Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 294 dagar…
13 oktober 2011 : Klockan 16:23

Torsdag är en veckodag som det inte skrivits många låtar om. Friday I’m in love, Saturday night, Sunday bloody Sunday, Manic Monday, Tuesday afternoon, Wednesday morning 3 AM och… sen blir det värre!

Å andra sidan behöver man ju inte sjunga just på torsdagarna. Allra minst när man är i Våxnäshallen och hoppar över häckar. Då är det ju bättre att koncentrera sig på dem. Häckarna alltså. Alltså de man hoppar över. Några andra häckar fanns inte i hallen denna eftermiddag.

Eftersom den ena nyckeln till min magiska häcklåda är på älgjakt och den andra enligt uppgift har utvandrat till Malmö får jag nöja mig med de vanliga trähäckarna. Å andra sidan så räcker de gott åt en gammal man som gör så gott han kan fortfarande.

För er som inte är bevandrade i häcklöpning och dess mystik kan konstateras att en alldeles vanlig häck allt som oftast har fem olika höjder som den kan ställas in på. Och här är decimalerna sjukt viktiga.
Det lägsta är 76,2 cm och det är den höjden små barn springer över, eller ja, ärligt talat inte bara små barn. Flickor upp till 17 år och pojkar upp till 13 år på korta häcken och på damsidan på 400 meter häck, till exempel.
Nästa höjd är 84,0 cm. Används av damer, såsom Susanna Kallur, när de rusar fram på 100 meter häck i till exempel VM och OS.
Sen har vi 91,4 cm, alltså tre fot, alltså en yard, höga häckar. Används på herrsidan över 400 meter häck. När Sven Nylander, svensk rekordhållare och trefaldig EM-medaljör på just den distansen, sprang Stockholm Marathon en gång i tiden, med målgång på Stockholms Stadion, hade någon vänlig själ placerat ut en häck åt honom på upploppet. Men efter drygt 42 kilometers löpning hade han lite jobbigt att ta sig över den enligt uppgift.
Näst högsta höjden är en meter jämnt, alltså 100, 0 cm. Används företrädesvis av, eller egentligen bara, av manliga juniorer på korta häcken. Och veteraner då. Så får jag för mig att springa korta häcken i Kil nästa sommar, vilket inte är helt osannolikt, så är det de här häckarna jag ska ta mig över.
Avslutningsvis då. 106,7 cm. Häckhöjdernas häckhöjd. Den som Dayron Robles, Liu Xiang och alla de andra små häcklöparna i Hackebackeskogen fightas på när det gäller.
Sen kan man alltid stoppa in spikar, skruvar, pinnar, papper eller annat man kan hitta längs banan i diverse hål i häckarna för att få dem ytterligare ett par centimeter högre. Men det är en annan historia.

Säga vad man vill, det är stor skillnad på 84 cm och 106,7 cm, i grund och botten kan väl konstateras att kvinnlig kort häck är mer av en sprintgren och manlig kort häck är mer av en teknikgren.
Å andra sidan har jag aldrig varit mycket till sprinter och inte haft mycket till häckteknik heller.
Det är därför jag hoppar över dem istället. Bokstavligt talat alltså.

Och det var alltså därför jag drog till Våxnäshallen denna eftermiddag. Släpade fram sex häckar och höjde upp dem till lagom höjd, snörade på mig spikskorna och satte igång. Så här blev resultatet:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 100,0 cm.
36+36+36+12=120 hopp allt som allt. Helt okej en sånglös torsdag.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.

Nu väntar vi alla med spänning på exakt hur pass mycket träningsvärk jag kommer ha i vaderna imorgon…


Så här kunde det se ut på den gamla goda tiden. Men vill man se mig hoppa så här får man inte komma till Våxnäshallen, då får man surfa in på YouTube…


Fem över 12 - 295 dagar…
12 oktober 2011 : Klockan 21:58

1989 var det första året ÖDIK:s P-76-lag spelade elvamanna fotboll. Vi hamnade i en östlig värmlandsserie vilket innebar resor till Kristinehamn, Karlskoga och förstås Degerfors. Bland annat spelade en kille som hette Toivonen i efternamn i Degerfors. Han var ganska bra. Det var inte jag. På Stora Valla vann de med 14-0, på Tallmovallen vann de med 10-0. Igår sköt hans bror oss till EM. Jag ville mest bara få det sagt.

