Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 288 dagar…
19 oktober 2011 : Klockan 22:12

Om han fortfarande levt skulle den legendariske Gunnar Nordahl ha fyllt 90 år idag. Det känns smått suspekt att mannen som gjort 210 mål och vunnit skytteligan fem gånger för AC Milan i serie A faktiskt spelat för det som då hette Karlstad BIK, eller Kubik i folkmun. I somras spelade jag fotboll med hans sonson, det var stort det med.

Fördelen med att en gång ha hoppat högt och vunnit ett och annat i den konsten är att man får en massa roliga förfrågningar. Man får sitta i en fejkad tågkupé och svara på frågor, man får sjunga om Gunde Svan hos Lasse Kronér, man får simma med Gunde Svan i Vansbro, man får äta mat i TV med Petra Mede och man kan faktiskt få spela fotboll ihop med Gunnar Nordahls son Thomas Nordahls son Kristoffer Nordahl på en mygginvaderad fotbollsplan i Höljes i norra Värmland.

Mitt stora minne av den matchen var nog dock min Glenn Hysénska glidtackling i eget straffområde som fick både nämnde Hysén och Thomas Ravelli att häpna. Det är sånt jag aldrig någonsin lyckas med i seriespel.

Och apropå seriespel har ÖDIK idag skickat in två frågor till Värmlands fotbollförbund om avslutningen av division VI norra. Jag väntar med spänning på fortsättningen i den såpan…

Men nu var det väl kanske inte fotboll det här skulle handla om. Utan körsång.
Utan att egentligen veta vad jag hamnade på blev jag ikväll meddragen till en workshop om konferenspärlor. Det som började med mingel och mässa slutade – med Bra vibrationer.
För när jag trodde kvällen var på väg att avslutas med en middag delades deltagarna in i fem grupper, tilldelades varsin körledare och fick oss en schlagerlåt till liv. Sen blev det körslaget.
Under ledning av Alexandra gav vi nytt liv åt Kikki Danielssons gamla schlager-vinnare från 1985 och om inte den enväldiga juryn ägnat sig åt svår nepotism hade vi vunnit en ärligt förtjänad seger…
Men det är ju inte första gången man blir bortdömd i år.
Men jag är inte bitter, inte det minsta.
Det blev i alla fall en bra mycket roligare kväll än jag kunnat drömma om.

Men det var ju inte körsång det här skulle handla om. Utan häckhopp.
Dagens lärdom, för vilken gång i ordningen vet jag inte, är att man inte ska köra häckhopp med träningsvärk i magen. Men om man kan hoppa sig igenom ett helt häckpass med ont i magen så måste man ju klara det ännu bättre när man inte har ont. Enkel logik.
Passet som sådant var snarlikt det jag studsade mig igenom förra veckan och det är skönt att de gamla hoppövningarna börjar sitta där igen.

På dagens meny:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm och en gånger sex häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Sex gånger en häck á 100,0 cm och sex gånger en häck á 106,7 cm
36+36+36+12=120 hopp allt som allt.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.
En helt okej dag på jobbet, alltså.


…med det något missvisande namnet VIG-laget så vinner vi det mesta…


You'll Never Walk Alone…
18 oktober 2011 : Klockan 21:32

Champions League-kväll ikväll och tyvärr är inte det bästa laget med där i år. Nej, jag menar inte ÖDIK. Vi aspirerade bara på Europa League, men det gick åt helvete redan i den allra första matchen i Värmlands DM. Hade vi vunnit den matchen och alla andra i DM så hade vi kvalat in oss till Svenska Cupen och hade vi vunnit den så hade vi tagit oss till Europa League. Vi var inte nära. Liverpool FC var närmare, men de är inte heller med.

Medan Simon Bank och Erik Niva fortsätter att skriva världens i särklass bästa fotbollsblogg och The Brothers Brick gör det samma med Lego så fortsätter jag att blanda i mitt lilla hörn av världen.

Det fanns en tid när det bara sändes en enda fotbollsmatch i veckan i svensk TV. Det var då det hette Tipsextra och man fick se en engelsk ligamatch på en lerig plan någonstans i Midlands. Detta ledde till att en väldig massa svenska män i övre medelåldern fortfarande hejar på lag som Wolverhampton. Något som måste varit ett enda långt lidande ända sedan dess.

