Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Årets julklapp
9 december 2013 : Klockan 09:47

2500 sportfrågor, om allt från Carolina Klüft och Wayne Gretzky till Ronja Röverdotter och Gamle svarten. Det kan helt enkelt inte misslyckas som julklapp till någon som är det minsta sportintresserad…

 




Hobbiten
26 januari 2013 : Klockan 17:52

Eftersom det är ganska precis tio år sedan som jag harvade mig igenom hela Sagan om ringen-trilogin i nedskriven form och Peter Jackson bestämt sig för att göra film igen så gav jag på mig på att läsa Hobbiten. Något ska man ju göra. Och läsa.

Nu har jag ju inte masat mig iväg till närmaste biograf. Inte någon längre bort heller för den delen. Men efter att ha läst 277 sidor Tolkien, inklusive bilder signerade samma Tolkien, så är det en stor gåta hur man lyckats dra ihop tre filmer av det här.
Tre kortfilmer vore ju en sak. En trio rullar som får mastodontsfilms-Mats att dregla glatt känns mer tveksamt.
Nåväl… Jag är å andra sidan tveksam till mest hela fantasy-genren som sådan och med facit i hand borde jag kanske ha läst Hobbiten när jag var sisådär 9-10 år gammal. För det känns mest som en bok som riktar sig till barn i det åldersspannet.
Färdiggnällt! Jag har läst den, den var inget vidare.
Nu ska jag ägna kvällen åt att se folk hoppa högt på en livestream från Tjeckien, om inte annat är det kul att de till och med böjer hopparnas namn. Just nu tävlar Emma Greenova-Tregarova.
Mycket nöje om du klickar här. Ikväll hoppar Uchov och Barshim…


De imperfekta…
6 februari 2012 : Klockan 17:32

Ska man till att skriva sig en bok kan man göra det på ganska många olika sätt. En roman till exempel. Eller en hel svit av romaner om man har orken och det säljer tillräckligt bra. Men vad gör man om man vill skriva en roman men inte har en tillräckligt lång historia.

Jag har alltid smågillat novellsamlingar. Men grejen med en novell för mig är att den gärna får ha lite av en twist på slutet. Inte nödvändigtvis som en vits med en poäng. Men något som ändå får mig att dra på munnen eller känna förvåning. Något som vänder upp och ner på sakernas tillstånd eller får håret på armarna att resa sig i givakt.

När det kommer till noveller så finns det få, om ens någon, som besegrar herrarna Archer och Forsyth. Jeffrey och Frederick i förnamn. De kan konsten att lägga upp historien så att jag bara längtar efter det slut som jag vet kommer att ställa sakerna på sin spets – och elegant rasera allt de byggt upp. Saknas det i en novell så finner jag den meningslös. Och jag har läst alldeles för många sådana genom åren.

Men också novellsamlingar kan skrivas på olika sätt. Åtminstone två olika. Antingen helt från varandra fristående. Eller med något slags sammanhang i form av personer, platser eller händelser. Raymond Carvers ”Short Cuts” till exempel. Eller egentligen inte som exempel. Eller jo. För i bokform är berättelserna helt fristående från varandra, om jag minns den rätt, men i filmatiseringen av dem så hänger de ihop. Elegant. Riktigt elegant.

Sen kan man ju skriva en massa noveller och låtsas att de är en roman också. För ärligt talat, alla ni som läst ”Slumdog millionaire” – visst är det egentligen bara en samling noveller som hålls ihop av att de handlar om samma huvudperson med ett utantillverk som är en frågesport. Också grymt snygg uppbyggt om någon skulle bry sig om att fråga mig.

”De imperfekta” av Tom Rachman är på sätt och vis uppbyggd på precis samma sätt – men på sätt och vis än mer raffinerad. Här handlar det på sätt och vis om en tidning. Men bra mycket mer om människorna som jobbar på tidningen eller som finns i deras närhet. Och det är först halvvägs in i boken som en trött läsare som jag lyckas koppla ihop att samma personer har en förmåga att dyka upp i små biroller här och var.
Jag gillar det, jag gillar det skarpt och jag gillar det så mycket så att det här är en sådan där bok som jag skulle kunna tänka mig att läsa en gång till någon gång framöver. Bara för att upplevelsen av den skulle bli så totalt annorlunda.


En bok om en tidning med människor som du och jag och vi…


Gustavs grabb…
2 februari 2012 : Klockan 19:32

Det var längesedan som jag var någon TV-tittare av rang. Även om det fanns en tid då jag slaviskt följde serier som ”Vänner” och ”Spin City” så är den tiden sedan länge förbi. Nu finns det egentligen bara två TV-program som jag verkligen vill se varje vecka. Det ena är ”På spåret” för att jag tycker det är det bästa svensk TV presterat. Det andra är ”Veckans brott” bara för att Leif GW Persson kryddar programmet med one-liners utan dess like.

Det har blivit ett par deckare av GW (G som i Gustav och W som i Willy) genom åren. Men när jag ser tillbaka så inser jag att det är förvånande få av hans böcker som jag har läst, huvudsakligen för att det dröjde rätt länge innan jag upptäckte honom. Precis som det dröjde länge innan jag hittade fram till ”Veckans brott” i TV-tablån.
Att jag inte läst så många av hans böcker är ju synd på ett sätt, men bra på ett annat. Och eftersom jag är en positivt lagd människa, vilket naturligtvis stör en del, så ser jag det goda i att jag har en hel del bra läsupplevelser kvar framöver.

Enligt samma logik som ovan är det ju lite sent att läsa hans biografi först nu, men den som väntar på något gott och så vidare. Men sak samma. Det finns en aspekt som är rätt intressant med boken som sådan och det är att GW redan på omslaget konstaterar att det här är hans berättelse – som han själv minns den. Inget prat om att det är en sann historia eller så. Utan helt enkelt hans egen minnesbild av verkligheten.
Och han gör en snygg återkoppling till detta när han i kapitel 73 låter ”Den Vetenskaplige Detektiven konfronteras med sin författare” och konstaterar att han minns totalt fel i en fråga som var oerhört enkel att kolla upp. Jag gillar det. Det är bara att inse att fler människor som skriver sina biografer borde kollat upp fakta noggrannare innan de låter saker och ting gå i tryck.
Ingen nämnd, ingen glömd.

Och även om jag själv har lite svårt att ta till mig hela grejen med en klassresa och uttrycket för den, vilket naturligtvis i mångt och mycket beror på att jag aldrig varit där fullt ut själv även om jag i viss mån gjort något slags klassresa också jag, så är det en bra bok. Såklart. Min största behållning ligger nog dock ändå i berättelserna från hans egen uppväxt och det Stockholm som fanns då.
I övrigt ser jag fram emot fler tisdagskvällar och ännu fler vassa kommentarer.


