Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Gengångare…
26 januari 2012 : Klockan 11:13

I början av oktober 2004 fick jag tips om att läsa en norsk författare jag aldrig hört talas om och en varning på köpet: Det är som att köpa knark på skolgården, du kommer bara vilja ha mer…

I snabb takt den där hösten plöjde jag igenom de tre böcker som fanns tillgängliga av Jo Nesbø: Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan. Sen tog vi en liten paus ifrån varandra. Jag vet egentligen inte varför. Men det blev bara att jag inte läste flerr.

Men sen, våren 2008, kom beroendet långsamt smygande tillbaka och jag köpte och läste Frälsaren (som ivrigt påstår att 13 december 2003 var en söndag…) och sen var jag liksom fast igen. Jag insåg att det fanns två böcker i serien om Harry Hole som utkommit och utspelade sig redan innan Rödhake, och tacknämlig nog hade både Fladdermusmannen och Kackerlackorna precis kommit i pocket. Så jag kastade mig över också dem, för att liksom få ihop hela historien. Även om man aldrig får ihop en hel historia om man läser böckerna i fel ordning – och jag hade nu lyckats läsa trean, fyran, femman, sexan, ettan och tvåan.

På hösten 2008 kom Snömannen och sen blev det Pansarhjärta så fort en kommit ut.
I måndags, medan jag fortfarande kände mig frisk och kry nog var jag en sväng in på Akademibokhandeln i Karlstad – och där stod den och bara lockade mig, likt det fiolin den visade sig handla om: Gengångare, senaste boken av Nesbø, den nionde i serien om Harry Hole.

Tilläggas bör att jag sedan Pansarhjärta också hunnit läsa Huvudjägarna som kanske till och med toppar Hole-serien eftersom den kändes så mycket roligare, ljusare och gladare. Det kändes som den där typen av bok som författaren helt enkelt var tvungen att få ur sig, som skrevs bara för att historien var för rolig för att inte berättas och den skrevs med en glädje som lyser igenom i vartenda kapitel, sida och mening. Jag gillar sånt.
Men jag gillar å andra sidan Harry Hole också.

Gengångare är tjock, vilket är lite symptomatiskt för den gode Nesbø. Var och en av böckerna om Hole tycks ta mer plats i bokhyllan än sin föregångare. Men det gör väl å andra sidan inget. Historierna blir allt mer komplicerade, på ett bra sätt, och intrigerna följer förstås samma väg. Dessutom är det uppenbart hur Nesbø utvecklats som författare och berättare om man jämför första och senaste (för Gud förbjude att det är den sista…) boken i serien.
Och även om det är en lång väg att vandra om man vill ha hela berättelsen om Harry Hole klar för sig så kanske det ändå kan vara värt att kasta sig över Fladdermusmannen och sen ge sig på övriga sju böcker innan man biter tag i Gengångare. De är värda det, både Jo Nesbø och hans synnerligen misshandlade alter ego Harry Hole.


Han går igen, Harry Hole alltså


Hotellet i hörnet av bitter och ljuv…
25 januari 2012 : Klockan 17:38

Det fanns en tid när jag hade väldigt svårt för böcker med alltför öppna slut. Jag ville liksom att alla trådar skulle knytas ihop och få reda på exakt vad som hände med alla personer i boken. Jag har växt ifrån det, inte minst bevisat av att få böcker har så öppna slut som ”Patient 67” av Dennis Lehane, den kanske bästa bok jag har läst.

Istället har jag börjat irritera mig på rena slarv- och/eller faktafel som dyker upp både här och var i de böcker jag läser. Det kanske bara är något litet hit eller dit som är fel, men för varje fel jag hittar, desto mer tvivlar jag på det jag läser. Ska man blanda in verkliga personer eller händelser i en uppdiktad historia gäller det trots allt att få ihop kronologin och att alla fakta stämmer överens med det verkliga förloppet. Skriver man en biografi eller sina memoarer gäller det i allt högre grad. För verkliga händelser är trots allt väldigt enkla att kolla upp. Man kan till exempel inte påstå att det bara tar en timme med tåg från Karlstad till Stockholm, eller att den 25 januari 2012 var en fredag. Missar man på så enkla detaljer faller hela det korthus man diktat upp samman.