När jag var liten fick man fortfarande bara se en fotbollsmatch i veckan, den spelades fortfarande på en lerig engelsk plan och ibland hade man turen att få se det röda laget från Liverpool. Namn som Bruce Grobbelaar, John Barnes, Alan Hansen, Jan Mølby, Ian Rush och Kenny Dalglish klingar fortfarande oerhört vackert i mina öron.
Nu för tiden är King Kenny tillbaka som manager och förvaltar arvet efter Bill Shankly på bästa möjliga sätt medan Ian Rush (660 matcher, 346 mål och en mustasch) också är tillbaka i fadershuset och jobbar i föreningen.

Men något Champions League (eller Europa League) blev det nu inte för Pool den här säsongen. Så medan det i skrivande stund går sisådär för de engelska lagen i CL så njuter vi av en Liverbird i Lego.


…Walk on, walk on, with hope in your hearts, and you'll never walk alone, You'll never walk alone…


Fem över 12 - 289 dagar kvar…
18 oktober 2011 : Klockan 17:02

När det här landet fick reklamradio i början av 90-talet var det en hel del människor som jublade högljutt eftersom fler kanaler skulle ge fler valmöjligheter och mer roligt att lyssna på. Om man befinner sig i Våxnäshallen i två timmar en tisdag i oktober nästan tjugo år senare inser man att så inte blev fallet.

Jag har absolut ingenting emot Veronica Maggio. Tvärtom faktiskt. Hennes nya skiva, som väl inte är så ny längre så hennes senaste skiva låter bättre, är en av de få plattor jag kan tänka mig att köpa just nu. Men nu behöver jag ju inte masa mig iväg och köpa den eftersom jag ändå hinner höra hennes tre singlar ”Jag kommer”, ”Välkommen in” och ”Satan i gatan” varje gång jag tränar.

Den där avregleringen av radion som skulle ge oss en väldig massa nya och bra kanaler ledde i grund och botten av vi fick två kanaler som är förvillande lika till både namn – Mix och Rix – och allt annat. Samma låtar snurrar gång på gång på gång och om den ena kanalen får för sig att spela en ”gammal” låt, en sån där som var bra när jag var en finnig tonåring, så spelar de den till leda i ett par veckor eftersom den ”rejtar”.

Dessutom gör ju P3 sitt allra bästa för att låta ungefär som de två reklamradiokanalerna som konkurrerar om samma lyssnare. Så med andra ord gick vi från att år 1993 ha P1, P2, P3 och P4 till att 2010 ha P1, P2 3xP3 och P4.
Bra jobbat!

Vad gäller TV-mediet så har det väl gått ungefär samma väg och vi kan konstatera att gamle Börje Sprängsten hade rätt redan när han 1992 slog fast att han hade ”57 channels and nothing on”.
Det märkligaste i denna tid av ”flest TV-kanaler när han dör vinner” är väl att SVT ännu inte startat upp en SVT Sport. Inte för att SVT har så gott om rättigheter till superstora sportevenemang längre, men de har å andra sidan ett arkivmaterial som ingen annan är i närheten av. Och nog vore det en kulturgärning att köra VM-finalen i bandy 1983 i sin helhet igen. Eller OS-finalen i hockey 1994. Eller riva av ett par gamla UEFA Cup-matcher med Blåvitt från det glada 80-talet. Eller sända friidrotts-VM från Göteborg 1995 igen – med alla omstarterna.
Det är sånt man kan fundera på medan man lyfter en skivstång en tisdag i en Våxnäshall.

Dagens meny som serverades med början halv två hade följande rätter:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 82,5 / 85 / 87,5 / 90 / 92,5 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 125 / 130 / 135 / 140 / 145 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 90 / 95 / 100 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 100 / 100 / 100 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Kändes bra i stort sett genom hela passet, enda problemet är en galen träningsvärk i magen som jag börjar misstänka inte alls är träningsvärk utan en mindre sträckning…
Återstår att se hur det känns imorgon när jag och häckarna ska ha en date runt halv ett-tiden.


…all we hear is radio ga ga…


The turning point…
17 oktober 2011 : Klockan 18:03

Jag har onekligen slarvat betänkligt med den här hemsidan de senaste åren. Men förr om åren fanns det alltid något att fixa och pilla med när jag var på resande fot, det var ett slags terapi i ensamheten på hotellrummen och det var ett sätt att fördriva tiden utan att bränna energi i väntan på tävling. Sen la jag av att hoppa höjd och sen började hemsidan dö sotdöden. Men så icke längre.

