Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


A thousand words…
7 september 2011 : Klockan 08:32

Så ordnade det sig ändå till slut igår kväll. Det var mållöst i en timme och lite till, men när bubblan väl sprack tack vare en, annan, kille som spelat för mycket vänsterback så rann det iväg till ett rätt normalt resultat.

Vi kan väl alla vara rörande överens om en sak. Och det är att om Sverige INTE hade slagit San Marino igår så hade det fått alla tidigare svenska idrottsfiaskon, de som stavas costaricaner, vitryssar och japaner, att framstå som en lätt viskning i jämförelse.
San Marino ligger sist på FIFA:s världsranking och även om det säkert finns en del andra småländer som är minst lika dåliga, eller till och med sämre, så SKA Sverige krossa ett land med mindre än 30000 invånare. Och det gjorde vi ju också till slut, det är ju alltid vi när det går bra och de när det går dåligt. De, landslaget, förlorade mot Ungern i fredags, men vi, Sverige, slog San Marino igår. Blev dock inte de 6-0 jag förutspådde i en bildtext här nedanför igår, men jag nöjer mig med 5-0 en dag som den här. Inte minst när det redan i halvtid igår fanns en facebook-grupp för oss som tyckte det hade varit roligt om matchen slutade 0-0.

Fortfarande mycket matematiska formler och beräkningar om vad som gäller för att Sverige ska bli bästa tvåa och gå direkt till EM. Men tydligen har statistiska centralbyrån och dess underhuggare enats om att det räcker med att vi ”bara” besegrar Finland borta och Holland hemma – sen är vi EM-klara.
Fast det där ”bara” är nog inte så bara. Holland gjorde 2-0 borta mot Finland igår. Men är det något som vårt broderland i öster har för vana så är det att göra kanonmatcher mot storebror Sverige – inte minst i Helsingfors. Att sen gå in och besegra världsettan Holland lär inte heller bli någon enkel uppgift, oavsett om de är EM-klara eller ej. Jag har en känsla av att oranjeboom sätter en hel del ära i att gå genom kvalgruppen helt utan poängförlust…
…dessutom ska vi aldrig någonsin glömma att Ungern jagar oss som en blodtörstig iller som trea i gruppen också.
Apropå både Finland och Helsingfors så är det finnkamp där i helgen. Fast det får vi nog anledning att återkomma till när det är så dags.

Själv har jag snöat in totalt på Wordfeud de senaste två dagarna. Efter att iPad’en legat i det närmaste orörd sedan min svåra Tiny Tower-craving för ett par veckor sedan så är det nu Wordfeud-besatthet som gäller. Och än så länge går det riktigt bra – elva spelade matcher har resulterat i elva raka segrar. Plus att jag leder samtliga av mina just nu pågående matcher. Skönt att alfapet-träningen med bröderna brothers i Grossbol för femtontalet år sen äntligen gör något slags nytta!

Avslutningsvis, bäst just nu: Adele – Rolling in the deep!


Som tur var gick den här besattheten över efter en vecka ungefär, nu är det nya cravings som gäller…


Min vänstra fot…
6 september 2011 : Klockan 08:24

Vid ett upphopp i höjdhopp är trycket på upphoppsfoten i runda slängar åtta gånger kroppsvikten. Väger du 70 kg är trycket alltså 560 kg. Enkel matematik. Det bevisar också ett par saker: Kroppen är stryktåligare än vad man tror, kommer du fel gör det ont och ju mer du väger desto ondare gör det.

Fotbollsträning på Tallmovallen i blötan igår. Redan för drygt två veckor sedan trampade jag snett i matchen mot IFK Velen. Men eftersom jag var bra igång och varm så kändes inte stukningen så illa just då. Det var desto värre och mer svullet dagen efter.
Igår, när vi körde kvadraten (något som jag inom parentes sagt är fullständigt värdelös på) så hände det igen. Ett lättare snedtramp, men det kändes ändå helt ok. I och med att det var så pass nyligen det hände senast så är ju foten lite smått glapp redan från början – och ju oftare man trampar snett, desto mindre ont gör det nästa gång.
Alltså krigade jag och vänsterfoten vidare.
Avslutningsövning, en man får en boll på kanten, lyfter in den mot två andra som försöker avsluta. Enklast möjliga alltså. Hög boll kommer, jag vet att jag inte kommer att nå den ens om jag hoppar högre än jag någonsin har gjort, bestämmer mig på en bråkdels sekund för att ändå hoppa och markera att jag försöker. Då smäller det igen.