Redan på sidan tre av sin ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” trampar Jamie Ford i det så kallade klaveret – två gånger om. Året är 1986 och även om Seattle är både Bill Gates och Microsofts hemstad betvivlar jag starkt att den sörjande sonen som just mist sin mor i cancer kan söka stöd hos en online-supportgrupp. Att Bruce Lees son Brandon dog först 1993 verkar inte heller spela någon större roll eftersom han redan 1986 var begravd bredvid sin far på Lake View Cemetery med en makalös utsikt över Lake Washington.

För mig är det smått obegripligt att i alla fall det senare exemplet på fel kan gå igenom hela processen med författare, korrekturläsare, förläggare och så vidare utan att rättas till. Alltså var jag redan från sida ett, eller i alla fall tre, skeptisk till Fords bestseller.

Också framåt slutet av boken lyckas han koppla in Internet i all sin glans när den online-supportgrupp-sökande sonen inom loppet av några timmar, med datorns hjälp, lyckas leta upp den kvinna som varit borta från världen, eller i alla fall Seattle, i drygt 40 år.
När jag gick sista året på gymnasiet testade vi att surfa på Internet en gång, det gick så långsamt att absolut ingenting hände alls. Det var 1995. Marty Lee i boken fixar alltså att redan 1986 söka rätt på en försvunnen kvinna via nätet.
Det är inget annat än vansinnigt imponerande – eller en totalmiss!

Men om vi bortser från detta – och ett par till suspekta kronologiska småsaker i boken – så är den helt igenom underbar. Historien är snyggt berättad samtidigt som den ger en fruktansvärd bild av hur USA behandlade sina egna medborgare med japanska rötter under andra världskriget. Boken påminner mig på många sätt om David Gutersons ”Snö faller på cederträden” och Mark Mills ”Amagansett” som båda är böcker jag håller högt. För innerst inne är jag en blödig jävel och hade jag varit så blödig att jag gråtit av böcker jag läst så hade jag gråtit av den här.


Snyggt omslag, bra bok - men ett par grova missar…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Låt det ta sin tid…
22 januari 2012 : Klockan 14:21

Den allra första gången jag satt i ett flygplan var i början av juli 1993. Jag var sjutton år gammal och på väg till mitt korta livs dittills största äventyr. Akronymen EYOD utlästes European Youth Olympic Days på engelska och kallades kort och gott ungdoms-OS på svenska. Det var min allra första höjdhoppstävling utanför Sveriges gränser, i holländska Valkenswaard nära den belgiska gränsen.

För ett par år sedan samtalade jag med en klok ungdomsledare. Han hade som teori att det allra bästa och viktigaste en ungdomsledare i, låt säga, en fotbollsklubb kan göra är att hålla ett pojklag intakt hela vägen upp till junioråldern. Jag bad honom utveckla sina tankar vidare och han förklarade att det enligt hans synsätt gynnade pojkarna, föreningen och samhället på alla plan.

Dels skulle pojkarna själva ha en känsla av sammanhang och samhörighet i laget med allt vad det skulle innebära för både deras personliga och sociala utveckling. Dels skulle det vara bra för föreningen som sådan eftersom de skulle ha en stabil och bra bas att bygga sin verksamhet omkring. Och dels skulle det vara bra för samhället eftersom idrottandet skulle hålla killarna borta från att göra dumheter.
Jag kunde inte annat än hålla med honom.

När jag ser tillbaka på det liv jag hittills hunnit leva så inser jag ganska snart att jag alltid funnit min identitet inom idrotten. Att jag skulle börja spela fotboll var liksom ristat i sten redan den dag jag blev till. Och även om jag aldrig blev det fotbollsproffs som jag drömde om kämpade jag på med fotbollen tills jag var femton år. Parallellt med att jag åkte längdskidor under några mer eller mindre snöfattiga vintrar och dessutom hoppade höjdhopp. Jag misstänker att de flesta i skolan såg mig som en idrottskille, om än ganska långt ifrån den coola hockeykilletypen.

