

Men visst. I viss mån skjuter jag mig själv i foten när jag sitter hemma och ugglar, rullar tummarna och är sen att skrida till verket. Plötsligt blir det skarpt läge och goda råd är dyra. Då reser jag mig som fågel Fenix ur askan, tar i med hårdhandskarna och ger mig i kast med att skriva för fulla muggar. För har man tagit Fan i båten så får man ju ro honom i land. Det finns liksom ingen anledning att kasta in handduken eller yxan i sjön. Och inte behöver man jaga mig med blåslampa heller, för jag lägger minsann manken till i mitt anletes svett.

Det funkar liksom inte att sopa problemen under mattan. Eller att sticka huvudet i sanden. Nej, det är bättre att spotta i nävarna och kanske till och med trolla med knäna. Annars får man ju stå där med sin tvättade hals och möta sitt Waterloo. Det gäller liksom att ha ett ess i rockärmen och smida medan järnet är varmt, även om det stundtals känns som om man slår knut på sig själv. Men man tager vad man haver när det kommer till idéer till krönikor. Det gäller bara att polletten trillar ner och att det går upp ett Liljeholmens, sen är det bara att ge järnet och skriva.
När det kommer till kritan är det inte svårare än så.

Det var faktiskt nära ögat att det inte blev någon krönika den här lördagen. Men i grevens tid började jag se ljuset i tunneln. Sen fick jag eld i baken precis när det började brinna i knutarna. Men nu tror jag faktiskt att vi kan blåsa faran över, för det gick ju som smort det här. Helt plötsligt fick jag ju vind i seglen och kom undan helskinnad och med blotta förskräckelsen.
Ja, man kan säga att jag knöt ihop säcken i elfte timmen.

Nu finns det kanske det som tycker att den här krönikan inte är mycket att hänga i julgranen eller att jag helt är ute och cyklar. Och det är säkert någon som den inte faller på läppen. Men låt mig få tala till punkt innan ni får något om bakfoten. Ni måste förstå hur landet ligger här. Jag är inte ute efter en fjäder i hatten, jag vill bara visa att jag är med på noterna när det kommer till att leka med språk och idiomatiska uttryck.


Världens längsta män
272 cm – Robert Wadlow
267 cm – John Rogan
263 cm – John F Carroll
257 cm – Leonid Stadnyk
251 cm – Väinö Myllyrinne
251 cm – Edouard Beaupré
251 cm – Sultan Kösen
249 cm – Bernard Coyne
249 cm – Don Koehler
249 cm – Vikas Uppal


31 låtar – Nick Hornby
Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, etc) skriver om, precis som titeln antyder, 31 låtar som betytt mycket för honom genom åren. Boken är också en genomgång av Hornbys syn på olika musikstilar och en uppgörelse med hans egen musiksmak och utveckling genom livet. Jag älskar Hornbys tidiga alster - som ju handlar om fotboll, musik och listor - men kan inte låta bli att tycka att det bara blivit sämre och sämre sen dess. Visst finns humorn också här och visst är det flyt i det som skrivits. Men det blir aldrig riktigt kul, aldrig riktigt intressant - vilket å andra sidan kan bero på att jag inte hört speciellt många av de låtar han skriver om, men tyvärr tror jag inte att det är enda orsaken.


Luleå – den 16 februari 1991
Det var en annan tid i en annan värld. Det var nattåg till Luleå i en verklighet utan internet. Det var ett urspårat tåg norr om Bastuträsk och buss sista biten till mitt livs första SM-tävling. Det var tjugo grader kallt ute och lördag. Klockan var 10:00 när kampen om SM-titeln tog sin början. I stort sett ingen visste vem den där lille killen från Kil var. Han visste å andra sidan inte speciellt mycket om någon av de andra heller. Sex hopp senare hade jag slagit mitt veckogamla personbästa två gånger om och säkrat det SM-guld som jag inte ens kunnat drömma om en sömnlös natt på ett tåg norrut genom vintersverige.


Man tycker ju att det gått lite halvknackigt och varit lite sisådär med formen ibland. Men plötsligt är Färjestad tvåa i Elitserien med häng på förstaplatsen – och snart är det slutspel!!


Man måste ju ändå tycka lite synd om alla hårt arbetande artister i det här landet som tvingas stå vid sidan om och se Sean Banan skoja sig vidare direkt till final i Melodifestivalen.


1976 föddes jag. Samma år arrangerade Montreal sommar-OS. Där vann Udo Beyer herrarnas kula – i veckan gick han ut och berättade att han var dopad. Det var ju så dags nu…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Saker som inte längre är
2 februari 2013 : Klockan 18:03

Jag skulle göra en intervju här om dagen. För en helt annan tidning än den här. Jag gjorde upp med journalisten i fråga att vi skulle ses vid Rådhuscaféet. För så hette det ju. Förut.

En man som vi kan kalla Ulf, det blir enklast så eftersom det är det han heter, kommer norrifrån och vi springer på varandra i olika sammanhang då och då han och jag. En gång kom vi att diskutera ett fenomen som finns i Karlstad. Och för all del kanske i alla andra städer, samhällen och byar i det här landet också. Nämligen att man refererar till något som fanns förut. Men som inte finns längre. I alla fall inte där det fanns.
Och det är klart. Är man inte uppväxt i eller omkring Karlstad så kanske det kan bli lite besvärligt det där.

Nämnde Ulf tyckte i vilket fall att det var lite fascinerande det där med att stadens befolkning pratade om att något låg vid gamla polishuset. Eller gamla brandstationen. Eller gamla badhuset. Eller gamla posten. Eller gamla vad-som-helst-som-inte-finns-där-längre. Och som inte funnits där på länge nu.
Det var, kort sagt, svåra vägbeskrivningar att ta till sig för en norrlänning i stan.

För nog kan man till exempel undra hur många av studenterna vid Sundstagymnasiet, eller Sundsta-Älvkullegymnasiet, eller SÄG, eller vad det heter nu för tiden, som vet om att skolan ligger bredvid ett par hus som ligger där gamla brandstationen låg. Eller hur många av hotellgästerna på det som idag kallas Scandic City som vet att de faktiskt huserar i gamla polishuset Och att det där emellan dessutom tillhörde en helt annan hotellkedja.
Apropå hotell så har väl Bilan å sin sida varit hotell länge nog för att inte längre refereras till som gamla fängelset. Men man ska aldrig säga aldrig. Det kanske finns någon gammal intern som fortfarande… eller nej, troligen inte.

Vid Stora torget ligger till exempel en bokhandel som inte heller längre heter vad den hette. Men nog är det ändå hos Herman Andersson som man köper sina böcker om man går in där. Och nog är det helt ok att kalla Åhléns för Tempo eller Team Sportia för Göta Sport. Har man bara bott i stan länge nog så vet man ju.

Så jag träffade alltså en journalist här om dagen. Vi hade hörts av på telefon förra veckan och eftersom Rådhuscaféet ligger centralt, brukar vara rätt lugnt och är lätt att hitta till bestämde jag enhälligt att vi skulle ses där. Trots att journalisten i fråga aldrig satt sin fot i Karlstad tidigare så var han inte bara en trevlig prick, han hittade dessutom rätt. Till det café som alltså inte alls heter som det hette och inte har hetat på flera år. Men som naturligtvis ändå alltid kommer att heta det.
Vi skulle naturligtvis kunna kalla stället vid sitt nya och rätta namn. Men eftersom det finns tre sådana caféer inom ett kvarter eller så fortsätter jag nog att stämma träff på Rådhuscaféet. Det är ju enklast så.
För mig.


Nio högsta hoppen 2 februari
237 – Andrey Silnov, RUS, 2008
235 – Patrik Sjöberg, SWE, 1985
235 – Stefan Holm, SWE, 2008
235 – Yaroslav Rybakov, RUS, 2008
234 – Yuri Sergiyenko, URS, 1985
234 – Carlo Thränhardt, FRG, 1990
234 – Sorin Matei, ROU, 1992
234 – Troy Kemp, BAH, 1992
234 – Staffan Strand, SWE, 2002


Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling
För ganska precis 30 år sedan gjorde fyra svenskar en resa till det Kampuchea/Kambodja som då styrdes av de Röda Khmererna med Pol Pot som ledare. Frågan Fröberg Idling ställer sig och söker svaret på är hur det kunde vara möjligt för denna kvartett av västerlänningar att färdas i ett land där det pågick ett massmord av den inhemska befolkningen - utan att se något av det! Boken berättas i korta kapitel (eller scener eller betraktelser, vad man nu väljer att kalla dem) som gör att det blir rätt svårt att komma in i den. Å andra sidan kan det också locka till att läsa vidare för att få veta vart det ska barka hän. Men i slutändan en bra genomgång och fasinerande resa genom en av de värsta perioderna i ett land plågat av både det ena och det andra.


Stockholm – den 2 februari 2006
Det var karriärens fyrahundrade tävling. Men det blev inte mycket till jubileum. Å andra sidan hade jag sedan föregående tävling ägnat en hel del tid åt att hänga över en toalettstol på grund av en hostmedicin jag inte var kompis med och således kräkts upp tillsammans med det lilla jag orkade äta däremellan. Jag skulle dessutom, efter nästa tävling, åka på en penicillinkur mot den bronkit jag drabbats av och inte få träna alls på tio dagar. Så en vinter när det mesta gick emot mig blev heller inte tävlingen i Globen någon direkt höjdare. En femteplats med 224 cm var liksom inte mycket att skriva hem om, men utifrån förutsättningarna så var det ärligt talat inte så illa ändå…


Värmländskt höjdhopp har fått sig ett lyft i vinter. Tre töser över 185 cm och en pöjk över 215 cm. Det gläder ett gammalt höjdhopparhjärta. Mer sånt – och oftare.


Så drar det igång igen nu då, det allra viktigaste av alla oviktiga spektakel. Sex lördagar i rad ska vi hissa och dissa, våndas och skämmas . Men är det Melodifestival så är det.


Jag hör helt klart till den kategori människor som anser att mordet på Olof Palme borde få sin lösning. Men hur hett kan ett vittne vara om han träder fram 27 år efter mordet…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Hur klarade vi oss förr…
18 mars 2012 : Klockan 15:32

Man kan ironisera över det om man vill. Och det vill man ju gärna göra. Men faktum är att frågan kommer till mig allt oftare. Hur bar vi oss egentligen åt. Hur gick det egentligen till. Hur fick vi saker och ting att fungera. Hur klarade vi oss förr.

Det fanns en tid när TV:n bara hade två kanaler. Men faktum var att vi var lite lyxigare vi som bodde på Skivedstorp i Forshaga. Vi hade nämligen tre kanaler – ettan, tvåan och norsk TV. Det var på den tiden som det bara fanns en enda telefon i varje hem. När kvällstidningarna gjorde skäl för sitt namn och de facto kom på kvällen och inte innan frukost.
Apropå kvällstidningar, trots att våra pappor påstod sig gå ut och köpa dem på julafton borde vi kunnat räkna ut att det var de som kom tillbaka som jultomten några minuter senare. För allt det där hände sig ju på den tiden då vare sig den ena eller den andra av två tidningarna kom ut på julafton.

Gillade man en serie som gick på någon av de två statliga kanalerna så fick man snällt se programmet när det sändes – eller försöka komma ihåg när det förhoppningsvis gick i repris. Sen återstod bara att vänta på att nästa avsnitt skulle sändas. På samma tid och samma kanal.

Det var också på den tiden som man bokade in ett möte och sen såg man till att dyka upp på mötesplatsen på utsatt tid. Men kom man en kvart-tjugo minuter försent fanns det ingen möjlighet att berätta om det. Då fick den andra parten snällt vänta på att man kom. Och kom man inte fick man väl använda hushållets enda och gråa telefon när man kom hem för att ringa och be om ursäkt för att man glömt.

Posten kom en gång om dagen och om man brevväxlade med någon, kanske till och med någon man tyckte om, så fick man snällt vänta på postbilen – och allt som oftast bli besviken. Tills det helt plötsligt, en dag när solen garanterat sken på ett eller annat sätt, damp ner något i brevlådan.

Och det var på den tiden som Melodifestivalen hette Schlagerfestivalen och avgjordes på en enda kväll.
Nu verkar denna musikaliska fest aldrig riktigt vilja ta slut. Det är Melodifestival och andra chansen och till och med tredje chansen och när finalen i Globen väl har avgjorts börjar vi ladda för Eurovision. Och inte ens den avgörs på en gång utan i form av semifinaler och final. För att inte prata om de införprogram som är ett måste och möjligheten av se låtarna på nätet månadsvis i förväg.

Och det kommer det post precis hela tiden. På ena eller andra sättet. Ett handskrivet brev med ett frimärke fastklistrat på kuvertet betraktas däremot som en kuriositet. Istället läser, skriver och skickar vi fler brev än vi orkar tänka på – och frågan är om vi ens orkar minnas vem vi skickat till och vad vi skrivit eller bestämt.

Bokar vi in oss på ett möte med någon måste vi kolla och dubbelkolla och trippelkolla att allt är okej. Vi ringer, eller sms:ar i bilen eller bussen på vägen dit. Vi måste ringa och kolla så allt är okej när vi parkerar bilen eller kliver av bussen. Och till och med när vi har varandra inom synhåll är det för alla eventualiteters skull säkrast att kolla en sista gång.
Ja, och när mötet, i vilket form det än är, väl kommer igång är det säkrast att börja göra en koll inför nästa möte vi har. För man vet ju aldrig, det kan ju ha frusit inne.
TV-kanaler har vi fler än vi klarar av – och ändå sänds det så lite på dem att vi måste se programmen på datorn istället. Och nog är det onödigt att vänta en vecka på nästa avsnitt av en serie vi gillar när vi kan se klart hela årets säsong och gärna nästa också på nätet.

För ständigt detta internet. Som tack vare våra allt smartare mobiler ständigt håller oss i kontakt med omvärlden och nyhetsflödet. Vi får så mycket information att vi vet om att saker har hänt långt innan de ens inträffat. För vem orkar vänta in ett nyhetsprogram på TV om två timmar när vi kan se nyheten i realtid i mobilen här och nu. Det är en smått osannolik utveckling. Inte bara av tekniken som sådan, utan också av oss människor som står mitt i bruset och blir fullkomligt bombarderade av information.

Ganska ofta undrar jag hur vi egentligen bar oss åt för att klara dagen förr i tiden, för bara femton år sen. Det är ett under att vi inte alla gick under av ren tristess. Men samtidigt, om man inte har tråkigt ibland så vet man till slut inte hur det känns när man har roligt. Så nog kan det vara värt att dra ner på tempot lite ibland och bara njuta av att ha lite småtrist.
Jag säger inte nödvändigtvis att det var bättre förr. Men det var annorlunda.