Hade jag skrivit bok enligt samma logik hade den hetat "Johnnys pôjk"


Gengångare…
26 januari 2012 : Klockan 11:13

I början av oktober 2004 fick jag tips om att läsa en norsk författare jag aldrig hört talas om och en varning på köpet: Det är som att köpa knark på skolgården, du kommer bara vilja ha mer…

I snabb takt den där hösten plöjde jag igenom de tre böcker som fanns tillgängliga av Jo Nesbø: Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan. Sen tog vi en liten paus ifrån varandra. Jag vet egentligen inte varför. Men det blev bara att jag inte läste flerr.

Men sen, våren 2008, kom beroendet långsamt smygande tillbaka och jag köpte och läste Frälsaren (som ivrigt påstår att 13 december 2003 var en söndag…) och sen var jag liksom fast igen. Jag insåg att det fanns två böcker i serien om Harry Hole som utkommit och utspelade sig redan innan Rödhake, och tacknämlig nog hade både Fladdermusmannen och Kackerlackorna precis kommit i pocket. Så jag kastade mig över också dem, för att liksom få ihop hela historien. Även om man aldrig får ihop en hel historia om man läser böckerna i fel ordning – och jag hade nu lyckats läsa trean, fyran, femman, sexan, ettan och tvåan.

På hösten 2008 kom Snömannen och sen blev det Pansarhjärta så fort en kommit ut.
I måndags, medan jag fortfarande kände mig frisk och kry nog var jag en sväng in på Akademibokhandeln i Karlstad – och där stod den och bara lockade mig, likt det fiolin den visade sig handla om: Gengångare, senaste boken av Nesbø, den nionde i serien om Harry Hole.

Tilläggas bör att jag sedan Pansarhjärta också hunnit läsa Huvudjägarna som kanske till och med toppar Hole-serien eftersom den kändes så mycket roligare, ljusare och gladare. Det kändes som den där typen av bok som författaren helt enkelt var tvungen att få ur sig, som skrevs bara för att historien var för rolig för att inte berättas och den skrevs med en glädje som lyser igenom i vartenda kapitel, sida och mening. Jag gillar sånt.
Men jag gillar å andra sidan Harry Hole också.

Gengångare är tjock, vilket är lite symptomatiskt för den gode Nesbø. Var och en av böckerna om Hole tycks ta mer plats i bokhyllan än sin föregångare. Men det gör väl å andra sidan inget. Historierna blir allt mer komplicerade, på ett bra sätt, och intrigerna följer förstås samma väg. Dessutom är det uppenbart hur Nesbø utvecklats som författare och berättare om man jämför första och senaste (för Gud förbjude att det är den sista…) boken i serien.
Och även om det är en lång väg att vandra om man vill ha hela berättelsen om Harry Hole klar för sig så kanske det ändå kan vara värt att kasta sig över Fladdermusmannen och sen ge sig på övriga sju böcker innan man biter tag i Gengångare. De är värda det, både Jo Nesbø och hans synnerligen misshandlade alter ego Harry Hole.


Han går igen, Harry Hole alltså


Hotellet i hörnet av bitter och ljuv…
25 januari 2012 : Klockan 17:38

Det fanns en tid när jag hade väldigt svårt för böcker med alltför öppna slut. Jag ville liksom att alla trådar skulle knytas ihop och få reda på exakt vad som hände med alla personer i boken. Jag har växt ifrån det, inte minst bevisat av att få böcker har så öppna slut som ”Patient 67” av Dennis Lehane, den kanske bästa bok jag har läst.

Istället har jag börjat irritera mig på rena slarv- och/eller faktafel som dyker upp både här och var i de böcker jag läser. Det kanske bara är något litet hit eller dit som är fel, men för varje fel jag hittar, desto mer tvivlar jag på det jag läser. Ska man blanda in verkliga personer eller händelser i en uppdiktad historia gäller det trots allt att få ihop kronologin och att alla fakta stämmer överens med det verkliga förloppet. Skriver man en biografi eller sina memoarer gäller det i allt högre grad. För verkliga händelser är trots allt väldigt enkla att kolla upp. Man kan till exempel inte påstå att det bara tar en timme med tåg från Karlstad till Stockholm, eller att den 25 januari 2012 var en fredag. Missar man på så enkla detaljer faller hela det korthus man diktat upp samman.

Redan på sidan tre av sin ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” trampar Jamie Ford i det så kallade klaveret – två gånger om. Året är 1986 och även om Seattle är både Bill Gates och Microsofts hemstad betvivlar jag starkt att den sörjande sonen som just mist sin mor i cancer kan söka stöd hos en online-supportgrupp. Att Bruce Lees son Brandon dog först 1993 verkar inte heller spela någon större roll eftersom han redan 1986 var begravd bredvid sin far på Lake View Cemetery med en makalös utsikt över Lake Washington.

För mig är det smått obegripligt att i alla fall det senare exemplet på fel kan gå igenom hela processen med författare, korrekturläsare, förläggare och så vidare utan att rättas till. Alltså var jag redan från sida ett, eller i alla fall tre, skeptisk till Fords bestseller.

Också framåt slutet av boken lyckas han koppla in Internet i all sin glans när den online-supportgrupp-sökande sonen inom loppet av några timmar, med datorns hjälp, lyckas leta upp den kvinna som varit borta från världen, eller i alla fall Seattle, i drygt 40 år.
När jag gick sista året på gymnasiet testade vi att surfa på Internet en gång, det gick så långsamt att absolut ingenting hände alls. Det var 1995. Marty Lee i boken fixar alltså att redan 1986 söka rätt på en försvunnen kvinna via nätet.
Det är inget annat än vansinnigt imponerande – eller en totalmiss!

Men om vi bortser från detta – och ett par till suspekta kronologiska småsaker i boken – så är den helt igenom underbar. Historien är snyggt berättad samtidigt som den ger en fruktansvärd bild av hur USA behandlade sina egna medborgare med japanska rötter under andra världskriget. Boken påminner mig på många sätt om David Gutersons ”Snö faller på cederträden” och Mark Mills ”Amagansett” som båda är böcker jag håller högt. För innerst inne är jag en blödig jävel och hade jag varit så blödig att jag gråtit av böcker jag läst så hade jag gråtit av den här.