Jag väger inte längre 70 kg, jag väger mer. Jag är inte längre lika stark i fotlederna som jag en gång var, jag har inte kört fotstyrka på över tre år.

Jag landade inte snett dock. För jag kom aldrig så långt. Redan när jag satte i foten för att hoppa upp så vek den sig under mig och jag kunde liksom nästan höra – framförallt känna, men nästan höra – hur ledband och ligament och fan och hans moster drogs ut där nere i det som en gång var mitt viktigaste arbetsredskap och som jag därför vårdade ömt.
Jag måste börja ta hand om mina fötter igen, det är då ett som är säkert.

När jag haltade av planen kändes det som om jag skulle vilja både svimma och kräkas.
Frågan var bara vad som skulle hända först när jag rasade ihop bredvid målet och bakom planen. Lyckligtvis var lagkamrater snabbt på plats. Killen som spelat för mycket vänsterback var fram och offrade sin helt igenom äkta Hugo Boss-tröja köpt i Bulgarien för tjugotvå kronor för tio år sen. Med den la han tryck på foten. Coach Bellan tryckte samtidigt till med sina starka nävar. När jag tröttnat på att ligga på rygg i blötan så haltade jag den långa vägen – för naturligtvis var vi på A-planen och inte på B-planen – till omklädningsrummet, spolade kallt vatten på fothelvetet i ett tiotal minuter, knäckte en ispåse, drog en binda runt och led en stund till.

Men faktum är att den fot som jag trodde inte skulle gå att stödja på över huvud taget idag känns riktigt bra. Ett par varv tejp på träningen imorgon och jag borde i alla fall kunna vara med och leka lite. Sen är det bara att börja köra fotstyrka ordentligt framöver, annars lär det inte bli något veteran-SM i höjdhopp nästa år heller.

Ikväll är det San Marino-Sverige, ska vi tippa på att det blir en 6-0 till Sverige eller så.


Någonstans i gyttret ligger en fotbollsplan där Sverige förhoppningsvis vinner solklart ikväll…


Back to the Future…
5 september 2011 : Klockan 10:52

Så var då friidrotts-VM i Daegu över. Mycket gick som många trott på förhand: Det mesta handlade om Bolt, jag blev av med ett banrekord och Sverige tog inga medaljer. Men ett VM vore inte ett VM om det inte också innehöll en massa överraskningar.

Att Usain Bolt skulle tjuvstarta på 100 meter hade jag inte väntat mig, inte att han skulle springa så fort som han gjorde på 200 meter heller och ännu mindre att han och hans tre compadres skulle slå världsrekord i korta stafetten.
Jag hade på förhand heller inte trott att Sally Pearson skulle blåsa i mål på 12.28 på korta häcken för damer eller att Christian Taylor skulle flyga närapå arton hela metrar i tresteget.
I Daegu fick vi också lära oss att Ibrahim Jeilan springer bra mycket snabbare än Ibrahim Baylan, att Kirani James kanske inte har större än LaShawn Merritt men springer snabbare ändå och att man kan komma från USA och ändå vinna 1500 meter. Det var ett VM som blev som VM blir mest. Några av de stora favoriterna infriar alla högt ställda förväntningar. Andra hamnar på omslaget till programbladet och misslyckas kapitalt.

För Sveriges del blev VM ungefär som väntat. Vi tog inga medaljer, men det hade nästan ingen heller trott på förhand – och egentligen är det inget konstigt med det.
När SM avgjordes i Gävle för drygt tre veckor sedan var min första reaktion när jag såg resultatlistan i herrarnas höjdhopp att den var väldigt lik den resultatlista jag själv var med och presterade vid SM i Borlänge 1993. Och VM i Daegu 2011 blev för svensk del på många sätt likt VM i Stuttgart 1993.
Inga medaljer, en handfull finalplatser och rubriker om fiasko i kvällspressen. Fascinerande att den kvällspress som redan på förhand dömt ut svenska truppen och berättat för alla sina läsare att ingen hade chans att ta medalj konstaterar att det är fiasko när ingen heller tar medalj. Å andra sidan var det väl det alternativet eller vad-var-det-jag-sa-vinklingen som gällde.