Nio olika milar
Engelsk mil = 1609,344 m
Den gröna milen = bok av Stephen King
Nautisk mil = 1852 m
Svensk mil = 10688,54 m
Sjömil = 7420,44 m
Finsk mil ~ 6000 m
500 miles = Låt med The Hooters
Drömmil = Engelsk mil under 4 minuter
Dalamil ~ 14485 m


Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
Sommaren 2007 bestämmer sig rikskriminalens chef Lars Martin Johansson för att göra något åt det mord som gäckat Sverige - och förlöjligat bilden av svenska poliskåren - i 21,5 år. Han tillsätter en tre man (snarare en man och två kvinnor) stark grupp som börjar gå igenom spår och ledtrådar och långsamt växer en ny och skrämmande bild fram av mordnatten och vad som hände i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan… Mitt första besök i Leif GW Perssons värld och det är väl bara att inse att jag i viss mån började lite i fel ände vilket gjorde det svårt att komma in i bokens handling och dess huvudpersoner. Men när det väl lossnade så lossnade det rejält och den stora frågan man ändå måste ställa sig är: Kan det ha gått till precis, eller i vart fall ungefär, så här?!


Falun – den 17 mars 1991
Det var inget som farbror doktorn rekommenderade. Men det var å andra sidan heller inget som han förbjöd mig att göra. Alltså gjorde jag det. Sportlovet den här vintern innan jag skulle fylla femton år hade tillbringats i en stuga i Sälen. Jag hann med att åka en hel del slalom, längdskidor och dessutom se Christer Ulfbåge i längdspåren. Han såg ut som Chewbacca på skidor. Den sista rundan i slalombacken för min del slutade dock med en vådlig vurpa – och en högerarm i gips. Men eftersom man inte hoppar höjdhopp med vare sig händerna eller armarna var jag ju tvungen att testa – och att tävla. Gipset höll väl ihop sisådär, armen fick dock inga framtida men och tävlingen vann jag – däremot har jag inte åkt slalom på över 21 år vid det här laget.


Anja Pärson – tack för alla segrar, medaljer, bragder och sälar!!


Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Den är på väg, den finns där ute någonstans, men den får gärna skynda sig hit ännu lite snabbare…


I Syrien mördas dagligen kvinnor och barn i massaker efter massaker. I Sverige fokuserar vi nyhetsförmedlingen på en orakad armhåla i Melodifestivalen…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Om nio mil i fädrens spår…
4 mars 2012 : Klockan 19:05

Strax före klockan åtta imorgon ska jag, trots att det är söndag, masa mig upp ur sängen, krypa upp i TV-soffan, veva igång TV:n och se på Vasaloppet. Och jag ska ägna mina skidor i ute förrådet en tanke för första gången på länge.

Det finns vissa saker jag intalat mig själv att jag måste göra innan jag trillar av pinnen. Att åka Vasaloppet var en av dem. Var just för att jag gjorde det ifjol. Förvisso bara öppet spår, men nio mil är nio mil är nio mil.
Jag stod där på startplatsen i Berga by och insåg att jag aldrig i hela mitt liv åkt så långt på skidor förut. Stod och funderade på att det vissa dagar känns rätt segt att köra bil i nio mil. Förundrades över att jag i folkvimlet träffade på folk som jag faktiskt kände och inte bara sådana som tyckte sig känna mig. Hade lovat mig själv att ta det lugnt upp för den långa, långa, långa backen i starten och lyckades hyggligt med detta mitt uppsåt.

Väl uppe möttes jag av solen en fantastisk vintermorgon. Lika fantastiska var dessutom mina skidor vilket tydligt bevisade att jag inte hade vallat dem själv. Jag njöt av morgonen, skidåkningen och glidet. Men jag väntade hela tiden på att bli trött, slut och fullständigt orkeslös. I bakhuvudet fanns en målsättning att nå Mora på under sju timmar – men också en känsla av att jag inte alls visste vad som egentligen väntade.

Passerade Smågan efter en knappt timme och stannade snabbt till för lite sportdryck och vatten. Skidade vidare mot Mångsbodarna och kände mig nöjd över det faktum att jag hela tiden körde om fler åkare än vad som körde om mig. Fortfarande skön och underbar skidåkning hela vägen och knappt 52 minuter efter sportdrycken i Smågan blev det sportdryck i Mångsbodarna. Det gick ju bra det här.

Men var det något jag visste så var det att tröttheten skulle komma.
Två gånger har jag sprungit GöteborgsVarvet. Två gånger har jag gått in i väggen.
På väg upp mot Risberg slog det till. Plötsligt blev det jobbigt att åka skidor. Jag borrade ner blicken mot bakändarna på framförvarande åkares skidor. Han drog både mig och honom uppför en evighetslång backe – och väl framme i Risberg blev det mer att äta och dricka. Den första krisen var överlevd.
Men det skulle komma både fler och värre.

Jag stakade oförtrutet vidare. Strax efter Evertsberg blev jag ikappåkt av en gammal trestegshoppare från Enköping som jag en gång fotograferat. Vi gjorde en juniorlandskamp ihop i norska Skien 1993 och eftersom jag tävlade på lördagen och han på söndagen undrade han om jag kunde agera fotograf när han tävlade så han fick något till familjealbumet. Men det var inte på grund av mina begränsade kunskaper i fotografi som han jagat ikapp mig utanför Evertsberg. Det var helt enkelt för att han var bättre på att åka skidor.
Vi sa hej, jag försökte hänga på – han försvann.

De fruktade Lundbäcksbackarna klarade jag genom att småprata mig uppför dem tillsammans med en äldre man som åkte sitt sjuhundraartonde Vasalopp och var hej och du med varenda snöflinga som fallit sen Gustav Vasas glansdagar. I Oxberg blev det mer att dricka, mer gel och bars att sörpla och tugga på. Mindre än en tredjedel kvar. Tidsschemat för under sju timmar höll. Trött var jag, men det kändes under kontroll.

Sa hej och hej då till Hökberg, nitton kilometer kvar, och även om farten mattats sen Oxberg gled det på bra. 16 kilometer kvar, femton kilometer kvar – och plötsligt fanns ingen kraft alls kvar någonstans i den gamla höjdhopparkroppen och inget ätbart kvar i fickorna. Stannade till vid slumpvist vald företagskontroll. Fick världskänd brun läskedryck i plastmugg och druvsocker – och kraften åter. Trött kom jag fram till Eldris, nio kilometer kvar, men målet hägrade i fjärran.

Nio kilometer, åtta, sju, sex, fem, fyra… Tre kilometer kvar och från ett stavtag till nästa var all kraft borta. Ingenting att äta, ingenting att dricka. Förutom en väldig massa snö eller andra skidåkare. Inget av alternativen var tilltalande. Jag tappade fart, stakade på, varenda liten stigning kändes som Mount Everest på anabola steroider, jag blev kissnödig, passerade Prästholmens IP där jag två gånger hoppat höjd (en gång bra, en gång dåligt), stannade och kissade bara för att få vila, min vätskenivå var nere i knähöjd, för varje stavtag jag tog var det ett mindre kvar, klocktornet, in på upploppet som var nio mil långt bara det, portalen där borta kändes som en hägring, jag stakade på och till slut, efter lite drygt sex timmar och fyrtio minuter kunde jag äntligen sluta staka.
Jag har inte åkt skidor sedan dess.
Inte ska jag göra det imorgon heller, istället ska jag ta en rejäl frukost och njuta av Vasaloppet – i TV-soffan.


Nio varianter av mars
Mars – Månaden
Mars – Chokladen
Mars – Guden
Mars – Planeten
Mars – Örlogsfartyget
Mars – Ölet
Mars – Filmen
Veronica Mars – TV-serien
Bruno Mars – Musikern


Passagen – Michael Crichton
Under en arkeologisk utgrävning i Frankrike tvingas professor Edward Johnston resa till USA för ett möte med teknikföretaget ITC som sponsrar utgrävningen. Några dagar senare hittar hans studenter ett meddelande från honom i den medeltidsborg de gräver ut - daterat 1357, och han ber om deras hjälp. Jag har alltid gillat tanken på att resa i tiden - Tillbaka till framtiden är ju inte för inte en favoritfilm - och med andra ord tilltalas jag av den här boken. Men det blir stundtals lite för mycket av det goda - som om Crichton måste bevisa att han skött sitt research-arbete och vill visa hur mycket han vet om medeltiden. Men bortsett från det så bjuds man på underhållning av klass. Och som vanligt är boken bättre än filmen.


Kuopio – den 4 mars 1995
Det var kallt och vinter och en icke helt obekant långlöpare från IF Göta startade upp finska vinterkriget med snöbollar på väg till banketten. Men det var höjdhoppstävlingarna som för min del gjorde att det kändes speciellt. När jag som tolvåring började tävla för Kils AIK hade en viss Håkan Johansson i princip alla klubbrekord i höjdhopp i varenda åldersgrupp. Jag kom att radera ut dem ett efter ett så småningom. När jag var 14 år kom en viss Emelie Färdigh till Kils AIK och slog klubbrekord i parti och minut under de två säsonger hon tävlade för oss.
I denna inomhuslandskamp i början av mars 1995 deltog fyra svenska höjdhoppare. En hette Kajsa Bergqvist, de andra tre hade alla ett förflutet i Kils AIK.


Anders Olsson, den hjulbente järnmannen från Hagfors. Inte nog med att karln vinner OS-guld i drivor, han åker Vasaloppet på 6:42 och nu ska han simma hela Klarälven ner. Det enda som förvånar mig är att han inte ska simma åt andra hållet istället.


Andra chansen. Detta förlorarnas race i Melodifestivalen, åtta låtar som inte kan vinna finalen nästa vecka, känns måttligt spännande. Men det får funka som uppladdning för årets kanske absolut viktigaste oviktigaste tävling.


Så föddes hon då tillslut, den lilla blivande drottningen av Sverige och pressen gick bananas. Om vi bara bortser från det faktum att det hör medeltiden till att födas till ett ämbete så hoppas jag verkligen att det blir lite lugn och ro i yran kring den lilla. Låt henne växa upp och ha en något så när normal barndom.


Ja, det är killen på bilden som har skrivit krönikan…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ett oskyldigt litet bus…
19 februari 2012 : Klockan 21:12

Jag har alltid försökt att hålla mig till de regler som gäller. Ser sällan någon anledning till att starta vare sig bråk eller konflikter. Men någon gång ibland, när frestelsen blir för stor, så kan faktiskt också jag busa lite.

Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja gömma en bil så finns det förstås ett par olika alternativ. Finns tiden och orken kan man förstås fram den största spaden man hittar och gräva ner den. Ett lite enklare sätt är att köra den rakt ut i skogen och lämna den där.
I det första fallet känns både arbetsinsatsen och miljöskadan onödigt stor. Det andra alternativet är i så fall bättre. Men så fort någon människa ser bilen i skogen börjar varningsklockan ringa och saken blir förmodligen anmäld.
Nej, det bästa sättet att gömma en bil är bland en massa andra bilar. Parkeringen på en stormarknad kan kännas lockande, men den töms å andra sidan på bilar varje kväll. Alltså gäller det att hitta en plats där det alltid finns bilar – alltså: Långtidsparkering på exempelvis en stor flygplats.

Samma logik gäller naturligtvis andra saker också. Vill man gömma en sten gör man det enklast i en hög med liknande stenar, ett sandkorn försvinner snabbt och elegant på en strand. Eller ja, ett sandkorn försvinner ärligt talat var som helst. Utom i en säng där det kan ligga och irritera och vara i vägen oavsett hur mycket man skakar av lakanet.
Ergo: Vill man således gömma en legogubbe gör man det bäst bland en massa annat Lego.
Och det var precis det jag hade tänkt mig att göra.

I slutet av september ifjol var jag till Legoland i danska Billund. Jag hade planerat en liten kupp, men jag hade ärligt talat ingen aning om det var genomförbart. Att stjäla något från ett ställe som Legoland borde ju vara straffbart, men att återlämna något, det kan väl inte vara fel?

Ett par veckor innan resan specialbeställde jag bitar till att bygga en gubbe i det som kallas för minilandskala. Naturligtvis fick han knälånga gröna strumpor, vita kortbyxor och en grön tröja med korta vita ärmar. ÖDIK goes Lego, helt enkelt.

Jag tvingades dessutom bryta mot en av de tre gyllene Lego-reglerna – jag limmade ihop bitarna. Detta är i vissa kretsar att betrakta som ett av de värsta brott man kan begå. De andra två brotten som ens är i närheten är att måla om eller kapa bitar till lämplig färg eller längd.
Men ska man bli långlivad i Legolandet måste man sitta ihop. Så jag och superlimmet gjorde vårt jobb, även om det sved.

Väl innanför grindarna började jakten på den perfekta platsen att lämna kvar honom. Det nybyggda Star Wars-landet kändes lockande. Men lika lite som man försöker gömma en bil i ett cykelställ lämnar man en fotbollsspelare hos Darth Vader, Yoda eller ewokerna. Av samma anledning fick han inte för evigt stå kvar vid raketuppskjutningen eller filminspelningsscenen i San Fransisco, även om han verkade uppskatta både det ena och det andra.

Däremot fanns det gott om andra spännande alternativ. Torghandeln i Bergen verkade bra på många sätt. Inte minst för att jag en gång för länge, längesedan själv har varit i den norska västkuststaden. Jag hade dessutom så pass mycket tur att det var den enda dagen det året som det inte regnade. Å andra sidan var slussarna i Sjötorp med omnejd kanske en ännu bättre variant. Det är ju trots allt ytterst få ÖDIK-spelare som prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Eller ens Värmlands, vid närmare eftertanke.

Men till slut, efter två dagars rekande och letande, när det närmade sig hemfärd, trodde jag mig ha hittat den perfekta platsen. Lite lagom diskret, men ändå synligt. Han smälte in bra och både bildligt och bokstavligt hade han hittat hem igen.
Så jag lämnade honom där och gick.

Naturligtvis kommer jag inte berätta exakt var han står. Och jag kan ju heller inte garantera att han står kvar. Men om du, käre läsare, planerar en resa till Billund i sommar kan du väl hålla ögonen öppna och skicka en hälsning till den förlorade sonen.
Jag inbillar mig att han trivs bra där. Det skulle i alla fall jag ha gjort.