Snyggt omslag, bra bok - men ett par grova missar…


Al Capone…
21 januari 2012 : Klockan 19:32

I min ungdom såg jag filmerna ”De omutbara” och ”Mobsters – mot maktens höjder” både en och två och tre gånger, och då blir man ju liksom i alla fall lite fascinerad av gangsters, maffian – och Al Capone

Ska man dock tro på Henrik Höjer, författaren till ”Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen”, så stämmer i princip ingenting alls som någonsin skrivits eller filmatiserats om mannen som en gång var samhällets fiende nummer ett i USA. Eliot Ness verkar inte ha varit mycket att hänga i någon julgran och ibland undrar man ens om Al Capone var det.

Det finns naturligtvis något romantiserat kring förbudstidens USA och framväxten av den organiserade brottsligheten. Och visst ska man inte tro på allt som Hollywood producerar, men om man som författare inleder en bok med att berätta att de flesta inte vet något alls om den verklige Al Capone så lägger man onekligen ribban ganska högt. Om inte annat får man ju se till att presentera den verkliga bilden.

Det är möjligt att Höjer lyckas med det, men i så fall var Capone allt och ingenting. Ena minuten verkar han vara en superstar av Michael Jackson och Britney Spears-kaliber (den ende verklige person som någonsin figurerat i ett Tintin-album enligt uppgift) och i nästa verkar han bara ha varit en gangster i mängden. Bilden är inte direkt okomplicerad, kan väl konstateras. Att det tog mig nästan exakt två månader att ta mig igenom den här boken – och att jag läste två andra som kändes intressantare under tiden – säger väl egentligen det mesta om vad jag tyckte om den.


…det blir mycket roligare om man tror på Hollywoood-versionen av Al Capone…


Himmel över London…
17 januari 2012 : Klockan 14:22

För ett tiotal år sedan satt jag och såg på TV och såg en fantastisk berättare. Men det skulle dröja rätt många år innan jag läste något av honom.

Det bör ha varit SVT och något slags intervjupratprogram och bland inslagen fanns att en av förra veckans gäster fick ställa en fråga till nästa veckas gäst. Det slumpade sig så att en Håkan kom att fråga en annan Håkan.

Håkan (Hellström) frågade Håkan (Nesser) om hur man egentligen går det perfekta mordet. Håkan (Nesser, alltså) halkade in på en lång utläggning som bland annat, har jag för mig, innehöll ett par vadarbyxor och som inte tycktes följa något som helst logik. Slutklämmen till Håkan (Hellström, alltså) var att han skulle sätta in x antal tiotusen kronor på Håkans (alltså Nessers) bankkonto så skulle det nog lösa sig med den saken.

Jag hade naturligtvis hört talas om Håkan (fortfarande Nesser) tidigare men det hade aldrig blivit av att jag läst någon av hans böcker. Däremot hade jag halvt om halvt lyssnat ihjäl mig på Håkans (Hellström vill säga) debutskiva, som jag fortfarande rankar som en av de bästa svenska plattor som någonsin gjort. Och framförallt det bästa Håkan (Hellström, åter igen) gjort.

Till slut, när jag fyllde 31 år, fick jag Håkans (Nesser den här gången) bok ”En helt annan historia” av GG och på ett träningsläget i Formia slukade jag den som bara bra böcker kan slukas. Given fullpoängare enligt mitt dåvarande femskaliga system och jag kom att, i sinom tid, kasta mig över fler av hans verk. Jag har dock helt stått över van Veeteren-dekalogen, men läst större delen av resten genom åren.

Fjolårsjulens presentkort på Akademibokhandeln kom, i samband med en grov felparkering som lyckligtvis gick obemärkt förbi på Annandagen, bland annat att gå till Håkans (Nessers alltså, Hellström har vi sedan länge lagt bakom oss i det här inlägget) senaste roman ”Himmel över London”. Och nu är den alltså avslutad. Klämde sista meningen i en minibuss ganska exakt mitt emellan Innsbruck och München medan jag frös som en hund, trots att jag är en människa utan hund.

Om Håkans (Nesser) svar till Håkan (Hellström, tillbaka i diskussionen igen) i det där sedan länge bortglömda TV-programmet var långt och slingrande är det inget mot vad ”Himmel över London” är. Men herrejösses vilken historia han väver ihop, mannen från staden K-.
Frågetecknen är onekligen bra många fler än utropstecknen när slutet är nått och pärmarna (och till och med omslaget ger pluspoäng) slutligen slås ihop. Berätta historier kan han, Håkan (Nesser), och skriva ner dem likaså. Det här är en bok jag kommer bära med mig länge i tanken.


En lång och slingrande och snårig historia som lämnar en hel del frågetecken efter sig. Men vilken historia sen.


Svår svårare Ekwall…
2 januari 2012 : Klockan 11:32

Det började, som så ofta annars, med ett skämt mellan mig och en journalist. Ett skämt som kom att leda till att en helt annan journalist helt osannolikt nog kom att spela fotboll i ÖDIK.

NWT-Kenneth, samme NWT-Kenneth som fick sig ett scoop både här och var igår, har alltid varit grönvit och skrivit gott om klubben i mitt hjärta. När ÖDIK valde att hösten 2008 lägga ner herrverksamheten var han en av dem som skrev mest om att vi borde fortsätta och hålla liv i herrlaget.

När det väl blev klart att herrlaget hölls vid liv genom något slags konstgjord andning hade jag och NWT-Kenneth ett snack i frågan och eftersom vi var ett lag utan tränare och coach och det mesta så föreslog han att vi skulle göra som Tre Kronor gjort – ha ett rullande coachschema.

Några dagar senare fick jag ett svårt telefonsamtal. Mannen i den andra ändan av telefontråden undrade om jag hade lust att (jag misstänker att förstärka är fel ord så jag säger spela) spela med hans TV Allstars i någon match under sommaren.
Självklart, sa jag, du kan betala tillbaka genom att komma och coacha mitt ÖDIK i någon match.
Coacha, sa han, jag kan väl få vara med och spela.

Jag trodde att det bara var något sådant där som man säger och att det inte skulle bli något av med det mer. Så döm om min förvåning när samme Ekwall ringde ett par veckor senare och undrade hur spelschemat för division VII centrala Värmland såg ut och vilken eller vilka matcher han kunde spela.
Vi gjorde klart med övergången, han bloggade om det, och lyckades få ihop att han skulle göra grönvit debut på hemmaplan mot Norrstrands veteraner i slutet av juli.
Det fanns dock ett par problem: Han vakande upp i Båstad matchdagens morgon och jag skulle befinna mig i Stockholm i samband med avsparken.
Men problem är till för att övervinnas. 44 mil i bil genom regn och rusk och E45:an mellan Göteborg och Karlstad är inte rolig i vanliga fall. Han hittade fram till Östra Deje och för er som inte varit där, det gäller att inte blinka när du kör förbi, för då missar du ”samhället”. Han tog sig till Tallmovallen och rätt omklädningsrum, kände inte en enda människa av de han skulle spela med, spelade fotboll i nittio minuter, fick betyget ”…han har inte gjort bort sig nämnvärt…”av den kräsna publiken (som ju är vana att se storfotboll…) och åkte sen ner till Göteborg för att övernatta där på vägen tillbaka till Båstad.