Men nu var det inte fotboll det här skulle handla om. Den där Toivonen-grejen borde jag ju ha nämnt i förmiddags, men en gaggig gammal gubbe som jag kan inte komma ihåg allt. Istället tänkte jag, vilket den begåvade läsaren redan räknat ut av rubriken, att jag skulle gå igenom dagens besök i Våxnäshallen.

Det var så lugnt, så lugnt, så lugnt när jag kom dit. Faktiskt bara jag och den ene vaktmästaren. Ungefär som på den gamla goda tiden alltså. Sen gled en gammal sprinter från Sunne in i lokalen och började köra fystester med en domare som gärna skulle fått styrt, ställt och hållit lite ordning på oss i division sex. Vi hade liksom behövt en rättskipare av hans kaliber.

Själv gled jag i gammal god ordning in under Figge-boden och hängde vikter på en stång och började häva mig. Fascinerande hur pass stor skillnad det var i hela känslan idag jämfört med 1 oktober när jag körde motsvarande pass förra gången.

För det första: Uppvärmningen!
På rundbanan i Våxnäshallen är var tionde meter markerad. Är det segt krävs det drygt åtta steg för varje tiometersmarkering när jag joggar, känns det lätt kan jag sväva runt på 7,5 per tio meter. Idag låg jag på åtta, förra lördagen var jag väl och nosade på nio – och med puls som en blåval på torra land precis innan dödsögonblicket.

För det andra: Känslan!
Jag har väl helt enkelt börjat se mig själv som lite, lite, lite av en höjdhoppare igen. Det är med en helt annan självklarhet jag kliver in i hallen och rollen som aktiv. Hela agerandet känns annorlunda. Jag håller på att hitta tillbaka till mig själv – och det är skönt.

För det tredje: Lättheten!
Kroppen har redan börjat svara på träningen. Det flyter på när jag springer, det studsar när jag hoppar och det börjar kännas som om jag kommer kunna hoppa höjdhopp utan att få ont i precis hela kroppen. Men det får fortfarande vänta i en månad.

Idag stod alltså diverse benövningar på schemat. Faktiskt precis samma övningar som 1 oktober. Fast förstås med tyngre vikter. För det är så som planen ser ut. Att köra samma gamla hederliga övningar som förr, om än med färre repetitioner och lättare vikter, och att öka på belastningen lite vecka för vecka.

Alltså såg det ut så här idag:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 80 / 80 / 85 / 85 / 90 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 120 / 130 / 130 / 140 / 140 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 85 / 90 / 95 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 95 / 95 / 95 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Lite enkel matematik, bara för att sånt är kul:
Förra veckan lyfte jag totalt 10260 kg. Idag lyfte jag 1260 kg mer, alltså 11520 kg totalt. En ökning med 12,28 %.
Exakt vad jag vill ha sagt med den uträkningen har jag ingen som helst aning om, men alltid retar det någon.

Imorgon ska jag häcka i Våxnäshallen igen. I dubbel bemärkelse.


Och idag gratulerar vi Kajsa Bergqvist på födelsedagen…


Spoiled kids…
12 oktober 2011 : Klockan 10:37

Så blev det då seger igår och jag kan lugnt konstatera att: Det trodde jag aldrig! Men ibland är det skönt att ha fel och även om både Polen och Ukraina känns som konstiga val som EM-arrangörer blir fotbollssommaren så oändligt mycket roligare när Sverige är med.

Om man, som jag, är född i mitten av 70-talet så är man inte direkt uppväxt med svenska landslag i fotbollsmästerskap. 1978 spelade Sverige förvisso VM, men då var jag två år och visste ingenting. 1980, 1982, 1984, 1986 och 1988 missade vi i tur och ordning EM, VM, EM, VM och EM. Jag lärde mig istället att älska brasiliansk fotboll och namn som Zico, Eder, Falcao, Socrates, Junior, Careca och så vidare in i oändligheten. Dessutom fick man heja på Danmark och bröderna Laudrup gånger två.

Sen kvalade då Sverige äntligen in till VM 1990 efter ett bragdartat kval där Glenn Hysén var kungen av Wembley i en klassisk 0-0 match. Själv drog jag in 113 kronor på en satsad tia när Sverige slog Albanien med 3-1 i oktober 1989. Men väl i Italien blev det 1-2, 1-2 och 1-2 och bitterheten var total på alla punkter. Dessutom åkte Brasilien ut i åttondelsfinal. Gazza grät, inte av den anledningen dock, utan för att han fick varning i semifinalen och inte skulle få spela den eventuella final som England i slutändan ändå missade eftersom England alltid förlorar mot Tyskland (oavsett skepnad, den gången var det Väst) på straffar.