Nio senaste vinnarna av Melodifestivalen
2011: Eric Saade – Popular
2010: Anna Bergendahl – This Is My Life
2009: Malena Ernman – La Voix
2008: Charlotte Perelli – Hero
2007: The Ark – The Worrying kind
2006: Carola – Evighet
2005: Martin Stenmarck – Las Vegas
2004: Lena Philipsson – Det gör ont
2003: Fame – Give Me Your Love


Boken om Blanche och Marie – Per Olov Enquist
Blanche Wittman levde ett händelserikt och märkligt liv, men förblev trots detta okänd för den stora allmänheten. Här berättar hon - genom tre frågeböcker - om sitt liv som hysterikornas drottning på mentalsjukhuset Salpétrière i Paris, kärleksförhållandet med sin läkare - Jean Martin Charcot - och tillslut historien om den dubbla nobelpristagaren Marie Curie och hennes sista och ödesdigra kärlekshistoria. Det går inte att komma ifrån att P-O Enquists sätt att skriva skiljer sig från alla andra författare jag läst och stundtals undrar jag verkligen vart berättelsen är på väg att bära hän, men så knyts alla trådar ihop, allting löser sig - och när jag är klar undrar jag om jag inte borde läsa boken igen, på en gång... För jag kan inte förneka att Boken om Blanche och Marie är väl värd att läsa, kanske både en och två gånger…


Örebro – den 18 februari 1995
Fyra veckor tidigare hade jag på samma plats förlorat mot Staffan Strand för första gången på fyra och ett halvt åt. Nu stundade junior-SM och revanschens stund var kommen. Total koncentration i varje hopp och när tävlingen äntligen summerades hade jag först noterat personbästa inomhus med 217 cm och sen totalt sett med 219 cm. Båda personbästahöjderna dessutom i första försöket. Guldet var mitt.
Idag avgörs herrarnas höjdhopp vid inomhus-SM. En tävling som detta år arrangeras i Örebro, dock i en annan hall än det där juniormästerskapet för sjutton år sen. Jag kommer inte att hoppa idag, det kommer inte Staffan Strand heller. Men som en lika skön som ironisk passning är en annan Holm anmäld i höjdhoppet – han tävlar för Strands IF.


Det får nog ändå klassas som årets mest surrealistiska upplevelse och jag vet inte vad som ska kunna toppa det under resten av året heller – Björn Ranelid i Melodifestivalen!


Börjar se ljuset i den så kallade tunneln nu. Efter fyra veckor av snörvlande och hostande och harklande och allt som hör en förkylning till är den snart, snart, snart borta.


Jag kan leva med att TV4 valde att köra Fångarna på fortet igen, Gladiatorerna må väl också vara hänt även om jag inte tittar på det. Men vem kom ens på tanken att damma av Farmen?


Därinne någonstans står han gömd…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Det blir som vi tror…
5 februari 2012 : Klockan 10:37

När Stefan Löfven förra veckan valdes till Socialdemokraternas nye partiledare hann applåderna inte ens tystna förrän det var dags. Den första undersökningen var tvungen att göras. Vad tycker egentligen svenska folket om honom? Hur ser deras förtroende ut?

Om jag inte missminner mig hade det hunnit gå hela fem timmar innan den första opinionsmätningen slog fast att 58 procent av svenska folket hade stort förtroende för Stefan Löfven. Det är ärligt talat inte illa. Och då syftar jag inte på siffrorna som sådana. Utan det faktum att man ens har hunnit skapa sig en bild av en person man förmodligen aldrig träffat, ännu mindre känner och att det går att mäta och tvärsäkert slå fast detta förtroende i siffror och statistik.
Men det säger en hel del om Sverige av idag.

Den här krönikan ska inte handla om politik. Men ett eller ett par exempel kommer att tas från den världen, det blir oundvikligen så. Inte minst för att politiken i Sverige av idag handlar allt mindre om just politik och allt mer om person. På radion i morse presenterades Demoskops senaste opinionsundersökning. För första gången på sex månader ökar Socialdemokraterna.
För att de bytt politik eller lyft fram stora och viktiga frågor den senaste tiden?
Nej, för att de bytt ansikte utåt.
Och då kommer naturligtvis följdfrågan: Är det här vändningen för det forna regeringspartiet.
Mitt svar: Det kan det vara, om tillräckligt många tror att det är det.

Människan är ett flockdjur. Många av oss följer bara minsta motståndets lag och den så kallade strömmen.
Ibland går vi emot den. Antingen för att vi är starka nog för att stå emot grupptrycket. Eller helt enkelt bara för att jävlas.
Jag är likadan. Förmodligen du också.
Det är inget att skämmas för eller bli förolämpad av. Det är bara så det fungerar.
Det allra mest lysande exemplet på detta är handeln med aktier och värdepapper. Det vi i dagligt tal kallar för börsen. Om tillräckligt många av oss tror att börsen ska rasa så kommer den också att göra det. Inte för att tron på något sätt kan försätta berg. Utan helt enkelt av logiska begrepp så som orsak och verkan.
Det sägs att det är kris. Det sägs att börsen faller. Vi måste sälja våra värdepapper och vi måste göra det nu innan den faller ännu mer och vi förlorar ännu mer pengar. Men ju fler som säljer. Desto mer sänks priset enligt principen bakom utbud och efterfrågan. Ju mer priset sänks, desto mer faller börsen.

Vi har i månadsvis bombarderats med rapporter om hur stödet för Håkan Juholt minskar. Det har varit mätning efter mätning efter mätning. Närapå dagligen har vi läst dem i tidningen, hört dem i radion eller sett dem på TV.
Ingen av rapporterna har på minsta vis handlat om politik. Alla har handlat om personen. Och det är klart, om media dagligen presenterar en person som en skurk för oss så tror vi till slut att han är en skurk. Om vi hela tiden får höra om hur få som litar på en person, varför skulle vi själva lita på honom.
Till saken hör väl att ytterst få av oss någonsin har träffat personen i fråga och att ännu färre av oss ens känner honom. Men det är lätt att följa strömmen. Det vi tror är sant blir till slut sant eftersom tillräckligt många tror det.

En känd svensk friidrottstränare brukar säga att optimisten vill tro att vi bor i den bästa av världar och att pessimisten fruktar att han har rätt, båda har förmodligen fel, men optimisten har förmodligen bra mycket roligare på vägen.
En idrottsman som går in till en tävling och innerst inne tror att det kommer att gå bra har oändligt mycket större chanser att lyckas än den som känner oro och panik inför det kommande misslyckandet. Samma beteende gäller i det lilla, för den enskilda idrottsmannen, som i det stora, som för ett helt lag.
Eller för en ännu större grupp av människor. Som ett helt folk.
För om tillräckligt många tror att det ska gå åt helvete, så går det också åt helvete.
Tänk om vi istället skulle försöka tro att det ska gå bra.


Nio senaste världscupvinnarna i längdåkning
2010-11: Dario Cologna, Schweiz
2009-10: Petter Northug, Norge
2008-09: Dario Cologna, Schweiz
2007-08: Lukáš Bauer, Tjeckien
2006-07: Tobias Angerer, Tyskland
2005-06: Tobias Angerer, Tyskland
2004-05: Axel Teichmann, Tyskland
2003-04: Rene Sommerfeldt, Tyskland
2002-03: Mathias Fredriksson, Sverige


Lustmördarna – Björn Ranelid
En berättelse om lusten att döda och om att döda lusten... Bokens huvudperson är Albert Andersson och hans levnadsöde är, enligt författaren Ranelid själv, viktigare för mänskligheten än Albert Einsteins insatser inom fysiken. För det är om Albert Andersson och hans liv som boken handlar och om hans uppväxt med mor, far, bror och syster i en liten by vid Vätterns strand. Barnen vet allt om hat och svordomar redan innan de kan läsa och skriva och när lillasyster Lisen hittas mördad vid sju års ålder är det någonstans början till slutet. Det är i grund och botten en fruktansvärd historia som Ranelid berättar, men samtidigt gör han det oerhört vackert – ja, jag hittar inget bättre ord att beskriva det med. Man kan tycka vad man vill om Björn Ranelid, och många tycker en hel del, men att han kan skriva som ingen annan är ställt utom allt tvivel.


Arnstadt – den 4 februari 2006
Vissa tävlingar borde man inte ha hoppat. Med tanke på det fysiska skick jag befann mig i denna dag så borde jag stannat hemma. Men man ger sig ju inte så lätt. Alltså hoppade jag. När jag återkom till hotellrummet efter tävlingen och försökte sammanfatta dagens händelser till min hemsida drabbades jag av något slags feberfrossa och började skaka helt okontrollerat. Enda sättet att få stopp på det var att dyka ner i ett lika långt som varmt bad. Flera månaders misshandel av min egen krassliga kropp fick sitt slutliga utbrott den där kvällen i gamla Östtyskland. Väl hemma blev det penicillinkur och helvila från allt vad träning hette i tio dagar, tio dagar som lyckligtvis sammanföll med Sveriges bästa vinter-OS i mannaminne. Kajsa Bergqvist hade en betydligt bättre dag, hon slog ett inomhusvärldsrekord som firar sex år just idag.


Så är det då äntligen dags igen. Den kommer att förfölja oss i fem veckor framöver. Vi kommer diskutera den, älska den och hata den. Men ikväll är den här igen: Melodifestivalen.


Temperaturen stiger, bara ett tiotal matcher kvar. Snart börjar det verkligen gälla något och jag hoppas de har toppat formen lagom till slutspelet. Sopa på, FBK!


Det finns en fransk film som heter En långvarig förlovning. Om någon känner för att spela in En långvarig förkylning så kan jag just nu spela huvudrollen.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Låt det ta sin tid…
22 januari 2012 : Klockan 14:21

Den allra första gången jag satt i ett flygplan var i början av juli 1993. Jag var sjutton år gammal och på väg till mitt korta livs dittills största äventyr. Akronymen EYOD utlästes European Youth Olympic Days på engelska och kallades kort och gott ungdoms-OS på svenska. Det var min allra första höjdhoppstävling utanför Sveriges gränser, i holländska Valkenswaard nära den belgiska gränsen.

För ett par år sedan samtalade jag med en klok ungdomsledare. Han hade som teori att det allra bästa och viktigaste en ungdomsledare i, låt säga, en fotbollsklubb kan göra är att hålla ett pojklag intakt hela vägen upp till junioråldern. Jag bad honom utveckla sina tankar vidare och han förklarade att det enligt hans synsätt gynnade pojkarna, föreningen och samhället på alla plan.

Dels skulle pojkarna själva ha en känsla av sammanhang och samhörighet i laget med allt vad det skulle innebära för både deras personliga och sociala utveckling. Dels skulle det vara bra för föreningen som sådan eftersom de skulle ha en stabil och bra bas att bygga sin verksamhet omkring. Och dels skulle det vara bra för samhället eftersom idrottandet skulle hålla killarna borta från att göra dumheter.
Jag kunde inte annat än hålla med honom.

När jag ser tillbaka på det liv jag hittills hunnit leva så inser jag ganska snart att jag alltid funnit min identitet inom idrotten. Att jag skulle börja spela fotboll var liksom ristat i sten redan den dag jag blev till. Och även om jag aldrig blev det fotbollsproffs som jag drömde om kämpade jag på med fotbollen tills jag var femton år. Parallellt med att jag åkte längdskidor under några mer eller mindre snöfattiga vintrar och dessutom hoppade höjdhopp. Jag misstänker att de flesta i skolan såg mig som en idrottskille, om än ganska långt ifrån den coola hockeykilletypen.

Men jag kan inte låta bli att undra hur många ungdomar som idag parallellkör tre olika idrotter under de tidiga tonåren. Däremot är jag ganska säker på att de som gör det också är de som har störst chans att i slutändan lyckas.

På sätt och vis slöt jag min ungdomsolympiska cirkel tidigare i slutet av förra veckan. Detta i och med att jag var nere i Innsbruck på den första upplagan av världsungdomsvinter-OS, eller hur man nu ska titulera det på svenska. Jag var på plats för att bland annat inspirera den svenska truppen. Att berätta lite om hur jag själv deltagit i samma typ av tävlingar för många år sen, hur jag slutade precis utanför prispallen – men att jag ändå lyckades gå hela vägen. Det väckte, minst sagt, ett och annat gammalt minne till liv.

Jag slutade på fjärde plats, nära brons, men en evighet från guldet. Vinnaren, som jag tyckte såg ut att vara äldre än de maximala sjutton åren man fick vara, slog mig med tretton långa centimetrar. Några veckor senare möttes vi igen, då i samband med junior-EM i San Sebastian.
Det visade sig att han inte alls var äldre än mig – han var ett helt år yngre.
Som sextonåring hoppade han 221 cm en magisk julidag i Holland, lika högt som Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Som allra högst kom han att klara 223 cm, knappt fem år senare.

En annan klok man jag pratat en hel del med genom åren brukar säga att om man söker talang i unga år så finner man mognad. Den som är tidigast utvecklad i tonåren är också den som springer fortast, hoppar högst, åker snabbast på skridskor eller skjuter hårdast i fotboll. Däremot finns det absolut ingenting som säger att han, eller hon, kommer att vara bäst på plan när mognaden börjar jämna ut sig i de tidiga tjugoåren.
Problemet är dock att han eller hon är bäst också då – för då har ju de som är senare i sin utveckling sedan länge gallrats ut på vägen upp.
Tålamod är en dygd, såväl inom idrotten som i livet i stort.

Jag kan garantera att ingen såg en blivande olympiamästare i mig den där tävlingen i Holland 1993. Och jag kan enligt samma logik garantera att jag förmodligen hann se både en och två och tre blivande världs- och olympiamästare nere i Innsbruck förra helgen – men det var inte nödvändigtvis de som vann nu som kommer att vinna om två, sex eller tio år.
För det finns ytterligare en idé med att hålla ihop det där pojk- eller flicklaget så långt upp i åldrarna som det bara går. Det finns nämligen ingen ledare i hela världen som kan berätta vem av ett tjugotal småkillar eller -tjejer som i slutändan kommer att lyckas inom idrotten.
Eller inom någon annan, och kanske viktigare, aspekt av livet.