Man kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall och väldigt många tycker väldigt mycket. Men min respekt har han och det finns få personer som älskar att spela fotboll lika mycket som den mannen gör. Han kom att göra tre matcher i ÖDIK-tröjan (hittills ska jag väl skriva, det finns alltid en öppning för fler) och även om han har förlorat dem alla tre glömmer jag aldrig hur lycklig han var över att få kliva in på en grön och saftig gräsplan för att få spela match – varje gång.

ÖDIK-äventyret är roligt och väl berättat i hans blogg – och jag är glad att de finns med i hans bok som kom ut strax före jul. Ekwalls blogg är en av de två som jag slaviskt följer, den andra är Bank & Nivas, och det är kul att återuppleva gamla minnen i bokform.
Det hade ju dessutom varit lätt att bara ge ut bloggen i kronologisk ordning och så hade det inte varit mer med det. Men istället är det uppdelat i ämnen så att man kan fokusera helt på en galen husbilssemester, en brat-kanin eller fotbollskarriären i en värmländsk lingonserie.
Och även om det, naturligtvis, leder till att kronologin hoppar lite, eller till och med en hel del, så gillar jag ändå upplägget. Mycket för att det helt enkelt är lite svårare än den enkla utvägen. Ett snyggt, eller kanske svårt, dokument över en bra, eller svår, blogg, helt enkelt. Eller svårt.


Helt enkelt en svår bok…


En dag…
26 november 2011 : Klockan 16:49

En enda gång har jag tävlat i höjdhopp den 15 juli. Det var på det nya millenniets första år och jag vann Europacupens Superliga i ett motvindigt Gateshead. På vägen hem köpte jag mig en Sunderland-tröja, inte för att jag håller på Sunderland, utan för att det var en Asics-tröja också.

Egentligen kanske det är märkligt att jag inte lyckats pricka in fler 15 juli-tävlingar i karriären. Men när jag går igenom den 476 tävlingar långa listan så tangerar jag datumet då och då, men jag tävlar alltså bara på det en enda gång. Ironiskt nog skedde det alltså dessutom i England.

Vad är då grejen med 15 juli?
Jo, grejen är ”En dag” av David Nicholls. En av årets mest omtalade filmer med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Men också en av årets mest omtalade böcker. Och som alla vet är böcker alltid bättre än filmer som bygger på böcker som varit bra. Och eftersom jag är en bokläsare så har jag gett mig på den nu – äntligen. För den har stått hemma i bokhyllan rätt länge vid det här laget.

Det börjar lite trevande, den 15 juli 1988, och första kapitlet är ärligt talat inget vidare. Men tar man sig förbi det, till nästa och nästa och nästa nedslag i historien så växer den. Och som den växer…
Jag läste ”På vinst och förlust” av David Nicholls här om året, sommaren 2007 för att vara exakt. För att vara ännu mer exakt så läste jag ut den 8 juli. Vilket är ironiskt eftersom jag åkte till Lausanne dagen efter för att tävla, vann på 228 cm i kyla och blåst, och jag sitter i Lausanne och skriver det här just nu. På samma hotell dessutom.

Den boken gjorde väl dock inget större intryck på mig och är huvudskälet till att jag inte gett mig på ”En dag” förrän nu. Trots alla hyllningar och stora ord.
Nåväl. ”En dag” är smart uppbyggd. Ett nedslag i två människors liv på en specifik dag, den 15 juli, varje år från 1988 och framåt. Det kommer en liten hint om att något är på gång ena året och nästa år har det, och mer än så, hänt i historien. Smart idé som förvaltas riktigt bra hela vägen hem.
Nu är bara frågan om jag någonsin kommer komma mig för att se filmen.
Eller hoppa höjdhopp den 15 juli.


Nej, det handlar inte om Tommy Nilssons gamla schlager från 1989…


The Affair…
20 november 2011 : Klockan 19:44

Söndagen den 9 mars 1997 hoppade jag min första mästerskapsfinal i seniorsammanhang. Det var inomhus-VM i Bercyhallen i Paris och inte en käft, i stort sett, visste vem jag var när jag kom dit. Något lite fler visste vem jag var när jag åkte hem.

Svensk friidrott var på väg på att bli het under andra halvan i nittiotalet. Vi var en ung generation på väg upp, men speciellt mycket uppmärksamhet fick vi inte. Vintern 1997 fick jag mitt första internationella genombrott genom att jag besegrade ett antal meriterade hoppare vid en inomhusgala i norska Stange och fyra veckor senare tog jag 230 cm för första gången.

Tävlingen i Stange var märklig på många sätt. Inte minst för att de två som var med mest som utfyllnad i ett meriterat startfält kom att göra upp om segern i en lång omhoppning. Det är faktiskt enda gången som jag rivit sju (!!) hopp i rad – men ändå vunnit en tävling, till exempel. Martin Buss, sedermera världsmästare i Edmonton 2001, kom tvåa bakom mig. Och dessutom slog jag fyra OS-finalister från Atlanta ett halvår tidigare. Däribland Steinar Hoen och Dragutin Topic.

Tre veckor efter Stange tog jag mitt första SM-guld inomhus när jag klarade 226 cm med lätt darr på ribban i tredje och sista försöket i Malmö. Det innebar dessutom att jag klarade kvalgränsen till den vinterns inomhus-VM som alltså arrangerades i Paris ytterligare tre veckor senare.

Väl där vräkte jag mig över 227 cm i första försöket i kvalet, slet av mig linnet och juckade i otakt på höjdhoppsmattan. Något som väckte de svenska tidningarnas intresse och nästa dag var jag stekhet i både Aftonbladet och Expressen. I finalen tog jag en rövare och stod över 229 cm – och var sen riktigt nära på 232 cm i första försöket. Ett hopp som räckt till medalj om jag klarat, men nu fick jag nöja mig med delad åttondeplats tillsammans med Steinar Hoen istället. På kvällen hamnade vi på Buddha Bar, hette det nog, där bland annat tidernas kanske största pojkband, Backstreet Boys, befann sig samma kväll.