En av de saker jag var nog med att uppdatera var Den Majlardska decimetern och vill ni veta mer om den så följ länken, eller läs en kort sammanfattning här:
En av fördelarna med att vara sportkrönikör i TV eller tidningar i det här landet är att man inte behöver ha speciellt mycket koll på läget eftersom man snart kommer med en ny betraktelse och då har de allra flesta glömt det man skrev senast. Alltså kan man slarva med bakgrundsresearchen och hitta på överdrifter hej vilt eftersom det blir så mycket roligare att slå fast sanningar som ingen ändå orkar kolla upp. En sån där sanning var att alla höjdhoppare hoppade mycket högre förr än vad de gör nu och enligt en sportkrönikör på en stor svensk morgontidning som till exempel kan förkortas SvD så hoppade höjdhopparna en hel decimeter högre i genomsnitt 1991 än vad de gjorde 2006.

Ett fullständigt absurt påstående om den icke namngivne, men vi kan kalla honom Jan, krönikören ens brytt sig om att titta på en världsbästalista från det ena av dessa båda år.
Alltså var någon tvungen att göra detta åt honom, alltså var denne någon tvungen att vara jag.

Den där decimetern, den Majlardska alltså, kom att visa sig vara ganska exakt 1,03 cm. Förmodligen världens kortaste decimeter och hade den använts i höjdhoppsvärlden hade jag hoppat närmare 24 meter högt istället för bara 240 cm. Och det hade ju varit något det!

Ur denna decimeter skapades dessutom Majlards index som baseras på olika snittresultat på de bästa höjdhopparna i världen varje år och det är just detta index som jag inte uppdaterat sedan 2008.
Men nu är det dags. Och alla ni som anser att man inte kan beräkna klassen på världseliten på det här viset utan att man bara ska titta på vem som hoppat högst varje år kan ju sluta läsa nu. Om ni någonsin har börjat vill säga.

Majlards index för 2009:
10-snitt: 234,70 cm
30-snitt: 231,87 cm
100-snitt 227,51 cm
1 hoppare över 240 cm
5 hoppare över 235 cm
26 hoppare över 230 cm
78 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2010:
10-snitt: 233,20 cm
30-snitt: 230,57 cm
100-snitt 226,90 cm
0 hoppare över 240 cm
1 hoppare över 235 cm
20 hoppare över 230 cm
73 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2011:
10-snitt: 235,30 cm
30-snitt: 232,53 cm
100-snitt 227,91 cm
0 hoppare över 240 cm
7 hoppare över 235 cm
30 hoppare över 230 cm
82 hoppare över 225 cm

Bästa någonsin:
10-snitt: 238,40 cm (1988)
30-snitt: 234,64 cm (1988)
100-snitt 228,98 cm (1988)
3 hoppare över 240 cm (1991)
13 hoppare över 235 cm (1988)
42 hoppare över 230 cm (1990)
98 hoppare över 225 cm (1984 och 1993)

Ska man göra något slags analys eller dra något slags slutsats av det här så är väl det mest intressanta att se på skillnaden mellan 2010 och 2011!
Både de tio och de trettio bästa höjdhopparna i världen har blivit två centimeter bättre på ett år och de hundra bästa har höjt sig med en centimeter.
Ska man å andra sidan hitta ett sämre snitt på de 30 bästa höjdhopparna i världen än år 2010 får man ta sig hela vägen tillbaka till 1982… Och även om det inte arrangerades några världsomspännande mästerskap utomhus 2010 så är det ändå ett väldigt märkligt fenomen.
Nu återstår det bara att se hur höjdhoppsvärlden ser ut 2012 – och om jag kan masa mig in bland de 100 bästa i världen…


Mannen med världens kortaste… decimeter, alltså!


Fem över 12 - 291 dagar…
16 oktober 2011 : Klockan 21:28

Tillbaka i mångstegsträsket i Våxnäshallen denna förmiddag och lyckligtvis håller den positiva trenden i sig. Frågan är bara när det ska börja vända nedåt, för motgångarna måste ju komma snart.

Åtta rejäla friidrottsträningar på sexton dagar, plus två fotbollsträningar, får ses som ett okej facit så här långt in i oktober. Kroppen känns lättare, vågen visar lite mindre och även om det gör ont både här och var så är det en bra smärta.