Nio Håkan Nesser att sätta tänderna i
Himmel över London
De ensamma
Maskarna på Carmine Street
Berättelse om herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
Från doktor Klimkes horisont
Skuggorna och regnet
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö


En människas spår – Sebastian Faulks
Två unga män lär känna varandra av en slump och inser att de båda bär på samma drivkraft och vilja i livet: Att förstå hur människan fungerar och vad det är som definierar dess själ. Efter utbildningar på varsitt håll – i England och Frankrike – öppnar de en praktik i Österrike vid 1800-talets slut. Psykiatrin blomstrar och idéerna och teorierna flödar – inte minst i det närbelägna Wien. En storslagen historia som spänner över en tidsrymd på närmare femtio år. Stundtals lite segdragen och långsamt berättad men det är väl i mångt och mycket Sebastian Faulks stil och sätt att skriva. Väl uppbyggt och snyggt framlagt utan krusiduller. Dock ett minus för stavfel och en eller annan helt obegriplig mening, men det är ju å andra sidan översättarens fel.


Stange – den 25 januari 1997
Normalt sett är man utslagen och förbi när man river tre gånger på raken i en höjdhoppstävling. Men det finns undantag. I norska Stange radade ett tiotal höjdhoppare upp sig denna lördag. Fyra av dem hade varit i OS-final i Atlanta bara ett halvår tidigare. Åtminstone en av dem, alltså undertecknad, var helt okänd för den norska publiken. När dimmorna skingrades och alla rivit ut sig delades förstaplatsen i tävlingen mellan de två minst namnkunniga i hela startfältet. Jag och tysken Martin Buss. Omhoppning följde. Vi rev en fjärde gång på 228 cm, en gång var på 226 cm och 224 cm och dessutom på 222 cm. Sen klarade vi båda 220 cm – och ribban höjdes igen. Jag klarade. Han rev. Och jag stod som segrare – efter, att bland annat, ha rivit sju hopp i rad i en och samma tävling.


I torsdags tittade jag ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och insåg att det fortfarande nästan var ljust ute. Det är nog ändå så sant som det är sagt, vi går mot ljusare tider.


Jag är innerligt tacksam att det var förra vintern jag bestämde mig för att åka Vasaloppet och inte den här. Nu känns det ju dessutom som om det snart kan kvitta med den vita varan i drivor denna vinter.


Vet inte exakt vad som hänt eller varför men helt plötsligt verkar spam-filtret på min e-post slutat fungera och dagarna i ända raderar och raderar och raderar jag skräp i mängder.


221 cm i höjd som 16-åring, 223 som allra bäst. Men å andra sidan EM-silver och VM-brons i tiokamp…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


När magin tar slut…
8 januari 2012 : Klockan 22:34

Det brukar sägas att man inte ska lära känna sina idoler. För gör man det så inser man att det också är människor, med brister och fel – och som går på toaletten. Men det där gäller nog på fler områden i livet också.

I slutet av november var jag i Lausanne. Det är en stad jag gillat sedan första gången jag var där och en stad jag gärna återvänder till. En av de största anledningarna till detta stavas Olympiska museet.
Ända sedan åtta års ålder och OS i Sarajevo och Los Angeles har OS fascinerat mig och fått mig att drömma. De olympiska ringarna är en av världens vackraste symboler i mina ögon och att besöka Atens gamla marmorstadion är närmast helig mark.
Ja, ungefär så i alla fall.
Olympiska museet är enligt samma logik således mitt favoritmuseum.

Jag vet inte exakt när jag fick mitt första Lego. Men att det var världens bästa leksak visste jag redan när jag som femåring besökte Legoland för första gången. Lego har alltså varit en rätt stor del av mitt liv ungefär så länge jag kan minnas. Och ju äldre jag blir, desto mer verkar det ta över min tillvaro.
Som barn fanns en dröm om mer Lego att bygga med och större set att sätta ihop. I vuxen ålder har jag större möjligheter att styra över inköp och behov. Om det sen är bra eller dåligt får andra avgöra.

Men är det enbart roligt och positivt att få närmast fri tillgång till saker och ting?

De Olympiska spelen har alltid framstått som lite mytiskt. Det finns massor av underbara berättelser som jag läst mig till, historier jag sett på film, bilder jag stirrat mig närmast blind (eller i vart fall närsynt) på.

Förr fanns det alltid en nyfikenhet i vad som komma skulle när det gällde Legovärlden. Hade det kommit något nytt i hyllan när jag följde med mamma och pappa till stan och fick chansen att smita iväg och kolla i leksaksaffärer.

När jag var i Lausanne i november, i ett olympiskt ärende dessutom, blev jag inbjuden bakom kulisserna. Jag hälsade på flera IOK-anställda och insåg att de inte bara var helt vanliga människor som du och jag. De hade dessutom ett speciellt intresse av mig och mitt OS-guld.
Det var ju jag som skulle imponeras av dem, som fick jobba där och vara ekrarna i det hjul som får den olympiska rörelsen att snurra. Inte tvärtom.
Jag åt middag på museet på kvällen, träffade en massa gamla olympier som jag bara läst om i gamla dammiga böcker och kunde dessutom i det närmaste helt på egen hand traska runt och titta på utställningen. Jag kunde till och med fotografera min egen gamla höjdhoppssko som fanns i samlingarna. Trots att det egentligen inte är tillåtet.

Med Internets intåg har nyfikenheten försvunnit. Nu nås man av rykten om vad som komma skall långt innan något kommer. Man får se bilder och spekulationer och analyser och kommentarer om varenda Legoset på marknaden innan det finns i en enda butik någonstans.
Det finns bloggar och forum och allmänt skvaller både här och var. Naturligtvis kan jag låta bli att surfa och leta – men människan är av naturen nyfiken, så vad ska man annars göra.
Men ju mer jag får veta, desto mer inser jag att legobyggare – till och med de som gör det professionellt för det stora företaget i Danmark – också är människor av kött och blod. Det är bara det att de är lite, eller snarare bra mycket, bättre än mig på att bygga och skapa.
Tänk om jag skulle få träffa en av de där superbyggarna som har som jobb att bygga Lego, eller kanske ännu värre, få besöka fabriken där Lego tillverkas och paketeras. Vad skulle då finnas kvar att upptäcka sen?

Jag minns hur jag en gång i min ungdom satt och pillade bort alla etiketter med tillverkare som satt klistrade bak på de plaketter jag vunnit i diverse skid- och höjdhoppstävlingar. Jag ville nog helt enkelt inte veta att någon verkligen tillverkat dem. Jag ville bara veta när och var jag vunnit dem och leva i tron att de liksom tillverkats enbart för mig.
Konstig idé, det är jag den förste att erkänna.
Men även om kunskap är makt så vill jag ibland inte veta för mycket om saker jag älskar. Det tar bort magin, fascinationen och nyfikenheten omkring det. Och jag vill fortsätta att vara nyfiken.


Nio som föddes den 7 januari
1964 – Nicholas Cage
1945 – Yrsa Stenius
1985 – Lewis Hamilton
1956 – David Caruso
1768 – Joseph Bonaparte
1685 – Jonas Alströmer
1919 – Elena Caeusescu
1845 – Ludvig III av Bayern
1502 – Påve Gregorius III


Högläsaren – Bernhard Schlink
Av en slump lär bokens jag, då blott 15 år gammal, känna den mer än dubbelt så gamla Hanna. Han blir hennes älskare och i deras kärleksakt ingår att han läser högt för henne. Deras kärlek är redan på förhand dömd till undergång – men det lidande det innebär är ändå inget mot vad som komma skall när sanningen om Hanna uppdagas. En bok som gör något så ovanligt som att fängsla från den första meningen till den sista, förvisso bara 162 sidor lång men ändock... Framförallt är det nog känslan av att jag aldrig riktigt vet vilken riktning boken ska ta på nästa sida eller i nästa kapitel som håller storyn vid liv – och den upphaussade kärlekshistorien är den minsta delen av boken. Schlinks berättelse är i vilket fall som helst väl värd att sätta tänderna i.


Falun – den 11 januari 1992
Det var en dag för siffran ett i allehanda kombinationer. Det var inte bara den första tävlingen för året, det var dessutom den elfte dagen i årets första månad. Jag tillbringade natten innan tävlingen i rum etthundraelva på Hälsingegårdens vandrarhem och redan efter mitt första hopp hade jag säkrat förstaplatsen. Jag kom att klara drömgränsen två meter för första gången i tävlingssammanhang, naturligtvis i första försöket. Sen höjde jag ribban inte en utan fem centimeter. Jag rev både en och två gånger innan jag klarade i tredje. Så när jag sammanfattade förmiddagen i Falun och tog emot en stekpanna i pris hade jag förbättrat mitt personliga rekord med elva centimeter.


Ibland är det skönt att återupptäcka en gammal och ”bortglömd” hjälte. Här om dagen hittade jag Peter LeMarc på Youtube och påmindes återigen om vilken fantastisk textförfattare han är.


Jag kan inte hjälpa det, men jag har lite svårt att hetsa upp mig över det junior-VM i ishockey som dominerat sportsändningarna senaste veckorna. Det är verkligen kul att det blev guld och jag är den förste att gratulera. Men att prata om mirakel och bragd, nja, jag vet inte det jag.


2011 är lagt till historien. Ett år när jag överlevde både vasalopp och vansbrosim men i gengäld åkte ur division sex. Men mest av allt innebär 2012 att jag snart är dubbelt så gammal som när jag var 18 år.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Vet de ens att det är jul?
25 december 2011 : Klockan 11:23

Det var George Orwells dystropiska 1984. Jag var åtta år och fick Lego i julklapp. Och mitt livs första årsprenumeration på serietidningen Buster. Det kom att bli en tradition till nästan pinsamt långt in på 90-talet, Buster alltså inte legot, och jag är fortfarande barnsligt stolt över att jag en gång prytt tidningens omslag.
Men 1984 var också Band Aid och Do they know it’s Christmas.


Förmodligen måste man vara i ungefär min ålder för att se storheten med den låten istället för att gå igång på White Christmas eller Blue Christmas eller Rudolf med röda mulen. Eller Juligen. Eller, Gud förbjude, Gott nytt jul.

För under hösten 1984 överöstes världen av bilder på svältande i Etiopien. Undernärda och utmärglade små barn med uppsvällda magar. Med flugor överallt som ingen hade kraft och ork nog att vifta bort.
Någon kände sig manad att göra något utöver det vanliga. Denne någon blev Bob Geldof.

I slutet av november samlade han ihop hela den brittiska och irländska artisteliten i London och spelade in låten som släpptes i början av december. Den rusade rakt upp på topplistans förstaplats. Enligt wikipedia, som man visserligen inte alltid ska lita på det är då ett som är säkert, sålde singeln ensam mer än alla övriga skivor på listan. Faktum är att den blev den bäst säljande singeln någonsin med över en miljon sålda exemplar bara första veckan.

Varenda krona, eller snarare pund och pence, som singeln drog in kom oavkortat att skänkas till de behövande i Afrika. Brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen ville dock, förstås, ha sina skattepengar för försäljningen. Men Geldof tog strid mot järnladyn – och vann. Regeringen backade och efterskänkte skattepengarna till dem som bättre behövde dem.

Amerikanerna ville så klart inte vara sämre än britterna och skapade USA for Africa. Michael Jackson och Lionel Richie skrev We are the world och Bruce Springsteen låter som en gammal stenkross i den mer än sju minuter långa originalversionen.
Och för en stund kunde vi nog alla tro att världen skulle kunna bli en bättre plats, för dig och för mig.

Ur Band Aid föddes konserten Live Aid som samlade in ännu mer pengar och både en och två versioner till av Do they know it’s Christmas har spelats in. Men precis som när det kommer till världens mest kända frukostflingor är originalet alltid bäst. Och ironiskt nog är det så att de som var med den där novemberdagen 1984 fortfarande känns betydligt mer bekanta för mig idag än de som spelade in låten 1989 eller 2004. Paul Young, Boy George och George Michael inleder i tur och ordning. Och hur man än vrider och vänder på det kan ingen sjunga textraden ”Well, tonight, thank God it's them, instead of you” som Bono gör.
Inte ens han själv är nära att lyckas med det tjugo år senare.

Buster finns inte längre som serietidning och 1984 blev inte det övervakningssamhälle som Orwell fruktade. Big Brother blev en TV-såpa istället för en verklighet.

Men även om julsångerna står mig långt upp i halsen redan en vecka före den 24 december så kommer jag aldrig att tröttna på Do they know it’s Christmas, så är det bara. För den är något större och något mer än alla de där andra slentrianmässiga jullåtarna och tomten och paket och allt jag vill ha till jul är bara du som vi tvingas uthärda på radio och köpcentrum i dessa dagar.

Med det önskar jag en riktigt god jul till er alla. Glöm inte att vara tacksam över allt det du har idag och de människor du omger dig med.
Men ägna också en tanke eller mer än så åt alla som inte har det lika bra en dag som idag.


God jul på nio språk
Danska: Glædelig jul
Portugisiska: Feliz Natal
Finska: Hyvää Joulua
Katalanska: Bon Nadal
Franska: Joyeux Noël
Ungerska: Boldog Karácsonyt
Spanska: Feliz Navidad
Italienska: Buon Natale
Estniska: Häid jõule


Flicka med pärlörhänge – Tracy Chevalier
Platsen är staden Delft i Holland på mitten av 1600-talet. Den sextonåriga Griet får jobb som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer som behöver någon som kan städa hans ateljé. Långsamt växer det fram en allt större samhörighet och förståelse dem emellan, men problem uppstår när Vermeers mecenat van Ruijven också vill ha del av den unga tjänsteflickan med de vackra ögonen. Det bästa jag har läst på länge. När man inte hittar något annat att anmärka på än att det är svårt att anmärka på något så är det synd att klaga. Välskrivet, stillsamt och genomarbetat - skulle väl möjligen, möjligen kunna ha varit lite längre för att samla upp några tappade bipersoner, men det känns som en parentes.


Karlstad – den 21 december 2011
Om du säger att natthimlen har miljoner stjärnor så tror alla på dig. Om du säger att något är nymålat måste alla dit och känna på färgen. Men efter att ha haft ont i ett knä och kört rehab i en månad var jag till slut tvungen att se om färgen hade torkat. Exakt på dagen 20 år efter att jag klarade 200 cm för första gången blev det till att hoppa lite höjdhopp igen. Började trevande med några saxhopp för att känna om knät ville vara med och även om det gav sig till känna så var det okej. Gick över till flopp och tog mig över 180 cm och 190 cm utan större bekymmer. Rev på 195 cm innan jag klarade också det. Sen 200 cm, bara för saken skull, och rev både en och två gånger – precis som jag gjort samma dag fast ett halvt liv tidigare. Och nu, precis som då, klarade jag i tredje och kunde glatt packa ihop och gå hem. Allt var annorlunda, men inget hade förändrats – och färgen var torr.


Äntligen jul och man får dricka must och äta skinka och köttbullar och prinskorvar tills det börjar krypa lutfisk ur öronen på en – och se på Kalle Anka på TV.