Vad jag inte visste då var att min litteräre hjälte Jack Reacher gick lös i Carter Crossing, Mississippi samma helg. Den sextonde boken i serien, The Affair, om den före detta militärpolisen utspelar sig nämligen som en prequel, som det heter på svenska, till den första boken Dollar. Vi får följa Reacher på hans sista uppdrag som militärpolis när han skickas ner till en håla i närheten av en stor armébas för att, under cover, hjälpa till att lösa mordet på en ung kvinna.
Det här är den första boken i serien som jag läser på engelska – och just nu finns inga fler böcker i serien – och även om jag kanske tappar ett och annat ord och några förkortningar här och var så är det ett härligt flyt i det skrivna språket också i original. Något som dessutom gör att jag får ge en eloge till den som översatt de andra böckerna i serien till svenska.
Men just nu är det alltså slut på Jack Reacher och Lee Child för ett tag och jag har en känsla av att det är David Nicholls som står på tur på läslistan nu.


Jag och Jack Reacher har avslutat vår tioåriga affär, för den här gången…


Värt att dö för…
11 november 2011 : Klockan 16:02

Första, och de facto enda, gången jag besökte Sydkoreas huvudstad Seoul så blev det fel. När jag i ösregn klev av flygbussen in till stan så trodde jag, med ledning av kartan i min hand, att hotellet låg rakt framför mig. Det gjorde det inte, det låg rakt bakåt. Efter den så kändes hela staden bak och fram. Av någon anledning är det samma sak med Arlanda.

Sitter på tåget hem från Stockholm mot Karlstad efter en snabbvisit till huvudstadens stora flygplats och en träff med den tilltänkta svenska OS-truppen i London nästa år. Syftet var att presentera aktivas råd, vilket Mästerskytten från Bankeryd gjorde med elegans, och att föra fram mig som kandidat till IOK:s aktivas råd nästa sommar – med uppdrag för OS-gänget att dels rösta på och dels lobba lite för bland sina konkurrenter.
Kanske inte i samband med själva tävlandet på själva arenan dock, då har ju alla lite annat att tänka på, men i alla fall.

Men så var det ju det här med Arlanda. Jag vet inte själv varför, men jag har fått för mig en gång för alla att terminal 2 ligger längst norrut och terminal 5 således längst söderut på det bygget. Ändå är det ju uppenbart så att när man kommer med tåget in mot flygplatsen så ligger den första stationen, den som således ligger längst söderut eftersom Stockholm ligger söder om Arlanda, under terminal 2 och 3 och den andra stationen, som väl till och med heter Arlanda norra, ligger under terminal 5.

Jag har flera gånger konstaterat för mig själv att det ligger till på det här sättet och jag har upprepade gånger försökt få in i min träskalle att jag vänt flygplatsen upp och ner. Eller kanske inte upp och ner bokstavligt talat, men i alla fall bildligt utifrån en kartbild. Annars skulle det vara svårt för planen att lyfta eftersom de då skulle flyga in i jordens innanmäte istället för upp i luften. Ja, ni fattar.

Men idag var jag där igen och hade hela tiden känslan att jag gick mot norr när jag gick åt söder och vice versa. Nu spelar ju det här förstås orimligt lite roll eftersom jag aldrig behövt springa orientering på Arlanda, knappt någon annanstans heller lyckligtvis, men lite störande är det. Å andra sidan har jag en bekant som på samma sätt lyckats vända hela Gotland upp och ner och det kan onekligen bli lite besvärligare om man är ute och kör bil på ön. Lyckligtvis kan man ju bara köra ett visst antal mil fel, sen tar vattnet vid och man får vända, men ändå.

And now something completely different som Monty Python och hans glada cirkus körde med för att en gång för alla döda den typen av TV-övergångar.
Fick senaste svensköversatta Lee Child i mina händer här om dagen och läste ut den i en vit limousine igår. Det är den första bok jag någonsin läst ut i en limousine, vilket å andra sidan kan bero på att det är första gången jag åkte limousine över huvudtaget. Nu har jag dessutom skrivit ordet limousine fyra gånger inom loppet av tre meningar vilket känns som en nätt överdrift.
Boken som sådan höll vanlig Lee Child- och Jack Reacher-klass. Som den femtonde i ordningen har han ju lite att leva upp till för att behålla sitt rykte som den hårdaste, tuffaste, osårbaraste och schysstaste killen i stan. Han åker på rätt mycket stryk, men han röjer förstås upp röran i en amerikansk småstad och gör sig av med alla orosmoment för de stackars kuvade invånarna. Jag gillar Lee Childs sätt att berätta på, det är rappt och smidigt, det flyter på när man läser och jag vill gärna läsa ett kapitel till hela tiden. Eller en bok till. Därför har jag investerat 218 surt förvärvade och beskattade kronor på NK idag och köpt min första Jack Reacher-roman på engelska – The Affair.
På Pocketshop på Centralen kostade den bara 189 kronor visade det sig – senare på dagen.


För femtonde gången har den tuffaste killen i stan ordnat biffen…


Nattåg till Lissabon…
5 november 2011 : Klockan 17:05

När jag var liten, i vart fall mindre än jag är nu, och var i skraven mellan en- och tvåsiffrig ålder hade jag inga höga tankar om Portugal. Det var ett land jag inte visste speciellt mycket om, men jag visste tillräckligt. De hade nämligen Fernando Gomes.

I kvalen till fotbolls-VM i Mexico 1986 och fotbolls-EM i Västtyskland 1988 lottades Sverige i samma grupp som Portugal. I båda hemmamatcherna mot Portugal på Råsunda i Stockholm förlorade Sverige med 1-0. Båda gångerna gjordes målen av nämnde Gomes. Båda gångerna var detta en i allra högsta grad bidragande orsak till att Sverige missade att kvala in till mästerskapen. Av totalt elva mål i landslaget var han tvungen att göra två på bortaplan i kvalmatcher mot just Sverige. Att han gjorde fyra mot Malta kändes mer uthärdligt.

Så det var ju med mer än lite lidande som jag klistrade in portugiserna i mitt Panini-samlaralbum till Mexico-VM 86 istället för svenska hjältar som Torbjörn Nilsson, Stig Fredriksson och Thomas Ravelli. Till Västtyskland 1988 lyckades dock inte Portugal kvala in, men å andra sidan hade jag inget samlaralbum heller.

1994 besökte jag så Portugal för första gången och kunde konstatera att det inte var riktigt så illa som Fernando Gomes velat göra gällande i september 1984 och 1987. Men sjundeplatsen på junior-VM i landets huvudstad gjorde väl inte direkt att jag älskade stället heller. Den kärleken fick vänta tills i mars 2001.

1998 tilldelades den portugisiske författaren José Saramago Nobelpriset i litteratur och han kom att bli en av de första nobelpristagare jag läste när jag uppslukades av hans ”Historien om Lissabons belägring”. Samma bok låg nedpackad i väskan när jag lämnade Forshaga bakom mig den 8 mars 2001 för att resa till den stad där inomhus-VM i friidrott skulle avgöras tre dagar senare.

