Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


8 years…
6 mars 2013 : Klockan 11:50

Madrid. Den 6 mars. 2005.

Efter en månad av skadebekymmer, frustration, svordomar, rehab och allsköns elände så var kroppen utvilad, redo och i toppform.

Jag kom till Madrid med 237 cm i bagaget och åkte hem med mitt första, sista och enda hopp över drömgränsen 240 cm.




Man lever på hoppet…
8 februari 2013 : Klockan 11:52

Det blev ju inga 240 för Mutaz Essa Barshim i Banská Bystrica i onsdags. Ändå hade han ju ordnat till det så snyggt för sig. 215 i första, 230 i första och sen 236 i tredje. Bara fem hopp gjorda, segern säkrad – men tydligen ont i ryggen och ingen mer hoppning.

Igår gjorde jag själv något som jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Jag drog på mig de gamla höjdhoppsskorna. Det sista paret jag äger. Helt hela är de ju inte. Men vad gör man inte för en åttaåring i sin absoluta närhet.
Jag har gjort ett par saxhopp i höst. I joggingskor. Sånt gör ont i fötterna. Så jag tänkte väl att det kanske gör lite mindre ont med riktiga skor. Det gör det. Ett tag.
Men jag och den åttaårige hoppade i alla fall över tre meter tillsammans. Det har vi inte gjort så många gånger. Det finns ju dessutom goda förutsättningar för att vi kan fortsätta med det ett par år framöver. Mest beroende på att han förhoppningsvis utvecklas snabbare än vad jag avvecklas liksom.
Själv funderade jag mest på om jag skulle kunna orka med att hoppa två meter igen. Någonsin. Och det ska väl gå. Men det är inte hälsosamt. Och gör ont. Men kanske nästa vecka. Om åttaåringen är sugen på att hoppa höjdhopp igen.
Nåväl… några 240 kommer jag aldrig någonsin att hoppa igen. Å andra sidan är jag jävligt stolt över att ha gjort det en gång. Jag kommer inte hoppa 230 eller 220 igen heller. Förmodligen inte ens 210. Fast det har jag väl kanske redan gjort tillräckligt många gånger för en livstid kan man tycka.

När och var och hur Barshim ska ge sig på att sikta mot 240 nästa gång har jag ingen aning om. Däremot ska det bli intressant att se vad Robbie Grabarz hittar på i brittiska mästerskapen i helgen. Eftersom han bara brytt sig om att hoppa en enda tävling hittills i vinter är han inte bättre än delad nia i världen och sjua i Europa just nu. Och till och med Europeiska friidrottsförbundet har utropat Aleksey Dmitrik till storfavorit i inomhus-EM i Göteborg om tre veckor.
Lite tidigt kan man tycka. Inte minst som ryssarna inte ens tagit ut sin trupp till Göteborg än. Däremot har Dmitrik haft en bra vinter så här långt med 3x231, 1x232 och 1x236 på fem tävlingar. Inte kattskit för killen som spräckte en 22 tävlingar lång segersvit för undertecknad när vi möttes i Glasgow 2005.
Dessutom gillar jag ju både Dmitrik och Grabarz, så de får gärna duellera om guldet nere i Götet om ett par veckor.


I väntan på vem då?
4 februari 2013 : Klockan 09:59

Så blev det då nästan en tolfte igår. En som kunde fixat dussinet fullt. Men än så länge får vi nöja oss med att bara vara elva. Över 240 cm alltså.

2012 gick ju och blev ett riktigt bra höjdhoppsår med totalt fem man över 236 cm, fyra av dem över 237 cm och två av dem över 239 cm. Dessutom vann Ivan Ukhov OS-guldet på 238 cm, vilket ju är det näst bästa någon någonsin brytt sig om att hoppa i ett olympiskt spel. Bara Charles Austin har hoppat högre med de 239 cm som krävdes för guld i Atlanta 1996.
Men både Ukhov och Austin tillhör ju den skara glada gossar och gamla gubbar som klarat 240 cm. Frågan är vem som blir näste man över gränsen.

En snabb rekapitulation av de elva:
Povarnitsyn var den förste,
Paklin, Thränhardt kom därnäst,
Sjöberg, Sotomayor och Matei,
Följdes av Conway, Austin och Voronin
Innan Holm och Ukhov fyllde på.

Sotomayor är tokvärst med sina 24 hopp över 240 cm – övriga tio hoppare har totalt skrapat ihop 14. Sjöberg fyra av dem, Thränhardt två och övriga åtta varsitt.

Sen är det ju det där gänget som man trodde skulle ta 240 cm, men som aldrig gjorde det.
Typ Dietmar Mögenburg, Zhu Jianhua, Gennadiy Avdeyenko, Steve Smith, Artur Partyka, Troy Kemp, Dragutin Topic och Yaroslav Rybakov.
Några till var ju där och nosade, som: Ralf Sonn, Jacques Freitag, Andriy Sokolovskiy, Linus Thörnblad och Sergey Malchenko.
Men även om den gode Rybakov fortfarande hoppar lite hemma i Ryssland (222 cm i vinter och 5389 poäng i sjukamp!!!) så är det väl tveksamt om han någonsin når forna höjder igen. Och även om Thörnblad inte är lastgammal så har han ju tyvärr lagt höjdhoppsskorna på hyllan.

För ett par år sen var ju Andrey Silnov det i särklass hetaste namnet att ta klivet över 240 cm. Ja, han var väl den som man trodde skulle bli elfte man över höjden. Men medan Silnov vann både EM och OS (och hoppade sjukt bra båda gångerna…) och Ukhov gjorde lite annat så blev det ändå Ukhov som tog 240 cm inomhus i Aten 2009 medan Silnov hade skadebekymmer.
Silnov står väl ändå kvar på listan över pretendenter till att bli nummer tolv, även om han inte känns som det hetaste namnet längre.

Ifjol seglade britten Robbie Grabarz (jo, jag vet att vi är sjukt lika varandra…) upp från lite grann ingenstans. Men hoppar man 222 cm vid ännu icke fyllda 18 finns det en grundpotential och hittar man en tränare som är bra på att motivera, inspirera och förädla den där potentialen så kan det hända grejer. Alltså gick han från att vara näst intill okänd med ett personbästa på 228 cm till att hoppa 237 cm, vinna EM-guld och ta OS-brons. Så Grabarz är också en möjlig 240 cm-hoppare framöver. Kanske redan i år. Kanske redan i vinter.

Men det hetaste namnet stavas ändå Mutaz Essa Barshim och kommer från det inte speciellt höjdhoppsmerittyngda landet Qatar. Juniorvärldsmästare 2010 och 231 cm samma år visade att det fanns något extra i den lätta kroppen. 235 cm året efter visade att det fanns ännu mer även om det inte riktigt ville sig när det gällde som mest vid VM i Daegu det året. Sen blev det asiatiskt inomhusrekord med 237 cm förra vintern, men bara delad nia på inomhus-VM trots att han var världsetta i statistiken, och delat OS-brons i London innan det small i Lausanne med 239 cm.
Igår hoppade han i Moskva och tog 220, 224, 227, 230 och 237 (tangerat asiatiskt inomhusrekord alltså) innan ribban placerades på 240 cm.
Och även om jag inte har hittat (eller ens letat ihjäl mig efter) några av försöken på 240 cm så ser det ju helt okej ut när han glider över 237 cm.

Som listorna ovan visar är dock inget givet när det kommer till vem eller vilka som ska ta 240 cm. Både Steve Smith och Dragutin Topic hoppade till exempel 237 cm redan som juniorer utan att för den skull någonsin blev mer än 238 cm för någon av dem. Både Gennadiy Avdeyenko och Yaroslav Rybakov tog 238 cm fyra gånger var utan att få hoppa högre än så.
Men ska jag sätta en liten peng på vem som blir den tolfte mannen över 240 cm (lika många som varit på månen, dock ingen som gjort både och vad jag vet…) så sätter jag den lilla pengen på Qatars hopp i höjdhoppsvärlden.
Varför inte redan på onsdag i Banská Bystrica?


Separated at birth…


The Italian job
29 januari 2013 : Klockan 21:55

Så fick då världen en tvåmetershopperska igen. Och Italien likaså. Just italienskt höjdhopp är ju dessutom lite småintressant för en sådan där statistiknörd som mig.

Damerna först, såklart. Redan på det glada 1970-talet blev ju Sara Simeoni andra kvinnan i historien över den magiska gränsen när hon först slog och sen tangerade sitt eget världsrekord med 201 cm inom loppet av fyra augustiveckor 1978.
Sen tog det nästan 30 år innan Antonietta Di Martino följde efter och gled över barriären både inomhus och utomhus – och dessutom förbättrade nämnda Saras nationsrekord. I nuläget till 203 cm ute och 204 cm inne. Det senare i allas vårt Banská Bystrica.
Så ikväll gjorde då vinterns stjärnskott på damsidan sina landsmaninnor sällskap när hon i tjeckiska Trinec klarade 200 cm för första gången i sitt liv. Alessia Trost har länge varit ett namn för medaljer på ungdoms- och juniormästerskapen. Men rent resultatmässigt har det stått lite stilla – 189 cm redan 2009 och bara 192 cm som bäst för tio dagar sedan… Sen blev det 198 cm, 195 cm och nu 200 cm inom loppet av en dryg vecka.
Och just nu hela sju centimeter före fyra delade världstvåor. Däribland Emma Green-Tregaro.

Sen var det då de italienska männen.
Sverige har fem hoppare över 230 cm genom alla tider. Dessa fem har å andra sidan hoppat 242 cm, 240 cm, 238 cm, 235 cm och 232 cm som respektive personliga rekord.
Italien har tolv hoppare över 230 cm genom alla tider. Men de har ett nationsrekord på 233 cm utomhus och 232 cm inomhus.
Jag är inte mannen att förklara det italienska lynnet, det får andra göra. Men medan Sverige håvat in ett antal mästerskapstitlar och -medaljer genom åren kan de italienska herrarna ståta med ett EM-brons 1969 (Erminio Azzaro) och IEM-brons 1983 (Massimo Di Giorgio). Det senare för övrigt samma år som europarekordhållaren inomhus, Carlo Thränhardt, vann sin enda mästerskapstitel.
Så bara för sakens (och Lorenzo Nesis) skull då:
Italienbästa genom tiderna
233: Marcello Benvenuti, Verona, 1989
232: Luca Toso, Torino, 1988
232i: Alessandro Talotti, Glasgow, 2005
231: Andrea Bettinelli, Rieti, 2003
231i: Giulio Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Nicola Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Silvano Chesani, Ancona, 2012
231: Gianmarco Tamberi, Bressanone, 2012
230: Massimo Di Giorgio, Udine, 1981
230i: Fabrizio Borellini, Budapest, 1988
230: Roberto Ferrari, Rom, 1993
230i: Filippo Campioli, Novi Sad, 2008
För övrigt måste man ju bara älska det faktum att tvillingbröderna Ciotti inte bara föddes samma dag och har hoppat exakt lika högt. De gjorde det dessutom i samma tävling.


Fem över tolv - 136 dagar…
21 mars 2012 : Klockan 21:36

Under tävlingssäsong förr om åren fanns det alltid en målsättning med höjdhoppsträningarna: Att göra ett tiotal hopp – och att klara dem allihop. Det inträffade ytterst sällan, närapå aldrig. Men idag hände det faktiskt, trots att det inte är tävlingssäsong. Eller kanske just precis därför.

Förra veckans höjdhoppande var i viss mån ett experiment. Jag kom till slut att göra 37 hopp eftersom jag rev tre och hade tänkt mig att klara 34 under träningspasset. Men kroppen kändes bra dagen efter eftermiddagen före och det verkade vara ett träningskoncept värt att prova igen. Alltså tog jag en ny höjdhoppsonsdag idag igen. Med fyrtio klarade hopp planerade.

Från den gamla goda tiden kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda träningspass när det gick exakt så som jag hade tänkt mig på förhand. Det bör ha varit vintern 2008. När jag värmde upp frågade 400-meterslöpare Johansson hur dagens träningsplan såg ut och jag svarade något i stil med:
”Förhoppningsvis gör jag totalt tio hopp, klarar två meter i sax och två-och-tjugofem i flopp – och sen går jag hem.”
Sen gjorde jag exakt det.

Normalfallet av träning var istället fullt av frustration och rivningar och långt mycket mer än de där tänkta ungefär tio hoppen. Kunde bli både femton, tjugo, trettio och nu-har-jag-fan-tappat-räkningen antal hopp på vissa träningar.

Idag hade jag tänkt mig att göra fyrtio hopp – idag gjorde jag exakt fyrtio hopp. Av den enkla anledningen att jag faktiskt klarade dem allihop.
Vilket å andra sidan berodde på att jag inte direkt hade tänkt mig att saxa två meter eller floppa två-och-tjugofem.
Istället saxade jag till slut en-och-åttio och floppade två meter. Tiderna förändras.

Så dagens hoppande då:
Sax: 1x150, 1x160, 5x170, 10x175 och 3x180.
Flopp: 1x180, 1x185, 5x190, 10x195 och 3x200.
Touchade ribban lätt två gånger – i det enda hoppet på 185 och i det andra på 200. Men i övrigt rörde jag den bara när det var dags att höja den.
Sen packade jag ihop och gick hem – med nytt hopp om livet och framtiden.


Se upp, nu hoppar gubben igen…


Fem över tolv - 143 dagar kvar…
14 mars 2012 : Klockan 21:29

Det blev ju inte så mycket hoppat som jag hade tänkt mig i vinter. Jag hade faktiskt planer på att tävla ett par tre gånger – och att oanmäld dyka upp i Örebro på inomhus-SM för att efteranmäla mig och se hur det skulle slutat. Men först hade jag ont i knät och sen fick jag förkylningen från helvetet och då blev det inte ens en tummetott kvar.

Så nu blir det liksom till att börja om igen. Veteran-SM i Kil går av stapeln 3-5 augusti och M35 höjden kommer att bli på lördagen den 4 augusti – alltså som ganska precis 143 dagar. Alltså är det gott om tid att bygga upp allting tillbaka.

För det är väl bara att erkänna att jag för ett tag trodde att jag var sisådär 25 år gammal i oktober och november och körde på lite väl tufft redan från start. Men eftersom jag gärna vill tro att jag är en man som lär sig av sina misstag så kör jag på lite lugnare nu. Har harvat mig igenom några pass med både knäböj i alla dess former, färger och storlekar och ryck och frivändningar. De hälsenor som bråkade mer än en normal AIK-klack i ett Stockholmsderby känns under bra kontroll och jag börjar få lite fart på de gamla benen när jag springer igen.
Något som inte minst är viktigt med tanke på att årets första fotbollsmatch ska överlevas på lördag förmiddag. Att konditionen däremot lämnar en hel del övrigt att önska kanske vi ska tala tyst om ett tag till. Å andra sidan har höjdhopp aldrig varit någon konditionsidrott. Det är å andra sidan fotboll.
Men vad fan, funkade det när jag var 15 år kan det väl funka när jag är 36.

Och eftersom det vankas fotboll på lördag så vet jag inte vilken form jag är i på söndag och alltså snörade jag på mig de gamla höjdhoppsskorna i eftermiddags.
Tanken är att hoppa en till två gånger i veckan framöver. Men inte nödvändigtvis att hoppa speciellt högt utan snarare att hoppa ganska mycket. Kroppen behöver det. Och framförallt behöver fötterna det.
Så dagens pass byggde således på det som somliga andra gamla föredettingar skulle definiera som mängdhopp. Tanken var dessutom att gå hem utan en enda rivning.
Den första föresatsen lyckades. Den andra höll i tjugonio av tänkta trettiofyra hopp.
Saxade mig över 150 en gång, 160 en gång, tio gånger 170 och fem gånger 175. Sjutton klarade saxhopp.
Floppade mig över 180 en gång, 185 en gång, tio gånger 190 och sen rev jag…
…två gånger om på 195, klarade det två gånger, rev en gång och klarade tre gånger till.
Alltså trettiosju genomförda hopp, trettiofyra klarade.
Ett helt okej facit en höjdhoppsonsdag.


Going greek…
11 mars 2012 : Klockan 20:34

Den 11 mars 2012 är en söndag. Det var den 11 mars 2001 också. Den 11 mars 2012 var det herrarnas höjdfinal vid inomhus-VM. Det var det den 11 mars 2001 också. Idag gick finalen i Istanbul. För elva år sen gick den i Lissabon. Idag vann Dimítrios Chondrokoúkis sin första internationella mästerskapstitel. Precis som jag gjorde för elva år sen.

Den där IVM-finalen i Lissabon var en kaotisk historia. Vi korsade alla banor som kunde korsas i en inomhushall. Stavhoppsansatsen, längd- och trestegsbanan, nedför en liten ramp, över sextiometersbanorna – och sen fick vi hoppa. Någon kallade det för höjdhoppsorientering efteråt och det var nog en ganska bra sammanfattning. Jag behärskade tillvaron bäst den där eftermiddagen och fick revansch för fjärdeplatser i både IEM och OS året innan.
Jag har nog aldrig varit så helt igenom lycklig efter en tävling.
OS-guldet var glädje blandat med lättnad, första IUSM-guldet var glädje blandat med chock.
Lissabon var bara ren och pur glädje.
Jag vet inte om dagens segrare är lika glad som jag var då. Men jag hoppas.

Många anser Chondrokoúkis som en superskräll. Jag vet inte om jag håller med. Att en kille som hoppat 232 cm tre gånger tidigare lyckas göra 233 cm nu är ingen sensation. Att en kille som var femma på både IEM och VM förra året vinner ett mästerskap är inte heller någon sensation. Att en, av blott tre, som går felfri genom kvaltävlingen dagen innan finalen vinner är inte heller att betrakta som något sensationellt.
Däremot känns det oväntat att 233 cm skulle räcka till guld. Inte minst som åtta man klarade 231 cm.

Åtta hoppare över 231 cm har bara hänt vid två tillfällen tidigare i höjdhoppshistorien: OS-finalen i Seoul 1988 och VM-finalen i Stuttgart 1993. Breddmässigt en av tidernas bästa höjdhoppstävlingar alltså.
Men toppmässigt märkligt svagt med tanke på hur många som hade chansen att hoppa högre. Bara två av åtta klarade ju 233 cm och ingen klarade högre än så.
På femton inomhus-VM har det bara krävts lägre segerhöjd vid två tillfällen – båda gångerna när svenskar vunnit. Dels i Lissabon för elva år sen och dels i Paris när Patrik Sjöberg vann tidernas första (inofficiella) inomhus-VM 1985.

Så det var alltså en tävling med två ansikten. Dessutom bör det väl ha varit tidernas jämnaste mästerskapsfinal med tio man inom fem centimeter! Guld på 233 cm – tia (ja, eller delade nior då…) och sist på 228 cm.

Dessutom var det ju första gången sedan 1999 som det inte blev rysk eller svensk seger i ett IVM eller IEM. Men i gengäld två ryssar på prispallen. Silver till Sille och brons till Ucke.

Lika lite var det överraskande att 195 cm helt utan rivningar på vägen skulle räcka till medalj i damernas höjd. Höjden efter var 198 cm – och det är en höjd som bara två kvinnor klarat i vinter. Chaunte Lowe som vann och Anna Chicherova som helt uppenbart var skadehämmad, men som tog medalj ändå.

Övrigt att notera från Istanbul i helgen.
- Svensk höjdhoppsmedalj igen genom Ebba. Härligt, underbart, ända in i kaklet.
- Yelena Isinbajeva visade vem som bestämmer igen. Två hopp och guldet var klart.
- Världsrekord i både femkamp för damer och sjukamp för herrar.
- Yamile Aldama visade att gammal är äldst. Guld i tresteg och 40-årsdag i augusti.
- Gaylord Silly hade IVM:s roligaste namn. Och gifter han sig med häckvinnaren Sally Pearson kan hon heta Sally Silly sen.
- Det är alltid lika tragiskt för friidrotten att se tidigare dopingavstängda vinna guld.
- Sanya Richards-Ross tokdominerade 400 meter individuellt. Men orkade inte hämta upp underläge i stafetten.

Ett kul mästerskap på många sätt. Men en fullständigt katastrofal TV-produktion.
Så alltid gladde det väl någon när jag försökte twittra ihjäl mig under höjdfinalen.


Killen till vänster vann IVM idag.
Killen till höger vann sitt första för exakt elva år sen.


Istanbul was Constantinopel…
8 mars 2012 : Klockan 11:19

Ibland kan det vara bra att bläddra igenom morgontidningen. Eller egentligen är det nog alltid bra. Just denna morgon insåg jag till exempel att det är exakt fyra år sedan en dag i Valencia då jag vann mitt fjärde och sista inomhus-VM och min sjunde och sista internationella mästerskapstitel. Och imorgon sparkar inomhus-VM igång i Istanbul.

Samma år som inne-VM i Valencia, alltså 2008 som den flinke redan räknat ut, gick europacupen – den sista, eller i vart fall senaste, i det gamla åttalagsformatet – i just Istanbul. Det var en på många sätt intressant tävling. Inte huvudsakligen för att det blåste så att man närapå blåste bort, utan av andra anledningar.

Att tävla på en stadion där Liverpool vunnit tidernas mest rafflande Champions League-final är alltid en upplevelse. Inte minst om man håller på Liverpool. Men att tävla på en stadion som tar 80 000 åskådare när det är 100 stycken där och tittar känns lite – avslaget.