Men jag kan inte låta bli att undra hur många ungdomar som idag parallellkör tre olika idrotter under de tidiga tonåren. Däremot är jag ganska säker på att de som gör det också är de som har störst chans att i slutändan lyckas.

På sätt och vis slöt jag min ungdomsolympiska cirkel tidigare i slutet av förra veckan. Detta i och med att jag var nere i Innsbruck på den första upplagan av världsungdomsvinter-OS, eller hur man nu ska titulera det på svenska. Jag var på plats för att bland annat inspirera den svenska truppen. Att berätta lite om hur jag själv deltagit i samma typ av tävlingar för många år sen, hur jag slutade precis utanför prispallen – men att jag ändå lyckades gå hela vägen. Det väckte, minst sagt, ett och annat gammalt minne till liv.

Jag slutade på fjärde plats, nära brons, men en evighet från guldet. Vinnaren, som jag tyckte såg ut att vara äldre än de maximala sjutton åren man fick vara, slog mig med tretton långa centimetrar. Några veckor senare möttes vi igen, då i samband med junior-EM i San Sebastian.
Det visade sig att han inte alls var äldre än mig – han var ett helt år yngre.
Som sextonåring hoppade han 221 cm en magisk julidag i Holland, lika högt som Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Som allra högst kom han att klara 223 cm, knappt fem år senare.

En annan klok man jag pratat en hel del med genom åren brukar säga att om man söker talang i unga år så finner man mognad. Den som är tidigast utvecklad i tonåren är också den som springer fortast, hoppar högst, åker snabbast på skridskor eller skjuter hårdast i fotboll. Däremot finns det absolut ingenting som säger att han, eller hon, kommer att vara bäst på plan när mognaden börjar jämna ut sig i de tidiga tjugoåren.
Problemet är dock att han eller hon är bäst också då – för då har ju de som är senare i sin utveckling sedan länge gallrats ut på vägen upp.
Tålamod är en dygd, såväl inom idrotten som i livet i stort.

Jag kan garantera att ingen såg en blivande olympiamästare i mig den där tävlingen i Holland 1993. Och jag kan enligt samma logik garantera att jag förmodligen hann se både en och två och tre blivande världs- och olympiamästare nere i Innsbruck förra helgen – men det var inte nödvändigtvis de som vann nu som kommer att vinna om två, sex eller tio år.
För det finns ytterligare en idé med att hålla ihop det där pojk- eller flicklaget så långt upp i åldrarna som det bara går. Det finns nämligen ingen ledare i hela världen som kan berätta vem av ett tjugotal småkillar eller -tjejer som i slutändan kommer att lyckas inom idrotten.
Eller inom någon annan, och kanske viktigare, aspekt av livet.


Nio Håkan Nesser att sätta tänderna i
Himmel över London
De ensamma
Maskarna på Carmine Street
Berättelse om herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
Från doktor Klimkes horisont
Skuggorna och regnet
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö


En människas spår – Sebastian Faulks
Två unga män lär känna varandra av en slump och inser att de båda bär på samma drivkraft och vilja i livet: Att förstå hur människan fungerar och vad det är som definierar dess själ. Efter utbildningar på varsitt håll – i England och Frankrike – öppnar de en praktik i Österrike vid 1800-talets slut. Psykiatrin blomstrar och idéerna och teorierna flödar – inte minst i det närbelägna Wien. En storslagen historia som spänner över en tidsrymd på närmare femtio år. Stundtals lite segdragen och långsamt berättad men det är väl i mångt och mycket Sebastian Faulks stil och sätt att skriva. Väl uppbyggt och snyggt framlagt utan krusiduller. Dock ett minus för stavfel och en eller annan helt obegriplig mening, men det är ju å andra sidan översättarens fel.