Jag har alltid haft en viss allergi mot haltande tabeller i fotboll och ishockey, så vem det är nu är som gjort spelschemat till Elitserien i hockey – du får inga julklappar alls i år. Gör om, gör rätt!


Det är ju så tråkigt svenskt att gnälla på vädret. Men jag är ju svensk och många anser att jag är tråkig, så varför inte: Jag ville ju ha en vit jul!


Den enda julsingel som är värd att lyssna till när som helst på året…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Här och nu eller där och sen…
11 december 2011 : Klockan 20:37

Om tre veckor är det nyårsafton med allt vad det innebär. Till exempel att vi lovar en massa saker som vi ska göra under året som kommer. Varför inte göra något radikalt och lova att göra det där redan här och nu istället för där och sen. Bara för att komma igång, liksom.

Det är mycket möjligt att det här kommer som en överraskning för många. Men jag är egentligen rätt lat och bekväm av mig. Jag är bra på att skjuta saker framför mig och göra dem först när jag har kniven mot strupen. Om chefredaktören för denna tidning börjar bli både grå- och tunnhårig kan det mycket väl bero på att han får in de här krönikorna alldeles för sent varannan vecka.
Varannan vecka får han ingen krönika alls enligt avtalet och då känns det säkerligen lugnare för honom.

Men jag är helt enkelt en mästare på att skjuta upp till morgondagen vad jag inte riktigt orkar göra idag. I mångt och mycket handlar det nog om att jag är en inspirationsmänniska. Jag skriver helt enkelt bäst med kniven mot strupen. Eller i alla fall är det precis det som jag lyckats inbilla mig själv.

Varje gång jag lämnar en krönika ifrån mig så är jag nöjd med den. Tycker att den är bra och att jag har fått till det trots skrivkramp och deadlinepanik in i det sista. När jag sen läser den i tidningen dagen efter, i allra bästa fall två dagar efter om jag lyckats lämna redan på torsdagen, hittar jag en massa saker som jag kunde ha gjort bättre eller ändrat på om jag bara påbörjat den i tid.

Jag tror att det är samma sak med diverse löften vi avger när det gamla året ringer ut och det nya nu snart ringer in. Det är mycket lättare om vi smygstartar med att göra det där sakerna vi tänker lova om tre veckor redan nu. Många har förmodligen tankar på att börja träna mer nästa år. Jag kan lova att det kommer bli oändligt mycket lättare att komma igång och träna mer efter nyår om man börjar lägga en grund under tre veckor innan dess.
Över huvud taget är vi nog rätt dåliga på att leva i nuet. Därvidlag har vi en hel del att lära oss av våra barn. På det viset, också bör tilläggas, är barn nämligen helt underbara.

De planerar inte framåt, de minns inte bakåt, de lever här och nu. Om en leksak går sönder eller försvinner är det en katastrof av närmast astronomiska mått och inget eller ingen i hela världen kan få saker och ting i balans igen.
Trettio sekunder senare, när leksaken är lagad eller hittad är livet rena paradiset igen.
Visst är det underbart.

Men någonstans på vägen tappar vi bort det självklara i att bara leva här och nu. Vi börjar planera vad vi ska göra imorgon eller nästa vecka, nästa år eller till och med i vårt nästa liv. Allt kommer att bli så mycket bättre bara vi köper en ny tv. Eller en ny bil. Eller ett större och bättre hus. Bara vintern är slut och våren kommer så blir det ljusare och bättre, och då ska vi göra det ena och det andra och så vidare.

Mitt i allt detta planerande och, misstänker jag, den eviga jakten på lyckan tappar vi istället bort att vi faktiskt allt som oftast har det ganska bra just här och nu också.

Så får jag ge ett råd denna andra lördag i december med två veckor kvar till jul och tre kvar tills vi för evigt lägger 2011 bakom oss så är det just detta:
Våga njuta och agera i nuet. Bli lite mer som ett barn igen. Strunta i att vänta de där tre veckorna med att lova att göra det du tänkt dig att lova.
Gör det i dag i stället.
Själv ska jag försöka sluta äta godis i dag igen.


Tio senaste nobelpristagarna i litteratur
1901: Sully Prudhomme, Frankrike
1902: Theodor Mommsen, Tyskland
1903: Bjørnstjerne Bjørnson, Norge
1904: Frédéric Mistral, Frankrike
1904: José Echegaray, Spanien
1905: Henryk Sienkewicz, Polen
1906: Giousè Carducci, Italien
1907: Rudyard Kipling, Storbritannien
1908: Rudolf Eucken, Tyskland
1909: Selma Lagerlöf, Sverige


Egyptologens gåta – Arthur Phillips
En hånad och bespottad brittisk egyptolog har dragit till Egypten för att finna den kungagrav som ska ge honom ära och berömmelse. Samtidigt ger sig en australiensisk privatdetektiv ut på jakt efter en arvinge till en nyligen bortgången bryggeriägare. Historierna knyts ihop på ett sätt ingen av dem anat och under de sista skälvande dagarna av 1922, medan Howard Carter avtäcker Tutankhamuns grav, får gåtan sin lösning. Av alla sätt att driva handlingen framåt i en bok finns det två sätt jag ogillar och finner lite fega: Brev och dagboksanteckningar! Hela den här boken består av brev och dagboksanteckningar… Alltså borde jag inte gilla den. Men det gör jag trots allt. För det är smart uppbyggt och snyggt berättat och en människas långsamma sammanbrott är nästan smärtsamt bra berättat!


Karlstad – den 5 december 1992
Jag tror inte att det är många gymnasieklasser som mäktat med att ta studenten med tre höjdhoppare som alla klarat minst två meter bland sig. Jag gick i alla fall i en klass som lyckades göra det. Den här decemberlördagen i Våxnäshallen fick det som då var klass N1A på Sundstagymnasiet i alla fall sin andre tvåmetershoppare. Jag hade klarat drömgränsen för första gången i januari samma år. Nu var det Tobias Björlings tur att göra det och i september 1993 blev Marcus Larsson den tredje i det som då, i ombyggnadens Karlstad, hunnit bli N2A på Sundsta-Älvkullegymnasiet den tredje i klassen att hoppa över två meter i höjdhopp. Fler än så blev vi dock inte, men så hade vi heller inga fler höjdhoppare i klassen, bara en sprinter och längdhopperska.


Äntligen! Sista avsnittet av Idol har sänts, nu slipper vi den hypen framöver. Fast glädjen grumlas av att det blir X-factor i höst istället…


Julstämningen är i allra bästa fall lite mittemellan just nu. Har knappt hört några julsånger på radion, ingen snö ute och ingen riktig julefrid heller än. Men det kommer nog…


Alla som springer över vägen där det inte är övergångsställe. Klädda i svart. Utan refles. Tidigt på morgonen…


Tre veckor kvar tills det är 2012 nu…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ödets ironi…
27 november 2011 : Klockan 19:27

Jag har nog alltid drömt om att en vacker dag skriva en roman. Jag är knappast ensam om det utan tror att alla människor som tycker om att läsa också gärna vill kunna skriva något helt på egen hand. Att man tror att man har något att berätta, något eget som ingen har berättat förut och dessutom på ett sätt som ingen berättat det tidigare. Men ibland är det ironiskt hur verkligheten kopierar dikten.

Det började med ett internt skämt kring den bok jag gjorde tillsammans med fotografen Mikael Solebris för en massa år sen. Vi skämtade om att den givetvis skulle ge oss Nobelpriset i litteratur. Om att Horace Engdahl skulle ringa oss en förmiddag i oktober och berätta den glada nyheten.
Till slut räckte det att vi sa: I höst ringer Horace, för att vi skulle skratta.
Samtidigt fastnade det där uttrycket i skallen på oss båda. Vi insåg att ”I höst ringer Horace” lät som den perfekta titeln på en roman. Namnet på berättelsen om en författare som desperat jagar efter Nobelpriset. Vi kunde inte släppa tanken och jag började skissa på ett synopsis. På en flygresa mellan Köpenhamn och Nice tog jag fram datorn och skissade upp historien.

Historien om den namnlöse författaren som inser att en svensk författare aldrig någonsin kommer att få det vackraste och största av litteraturpriser igen. Hur han inser att han måste förändras, eller metamorfoseras som han själv kom att uttrycka det, för att bli prisad. Han bestämmer sig för att bli peruansk poet istället och börjar skriva dikter på spanska, ett språk han över huvud taget inte behärskar, och skaffar sig både en poncho och en panflöjt för att leva sig in rollen.
Men istället får en annan författare med peruansk koppling priset och när han väl kommit över den stora knäcken blir han kamerunier istället. Något som naturligtvis inte heller leder till att han får något Nobelpris. Men under en period av svår fylla lyckas han först förstöra sin skrivmaskin så att han inte längre kan skriva bokstaven S och sen, trots detta, skriva den stora Romanen som han under pseudonym skickar in till förlaget, får utgiven – och slutligen tilldelas priset för.
Men när han lyfter luren på den ivrigt ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden faller han, förstås, död ner och får aldrig veta att han har lyckats.
Ungefär så såg det ut i grova drag.

Vi tog tag i det och började glatt skriva. Vi snurrade in på allt mer suspekta bihistorier om antikvariat, spyflugor och strykarkatter. Vi fick in Lasse Berghagen på ett hörn och bara Gud vet vad mer som skymtade förbi.
Men sen kom problemen slag i slag.

Först avgick Horace som Svenska Akademiens ständiga sekreterare och därmed var den helt igenom perfekta boktiteln förstörd. I höst ringer Peter eller I höst ringer Englund hade inte alls samma klang.
Ty Horace är Horace i precis lika hög grad som Zlatan är Zlatan.
Men vi tog oss tillbaka, vi jobbade vidare, ändrade lite i storyn och skrev helt sonika bort mannen med förnamnet.

Då kom nästa bekymmer. Han stavades Mario Vargas Llosa – och kom från Peru.
Vi hade skämtat om det. Vi hade sett det som osannolikt. Vi hade valt att låta vår fiktive författare bli en sydamerikan för att det var länge sedan någon från den världsdelen fick priset. Peruansk poet var dessutom en rolig alliteration att bygga på. Och plötsligt tilldelades en alldeles riktig peruan Nobelpriset. Vår i allra högsta grad påhittade historia höll på att bli sann, på något mycket märkligt sätt.
Vi bet ihop. Vi skrev om. Vi tappade kanske lite fart, men insåg att det fortfarande gick att rädda vårt projekt som gett oss så mycket skratt.

Men sen dog det.

För sen hände det ännu mer osannolika. Peter Englund klev ut genom den där dörren och sa Tomas Tranströmer och hela grunden till vårt romanprojekt raserades i en alliteration i form av en svensk poet.

Fiktionen hade blivit verklighet och vår oavslutade roman fick stoppas tillbaka i byrålådan.
Vi får trösta oss med att vi hade kul så länge det varade och att vi lyckades förutspå akademiens utnämningar.
Jag har en känsla av att det blir en afrikan nästa år. Varför inte en kamerunier.


Sveriges nio högsta byggnader
Turning Torso, Malmö, 190,4 m
Kaknästornet, Stockholm, 155 m
Uppsala domkyrka, Uppsala, 118,7 m
Victoria Tower, Kista, 118 m
Kista Science Tower, Kista, 117,2 m
Lisebergstornet, Göteborg, 116 m
Sankta Klara Kyrka, Stockholm, 116 m
Linköpings domkyrka, Linköping, 107 m
Stockholms stadshus, Stockholm, 106 m


Berömda män som varit i Sunne – Göran Tunström
En bok som utspelar sig under en händelserik septembervecka i värmländska Sunne i slutet av 60-talet. Vi får genom berättaren, den autografsamlande butiksinnehavaren Stellan Jonsson Lök, lära känna den misslyckade konstnären Harald Pihlgren, hans vackra hustru Isabelle, prosten Cederblom och framförallt månfararen Ed Oldin. Allt vävs samman från Pihlgrens 50-årskalas till Oldins predikan i Sunnes mäktiga kyrka. Det kändes lite svårt att komma in i Tunströms värld - trots att den bara är en handfull mil norrut - men när det väl var gjort var det svårt att lägga boken ifrån sig. Välskrivet så att det förslår och att den har värmländsk bakgrund gör inte saken sämre…


Göteborg – oktober 2004
Vi kom som regerande mästare och hade utan större bekymmer tagit oss fram till en ny final. Vi ställdes mot ett motstånd vi redan besegrat i gruppspelet och allt, verkligen allt, var upplagt för en ny seger. Men matchen blev oväntat jämn, ledningen växlade fram och tillbaka gång på gång. När vi var framme vid sista frågorna så stod det fortfarande och vägde. Vi behövde ha rätt för att vinna och frågan lindades in så som bara Ingvar Oldsberg kan linda in något. Men vad det gällde att komma på var en känd gerillaorganisation i Libanon. Både jag och Ingela Agardh satt som två fågelholkar, allt som rörde sig i mitt huvud var Al Qaida och det visste jag att det inte var. Ingen av oss kom på det. Vi förlorade finalen med en ynklig liten poäng. Och sedan dess har Hizbollah dykt upp i alla olika sammanhang jag kan tänka mig. Men det är väl det som är poängen med frågesport, man lär sig för livet det man inte kommer på för stunden.


Jag har stretat emot det länge, länge, länge, men ändå varit lite sugen och till slut växte sig suget för stort. Och även om jag fortfarande inte riktigt förstår poängen med Twitter så är det kul att twittra – också.


En del av mig tycker att det är skönt att slippa snö och vinterkyla, en annan del av mig tycker att det vore skönt med lite snö som lyste upp. Jag är ambivalent till det svenska vädret just nu…


Carema… den som tänkte ut att man kunde tjäna pengar på att vårda gamla och sjuka människor måste ha tänkt fel, väldigt, väldigt fel…


Det slutliga omslaget till den ofullbordade romanen…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Siffrornas magi…
13 november 2011 : Klockan 13:20

Igår var det 11-11-11, alltså den elfte i elfte elva. Så många fler ettor kan det inte bli i ett datum och på den tiden det var två till var det nog ingen som egentligen hade någon större koll på att det var det. Däremot har siffror och deras magi har alltid fascinerat mig.

En ögonblicksbild från ett kök i Forshaga för nästan 30 år sen.
Familjens yngste, och på helgerna morgonpiggaste, medlem sitter på sin pappas stol med en miniräknare framför sig. Han upphör aldrig att förundras över de beräkningar han genomför. Att 123+987 blir 1110, att 456+654 blir samma sak, att 147+963 och 258+852 också ger samma slutresultat. Det funkar på diagonalen med, 159+951 och 753+357 ger också det 1110 som svar.