Svenskgänget försökte tappert och ironiskt med att skrika ”Andra sidan är ni klara…” men eftersom det inte satt någon på andra sidan stadion var det ganska dödfött. Blanka Vlasic hoppade 206 i höjd, nytt världsårsbästa – och inte en käft brydde sig.

Själv vann jag på 225 cm, sju centimeter före en annan Stefan, i min utomhusdebut efter lite skadebekymmer och kände mig trots allt rätt nöjd. Än mer nöjd blev jag när jag fick träffa en av mina barndomshjältar Sorin Matei på läktaren. Och dessutom gick vi ju och vann hela den så kallade tjottaballongen och sprang svårt ärevarv inför tomma läktare.
Det var lite mer drag den där majkvällen 2005, om vi säger så.

Nåväl. Istanbul 2008 är, lyckligtvis, historia. Nu kan vi se fram emot en helg med Istanbul 2012. Och som alla vet består ett friidrottsmästerskap av en viktig gren – höjdhopp – och idel, ädel utfyllnadsgrenar. Alltså en liten titt på höjdhoppet och vi kan notera att:
- I vanlig ordning finns det ännu inga startlistor så vi får nöja oss med deltagarlistor och ser 19 höjdhoppare från 15 länder.
- Äldst i startfältet är Trevor Barry, Bahamas, född 14 juni 1983. När jag vann i Valencia skulle jag fylla 32 år 2,5 månad senare och finalisten Dragutin Topic skulle fylla 37 år blott 4 dagar efter finalen.
- Andrey Silnov – EM-vinnare i Göteborg 2006 och OS-vinnare i Peking 2008 – gör sitt första internationella inomhusmästerskap. Detta trots att han var med och högg på en av platserna i ryska laget i redan vintern 2006.
- I brist på svenska deltagare får vi också förlita oss på just de ryska – Silnov och Ukhov, eller Sille och Ucke – för att hålla liv i en ganska fascinerande svit. För sedan Javier Sotomayor vann inomhus-VM i Maebashi 1999 har det nämligen bara varit svenska och ryska vinnare i herrhöjden i IVM och IEM, ja, och en del andra medaljer också:
2000 – IEM – Voronin, RUS
2001 – IVM – Holm, SWE (Brons: Strand, SWE)
2002 – IEM – Strand, SWE (Silver: Holm, SWE. Brons: Rybakov, RUS)
2003 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2004 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2005 – IEM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS. Brons: Fomenko, RUS)
2006 – IVM – Rybakov, RUS (Silver: Tereshin, RUS. Brons: Thörnblad, SWE)
2007 – IEM – Holm, SWE (Silver: Thörnblad, SWE)
2008 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2009 – IEM – Ukhov, RUS (Brons: Dmitrik, RUS)
2010 – IVM – Ukhov, RUS (Silver: Rybako, RUS)
2011 – IVM – Ukhov, RUS (Brons: Shustov, RUS)
- Så enligt alla konstens regler borde det alltså ta och bli rysk seger också den här gången. Men jag säger som jag gjorde i somras, jag tror att Mutaz Essa-Barshim från Qatar plockar hem det här.

Lite mer rent allmänt kan konstateras att Sverige har en fyra friidrottare stark trupp. Vilket påminner om Maebashi 1999. Då var vi också fyra stycken. Två manliga höjdhoppare, en kvinnlig längdhoppare och en kvinnlig 800 meterslöpare. Nu är det två kvinnliga höjdhoppare, en manlig längdhoppare och en kvinnlig 400 meterslöpare.
Det blev inga medaljer i Maebashi för 13 år sen. Det kanske inte blir det i Istanbul heller.
Men Masebashi var upptakten till en storhetstid och det får gärna Istanbul vara också.
Ska vi säga så.


…those were the days my friend…


Fem över 12 - 198 dagar kvar…
18 januari 2012 : Klockan 21:48

Det finns de som tror att en höjdhoppsribba bara är en höjdhoppsribba. Men så är inte fallet. Ribbor har sina bestämda åsikter om saker och ting och lever sitt eget lilla liv. När jag landat i madrassen efter mitt sista inhopp inför OS-finalen i Aten stirrade jag ribban stint i ögonen och sa: ”Nu är du snäll mot mig ikväll…”

Inför i stort sett varje mästerskap i friidrott pratas det om ”snabba banor”. Jag ska här och nu slå ihjäl den myten: En bana är inte snabb. Faktum är att den är så långsam att den inte rör på sig över huvud taget. Och rör den på sig så är den långsam.
Men visst, ju hårdare en bana är desto mindre sjunker en sprinter ner i den och desto mindre energi går åt till att ta sig loss från den. Alltså är det lättare att springa snabbt på en hård bana än på en mjuk.
Däremot är skillnaden från bana till bana på de stora mästerskapen så minimal att vi helt kan bortse från den. Höjdhoppsribbor däremot, det är en helt annan femma.

En höjdhoppsribba ska vara fyra meter lång och om jag minns reglerna rätt får det finnas en felmarginal på plus/minus två centimeter. Alltså mellan 398 och 402 cm lång. Ju längre ribban är desto lägre ser det ut och desto mer gung kan ribban ha.
Ju lättare en ribba är desto lättare faller den till marken. Enkel logik. Det är lättare att peta ner något lätt än något tungt.
Ju styvare (jag bjuder på den…) en ribba är desto lättare faller den till marken eftersom den inte tar upp stöten från en höjdhoppare som rör den speciellt bra. En mjuk ribba gungar till om man rör den, gungar till och ligger kvar. En styv (igen…) ribba ramlar ner.
Alltså: En höjdhoppsribba ska vara så lång, så tung och så mjuk som reglerna tillåter – då ligger den lättare kvar.

Jag och en man som kallas Fuzz hade en gång en diskussion om hur den perfekta höjdhoppsribban skulle utformas. Och vi var rörande överens och bestämde oss på stående fot för att börja tillverka den och lyckas övertala arrangörerna av London-OS att använda den.
Vi kom dock aldrig längre än till diskussionen.
Men poängen var att så mycket som möjligt av ribbans tyngd skulle läggas i ändarna så att den låg hårt tryckt mot ställningens sprintar, ändarna skulle dessutom vara av något slags mjuk och gärna lite kletig plast så att friktionen mot sprintarna (som naturligtvis skulle vara lite kletiga på ett eller annat sätt) blev största möjliga. Själva ribban skulle vara så mjuk som det bara gick och om man rörde den skulle den gunga i alla tänkbara riktningar, men tack vare de tunga ändarna skulle den inte ramla ner i första taget.

Nu verkar ett svenskt sportmaterialföretag ha snott den där idén, eller i alla fall delar av den. För idag testades den, som vi kom att kalla den, osänkbara Titanic-ribban på träningen. Tung i ändarna och med något slags stötabsorberande pryl mellan själva ribban och änden.
Men som vi alla vet så sjönk världens modernaste osänkbara skepp medan fartygsorkestern spelade närmare Gud till dig och man fick sig ett gratis glas champagne i baren. Leonardo di Caprio drunknade väl också, har jag för mig.
Och naturligtvis envisades ribban (eller ribbfan som den normalt kallas) med att trilla ner i parti och minut. Men faktum var att den till slut i alla fall låg kvar på en högre höjd än den gjort på bra länge.

Jag saxade mig över 185 cm och floppade mig över 210 cm i typ tionde försöket. Årsbästa, so far. Det som var bra idag var att jag inte rev ett enda hopp förrän på just 210 cm. Knäet bråkade lite i början men gav med sig ganska snart och jag hoppas det mår bra också imorgon.
Vad jag i grund och botten behöver just nu är att göra ett par träningspass där jag mängdhoppar på 200 cm och 205 cm eller så och bara hittar en stabilitet i ansatslöpningen och lite trygghet och känsla i hoppningen i stort. Då kan det nog bli några centimeter till innan månaden är slut.


Fem över 12 - 215 dagar…
1 januari 2012 : Klockan 13:00

Jag vet inte när den där traditionen började, men jag vet att det i princip alltid varit den enda nyårstradition som jag någonsin har haft. Mängder av människor har tillbringat nyårsdagen med att bakfulla se på backhoppning från Garmisch-Partenkirchen. Jag har tillbringat förmiddagen med höjdhoppning i Våxnäshallen.

Från början var liksom grejen att sätta ”världsårsbästa” (vilket det alltså inte kan bli eftersom vi dels inte tävlade och dels räknas inomhussäsongen väl från 15 november föregående år) och sen blev det mest en grej att vara först i hallen varje år. Idag skulle det mest göras bara för att det skulle göras.
Och har man inga andra traditioner eller saker att fira, som många andra har, på nyårsafton kan man lika gärna hålla sig lugn då och hoppa höjd på nyårsdagen istället.

2008 klarade jag 225 cm på årets första dag och det är väl det högsta jag mäktat med genom åren. Idag blev det inte lika högt, vilket heller aldrig någonsin var någon målsättning eller kunde klassas som sannolikt.

Trots att snön utanför entrén till hallen var otrampad och orörd så var jag faktiskt inte förste man (eller kvinna) in i stugvärmen. Den gamle Boxarmannen var där och stretchade loss. Och när jag började jogga sa vi ”gott nytt” och sen överlämnade han med varm hand hallen till mig.

Kändes helt okej att jogga, fick en glad överraskning när vågen visade på låga 75,4 kg vilket innebär att jag minsann kunde tryckt i mig bra mycket mer godis i julhelgen och alltså blev något lite besviken också. Fick sällskap av NWT-Kenneth och foto-Helena och började hoppa sax så smått.

Tog mig förvånansvärt enkelt över 180 cm i sax och höjde 3 cm till och klarade också sex fot med den nästan äldsta och hederligaste av tekniker. Förvisso 29 cm från personbästat, men det högsta jag saxat sen någon gång i våras.
Gick över till flopp och det kändes också helt ok. Framförallt så lyfte det lite i hoppningen och eftersom det känts hygglig med lång ansats på namnsdagen i måndags så körde jag på med det idag också. Gled felfri över 200 cm och chockhöjde med 5 cm och noterade dagens första rivning. En onödig sådan dock och laddade för att klara i andra. Och rev igen. Lovade dock NWT-Kenneth att jag skulle ta i tredje och eftersom man ska hålla vad man lovar så gled jag över. Det högsta i ”veteran-SM-satsningen” och ett helt okej hopp. Tyckte att jag kunde kosta på mig att höja till 208 cm också och i alla fall känna på höjden. Men plötsligt hittade jag rätt väg in mot ribban och, hoppsan, så gled jag över det också – utan att ens stöta i den rosafärgade tingesten som vilade på ställningarna.

208 cm klarade jag för första gången en underbar lördag i mitten av februari 1992 när jag vann ungdoms-SM inomhus i pojkar 16-klassen. Så det är i alla fall skönt att jag kan hoppa lika högt nu som mitt ännu inte sextonåriga jag kunde göra då.


Så här såg det ut för fyra år sen. Så här såg det inte ut idag. Pappa var inte där, tröjan var röd och ribban låg lägre…


Fem över 12 - 226 dagar…
21 december 2011 : Klockan 16:52

Så kunde jag då naturligtvis inte låta blir. Det var och är ju ändå den 21 december och vissa dagar drar det för mycket i höjdhoppstarmen.

Jag har inte gjort ett vettigt höjdhopp sen den 20 november, sen började mitt vänstra knä säga ifrån och jag har ägnat tiden åt att rehabba det efter bästa förmåga. Jag har aldrig varit speciellt bra på rehab, så det är tur att jag inte har behövt ägna mig åt det så mycket i mitt liv. Att dag ut och dag in köra små, små, små tråkiga övningar när man bara vill göra det man egentligen ska göra i träningsväg är ungefär lika roligt som att se på målarfärg som torkar.

Säg att himlen innehåller miljontals stjärnor och alla tror dig.
Säg att något är nymålat och man måste dit för att känna efter om färgen fortfarande är kladdig.
Idag kände jag lite på målarfärgen och den var torrare än jag trodde.

Efter att det i princip inte känts ett dugg bättre i knät på två-tre veckor så beslöt jag mig för att testa det lite extra på måndagens fotbollsträning. Vi var ett tio man starkt gäng där och istället för att jag skulle köra rehab för mig själv och de övriga nio skulle dela in sig i tre lag om tre så var jag med och kickade lite boll. Jag är rätt värdelös i vanliga fall och var inte direkt bättre när jag gick på halvfart och mest bara stod stilla.

Men på tisdagen kändes knät riktigt bra. Och det gjorde det när jag vaknade i morse också. Så när jag kom till hallen joggade jag och det kändes bra. Jag körde lite löpskolning och det kändes bra. Jag saxade 150 cm och det kändes bra. Sen saxade jag 160 cm och det kändes inte bra längre. Så då gav jag fan i saxandet och började floppa istället och det kändes bra.

Jag har inte tagit många löpsteg alls de senaste tre veckorna så det var ju lite ringrostigt. Men det tog sig något så när i alla fall. 170 cm och 180 cm gick lätt. 190 cm med darr efter att jag varit på ribban med i stort sett hela kroppen från bakhuvudet till hälarna gjorde att jag i alla fall insåg att jag var tvungen att springa på lite mer. Så jag tog 190 cm en gång till med luft och sen rev jag på 195 cm till tonerna av ”Iris” med Goo Goo Dolls. Sen träffade jag bättre och gled över 195 cm i andra och la upp ribban på 200 cm.

Dessa magiska två meter, ständigt dessa lockande två meter.
Mix Megapol började spelade ”Red red wine” med UB40 och det var ju i alla fall en låt som fanns för 20 år sen och jag insåg att det var nu det skulle ske. För hur ofta spelar en reklamradiostation en låt som de faktiskt kunde spela redan för tjugo år sen om det hade funnits reklamradio då vill säga.
Fast så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att både ”Last Christmas” och ”Do they know it’s christmas” och ”Mer jul” och ”White Christmas” och Christmas, Christmas, Christmas alla fanns för tjugo år sen. Så jag rev en gång och jag rev en gång till och jag insåg att jag skulle klara i tredje försöket nu som då, för tjugo år sen. Jag uppfylldes av ett sånt där märkligt lugn och en total självsäkerhet. Joggade fram mot ribban, tryckte på lite extra i de sista fyra stegen och flög över – bara för saken skull.
Kändes ingenting alls i knät och körde lite extra rehab efteråt, också bara för sakens skull.

För om rehab är så tråkigt så att klockorna stannar så var det här en humörhöjare så att de började snurra på igen. Nu är bara den stora frågan hur vänster knä mår när jag vaknar imorgon. För som en klok sjukgymnast en gång sa: Rehab handlar om hur man känner sig dagen efter.


Som sagt - allt har förändrats, men ingenting har hänt…


20 years after III…
21 december 2011 : Klockan 11:15

2011 har, till skillnad från 2012, 365 dagar. Av dessa 365 dagar finns det blott en enda då jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp. Och det är idag.

Den 21 december har de senaste haft en speciell plats i mitt höjdhopparhjärta. Det finns andra datum som också haft det av olika anledningar. 11 januari, 20 februari, 22 februari, 11 mars, 18 juli, 22 augusti och säkert några till. Det finns ju trots allt en del att välja på därute.

Den 21 december 1991 var en lördag. Allt och ingenting har ändrats på de 20 år som har gått sedan dess. Klockan var kvart över elva den förmiddagen när ribban äntligen låg kvar där den skulle.

Sommaren 1991 hade jag klarat 194 cm som bäst. Detta skedde en regnig augustilördag i Värnamo. Sen gjorde jag ytterligare ett par tävlingar över 190 cm den sommaren, men framförallt kändes drömmen om 200 cm allt verkligare. Alltså hade jag i slutet av augusti då och då kastat upp ribban dit på träning. Utan att vara riktigt nära ska dock tilläggas. Men när vinterträningen började framåt höstkanten så hamnade ribban där uppe var och varannan träning – men den låg inte kvar.

8 december hade jag varit snubblande nära i samband med ungdoms-DM inomhus. Jag vann tävlingen på 190 cm och höjde en decimeter och kom närmare och närmare och hade jag bara haft en fyra-fem försök istället för tre så hade jag förmodligen klarat. Sen opererade jag bort en elak leverfläck på ryggen och fick inte hoppa höjdhopp alls på tio dagar och suget efter att hoppa växte och växte och växte.

Den 19 december, inbillar jag mig, hade vi träning i gympasalen vid Centralskolan – heter väl Sannerudsskolan now-a-days, och jag gjorde ett par hopp på typ 180 cm (fast jag inte fick för såret på ryggen och dessutom bara hade gympadojjor på mig) och det lyfte och jag såg fram emot lördag.

Våxnäshallen är inte världens mest välbefolkade plats en normal lördagförmiddag. Den sista lördagen före jul är sällan något undantag. Så vitt jag minns det var vi fyra personer i hallen när klockan på väggen tickade mot kvart över elva. Jag och farsan, såklart, och Kjell Hällsten och hans höjdhoppande son Mattias. På ”hyllan” som nu för tiden är inbyggd till konferensrum satt Anders Rydén ihop med två av sina höjdhoppare, Mattias Lalin och Ola Svenssohn som inom kort snart skulle petas ner från nummer ett och två i Värmland till nummer två och tre.

Två knappa rivningar, upp med ribban en tredje gång, höjden var två meter och för allra första gången låg den darrande kvar däruppe och jag hade äntligen klarat drömgränsen två meter och kunde kalla mig höjdhoppare på riktigt!

Sen gjorde vi misstaget att kontrollmäta höjden och kom fram till att det bara var 199 cm…

Men det ställningen visar i ändarna är den höjd man har klarat på träning, så enkelt är det bara. Totalt kom jag att göra oräkneliga träningshopp över 200 cm på allehanda olika sätt, det blev 408 tävlingar och ett antal tävlingshopp (som går att räkna fram om den svenske rekordhållaren är intresserad av att jämföra…) genom åren. Men det där första klarade hoppet kommer alltid att vara speciellt.

Det är precis därför jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp idag. Frågan är om mitt knä låter mig göra det…


8 december 1991 blev det inte 200 cm på tävling, det fick vänta i tretton dagar och en leverfläck mindre…


Bury my heart at Wounded Knee…
2 december 2011 : Klockan 14:52

Det finns ett nästan ofelbart sätt att se på en idrottsman att han inte är riktigt fit-for-fight när han tränar, tävlar eller matchar – det är att vilan blir längre och att allt som inte är på riktigt går mycket långsammare.

Hade jag ont någonstans på en tävling var jag mycket mer stillasittande mellan hoppen. Har jag ont på en träning blir vattenpauserna och viloperioderna längre. Det går långsammare att masa sig tillbaka till start för en ny serie häckhopp. Och så vidare.

Kanske är det precis därför jag också varit lite seg med att uppdatera här på bloggen ett tag. Inte för att jag är skadad dock, utan mer för att jag har en känning.
Journalister hatar ordet ”känning” eftersom det är ofantligt svårt att skapa en stor och fet och svart rubrik av det ordet. Det slår bättre i skrift att ”Holm är skadad” än ”Holm har en känning”, till exempel. Men en skada och en känning är två vitt skilda saker.

För det första. Att idrotta på något slags nivå gör ont i kroppen. Det gör ont att spela fotboll i division sju, huvudsakligen för att man tränar alldeles för lite och gör alldeles för mycket annat och därför frestar på kroppen mer än man borde i en matchsituation.
Det gör ont att hoppa höjdhopp på elitnivå eftersom man tränar för mycket och hela tiden balanserar på en knivsegg för att inte gå sönder, för att inte bli skadad.

Men ont av träning får man ha och det går liksom över. Träningsvärk är en sak, det är rent muskulärt, värk och ont är mer av att man är sliten, men det ger med sig när man trappar ner på träningen.

En känning däremot är när något inte riktigt är normalt, men ändå inte så illa så att det är en skada. Man kan fortfarande göra det mesta i sin träning, kanske inte på samma vikter, eller samma höjder, eller samma mängd. Men man kan göra det och man får bara vara nog med att känna efter så inget går sönder.

För en skada är när något är sönder, trasigt, kaputt och det är dags att köra rehab. Något som är ungefär precis lika roligt som att se målarfärg torka eller installera program på en helt ny dator som man bara vill börja använda.

Redan när jag hoppade höjd för snart två veckor sen kände jag något lite konstigt i mitt ena knä. Det fortsatte att kännas lite konstigt när jag lyfte skivstång på tisdagen och onsdagen, men blev inget värre. Sen skulle jag ju ändå vila ett par dagar och resa Karlstad-Stockholm-Skellefteå-Stockholm-Lausanne-Stockholm-Karlstad-Stockholm-Karlstad i fem dagar, så jag skulle ju ändå få tid att vila och ta igen mig. Men i Lausanne började knät kännas konstigare och när jag testade att lyfta skivstång igen i onsdags kändes det så pass konstigt att jag istället tog det lite lugnt. Så det har jag gjort onsdag, torsdag och fredag den här veckan. Kört igenom knät ordentligt, stärkt upp framsidan av låret och stretchat den muskeln ordentligt. Känns bättre och mindre konstigt.

Tänkte mig i alla fall på att försöka hoppa lite höjd imorgon förmiddag och se hur det känns och var jag hamnar. I övrigt laddar jag för en av fotbollsårets stora höjdpunkter ikväll: EM-lottningen! Det finns få saker som skapar så mycket dramatik inom idrottsvärlden som att lotta mästerskap och kval i fotboll.


Fem över 12 - 254 dagar…
23 november 2011 : Klockan 17:32

Så har jag då byggt på den där under gårdagen omtalade broskknölen vid vänstra nyckelbensfästet med lite frivändningar igen. Annars har det varit en sån där dag när det finns att göra igen.