Nu blev det dock inte mycket läst, desto mer hoppat och jag knep min första av fyra VM-titlar inomhus. Fernando Gomes var glömd. Lissabon var en vacker och trevlig stad, Portugal var ett underbart land och bara av den orsaken tycker jag om att läsa böcker som utspelar sig i denna stad vid floden Tejo. Därav boken ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier.

Med tanke på att jag har hållit på och läsa den här boken i närapå två månader och den inte är mer än 380 sidor lång så säger ju redan det en hel del om vad jag tyckte om den. Historien om Raimund Gregorius, lärare i klassiska språk hemma i Bern, som plötsligt en dag möter en mystisk portugisisk kvinna på en bro i staden berör inte. Trots att hon med läppstift skriver ett telefonnummer i pannan på honom, trots att han bryter alla sina invanda mönster och lämnar allt han känner som sitt i den schweiziska huvudstaden och beger sig till Lissabon utan att kunna ett ord portugisiska så blir det aldrig riktigt intressant. Han knyter kontakter med alla människor som rörde sig runt en sedan länge död läkare, vars bok han helt oförhappandes köpt i en spansk bokhandel i Bern, och nystar upp en sedan länge glömd historia. Men det blir aldrig riktigt, riktigt spännande ändå. Trots ett och annat tänkvärt citat såsom: Om vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss – vad händer med resten?


Nattåg har jag aldrig åkt till staden, men väl flygplan med TAP (Take Another Plane) och spårvagn i själva stadskärnan…


Ocean's Twelwe
21 oktober 2011 : Klockan 15:42

En gång i tiden hade vi en högskola i Karlstad. Det har vi inte längre. På den tiden läste jag statistik där. Det gör jag inte längre.
Istället har vi ett universitet och nu jobbar jag där.
Däremot har jag grävt ner mig i lite statistik ändå de senaste dagarna. Detta i form av den startenkät till alla nya studenter som jag ansvarar för.


Men det var det inte det jag skulle tala om, som Evert Taube en gång skaldade i balladen om Gustaf Blom från Borås. Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom, fortsätter för övrigt visan. Men jag känner ingen Gustaf Blom, men låten är bra och framförallt i Magnus Johanssons version för den som kan hitta den. Och gamle Evert var en grym textförfattare för den som fått för sig något annat.

På den tiden (hösten 1996 och hösten 1997) som jag läste det som då hette A- och B-kurs i statistik på det som då hette Högskolan i Karlstad ställde man upp hypoteser som man sen ägnade resten av dagen åt att antingen bevisa eller slå ihjäl.

Dagens hypotes, eftersom jag skrivit alldeles för lite om böcker på sista tiden, är att jag läste bra böcker de gånger jag hoppade som högst. Kanske ingen bra hypotes att bygga på alls, men vad fan, något ska man reda ut i sitt liv en fredagseftermiddag också.

Tolv gånger i min karriär, mellan den 8 februari 2003 och den 13 juli 2008 hoppade jag 236 cm eller högre i tävlingssammanhang. Eller ja, jag gjorde ju aldrig mer än 235 cm på träning så…
Här kommer så en genomgång av de böcker jag läste då. Inte medan jag hoppade, men på hotell och resor i samband med tävlingarna.
Bara för att jag gillar att ta det i den ordningen så tar jag det kronologiskt, noterbart är väl att jag vann elva av detta dussin tävlingar och att vi kommer att beröra totalt tretton böcker.

Arnstadt – 8 februari 2003
Personbästa med 236 cm, vilket kan ha hängt ihop med att jag kvällen innan tävlingen la igen boken efter att jag läst 236 sidor av den. Ett trick som funkade bra då och då i karriären, dock inte så ofta som jag skulle önskat. Boken som sådan var dock något av en besvikelse. John McCabes ”Spigg” var bra mycket bättre och den här fick bara en trea i betyg. Tävlingen fick dock desto mer.
Livets formel – John McCabe


Arnstadt – 7 februari 2004
Tillbaka i Arnstadt och tangerat personbästa och hallrekord med 236 cm. Faktum var att det nog kvittade vad jag läste i Arnstadt eftersom jag sju gånger av sju noterade minst årsbästa där. Den här gången läste jag dock en Clive Cussler som berättade om sin store hjälte Dirk Pitt och gjorde det ungefär som vanligt, en fyra med andra ord.
Trojan Odyssey – Clive Cussler


Stockholm – 12 februari 2004
I Globen hade jag fått för mig att det inte gick att hoppa högt, men ändå har jag slagit världsårsbästa där två gånger och vunnit där fyra gånger. Den här gången hoppade jag 237 cm medan jag läste en bok med en konstig titel som stått i bokhyllan i ett par år sedan min mor hittat den på en loppis eller motsvarande. En trea i betyg, men vill minnas att den var helt okej för det.
Hjärnornas krig – Peter Niesewand


Eberstadt – 18 juli 2004
Eberstadt är höjdhoppets Mecka och det är det största man kan vinna utanför mästerskapen. Den här gången gjorde jag det med ett monsterhopp över 236 cm som var personbästa utomhus. Medan jag var där så läste jag en samling noveller av mannen som gav oss Lincoln Rhyme och gav den en fyra av fem möjliga:
Twisted – Jeffery Deaver


Aten – 22 augusti 2004
OS-finalen i Aten och på förmiddagen avslutade jag en bok och sen påbörjade jag en annan – som jag inte kom att läsa ut förrän i maj året efter. Hur det gick i Aten vet vi ju redan och böckerna fick en fyra och en femma i betygskolumnen.
Olympics in Athens 1896 – Michael Llewellyn Smith


Idéernas grotta – José Carlos Somoza


Madrid – 6 mars 2005
Också en sån där tävling när jag avslutade en bok på morgonen och började på en ny samma dag. Den ena fick en stark fyra i betyg och den andra drog in en trea, men båda har en speciell plats i bokhyllan eftersom det blev högre än någonsin i Madrid den där eftermiddagen.
Amagansett – Mark Mills


Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel - Lucía Etxebarría


Rom – 8 juli 2005
Det här kanske var kvällen när jag borde klarat 240 cm också utomhus, men det gjorde jag nu inte utan fick nöja mig med 236 cm. Men det var en närmast perfekt kväll för höjdhopp, vilket flera hoppare utnyttjade. På hotellrummet, som jag delade med en galen stavhoppare, läste jag en bok som var den första i en serie och som fick en trea.
Över näktergalens golv – Lian Hearn