Fast jag tillhör dem som anser att det finns hopp för svensk friidrott. Det finns en ung och lovande generation bakom de som var i Daegu nu – och som är det bästa vi har för tillfället, vi får inte glömma det. Vi kunde inte ha skickat några andra till Sydkorea och trott att de skulle ha gjort bättre resultat än de som var där.
Men ser man på de resultat som svenska ungdomar och juniorer gjort på internationella mästerskap de senaste åren så ser det lovande ut. Men det krävs tid och tålamod, det krävs att de får vara friska och skadefria, träna på som planerat och utvecklas i sin egen takt. Det är inte i London 2012 som svensk friidrott ska vara stark igen, det är kanske först vid EM 2014 och OS 2016 som det ska börja hända grejer igen.

Det kan ju för övrigt vara intressant att jämföra, man ska ju alltid göra det enligt huvudpersonen i ”Mitt liv som hund” – så då gör vi väl det.
Sverige hade alltså en fjärde, en femte, en sjunde och en elfteplats i Daegu.
Spanien hade en tredje och en fjärdeplats – och inget mer bland de åtta bästa.
Portugal hade en femte, två sjätte, en sjunde och en åttondeplats. Serbien hade en sjätte och en sjundeplats.
Brasilien hade ett guld, en sjätte och två åttondeplatser.
Rumänen hade en sjätte och en åttondeplats.
Italien hade ett brons, en fjärde, en femte och två åttondeplatser.
Så det är ju faktiskt inte så att det bara är vi i Sverige som inte badar i medaljer efter varje friidrotts-VM som avgörs.
Ja, det var bättre för åtta år sen i Paris, men det var precis lika illa för sexton år sen i Göteborg. Ibland kan det vara bra att komma ihåg det när man målar fan på väggen och dömer ut svensk friidrotts framtid.


Precis som i Göteborg 1995 blev det ukrainskt guld i damernas tresteg och precis som 1995 tog Sverige inga medaljer i Daegu 2011…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Gillar jag det jag gillar?
4 september 2011 : Klockan 17:00

Under de senaste veckorna har jag läst och läst och läst i Clive Cusslers senaste roman om sin lika odödlige som evige hjälte Dirk Pitt. Det är den tjugoförsta boken i serien och jag har läst dem allihop. De senaste dagarna har jag dock börjat fundera alltmer på varför.

Sommaren 1997 var jag skadad i vänsterfoten. Så istället för att åka Europa runt och hoppa högt ägnade jag sommaren åt att cykla till biblioteket i Forshaga, låna böcker, cykla hem och lägga mig i sängen och läsa. Bland annat plöjde jag mig igenom både Iliaden och Odysséen. VM gick i Aten den sommaren och jag ville i alla fall ägna mig åt något grekiskt, det fick bli Homeros två stora epos.
Vid ett av mina många återkommande besök på biblioteket så la jag märke till en bok av en författare jag aldrig hade hört talas om förut. Den stod inte med ryggen utan med omslaget utåt i hyllan och skrek åt mig att läsa den.
Det var mitt första möte med Clive Cussler, Dirk Pitt, Al Giordino och hela det stora gänget i den fiktiva organisationen Numa. Jag var fast. ”Den gömda skatten” blev den första boken i en lång rad jag skulle komma att läsa av Cussler. Jag lånade och köpte alla böcker jag kom över av honom, jag orkade inte ens vänta på att de skulle översättas till svenska utan köpte dem på engelska istället. Jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå.
Fast samtidigt visste jag ju precis hur det skulle sluta – lyckligt, varje gång.

Jag har många gånger genom åren trott att jag läst den sista boken i serien. För det lyckliga slutet har liksom varit slutgiltigt på något vis. Men det kommer alltid en ny och jag köper den alltid.
Men jag har allt mer börjat undra varför.