Inledde med att glida in tidigare än vanligt på Karlstads universitet och hann jobba på riktigt bra fram till klockan slog tolv. Drog iväg till Våxnäshallen för att träna, direkt därifrån in till stan för att träffa min bankman och lämna en pärm full av papper till min revisor. Och ikväll väntar mitt livs första besök på O´Learys inne i Karlstad. Det är tämligen nyöppnat vilket är en delförklaring till att det är första gången jag är där. Att jag aldrig brukar vara på såna ställen alls är den andra delförklaringen.

Men ikväll vankas det AC Milan mot FC Barcelona i Champions League, det är Zlatan mot Filosofen och det är dags för ÖDIK:s ledarstab inför nästa år att samla ihop sig själva och varandra och se framåt mot nästa års division sju-säsong.
Om inte annat kanske vi kan enas om att vi ska lämna W.O i sista bortamatchen om den är för långt hemifrån och dessutom ”betydelselös”. Enligt Värmlands Fotbollförbund är det ju okej att göra så nu för tiden. Nej, jag är inte bitter…

Nåväl, dagens träning då:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 90 / 92,5 / 95 / 92,5 / 90 kg
Halva benböj: 5+5+3+3+3 explosiva lyft på 125 / 135 / 145 / 155 / 165 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Kändes ärligt talat riktigt, riktigt bra. Jag kunde till och med springa riktigt normalt – efter häckhoppen. Något som onekligen bådar väldigt gott inför framtiden.
Nu blir det dessutom ett par dagars vila från träningen och en resa norrut till Skellefteå (She-left-you) imorgon och vidare till Lausanne på fredag.


Fem över 12 - 255 dagar…
22 november 2011 : Klockan 22:03

En eftermiddag på Malta hösten 2009. Inspelning av Mästarnas mästare och för en gångs skull utan kameror och vi var ett gäng som hade en diskussion på temat ”suspekta saker som hänt med våra kroppar av vårt idrottande men som ändå inte kan klassas som skador”.

För egen del har jag, som förmodligen de allra flesta friidrottare, en broskknöl i nacken. Den är följden av att ett antal olika skivstänger med mer eller mindre vikt har legat där och gnagt genom åren.

Jag var visserligen ganska sen med att börja köra styrka på det sättet, först hösten när jag var 19 år och alltså lämnade den internationella juniorklassen, men jag jobbade ganska snart ikapp. Jag har sett åtskilliga större och framförallt blåare knölar än min egen genom åren, men känner mig rätt nöjd jag med. Något som däremot inte rekommenderas är att tillbringa onödigt mycket tid i strålande spansk sol, bli löjligt rödbränd och sen dagen efter lägga en rostig skivstång på nacke och axlar. Bara ett tips i all välmening för hugade soldyrkare och friidrottare.

När jag la höjdskorna på hyllan för drygt tre år sen började knölen ge med sig lite och anta något så när normala proportioner igen. Men de senaste sex-sju veckorna har jag varit där och gnagt på den – så nu börjar det ta sig.

Förra veckan blev jag påmind om en annan broskknöl som jag inte haft att göra med på länge. Den som sitter vid mitt vänstra nyckelbensfäste. Den är följden av en massa frivändningar genom åren och att jag förmodligen är svagare i vänster än i höger arm. Alltså smäller stången i till vänster först och höger sen, alltså får jag en tjusig broskknöl på vänster sida och inget alls till höger. Ju tyngre stången är, desto mer kraft och mer osäkerhet – och desto större smäll mot kroppen.

Två andra tips för den som aspirerar på att lyfta skivstång:
Kör inte frivändningar i zip-tröja, alltså med tröja i halslinningen.
Kör aldrig någon form av skivstångslyft med halsband på dig.

Sådär, tre tips alldeles gratis på en tisdagskväll. Och jag som inte ens frivände idag, däremot gjorde jag det här:
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 115 / 117,5 / 120 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 125 / 120 / 125 kg
Sen avslutade jag hela paketet med excentriska tåhävningar och tre gånger 60 meter för att springa bort det värsta slagget ur de gamla höjdhopparbenen.


Fem över 12 - 257 dagar…
20 november 2011 : Klockan 21:37

I sex tävlingar i min karriär har jag stannat på 203 cm. I 391 tävlingar har jag hoppat högre än så. Ändå kände jag mig riktigt nöjd med att få med mig 203 cm hem från Våxnäshallen denna förmiddag.

Bara för att så kan vi väl gå igenom de där sex 203:orna då.
Den första innebar distriktsrekord, klubbrekord och personbästa utomhus när det noterades i Sollentuna i juni 1992. Men eftersom jag i mars samma år klarat 209 cm inomhus brydde jag mig inte över hövan om att det var alla dessa typer av rekord. Senare samma sommar blev det 206 cm som högst – som än idag står sig som distriktsrekord för Värmland och klubbrekord för Kils AIK i pojkar 16.

Den andra var inomhus-DM i december samma år. Inte heller något att yvas över när det hände. Jag vann tävlingen men avslutade den med att springa under tre gånger om på 205 cm. Mest minnesvärt för att min klasskompis på gymnasiet, Tobias Björling, klarade 200 cm för första gången. Vi bör för övrigt ha varit en av ytterst få gymnasieklasser som tog studenten med tre stycken som hoppat minst 200 cm i höjdhopp.

Tredje gången var mitt första SM som senior. Inomhus i Malmö i februari 1993 och jag noterade min dittills sämsta placering i en tävling – delad elfteplats. Vann gjorde Patrik Sjöberg på 227 cm som var hallrekord tills jag raderade ut det sex år senare. Sen dess har det höjts i omgångar av mig och Linus Thörnblad upp till dagens 237 cm – från mitt sista inomhus-SM i Malmö.

Fjärde gången var på nationaldagen 1994 i Enskede. Jag hade ont som skam i hoppfoten och mäktade inte med högre än så. Men redan sex dagar senare svingade jag mig över 212 cm i Sollentuna och kvalade i och med det in till junior-VM i Lissabon. Insåg dessutom i skrivande stund att den där nationaldagen förmodligen haft en helt annan inverkan på mitt liv. Mig i allra högsta grad ovetandes då. Men det är en helt annan historia.

Femte gången det hände var SM-kvalet i Sollentuna 1995. Direkt från skogen i Kristinehamn och tre lumparveckor till Sollentuna och ett SM-kval. Ett hopp och sen var det klart. Förkyld som få och dagen efter i finalen blev det bara silver. Staffan Strand tog sitt första av tre raka SM-guld, jag tog mitt andra av tre raka SM-silver.

Sjätte och sista gången jag stannade på 203 cm var också det ett SM-kval. Denna gång i ett regngrått Växjö år 2001. Samma visa som sex år tidigare: Ett hopp och sen var det klart. Skillnaden var att jag var delad etta i Växjö medan jag varit delad trea i Sollentuna. Men framförallt så vann jag guldet dagen efter. Mitt fjärde av elva raka SM-guld utomhus när jag gled över 229 cm i svallvågorna av den fullständigt absurda kritik som riktades mot mig och Strand efter att vi blivit fyra och sexa vid VM i Edmonton ett par veckor tidigare.

Jag ska däremot inte gå igenom alla de 391 tävlingarna då jag hoppat högre än 203 cm, jag lovar.
Men jag stannade alltså på 203 cm på träningen idag. Mycket för att jag inte pressade mig för att försöka hoppa högre än så. Jag gjorde ett tiotal saxhopp och klarade 183 cm högst, 3 cm högre än förra söndagen, och följde upp med ett tiotal flopphopp och klarade således 203 cm som högst, efter att jag klarat 200 cm två gånger om.
Inte speciellt många hopp. Men hälsenor och vader och fötter och kropp behöver vänja sig vid belastningen som det innebär att hoppa och att hoppa mycket. Så jag tyckte att det fick räcka så idag. Dessutom kändes det riktigt bra och det är alltid skönt att lämna en träning med ett klarat hopp och med en skön känsla i kroppen och knoppen.


Sollentunas finest Kajsa Bergqvist, på hennes hemmaplan har jag noterat en tredjedel av mina 203-tävlingar…


Fem över 12 - 259 dagar…
18 november 2011 : Klockan 22:03

Sitter och slötittar på Skavlan i vanlig fredagsordning. Ett program där jag aldrig varit gäst, trots att en helt annan SVT-medarbetare twittrade om att jag varit med i 120% av den statliga televisionens program de senaste två åren. Snacka om att han anser att SVT har ett synnerligen tunt programutbud.

Man kan få veta mycket intressant om sig själv om man bara surfar runt lite på nätet. Men vi ska inte ta den diskussionen vare sig här eller nu. Även om det är en intressant tanke att tänka var alla människor gjorde av all sin skit innan Internet kom.

Betydligt intressantare att fundera kring fenomenet Twitter som jag ärligt talat inte riktigt har förstått mig på. Men det kanske kommer. Jag förstår grejen vid till exempel en stor nyhetshändelse, att det är ett bra ställe att följa vad som händer och det snabbare än vad tidningarna hinner uppdatera. När flygplanet med Stefan Liv ombord kraschade tidigare i höstas var det via Twitter jag följde händelseutvecklingen.

Men rent dagligdags känns det än så länge sisådär intressant och givande. Å andra sidan beror det väl på hur många följare man har och hur många man själv följer. Ju fler, desto bättre, inbillar jag mig. Även om jag kan ha fel. Är det kvantitet före kvalitet, eller är det tvärtom. Det kanske i sin tur beror på hur mycket man själv lastar in av tid och energi på det. Det finns ju en twittertopp till exempel.

Av de 961 twittrarna i Karlstad finns 381 listade och jag är inte bland dem. Å andra sidan kanske jag är för ny för att vara med eller så måste man anmäla sig någonstans. Eller så är det något annat system som jag inte har en aning om hur det fungerar för att komma med. Men det kanske ger sig om det skulle visa sig vara intressant framöver.
Men en sökning på mitt twitternamn ger vid handen att jag ligger på 657:e plats vad gäller inflytande, alltid något. Dock redan uppe på 42:a plats vad gäller antalet followers och jag inser redan nu att den här typen av statistik gör att jag snart kommer lära mig att älska Twitter.
Shit!!

Nåväl. Det finns ju en annan sak som känns viktigare att stiga i graderna inom. Och det är höjdhoppet – igen.
Vila igår och vila imorgon och lätt träning idag. Förr om åren skulle jag ha definierat dagens träningspass som ett rehab-pass. Nu för tiden skulle jag nog kalla det för ett rehab-pass.
Allt för att ordna till hälsenorna lite till och för att orka med att göra fler höjdhopp på söndag än i söndags.

Så dagens träning då:
Explosiva step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 70 / 70 /70 kg
Fotstyrka
3x60 meter genomblödningar
Excentriska tåhävningar, 3x15 per ben
3x60 meter genomblödningar
Mer löpning än jag mäktat med på länge och dessutom skönt att få gå igenom fötterna ordentligt. För trots allt, min vänstra fot är inte bara en film jag inte sett med Daniel Day-Lewis, det är dessutom mitt absolut viktigaste arbetsredskap.


Fem över 12 - 261 dagar…
16 november 2011 : Klockan 21:35

Det är full fart på Karlstads universitet denna vecka och själv är jag moderator och konferencier för både det ena och det andra. Måndag och tisdag ägnades åt Karriärveckan och dagen och morgondagen ägnades åt SVEBI.

För alla som inte vet vad SVEBI betyder så utläses det som Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Varje år konfereras det och i år är det Karlstad och vårt vackra universitet som står som värd. Precis som vi, eller snarare de, gjorde hösten 1999 som nykläckt universitet.

För tre år sen gjorde jag och Christian Augustsson en insats för SVEBI i Örebro – och i vanlig ordning drog vi över tiden. Men det var trevligt ändå. Hann med att föreläsa i Stockholm, Örebro och Stockholm igen inom loppet av två dagar. Vi var effektiva på den tiden båda två. Det är vi nog fortfarande ibland å andra sidan.

Idag var i alla fall jag effektiv eftersom jag smet iväg halvvägs in i konferensen och stack och tränade istället. Å andra sidan hade jag redan gjort mitt så dags, så det var nog ingen som saknade mig. Förutom nämnde Augustsson då som försökte få mig fotograferad till ett helt annat sammanhang. Men då hade jag fullt upp med att hoppa över och bredvid häckar istället.
Får kamma mig extra noga för fotografering imorgon.

Om jag å andra sidan varit tillräckligt effektiv hade jag hunnit göra en annan efterlängtad sak idag. Men det hanns inte med. Alltså får mitt hårklippande vänta ett tag till. Har ju å andra sidan bara klippt mig en gång de senaste tretton månaderna, så det är ju inget som brådskar direkt.

Så jag tog mitt långa hår, flydde till Våxnäshallen och hoppade i joggingskorna, tog fram lyftarskorna och det ena paret höjdskor – och sen körde jag på:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 85 / 90 / 92,5 / 90 / 85 kg
Halva benböj: 5+5+5+3+3 explosiva lyft på 120 / 130 / 140 / 150 / 160 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Sen excentriska tåhävningar, 3x15 på båda benen, och 5x20 sit ups. Något som precis som igår gjorde både ont – och gott.

Nu ska jag bara försöka trycka in ett pass till innan söndagens höjdhoppande. Men framförallt ska jag fortsätta ta hand om mina hälsenor som börjar bli samma följetång här som de är på riktigt.


Fem över 12 - 262 dagar…
15 november 2011 : Klockan 22:57

Så fick jag då till slut ge mig in i djungeln jag också. Twitterdjungeln alltså. Jag har funderat på det ett tag, blivit uppmanad att göra det ännu längre. Så i morse skapade jag mig ett konto och tänkte att jag skulle smyga runt lite och lära mig hur det funkar. Det höll i ungefär tre minuter.

Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt fattat grejen med Twitter. Men jag misstänker att jag kommer att fastna i det på samma sätt som jag fastnat i andra träsk såsom Facebook och Wordfeud och så vidare.

Efter att jag skapat mitt konto och mest bara tänkt ha det där i lugn och ro en stund frågade en arbetskamrat, halvt på skämt, halvt på allvar, om jag inte skaffat mig twitter än. Och då halkade det ur mig att, jo, jag gjorde det precis nyss. Hon blev, till sin egen stolthet, min första följare, och sen brakade det loss. Knappt 300 när det var läggdags tretton timmar senare.

Min allra första tweet var otroligt genomtänkt:
”Jag twittrar, alltså finns jag…”
Sen hade jag ingen som helst aning om hur jag skulle gå vidare efter det. Men det löste sig ganska fort. Och när Sverige hade fullt sjå med att förlora mot England (vars målvakt hade en tröja som var lika anskrämlig som de svenska var snygga) så gav jag mig hän i twitter-flödet och dess mysterier. Och som sagt, jag lär fastna.

Mitt i allt detta – och under tiden passerade jag drömgränsen 240 followers – så hann jag med att besöka Våxnäshallen. Som planerat ökade jag vikterna och minskade repetitionerna i en liten, liten, liten toppningsfas för att se var jag hamnar framåt årsskiftet. Bortsett från fortsatt magont och hälsenevärk så kändes det nästan skamligt bra – vilket är oroväckande på sitt eget sätt…

Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 112,5 / 115 / 117,5 kg
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 115 / 120 / 125 kg
Sen en rejäl genomkörare av mina hälsenor med gamla hederliga excentriska tåhävningar. Gjorde ont, men gjorde gott om man säger så.


Me, myself and twitter…


Fem över 12 - 264 dagar…
13 november 2011 : Klockan 20:47

Så var det då dags idag. Dags att putsa upp höjdhoppsskorna, stoppa i iläggssulorna, knyta dem så hårt att fötterna somnar och hoppa höjdhopp igen. Första gången på länge som jag hoppar höjdhopp med ett bestämt mål i tankarna. Det gjorde ont som fan, men det kändes bättre än jag vågat hoppas.

Vi börjar väl från början. Senast jag hoppade höjdhopp något så när seriöst får väl sägas vara i TV3:s Superstars sommaren 2010. Då tog jag 215 i ett tredjeförsök med darr – och sen hoppade jag inget mer. Vilket innebär att jag klarat mitt senaste hopp på Stockholms stadion, bara en sån sak.

Men sen tog en ”satsning” på Vasaloppet över och säga vad man vill om längdskidåkning – det är inte befrämjande för höjdhoppsformen. Jag hoppade lite tafatt under våren efter mina nio mil från Sälen till Mora, men fick det aldrig att fungera riktigt och framförallt funkade det inte alls med lång ansats. Så jag la ner projektet, som inte ens var något projekt, och började ägna mig åt enbart fotboll under sommaren istället.

Men för sex veckor sedan drog jag igång ”Projekt Veteran-SM och kanske mer än så” som jag just i detta ögonblick döpte det till. Jag har inte riktigt kunnat lägga den grund jag hade tänkt mig eftersom jag missat en vecka på grund av sjukdom och en del annan träning på grund av ont i magtrakten. Men planer är i grund och botten till för att hållas och hade jag bestämt mig för att hoppa höjd efter sex veckor så var det idag som gällde.

Alltså plockade jag bara upp höjdskorna ur väskan bland alla de specialskor som ligger i den. Alltså värmde jag upp för att göra mig redo för att hoppa höjdhopp. Alltså snörade jag på mig skorna och satte igång.

Jag hade, kort sagt, överjävligt ont i hälsenorna och magen kändes inte heller bra. Så jo, det får nog bli ett samtal till Sjukgymnasternas sjukgymnast imorgon och se om hon fortfarande vill veta av mig.

Men hoppas skulle det och hoppade gjorde jag. Och passet kan sammanfattas med tre sifferkombinationer: 76,3, 180 och 200.
Det första är vad vågen visade, vilket fortfarande är för mycket, men det är samtidigt bra mycket mindre och bättre än de 78,8 kg som jag vägde 1 oktober och dessutom här om dagen. Jag har aldrig blivit klok på min vikt och är det inte nu heller. Men kan jag tappa ett par tre kilo till så är det helt okej.
Det andra är hur högt jag hoppade i sax. 180 cm är helt ok. Inte superhögt, jag har trots allt hoppat 212 cm som allra högst, och dessutom har jag genom åren blivit allt bättre på att saxa högt på ren råstyrka – till skillnad från flopp där jag behöver fart för att hoppa högt. Men att saxa 180 cm idag hade jag inte räknat med, så det är bara att tacka och ta emot. Det finns någonstans i bakhuvudet en tanke om att det vore kul att göra 200 cm i sax minst en gång till i livet. Första gången jag gjorde det var årsskiftet 1998-99, antingen på nyårsafton eller också på nyårsdagen.
Den tredje siffran är hur högt det blev i flopp, alltså 200 cm. Det hade jag inte heller räknat med att göra. Dels har jag inte hoppat högre än så sen i april, dels gjorde det ont mest överallt och dels kändes det segt till att börja med. Men efter ett par knappa – och en grov – rivning så träffade jag rätt och gled över. Alltid en skön känsla att kunna göra det så här nästan 20 år efter att jag gjorde det för allra första gången.

Positivt är höjderna, både 180 och 200 är högre än jag vågat hoppas, och att känslan var riktigt bra, för det var den inte när jag hoppade senast. Men å andra sidan har jag alltmer börjat tänka och resonera som en höjdhoppare igen och höjdhopp är i mångt och mycket en mental sport, så är det bara. Negativt, förstås, att det gör ont, men det är å andra sidan relativt enkelt, tror jag, att råda bot på.

Så nu är det bara att kämpa vidare mot högre höjder. 264 dagar, nästan 38 veckor, kvar till VSM i Kil. Så om jag bara orkar höja mig en centimeter i veckan kan det bli en bra sommar…


Så här högt har jag hoppat, det gjorde jag inte idag. Däremot hoppade jag där bilden är tagen idag och det gjorde jag inte när jag hoppade 240 cm.


Fem över 12 - 265 dagar…
12 november 2011 : Klockan 18:02

Samtidigt som världen känns så stor så stor för Lasse, Lasse liten så är den ibland inte alls speciellt stor visar det sig.

För många herrans år sen, typ närapå tio i alla fall, bjöd Elite Stadshotellet i Karlstad på gratis semlor i samband med en fettisdag. Eftersom jag hade en vag sponsordeal med hotellkedjan så var jag där och visade upp mig och frös och åt semlor. SVT:s Värmlandsnytt, eller vad det kan ha hetat på den tiden, var där och gjorde reportage. Solastatyn fick hålla i en semla, vilket borde passat den gamla servitrisen, och reportern som, visade det sig, hade sitt ursprung i Brasilien var kreativ nog att jämföra fettisdagen i Sverige med karnevalen i Rio.
Kanske en orättvis jämförelse egentligen. Och då inte i första hand för brassarna.

För mig kändes det som ”another day at the office”. Ännu ett reportage i TV som inte i första hand berörde höjdhoppandet men som ändå var kopplat till det. Precis som allt annat jag har gjort i hela mitt vuxna liv, typ.
För reportern var det första dagen på jobbet och mig veterligen korsades inte våra vägar fler gånger i de sammanhangen.

Förrän tidigare i höstas när hon plötsligt dök upp på Karlstads universitet för att styra upp vår stora arbetsmarknadsdag Hotspot. Jag erkänner dock rakt av att jag inte hade en aning om att det var hon förrän hon berättade det för mig och jag erkänner dessutom lika rakt av att jag inte skulle ha kommit ihåg det där reportaget heller förrän hon påminde mig. Jag börjar inte bara bli gammal och få gråa hår, jag börjar dessutom få ett alltmer selektivt minne. Men det är ju sådant som brukar drabba gamla höjdhoppare har jag märkt genom åren.