Stange – den 25 januari 1997
Normalt sett är man utslagen och förbi när man river tre gånger på raken i en höjdhoppstävling. Men det finns undantag. I norska Stange radade ett tiotal höjdhoppare upp sig denna lördag. Fyra av dem hade varit i OS-final i Atlanta bara ett halvår tidigare. Åtminstone en av dem, alltså undertecknad, var helt okänd för den norska publiken. När dimmorna skingrades och alla rivit ut sig delades förstaplatsen i tävlingen mellan de två minst namnkunniga i hela startfältet. Jag och tysken Martin Buss. Omhoppning följde. Vi rev en fjärde gång på 228 cm, en gång var på 226 cm och 224 cm och dessutom på 222 cm. Sen klarade vi båda 220 cm – och ribban höjdes igen. Jag klarade. Han rev. Och jag stod som segrare – efter, att bland annat, ha rivit sju hopp i rad i en och samma tävling.


I torsdags tittade jag ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och insåg att det fortfarande nästan var ljust ute. Det är nog ändå så sant som det är sagt, vi går mot ljusare tider.


Jag är innerligt tacksam att det var förra vintern jag bestämde mig för att åka Vasaloppet och inte den här. Nu känns det ju dessutom som om det snart kan kvitta med den vita varan i drivor denna vinter.


Vet inte exakt vad som hänt eller varför men helt plötsligt verkar spam-filtret på min e-post slutat fungera och dagarna i ända raderar och raderar och raderar jag skräp i mängder.


221 cm i höjd som 16-åring, 223 som allra bäst. Men å andra sidan EM-silver och VM-brons i tiokamp…


Al Capone…
21 januari 2012 : Klockan 19:32

I min ungdom såg jag filmerna ”De omutbara” och ”Mobsters – mot maktens höjder” både en och två och tre gånger, och då blir man ju liksom i alla fall lite fascinerad av gangsters, maffian – och Al Capone

Ska man dock tro på Henrik Höjer, författaren till ”Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen”, så stämmer i princip ingenting alls som någonsin skrivits eller filmatiserats om mannen som en gång var samhällets fiende nummer ett i USA. Eliot Ness verkar inte ha varit mycket att hänga i någon julgran och ibland undrar man ens om Al Capone var det.

Det finns naturligtvis något romantiserat kring förbudstidens USA och framväxten av den organiserade brottsligheten. Och visst ska man inte tro på allt som Hollywood producerar, men om man som författare inleder en bok med att berätta att de flesta inte vet något alls om den verklige Al Capone så lägger man onekligen ribban ganska högt. Om inte annat får man ju se till att presentera den verkliga bilden.

Det är möjligt att Höjer lyckas med det, men i så fall var Capone allt och ingenting. Ena minuten verkar han vara en superstar av Michael Jackson och Britney Spears-kaliber (den ende verklige person som någonsin figurerat i ett Tintin-album enligt uppgift) och i nästa verkar han bara ha varit en gangster i mängden. Bilden är inte direkt okomplicerad, kan väl konstateras. Att det tog mig nästan exakt två månader att ta mig igenom den här boken – och att jag läste två andra som kändes intressantare under tiden – säger väl egentligen det mesta om vad jag tyckte om den.


…det blir mycket roligare om man tror på Hollywoood-versionen av Al Capone…


Fem över 12 - 198 dagar kvar…
18 januari 2012 : Klockan 21:48

Det finns de som tror att en höjdhoppsribba bara är en höjdhoppsribba. Men så är inte fallet. Ribbor har sina bestämda åsikter om saker och ting och lever sitt eget lilla liv. När jag landat i madrassen efter mitt sista inhopp inför OS-finalen i Aten stirrade jag ribban stint i ögonen och sa: ”Nu är du snäll mot mig ikväll…”

Inför i stort sett varje mästerskap i friidrott pratas det om ”snabba banor”. Jag ska här och nu slå ihjäl den myten: En bana är inte snabb. Faktum är att den är så långsam att den inte rör på sig över huvud taget. Och rör den på sig så är den långsam.
Men visst, ju hårdare en bana är desto mindre sjunker en sprinter ner i den och desto mindre energi går åt till att ta sig loss från den. Alltså är det lättare att springa snabbt på en hård bana än på en mjuk.
Däremot är skillnaden från bana till bana på de stora mästerskapen så minimal att vi helt kan bortse från den. Höjdhoppsribbor däremot, det är en helt annan femma.