Det var naturligtvis ingen världsomvälvande upptäckt jag gjorde där vid köksbordet i unga år. Inget ingen upptäckt före mig, inget som gav något nobelpris eller så. Allt jag gjorde var att leka med siffermenyn på en helt vanlig miniräknare och tryckt in siffrorna i ordning och åt olika håll. Det är också här man kan tycka att det är värt att ägna en minut eller två åt att fundera på varför en mobiltelefon har siffrorna 1 2 3 i den övre av tre rader medan en miniräknare har dem i den undre.

Sådär.
Då har vi alla funderat färdigt på det, inte nått något resultat och kan glatt gå vidare.

Siffror har alltid varit min grej. Mycket mer än bokstäver. Jag älskade matten i skolan och tävlade redan på lågstadiet om att ligga längst fram i matteboken. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har, förstås, läst två terminer statistik på universitet. Jag har varit hej och du med plus och minus, ekvationer och derivator, median och medelvärden så länge jag kan minnas.

En av mina favoritfilmer är For love of the Game med Kevin Costner i huvudrollen som legendarisk baseballspelare. I en scen frågar hans dejt för kvällen, hon blir mer än så sen, om han förlorar ofta. Han konstaterar krasst att han förlorat 134 gånger. Hon höjer på ögonbrynen och undrar förvånat om han verkligen räknat dem. Varvid han svarar att de, alltså baseballspelare och supportrar, räknar allt.

Baseball är ingen stor sport i vare sig Forshaga, Värmland eller Sverige. Annars inbillar jag mig att den passat mig utmärkt. Å andra sidan är ju friidrott också en sport som bygger på siffror och absoluta tal på både längden och tvären. För medan man kan vara bäst på plan men ändå förlora i en lagsport så är det den som hoppar högst för dagen som vinner en höjdhoppstävling. Det finns en skön enkelhet i det och det finns en massa saker man kan räkna på och fastna för.

Jag hade mycket konstiga grejer för mig inför tävlingar förr om åren. I och med att jag läste en hel del böcker på mina resor runt om i världen, eller mest Europa om jag ska vara ärlig, brukade jag kvällen före tävling se till att sluta läsa efter rätt sida.
Det fungerade dock bara tre gånger.
I Eurajoki 1998, i Arnstadt 2003 och i Aten 2008. De tre gångerna slog jag igen boken efter att ha läst 233, 236 respektive 237 sidor. Men det blev personbästa varje gång i alla fall.

Det var mycket sånt där på den tiden. Det var hotellrum och nummerlappar, det var kölappar på posten och klockslag, det var kvitton och registreringsskyltar på bilar.
Eller platser på tåg. Just nu sitter jag till exempel i vagn 2 på plats 37.
Det var en ständig lek med siffror i jakten på högre höjder och bättre resultat. Det gällde bara att inte ta det alltför allvarligt. Inte minst som det allt som oftast var saker som jag själv inte kunde råda över. Men det kunde förstås slå fel också.

Vid inomhus-VM i Japan 1999 till exempel. Dit kom jag, pappa och sjukgymnasten Inger Karlsson senare än övriga truppen till Japan på grund av flygtrassel. Vi fick tre nycklar stoppade under näsan och fick välja rum. Jag tog naturligtvis den med nummer ett på, jag ville ju vinna tävlingen. Men vad ingen berättat var att Inger var registrerad att bo i det rummet. Så de som ringde och sökte mig hamnade istället på hennes rum, där det av tradition alltid rört sig väldigt många människor i jakten på sällskap eller behandling.
Är man ensam på en friidrottstävling kan man alltid dra sig till sjukgymnasternas eller läkarnas rum, där finns det alltid folk.
För att kunna prata ostörd i telefon fick jag dra in både den och mig själv till toaletten istället. Gav jag konstiga svar på eventuella intervjuer under det där mästerskapet kan det alltså mycket väl ha berott på det.


November på olika håll
November – Svensk hårdrocksgrupp
Novemberkåsan – Klassisk endurotävling
November rain – Låt med Guns N’ Roses
Novembergruppen – Konstnärsgrupp
Novemberförfattningen – Danmarks konstitution 1863
Novembertraktaten – Fördrag under Krimkriget
Novemberkaktus – En växt
November-klass – Sovjetisk typ av atomubåt
November – Film med Courteney Cox


Vad jag älskade – Siri Hustvedt
Konsthistorikern Leo Hertzberg – tillika bokens berättarjag under de 25 år den sträcker sig över – köper en tavla han förälskat sig i. Han söker upp den helt okände konstnären och deras första möte blir början på en livslång vänskap. Banden knyts allt starkare när de kommer att bo i samma hus och blir fäder till varsin son. Men en tragedi väntar runt hörnet och tillvaron förändras.
Man får vara ytterligt tacksam mot dem som tipsar en om böcker ibland! Det Chick lit-doftande omslaget var som gjort för att skrämma bort vem som helst. Men lika lite som man ska döma hunden efter håren ska man döma boken efter dess omslag. Det är en fascinerande och fantastisk läsupplevelse Siri Hustvedt bjuder på från första meningen och nästan hela vägen hem… För slutet känns kanske lite tillrättalagt och oengagerande, men det förtar lyckligtvis inte helheten!


Forshaga – den 9 november 1989
Det skulle egentligen inte ha kunnat hända och ingen är väl egentligen säker på vad det var som fick det att hända heller. Men just den där kvällen föll symbolen för det delade Europa efter många, långa år. Jag var bara tretton och ett halvt år men hade alltid känt en viss aversion mot Östeuropa – mest för att Sovjet alltid krossade oss i ishockey och en massa andra idrotter – och det kändes fullständigt osannolikt att hela systemet var så lätt att välta över ända. Samtidigt visade den där kvällen på människors samlade kraft och Berlinmuren rasade, krossades och föll. Jag såg storögt på hemma framför TV:n. Många år senare tävlade jag i Berlin och hade turen att bo på ett hotell strax intill Brandenburger Tor och Unter den Linden och kunde vandra på mark som är historisk – på både gott och ont.


Det går inte att komma ifrån vilken karaktär och alldeles speciell typ av person han är. Men TV just nu blir inte mycket bättre än när Leif GW Persson pratar på med sin släpighet och självironi i Veckans brott på tisdagarna.


Det är ingen höjdare att börja prata om Melodifestivalen redan i november. Men det faktum att Björn Ranelid ska vara med höjer ju onekligen temperaturen avsevärt, trots att det är tre månader kvar.


Patrik Bodén beskrev en gång elitidrott med orden: Skulle man vakna upp en morgon utan att ha ont skulle man väl tro att man var död. Mina hälsenor bevisar just nu varje morgon att jag fortfarande lever.


Det är inte bara jag som gillar att bolla med siffror…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En fråga om tid…
30 oktober 2011 : Klockan 14:32

När Usain Bolt vid OS i Peking lyckades slå världsrekord på 200 meter med två hundradelar var det naturligtvis någon rolighetsminister som var tvungen att fundera lite på vad han egentligen skulle göra med de där två hundradelarna som han just sparat in. Å andra sidan ägnar vi alla oss allt mer åt att spara tid för att hinna med ännu mer. Vilket bara gör att vi får mindre tid över till allt annat.

Att idrottsmän jagar hundradels sekunder hör idrotten till. Nu senast läste jag om skidskytten Björn Ferry som tränat in ett nytt sätt att ta på sig geväret vid skjutstationen för att komma iväg snabbare därifrån. Allt för att vinna en värdefull tiondel.
Jagandet av sparad tid kan dock ta sig helt andra uttryck. Gunde Svan räknade till exempel rent logiskt ut det snabbaste sättet att torka sig efter duschen.
Det han kom fram till var å andra sidan helt självklart i all sin enkelhet.
Man torkar sig uppifrån och ner. Vatten rinner nedåt. Om han skulle ha torkat fötterna först skulle han riskera att få torka dem två gånger eftersom de kunde hinna bli blöta igen medan han torkade resten av kroppen.
Det är sånt som idrottsmän sysslar med. Jagar tid. Tävlar med både sig själva och andra.
Precis som alla andra gör.

Vi bygger om vägar för att spara tid och får allt bättre bilar för att kunna färdas allt snabbare. Järnvägarna byggs om och uppgraderas för att tågen ska kunna köra allt snabbare på dem. Vi kokar snabbmakaroner eller snabbnudlar för att vi inte orkar vänta på att koka vår pasta i tio minuter. Vi tycker nog egentligen att bryggkaffe är mycket godare än snabbkaffe, men vi hinner helt enkelt inte vänta på att bryggaren ska puttra klart. Långfilmerna på bio är inte lika långa nu som de var förr. I den kommersiella TV-världen är en halvtimme bara 23 minuter lång.
Vi skapar allt fler sätt att spara allt mer tid och den stora frågan är hur vi egentligen hann med allt vi hann med förr om åren.

Å andra sidan, handen på hjärtat nu, hur många satte sig vid sitt skrivbord varje kväll för femton år sen och författade trettio brev för hand. Brev som man nästa morgon lade på lådan och förväntade sig svar på med vändande post för att kunna gå vidare med det projekt man för tillfället höll på med.
Och vad gjorde människor på sina arbetsplatser innan man fick mejl att svara på hela dagarna?
Jag inbillar mig att det droppade in lite internpost då och då. Man kanske skrev ihop något brev på sin skrivmaskin, eller kanske till och med för hand, och slickade på ett frimärke och skickade iväg.
Fick man mer gjort då eller får vi mer gjort nu.
Nu när vi kan kommunicera med hela världen genom en knapptryckning. Vi kan hitta information på Internet på en grisblink (enligt somliga blinkar dock inte grisar alls) och blir irriterade (datastress är väl den korrekta termen) om det går för långsamt att ladda upp en sida eller, vilket gud förbjude, vi måste klicka på två eller kanske till och med tre länkar istället för bara en enda.

Men istället för att få tid över av alla dessa tidsbesparande åtgärder så hinner vi inte längre med någonting alls. Vi hinner inte avsluta det jobb vi påbörjat eftersom vi hela tiden blir avbrutna av mejl om saker som är viktigare. Vi hinner inte dricka upp den där koppen kaffe eftersom mobilen ringer och vi måste skynda till datorn och kolla upp en sak. Vi hinner inte ens gå på bio och se den där filmen som inte är så lång som filmer var förr eftersom det tar för mycket av den lilla tid vi har över. Fast det går ju att dricka kaffet framför datorn och äta lunchen där med. Den där filmen man vill se kan man ladda hem från nätet och se på datorn medan man slösurfar på mobilen, spelar spel på iPad’en, ser på nyheterna på TV med transparent text-TV för att hinna hålla koll på de senaste sportresultaten.
Det kallas multitasking med ett modernt ord. Förr kallade vi det för stress.

Man brukar ju säga att om man ska få något gjort ska man be någon som har mycket att göra om hjälp, de andra har inte tid. Ta den här krönikan till exempel. Den har jag visserligen skrivit själv, men den borde ha varit klar redan igår.
Men det var som vanligt, jag hann helt enkelt inte.
Jag hade för mycket annat att göra.


Världens nio högsta berg
Mount Everest – 8848 m
K2 – 8611 m
Kangchenljunga – 8586 m
Lhotse – 8516 m
Makalu – 8462 m
Cho Oyu– 8201 m
Dhaulagiri – 8167 m
Manaslu – 8156 m
Nanga Parbat – 8125 m


Berättelsen om Pi – Yann Martel
Piscine Patel - eller Pi kort och gott - växer upp på familjens djurpark i Indien. På grund av situationen i landet bestämmer sig familjen för att emigrera till Canada. Men båten som Pi, hans familj och många av djurparkens djur färdas med förliser och kvar i en livbåt blir Pi, en zebra, en hyena, en orangutang och en bengalisk tiger som lystrar till namnet Richard Parker. Sen följer en berättelse om överlevnad, tro, hopp och om livet självt. Det finns nog få böcker vars fram- och baksida tycks ha så lite med själva handlingen att göra, för jag fick i alla fall inte vad jag förväntat mig - å andra sidan är jag inte alls besviken på boken, snarare tvärtom! Det är en fängslande, fascinerande och tankeväckande historia som målas upp - och det är stundtals väldigt långt ifrån den fabel man kan få intrycket av då man tar boken i sin hand.


Aten – den 9 juni 2000
Ibland hamnar man i en serie av olyckliga omständigheter. Som till exempel när man ska resa till den grekiska övärlden för att hoppa höjdhopp och grekerna fyra år senare ska arrangera ett OS. Alltså bygger man en helt ny flygplats och slutar bry sig om den gamla. Men samtidigt orkar man inte göra om flygtidtabellerna. Så man lever kvar i det gamla som säger att det finns en fördel med att hålla folk kvar på flygplatsen länge mellan flighterna, eftersom det leder till att de handlar mer i taxfreebutikerna. Alltså hamnade jag i sex timmars väntan mellan två flygningar, på en flygplats där det bara fanns en enda öppen kiosk och inga andra butiker. Eftersom jag dessutom bytte flygbolag så hade jag inte kunnat checka in väskan hela vägen till Kreta och var därför tvungen att hämta ut den i Aten och eftersom det var så långt kvar tills jag skulle flyga från Aten kunde jag inte checka in väskan.
Moment 22 när det är som bäst.


Jag tyckte att han kört fast och mest tuggade på i samma spår som förut. Men de senaste veckorna har allas vår favoritnorrman Skavlan lyft sig en nivå i sitt pratshowande igen.


Det svänger fort i hockey. För två veckor sen var de kallare än kallast. Nu, fem raka segrar senare, har vårt kära FBK börjat klättringen uppåt i tabellen. Men som hetast ska de inte vara förrän i mars och april.


Jag har alltid trott att humorprogram på TV kallas just humorprogram för att de är roliga. Extra, extra på TV3 ägnar en halvtimme i veckan åt att bevisa motsatsen.


…jag har tiden, på min sida, tar min övertid i timmar…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att tänka som - en höjdhoppare…
16 oktober 2011 : Klockan 09:20

Här om dagen lämnade jag Våxnäshallen bakom mig med ännu ett avslutat träningspass i benen och konstaterade på Facebook, som man ju gör i dessa sociala medietider, att jag ” har bättrat på träningsvärken, vad annat kan man göra en måndag...”
Problemet?
Det var onsdag!
Där någonstans finns essensen i det jag upplever just nu.