Om någon frågar mig om vilken favoritartist jag har så svarar jag, mer eller mindre av ren slentrian, allt som oftast tre olika namn: Mauro Scocco, Robbie Williams och Kent.
Men ärligt talat. Robbie Williams senaste skiva har jag inte ens brytt mig om att köpa. Helt enkelt beroende på att den som kom innan inte var mycket att ha och att jag knappt ens har hört den i sin helhet. Så den senaste Williams-skiva som jag köpte och tyckte var bra kom 2005, det är sex år sen, och den som kom innan dess släpptes redan 2002.
När Kent släppte sin andra skiva, ”Verkligen”, i mars 1996 stod jag och hängde på låset på Megahertz i Karlstad. Jag var förste man in i butiken och därmed också först att köpa plattan. De senaste tre Kent-skivorna äger jag, men jag skulle knappt kunna nämna en låttitel ens om jag fick betalt. Jag skulle allvarligt talat inte kunna sjunga en hel låt från någon av de tre skivorna ens under pistolhot. Den senaste Kent-skivan som jag tyckte var riktigt, riktigt bra kom 2002.
Och lite samma sak är det med Mauro Scocco. Han släppte sin senaste platta på min födelsedag nu i våras och självklart köpte jag den. Lyssnade på den två gånger om samma dag – men har inte hört den i sin helhet en enda gång sedan dess. Hans förra skiva kom 2007 och den lyssnade jag till sporadiskt när den var ny, men den har stått i skivhyllan sedan dess.

På sätt och vis är det samma grej med mat. När någon, oftast en journalist som ska göra en faktaruta, frågar om vad jag har för favoritmat så svarar jag mammas lasagne. Och mammas lasagne är verkligen fantastiskt god, jag har än till denna dag inte träffat någon som gör godare. Men faktum är ju att jag trots allt inte har bott hemma hos mamma och pappa på över tio år, så antalet gånger jag ätit just denna maträtt de senaste tio åren går att räkna på ena handens fingrar.

Allt detta slutar i en fråga som jag börjat ställa mig själv: Gillar jag fortfarande det som jag offentligt säger att jag gillar. Det är ju bara att inse att Clive Cusslers böcker inte fångar mig nu som de gjorde förr. Varken Williams, Scocco eller Kent får mig längre att sjunga med och skråla högt i bilen, duschen och ensamheten. Mammas lasagne är förmodligen fortfarande supergod, men jag har inte smakat den på evigheter.

Å andra sidan kanske det här bara är tecken på att jag utvecklas, blir klokare och går vidare i livet. I alla fall vad gäller litteratur och musik. När det kommer till mat kanske det vore läge att åka hem till mamma och äta lasagne snart.


Nio senaste världsmästarna i höjdhopp
2011: Jesse Williams, USA, 235
2009: Yaroslav Rybakov, RUS, 232
2007: Donald Thomas, BAH, 235
2005: Yuriy Krymarenko, UKR, 232
2003: Jacques Freitag, RSA, 235
2001: Martin Buss, GER, 236
1999: Vyacheslav Voronin, RUS, 237
1997: Javier Sotomayor, CUB, 237
1995: Troy Kemp, BAH, 237


Fruset offer – Giles Blunt
Flera ungdomar anmäls försvunna i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay och när en av dem hittas mördad skärps läget avsevärt. Polisen John Cardinal sliter i sitt anletes svett för att hitta mördaren samtidigt som han själv jagas av en gammal skuld ur det förflutna. Han utreds i det tysta av sin egen kollega medan hans hustru i samma veva blir intagen på sjukhus. Boken har fått grymt bra kritik i media och av författarkollegor till Blunt. Så otroligt fantastisk är väl kanske inte boken. Den är bra, inget snack om saken, men trots alla svängar så vet man på ett allt för tidigt stadium vem brottslingen är och eftersom böcker av det här slaget alltid slutar lyckligt så.


Göteborg – den 3 september 1989
Kils AIK friidrott var på resa till Göteborg, det var Liseberg på lördag och friidrottstävlande på klassiska Slottsskogsvallen på söndag. Själv inledde jag med 9.32 på i tresteg och hamnade långt ner i resultatlistan – och förlorade dessutom mot en ynglig i blå-och-vit-randig tightsdräkt. Jag och Robert Kronberg skulle komma att ha mycket att göra med varandra under de år som låg framför oss. I höjdhoppet besegrade jag honom och nästan alla andra. Slog personligt rekord med 158 cm och blev tvåa. Det var Mölndals AIK som arrangerade tävlingen och de plockade in några av sina stjärnor som prisutdelare – bland annat längdhopperskan Erica Johansson. I pojkar 13 höjd var prisutdelaren dock en helt annan, nämligen släggkastaren Tore Gustafssons mamma. Det hade sin charm det med.


Friidrotts-VM är alltid en höjdare. Det kvittar hur få eller många medaljer Sverige tar, när det drar ihop sig till stora friidrottsmästerskap så blir jag som ett barn på nytt och sitter klistrad framför TV:n. Förr var det specialbilagor för att hänga med, nu är det all världens Internetsidor istället.