Var har jag ont då?!?
Träningsvärk, som å andra sidan är den bästa värk som finns, i framförallt lårens baksidor och vaderna och dessutom galet mycket träningsvärk i magens nedre regioner.
De gamla hederliga valkarna i händerna är inte heller vad de har varit och har därmed en tendens att gå sönder när jag rycker och frivänder. Och den lika gamla och kanske ännu hederligare broskknölen i nacken har ju också fått några törnar av skivstången på sistone.
Den trefaldigt stukade vänsterfoten är stel och orörlig fortfarande, men jag räknar med att få ordning på den innan det är dags att hoppa höjd om fyra veckor.
Bortsett från det har jag lite ont i knäna, fötterna och andra delar av kroppen. Dessutom har tre års fuskande med stretchingen satt sina spår. Jag är stel, stel, stel i fler kroppsdelar än vänsterfoten, framförallt i baksidan av låren.
Så med andra ord känns läget helt och hållet under totalt kontroll.
Dessutom blir det vila imorgon.

Dagens träning var densamma som förra veckan och inte mycket att skriva om. Mer än att ingen hörsammat min kallelse från gårdagens schloggande och alltså fick jag köra helt på egen hand. Förra söndagens nära-döden-upplevelse behövde inte upplevas igen utan det kändes om inte lätt så i alla fall lättare. Läge att vrida upp motståndet en aning nästa vecka alltså.
Höll alla växelhoppen och vänsterbenshoppen på strax över 18 steg och alla högerbenshoppen på klart under 20 steg. Så det var också en förbättring jämfört med förra veckan.
Alla kurvor pekar således åt rätt håll och som den borne optimisten räknar jag iskallt med att det fortsätter på det viset.
Och för alla er som inte har järnkoll på förra söndagen då:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med fotstyrka och tre stycken sextiometerslopp.

Over and out!


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att tänka som - en höjdhoppare…
16 oktober 2011 : Klockan 09:20

Här om dagen lämnade jag Våxnäshallen bakom mig med ännu ett avslutat träningspass i benen och konstaterade på Facebook, som man ju gör i dessa sociala medietider, att jag ” har bättrat på träningsvärken, vad annat kan man göra en måndag...”
Problemet?
Det var onsdag!
Där någonstans finns essensen i det jag upplever just nu.


Nästa sommar arrangerar Kils AIK veteran-SM i friidrott på Sannerudsvallen. Eftersom detta är ett mästerskap jag aldrig vunnit och tanken att kunna vinna ett SM på hemmaplan är alltför lockande har jag, högst tillfälligt, dammat av höjdhoppsskorna igen. Det är en sak att få kroppen att hänga med, en annan sak att få huvudet att göra det. Jag tror jag håller på att lyckas med åtminstone det senare.

Jag hade satt 1 oktober som startdatum för denna min mini-comeback i höjdhoppssvängen. Den lördagens träningspass blev dock en nära-döden-upplevelse på många sätt. Redan under uppvärmningen flämtade jag som en fisk på torra land och jag insåg att det jag sagt om mig själv under sommaren stämde: Jag har aldrig någonsin varit så dåligt tränad som just nu.
Det första trappsteget är alltid värst att ta sig över. Så också nu. Men jag tog mig igenom det där första träningspasset och jag har tagit mig igenom ett par till sedan dess.

Det bör på en gång sägas att jag kanske ligger på en belastningsnivå av 30-40 % av vad jag gjorde en gång i tiden. Men å andra sidan är det här ingen elitsatsning och jag har annat att göra på dagarna än att bara träna. Förr körde jag uppemot tolv pass på en vecka, nu hoppas jag klämma in tre-fyra stycken.
Jag har dessutom försökt ta det hela med en klackspark och driver med min egen, jämförelsevis, ålderdom genom att jag tryckt upp t-shirts med texter som ”Gammal man gör så gott han kan” eller ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt” på ryggen. Det kan behövas i en träningsmiljö där de allra flesta är födda efter att jag hoppade två meter första gången.

Kroppen börjar dock svara upp ungefär som förväntat. Träningsvärken i muskler som vilat ett par år börjar göra sig gällande. Valkarna i händerna slits sönder och broskknölen i nacken börjar byggas på av skivstången igen. Men den stora skillnaden sitter nog ändå i huvudet.

Sedan jag la skorna på hyllan för drygt tre år sen har jag hoppat lite höjdhopp till husbehov, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Men det har hela tiden varit på skoj och när jag själv känt för det. I somras började det dock inte kännas roligt längre. Dels gick det alldeles för dåligt och dels gjorde det mest bara ont överallt.
Alltså var jag tvungen att göra det på allvar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig som någon som tränar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig själv som höjdhoppare igen.