Nästa sommar arrangerar Kils AIK veteran-SM i friidrott på Sannerudsvallen. Eftersom detta är ett mästerskap jag aldrig vunnit och tanken att kunna vinna ett SM på hemmaplan är alltför lockande har jag, högst tillfälligt, dammat av höjdhoppsskorna igen. Det är en sak att få kroppen att hänga med, en annan sak att få huvudet att göra det. Jag tror jag håller på att lyckas med åtminstone det senare.

Jag hade satt 1 oktober som startdatum för denna min mini-comeback i höjdhoppssvängen. Den lördagens träningspass blev dock en nära-döden-upplevelse på många sätt. Redan under uppvärmningen flämtade jag som en fisk på torra land och jag insåg att det jag sagt om mig själv under sommaren stämde: Jag har aldrig någonsin varit så dåligt tränad som just nu.
Det första trappsteget är alltid värst att ta sig över. Så också nu. Men jag tog mig igenom det där första träningspasset och jag har tagit mig igenom ett par till sedan dess.

Det bör på en gång sägas att jag kanske ligger på en belastningsnivå av 30-40 % av vad jag gjorde en gång i tiden. Men å andra sidan är det här ingen elitsatsning och jag har annat att göra på dagarna än att bara träna. Förr körde jag uppemot tolv pass på en vecka, nu hoppas jag klämma in tre-fyra stycken.
Jag har dessutom försökt ta det hela med en klackspark och driver med min egen, jämförelsevis, ålderdom genom att jag tryckt upp t-shirts med texter som ”Gammal man gör så gott han kan” eller ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt” på ryggen. Det kan behövas i en träningsmiljö där de allra flesta är födda efter att jag hoppade två meter första gången.

Kroppen börjar dock svara upp ungefär som förväntat. Träningsvärken i muskler som vilat ett par år börjar göra sig gällande. Valkarna i händerna slits sönder och broskknölen i nacken börjar byggas på av skivstången igen. Men den stora skillnaden sitter nog ändå i huvudet.

Sedan jag la skorna på hyllan för drygt tre år sen har jag hoppat lite höjdhopp till husbehov, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Men det har hela tiden varit på skoj och när jag själv känt för det. I somras började det dock inte kännas roligt längre. Dels gick det alldeles för dåligt och dels gjorde det mest bara ont överallt.
Alltså var jag tvungen att göra det på allvar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig som någon som tränar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig själv som höjdhoppare igen.

Att kliva in i en, oftast, folktom träningshall var den naturligaste sak i världen fram till för drygt tre år sen. Att ruta in hela tillvaron efter när och var jag skulle träna och tävla var lika normalt som att andas. På den tiden behövde jag inte ha någon kalender. Schemat för vad som skulle göras och när det skulle göras fanns i skallen. Sen började jag jobba, skaffade en kalender och tappade bort det naturliga i att träna.

Å andra sidan har man en kalender för att planera saker och ting. Likaväl som jag kan planera in jobb och möten i den borde jag kunna planera in när och var jag ska träna. Lika naturligt som det har varit att kliva upp ur sängen och åka upp till Karlstads universitet för jobb på morgonen, lika naturligt borde det vara att åka och träna på eftermiddagen.

Och här om dagen så släppte det. Jag åkte till hallen, bytte om där jag alltid bytte om förr och klev in i hallen. Jag placerade mig på det skivstångspodium där jag lyft så många vikter genom åren och körde på.
Det började kännas som det gjort en gång – även om vikterna var färre och jag var tyngre – och medan svetten lackade och jag nynnade med till reklamradion så kände jag mig hemma. Så hemma så att jag till och med tog fel på vilken dag det var.
En gång i tiden var måndagarna dedikerade till de övningar jag just kört igenom så när jag lämnade hallen och uppdaterade min status på Facebook var det måndag i mitt huvud. Så trots att det var onsdag insåg jag att jag var på rätt väg i mitt tränande.


Nio höjdhoppare födda i oktober
Rune Almén, 20 okt 1952
Gerd Nagel, 22 okt 1957
Javier Sotomayor, 13 okt 1967
Georgi Dakov, 21 okt 1967
Lámbros Papakóstas, 20 okt 1969
Matt Hemingway, 24 okt 1972
Kajsa Bergqvist, 12 okt 1976
Vita Palamar, 12 okt 1977
Víctor Moya, 24 okt 1982


Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márquez
Redan första gången som Florentino Ariza ser Fermina Daza vet han att det är kvinnan i hans liv. I ungdomligt oförstånd påbörjar de en brevväxling som abrupt får sitt slut när Fermina brutalt avvisar Florentino. Istället gifter sig Fermina med en läkare och den kärlekskranke Florentino tvingas beundra henne på avstånd – år efter år efter år. Tills han slutligen ser sin chans dyka upp… Det här var en bok jag verkligen längtat efter att läsa. Dels älskade jag Hundra år av ensamhet och dels spelar den här boken en avgörande roll i filmen Om ödet får bestämma som är smått underbar… Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att ge den högsta betyg redan innan jag ens började läsa den, men så blir nu inte fallet eftersom den trots allt var lite småseg att ta sig igenom – men bra, det var den likafullt!


Karlstad – den 12 oktober 2004
Egentligen skulle det inte ha hänt förrän åtta dagar senare. Men till skillnad från sin far som var närapå två veckor över tiden kom den här lille gynnaren ut redan en dryg vecka för tidigt. Jag var dessutom säker på att det skulle bli en liten tjej som kom ut och sa hej. Men det blev det nu inte. Dessutom hade han den goda smaken att få dela födelsedag med kvinnan som har inomhusvärldsrekordet i höjdhopp, alltså Kajsa Bergqvist. Hade han fötts en dag senare hade han fått fira samma dag som en livstidsavstängd cuban istället, alltså Javier Sotomayor. I onsdags fyllde han sju år och det är svårt att tro att det gått så längesen min son föddes, jag har ju inte blivit ett dugg äldre under tiden…


Jag trodde aldrig att Sverige skulle kunna besegra Holland i en fotbollsmatch som betydde något. Men Källström drog in en frispark, Larsson en straff och en värmlänning som heter Toivonen avgjorde och Sverige blev EM-klart.


Wordfeud är kul, riktigt kul. Det är till och med så kul att jag inte kan låta bli att spela mest hela tiden. Något som naturligtvis leder till att jag slarvar med en massa andra saker. Men jag orkade i alla fall raka mig här om dagen, efter en tre-fyra veckor utan att ha sett en hyvel ens på bild.


Den så kallade tredje statsmakten gör allt som står i dess makt att avancera på rankingen och bli åtminstone nummer två. När drevet går efter politiker som gjort fel får man full förståelse för varför allt färre vill ägna sig åt politik i det här landet.


Höjdhoppare kommer i alla former och storlekar, men som alla vet är det inte storleken som har betydelse i just det fallet…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att se med nya ögon…
2 oktober 2011 : Klockan 13:23

Ni vet hur det är med synvillor. Har man en gång lyckats se den andra varianten av dem är det nästan helt omöjligt att se det man såg från början.

Jag besökte Legoland i veckan som gick. Första gången jag var där var för trettio år sen. Det har hänt en hel del sedan dess. Både med Legoland och med mig. Kanske mest med mig.
För trettio år sedan såg jag Lego. Nu såg jag hus jag kände igen, städer jag besökt, platser jag läst om. Och hur många gånger jag än åker tillbaka kommer jag alltid att se just det jag ser idag. Jag kommer aldrig längre att bara se snygga hus och andra byggnader i Lego.

Ganska ofta i mitt liv har jag drällt in sent på kvällen till diverse hotellrum. Dock inte av någon annan orsak än att jag helt enkelt har kommit fram sent med flyg, tåg, buss eller bil dagen innan tävling. Jag fascinerades ofta över hur jag såg saker på ett helt annat sätt när jag vaknade på morgonen än vad jag gjort när jag kommit fram kvällen innan.

Första gången jag klev in på hotell Lux i slovakiska Banská Bystrica svor jag på att aldrig återvända. Jag hade rest länge, passerat genom fem länder på en eftermiddag, var osäker på min egen hoppform och hallen vi skulle tävla i var kort sagt eländig. I hotellfoajén låg dimman tätare än den någonsin gjort i Lützen, även om det var cigarettrök på hotell Lux och kanske krutrök i trettioåriga kriget, och jag skyndade upp till rummet. Bara för att mötas av ett droppande handfat och en luddig brun filt att ha som täcke. Den ende slovak jag kände var i Australien och jobbade och jag undrade vad jag egentligen gjorde där över huvud taget.

Morgonen efter släpade jag mig upp ur sängen drog bort de fransiga bruna gardinerna – och möttes av strålande solsken från en klarblå himmel. Det hade dessutom snöat under natten och allt det gråa och trista var skinande vitt av nysnö. Dimman hade skingrats i hotellfoajén och frukosten var ätbar.
Mitt dåliga humör och den oroliga känslan i magen var som bortblåst.
Hoppningen fungerade, jag vann tävlingen och det enda som kunde få mig att sluta längta efter att resa tillbaka till Banská Bystrica var att åka dit.

För ett antal år sedan var jag tillbaka på mitt gamla dagis. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt. Dels för att det firade 25 år och att det vid det laget var 20 år sedan jag lämnat det för att börja skolan. Men framförallt för att det krympt.
Det fullkomligt gigantiska lekhallen hade blivit så liten, så liten, så liten. Hur vi kunnat spela tuffa innebandymatcher där inne som dagisbarn framstod som en olöslig gåta.
Naturligtvis förstod jag då, likaväl som nu, att det inte var dagiset som krympt utan jag som växt. Men jag upplevde ju inte samma sak med det hus jag bodde i. Om lekhallen på dagis var gigantisk när jag var fem år så borde vardagsrummet hemma också ha varit det. Men så har jag aldrig upplevt det.

Medan ett hotell kan ändra skepnad över en natt krävs det helt uppenbart längre tid för ett dagis, eller för ett land av Lego, att göra det.
Men precis som med Billunds turistmagnet nummer ett kommer jag aldrig längre att uppleva Maskrosens dagis (varför man väljer att döpa ett dagis efter ett ogräs får bli en senare fråga…) eller Banská Bystrica som jag gjorde det första gången jag kom dit. I det senare fallet kan jag å andra sidan fortfarande hitta tillbaka till känslan jag hade i kroppen när jag klev in på hotellet första gången. Det är ingen helt igenom angenäm känsla, men den går att skratta åt i efterhand.
Känslan av en gigantisk lekhall på ett dagis är däremot svårare att hitta tillbaka till. Det är väl helt enkelt alldeles för länge sen det inträffade.

Men även om jag kan sakna det där storögda barnet i mig så är det nog i slutändan rätt skönt att se världen med en vuxens ögon. Och Lego är väl ändå inte bara för barn, i alla fall inte bara för små barn.


Nio städer man kan tro är huvudstäder
New York, USA
Sydney, Australien
Rio de Janeiro, Brasilien
Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Istanbul, Turkiet
Glasgow, Skottland
Kapstaden, Sydafrika
Marrakech, Marocko


En kortfattad historik över nästan allting – Bill Bryson
Titeln säger egentligen allt om vad boken handlar om. Det är en kortfattad historik över hela jordens historia från den stora smällen och fram till våra dagar. Här finns Darwins teori om det naturliga urvalet och arternas uppkomst, här finns berättelser om storheter som Isaac Newton och Edmond Halley och här finns en uppsjö av märkliga skrönor och historier om vetenskapsmän och allehanda konstigheter. Hade jag läst den här boken på originalspråket engelska hade det förmodligen varit en solklar fullpoängare – för på sina ställen är den fullständigt briljant. Det som gör att betyget dras ner är den slarviga översättningen: det är stavfel eller ord som saknas helt på var och varannan sida och plötsligt börjar man tyvärr ifrågasätta allt man läser istället för att bara njuta av det.


Hagfors – den 3 oktober 1989
I lågstadiet var det klassfotboll under namnet Trixen som gällde i Forshaga. På mellan- och högstadiet var det friidrott under namnet Klasskampen som var grejen. De som lyckades bäst i dessa klasskamper fick sedan åka till Hagfors och tävla i Kretsmästerskapet (KM) mot jämnåriga från så vitt skilda platser som Munkfors, Deje och Sunnemo. I fjärde klass förlorade jag höjdhoppet för första och sista gången. I femman, sexan, sjuan och åttan gick jag segrande ur striden – i nian blev det inget. Då blev jag å andra sidan trea på skol-SM istället. Min största stund i Hagfors inträffade när jag gick i sjunde klass. Jag hade haft sikte på klubbrekordet i Kils AIK hela säsongen. Det löd på 161 cm och jag hade nått 158 cm som bäst. Men den där eftermiddagen på kolstybben i Vikingland så fick jag äntligen med mig exakt 161 cm – tangerat klubbrekord för Kils AIK. Det stod sig i nio år innan det slogs av två olika hoppare på en och samma dag om inte minnet sviker mig.


Legoland!!! Besökte detta plastens paradis för fjärde gången i mitt liv i måndags och tisdags och det var precis lika roligt nu som första gången jag var där – för trettio år sen.


Oktober… vi kan hoppas på brittsommar, vi kan hoppas på krispiga höstdagar med hög luft, men hur vi än vrider och vänder oss så har vi inte bara rumpan bak, vi har dessutom hösten framför oss.


Färjestad… Jag ägnar inte ishockey något större intresse i vare sig september, oktober eller november. Men att se Färjestad ligga sist efter sex spelade matcher är ingen höjdare.


Hotell Lux i Banská Bystrica, där kan man sova gott och vakna till vackra vinterdagar…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


De små, små detaljerna…
18 september 2011 : Klockan 22:20

Den gamle underhållaren Povel Ramel hade inte bara en uppsjö av strängar på sin lyra. Han slog dessutom en gång fast att det är de små, små detaljerna som gör det. Och eftersom jag är en petimäter av stora mått, hur nu det kan vara möjligt, så ger jag friherre Ramel rätt i sin analys.

Det brukar sägas att det inte finns något mer inaktuellt än gårdagens tidning. Den tidning du nu håller i handen slår man in fisk eller blommor med imorgon. Och denna syn på morgon-, dags- och kvällstidningar har väl egentligen bara blivit ännu mer sant i och med det världsomspännande internetets intåg i våra liv. Nu är knappt ens morgontidningens nyheter aktuella medan man löser Melodikrysset längre.

Däremot är det ju en helt annan sak med böcker. En bok är på sätt och vis alltid aktuell just för att den inte är det. Det är väl därför vi fortfarande läser och roas av böcker med både två, fyra, åtta, sexton och hundratjugoåtta år på nacken. Medan i alla fall jag har svårt att se nöjet med att läsa tre år gamla dagstidningar allt för ofta.