Banská Bystrica – 13 februari 2007
På ett grått och trist och underbart hotell Lux i Banská Bystrica harvade jag mig igenom en bok som bara fick sig en tvåa i betyg. Men det gjorde inte speciellt mycket när jag noterade mitt högsta hopp på nästan två år med 237 cm och seger för tredje gången av tre möjliga i Slovakiens finest.
Atlantis hemlighet – David Gibbins


Göteborg – 25 februari 2007
De olympiska spelen har alltid fascinerat mig och att läsa böcker om dem har således intresserat mig. Den här boken gav jag en fyra i betyg och den följdes upp en av de mest dramatiska tävlingar som jag hoppat, en duell utan motsvarighet där två svenskar klarade 238 cm i första försöket – men jag vann.
Hitler’s Olympics – Christopher Hilton


Malmö – 24 februari 2008
Valencia – 8 mars 2008

Den här boken hängde med ett tag. En tegelsten på 895 sidor som tog sin tid att ta sig igenom. Jag gav den en trea i betyg men hann å andra sidan vinna ett SM-guld på 237 cm i Malmö och ett IVM-guld på 236 cm i Valencia – och lite annat smått och gott – under tiden.
Under jord – Don DeLillo


Aten – 13 juli 2008
Bret Easton Ellis visade sig inte riktigt vara min kopp te, men en modern klassiker är en modern klassiker och ska läsas även om den är motbjudande och inte förtjänade mer än en trea i betyg. Däremot funkade jag och Aten bra ihop och det blev utomhuspers med 237 cm i den andra kurvan på Olympiastadion i stan.
American psycho – Bret Easton Ellis


Sen var det ju den där hypotesen då: Läste jag bra böcker de gånger jag hoppade som högst?
Nej, vi kan nog likt Mythbusters konstatera att myten är busted!

Däremot har jag precis spelat klart min första oavgjorda match i Wordfeud, bara en sån sak!


Aten, Aten är våran stad och i ena kurvan har jag hoppat 236 cm
och i den andra har jag hoppat 237 cm…


I höst ringer Horace…
6 oktober 2011 : Klockan 16:52

Under mina sista månader inför OS i Aten hängde mästerfotografen i stövlar med mig i träning och tävling med sin kamera. Det mynnade ut i boken En av 12, en bok som vi båda ansåg borde leda till att Horace skulle ringa framåt hösten.

Det blev ett internt skämt mellan mig och fotografen att ”i höst ringer Horace”. Underförstått att En av 12 skulle ge oss nobelpriset.
Hörde jag någon säga hybris?
Å andra sidan finns det få skämt som är så roliga som just de interna.
Grejen var att det där med att ”I höst ringer Horace” kändes som en helt fantastisk boktitel. Så vi började spåna lite lätt, jag och fotografen. Den uttänkta titeln var helt enkelt för bra för att kastas bort.

Sagt och gjort. På ett flygplan till Nice för tre år sedan började ett synopsis ta form i mitt huvud. Romanen skulle handla om den icke namngivne författaren vars allra största dröm och livsuppgift var att få nobelpriset i litteratur. Något som alltså skulle leda till att Horace Engdahl, i sin ställning som ständig sekreterare i Svenska akademin, skulle slå en signal för att meddela den glada nyheten den första torsdagen i oktober.

Men eftersom författaren, han kom att kallas Walter Allanzon internt och ingenting alls i boken, insåg att en svensk författare aldrig någonsin mer kommer att tilldelas ett nobelpris var han tvungen att ”metamorfosera” sig själv till något annat. I synopsiset blev han peruan, av exakt vilken anledning minns jag inte längre. Men huvudsakligen eftersom en Sydamerikan inte fått priset sen urminnes tider.

Tvisten blev att en annan peruan skulle tilldelas priset och att vår författare skulle tro att det var han som fått det. I besvikelsen över att ha varit så nära skulle han istället bli kamerunier och försöka få priset som afrikan. Inte heller detta skulle lyckas, så klart. Men i något slags spritdeliurium skulle han skapa den stora romanen, skicka in den till ett förlag under pseudonym och denna roman skulle efter ett antal svårt sinnesförvirrade förvecklingar ge honom nobelpriset i litteratur. Men i samma stund som han, ovetande om att han ens skrivit romanen och att han tillhörde favoriterna för att få utmärkelsen, lyfte den ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden skulle han falla död till marken i en hjärtattack.
Ungefär så såg idén ut, uttänkt på ett flygplan på väg till Nice för vidare biltransport till Monaco.

Vi kom igång riktigt bra med författandet och framförallt hade vi otroligt roligt när vi skrev. En spyfluga tog allt större plats i historien, vi vävde in allt mer osannolika bifigurer som snart kom att ta över showen, vi drack Trocadero och åkte till Liverpool och vi skrattade så vi grät mellan varven.
Sen började problemen.

Först gick boktiteln åt skogen när Horace Engdahl helt oväntat hoppade av sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”I höst ringer Peter” eller ”I höst ringer Englund” hade inte riktigt samma klang. Precis som Zlatan är Zlatan så är ju Horace Horace liksom.
Men vi var så pass långt komna att vi inte lät oss nedslås, även om ”Helvete, Horace” var arbetsnamn under en kort period.

Sen kom nästa smäll när en livs levande peruan gick och fick priset förra året. Men också det gick att rädda. Vår falske peruan, hans poncho och panflöjt var för bra för att slänga bort bara för att en äkta peruan som Mario Vargas Llosa fick priset.

Om inte annat så bevisade ju det att vi var på helt rätt spår i vår pikaresk. Även om det inte blev så mycket skrivet efter det. Så idag kom då den sista dödsstöten.
Han stavas Tomas Tranströmer och är en värdig pristagare. Ja, det är de ju faktiskt allihop.
Men han är svensk och hela ”I väntan på herr Englund”, som den kom att heta till slut, bygger på att en svensk inte kan få nobelpriset i litteratur eftersom det skulle klassas som svågerpolitik.

Så det interna skämtet om att i höst ringer Horace som blev en titel på en roman som började skrivas och som glatt dess två författare kommer aldrig att bli en roman med titeln I väntan på herr Englund.
Så kan det också gå i litteraturvärlden.


Han ringer inte mer och inte fick han någon bok uppkallad efter sig heller…


61 timmar…
10 september 2011 : Klockan 14:42

Första gången vi möttes borde ha varit för ganska precis tio år sen på det som då fortfarande hette Herman Anderssons bokhandel i Karlstad. Vi lärde känna varandra i sängen i min lägenhet på Gruvlyckan. Och vi umgås fortfarande då och då. I sängen, badkaret, soffan eller var helst det känns skönt. Jack Reacher och jag alltså.