Nåväl. Det var väl i alla fall något slags vändpunkt för svensk fotboll och trots att Olle Nordin fick bära det så kallade hundhuvudet så kan vi i efterhand konstatera att han var mannen som förde Sverige till sitt första mästerskap på tolv år och som någonstans banade vägen för det som hände fyra år senare.

Och visst missade Sverige EM i England 1996 och VM i Frankrike 1998. Men är man, till skillnad från mig, född tjugo år senare än vad jag är så har man liksom inga större minnen av mästerskap utan svenskt deltagande. Ja, med Sydafrika 2010 som det lysande undantaget då förstås.
Sverige var med i EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006, EM 2008 och nu alltså dessutom EM 2012. Snacka om att dagens ungdomar är ena bortskämda slynglar.
Å andra sidan hade min generation ett IFK Göteborg som vann det som då hette UEFA cupen och som så när nådde final i det som idag heter Champions League (ej att förväxla med champinjonligan som är något helt annat. Dock oklart vad.)
Något som å andra sidan är helt osannolikt i dagens fotboll.

Så Sverige i EM nästa år och naturligtvis har räddaren i IT-nöden redan börjat skissa på nästa års EM-tips som en uppföljare till de vi dragit ihop till mästerskapen under det tjugoförsta århundradet.

Den 2 december, om jag är rätt underrättad, lottas nästa års EM i fotboll och det finns få saker som är så spännande som just mästerskapslottningar i fotboll (både kval och slutspel) – och nu är jag alltså inte ironisk!!


Kungen av Wembley - och alla andra platser där han spelat fotboll…


Oranjeboom…
11 oktober 2011 : Klockan 18:30

Det är ungefär två timmar kvar till kvällens stora Zlatanlösa fotbollshändelse. Sverige tar emot Holland hemma på Råsunda och jag är pessimist.

I samma veva som Sverige slog både Moldavien borta och Finland hemma i början av juni stoppade jag ner mina händer i sonens legolåda. Det var början på ett par intensiva legobyggarveckor från min sida.

Jag tog de ljusgröna och de mörkgröna 2x2-bitarna och började lägga i ett schackmönster. Det var ju dessutom två färger som knappt ens fanns på min tid. Mörkgrönt fanns som bottenplattor men inga lösa bitar, ljusgrönt kunde man inte ens drömma om i något som helst sammanhang.
Det gröna schacket blev precis ett grönt schackbräde, alltså en fotbollsplan. Några vita linjer och målburar för att visa att det verkligen var just det gröna fältets schack som det handlade om. Det blev läktare på ena sidan och på andra sidan och på alla sidor. Det blev två resultattavlor som visade att hemmalaget ledde matchen med 2-0.
Det blev gula spelare på ena sidan planen. Gubbarna på den andra fick vara orange.
Alltså Sverige mot Holland.
Alltså 2-0 till Sverige ikväll.

Men som sagt ingressen, jag är pessimist.
Holland är världens kanske bästa landslag just nu. Holland har vunnit samtliga matcher i kvalgruppen. Holland har gjort 35 mål och bara släppt in 5. Holland består av idel, ädel världsstjärnor.
Och jag tror inte att någon av dessa världsstjärnor kommer att spara sig ikväll. Jag tror att de allihop kommer att vilja vinna den här matchen för att få toppa FIFA:s världsranking, för att få gå igenom kvalgruppen helt utan poängförlust.
Sverige har dessutom sin absolut bäste spelare avstängd i kvällens match.

Matematiken för vad som krävs för att gå vidare får andra sköta. Jag tror att Sverige får nöja sig med andraplatsen i gruppen och play off för att nå EM nästa sommar.
Innan dess kanske jag hunnit bygga en mer verklighetstrogen arena i Lego…


2-0 till hemmalaget ikväll?!?
Gärna för mig, men jag tror det inte…


Jumping university…
10 oktober 2011 : Klockan 19:26

Första gången jag besökte det som nu mer heter Karlstads universitet så hette det fortfarande Högskolan i Karlstad. Det bör ha varit någon gång på gymnasiet och jag bör således ha varit en 17-18 år. Vill minnas att det var lite läskigt.