Det här leder ju i sin tur fram till helt andra krav på den som skriver en bok jämfört med den som skriver i en tidning. Ett faktafel i en tidning är något som upprör för stunden, men imorgon är det glömt. Ett faktafel i en bok är något som människor kommer att tvingas läsa också om hundra år. Alltså måste den som skriver en bok vara noggrann med de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det.

Norrmannen Jo Nesbø är en av mina favoritförfattare och jag kommer mer eller mindre att hänga på låset på närmaste bokhandel när hans ”Gengångare”, den nionde boken i serien om Oslopolisen Harry Hole, släpps. Men just eftersom jag klassar honom som en favorit blir besvikelsen så mycket större när jag hittar fel i hans böcker. Ta hans bok ”Frälsaren” till exempel. Den inleds i Oslo söndagen den 13 december 2003. Inget konstigt med det, om det inte vore för att den 13 december 2003 var – en lördag.
Inget stort misstag förvisso, men ändå smått ofattbart att det har kunnat klara sig igenom allehanda korrekturläsningar och redigeringar och översättningar. Det leder ju dessutom till att alla andra datumangivelser i resten av boken blir felaktiga.

Nu är det väl kanske så att den normale läsaren för det första inte bryr sig om en sådan här sak och ännu mindre väljer att kolla upp det. Men jag kan liksom inte låta bli. Att både bry mig. Och att kolla upp det. Misstänker att det är en del av den där diagnosen som jag har och som jag ännu inte brytt mig om att få papper på vad den egentligen heter. Jag kallar den NTV så länge. Alltså Normal Tills Vidare.

I Stieg Larssons hyllade ”Flickan som lekte med elden” åker huvudpersonen tåg från Stockholm till Göteborg. Klockan 20.00 lämnar han Katrineholm, strax efter 21 är han framme i Sveriges andra stad. Normalt sett tar SJ lite drygt två timmar på sig mellan de båda stationerna. Men det kanske gick oväntat fort just den här dagen. Samma författare, men i ”Luftslottet som sprängdes”, där en kvinnlig polis är 36 år gammal 2005 – men ändå var nära att kvala in till OS som 17 åring. Alltså det synnerligen OS-fria året 1986.
Boken ”Fientligt hav” handlar om en verklig händelse hösten 1986. En sovjetisk atomubåt drabbas av en explosion strax utanför USA:s kust, något som riskerar att leda till härdsmälta i reaktorn. I boken om händelsen lyckas kaptenen osannolikt nog relatera till filmen ”Jakten på röd oktober” – som kom 1990.
I den stundtals rätt roande ”Elvis, Jesus och Coca-cola” bor huvudpersonen i en vindsvåning – men ändå störs han av dem som bor i lägenheten ovanför honom. I ”Fallhöjd” lyckas Nick Hornby, mannen bakom de underbara ”Fever Pitch” och ”High Fidelity” addera 46 och 54 till 90. I ”En stilla storm” av Giles Blunt ligger berget Mount Royals sluttningar gröna medan snön ligger meterdjup inne i staden Montreal.

Så där kan jag förmodligen hålla på i all evighet. För jag kan liksom inte låta bli att leta efter småfel eller självmotsägelser i de böcker jag läser. Det får väl sägas vara något slags hobby som jag har. Eller så beror det helt enkelt på att jag för ett ögonblick får känna mig smartare än både författare, förläggare och korrekturläsare tillsammans.

Men det ironiska i hela kråksången är ändå att samtidigt som jag tycker att en bok blir lite sämre om jag hittar fel i den så blir jag lite besviken om en bok är perfekt och helt utan fel också. För är det helt perfekt så blir det lite tråkigt. Det är ju missarna som gör det, missarna man minns, som Wille Craaford en gång skaldade. Men så har han ju fått Karamelodiktstipendiet också.


Nio som föddes den 17 september
1552 – Paulus V – Påve 1605-1621
1923 – Hank Williams – Amerikansk countrylegend
1929 – Stirling Moss – Brittisk racingförare
1931 – Anne Bancroft – Amerikansk skådespelare
1936 – Rolv Wesenlund – a.k.a. Marve Fleksnes
1944 – Reinhold Messner – Italiensk bergsbestigare
1953 – Jan Möller – Svensk fotbollsmålvakt
1973 – Anastacia – Amerikansk sångerska
1985 – Aleksandr Ovetjkin – Rysk hockeyspelare

Mellan himmel och jord – Niccolò Ammaniti
Trettonårige Cristiano Zena lever på gränsen till fattigdom tillsammans med sin far Rino på slättlandet i Italien. Det regnar ständigt och hela tillvaron är på det hela taget deprimerande och eländig! Men tillsammans med sina två enda sanna vänner och eviga vapendragare planerar Rino att spränga en bankomat för att komma på rätt köl igen. Men natten när kuppen ska genomföras går allt fel som ens kan tänkas gå fel – och livet förändras för alla inblandade. En rappt berättad historia – 244 kapitel på knappt dubbla antalet sidor – och det händer saker i stort sett hela tiden! Trots den underliggande känslan av elände och de suspekta huvudpersonerna är det ändå märkligt roligt att läsa. Man sitter mer eller mindre med andan i halsen och inser att ytterligare en sak är på väg att barka käpprätt åt helvete… Det kunde ha blivit för mycket, men det blir nästan helt perfekt…


Kil – den 15 september 1990
Det blåste i Kil den lördagen. Som tur var blåste det medvind. En vecka tidigare hade en massa spärrar släppt i min hoppning i ett regnigt Mora. Där hade jag slagit personbästa med 176 cm och haft bra försök på 179 cm – en höjd jag aldrig hade vågat försöka på förut. På Sannerudsvallen hade Kils AIK klubbmästerskap i sexkamp. Ingen sexkamp som var officiell på något sätt vad gällde poängberäkning, men en rolig avslutning på säsongen. Vi sprang 80 meter häck, stötte kula och hoppade tresteg. Vi sprang 200 meter, kastade diskus – och hoppade höjd. Med vinden i ryggen och en stålribba att hoppa över, eftersom det var den enda ribban som inte blåste ner, fick jag allt att fungera. Jag klarade 180 cm och kände mig nöjd och glad och ville inte hoppa mer. Men jag övertalades att i alla fall prova också på 183 cm – distriktsrekord för Värmland. En höjd jag drömt om ända sedan i januari när en jämnårig konkurrent hoppat 182 cm. Så jag testade – och jag klarade. Nytt distriktsrekord för Värmlands 14-åriga pojkar. I torsdags hade rekordet stått sig i 21 år.


Det är mycket möjligt att både hon och låten är helt bortglömda om ett år, men just nu är Adele och hennes ”Rolling in the deep” det bästa man kan höra på radion.


Friidrottssäsongen hade, mer eller mindre, säsongsavslutning med Diamond League-finalen i Bryssel igår kväll och Elitserien i ishockey startade i veckan som gick. Det jag undrar är: Hur snabbt tog egentligen den här sommaren slut?


Så har då Idol dragit igång igen. Jag har aldrig sett det förut och jag kommer inte se det i vinter heller. Jag hade verkligen trott och hoppats att hela konceptet hade dött nu.


Han var inte påve men han hade järnkoll på de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Gillar jag det jag gillar?
4 september 2011 : Klockan 17:00

Under de senaste veckorna har jag läst och läst och läst i Clive Cusslers senaste roman om sin lika odödlige som evige hjälte Dirk Pitt. Det är den tjugoförsta boken i serien och jag har läst dem allihop. De senaste dagarna har jag dock börjat fundera alltmer på varför.

Sommaren 1997 var jag skadad i vänsterfoten. Så istället för att åka Europa runt och hoppa högt ägnade jag sommaren åt att cykla till biblioteket i Forshaga, låna böcker, cykla hem och lägga mig i sängen och läsa. Bland annat plöjde jag mig igenom både Iliaden och Odysséen. VM gick i Aten den sommaren och jag ville i alla fall ägna mig åt något grekiskt, det fick bli Homeros två stora epos.
Vid ett av mina många återkommande besök på biblioteket så la jag märke till en bok av en författare jag aldrig hade hört talas om förut. Den stod inte med ryggen utan med omslaget utåt i hyllan och skrek åt mig att läsa den.
Det var mitt första möte med Clive Cussler, Dirk Pitt, Al Giordino och hela det stora gänget i den fiktiva organisationen Numa. Jag var fast. ”Den gömda skatten” blev den första boken i en lång rad jag skulle komma att läsa av Cussler. Jag lånade och köpte alla böcker jag kom över av honom, jag orkade inte ens vänta på att de skulle översättas till svenska utan köpte dem på engelska istället. Jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå.
Fast samtidigt visste jag ju precis hur det skulle sluta – lyckligt, varje gång.

Jag har många gånger genom åren trott att jag läst den sista boken i serien. För det lyckliga slutet har liksom varit slutgiltigt på något vis. Men det kommer alltid en ny och jag köper den alltid.
Men jag har allt mer börjat undra varför.

Om någon frågar mig om vilken favoritartist jag har så svarar jag, mer eller mindre av ren slentrian, allt som oftast tre olika namn: Mauro Scocco, Robbie Williams och Kent.
Men ärligt talat. Robbie Williams senaste skiva har jag inte ens brytt mig om att köpa. Helt enkelt beroende på att den som kom innan inte var mycket att ha och att jag knappt ens har hört den i sin helhet. Så den senaste Williams-skiva som jag köpte och tyckte var bra kom 2005, det är sex år sen, och den som kom innan dess släpptes redan 2002.
När Kent släppte sin andra skiva, ”Verkligen”, i mars 1996 stod jag och hängde på låset på Megahertz i Karlstad. Jag var förste man in i butiken och därmed också först att köpa plattan. De senaste tre Kent-skivorna äger jag, men jag skulle knappt kunna nämna en låttitel ens om jag fick betalt. Jag skulle allvarligt talat inte kunna sjunga en hel låt från någon av de tre skivorna ens under pistolhot. Den senaste Kent-skivan som jag tyckte var riktigt, riktigt bra kom 2002.
Och lite samma sak är det med Mauro Scocco. Han släppte sin senaste platta på min födelsedag nu i våras och självklart köpte jag den. Lyssnade på den två gånger om samma dag – men har inte hört den i sin helhet en enda gång sedan dess. Hans förra skiva kom 2007 och den lyssnade jag till sporadiskt när den var ny, men den har stått i skivhyllan sedan dess.

På sätt och vis är det samma grej med mat. När någon, oftast en journalist som ska göra en faktaruta, frågar om vad jag har för favoritmat så svarar jag mammas lasagne. Och mammas lasagne är verkligen fantastiskt god, jag har än till denna dag inte träffat någon som gör godare. Men faktum är ju att jag trots allt inte har bott hemma hos mamma och pappa på över tio år, så antalet gånger jag ätit just denna maträtt de senaste tio åren går att räkna på ena handens fingrar.

Allt detta slutar i en fråga som jag börjat ställa mig själv: Gillar jag fortfarande det som jag offentligt säger att jag gillar. Det är ju bara att inse att Clive Cusslers böcker inte fångar mig nu som de gjorde förr. Varken Williams, Scocco eller Kent får mig längre att sjunga med och skråla högt i bilen, duschen och ensamheten. Mammas lasagne är förmodligen fortfarande supergod, men jag har inte smakat den på evigheter.

Å andra sidan kanske det här bara är tecken på att jag utvecklas, blir klokare och går vidare i livet. I alla fall vad gäller litteratur och musik. När det kommer till mat kanske det vore läge att åka hem till mamma och äta lasagne snart.


Nio senaste världsmästarna i höjdhopp
2011: Jesse Williams, USA, 235
2009: Yaroslav Rybakov, RUS, 232
2007: Donald Thomas, BAH, 235
2005: Yuriy Krymarenko, UKR, 232
2003: Jacques Freitag, RSA, 235
2001: Martin Buss, GER, 236
1999: Vyacheslav Voronin, RUS, 237
1997: Javier Sotomayor, CUB, 237
1995: Troy Kemp, BAH, 237


Fruset offer – Giles Blunt
Flera ungdomar anmäls försvunna i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay och när en av dem hittas mördad skärps läget avsevärt. Polisen John Cardinal sliter i sitt anletes svett för att hitta mördaren samtidigt som han själv jagas av en gammal skuld ur det förflutna. Han utreds i det tysta av sin egen kollega medan hans hustru i samma veva blir intagen på sjukhus. Boken har fått grymt bra kritik i media och av författarkollegor till Blunt. Så otroligt fantastisk är väl kanske inte boken. Den är bra, inget snack om saken, men trots alla svängar så vet man på ett allt för tidigt stadium vem brottslingen är och eftersom böcker av det här slaget alltid slutar lyckligt så.


Göteborg – den 3 september 1989
Kils AIK friidrott var på resa till Göteborg, det var Liseberg på lördag och friidrottstävlande på klassiska Slottsskogsvallen på söndag. Själv inledde jag med 9.32 på i tresteg och hamnade långt ner i resultatlistan – och förlorade dessutom mot en ynglig i blå-och-vit-randig tightsdräkt. Jag och Robert Kronberg skulle komma att ha mycket att göra med varandra under de år som låg framför oss. I höjdhoppet besegrade jag honom och nästan alla andra. Slog personligt rekord med 158 cm och blev tvåa. Det var Mölndals AIK som arrangerade tävlingen och de plockade in några av sina stjärnor som prisutdelare – bland annat längdhopperskan Erica Johansson. I pojkar 13 höjd var prisutdelaren dock en helt annan, nämligen släggkastaren Tore Gustafssons mamma. Det hade sin charm det med.


Friidrotts-VM är alltid en höjdare. Det kvittar hur få eller många medaljer Sverige tar, när det drar ihop sig till stora friidrottsmästerskap så blir jag som ett barn på nytt och sitter klistrad framför TV:n. Förr var det specialbilagor för att hänga med, nu är det all världens Internetsidor istället.

Favoriten tjuvstartar på 100 meter och massor av ”experter” skriker på regeländringar. Men är det inte det som är hela grejen med idrott, att samma regler ska gälla för alla – till och med för det superstora affischnamnet…

Det kom krypande lite försiktigt i halsen i lördags, övergick till snuva på söndag, hosta och feber och tappade rösten tills på onsdag. Förkylningar är aldrig roligt och de har en förmåga att komma som ett brev på posten i början av hösten…


Få skivor har snurrat fler varv i stereon i mitt liv än den här, men av de senaste Scocco-plattorna har jag inte hört lika mycket…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011