Vad har nu allt det här med saken att göra egentligen?
Jo, för det var så här att här om veckan frågade Brasilianskan om jag kunde ställa upp på ett hörn när hennes man skulle arrangera en svensexa. Och varför inte. Nog är det bättre att en blivande brudgum hoppar höjd än går på strippklubb. Eller vad man nu gör på svensexor, jag vet inte, jag har aldrig varit med på någon mer än i den form jag var det idag.

Det har jag däremot varit en gång förut och lyckligtvis var det inte samma brudgum den här gången och lyckligtvis slog inte blixten ner nu. För det var, märkligt nog, vad som hände förra gången. Man har ju hört talas om den där blixten från en klar himmel, men att det kunde ske på riktigt hade jag aldrig trott. Inte förrän den där svensexan på Sannerudsvallen i Kil.
Vill minnas att det var sommaren 2003, men vi vet ju hur det är med minnet, när jag, pappa och en av hans andra adepter var nere och hoppade och ner kom, som planerat, ett svensexegäng med den blivande äkta mannen iklädd klassisk Gert Fylking-rosa träningsoverall. Hoppande tog vid och det gick väl som det gick, men medan vi stod där och snackade under en klarblå himmel och således strålande sol så small det plötsligt till av något slags elektrisk urladdning som liksom drog tvärs över arenan. Det var gjort på en tiondels sekund, den träffade ingen av oss, men vi blev lika chockade allihop. Exakt vad som hände vet jag inte än i denna dag, men jag inbillar mig att det var en sjuhelvetes tur att ingen av oss stod i vägen utan att det small till mellan de två grupper vi stod uppdelade i när vi pratade.

Idag slog inga blixtar ner utan allt gick städat till. Den giftaslystne klarade 135, Brasilianskans man kunde inte hålla sig utan tog 145 och några av de andra grabbarna (varav en med diskbråck, sprucken menisk och en lindad axel…) hoppade friskt. Men jag inbillar mig att de kommer döva eventuell smärta på icke-medicinsk väg senare under kvällen. Annars är de välkomna att hoppa höjd med mig imorgon.
För imorgon är det då slutligen dags. Att det är fars dag och min namnsdag finner jag totalt ointressant. Det som gäller är att knyta på mig höjdskorna igen och se hur högt det bär. Jag räknar dock inte med några högre höjder eftersom, och nu tar jag alla ursäkterna på en och samma gång, hälsenorna värker, magen gör ont, jag har inte hoppat sen i somras och jag är dessutom duktigt nerkörd träningsmässigt. Sådärja, ska vi sikta på strax under 200 imorgon kanske.

Dagens tränande innan svensexeriet gick bra, körde ryck och frivändningar och orkade med att höja mig ytterligare en nivå sedan senast:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 57,5 / 60 / 62,5 / 60 / 57,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 82,5 / 85 / 87,5 / 85 / 82,5 kg
Framförallt nöjd med en femma i ryck på 62,5 kg – och dessutom kändes det lätt.
Tanken är att jag ska köra lite mer kvalitet i träningen från och med nästa vecka. Lite färre lyft, lite färre hopp, lite tyngre vikter och högre häckar.
Bara att hoppas att det inte blir som de vackraste och klokaste planer för både möss och människor….


Fem över 12 - 269 dagar…
8 november 2011 : Klockan 21:32

Så fick han då guldbollen igen, den store Zlatan Ibrahimovic. Och det är klart, ska man ge priset till Sveriges bäste manlige fotbollsspelare så kan man inte ge den till någon annan. Även om det är för sjätte gången och för femte året i rad.

På idrottsgalan 2008 satt jag mitt emot honom. Det var stort. Jag kunde inte låta bli att visa ett foto jag hade i mobilen taget sommaren innan på en då ännu inte treårig mig närstående nu sjuåring. Han hade Inters svart- och blårandiga tröja på sig.
Med Ibrahimovic på ryggen – såklart.
Jag inbillar mig att store Z tyckte att det var lite kul i alla fall.

I min gröna ungdom, eller snarare barndom, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag ville konstigt nog bli det i Italien. Konstigt av den enkla anledningen att jag aldrig har haft något direkt favoritlag i det landet. Visst tjusades jag var Milan i början av 90-talet, visst höll jag en extra tumme för Lazio när Svennis var där, visst tyckte jag det var kul när Zlatan målade för Juventus och Inter – och nu för Milan.
Men mitt hjärta har aldrig tillhört något italienskt lag.
Och även om jag håller på Barcelona i Spanien brinner jag inte fullt ut för dem heller.

Det är helt enkelt Liverpool som gäller. Utanför Sveriges gränser alltså. Inom dem är det i IFK Göteborg om vi ser till eliten och Östra Deje IK åtta dagar i veckan i övrigt.

Just nu pågår dock en intressant diskussion på Sveriges bästa fotbollsblogg – Erik Nivas och Simon Banks – länk till vänster någonstans. Det går ut på att välja ett annat lag än det man redan fått sig tilldelat. Ett lag som inte är något av de där som kan vinna ligan, ett lag som kanske inte ens spelar i den högsta ligan, ett lag som är en bedagad skönhet, som har en stolt historia, som sett sina bästa dagar men som fortsätter kämpa på.
Eller lika väl ett lag som aldrig vunnit något, men som fortsätter att kämpa på ändå.
Ungefär som ÖDIK alltså.

Har man någon gång spelat någon form av managerspel på någon form av dator eller spelkonsol har man en förmåga att fastna för den där typen av udda lag. På gamla hederliga Footballer of the year på C64 vann jag det mesta som kunde vinnas med Doncaster Rovers och har därför alltid hållit en extra tumme för dem. I skrivande stund ligger de sist i engelska näst högsta divisionen. På den tiden jag spelade C64 spelade de i fjärdedivisionen.
På en gammal upplaga av Championship Manager vann jag allt, allt, allt med ett suspekt italienskt lag som hette Bisceglie. En ort jag inte vet var den ligger och ett lag jag aldrig haft något slags koll på sedan dess. Men som sagt, italiensk fotboll var aldrig min grej – trots att det var där jag skulle bli proffs.
Kanske är det därför jag just nu ståtar med att ha spelat arton matcher i division sex och gjort ett mål i den divisionen.
Å andra sidan var jag ju i Lecco förra veckan och deras calcio-lag firar hundra år nästa år. Jag kanske skulle börja hålla på dem, bara för att. Problemet är bara att jag var för dumsnål för att köpa en matchtröja i supporterbutiken.

Men även om jag aldrig blev, eller blir, någon bra fotbollsspelare så har jag ju hoppat hyggligt högt genom åren. Ett steg i detta höjdhoppande var ett evigt hoppande över häckar. Så också idag inför nästa års höjdhoppande och fotbollsspelande.
Jämfotahopp: Tio gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda: Tio gånger två häckar á 106,7 cm
Mothopp mellan två plintar, 80 cm och 83 cm: Tre gånger tolv hopp.
50+40+30+30+20+36=206 hopp allt som allt.
Hoppen kändes riktigt, riktigt bra. Hälsenorna kändes bra mycket sämre.
Men så är det ju november också.


Från Footballer of the year i slutet av 80-talet till sist i engelska andraligan just nu, Doncaster Rovers…


Fem över 12 - 271 dagar…
6 november 2011 : Klockan 21:45

En av mina inte helt kända och smått värdelösa talanger är att jag kan vifta på öronen. Jag kan fladdra med näsborrarna också, men det är inte lika intressant för just det här inlägget. För nu skulle det handla om öron i allmänhet och elefantöron i synnerhet. Nämligen Dumbos.

Det var längesen jag såg den nu, men ikväll hände det igen och jag fick dessutom introducera en nybliven sjuåring för den – Disneys film om den flygande elefanten. När jag var i ungefär samma ålder som han är nu så hade jag dels en ganska sönderbläddrad bok om Dumbo och jag hade dessutom en liten gul och gosig elefant som sällskap i sängen – som förstås hette Dumbo den med. Nu mer bor elefanten i en gammal glasvas ute på mitt kontor och boken ligger förmodligen kvar hemma hos mor och far. Men med andra ord har jag alltid haft en speciell relation till den lilla flygaren från Disneyfabriken.

Filmen som sådan var kortare än vad jag minns den. Å andra sidan är sekvensen när Dumbo och musen Timothy druckit champagne evighetslång. Dessutom kan man ju undra om det är från just den sekvensen i filmen – som hade premiär redan 1941 – som uttrycket ”rosa elefanter” kommer ifrån.

Så långt om öron och elefanter.
Nu över till dagens träning.
Blev inget av med tränande i Italien, trots att jag hade en del tid över och träningskläder med mig. Så efter en hel del latande så var det småsegt att komma igång i morse och vågen visade lite för mycket igen. Men jag kände mig i alla fall stark och rev av min första femma i heldjupa benböj sen någon gång på våren 2008. Bara en sån sak. Det tar sig som pyromanen sa.

Dagens meny som serverades kring tiotiden i morse och knappt två timmar framåt:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 90 / 92,5 / 95 / 97,5 / 100 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 140 / 145 / 150 / 155 / 160 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 105 / 105 / 105 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 110 / 110 / 110 kg
Avslutade sen med lite fotstyrka och magen kändes i alla fall bättre idag så snart kanske jag kan springa normalt igen.


Riktigt så stora öron har jag inte, men vifta på dem kan jag, fast inte flyger jag högre för det…


Fem över 12 - 276 dagar…
1 november 2011 : Klockan 22:00

Det kan mycket väl vara så att Simpsons är världens genom tiderna bästa TV-serie. Mycket för att man aldrig någonsin vet var ett avsnitt ska ta vägen när man börjar titta. Dagens avsnitt som drog igång klockan åtta på sexan började med att barnen Simpsons bara fick äta persikor och slutade med att Lisa blev magiker. Genialiskt.

Annars kan man ju fundera lite över andra TV-program. I skrivande stund sitter jag och ser på Veckans brott med Leif GW Persson och den mannen är ju en karaktär för sig. Man bara måste älska honom. Dessutom har han skrivit ett par riktigt roande böcker som kan rekommenderas för den som vill läsa bra kriminalromaner.

Samtidigt på TV3 visas just nu Värsta pojkvänsakademien. Ett program jag aldrig sett och aldrig kommer att se. Hela idén med programmet är ju ärligt talat helt absurd. Om ens pojkvän nu är så bedrövligt dålig och hemsk att man måste skicka honom till en dokusåpa, i TV3, för att uppfostra honom måste det vara ett bra mycket bättre alternativ att dumpa honom än att skämma ut sig själv i nationell TV.
Bara ett råd från en gammal man.

Såg dessutom Sjuans Svagaste länken tidigare ikväll. Jag och Min evige roomie såg den canadensiska varianten under VM i Edmonton 2001 och vi var chockade över den galet bitchiga programledarinnan. Kajsa Ingemarsson i all ära, men hon är inte i närheten!
Vi slog dessutom fast att en sån frågesport aldrig skulle kunna funka i Sverige, just på grund av bitchigheten. Men nu, drygt 10 år senare, är den här. Återstår att se hur det går.

Denna tisdag var på sitt sätt historisk på ett helt annat sätt. Karlstads universitet, som ju råkar vara min arbetsplats till hälften, välkomnade idag sin fjärde rektor genom tiderna. Efter Lennart Andersson, Christina Ullenius och Kerstin Norén tog Åsa Bergenheim över rodret idag – efter ett kortare inhopp från den allestädes närvarande Thomas Blom förstås.
Känns bra, kommer att bli bra. Nu kör vi.

Dagen som idag bjöd dessutom på ett kortare träningspass i den kära gamla Våxnäshallen. Efter gårdagens fotbollskickande och utnämnande av Veckans brasse stod det skivstång på schemat idag, enligt följande matsedel:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 55 / 57,5 / 60 / 57,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 80 / 82,5 / 85 / 82,5 / 80 kg
Sen blev det inte mer idag.
Kändes bra att lyfta, men känner mig helt matt i handlederna fortfarande. Men det är väl som det ska vara.
Imorgon är det bara att ladda om för Olympic Day i Enköping.


Så kan det gå när för många småstenar ger sig på ett berg på en Olympic Day


Fem över 12 - 278 dagar…
30 oktober 2011 : Klockan 12:42

Det finns de, förmodligen de allra, allra flesta, som med säkerhet gränsande till visshet tror att förkortningen mvh bör utläsas med vänliga hälsningar. Eller möjligen med vänlig hälsning. Men det finns en kategori människor som tvingas utläsa det på ett annat sätt. Höjdhoppare.

Det där med just förkortningar kan vara svårt. Jag trodde till exempel länge att LOL skulle utläsas Lots Of Love och inte Laughing Out Loud. Nu har det här aldrig haft mer än rent akademiskt intresse i mitt liv, men ändå.
En närmare googling av förkortningen ger dock vid handen att man visst kan utläsa den som jag trodde från början. Det gäller förmodligen bara att ha koll på sammanhanget som man läser eller skriver den. Annars kan det rimligtvis köra ihop sig.

Fanns också en gång i tiden när jag inte visste vad XXX som avslutning på ett brev betydde och det är ju i alla fall teoretiskt möjligt att den okunskapen ställde till det för mig just då. Men med facit i hand så spelade det nog ingen som helst roll över huvud taget.

I det militära vimlade det av förkortningar av alla de slag. De allra flesta gick dock ut på att man plockade bort så många vokaler det bara gick ur orden. Karlstad blev Ksd, kanske inget konstigt med det. Kristinehamn blev Krnhmn, vilket också kan klassas som hyggligt normalt och naturligt.
Problemet, eller kanske det mest fascinerande i alla fall, var nog det faktum hur fänrikar, löjtnanter och kaptener och allt vad de titulerades som i denna märkliga hierarki drabbades av samma sjuka när de pratade. Somliga hade helt glömt bort att det fanns vokaler i alfabetet. Det mest lysande exemplet på detta skulle hetat Jn Tdnb om han uttalat sitt namn på samma sätt som han högröd i ansiktet vrålade GVKT!!!

Nåväl.
Idag fick jag mig i alla fall en rejäl påminnelse om hur vi höjdhoppare normalt sett utläser akronymen mvh: Med värkande hälsenor!
Häckhopp i oktober har aldrig varit en fröjd och det var det inte idag heller. Just för att jag börjar närma mig något slags normaltillstånd i mitt tränande, vilket ju är positivt på sitt sätt, men negativt på ett annat. Men jag får helt enkelt tro på Henrik Dagårds gamla visdomsord: ”En öm hälsena går aldrig av.” Och han borde ju veta, hans ena hälsena har ju gått av en gång.

Dagens insatser för mig och mina ömmande hälsenor då:
Jämfotahopp: Fem gånger fem häckar á 100,0 cm och fem gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 106,7 cm
50+40+30+12=132 hopp allt som allt.

En helt okej söndag. Dessutom fick en mig närstående och nybliven sjuåring klara drömgränsen 100 cm för första gången i sitt liv. Bara en sån sak.


Fem över 12 - 279 dagar…
29 oktober 2011 : Klockan 13:36

Det har ekat av tomhet här på hemsidan, bloggen, schloggen några dagar. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen – och lat, framförallt lat – för att skriva något. Men genom lite hjärt-lung-räddning och mun-mot-mun-metod så ska jag nog få liv i eländet igen. Bloggen alltså. Inte mig själv.

Har med alldeles för få upptänkliga medel bekämpat en förkylning den senaste veckan. Jag borde ätit apelsiner till C-vitaminerna sprutade ur öronen på mig, jag borde knaprat alvedon, ipren och barnalbyl tills magen strejkade, jag borde druckit hostmedicin, whisky och ingefärste tills jag storknade. Men inte ens whisky har jag druckit.

Istället har förkylningen nästan brutit ut och nästan gett med sig. Vi har befunnit oss i ett nästanläge hela veckan jag och min förkylning. Idag sket jag i den och åkte till Våxnäshallen ändå. Den följde visserligen med mig dit, det återstår att se om den följde med mig hem. Annars ska jag nog dit imorgon igen och titta till den lite där den ligger och trycker i ett hörn av hallen och väntar på någon intet ont anande oskyldig liten friidrottare att hoppa på och sätta tänderna i. Så till vida att förkylningar har tänder alltså.

Å andra sidan var jag faktiskt i Våxnäshallen och smög runt lite redan i torsdags. Eftersom Karlstads universitet är nytänkande och moderna hade vi kläckt den lysande idén att vi skulle låta Avdelningen för kommunikation och studentsamverkan lära de blivande idrottslärarna att hoppa höjdhopp. Eftersom alla andra på avdelningen hade jobb att sköta just den förmiddagen fick jag ta på mig ansvaret för detta.
Jag körde häck- och hoppövningar till förbannelse och avslutade med en intrikat höjdhoppstävling mellan de fem killarna som var ombytta till lektionen. Vinnaren tog 170 cm, vilket faktiskt imponerade på en gammal man som mig. Men bara för att visa att gammal är äldst så svingade jag mig över 185 cm – som jag dock rev på en gång först – och hade ont mest överallt.
Så träningen ger resultat för mig. Jag är precis så stel och nedkörd som jag ska vara i slutet av oktober. Två veckor till på det här sättet och sen ska jag påbörja den långsamma klättringen uppåt igen är det tänkt.

Gårdagen, som enligt noggranna beräkningar bör ha varit en fredag, ägnades åt att åka tåg till Stockholm (försenat!) och hem till Karlstad (försenat!) igen. Timmarna på tåget ägnades åt det allestädes närvarande alfapetandet på paddan och skrivande av krönika till VF – finns på deras hemsida eller i papperstidningen för den som inte kan vänta på att jag lägger den online här imorgon.
Timmarna mellan tågen ägnades åt att göra radio med en programledare som heter som ett chokladmärke, med en gymnast som har samma förnamn som min storasyster och med en fotbollsspelare som är den yngste sonen till en som heter Glenn i Göteborg. P3 Sport stod på schemat och fyra program spelades in i rasande fart under skratt och mer skratt.
Dessutom spånade jag och chokladkillen på gemensamma projekt i byggbranschen efter lunchen. Bara en sån sak.

I torsdags avgjordes dessutom Pan-amerikanska mästerskapen i höjdhopp i mexikanska Guadalajara. Donald Thomas gick och vann på tangerade årsbästat 232 cm och tvåa – och ny över drömgränsen 230 cm – var Ecuadors Diego Ferrín som höjde sitt personbästa och nationsrekord med två centimeter till just 230 cm.
I och med det blev han årets 31:a hoppare över 230 cm och det Majlardska indexet fick sig förstås också en liten putsning uppåt. 30-snittet är nu 232,60 cm, till exempel. Ferrín är enligt uppgift dessutom bara 180 cm lång vilket gör att han dessutom kvalar in på listan över de som hoppat minst 50 cm över sin egen längd.

Dagens träning då, för att komma till saken någon gång.
Enligt det noga uttänka schemat jag lagt upp borde jag kört mångsteg idag, men eftersom jag fortfarande har ont i magen så fort jag bara springer så var det nog inte läge att hoppa omkring på det sättet. Alltså gick jag på skivstången, bildligt inte bokstavligt, och körde igenom de båda benen, enligt menyn som följer:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 85 / 87,5 / 90 / 92,5 / 95 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 130 / 135 / 140 / 145 / 150 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 92,5 / 97,5 / 102,5 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 105 / 105 / 105 kg
Avslutade med 4x30 vanliga sit ups

Fortsätter att lassa på fler och fler kilo, vilket känns bra, och jag misstänker att jag kommer ha skön träningsvärk i baklår och vader imorgon. Men å andra sidan, varför inte.


Det var alltså inte den här chokladasken jag gjorde radio ihop med igår, men de heter ungefär likadant…


Fem över 12 - 287 dagar…
20 oktober 2011 : Klockan 22:32

Eftersom jag av någon smått outgrundlig anledning bestämt mig för att notera alla träningspass inför veteran-SM nästa år så måste jag ju berätta vad jag ägnade eftermiddagen av idag åt också.

Någonstans på vägen bestämde jag och Mästerfotografen i stövlar oss för att internt kalla siktet på VSM nästa år för ”Fem över 12” som en passning tillbaka till det samarbete som en gång blev ”En av 12” som för ett ögonblick hette ”Guldet blev till sant” som istället kom att bli ett kapitel i en helt annan bok. Så kan det gå.

Dagens insats i Våxnäshallen, såg ut som följer:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 52,5 / 55 / 57,5 / 55 / 52,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 77,5 / 80 / 82,5 / 80 / 77,5 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Som vän av ordning redan notera så kör jag exakt samma övningar vecka efter vecka. Och det är så sant som det är noterat. Jag är sjukt konservativ när det kommer till grundträning och kommer mölja på så här i tre veckor till. Sen, när jag väl börjar hoppa lite höjdhopp i mitten av november, kommer jag också att börja förändra träningen – även om de flesta av övningarna hänger med även fortsättningsvis.
Skillnaden från vecka till vecka och pass till pass nu är att vikterna blir tyngre och häckarna högre allt eftersom jag vänjer kroppen vid dem – och förhoppningsvis blir bättre tränad.
Imorgon blir det dock vila och på lördag ska jag träffa två gamla hjältar!


Fem över 12 - 288 dagar…
19 oktober 2011 : Klockan 22:12

Om han fortfarande levt skulle den legendariske Gunnar Nordahl ha fyllt 90 år idag. Det känns smått suspekt att mannen som gjort 210 mål och vunnit skytteligan fem gånger för AC Milan i serie A faktiskt spelat för det som då hette Karlstad BIK, eller Kubik i folkmun. I somras spelade jag fotboll med hans sonson, det var stort det med.