Är man uppväxt i Forshaga så är det egentligen inget naturligt steg att läsa vidare på universitetsnivå. Bilden är ännu mörkare om man kommer ytterligare ett par mil norrut längs Klarälven, eller i vilken mindre ort som helst i hela landet som inte har en direkt närhet till en högre utbildningsnivå. Det är inget konstigt med det utan en följd av något slags naturligt urval med vilka som växer upp var. Bor man i en ort där ”alla” av tradition alltid arbetat på bruket så är det sannolikt att ens föräldrar inte läst på universitet och då gör man det sällan själv heller.

Alltså var det lite konstigt för en sjuttonåring från Forshaga första gången han satte sin fot på Högskolan i Karlstad. Ändå var det helt naturligt och självklart att jag skulle plugga vidare där efter gymnasiet, även om jag inte alls visste vad jag skulle plugga eller bli. Så jag läste enstaka kurser i väntan på att bli världens bäste höjdhoppare. Och när jag slutade med att vara det så fick jag istället anställning vid Karlstads universitet.

Dagens arbete bestod till stora delar av det som kallas Barnens universitet. Forskare vid Karlstads universitet föreläser, berättar och experimenterar med barn som kommer och besöker oss. Idag var temat idrott och jag och Christian Augustsson, som till skillnad från mig ju är just forskare, höll i föreställningen.
Vi inledde med att prata om idrott och lite idrottshistoria i sisådär en kvart och för allra första gången i världshistorien lyckades vi två nästan med att hålla tiden på ett föredrag vi höll ihop och vi lyckades nästan helt undvika både ironi och interna skämt. En bedrift bara av rent astronomiska mått bara det.

Sen skulle det slås rekord!
Alla barnen på plats fick göra varsitt längdhopp och det totala resultatet adderades. 78 barn, 78 hopp och totalt lite drygt 174 meter. Nytt hallrekord och alla verkade nöjda och glada med dagens 45 minuter.
Nästa vecka ska det handla om ålar och fiskars liv.

Poängen med allt det här är naturligtvis att det ska vara några färre sjuttonåringar som tycker att det är lite otäckt att besöka ett universitet. För det är inte farligt att titta in där, vare sig för ett barn eller för en gymnasieelev. Så välkommen du också!


Sapere aude, våga bli vis…


Fem över 12 - 298 dagar…
9 oktober 2011 : Klockan 16:04

Ibland undrar man ju hur man är skapt. Vid halv elva i förmiddags tog jag mig en rejäl funderare i just de banorna. Då låg jag på rygg på löparbanan i Våxnäshallen, flämtade tungt och övervägde att spy.

Att den här veteran-SM-satsningen skulle gå över styr ganska snart var ju väntat. Jag kan ju liksom bara träna på ett sätt och det är så som jag gjorde förr om åren. Men eftersom jag trots allt har ett par tre hjärnceller i behåll, varav två drar runt den tredje i skottkärra, har jag i alla fall räknat fram att jag kan göra samma övningar som förr – men i en annan omfattning.

Ändå kan man ju ställa sig frågan: Varför köra 12x60 meter mångsteg en söndagsförmiddag?

Mångsteg är ett typiskt friidrottsord, och sådana ska man kanske akta sig för i en allmän blogg som den här.
Finns en historia om hur svenska friidrottsförbundet en gång engagerat en av de bästa och mest kunniga sovjetiska trestegstränarna, bör väl ha varit på 80-talet eller så, och eftersom denne man inte talade engelska var man tvungna att anlita en tolk. Ryssen började prata och tolken försökte hänga med och hans första kommentar var något i stil med: ”Ja, jag förstår inte riktigt allt här, men han säger något om tre långa steg…”
Det är en sak att kunna ett språk, det är en annan sak att kunna terminologin inom ett specifikt område.
Vad heter till exempel höjdhoppsställning på engelska?

Mångsteg, som kanske lika gärna kunnat heta långsteg eller fåsteg, går i princip ut på att man hoppar så långt man kan på så få steg som möjligt.
En vanlig form är femsteg eller tiosteg, alltså så långt som möjligt på fem eller tio steg. Och antingen kör man växelhopp, man växlar ben för varje steg (typ, springer med låååånga steg) eller så kör man enbenshopp, vilket rimligtvis inte kan behöva någon extra förklaring.