Att kliva in i en, oftast, folktom träningshall var den naturligaste sak i världen fram till för drygt tre år sen. Att ruta in hela tillvaron efter när och var jag skulle träna och tävla var lika normalt som att andas. På den tiden behövde jag inte ha någon kalender. Schemat för vad som skulle göras och när det skulle göras fanns i skallen. Sen började jag jobba, skaffade en kalender och tappade bort det naturliga i att träna.

Å andra sidan har man en kalender för att planera saker och ting. Likaväl som jag kan planera in jobb och möten i den borde jag kunna planera in när och var jag ska träna. Lika naturligt som det har varit att kliva upp ur sängen och åka upp till Karlstads universitet för jobb på morgonen, lika naturligt borde det vara att åka och träna på eftermiddagen.

Och här om dagen så släppte det. Jag åkte till hallen, bytte om där jag alltid bytte om förr och klev in i hallen. Jag placerade mig på det skivstångspodium där jag lyft så många vikter genom åren och körde på.
Det började kännas som det gjort en gång – även om vikterna var färre och jag var tyngre – och medan svetten lackade och jag nynnade med till reklamradion så kände jag mig hemma. Så hemma så att jag till och med tog fel på vilken dag det var.
En gång i tiden var måndagarna dedikerade till de övningar jag just kört igenom så när jag lämnade hallen och uppdaterade min status på Facebook var det måndag i mitt huvud. Så trots att det var onsdag insåg jag att jag var på rätt väg i mitt tränande.


Nio höjdhoppare födda i oktober
Rune Almén, 20 okt 1952
Gerd Nagel, 22 okt 1957
Javier Sotomayor, 13 okt 1967
Georgi Dakov, 21 okt 1967
Lámbros Papakóstas, 20 okt 1969
Matt Hemingway, 24 okt 1972
Kajsa Bergqvist, 12 okt 1976
Vita Palamar, 12 okt 1977
Víctor Moya, 24 okt 1982


Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márquez
Redan första gången som Florentino Ariza ser Fermina Daza vet han att det är kvinnan i hans liv. I ungdomligt oförstånd påbörjar de en brevväxling som abrupt får sitt slut när Fermina brutalt avvisar Florentino. Istället gifter sig Fermina med en läkare och den kärlekskranke Florentino tvingas beundra henne på avstånd – år efter år efter år. Tills han slutligen ser sin chans dyka upp… Det här var en bok jag verkligen längtat efter att läsa. Dels älskade jag Hundra år av ensamhet och dels spelar den här boken en avgörande roll i filmen Om ödet får bestämma som är smått underbar… Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att ge den högsta betyg redan innan jag ens började läsa den, men så blir nu inte fallet eftersom den trots allt var lite småseg att ta sig igenom – men bra, det var den likafullt!


Karlstad – den 12 oktober 2004
Egentligen skulle det inte ha hänt förrän åtta dagar senare. Men till skillnad från sin far som var närapå två veckor över tiden kom den här lille gynnaren ut redan en dryg vecka för tidigt. Jag var dessutom säker på att det skulle bli en liten tjej som kom ut och sa hej. Men det blev det nu inte. Dessutom hade han den goda smaken att få dela födelsedag med kvinnan som har inomhusvärldsrekordet i höjdhopp, alltså Kajsa Bergqvist. Hade han fötts en dag senare hade han fått fira samma dag som en livstidsavstängd cuban istället, alltså Javier Sotomayor. I onsdags fyllde han sju år och det är svårt att tro att det gått så längesen min son föddes, jag har ju inte blivit ett dugg äldre under tiden…


Jag trodde aldrig att Sverige skulle kunna besegra Holland i en fotbollsmatch som betydde något. Men Källström drog in en frispark, Larsson en straff och en värmlänning som heter Toivonen avgjorde och Sverige blev EM-klart.


Wordfeud är kul, riktigt kul. Det är till och med så kul att jag inte kan låta bli att spela mest hela tiden. Något som naturligtvis leder till att jag slarvar med en massa andra saker. Men jag orkade i alla fall raka mig här om dagen, efter en tre-fyra veckor utan att ha sett en hyvel ens på bild.


Den så kallade tredje statsmakten gör allt som står i dess makt att avancera på rankingen och bli åtminstone nummer två. När drevet går efter politiker som gjort fel får man full förståelse för varför allt färre vill ägna sig åt politik i det här landet.