Jag misstänker att det var en sån där ”Köp fyra pocketar, betala för tre”-grej som det alltid är på alla bokhandlar överallt och hela tiden. Jag plockade till mig fyra stycken. En av dem var ”Dollar” av Lee Child. En bok jag aldrig förut sett av en författare jag aldrig hört talas om. Men ibland prickar man rätt.
Boken tilltalade mig. Den var smart skriven, huvudpersonen Jack Reacher var den tuffaste, smartaste och snällaste killen i stan. En före detta militärpolis som sedan sitt avsked från armén levt på resande fot, utan adress, utan bagage, utan plikter, åtaganden och ansvar. Förutom en brinnande känsla för rättvisa och för att stå på de svagas sida.

”Dollar” följdes av ”Gisslan”, ”Bränd” och ”Besökaren” innan det blev ”Hetta”, ”Livvakten” och ”Dubbelspel” som i sin tur såg ”Fienden”, ”Prickskytten” och ”Misstaget” som uppföljare innan ”Trubbel”, ”Inget att förlora” och ”Det ögat inte ser” kom.
Jag har läst dem allihop och gillat dem likaså. Reacher fortsätter att vara den tuffaste, smartaste och schysstaste killen i stan. Kanske onödigt våldsam ibland, men aldrig mot dem som inte förtjänar det.

I Bok- och biblioteksmässans tidning här om året fanns en lång intervju med författaren Lee Child. Journalisten som skrivit artikeln kallade konstant Reacher för Reader.
Jag förmodar att han slarvat med researchen inför sin intervju.
Det tycks däremot inte Lee Child ha gjort inför de böcker han skriver, och det är alltid uppskattat. Det är också uppskattat att böckerna inte alltid följer den givna mallen. De kan lika gärna vara berättade i nutid som dåtid, ur Reachers eller en utomstående betraktarens ögon, i ett jag- eller de-perspektiv. Jag gillar sånt. Jag gillar Lee Childs sätt att skriva och hans sätt att bygga upp en historia och jag gillar Reachers oslagbara sinne för detaljer och för att lägga ihop ett plus ett och få det till två innan alla andra.

”61 timmar” är alltså den fjortonde boken i serien. Som översätts till svenska alltså. Det finns två till på engelska som väntar på översättning: ”Worth dying for” och ”The Affair”. Men medan jag kastar mig över både Jeffrey Archer, Frederick Forsyth och Clive Cussler på engelska, låter jag Lee Child översättas först. Jag har dock ingen aning om varför. Kanske skulle ge honom en chans på engelska, men är rädd att jag inte ska förstå alla detaljerna.
Det här är dessutom en av få så här långa bokserier som jag har lyckats läsa i rätt ordning, bara en sån sak.

I ”61 timmar” finner vi Reacher sovande längst bak i en buss på väg att råka ut för en olycka strax utanför en småstad i ett iskallt South Dakota. Reacher finner sig plötsligt inkastad i en historia kring knarkhandel, ett nyöppnat fängelse, korrupta poliser och ett vittne som måste skyddas till varje pris.
Det mesta är sig likt – och konstigt vore annars om man läst tretton böcker i serien förut. Men det är å andra sidan fortfarande bra. Reacher är Reacher även om han fryser och Child bygger upp storyn snyggt – även om det var relativt enkelt att avslöja vem som var the bad guy den här gången. Men oavsett vilket, jag ser redan fram emot att få se vad som är värt att dö för i nästa bok i serien.


På 61 timmar ska Jack Reacher hinna ställa allt till rätta och dessutom telefonflörta å det grövsta…


Crescent dawn…
3 september 2011 : Klockan 16:55

Han kom in i mitt liv som ett yrväder en sommardag 1997 och har liksom nitat sig fast sedan dess.

På den tiden jag verkligen höll min hemsida levande så recenserade och kommenterade jag alla böcker jag läste här. Men sedan jag la höjdhoppsskorna på hyllan så började också hemsidan dö ut och så också bokrecenserandet. Men om jag nu ska blogga och schlogga om vartannat kan jag ju lika gärna kommentera de böcker jag läst ut också här.

Sommaren 1997 blev det åtskilliga cykelturer till biblioteket i Forshaga. Min vänsterfot var i olag och det blev inte så mycket höjdhoppande och tävlande. Desto mer läsande. Ett av dessa biblioteksbesök gjorde att jag fick med mig Clive Cusslers ”Den gömda skatten” hem och jag fastnade direkt. Jag lärde känna Dirk Pitt, Al Giordino, Rudi Gunn och en massa andra mer eller mindre sannolika karaktärer, både onda och goda.
Sedan dess har jag läst varenda bok i serien. Jag började till och med snickra på en svensk Clive Cussler-hemsida, men droppade det projektet efter ett tag. Mer än en gång har jag trott mig ha läst den sista boken i serien eftersom det alltid lika lyckliga slutet har känts så slutgiltigt. Men Dirk Pitt är som den gamle australiensaren – han kommer alltid tillbaka.

Den senaste boken i serien, som är den tjugoförsta i ordningen (den första kom redan 1973), heter ”Crescent dawn” – återstår att se vad det kan tänkas översättas till så småningom – och som vanligt är det hemska skurkar, vackra kvinnor och en odödlig hjälte i form av allas vår Dirk Pitt.

Egentligen har jag nog växt ifrån de här böckerna. I vart fall så fascinerar de mig inte längre på samma sätt som de en gång har gjort. Men det känns liksom som om jag ändå måste läsa dem. Jag vill ju veta hur det ska gå för en man som följt med mig de senaste fjorton åren av mitt liv, även om han inte alls åldras i samma takt som jag gjort... han borde ju ha varit i trettioårsåldern redan när han bärgade Titanic 1976 och han är ju inte direkt 65 nu… Men allt är möjligt i litteraturens underbara värld.

Några ord om boken då:
Ett romerskt skepp som med nöd och näppe undkommit en piratattack på 300-talet. Ett brittiskt krigsskepp som exploderar mitt i Nordsjön under första världskriget. Kan de verkligen kopplas samman med de explosioner som drabbat flera moskéer i Egypten och Turkiet sommaren 2012?
Dirk Pitt ställs inför ett syskonpar som är beredda att döda allt och alla som kommer i deras väg i jakten på sitt mål – att återskapa det Ottomanska rikets forna storhet.

Som jag redan sagt har jag nog blivit lite för vuxen för de här historierna vid det här laget. Det roar dock för stunden och jag gillar Cusslers humor – lite av det som min svensklärare på högstadiet kallade James Bond-humor. Den här boken följer det vinnande konceptet från de första tjugo i serien – och kommer det en tjugoandra så kommer


Nummer 21 i ordningen, för mer info besök gärna Cusslermen


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011