Efter besvikelsen över fjärdeplatsen vid inomhus-EM i Gent 2000 så växlade jag upp träningen ett snäpp med sikte på OS i Sydney samma höst. Så en marsförmiddag skulle jag köra mångsteg. Dittills i karriären hade det mest handlat om stående tresteg, stående femsteg och i undantagsfall stående tiosteg eller femsteg med ansats. Nu bestämde jag mig för att testa gränserna lite och kolla vad jag pallade med: Nog sjutton måste man kunna hoppa mångsteg i sextio meter när det finns en sextiometers bana, och nog sjutton måste man palla att göra det på ett ben.
Sagt och gjort, jag snörade på mig spikskorna och satte igång.

Jag har alltid gillat siffran tolv, den står för fulländning och är mycket bättre som bas i ett räknesystem än tio. Tolv är jämnt delbart på två, tre, fyra och sex medan tio bara är delbart på två och fem. Så det fick bli tolv gånger sextio meter mångsteg den där första marsförmiddagen. Tolv vändor fördelade på tre serier med växelhopp – vänster ben – växelhopp – höger ben.
Det funkade till belåtenhet och jag fortsatte med det. Det passet, med lite vidareutveckling i antalet sextiometershopp (gjorde normalt 24 under uppbyggnadsfasen och har gjort 28 (totalt 1680 meter hopp…) som mest på ett pass), blev det ena benet att stå på när det gällde min hoppstyrka. Det andra var ohemula mängder med häckhopp.

Så idag stod jag alltså där igen. Det är inte mars 2000 längre, det är oktober 2011 och jag snörade på mig spikskorna för att hoppa mångsteg.
De första fyra vändorna gick över förväntan även om pulsen slog otäckt hårt och högt.
De kommande fyra fick det att susa i skallen och svartna för ögonen.
De avslutande fyra gjorde att jag tyckte mig både se ljuset i tunneln, sankte Per med sina nycklar och höra änglarnas kör. Och då menar jag inte de Änglarna som gjort mig till hedersmedlem i sitt sällskap, de sjunger i andra sammanhang.
Förr om åren kunde jag snitta runt sjutton steg per sextiometershoppning. Vänsterbenet var alltid bäst, växelhoppen strax därefter och högerbenet distanserat.
Idag låg jag på 18,5 steg på växelhoppen och vänsterbenet och 19 steg på högerbenet, utom de två sista vändorna när det blev 19 steg på växelhoppen och närmare 20 på högerbenet.

Men det var en grymt skön genomkörare och när jag hämtat mig något så när gick jag och letade fram en medicinboll istället, kastade den i en vägg åttiofyra gånger och sen gick jag hem via duschen.

På söndagens meny:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med tre stycken sextiometerslopp.

Fyra pass i benen nu och idag kändes i alla fall uppvärmningen riktigt bra. Vågen visade glädjande nog ett helt kilo mindre än förra lördagen, alltså 77,8 kg, men det berodde nog mest på att min vätskenivå var någonstans i knähöjd när jag vägde mig och ingen planerad bantning.
Imorgon blir det ingen friidrottsträning utan istället Barnens universitet på Karlstads universitet och sen fotboll med brassegänget.


Man brukar för övrigt kalla dem för "stands" eller "uprights" på engelska. Däremot har jag ingen aning om vad tresteg heter på ryska…


Me and my monkey…
8 oktober 2011 : Klockan 11:02

Sitter på ett X2000 från Stockholm till Karlstad och ser landskapet rusa förbi utanför fönstret. Det var mer än det stundtals gjorde igår. Å andra sidan kom jag fram till Stockholm ändå och fick ikläda mig världens coolaste klädesplagg. Men fredagen började ärligt talat inget vidare.

Tåget upp till Stockholm lämnade Karlstad 9.18 igår, alltså fanns det ingen större idé att åka upp till universitetet och jobba en timme, utan det kändes som en bättre idé att ta sig en sovmorgon.
Problemet var att jag glömt något.
Så när jag masade mig upp ur sängen vid tio i åtta och slog på mobilen så ringde den direkt. Numret såg bekant ut och redan innan jag svarat så hade synapserna i hjärnan slagit fast att det var radio Värmland och att jag skulle varit där och med i direktsändning tjugo minuter tidigare.
Inte mycket annat att göra än att hoppa in i bilen och dra iväg. Istället för att äta frukost och packa i lugn och ro fann jag mig plötsligt ståendes med en knäckebrödsmörgås i ena handen och målandes en tavla till förmån för världens barn med den andra i en radiostudio på Herrhagen.