Fördelen med att en gång ha hoppat högt och vunnit ett och annat i den konsten är att man får en massa roliga förfrågningar. Man får sitta i en fejkad tågkupé och svara på frågor, man får sjunga om Gunde Svan hos Lasse Kronér, man får simma med Gunde Svan i Vansbro, man får äta mat i TV med Petra Mede och man kan faktiskt få spela fotboll ihop med Gunnar Nordahls son Thomas Nordahls son Kristoffer Nordahl på en mygginvaderad fotbollsplan i Höljes i norra Värmland.

Mitt stora minne av den matchen var nog dock min Glenn Hysénska glidtackling i eget straffområde som fick både nämnde Hysén och Thomas Ravelli att häpna. Det är sånt jag aldrig någonsin lyckas med i seriespel.

Och apropå seriespel har ÖDIK idag skickat in två frågor till Värmlands fotbollförbund om avslutningen av division VI norra. Jag väntar med spänning på fortsättningen i den såpan…

Men nu var det väl kanske inte fotboll det här skulle handla om. Utan körsång.
Utan att egentligen veta vad jag hamnade på blev jag ikväll meddragen till en workshop om konferenspärlor. Det som började med mingel och mässa slutade – med Bra vibrationer.
För när jag trodde kvällen var på väg att avslutas med en middag delades deltagarna in i fem grupper, tilldelades varsin körledare och fick oss en schlagerlåt till liv. Sen blev det körslaget.
Under ledning av Alexandra gav vi nytt liv åt Kikki Danielssons gamla schlager-vinnare från 1985 och om inte den enväldiga juryn ägnat sig åt svår nepotism hade vi vunnit en ärligt förtjänad seger…
Men det är ju inte första gången man blir bortdömd i år.
Men jag är inte bitter, inte det minsta.
Det blev i alla fall en bra mycket roligare kväll än jag kunnat drömma om.

Men det var ju inte körsång det här skulle handla om. Utan häckhopp.
Dagens lärdom, för vilken gång i ordningen vet jag inte, är att man inte ska köra häckhopp med träningsvärk i magen. Men om man kan hoppa sig igenom ett helt häckpass med ont i magen så måste man ju klara det ännu bättre när man inte har ont. Enkel logik.
Passet som sådant var snarlikt det jag studsade mig igenom förra veckan och det är skönt att de gamla hoppövningarna börjar sitta där igen.

På dagens meny:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm och en gånger sex häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Sex gånger en häck á 100,0 cm och sex gånger en häck á 106,7 cm
36+36+36+12=120 hopp allt som allt.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.
En helt okej dag på jobbet, alltså.


…med det något missvisande namnet VIG-laget så vinner vi det mesta…


Fem över 12 - 289 dagar kvar…
18 oktober 2011 : Klockan 17:02

När det här landet fick reklamradio i början av 90-talet var det en hel del människor som jublade högljutt eftersom fler kanaler skulle ge fler valmöjligheter och mer roligt att lyssna på. Om man befinner sig i Våxnäshallen i två timmar en tisdag i oktober nästan tjugo år senare inser man att så inte blev fallet.

Jag har absolut ingenting emot Veronica Maggio. Tvärtom faktiskt. Hennes nya skiva, som väl inte är så ny längre så hennes senaste skiva låter bättre, är en av de få plattor jag kan tänka mig att köpa just nu. Men nu behöver jag ju inte masa mig iväg och köpa den eftersom jag ändå hinner höra hennes tre singlar ”Jag kommer”, ”Välkommen in” och ”Satan i gatan” varje gång jag tränar.

Den där avregleringen av radion som skulle ge oss en väldig massa nya och bra kanaler ledde i grund och botten av vi fick två kanaler som är förvillande lika till både namn – Mix och Rix – och allt annat. Samma låtar snurrar gång på gång på gång och om den ena kanalen får för sig att spela en ”gammal” låt, en sån där som var bra när jag var en finnig tonåring, så spelar de den till leda i ett par veckor eftersom den ”rejtar”.

Dessutom gör ju P3 sitt allra bästa för att låta ungefär som de två reklamradiokanalerna som konkurrerar om samma lyssnare. Så med andra ord gick vi från att år 1993 ha P1, P2, P3 och P4 till att 2010 ha P1, P2 3xP3 och P4.
Bra jobbat!

Vad gäller TV-mediet så har det väl gått ungefär samma väg och vi kan konstatera att gamle Börje Sprängsten hade rätt redan när han 1992 slog fast att han hade ”57 channels and nothing on”.
Det märkligaste i denna tid av ”flest TV-kanaler när han dör vinner” är väl att SVT ännu inte startat upp en SVT Sport. Inte för att SVT har så gott om rättigheter till superstora sportevenemang längre, men de har å andra sidan ett arkivmaterial som ingen annan är i närheten av. Och nog vore det en kulturgärning att köra VM-finalen i bandy 1983 i sin helhet igen. Eller OS-finalen i hockey 1994. Eller riva av ett par gamla UEFA Cup-matcher med Blåvitt från det glada 80-talet. Eller sända friidrotts-VM från Göteborg 1995 igen – med alla omstarterna.
Det är sånt man kan fundera på medan man lyfter en skivstång en tisdag i en Våxnäshall.

Dagens meny som serverades med början halv två hade följande rätter:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 82,5 / 85 / 87,5 / 90 / 92,5 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 125 / 130 / 135 / 140 / 145 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 90 / 95 / 100 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 100 / 100 / 100 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Kändes bra i stort sett genom hela passet, enda problemet är en galen träningsvärk i magen som jag börjar misstänka inte alls är träningsvärk utan en mindre sträckning…
Återstår att se hur det känns imorgon när jag och häckarna ska ha en date runt halv ett-tiden.


…all we hear is radio ga ga…


The turning point…
17 oktober 2011 : Klockan 18:03

Jag har onekligen slarvat betänkligt med den här hemsidan de senaste åren. Men förr om åren fanns det alltid något att fixa och pilla med när jag var på resande fot, det var ett slags terapi i ensamheten på hotellrummen och det var ett sätt att fördriva tiden utan att bränna energi i väntan på tävling. Sen la jag av att hoppa höjd och sen började hemsidan dö sotdöden. Men så icke längre.

En av de saker jag var nog med att uppdatera var Den Majlardska decimetern och vill ni veta mer om den så följ länken, eller läs en kort sammanfattning här:
En av fördelarna med att vara sportkrönikör i TV eller tidningar i det här landet är att man inte behöver ha speciellt mycket koll på läget eftersom man snart kommer med en ny betraktelse och då har de allra flesta glömt det man skrev senast. Alltså kan man slarva med bakgrundsresearchen och hitta på överdrifter hej vilt eftersom det blir så mycket roligare att slå fast sanningar som ingen ändå orkar kolla upp. En sån där sanning var att alla höjdhoppare hoppade mycket högre förr än vad de gör nu och enligt en sportkrönikör på en stor svensk morgontidning som till exempel kan förkortas SvD så hoppade höjdhopparna en hel decimeter högre i genomsnitt 1991 än vad de gjorde 2006.

Ett fullständigt absurt påstående om den icke namngivne, men vi kan kalla honom Jan, krönikören ens brytt sig om att titta på en världsbästalista från det ena av dessa båda år.
Alltså var någon tvungen att göra detta åt honom, alltså var denne någon tvungen att vara jag.

Den där decimetern, den Majlardska alltså, kom att visa sig vara ganska exakt 1,03 cm. Förmodligen världens kortaste decimeter och hade den använts i höjdhoppsvärlden hade jag hoppat närmare 24 meter högt istället för bara 240 cm. Och det hade ju varit något det!

Ur denna decimeter skapades dessutom Majlards index som baseras på olika snittresultat på de bästa höjdhopparna i världen varje år och det är just detta index som jag inte uppdaterat sedan 2008.
Men nu är det dags. Och alla ni som anser att man inte kan beräkna klassen på världseliten på det här viset utan att man bara ska titta på vem som hoppat högst varje år kan ju sluta läsa nu. Om ni någonsin har börjat vill säga.

Majlards index för 2009:
10-snitt: 234,70 cm
30-snitt: 231,87 cm
100-snitt 227,51 cm
1 hoppare över 240 cm
5 hoppare över 235 cm
26 hoppare över 230 cm
78 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2010:
10-snitt: 233,20 cm
30-snitt: 230,57 cm
100-snitt 226,90 cm
0 hoppare över 240 cm
1 hoppare över 235 cm
20 hoppare över 230 cm
73 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2011:
10-snitt: 235,30 cm
30-snitt: 232,53 cm
100-snitt 227,91 cm
0 hoppare över 240 cm
7 hoppare över 235 cm
30 hoppare över 230 cm
82 hoppare över 225 cm

Bästa någonsin:
10-snitt: 238,40 cm (1988)
30-snitt: 234,64 cm (1988)
100-snitt 228,98 cm (1988)
3 hoppare över 240 cm (1991)
13 hoppare över 235 cm (1988)
42 hoppare över 230 cm (1990)
98 hoppare över 225 cm (1984 och 1993)

Ska man göra något slags analys eller dra något slags slutsats av det här så är väl det mest intressanta att se på skillnaden mellan 2010 och 2011!
Både de tio och de trettio bästa höjdhopparna i världen har blivit två centimeter bättre på ett år och de hundra bästa har höjt sig med en centimeter.
Ska man å andra sidan hitta ett sämre snitt på de 30 bästa höjdhopparna i världen än år 2010 får man ta sig hela vägen tillbaka till 1982… Och även om det inte arrangerades några världsomspännande mästerskap utomhus 2010 så är det ändå ett väldigt märkligt fenomen.
Nu återstår det bara att se hur höjdhoppsvärlden ser ut 2012 – och om jag kan masa mig in bland de 100 bästa i världen…


Mannen med världens kortaste… decimeter, alltså!


Fem över 12 - 291 dagar…
16 oktober 2011 : Klockan 21:28

Tillbaka i mångstegsträsket i Våxnäshallen denna förmiddag och lyckligtvis håller den positiva trenden i sig. Frågan är bara när det ska börja vända nedåt, för motgångarna måste ju komma snart.

Åtta rejäla friidrottsträningar på sexton dagar, plus två fotbollsträningar, får ses som ett okej facit så här långt in i oktober. Kroppen känns lättare, vågen visar lite mindre och även om det gör ont både här och var så är det en bra smärta.

Var har jag ont då?!?
Träningsvärk, som å andra sidan är den bästa värk som finns, i framförallt lårens baksidor och vaderna och dessutom galet mycket träningsvärk i magens nedre regioner.
De gamla hederliga valkarna i händerna är inte heller vad de har varit och har därmed en tendens att gå sönder när jag rycker och frivänder. Och den lika gamla och kanske ännu hederligare broskknölen i nacken har ju också fått några törnar av skivstången på sistone.
Den trefaldigt stukade vänsterfoten är stel och orörlig fortfarande, men jag räknar med att få ordning på den innan det är dags att hoppa höjd om fyra veckor.
Bortsett från det har jag lite ont i knäna, fötterna och andra delar av kroppen. Dessutom har tre års fuskande med stretchingen satt sina spår. Jag är stel, stel, stel i fler kroppsdelar än vänsterfoten, framförallt i baksidan av låren.
Så med andra ord känns läget helt och hållet under totalt kontroll.
Dessutom blir det vila imorgon.

Dagens träning var densamma som förra veckan och inte mycket att skriva om. Mer än att ingen hörsammat min kallelse från gårdagens schloggande och alltså fick jag köra helt på egen hand. Förra söndagens nära-döden-upplevelse behövde inte upplevas igen utan det kändes om inte lätt så i alla fall lättare. Läge att vrida upp motståndet en aning nästa vecka alltså.
Höll alla växelhoppen och vänsterbenshoppen på strax över 18 steg och alla högerbenshoppen på klart under 20 steg. Så det var också en förbättring jämfört med förra veckan.
Alla kurvor pekar således åt rätt håll och som den borne optimisten räknar jag iskallt med att det fortsätter på det viset.
Och för alla er som inte har järnkoll på förra söndagen då:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med fotstyrka och tre stycken sextiometerslopp.

Over and out!


Fem över 12 - 292 dagar…
15 oktober 2011 : Klockan 20:18

Någon storspelare på oddset har jag aldrig varit. Men idag kunde jag i alla fall inkassera 300 kronor på ett spel lagt i början av april på att hudkrämsföretaget från Malmö skulle vinna SM-guld i damfotboll.

Apropå fotboll så har jag på sätt och vis anammat Gary Linekers gamla oslagbara kommentar om fotbollslaget Wimbledon. Att det bästa sättet att se dem spela fotboll är på text-TV.
Eftersom jag aldrig varit killen med mest TV-kanaler i stan så ser jag ytterst sällan de stora fotbollsmatcher som jag egentligen vill se. Så när Liverpool idag tog emot ärkefienderna från Manchester följde jag matchen på en kvällstidnings liveuppdateringssida.
Alltså vet jag inte mycket mer om den än att det blev 1-1.
Och att Steven Gerrard är en gigant!

På samma sätt såg jag Färjestad besegra Frölunda med 2-1 och ta årets första seger denna krisartade säsong. Å andra sidan… för ett lag som varit så framgångsrikt som FBK de senaste åren skapar det ju lite mer spänning att börja serien dåligt. Inget lag som legat så dåligt som Färjestad gör just nu har väl typ ens lyckats nå slutspel förut. Men den typen av statistik är ju till för att överbevisas och krossas.
Och när man ligger sist i tabellen kan det ju faktiskt bara gå åt ett håll…

Men innan all denna idrott på datorn så hann jag med att idrotta lite själv också.
Mer folk i Våxnäshallen denna förmiddag än på de övriga sex pass jag kört där i höst sammantaget. Dessutom vet jag att om jag vill ha hejaklack när jag hoppar höjd i vinter ska jag göra det på lördagsförmiddagarna eftersom ett gäng med cheerleaders tränar på gympamattan bredvid höjdhoppet då.

Höjdhoppet får dock vänta tills min namnsdag, 13 november, som råkar vara en söndag och i väntan på det bygger jag upp den gamla kroppen tillbaka. Inte riktigt till gammalt gott slag, men i alla fall till något i närheten. Eller i alla fall till något bättre än i somras.

Har funderat lite på när i min tidigare karriär jag befinner mig just nu. Rent höjdhoppsmässigt är jag ungefär i sextonårsåldern. Hoppar nog i runda slängar två meter eller strax däröver idag. Å andra sidan körde jag ingen styrka med skivstång på den tiden. Och rent styrkemässigt kan jag tänka mig att jag är någonstans där jag var när jag var 19-20 år och precis hade börjat med sån träning. Vad gäller häckhöjder är jag nog också ungefär där någonstans. Å andra sidan skaffade jag inga högre häckar förrän sommaren 2000, då var jag 24 år.
Så ärligt talat är nog den ekvationen omöjlig och jag är nog drygt 35 år hur jag än vrider och vänder och räknar på det. Återstår bara att se hur högt jag kan hoppa i den åldern.
Helst minst lika högt som när jag var hälften så gammal.

Idag var det återigen dags att lyfta skivstång i form av ryck och frivändningar. Det har aldrig varit något av mina riktiga favoritpass, men ska ändå göras och är en viktig del av träningen.
Å andra sidan hade jag bra teknikhjälp från gamle tyngdlyftaren Richard Nilsson via SOK under min karriär och framförallt de sista två åren förbättrade jag mig en hel del i just de här övningarna.
Som allra bäst gjorde jag 83 kg i ryck och 118 kg i frivändning med en kroppsvikt på ~72 kg. Men då handlade det om ett enda maxlyft och jag var toppad på ett träningsläger i italienska Formia. Båda lyften filmades dessutom av den ene av tvillingbröderna Ciotti, tror att det var Nicola. Men om han har filmerna kvar är en annan sak.

Idag handlade det dock om grundträning och dagens lyft såg ut så här: Ryck: 5 gånger fem lyft á 50 / 50 / 52,5 / 52,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Rycken kändes riktigt bra, frivändningarna lite tyngre och rygglyften i bellybacken gav mig – som vanligt – krampkänningar.
Imorgon är det dags för en ny nära-döden-upplevelse i form av mångsteg. Är någon sugen att hänga på så börjar vi, mina jag och mig själv alltså, värma upp vid tio.


Fem över 12 - 294 dagar…
13 oktober 2011 : Klockan 16:23

Torsdag är en veckodag som det inte skrivits många låtar om. Friday I’m in love, Saturday night, Sunday bloody Sunday, Manic Monday, Tuesday afternoon, Wednesday morning 3 AM och… sen blir det värre!

Å andra sidan behöver man ju inte sjunga just på torsdagarna. Allra minst när man är i Våxnäshallen och hoppar över häckar. Då är det ju bättre att koncentrera sig på dem. Häckarna alltså. Alltså de man hoppar över. Några andra häckar fanns inte i hallen denna eftermiddag.

Eftersom den ena nyckeln till min magiska häcklåda är på älgjakt och den andra enligt uppgift har utvandrat till Malmö får jag nöja mig med de vanliga trähäckarna. Å andra sidan så räcker de gott åt en gammal man som gör så gott han kan fortfarande.

För er som inte är bevandrade i häcklöpning och dess mystik kan konstateras att en alldeles vanlig häck allt som oftast har fem olika höjder som den kan ställas in på. Och här är decimalerna sjukt viktiga.
Det lägsta är 76,2 cm och det är den höjden små barn springer över, eller ja, ärligt talat inte bara små barn. Flickor upp till 17 år och pojkar upp till 13 år på korta häcken och på damsidan på 400 meter häck, till exempel.
Nästa höjd är 84,0 cm. Används av damer, såsom Susanna Kallur, när de rusar fram på 100 meter häck i till exempel VM och OS.
Sen har vi 91,4 cm, alltså tre fot, alltså en yard, höga häckar. Används på herrsidan över 400 meter häck. När Sven Nylander, svensk rekordhållare och trefaldig EM-medaljör på just den distansen, sprang Stockholm Marathon en gång i tiden, med målgång på Stockholms Stadion, hade någon vänlig själ placerat ut en häck åt honom på upploppet. Men efter drygt 42 kilometers löpning hade han lite jobbigt att ta sig över den enligt uppgift.
Näst högsta höjden är en meter jämnt, alltså 100, 0 cm. Används företrädesvis av, eller egentligen bara, av manliga juniorer på korta häcken. Och veteraner då. Så får jag för mig att springa korta häcken i Kil nästa sommar, vilket inte är helt osannolikt, så är det de här häckarna jag ska ta mig över.
Avslutningsvis då. 106,7 cm. Häckhöjdernas häckhöjd. Den som Dayron Robles, Liu Xiang och alla de andra små häcklöparna i Hackebackeskogen fightas på när det gäller.
Sen kan man alltid stoppa in spikar, skruvar, pinnar, papper eller annat man kan hitta längs banan i diverse hål i häckarna för att få dem ytterligare ett par centimeter högre. Men det är en annan historia.

Säga vad man vill, det är stor skillnad på 84 cm och 106,7 cm, i grund och botten kan väl konstateras att kvinnlig kort häck är mer av en sprintgren och manlig kort häck är mer av en teknikgren.
Å andra sidan har jag aldrig varit mycket till sprinter och inte haft mycket till häckteknik heller.
Det är därför jag hoppar över dem istället. Bokstavligt talat alltså.

Och det var alltså därför jag drog till Våxnäshallen denna eftermiddag. Släpade fram sex häckar och höjde upp dem till lagom höjd, snörade på mig spikskorna och satte igång. Så här blev resultatet:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 100,0 cm.
36+36+36+12=120 hopp allt som allt. Helt okej en sånglös torsdag.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.

Nu väntar vi alla med spänning på exakt hur pass mycket träningsvärk jag kommer ha i vaderna imorgon…


Så här kunde det se ut på den gamla goda tiden. Men vill man se mig hoppa så här får man inte komma till Våxnäshallen, då får man surfa in på YouTube…


Fem över 12 - 295 dagar…
12 oktober 2011 : Klockan 21:58

1989 var det första året ÖDIK:s P-76-lag spelade elvamanna fotboll. Vi hamnade i en östlig värmlandsserie vilket innebar resor till Kristinehamn, Karlskoga och förstås Degerfors. Bland annat spelade en kille som hette Toivonen i efternamn i Degerfors. Han var ganska bra. Det var inte jag. På Stora Valla vann de med 14-0, på Tallmovallen vann de med 10-0. Igår sköt hans bror oss till EM. Jag ville mest bara få det sagt.

Men nu var det inte fotboll det här skulle handla om. Den där Toivonen-grejen borde jag ju ha nämnt i förmiddags, men en gaggig gammal gubbe som jag kan inte komma ihåg allt. Istället tänkte jag, vilket den begåvade läsaren redan räknat ut av rubriken, att jag skulle gå igenom dagens besök i Våxnäshallen.

Det var så lugnt, så lugnt, så lugnt när jag kom dit. Faktiskt bara jag och den ene vaktmästaren. Ungefär som på den gamla goda tiden alltså. Sen gled en gammal sprinter från Sunne in i lokalen och började köra fystester med en domare som gärna skulle fått styrt, ställt och hållit lite ordning på oss i division sex. Vi hade liksom behövt en rättskipare av hans kaliber.

Själv gled jag i gammal god ordning in under Figge-boden och hängde vikter på en stång och började häva mig. Fascinerande hur pass stor skillnad det var i hela känslan idag jämfört med 1 oktober när jag körde motsvarande pass förra gången.