Favoriten tjuvstartar på 100 meter och massor av ”experter” skriker på regeländringar. Men är det inte det som är hela grejen med idrott, att samma regler ska gälla för alla – till och med för det superstora affischnamnet…

Det kom krypande lite försiktigt i halsen i lördags, övergick till snuva på söndag, hosta och feber och tappade rösten tills på onsdag. Förkylningar är aldrig roligt och de har en förmåga att komma som ett brev på posten i början av hösten…


Få skivor har snurrat fler varv i stereon i mitt liv än den här, men av de senaste Scocco-plattorna har jag inte hört lika mycket…


Crescent dawn…
3 september 2011 : Klockan 16:55

Han kom in i mitt liv som ett yrväder en sommardag 1997 och har liksom nitat sig fast sedan dess.

På den tiden jag verkligen höll min hemsida levande så recenserade och kommenterade jag alla böcker jag läste här. Men sedan jag la höjdhoppsskorna på hyllan så började också hemsidan dö ut och så också bokrecenserandet. Men om jag nu ska blogga och schlogga om vartannat kan jag ju lika gärna kommentera de böcker jag läst ut också här.

Sommaren 1997 blev det åtskilliga cykelturer till biblioteket i Forshaga. Min vänsterfot var i olag och det blev inte så mycket höjdhoppande och tävlande. Desto mer läsande. Ett av dessa biblioteksbesök gjorde att jag fick med mig Clive Cusslers ”Den gömda skatten” hem och jag fastnade direkt. Jag lärde känna Dirk Pitt, Al Giordino, Rudi Gunn och en massa andra mer eller mindre sannolika karaktärer, både onda och goda.
Sedan dess har jag läst varenda bok i serien. Jag började till och med snickra på en svensk Clive Cussler-hemsida, men droppade det projektet efter ett tag. Mer än en gång har jag trott mig ha läst den sista boken i serien eftersom det alltid lika lyckliga slutet har känts så slutgiltigt. Men Dirk Pitt är som den gamle australiensaren – han kommer alltid tillbaka.

Den senaste boken i serien, som är den tjugoförsta i ordningen (den första kom redan 1973), heter ”Crescent dawn” – återstår att se vad det kan tänkas översättas till så småningom – och som vanligt är det hemska skurkar, vackra kvinnor och en odödlig hjälte i form av allas vår Dirk Pitt.

Egentligen har jag nog växt ifrån de här böckerna. I vart fall så fascinerar de mig inte längre på samma sätt som de en gång har gjort. Men det känns liksom som om jag ändå måste läsa dem. Jag vill ju veta hur det ska gå för en man som följt med mig de senaste fjorton åren av mitt liv, även om han inte alls åldras i samma takt som jag gjort... han borde ju ha varit i trettioårsåldern redan när han bärgade Titanic 1976 och han är ju inte direkt 65 nu… Men allt är möjligt i litteraturens underbara värld.

Några ord om boken då:
Ett romerskt skepp som med nöd och näppe undkommit en piratattack på 300-talet. Ett brittiskt krigsskepp som exploderar mitt i Nordsjön under första världskriget. Kan de verkligen kopplas samman med de explosioner som drabbat flera moskéer i Egypten och Turkiet sommaren 2012?
Dirk Pitt ställs inför ett syskonpar som är beredda att döda allt och alla som kommer i deras väg i jakten på sitt mål – att återskapa det Ottomanska rikets forna storhet.

Som jag redan sagt har jag nog blivit lite för vuxen för de här historierna vid det här laget. Det roar dock för stunden och jag gillar Cusslers humor – lite av det som min svensklärare på högstadiet kallade James Bond-humor. Den här boken följer det vinnande konceptet från de första tjugo i serien – och kommer det en tjugoandra så kommer


Nummer 21 i ordningen, för mer info besök gärna Cusslermen


A beautiful mind…
3 september 2011 : Klockan 10:56

Det blev en tung fotbollskväll igår. Både på Tallmovallen och på det som hette Népstadion när jag senast var där och hoppare. Men jag tycks helt uppenbart ha gjort någon form av intryck på en man i en bruksort längs Klarälven.

Det har varit en tung säsong för ÖDIK så här långt i norra sexan. Det började bra med två rakar segrar, 7-0 i målskillnad och faktiskt serieledning efter två omgångar. Sen har det dock inte gått lika bra. Vi har varit nere och vänt på niondeplatsen, av tio lag, men lyckades via 2-2 förra fredagen masa oss upp till säker mark på åttondeplatsen.