En höjdhoppsribba ska vara fyra meter lång och om jag minns reglerna rätt får det finnas en felmarginal på plus/minus två centimeter. Alltså mellan 398 och 402 cm lång. Ju längre ribban är desto lägre ser det ut och desto mer gung kan ribban ha.
Ju lättare en ribba är desto lättare faller den till marken. Enkel logik. Det är lättare att peta ner något lätt än något tungt.
Ju styvare (jag bjuder på den…) en ribba är desto lättare faller den till marken eftersom den inte tar upp stöten från en höjdhoppare som rör den speciellt bra. En mjuk ribba gungar till om man rör den, gungar till och ligger kvar. En styv (igen…) ribba ramlar ner.
Alltså: En höjdhoppsribba ska vara så lång, så tung och så mjuk som reglerna tillåter – då ligger den lättare kvar.

Jag och en man som kallas Fuzz hade en gång en diskussion om hur den perfekta höjdhoppsribban skulle utformas. Och vi var rörande överens och bestämde oss på stående fot för att börja tillverka den och lyckas övertala arrangörerna av London-OS att använda den.
Vi kom dock aldrig längre än till diskussionen.
Men poängen var att så mycket som möjligt av ribbans tyngd skulle läggas i ändarna så att den låg hårt tryckt mot ställningens sprintar, ändarna skulle dessutom vara av något slags mjuk och gärna lite kletig plast så att friktionen mot sprintarna (som naturligtvis skulle vara lite kletiga på ett eller annat sätt) blev största möjliga. Själva ribban skulle vara så mjuk som det bara gick och om man rörde den skulle den gunga i alla tänkbara riktningar, men tack vare de tunga ändarna skulle den inte ramla ner i första taget.

Nu verkar ett svenskt sportmaterialföretag ha snott den där idén, eller i alla fall delar av den. För idag testades den, som vi kom att kalla den, osänkbara Titanic-ribban på träningen. Tung i ändarna och med något slags stötabsorberande pryl mellan själva ribban och änden.
Men som vi alla vet så sjönk världens modernaste osänkbara skepp medan fartygsorkestern spelade närmare Gud till dig och man fick sig ett gratis glas champagne i baren. Leonardo di Caprio drunknade väl också, har jag för mig.
Och naturligtvis envisades ribban (eller ribbfan som den normalt kallas) med att trilla ner i parti och minut. Men faktum var att den till slut i alla fall låg kvar på en högre höjd än den gjort på bra länge.

Jag saxade mig över 185 cm och floppade mig över 210 cm i typ tionde försöket. Årsbästa, so far. Det som var bra idag var att jag inte rev ett enda hopp förrän på just 210 cm. Knäet bråkade lite i början men gav med sig ganska snart och jag hoppas det mår bra också imorgon.
Vad jag i grund och botten behöver just nu är att göra ett par träningspass där jag mängdhoppar på 200 cm och 205 cm eller så och bara hittar en stabilitet i ansatslöpningen och lite trygghet och känsla i hoppningen i stort. Då kan det nog bli några centimeter till innan månaden är slut.


Himmel över London…
17 januari 2012 : Klockan 14:22

För ett tiotal år sedan satt jag och såg på TV och såg en fantastisk berättare. Men det skulle dröja rätt många år innan jag läste något av honom.

Det bör ha varit SVT och något slags intervjupratprogram och bland inslagen fanns att en av förra veckans gäster fick ställa en fråga till nästa veckas gäst. Det slumpade sig så att en Håkan kom att fråga en annan Håkan.

Håkan (Hellström) frågade Håkan (Nesser) om hur man egentligen går det perfekta mordet. Håkan (Nesser, alltså) halkade in på en lång utläggning som bland annat, har jag för mig, innehöll ett par vadarbyxor och som inte tycktes följa något som helst logik. Slutklämmen till Håkan (Hellström, alltså) var att han skulle sätta in x antal tiotusen kronor på Håkans (alltså Nessers) bankkonto så skulle det nog lösa sig med den saken.