För det första: Uppvärmningen!
På rundbanan i Våxnäshallen är var tionde meter markerad. Är det segt krävs det drygt åtta steg för varje tiometersmarkering när jag joggar, känns det lätt kan jag sväva runt på 7,5 per tio meter. Idag låg jag på åtta, förra lördagen var jag väl och nosade på nio – och med puls som en blåval på torra land precis innan dödsögonblicket.

För det andra: Känslan!
Jag har väl helt enkelt börjat se mig själv som lite, lite, lite av en höjdhoppare igen. Det är med en helt annan självklarhet jag kliver in i hallen och rollen som aktiv. Hela agerandet känns annorlunda. Jag håller på att hitta tillbaka till mig själv – och det är skönt.

För det tredje: Lättheten!
Kroppen har redan börjat svara på träningen. Det flyter på när jag springer, det studsar när jag hoppar och det börjar kännas som om jag kommer kunna hoppa höjdhopp utan att få ont i precis hela kroppen. Men det får fortfarande vänta i en månad.

Idag stod alltså diverse benövningar på schemat. Faktiskt precis samma övningar som 1 oktober. Fast förstås med tyngre vikter. För det är så som planen ser ut. Att köra samma gamla hederliga övningar som förr, om än med färre repetitioner och lättare vikter, och att öka på belastningen lite vecka för vecka.

Alltså såg det ut så här idag:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 80 / 80 / 85 / 85 / 90 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 120 / 130 / 130 / 140 / 140 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 85 / 90 / 95 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 95 / 95 / 95 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Lite enkel matematik, bara för att sånt är kul:
Förra veckan lyfte jag totalt 10260 kg. Idag lyfte jag 1260 kg mer, alltså 11520 kg totalt. En ökning med 12,28 %.
Exakt vad jag vill ha sagt med den uträkningen har jag ingen som helst aning om, men alltid retar det någon.

Imorgon ska jag häcka i Våxnäshallen igen. I dubbel bemärkelse.


Och idag gratulerar vi Kajsa Bergqvist på födelsedagen…


Fem över 12 - 298 dagar…
9 oktober 2011 : Klockan 16:04

Ibland undrar man ju hur man är skapt. Vid halv elva i förmiddags tog jag mig en rejäl funderare i just de banorna. Då låg jag på rygg på löparbanan i Våxnäshallen, flämtade tungt och övervägde att spy.

Att den här veteran-SM-satsningen skulle gå över styr ganska snart var ju väntat. Jag kan ju liksom bara träna på ett sätt och det är så som jag gjorde förr om åren. Men eftersom jag trots allt har ett par tre hjärnceller i behåll, varav två drar runt den tredje i skottkärra, har jag i alla fall räknat fram att jag kan göra samma övningar som förr – men i en annan omfattning.

Ändå kan man ju ställa sig frågan: Varför köra 12x60 meter mångsteg en söndagsförmiddag?

Mångsteg är ett typiskt friidrottsord, och sådana ska man kanske akta sig för i en allmän blogg som den här.
Finns en historia om hur svenska friidrottsförbundet en gång engagerat en av de bästa och mest kunniga sovjetiska trestegstränarna, bör väl ha varit på 80-talet eller så, och eftersom denne man inte talade engelska var man tvungna att anlita en tolk. Ryssen började prata och tolken försökte hänga med och hans första kommentar var något i stil med: ”Ja, jag förstår inte riktigt allt här, men han säger något om tre långa steg…”
Det är en sak att kunna ett språk, det är en annan sak att kunna terminologin inom ett specifikt område.
Vad heter till exempel höjdhoppsställning på engelska?

Mångsteg, som kanske lika gärna kunnat heta långsteg eller fåsteg, går i princip ut på att man hoppar så långt man kan på så få steg som möjligt.
En vanlig form är femsteg eller tiosteg, alltså så långt som möjligt på fem eller tio steg. Och antingen kör man växelhopp, man växlar ben för varje steg (typ, springer med låååånga steg) eller så kör man enbenshopp, vilket rimligtvis inte kan behöva någon extra förklaring.

Efter besvikelsen över fjärdeplatsen vid inomhus-EM i Gent 2000 så växlade jag upp träningen ett snäpp med sikte på OS i Sydney samma höst. Så en marsförmiddag skulle jag köra mångsteg. Dittills i karriären hade det mest handlat om stående tresteg, stående femsteg och i undantagsfall stående tiosteg eller femsteg med ansats. Nu bestämde jag mig för att testa gränserna lite och kolla vad jag pallade med: Nog sjutton måste man kunna hoppa mångsteg i sextio meter när det finns en sextiometers bana, och nog sjutton måste man palla att göra det på ett ben.
Sagt och gjort, jag snörade på mig spikskorna och satte igång.

Jag har alltid gillat siffran tolv, den står för fulländning och är mycket bättre som bas i ett räknesystem än tio. Tolv är jämnt delbart på två, tre, fyra och sex medan tio bara är delbart på två och fem. Så det fick bli tolv gånger sextio meter mångsteg den där första marsförmiddagen. Tolv vändor fördelade på tre serier med växelhopp – vänster ben – växelhopp – höger ben.
Det funkade till belåtenhet och jag fortsatte med det. Det passet, med lite vidareutveckling i antalet sextiometershopp (gjorde normalt 24 under uppbyggnadsfasen och har gjort 28 (totalt 1680 meter hopp…) som mest på ett pass), blev det ena benet att stå på när det gällde min hoppstyrka. Det andra var ohemula mängder med häckhopp.

Så idag stod jag alltså där igen. Det är inte mars 2000 längre, det är oktober 2011 och jag snörade på mig spikskorna för att hoppa mångsteg.
De första fyra vändorna gick över förväntan även om pulsen slog otäckt hårt och högt.
De kommande fyra fick det att susa i skallen och svartna för ögonen.
De avslutande fyra gjorde att jag tyckte mig både se ljuset i tunneln, sankte Per med sina nycklar och höra änglarnas kör. Och då menar jag inte de Änglarna som gjort mig till hedersmedlem i sitt sällskap, de sjunger i andra sammanhang.
Förr om åren kunde jag snitta runt sjutton steg per sextiometershoppning. Vänsterbenet var alltid bäst, växelhoppen strax därefter och högerbenet distanserat.
Idag låg jag på 18,5 steg på växelhoppen och vänsterbenet och 19 steg på högerbenet, utom de två sista vändorna när det blev 19 steg på växelhoppen och närmare 20 på högerbenet.

Men det var en grymt skön genomkörare och när jag hämtat mig något så när gick jag och letade fram en medicinboll istället, kastade den i en vägg åttiofyra gånger och sen gick jag hem via duschen.

På söndagens meny:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med tre stycken sextiometerslopp.

Fyra pass i benen nu och idag kändes i alla fall uppvärmningen riktigt bra. Vågen visade glädjande nog ett helt kilo mindre än förra lördagen, alltså 77,8 kg, men det berodde nog mest på att min vätskenivå var någonstans i knähöjd när jag vägde mig och ingen planerad bantning.
Imorgon blir det ingen friidrottsträning utan istället Barnens universitet på Karlstads universitet och sen fotboll med brassegänget.


Man brukar för övrigt kalla dem för "stands" eller "uprights" på engelska. Däremot har jag ingen aning om vad tresteg heter på ryska…


Fem över 12 - 303 dagar…
4 oktober 2011 : Klockan 22:06

Sitter och ser på Hübinette på SVT. Vi har ju kamperat ihop i På spåret hon och jag. Även om det var fyra år sen och tyvärr inte gick hela vägen. Det körde ihop sig i semifinalen mot Hoa-Hoa Dahlgren och Cecilia Hagen.

Vilket naturligtvis osökt får mig att tänka på att årets deltagare i På spåret presenterades idag. Tyvärr var jag inte med, men så gick det rätt dåligt när jag var med ifjol också å andra sidan. Ska jag gissa årets vinnare känns Martina och Erik Haag som huvudfavoriter. Och herr Haag var ju på TV alldeles nyss och pratade mat i Landet brunsås.
Jag har dock aldrig varit någon stor vän av brunsås.
Gillar På spåret desto mer.
Och får jag vara med igen och dessutom välja vem jag vill ha vid min sida faller nog valet på Jan Arnald, han har en gång i en DN-chatt dessutom lovat att han skulle sopa banan med mig, så det skulle kännas bättre att ha honom i samma bur än i buren bredvid.

Men istället för att åka tåg i TV kommer jag ägna hösten åt att lyfta skivstänger, hoppa över häckar och lira lite boll.
Igår kväll samlades sju tappra, glada gossar i en gympasal på Herrhagen och bjöd på futsal som skulle gjort Zlatan… gråtfärdig. Det John Carew gör med en fotboll och Zlatan med en apelsin gjorde ingen av oss ens i tanken.
Men vi hade å andra sidan kul och korade dessutom Kvällens brasse. Bara en sån sak.

Idag var jag tillbaka under Figge-boden i Våxnäshallen igen. Jag, en skivstång och mina dragremmar. Lyftarbältet är två hål längre ut än på den gamla goda tiden, vågen visade 78,3 kg idag, och det slutade som det alltid slutar första gången jag kör ryck och frivändningar på länge.
Händerna gick åt helvete.
Dock inte så mycket åt helvete som jag fruktat. Det var bara en av de gamla valkarna som slets sönder och sved. Så det får ses som ett okej facit trots allt. Dessutom kändes armarna och axlarna ingenting alls. Kände mig lite rädd för det efter x antal smällar i rygg och nacke på diverse leriga fotbollsplaner senaste arton månaderna.
Så det finns hopp om lyft i livet.

Misstänker dock att jag kommer ha rejäl träningsvärk i magen imorgon. Kommer garanterat få rulla ur sängen imorgon bitti istället för att inleda dagen med en situp.
Min morgonrutin har dessutom ändrats drastiskt senaste dagarna. Köpte nämligen en ny väckarklocka på Legoland. Den gamla vann jag i Karlsruhe 1999. Fick två saker i samband med den tävlingen. En väckarklocka som jag använt sedan dess och en förkylning av Tomas Janku som dock gav med sig efter ett par veckor men som förstörde ett par tävlingar den vintern.
Den nya Lego-väckarklockan har nämligen ingen snoozefunktion och det suger ju lite. Men å andra sidan är det ju Lego, så det får liksom gå ändå. Dessutom kommer jag ju upp ur sängen på morgonen och det är väl det som är meningen.

Dagens träning och de första ryck och frivändningar jag gjort sen Eldkvarn brann, eller i alla fall sen någon gång förra hösten:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 45 / 45 / 47,5 / 47,5 / 50 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 60 / 60 / 65 / 65 / 70 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Fotstyrka och 3 x 60 meter genomblödningar

Helt okej genomkörare en tisdag i oktober. Nu är det bara att ladda för mångsteg eller något annat kul vid nästa besök i det som en gång gick under namnet QX-hallen internt.


Fem över 12 - 305 dagar…
2 oktober 2011 : Klockan 20:52

Trots att jag körde på relativt lätta vikter igår så hade jag naturligtvis en smått magisk träningsvärk i låren denna morgon. Och det finns saker som är roligare att göra med träningsvärk än att hoppa över häckar. Men varför ska man göra det man tycker är roligt hela tiden.

Det fanns en tid i mitt liv när dessa häckpass var favoritpasset. Lite drygt tvåhundra hopp över häckar, plintar och lådor.
Å andra sidan fanns det inte mycket som kunde vara mer frustrerande heller. Inte minst som de häckar jag hoppade över var en samling ihopsatta plaströr som föll likt plockepinn en dålig dag. De dagarna tog träningspasset dessutom betydligt längre tid än de stipulerade två timmarna. En bra dag var det gjort på en och fyrtiofem, en dålig tog det minst en halvtimme längre.

Idag tog jag det dock lite lugnare än så. Vanliga trä- och metallhäckar (jag har ju för bövelen lagt av och gett bort nyckeln till min speciella låda med mina egna häckar) som inte når högre än 106,7 cm och bara lite drygt hundra hopp totalt. Men jag misstänker att träningsvärken i låren från igår får sällskap av träningsvärk i vaderna imorgon ändå.
Men å andra sidan finns det ingen bättre värk än träningsvärk!

På dagens schema då, för den intresserade:
Jämfotahopp: Sex gånger fem häckar á 91,4 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tio gånger en häck á 91,4 cm.

Så vi kan väl alla vara överens om att det är en bit kvar till jämfotahopp över 130 cm häckar och löphopp över 170 cm häckar. Men för att hitta tillbaka dit måste jag inte bara träna som en tokig, jag måste dessutom se till att få tillbaka nyckeln till min plåtlåda.
Och att få nyckeln tillbaka är nog den enklaste delen…


En bok om tiden då häckarna var högre, håret var kortare och klockan ännu inte slagit tolv…


Fem över 12 - 306 dagar…
1 oktober 2011 : Klockan 13:14

Det mesta var sig likt i Våxnäshallen denna förmiddag. Det var ett par smågrejer som hade ändrat på sig. Sen var det en stor sak som skiljde också. Problemet var att den stora saken var jag…

Redan uppvärmningen var en nära-döden-upplevelse. Första joggvarvet kändes bra, det andra kändes okej, det tredje var svettigt och det fjärde ett litet helvete. Dessutom hamnade jag, i vanlig ordning, i räkneproblem redan på varv två:
”Har jag sprungit ett eller två varv, har jag sprungit två eller tre, har jag sprungit tre eller fyra… äh, vad fan, minst fyra nu, kanske fem…”
Vissa saker ändras aldrig.
En sak som dock ändrats var vågens placering. Nu stod den plötsligt på andra sidan trästolpen under Figge-boden.
En annan sak som ändrats var vågens siffror. Där det förr aldrig stor mer än 72.0 kg stod det idag 78.8 kg.
Jag. Måste. Tappa. Typ. 4. Till. 5. Kilo. Typ. Nu!

Idag gjorde jag alltså mitt första träningspass med sikte på nästa sommars veteran-SM hemma på Sannerudsvallen i Kil. För att förtydliga detta ”hemma”. Sannerudsvallen är min friidrottsliga hemmaplan. Kil har i övrigt aldrig varit hemma på något sätt.
Vi kan väl säga att det är skönt att det är skottår nästa år. Det ger mig nämligen ytterligare en dag att träna på.
Jag behöver den.
Jag har nog ärligt talat aldrig varit så dåligt tränad som nu.
Det positiva är att jag förmodligen kan hoppa ungefär två meter ändå. Så det finns utvecklingspotential och inte bara avvecklingspotential i kroppen.

Något höjdhoppande lär det dock inte bli de närmaste sex veckorna tror jag. Tanken är att ägna en och en halv månad åt att köra styrka med skivstång, hoppa över häckar, studsa mångsteg och köra en hel del allmänstyrka. Det är det jag behöver mest av allt just nu. Höjdhoppandet får jag tid till sen.

Jag har egentligen inte kört kontinuerlig friidrottsträning på ett och ett halvt år. Den gången var det i syfte att hoppa tillräckligt högt i mötet med Patrik Sjöberg i Autolounge Comeback i Göteborg. Det räckte till 180 cm från fel håll och 215 cm från rätt håll. Vänligt nog hävdar nämnde Sjöberg i sin bok ”Det du inte såg” att jag tog 190 cm från fel håll. Men det är å andra sidan inte det enda faktafelet i den boken. Eller i det kapitlet. Eller faktiskt inte ens på den sidan.
Förra vintern hade jag tänkt att hålla igång hoppandet lite på skoj. Men sen bestämde jag och Magnus oss för att åka Vasaloppet istället. Och säga vad man vill om skidåkning – det främjar inte höjdhoppsformen.
Så i somras blev det bara två meter som högst ett par gånger och det gjorde mest bara ont precis överallt. Men framförallt i upphoppsfoten.
Samma upphoppsfot som jag lyckats stuka tre gånger om under höstens fotbollsspelande, så fotstyrka kommer också läggas till träningen i höst och vinter. Det är också synnerligen välbehövligt nämligen.

Så vad gjorde jag då av dagens träning. När jag väl överlevt uppvärmningen och konstaterat att tre års fuskande med stretching och rörlighet inte gjort mig gott så greppade jag skivstången. Naturligtvis den under Figge-boden och kunde konstatera att Våxnäshallen saknat mig mer än jag saknat Våxnäshallen.
Förr om åren fick jag alltid inleda måndagsträningarna, som var lyftdagar, med att sortera upp alla vikterna på det podiet. Vi kan väl lugnt säga att det inte är någon som inleder eller avslutar någon av sina träningar med det längre. Det var i alla fall lite bättre ordning när jag gick hem än när jag kom, för det underlättar onekligen träningen en hel del om man hittar träningsredskapen!

Så dagens schema då:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 110 / 110 / 120 / 120 / 130 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 75 / 80 / 85 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 85 / 85 / 85 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Inga tunga vikter direkt, men så har jag heller inte rört en skivstång på ett år ungefär. Men det var skönt att köra igenom den gamla kroppen och det är skönt att vara igång.
306 dagar kvar tills fredagen den 3 augusti 2012 då veteran-SM, så vitt jag vet, är tänkt att invigas.


Ska man in i en träningsmiljö där typ alla andra, alltså i teorin och inte i praktiken, skulle kunna vara mina barn så gäller det att förbereda träningskläderna…


Different jumps…
15 september 2011 : Klockan 11:32

Det heter ju höjdhopp för att det bara handlar om att hoppa högst, oavsett när och var. Alltså måste längdhopp bara handla om att hoppa längst. Alltså är Bob Beamon en bättre längdhoppare än Carl Lewis. Punkt och slut.

Den 18 oktober 1968 fick Bob Beamon drömträffarnas drömträff i sitt första hopp vid OS-finalen i Mexico City. Hoppet mätte åtta-meter-nittio och var femtiofem centimeter längre än det dåvarande världsrekordet.
Carl Lewis ägnade en hel karriär åt att försöka slå Beamons fantastiska rekord. Men längre än 8.87 nådde han aldrig under godkända förhållanden. Det skedde vid VM-finalen i Tokyo. En tävling han inte bara förlorade, han blev dessutom snuvad på chansen att slå den mytiska Beamonska rekordet. Mike Powell vann tävlingen på världsrekordet 8.95 (före Lewis medvindshopp 8.91). Ett rekord som firade 20 år här om veckan.
Men vi lämnar Powell där hän och ägnar oss åt Beamon vs Lewis en stund.
8.90 är längre än 8.87. Beamon är bättre än Lewis. Punkt och slut.
Eller?

Jag hör ju till den kategorin människor som anser att man inte kan jämföra två idrottsmän enbart på grundval av ett enda resultat. Det har lätt en förmåga att slå lite snett då. Jag tycker att man måste titta djupare i listorna för att kunna jämföra.
För vad gjorde Bob Beamon egentligen mer än 8.90 i Mexico City och vad gjorde Carl Lewis mer än 8.87 i Tokyo?
Den ene gjorde inte så väldigt mycket mer. Den andre gjorde, kort sagt, en väldig massa mer.
Den enes karriär går att sammanfatta på ett par rader. Den andres kräver ett par sidor.

Mästerskapsmeriterna ser ut så här:
Bob Beamon: OS-guld 1968
Carl Lewis: OS-guld 1984, 1988, 1992 och 1996. VM-guld 1983 och 1987
…och eftersom det här bara handlar om att jämföra två längdhoppare utelämnar vi alla medaljer i andra grenar. Något som alltså inte talar till Lewis fördel.

För att du, käre läsare, ska slippa gräva ner dig i all den statistik som finns på Track and Field all-time Performances Homepage så har jag gjort det åt dig. Den nedre gränsen bland längdhoppsresultaten är 8.20.