Igår mötte vi IFK Munkfors, som ligger tvåa och jagar kvalplats uppåt till division fem. Vårens möte lagen emellan slutade 1-0 till munkforsingarna efter ett lycka till-skott från 30 meter i en match där de å andra sidan hade ett totalt spelövertag.
En poäng för oss skulle, hur man än vrider och vänder på saken, ha varit en framgång igår. Och det såg riktigt bra ut – riktigt länge. 0-0 stod sig första halvleken ut och även om de helvita gästerna hade spelövertaget så skapade de inte speciellt mycket. Och när ett på pappret bättre lag inte lyckas göra mål blir de till slut stressade och irriterade – det slår liksom aldrig fel.
Klockan tickade och tickade och tickade också i andra halvlek – men tillslut brast fördämningen bakåt och vi släppte in en boll med bara 10 minuter kvar…
…och sen en till fem minuter senare…
…och av den där välbehövliga ”bonuspoängen” som vi kunde snott från ett topplag till vår bottenstrid blev till slut intet.

Och trots att jag bara spelade ett tjugotal minuter igår så måste jag ha gjort något slags intryck på invånarna i bruksorten eftersom jag inatt fick ett meddelande på facebook från en för mig okänd vaktmästare boende i Munfors att jag är ”en snobbig diva”.
Återstår att se om fortsättning följer i den frågan…

Lika illa som för ÖDIK gick det ju för Sverige igår, fast på sätt och vis tvärtom. För medan vi spelade på hemmaplan och var nederlagstippade var Sverige favoriter och spelade borta. Sedan några år tillbaka är den mäktiga stadion i Budapest omdöpt efter Ungerns störste spelare genom tiderna, Ferenc Puskás, men när friidrotts-EM gick där 1998 hette den fortfarande Nápstadion – som, om jag är korrekt underrättad, betyder Folkets stadion.
När Sverige spelar kvalmatcher där så brukar ju allt ordna sig med att Zlatan gör något synnerligen suspekt mål på övertid. Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som . Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som det innebär att försöka reda ut vilka chanser Sverige har att bli bästa tvåa i kvalet och gå direkt till EM i Polen/Ukraina nästa år, de hypoteserna lämnar jag åt kvällspressens experter och nöjer mig med att konstatera att allt det där ändå löser sig tids nog.

Precis som det förhoppningsvis gör för ÖDIK i division VI norra Värmland. Med tre matcher kvar att spela är den matematiken nämligen tämligen enkel: Vi har tre matcher kvar att spela, vi har bland annat kvar att möta båda de två lag som ligger bakom i oss i tabellen och om vi slår dem båda två så hänger vi kvar i serien!
Sen får bodybuildern från Munkfors tycka vad han vill.


Här blev jag EM-sjua när det hette Népstadion, igår förlorade Sverige på Ferenc Puskás Stadion…


Election…
2 september 2011 : Klockan 15:56

Jag tycks, lite smått i skymundan till och med för mig själv, ha gått och vunnit borta i Daegu.

För fyra år sen valdes jag in till IAAF:s aktivas råd och eftersom det är ett av de minst betungande uppdrag som jag någonsin har haft – vi har haft ett möte sedan dess – så ställde jag på Svenska friidrottsförbundets förfrågan upp också i årets omröstning.
Av 1840 röstberättigade aktiva under pågående VM var det 479 som orkade bry sig om att rösta och 463 röster som godkändes (att de hade prickat för exakt sex kandidater var, varken mer eller mindre.)

Av dessa 463 var det 397 som kryssat i undertecknad. Tvåa i omröstningen blev den polska stavhopperskan Monika Pyrek med 372 röster och trea Japans världsmästare i slägga: Koji Murofushi med 368.
Övriga tre invalda blev David Oliver, USA, Manuel Martinez, ESP och Benjamin Limo, KEN.
Nu är frågan om vi kommer ha mer än ett möte de närmaste fyra åren.

Men om inte annat bådar ju denna seger gott med tanke på att jag kandiderar till IOK:s aktivas råd vid omröstningen i London nästa år, trots att det är tre år sen jag la skorna på hyllan så verkar i alla fall friidrottarna minnas mig fortfarande.


Kanske är jag den ende division VI-spelaren i fotboll som haft makt över världens bästa friidrottare…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011