Höjdhoppare kommer i alla former och storlekar, men som alla vet är det inte storleken som har betydelse i just det fallet…


Fem över 12 - 292 dagar…
15 oktober 2011 : Klockan 20:18

Någon storspelare på oddset har jag aldrig varit. Men idag kunde jag i alla fall inkassera 300 kronor på ett spel lagt i början av april på att hudkrämsföretaget från Malmö skulle vinna SM-guld i damfotboll.

Apropå fotboll så har jag på sätt och vis anammat Gary Linekers gamla oslagbara kommentar om fotbollslaget Wimbledon. Att det bästa sättet att se dem spela fotboll är på text-TV.
Eftersom jag aldrig varit killen med mest TV-kanaler i stan så ser jag ytterst sällan de stora fotbollsmatcher som jag egentligen vill se. Så när Liverpool idag tog emot ärkefienderna från Manchester följde jag matchen på en kvällstidnings liveuppdateringssida.
Alltså vet jag inte mycket mer om den än att det blev 1-1.
Och att Steven Gerrard är en gigant!

På samma sätt såg jag Färjestad besegra Frölunda med 2-1 och ta årets första seger denna krisartade säsong. Å andra sidan… för ett lag som varit så framgångsrikt som FBK de senaste åren skapar det ju lite mer spänning att börja serien dåligt. Inget lag som legat så dåligt som Färjestad gör just nu har väl typ ens lyckats nå slutspel förut. Men den typen av statistik är ju till för att överbevisas och krossas.
Och när man ligger sist i tabellen kan det ju faktiskt bara gå åt ett håll…

Men innan all denna idrott på datorn så hann jag med att idrotta lite själv också.
Mer folk i Våxnäshallen denna förmiddag än på de övriga sex pass jag kört där i höst sammantaget. Dessutom vet jag att om jag vill ha hejaklack när jag hoppar höjd i vinter ska jag göra det på lördagsförmiddagarna eftersom ett gäng med cheerleaders tränar på gympamattan bredvid höjdhoppet då.

Höjdhoppet får dock vänta tills min namnsdag, 13 november, som råkar vara en söndag och i väntan på det bygger jag upp den gamla kroppen tillbaka. Inte riktigt till gammalt gott slag, men i alla fall till något i närheten. Eller i alla fall till något bättre än i somras.

Har funderat lite på när i min tidigare karriär jag befinner mig just nu. Rent höjdhoppsmässigt är jag ungefär i sextonårsåldern. Hoppar nog i runda slängar två meter eller strax däröver idag. Å andra sidan körde jag ingen styrka med skivstång på den tiden. Och rent styrkemässigt kan jag tänka mig att jag är någonstans där jag var när jag var 19-20 år och precis hade börjat med sån träning. Vad gäller häckhöjder är jag nog också ungefär där någonstans. Å andra sidan skaffade jag inga högre häckar förrän sommaren 2000, då var jag 24 år.
Så ärligt talat är nog den ekvationen omöjlig och jag är nog drygt 35 år hur jag än vrider och vänder och räknar på det. Återstår bara att se hur högt jag kan hoppa i den åldern.
Helst minst lika högt som när jag var hälften så gammal.

Idag var det återigen dags att lyfta skivstång i form av ryck och frivändningar. Det har aldrig varit något av mina riktiga favoritpass, men ska ändå göras och är en viktig del av träningen.
Å andra sidan hade jag bra teknikhjälp från gamle tyngdlyftaren Richard Nilsson via SOK under min karriär och framförallt de sista två åren förbättrade jag mig en hel del i just de här övningarna.
Som allra bäst gjorde jag 83 kg i ryck och 118 kg i frivändning med en kroppsvikt på ~72 kg. Men då handlade det om ett enda maxlyft och jag var toppad på ett träningsläger i italienska Formia. Båda lyften filmades dessutom av den ene av tvillingbröderna Ciotti, tror att det var Nicola. Men om han har filmerna kvar är en annan sak.

Idag handlade det dock om grundträning och dagens lyft såg ut så här: Ryck: 5 gånger fem lyft á 50 / 50 / 52,5 / 52,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Rycken kändes riktigt bra, frivändningarna lite tyngre och rygglyften i bellybacken gav mig – som vanligt – krampkänningar.
Imorgon är det dags för en ny nära-döden-upplevelse i form av mångsteg. Är någon sugen att hänga på så börjar vi, mina jag och mig själv alltså, värma upp vid tio.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011