Här kommer därför listan över Bob Beamons bästa tävlingar i karriären:
Utomhus: 8.90, 8.33, 8,25 och 8.20
Inomhus: 8.30i, 8.25i, 8.21i, 8.21i och 8.20i
Medvind: 8.39w, 8.33w, 8.21w

Här kommer samma lista för Carl Lewis, och häng med nu:
Utomhus: 8.87, 8.79, 8.76, 8.76, 8.75, 8.72, 8.71, 8.71, 8.68, 8.67, 8.67, 8.66, 8.66, 8.65, 8.65, 8.64, 8.62, 8.62, 8.61, 8.58, 8.56, 8.56, 8.56, 8.55, 8.54, 8.54, 8.53, 8.53, 8.52, 8.51, 8.50, 8.49, 8.48, 8.47, 8.47, 8.43, 8.43, 8.39, 8.38, 8.38, 8.38, 8.37, 8.37, 8.36, 8.36, 8.35, 8.30, 8.29, 8.28, 8.25, 8.23, 8.23
Inomhus: 8.79i, 8.56i, 8.55i, 8.55i, 8.54i, 8.50i, 8.50i, 8.49i, 8.49i, 8.48i, 8.47i, 8.45i, 8.37i, 8.35i, 8.35i, 8.34i, 8.32i, 8.27i, 8.27i, 8.25i
Medvind: 8.91w, 8.77w, 8.77w, 8.75w, 8.75w, 8.73w, 8.72w, 8.72w, 8.67w, 8.63w, 8.56w, 8.50w, 8.45w, 8.45w, 8.35w, 8.34w, 8.34w, 8.33w, 8.30w, 8.26w, 8.25w, 8.23w

Men en längdhoppare har ju, i alla fall allt som oftast, sex hopp i varje tävling. Alltså kan man göra ett långt hopp i en tävling som ändå är kortare än slutresultatet i själva tävlingen. Bob Beamon har inga sådana resultat över 8.20.
Carl Lewis lista över sådana hopp ser ut så här:
Utomhus: 8.84, 8.71, 8.68, 8.68, 8.67, 8.66, 8.65, 8.63, 8.61, 8.60, 8.60, 8.59, 8.59, 8.55, 8.54, 8.53, 8.52, 8.52, 8.51, 8.51, 8.50, 8.50, 8.49, 8.49, 8.48, 8.46, 8.46, 8.45, 8.45, 8.44, 8.44, 8.44, 8.44, 8.43, 8.42, 8.42, 8.41, 8.40, 8.39, 8.39, 8.37, 8.37, 8.35, 8.35, 8.35, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.33, 8.32, 8.32, 8.31, 8.31, 8.31, 8.30, 8.29, 8.29, 8.29, 8.29, 8.28, 8.26, 8.26, 8.25, 8.24, 8.24, 8.23, 8.23, 8.22, 8.22, 8.20
Inomhus: 8.52i, 8.50i, 8.47i, 8.46i, 8.46i, 8.45i, 8.44i, 8.44i, 8.38i, 8.36i, 8.35i, 8.35i, 8.33i, 8.30i, 8.30i, 8.29i, 8.28i, 8.27i, 8.26i, 8.26i, 8.25i, 8.25i, 8.21i, 8.21i, 8.20i
Medvind: 8.83w, 8.73w, 8.68w, 8.68w, 8.68w, 8.66w, 8.64w, 8.60w, 8.59w, 8.56w, 8.51w, 8.48w, 8.47w, 8.44w, 8.43w, 8.42w, 8.41w, 8.41w, 8.37w, 8.30w, 8.30w, 8.29w, 8.28w, 8.28w, 8.27w, 8.27w, 8.21w

För att få med alla Lewis hopp måste vi dessutom lägga till 2x8.50w vid en uppvisningstävling också.

Så där, då har vi alla siffror på plats. Och här följer en kort sammanfattning av läget:
Bob Beamon noterade totalt nio godkända tävlingar (fyra utomhus, fem inomhus) över 8.20.
Carl Lewis har gjort 72 tävlingar (52 ute, 20 inne) över 8.20. Han har dessutom ytterligare 97 hopp (72 ute och 25 inne) på 8.20 eller längre. 72+97 brukar bli 169 och det blir det förmodligen nu också. 169 är 160 fler än 9, för övrigt.
Bob Beamon har totalt 12 hopp (ute, inne, medvind, what so ever) på 8.20 eller bättre i hela sin karriär. Motsvarande siffra för Carl Lewis är 220 tävlingshopp.
Bob Beamons näst längsta godkända hopp i karriären är 8.33 – Carl Lewis gjorde 124 godkända hopp som var längre än så.

Men eftersom det heter längdhopp och det bara handlar om vem som kan hoppa längst så är det ju självklart att Bob Beamon var en bättre längdhoppare än Carl Lewis.
Eller?


Han flög närapå nio meter en magisk dag i Mexico City. Han fick drömträffarnas drömträff och det är inte alla förunnat att få det…


Those were the days…
10 september 2011 : Klockan 18:59

När jag var en liten pilt och såg finnkampen på TV tyckte jag det var coolt att det fanns en Holm med. Han hette Arne i förnamn och hoppade tresteg. När jag själv debuterade i landslaget 1994 berättade jag om det för Arne. Då kände han sig gammal.

Finnkampen är en institution i friidrottsvärlden. Den enda i sitt slag och med en tradition som ingen annan. Jag kom att hoppa femton finnkamper i min karriär. Det var en upplevelse varje gång – på sitt sätt.

1994: Stockholm – fyra på 217 cm – 6-16 / 219-180
Debut i seniorlandslaget och yngst i hela herrkampen. Jag gjorde karriären dittills näst bästa tävling och blev bäste svensk, men fick se mig besegrad av alla de tre finska hopparna. Dagen efter slog Svenska Dagbladets dåvarande sportchef fast att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp. I damlaget hoppade Kajsa Bergqvist, i ungdomslandskampen Staffan Strand. Sune Sylvén hade fel.

1995: Helsingfors – femma på 206 cm – 5-16 / 196-213
Hösten då jag gjorde lumpen och hoppkänsla och form var på flykt. I ett regnigt Helsingfors gjorde jag min sämsta finnkamp, vi torskade grenen med 5-16 och landskampen mot ett finskt lag som tjänade grova pengar på varje svensk som de slog. Men jag slapp i alla fall göra lumpen två dagar.

1996: Helsingfors – fyra på 221 cm – 11,5-10,5 / 205,5-202,5
Första gången jag fick besegra en finsk hoppare iklädd landslagsdräkt. Tre svenska höjdhoppare födda samma år, 1976, vann grenen med minsta möjliga marginal och vi vann landskampen med tre poäng. På det hela taget en riktigt trevlig vistelse i den finska huvudstaden – trots att publiken kastade korv på mig och Staffan Strand på inhoppningen.

1997: Stockholm – etta på 222 cm – 16-6 / 198,5-207,5
Två år tidigare hade det blivit 5-16 i baken, nu blev det 16-6 åt rätt håll – trots att fyra av de sex hopparna var exakt de samma. Det blev ärevarv och vattengravsbad efter att jag och Staffan Strand delat segern i höjdhoppet. Sen delade Stefan Wagnsson och Jörgen Zaki segern på banketten. Samma helg förolyckades prinsessan Diana i Paris.

1998: Helsingfors – etta på 223 cm – 13-9 / 200-206
Min första seger på egen hand i ett kallt och blött Helsingfors. Efter att jag klarat segerhöjden rev jag ut mig på 240 cm bara för att det var kul och blött och kallt. Medan jag reste till Rieti för att hoppa galan där föll vi dock landskampen totalt med knappa sex poäng.

1999: Göteborg – trea på 219 cm – 16-6 / 210-198
Första gången på evigheter som Finnkampen avgjordes i Göteborg och ny trippelseger för de svenska höjdherrarna. Dessvärre hoppade jag bedrövligt illa och förlorade bland annat mot en junior som skulle komma att dominera trestegsvärlden inom ett par år. Det här var mitten på en märklig vecka som gav 213 cm i Karlstad på tisdag, 219 cm i Göteborg på lördag och 232 cm i Berlin på tisdag.

2000: Helsingfors – etta på 234 cm – 13-9 / 216-194
Jag och Jan-Erik Wanhainen hade shoppat loss i en leksaksbutik dagen innan tävlingen. Jag visste att jag var i form, visste att det kunde bli högt. Tre veckor innan jag OS-debuterade blev det nytt personbästa och finnkampsrekord med 234 cm i Helsingfors – sen blev det bad med mumintrollsbadboll och mumintrollsbadring i vattengraven på Olympiastadion.

2001: Göteborg – tvåa på 227 cm – 14-8 / 218-185
I slutet av en lång säsong orkade jag i alla fall bidra till svensk dubbelseger på samma höjd som segrande Staffan Strand. Kvällen efter drog jag och Kajsa Bergqvist till Brisbane för Goodwill Games – där blev det 233 cm, årsbästa och seger. Jag lämnade Austalien den 11 september.

2002: Helsingfors – tvåa på 230 cm – 14-8 / 187-223
Det blev storförlust för herrlaget totalt, men dubbelseger igen för herrhöjdarna. Jag fick dock nöja mig med andraplatsen, återigen på samma höjd som Staffan Strand – vi höjde direkt till 236 cm efter att vi tagit 230 cm, och nära sköt ingen hare heller den här gången.

2003: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 10-12 / 203-205
En av mina absolut tyngsta finnkamper. Jag var i bra form – men slarvade bort höjdsegern och dessutom segern i hela landskampen. Om jag blivit etta istället för tvåa så hade vi vunnit rubbet. Men nu fick Oskari Frösen bli finsk hjälte istället. Han slog mig aldrig igen och det var enda förlusten mot en finsk hoppare på mina tolv sista finnkamper…

2004: Göteborg – etta på 235 cm – 14-8 / 217-191
Första tävlingen efter OS-guldet och det kunde gått precis hur dåligt som helst. Istället gick det precis tvärtom och jag gjorde en av mina allra bästa tävlingar i karriären. 235 cm, seger, finnkampsrekord och dessutom landskampsseger totalt – svensk friidrott var het!

2005: Göteborg – etta på 221 cm – 14-8 / 197-212
Hade hoppat i Bryssel kvällen innan, var förkyld, sliten och helt utan hoppkänsla. Lyckades i alla fall rädda segern efter omhoppning på ett regnblött Ullevi en höst när jag inte vann speciellt mycket och inte hoppade speciellt högt.

2006: Helsingfors – tvåa på 228 cm – 15-6 / 201-204
De knappa rivningarnas kväll på den finska Olympiastadion. Ribban tycktes falla av minsta lilla beröring en kväll när jag återigen fick se mig besegrad i Helsingfors – lyckligtvis av en svensk den här gången. Tyvärr blev det finsk totalseger med tre ynkliga poäng – tio år efter att vi vunnit med lika lite på samma plats.

2007: Göteborg – tvåa på 223 cm – 12-9 / 199-203
Huvudvärk och magsjuka, men höjd skulle det hoppas ändå – och det blev trots allt en andraplats i en svensk dubbelseger. Det årets första och enda förlust mot Linus Thörnblad som nu vann sin andra raka finnkamp. Men å andra sidan ytterligare en sån där jobbigt knapp förlust totalt sett i landskampen.

2008: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 15-7 / 193-215
Inte helt ikapp tidsmässigt sedan hemkomsten från OS i Peking och inte full ordning och reda på hoppningen. Tog 221 cm först i tredje, men räddade situationen och blev tvåa bakom Linus Thörnblad, för tredje året i rad och noterade det årets första och enda förlust mot honom – igen.

Som Patrick Ekwall brukar säga: Det var inte bättre förr, det var annorlunda.


Man har ju varit närmare att klara höjder till och med i Helsingfors…


Back to the Future…
5 september 2011 : Klockan 10:52

Så var då friidrotts-VM i Daegu över. Mycket gick som många trott på förhand: Det mesta handlade om Bolt, jag blev av med ett banrekord och Sverige tog inga medaljer. Men ett VM vore inte ett VM om det inte också innehöll en massa överraskningar.

Att Usain Bolt skulle tjuvstarta på 100 meter hade jag inte väntat mig, inte att han skulle springa så fort som han gjorde på 200 meter heller och ännu mindre att han och hans tre compadres skulle slå världsrekord i korta stafetten.
Jag hade på förhand heller inte trott att Sally Pearson skulle blåsa i mål på 12.28 på korta häcken för damer eller att Christian Taylor skulle flyga närapå arton hela metrar i tresteget.
I Daegu fick vi också lära oss att Ibrahim Jeilan springer bra mycket snabbare än Ibrahim Baylan, att Kirani James kanske inte har större än LaShawn Merritt men springer snabbare ändå och att man kan komma från USA och ändå vinna 1500 meter. Det var ett VM som blev som VM blir mest. Några av de stora favoriterna infriar alla högt ställda förväntningar. Andra hamnar på omslaget till programbladet och misslyckas kapitalt.

För Sveriges del blev VM ungefär som väntat. Vi tog inga medaljer, men det hade nästan ingen heller trott på förhand – och egentligen är det inget konstigt med det.
När SM avgjordes i Gävle för drygt tre veckor sedan var min första reaktion när jag såg resultatlistan i herrarnas höjdhopp att den var väldigt lik den resultatlista jag själv var med och presterade vid SM i Borlänge 1993. Och VM i Daegu 2011 blev för svensk del på många sätt likt VM i Stuttgart 1993.
Inga medaljer, en handfull finalplatser och rubriker om fiasko i kvällspressen. Fascinerande att den kvällspress som redan på förhand dömt ut svenska truppen och berättat för alla sina läsare att ingen hade chans att ta medalj konstaterar att det är fiasko när ingen heller tar medalj. Å andra sidan var det väl det alternativet eller vad-var-det-jag-sa-vinklingen som gällde.

Fast jag tillhör dem som anser att det finns hopp för svensk friidrott. Det finns en ung och lovande generation bakom de som var i Daegu nu – och som är det bästa vi har för tillfället, vi får inte glömma det. Vi kunde inte ha skickat några andra till Sydkorea och trott att de skulle ha gjort bättre resultat än de som var där.
Men ser man på de resultat som svenska ungdomar och juniorer gjort på internationella mästerskap de senaste åren så ser det lovande ut. Men det krävs tid och tålamod, det krävs att de får vara friska och skadefria, träna på som planerat och utvecklas i sin egen takt. Det är inte i London 2012 som svensk friidrott ska vara stark igen, det är kanske först vid EM 2014 och OS 2016 som det ska börja hända grejer igen.

Det kan ju för övrigt vara intressant att jämföra, man ska ju alltid göra det enligt huvudpersonen i ”Mitt liv som hund” – så då gör vi väl det.
Sverige hade alltså en fjärde, en femte, en sjunde och en elfteplats i Daegu.
Spanien hade en tredje och en fjärdeplats – och inget mer bland de åtta bästa.
Portugal hade en femte, två sjätte, en sjunde och en åttondeplats. Serbien hade en sjätte och en sjundeplats.
Brasilien hade ett guld, en sjätte och två åttondeplatser.
Rumänen hade en sjätte och en åttondeplats.
Italien hade ett brons, en fjärde, en femte och två åttondeplatser.
Så det är ju faktiskt inte så att det bara är vi i Sverige som inte badar i medaljer efter varje friidrotts-VM som avgörs.
Ja, det var bättre för åtta år sen i Paris, men det var precis lika illa för sexton år sen i Göteborg. Ibland kan det vara bra att komma ihåg det när man målar fan på väggen och dömer ut svensk friidrotts framtid.


Precis som i Göteborg 1995 blev det ukrainskt guld i damernas tresteg och precis som 1995 tog Sverige inga medaljer i Daegu 2011…


Election…
2 september 2011 : Klockan 15:56

Jag tycks, lite smått i skymundan till och med för mig själv, ha gått och vunnit borta i Daegu.

För fyra år sen valdes jag in till IAAF:s aktivas råd och eftersom det är ett av de minst betungande uppdrag som jag någonsin har haft – vi har haft ett möte sedan dess – så ställde jag på Svenska friidrottsförbundets förfrågan upp också i årets omröstning.
Av 1840 röstberättigade aktiva under pågående VM var det 479 som orkade bry sig om att rösta och 463 röster som godkändes (att de hade prickat för exakt sex kandidater var, varken mer eller mindre.)

Av dessa 463 var det 397 som kryssat i undertecknad. Tvåa i omröstningen blev den polska stavhopperskan Monika Pyrek med 372 röster och trea Japans världsmästare i slägga: Koji Murofushi med 368.
Övriga tre invalda blev David Oliver, USA, Manuel Martinez, ESP och Benjamin Limo, KEN.
Nu är frågan om vi kommer ha mer än ett möte de närmaste fyra åren.

Men om inte annat bådar ju denna seger gott med tanke på att jag kandiderar till IOK:s aktivas råd vid omröstningen i London nästa år, trots att det är tre år sen jag la skorna på hyllan så verkar i alla fall friidrottarna minnas mig fortfarande.


Kanske är jag den ende division VI-spelaren i fotboll som haft makt över världens bästa friidrottare…


20 years after 2…
1 september 2011 : Klockan 19:22

Så blev det ändå Jesse Williams som vann till slut. Även om han varit den bäste hopparen i år, sett till utomhussäsongen, så vågade jag nog ändå inte tro att han skulle bli världsmästare. Men det är ju 1 september.

Tretton man kom till start. Ganska väntat fick ett par av dem problem redan på inledningshöjderna. Darvin Edwards, som var en av de stora överraskningarna i kvalet i förrgår, blev förste man att försvinna. Han tog med sig både Dmytro Dem’yanyuk (som tillsammans med pappa Aleksey har världsrekord i far+son-hoppning 235+233) och Donald Thomas ut på 225 cm. Och tio man hoppade vidare på 229 cm. Nio man hoppade, åtta klarade och nio hoppade vidare, utan en av de andra kvalknallarna Guowei Zhang, på 232 cm.
Sju man klarade den höjden och om jag räknat rätt i hastigheten var det första gången sedan OS-finalen i Sydney 2000 som sju man klarade den höjden i en och samma tävling!
Så långt var två man felfria: Jesse Williams och jättesensationen Trevor Barry. Williams fortsatte sin felfria svit och i övrigt var det bara Aleksey Dmitrik som klarade 235 cm och guldet blev amerikanskt, silvret ryskt och bronset bahamanskt.

Sedan jag la av med höjdhoppet hösten 2008 har det varit ryska guld i samtliga internationella mästerskap: Ukhov vann IEM 2009, Rybakov VM 2009, Ukhov IVM 2010, Shustov EM 2010 och Ukhov IEM 2011 – men nu blev det USA.
Precis som det blev på dagen för 20 år sedan. Den 1 september 1991 vann Charles Austin VM-guld i Tokyo på 238 cm. Själv vann jag Svealandscupen i Sollentuna på 193 cm. En bra dag på många håll och sätt.
Det är också här som jag lite inom parentes och finstilt helt utan andra kommentarer bör nämna att jag tävlade mot Jesse Williams 21 gånger under min karriär…
…jag slog honom 20 gånger.

Det har annars varit ett väldigt bra höjdhoppsår i år, det kan ingen (eller jo en…) förneka.
Så här långt i år har 24 hoppare levererat totalt 81 tävlingsresultat på 231 cm eller högre. För att hitta fler får vi gå tillbaka till 1994!!
Det året gjorde 27 hoppare totalt 110 resultat över 231 cm – Javier Sotomayor stod för 30 av dem, varav 9 dessutom var över 240 cm!!
Tittar vi bara på utomhusresultat så har 20 hoppare mäktat med 59 resultat över 231 cm. För att hitta ett bättre utomhusår får vi gå tillbaka ända till 1994, igen, då 19 hoppare stod för sammanlagt 66 resultat över 231 cm.
Efter ett tunt 2010 (bara 39 resultat över 231 cm sammanlagt på hela året!!) så har manligt höjdhopp, lite i det tysta eftersom vi inte har några framgångsrika svenskar just nu, fått ett rejält lyft i år. Varför är oerhört svårt att svara på, men lite av en generationsväxling är på gång. Av dagens tretton VM-finalister var Trevor Barry äldst med sina 28 år och det var med två killar födda 1991.
Alltså samma år som en amerikan senast vann VM-guld!!

VM i Daegu har levererat relativt dåliga segerresultat i många grenar. Dagen bjöd på ett lysande undantag i form av Lashinda Demus. Hennes segertid på 400 meter häck är den tredje bästa någonsin!!
Ironiskt nog var David Greenes segertid på herrarnas 400 meter häck den sämsta i VM-historien.
Men han är å andra sidan inte mindre världsmästare för det!!

Inatt väntar kval för Christian Olsson och jag önskar honom verkligen all lycka och välgång! Ett hopp och finalklart vore verkligen drömscenariot. Det var ju så det brukade fungera förr om åren och det får gärna göra det igen.


Tangerat VM-rekord och guld för exakt 20 år sedan. Fem år senare vann han OS. De kallade honom Snake, han heter Charles Austin…


Information till Aftonbladet…
30 augusti 2011 : Klockan 20:20

Samtliga stavhopperskor rev ut sig i finalen…

…det hör liksom till att man gör det i den grenen och även i höjdhopp. Det är liksom inget som är rubrikstoff…


Ibland undrar man mer än vanligt vem som sätter rubrikerna i tidningen…


A night less ordinary…
30 augusti 2011 : Klockan 08:43

Jag gav er tolv blivande höjdhoppsfinalister i mitt senaste inlägg. Nu är det dags att skörda frukterna efter nattens odlingar.

Av de tolv jag räknade upp igår gick nio till final, två missade och en kom inte ens till start. Så det får väl klassas som ett helt okej facit.
De jag hade fel på var väl dessutom de som kändes minst troliga i en final. Tom Parsons var det tolfte och sista namnet jag la till på min lista igår. Bohdan Bondarenko var en chansning som lika gärna kunde varit Dmytro Dem’yanyuk – som de facto tog sig till final. Däremot kände jag mig rätt säker på att Kyriakos Ioannou skulle gå till final – å andra sidan är det oerhört svårt att nå finalen om man inte ens ställer upp i kvalet.

Till slut blev det tretton man i finalen. Utöver de nio jag tippade rätt gick alltså Dem’yanyuk (som inte var helt oväntad även om han aldrig tidigare lyckats ta sig till final i ett stort mästerskap) Trevor Barry, Darvin Edwards och Guowei Zhang dit.
Och jag kan lugnt och utan att skämmas erkänna att jag aldrig någonsin tippat vare sig Barry, Edwards eller Zhang som finalister ens om jag rabblat upp tjugofem av de trettiofyra som kom till start. Å andra sidan noterade Edwards nationsrekord för Saint Lucia och Zhang slog personbästa och blev förste kines i en VM-final sedan Bi Hongyong i Göteborg 1995.
Det var väl heller inga av de riktigt stora som försvann redan i kvalet. De stora namnen (Ukhov, Shustov, Williams, Spank etc) gick alla vidare och även om Dusty Jonas och Martyn Bernard, till exempel, båda försvann så har ingen av dem någonsin visat sig vara säkerheten själv på en höjdhoppsbana även om båda har en hög högstanivå.