Flydde radion vid tio i nio, hem för att packa ner en necessär och övrigt jag kunde behöva för en övernattning i kungliga huvudstaden. Tillbaka in i bilen och halvvägs ut ur kvarteret där jag bor slog hjärnsynapserna till igen.
Smokingen hängde kvar hemma.
Tillbaka hem, snabbt in, snabbt ut, tillbaka mot tågstationen.
Andades ut när jag satte mig ner i tågvagnen och sen blev det lövhalka.
Någonstans är det där så otroligt typiskt. Man stressar som en galning för att hinna med ett tåg och när man väl sitter på tåget så blir det försenat.

Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet, lämnade mina saker där, hoppade in i en taxi och uppgav den adress dit jag skulle. Han såg ut som ett levande frågetecken. Och jag visste inte mer än honom. Det är ju god-damn-it han och inte jag som ska veta var saker och ting ligger i Stockholm.
Lyckligtvis hade jag min iPad med mig, Wordfeud-beroendet håller i sig skapligt fortfarande, och jag surfade fram var vi skulle. Vi tog oss dit i samlad tropp och jag betalade snällt för omvägarna.
En sushi senare började jag bli människa igen (för ärligt talat, två knäckemackor är inte mycket till frukost för en stor karl, eller ens för en liten en som mig) och vi drog igång genrepet inför Friidrottsgalan där jag och min hyrda smoking skulle vara kvällens värdar. Genrepet gick väl ärligt talat så där, mycket för att jag hade galet svårt att fokusera på att vara något så när seriös i en närmast helt tom lokal. Samtidigt var det skönt att ha kört igenom det när galan väl sparkade igång.

När genrepet var avslutat hoppade jag in i en taxi igen, tillbaka till hotellet för dusch och ombyte. Hoppade in i duschen för sent (jävla Wordfeud) duschade för varmt, fick eftersvettningar som en löddrig galopphäst, drog på mig smokingen ändå, rusade ner till centralen, hoppade in i en taxi, insåg att jag glömt mina manuslappar på hotellrummet, fick åka taxi de femtio metrarna till hotellet, hissen upp, hämta lappar, hissen ner, tillbaka in i taxin, blodsockret kraschade som börsen när riksbankschefen i USA fått en buse i näsan, tryckte i mig en snabbt inköpt påse Gott & blandat, slappnade av, svettades lite till, kom fram till Parken III och skred in likt James Bond utan rätt att döda.

18.00 började så minglet, 18.20 beordrades alla att gå och sätta sig, 18.35 hade alla ännu inte satt sig och tidsprogrammet hade redan spruckit. Men vi jobbade oss ikapp, jag och min smoking, vi rapporterade att Sverige gjort 1-0 mot Finland, delade ut priser, pratade för döva och lyssnande öron, intervjuade pristagare, delade ut blommor, såg på bildspel och film, berättade att Sverige gjort 2-0, att Zlatan blivit varnad och att Finland reducerat. Läste nomineringar och motiveringar, delade ut fler priser, mer blommor, minns tillbaka på det år som gått, såg framåt mot den tid som kommer, konstaterade att Shirley Clamp kanske, eller kanske inte, gillar håriga män och avslutade galan med att tacka för oss. Kunde äntligen slappna av och svänga mina lurviga på ett dansgolv till gamla favoritlåtar som Diggi-loo, diggi-ley och You to me are everything. Den ena är ju tidernas bästa schlager, ever, och den andra den ultimata kärlekslåten, ever.
Sen drog smokingen med mig ut på lite äventyr i natten innan jag somnade gott i sängen med den inhyrde kompanjonen hängande över en stolsrygg.

Så nu sitter jag alltså här på tåget igen, ingen lövhalka så långt ögat når och om allt går som planerat är jag tillbaka i staden där solen alltid skiner om knappt två timmar.
Sen återstår bara att återlämna världens coolaste klädesplagg, och att skiljas är att dö en smula…


Det finns ingen som burit upp en smoking som Sean Connery.
Jag gjorde ett tappert försök igår, men var förmodligen chanslös…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011