Mer att säga om kvalet är självklart att det var tidernas bästa!
Ingen höjdhoppare har någonsin klarat 231 cm i en kvaltävling – inatt gjorde tio man det!
Naturligtvis hänger det ihop med vad kvalgränsen legat på tidigare och diverse olika kvalregler genom åren. Men tio man över 231 cm, arton man över 228 cm och tjugotvå man över 225 cm får klassas som tidernas breddmässigt bästa.
Vid OS-finalen 1988, också den i Sydkorea, dock i Seoul, klarade hela tolv man 231 cm – det mesta någonsin i en och samma tävling. Nu tror jag väl inte att finalen kommer att bli lika breddmässigt stark som kvalet. Många har förmodligen redan bränt större delen av sitt krut i kvalet, jämför med Osaka för fyra år sedan. Men finalen känns väldigt öppen på förhand, även om jag fortfarande sätter mina surt förvärvade won på Ukhov, Barshim eller Williams.
Höjningarna i finalen: 220 – 225 – 229 – 232 – 235 – 237 + 2 cm.
Spank hoppar först, Barshim hoppar sist och de andra elva däremellan.

Det som ännu återstår att utreda är vem av Chondrokóukis och Barshim som var förste man över 231 cm i kvalet, ty det var ju denne någon som raderade ut mitt banrekord inatt.


En gång i tiden hade jag banrekord här, det har jag inte längre…


En annan väldigt rolig lek…
29 augusti 2011 : Klockan 21:27

Alltid när det vankades höjdhoppskval förr om åren satt jag ju där på hotellrummet, eller var jag nu bodde, med startlistorna framför mig och vägde för och emot och plockade fram tolv tänkbara finalister. Nu tänkte jag göra det offentligt.

34 hoppare till start, 22 ska bort, 12 ska till final. Ribban höjs från 216 till 221 fortsätter till 225 och sen vidare till 228 innan man är framme vi kvalhöjden 231.
Följande dussin hoppare (i bokstavsordning) kommer i slutändan att ta sig igenom alla helvetets kval och hoppa final på torsdag:

Jaroslav Bába, CZE
Mutaz Essa Barshim, QAT
Bohdan Bondarenko, UKR
Dimítrios Chondrokóukis, GRE
Aleksey Dmitrik, RUS
Kyriakos Ioannou, CYP
Tom Parsons, GBR
Aleksandr Shustov, RUS
Raul Spank, GER
Donald Thomas, BAH
Ivan Ukhov, RUS
Jesse Williams, USA

Sen kan jag räkna upp säkert tio till som har kapacitet för att hoppa en final. Men någonstans måste man välja och det här tolftedels grosset känns i skrivande stund mest sannolikt.
Trist dock att inga svenskar kommer till start i årets VM, faktiskt första gången det händer i VM-historien att ingen svensk manlig höjdhoppare står på startlistan.

Just kvalhöjden 231 cm är också lite intressant för en höjdhoppsnörd, så klart.
Det är nämligen en höjd som har klarats av exakt 200 hoppare genom alla tider! Av dessa 200 är 21 stycken med i VM den här gången. Av dessa 21 är det Ivan Ukhov som klarat minst den höjden i flest tävlingar, nämligen 52 stycken varav 36 inomhus och 16 utomhus.

Eftersom jag då och då får en genomtidernalista i höjdhopp mailad till mig från Portugal, vilket är ironiskt eftersom Portugal typ är det land i Europa som har sämst nationsrekord i höjdhopp (i alla fall om vi räknar bort pytteländer som Andorra och San Marino och så), så kan jag presentera lite djupare statistik i ämnet här:
Världsrekordet är 245 cm.
240 cm har 11 stycken (varav två svenskar) klarat.
235 cm har 71 stycken (varav fyra svenskar) klarat.
230 cm har 274 hoppare (varav fem svenskar) klarat.
225 cm har 706 hoppare (varav åtta svenskar) klarat.
222 cm har 1152 hoppare (varav femton svenskar) klarat.
Listan slutar på 222 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 223 cm.

Motsvarande siffror på damsidan:
Världsrekordet är 209 cm.
205 cm har 13 stycken (varav en svenska) klarat.
200 cm har 63 stycken (varav två svenskor) klarat.
195 cm har 185 stycken (varav fyra svenskor) klarat.
190 cm har 520 stycken (varav nio svenskor) klarat.
187 cm har 867 stycken (varav sexton svenskor) klarat.
Damlistan slutar på 187 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 188 cm.

Frågan vi alla ställer oss är på vilket sätt det här hänger ihop med ÖDIK:s högst eventuella framtida möten med FC Porto i Europa League…


Han har något som inte jag har, ett nationsrekord…


Räkna med bråk…
29 augusti 2011 : Klockan 17:20

Förkylningen håller mig i ett starkt grepp och det blev varken jobb på Kau eller träning i Östra Deje ikväll. Däremot har jag för tredje dagen i rad suttit och livebloggat och chattat med Expressens läsare under friidrotts-VM, och det är inte det sämsta.

Dagens stora snackis blev förstås herrarnas häckfinal. Cubanen Dayron Robles såg smått oslagbar ut i semifinalen och ledde länge finalen. Dock pressad av amerikanen Jason Richardson. Men, men, men då kom kinesen Liu Xiang som skjuten ur en kanon och i fornstora dagar och var på god väg mot guldet när han och Robles hakade i varandra både en och två gånger mellan de sista häckarna. Robles diskades, Richardson fick guldet och Liu silver.
Jag tvivlar ju starkt på att Robles medvetet försökte stoppa Liu, han hade ju trots allt fullt upp med att kriga mot Richardson på andra sidan om sig, så frågan är ju om det verkligen var en diskning.
Å andra sidan är nog inte sista ordet sagt i den här frågan ännu.
Den riktigt stora frågan är fortfarande hur pass lik Steve Urkel cubanen egentligen är på en skala…

På 400 meter tog sig de belgiska tvillingarna Borlée vidare till finalen. Roligt eftersom det måste vara de mest kända tvillingarna från det landet sen Tintins ganska obskyra polare Dupond och Dupont.
Noterbart också att det bara är en amerikan i final och att han dessutom precis kommit tillbaka från en dopningsavstängning.
Intressantaste namnet för framtiden i den finalen är nog ändå Kirani James från Grenada – bara nitton år gammal, lång och gänglig, men kapacitet för att springa kvartsmilen riktigt fort redan nu!!

Rolig gammal tävling: Nämn tio kända belgare utan att googla fram dem…

Inatt vankas höjdkval för herrarna. 34 hoppare till start. 231 cm eller tolv bästa vidare till final. Frågan är bara vem som först klarar kvalhöjden, det blir dessutom den som tar ifrån mig mitt knappt fem år gamla banrekord på stadion i Daegu.
När jag la hoppskorna på den berömda hyllan för snart tre år sedan så lämnade jag 40 banrekord efter mig, i trettioåtta olika städer, i tretton länder och på tre kontinenter.
Jag har fortfarande 37 av dessa kvar. De jag förlorat är i Banská Bystrica, Thessaloniki och Helsingborg. Inatt ryker förmodligen ett till, som sagt…
Å andra sidan vet man aldrig med kval. Det är ett förmiddagskval i Sydkorea, höjningarna är 216 – 221 – 225 – 228 – 231 så det kommer förmodligen att räcka med 228 cm för final. Men om mer än tolv gossar klarar den höjden så höjs ju ribban obönhörligen till 231 cm.
Nåväl, rekord är till för att slås har jag hört. Guldmedaljer har man ju däremot för evigt.

Tidernas bästa höjdkval i VM-sammanhang var för övrigt det i Osaka för fyra år sen, då klarade 15 man den uppsatta kvalgränsen 229 cm. Trots att det var förmiddag och rent löjligt varmt…
…å andra sidan var det bara sex av oss som klarade minst 230 cm i finalen två dagar senare.

Nej, nu är det dags att återgå till apelsinerna och näsdukarna, det är ju match på fredag och det finns de som anser att jag behövs då. Frågan är om de som anser det hejar på ÖDIK eller IFK Munkfors…


Det var alltså inte den här killen som blev diskad på 110 meter häck idag, men hade han sprungit hade han garanterat blivit det…


Seven…
28 augusti 2011 : Klockan 16:53

Så blev det inte Usain Bolt och sju andra som sprang VM-final på 100 meter. Det blev sju andra och ingen Bolt. Frågan är väl om det inte var tidernas största VM-antiklimax som vi fick se på TV från Daegu idag.

Det har ju varit en del jiddrande med tjuvstartsregeln de senaste åren. Först fick alla göra varsin och man blev diskad först när man gjort två. Sen fick någon göra en och den som gjorde loppets andra blev diskad. Nu blir man diskad direkt. Och jag tycker att det är bra.
Den där mellanversionen av regel var ju bara löjlig eftersom ingen hade något personligt att förlora på att tjuvstarta. Varningen var ju ändå kollektiv. Alltså lönade det sig att chansa, alltså blev det en tjuvstart i vartenda sprintlopp, typ.
Originalregeln var väl inte heller perfekt eftersom det fortfarande kunde löna sig att chansa och det chansades ju ganska vilt ibland. Höjden av parodi var väl på 110 meter häck vid Europacupen i Gateshead 2000. Korta häcklöpare (inte kroppsligt korta alltså, utan de som springer den kortare häcksträckan. På engelska är de high hurdlers…) har alltid haft en förmåga att tjuvstarta mer än alla andra. I Gateshead diskades tre löpare och ytterligare en blev varnad. De kom, så vitt jag minns, iväg på åttonde försöket.
Då är det onekligen bättre när det blir som idag. Trots att den diskade heter Bolt.

Hade dagens lopp varit en gala, som trots allt handlar lika mycket om uppvisning som om tävling, så hade Bolt garanterat fått springa – och ingen, inte ens konkurrenterna, hade ifrågasatt det beslutet.
Har en arrangör betalat, i runda slängar, två miljoner för att Bolt ska springa 100 meter, eller 200 meter, så kvittar det nog om det är han eller någon annan som tjuvstartar.
Men ett mästerskap är ett mästerskap är ett mästerskap. Och det är precis det som är grejen med mästerskap. Det handlar om att vinna dem där och då och på plats. Det kvittar hur överlägsen eller bra du är. Presterar du inte i det givna ögonblicket så vinner du inte.

Och naturligtvis var det ingen som ville ändra tjuvstartsregeln när Dwain Chambers blev diskad i semifinalen på samma sätt som Bolt blev i finalen. Alla löpare är jämlika, men en del löpare är mer jämlika än andra, eller hur var det nu Orwell skrev…

För övrigt får man väl säga att Carolina Klüfts VM-insats är mer än väl godkänd. Visst kan man tycka att hon kunde hoppat längre än 6,56 i finalen, men å andra sidan var det bara fyra stycken som hoppade längre än henne. I hela världen. I en VM-final. Och det är också det som ett mästerskap handlar om. All världens förståsigpåare och soff-experter kan stirra sig blinda på årsbästalistan och säga att Carro bara ligger 32:a på den. Men å andra sidan är det inte på den listan som VM-finaler avgörs. Det är på den arena och på den dag som IAAF har bestämt. Och det är där och då som man ska prestera.

Bara att hoppas att de mest högljudda kritikerna tystnar nu och att Carro får träna på mot London nästa år, hålla sig frisk och skadefri och avsluta sin fantastiska friidrottskarriär på bästa möjliga sätt. Det är hon värd.


Fast idag gick det för fort vid helt fel tillfälle…


Fredagen den trettonde…
26 augusti 2011 : Klockan 08:53

Imorgon, eller snarare inatt, sparkar de trettonde världsmästerskapen i friidrott igång borta i Daegu. Det är inte mycket vi vet om hur det kommer att sluta där borta ännu. Men vi kan misstänka att mycket kommer att handla om Bolt och att en svensk blir av med ett stadionrekord.

Friidrotts-VM arrangerades första gången 1983 och är således en ny företeelse jämfört med EM (1934) och OS (884 f. Kr. eller 1896 beroende på hur man räknar) och eftersom jag är en gammal man så har jag något slags minnen till samtliga dessa VM.

1983: I Helsingfors blev den blott 20-årige jätteskrällen Gennadiy Avdeenko, från det som då hette Sovjet och som nu heter Ukraina, världsmästare i höjdhopp på 232 cm medan världsrekordhållaren Zhu Jianhua tog brons, och då var det kanske en klen tröst att han höjde sitt världsrekord till 238 cm hemma i Shanghai några veckor senare.
Själv var jag sju år gammal och hade börjat leka höjdhopp på grannens baksida. Personbästat låg på sisådär 85 cm.

1987: Patrik Sjöbergs största år och stora VM. Guld med 238 cm i en rafflande final i Rom där forne världsrekordhållaren Igor Paklin och regerande världsmästaren Avdeenko delade silvret på samma höjd som Sjöberg vann det på.
Elva år gammal hade jag klarat 140 cm och hängde under senhösten på en klasskompis till Kil för att bli höjdhoppare.

1991: Charles Austin blev förste och hittills ende amerikan att vinna VM-guld i höjdhopp när han klarade 238 cm i Tokyo den 1 september. Årets VM-final avgörs samma datum och kan mycket väl återigen ge amerikanskt guld.
Samma dag som VM-finalen vann jag en tävling i Sollentuna på 193 cm och hade samma år vunnit IUSM och USM och ansågs i bästa fall lovande med mitt personbästa på 194 cm.

1993: Javier Sotomayor dominerade världshöjdhoppet synnerligen eftertryckligt en period i början av 90-talet. Det här året noterade han det ännu gällande världsrekordet, 245 cm, och vann VM-guld i Stuttgart på ännu gällande VM-rekordet 240 cm.
Jag hade hunnit bli sjutton år, hoppat 214 cm, deltagit i en JEM-final och drömde om högre höjder och den stora världen.

1995: VM gick i Göteborg och den svenska sommaren visade sig från sin bästa sidan medan Troy Kemp från Bahamas hoppade hem VM-guldet i en spännande duell mot Sotomayor där båda klarade 237 cm.
Undertecknad låg i lumpen, hade en skitsommar i största allmänhet, men hade i alla fall höjt personbästat till 221 cm.

1997: Aten välkomnade världen och Sotomayor blev den förste, och hittills ende, att bli världsmästare två gånger om när han som ende hoppare klarade 237 cm – det högsta hoppet i världen det året och ett banrekord som skulle tangeras tio år senare.
Med en skadad fot satt jag hemma i Forshaga med mitt personbästa på 230 cm och grämde mig över att jag inte getts en ärlig chans att kvala in till VM.

1999: En månad före VM stängdes Sotomayor av för dopning och stängdes av i två år. The new kid in town stavades istället Vyacheslav Voronin som hoppade som i trans i Sevilla. Han flög över 237 cm och trots att segermarginalen bara skrevs till två centimeter var han fullständigt överlägsen.
Jag gjorde mitt första VM, hade inte riktigt tillvaron under kontroll och slutade tia på 225 cm.

2001: Martin Buss kom från ingenstans, eller i alla fall en skadefylld tillvaro hemma i Tyskland, fick på hela skiten i Edmonton och vann VM på 236 cm. Fyra blev Sotomayor som, skulle det visa sig, ett par veckor tidigare testat positivt för nandrolon och stängdes av på livstid.
Sällan har någon VM-femma blivit så kapitalt utskälld i svensk media och av svenska folket som jag blev efter den här finalen. Efter Sotos avstängning blev jag istället tidernas mest utskällda VM-fyra.

2003: Paris och mäktiga Stade de France stod som värd för VM och tidernas längste vinnare presenterade sig i form av Jacques Freitag som klarade 235 cm i det som blev hans stora stund i livet – och det var dessutom sista gången som han besegrade mig.
Den längste hopparen vann, den kortaste blev tvåa. Och jag var grymt besviken över den silvermedalj jag fick med mig hem från modets huvudstad.

2005: I en märklig final blev det på sätt och vis en repris från tjugotvå år tidigare. En ukrainare vann på 232 cm. Den här gången hette han Yuriy Krymarenko och det är inte många som har sett honom sedan dess. Men VM vann han.
Det var det VM jag borde ha vunnit. Men en rejäl infektion, den tredje på kort tid denna sommar, satte stopp för det och det blev bara en fiaskoartad sjundeplats – och början på en lång period full av småskador och sjukdomar för min del.

2007: Han kom som ett yrväder en aprilafton med en hoppstil som såg ut som den gjorde. Men helt respektlös var han och VM i Osaka vann han som andre bahaman genom tiderna. Donald Thomas var, och är, hans namn och ska det någonsin göras en film om en höjdhoppare så är det väl om honom.
Ytterligare ett VM där jag kunde och kanske borde ha vunnit. Men jag gjorde mina dåliga hopp på fel höjd och slutade återigen på fjärde plats i en stor mästerskapsfinal.

2009: Så fick han då äntligen sitt guld efter många och långa strävsamma försök och silver. Sällan har en hoppare mer förtjänat en VM-titel än vad Yaroslav Rybakov gjorde i Berlin den här regniga augustikvällen.
Höjdskorna låg på den så kallade hyllan som fotbollsskorna plockats ner ifrån. Just den här kvällen spelade jag kändisfotboll i Stenstorp och blev bestulen på en solklar straffspark.

2011: Mycket kommer att sägas och skrivas om det VM som står för dörren. För egen del nöjer jag mig med att konstatera att mitt stadionrekord på 230 cm hänger minst sagt löst den närmaste tiden. Kvalhöjden för att ta sig till final är nämligen satt till 231 cm. Vem som vinner? Historien säger att det antingen blir någon av de riktigt etablerade eller någon närmast okänd, så:
Ivan Ukhov eller Mutaz Essa Barshim.
Men jag håller en extra tumme för Jesse Williams.


Idag är det fredag. Det är det här också. Dock inte han som var med i första upplagan av "Expedition Robinson" utan han som vann VM i Paris 2003…


Evigt ung…
23 augusti 2011 : Klockan 21:24

Jag har alltid haft fel. Hela min elitidrottskarriär tittade jag lite snett på de där överåriga gamla gubbarna, och tanterna, som kallades veteraner och som friidrottade. I rest my case, ni har gjort rätt. Det måste ju vara bättre att hålla igång, även om man springer 400 meter på en kvart, än att inte träna alls och bara äta chips istället.

Nästa år arrangerar Kils AIK Friidrott veteran-SM på Sannerudsvallen. Det har de gjort förr. 1986 närmare bestämt. Det var innan jag ens satte min fot på en riktig friidrottsarena. När jag la av hösten 2008 hade jag bestämt mig för att spela fotboll och kanske testa lite annat i träningsväg. Men höjdhoppet var det slut med. Fotboll har det blivit, med varierande framgång. Näst sist i division VII första året, seger i division VII ifjol och just nu, med fem matcher kvar, näst sist i norra värmlandssexan. Jag har gått in i väggen två gånger om på GöteborgsVarvet och klarat mig bättre i Broloppet. Vasaloppet har jag åkt, förvisso öppet spår men lika långt för det, och Vansbrosimningen överlevde jag till min egen förvåning tidigare i sommar.

Men höjdhopp… nja, jag har ju hållit igång lite till ”husbehov”. Hoppade 221 cm på träning och 215 cm i Autolounge Comeback förra vintern och 215 cm igen i Superstars förra sommaren. Men några riktiga tävlingar har jag inte tänkt mig att hoppa mer. Eller hade. För när ett SM, låt vara ”bara” ett veteran-SM, arrangeras på min hemmabana så måste jag ju vara med. Eftersom jag vunnit USM, JSM och SM både inne och ute så är det liksom bara VSM kvar att vinna i sådana sammanhang – och titlar är alltid titlar. Dessutom finns det ju ett mästerskapsrekord, 200 cm, och svenska veteranrekord, 216 cm ute och 223 cm inne, att jaga efter…

Frågan är väl dock hur allvarligt jag ska ta det här och hur högt jag mäktar med att hoppa. Tanken är väl att försöka köra en tre-fyra pass per vecka och varva styrka och hoppövningar, ungefär som på den gamla goda tiden fast i mindre omfång. Kvalitet framför kvantitet, helt enkelt.
Sen var det ju det där med höjden… känns lite ironiskt att svenska M35-rekordet är 90% av mitt personbästa, även om jag inte vet exakt vad jag ska dra för slutsats av det än. Och inte har jag någon aning om jag når de höjderna heller, mer än att jag har en känsla av att jag borde kunna göra det. Om inte annat får jag väl fråga evigt unge Dragutin Topic om råd. Han tycks ha funnit ungdomens källa och har som 40-åring mäktat med hela 224 cm i sommar - världsrekord för den åldersklassen. Vilket får ytterligare en dimension om man lägger till att han också har världsrekord för juniorer med 237 cm…

Nåväl… något personbästa i höjdhopp lär det inte bli vare sig nästa år eller någon annan gång i framtiden. Däremot ska jag försöka mig på att ta mig igenom ett par grenar till på VSM – och där borde jag ha vissa möjligheter. 11.42 på 100 meter skulle kunna gå att slå och 7.18 i längdhopp likaså – båda rekorden härstammar för övrigt från samma kväll på Tingvalla IP, den 13 september 1999. Om det sen blir några fler grenar återstår att se. Men skulle det bara handla om att slå personliga rekord borde jag kanske tävla i slägga istället...

Och apropå inget alls, ettor på gamla klassiska Trackslistan just detta datum genom åren:
1986: Madonna – Papa don’t preach
1997: Puff Daddy & Faith Evans – I’ll be missing you
2003: Per Gessle – Här kommer alla känslorna (På en och samma gång)
2008: Katy Perry – I kissed a girl


These shoes are made for jumping…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011