Jag hade naturligtvis hört talas om Håkan (fortfarande Nesser) tidigare men det hade aldrig blivit av att jag läst någon av hans böcker. Däremot hade jag halvt om halvt lyssnat ihjäl mig på Håkans (Hellström vill säga) debutskiva, som jag fortfarande rankar som en av de bästa svenska plattor som någonsin gjort. Och framförallt det bästa Håkan (Hellström, åter igen) gjort.

Till slut, när jag fyllde 31 år, fick jag Håkans (Nesser den här gången) bok ”En helt annan historia” av GG och på ett träningsläget i Formia slukade jag den som bara bra böcker kan slukas. Given fullpoängare enligt mitt dåvarande femskaliga system och jag kom att, i sinom tid, kasta mig över fler av hans verk. Jag har dock helt stått över van Veeteren-dekalogen, men läst större delen av resten genom åren.

Fjolårsjulens presentkort på Akademibokhandeln kom, i samband med en grov felparkering som lyckligtvis gick obemärkt förbi på Annandagen, bland annat att gå till Håkans (Nessers alltså, Hellström har vi sedan länge lagt bakom oss i det här inlägget) senaste roman ”Himmel över London”. Och nu är den alltså avslutad. Klämde sista meningen i en minibuss ganska exakt mitt emellan Innsbruck och München medan jag frös som en hund, trots att jag är en människa utan hund.

Om Håkans (Nesser) svar till Håkan (Hellström, tillbaka i diskussionen igen) i det där sedan länge bortglömda TV-programmet var långt och slingrande är det inget mot vad ”Himmel över London” är. Men herrejösses vilken historia han väver ihop, mannen från staden K-.
Frågetecknen är onekligen bra många fler än utropstecknen när slutet är nått och pärmarna (och till och med omslaget ger pluspoäng) slutligen slås ihop. Berätta historier kan han, Håkan (Nesser), och skriva ner dem likaså. Det här är en bok jag kommer bära med mig länge i tanken.


En lång och slingrande och snårig historia som lämnar en hel del frågetecken efter sig. Men vilken historia sen.


Där drömmar föds…
16 januari 2012 : Klockan 19:38

För ganska precis arton och ett halvt år sedan flög jag flygplan för första gången. Jag lämnade Karlstad på morgonen, mellanlandade på ett Arlanda under ombyggnad och hamnade till slut i Amsterdam. I ett Holland där jag aldrig tidigare varit. Därefter gick resan till Valkenswaard på detta mitt första olympiska äventyr.

Jag kom att sluta på fjärde plats. Men jag fick minnen för livet de där dagarna i Holland. Mycket vatten har runnit under en väldig massa broar sedan dess. Jag har hunnit med att bli fyra både en och två gånger till i olympiska sammanhang. Jag har dessutom lyckats med att vinna en gång. Och det var väl lite i den egenskapen jag hamnade i Innsbruck i ett par dagar.

För två år sedan arrangerades Youth Olympic Games för första gången. Den gången i sommarskrud i Singapore. Nu var det för första gången dags för vinterspel – och var passade det bättre att placera dem än i Innsbruck, arrangör av vinter-OS 1964 och 1976. Jag måste erkänna att jag tillhört skeptikerna till den här typen av evenemang för ungdomar (de äldsta är födda 1994) eftersom det kan finnas en risk med för tidig press och stress från, inte minst, föräldrar. Men på plats i Innsbruck har jag bytt fot att stå på. Det var en underbar upplevelse att vara där. Och det var otrolig inspirerande för både ledare, aktiva och åskådare – och det var liksom hela meningen. Att föda olympiska drömmar hos dagens unga idrottare.

Fredagens invigning (som bevistades efter att jag sett Sveriges hockeytjejer slå Tyskland med 11-0) var fantastisk. Man knöt snyggt ihop dagens historiska händelse med det första Youth Olympic Winter Games med historien i form av de spel som arrangerades på samma plats 1964 och det år jag själv föddes. Både med bilder från förr – men framförallt med aktiva som var med och både tog medaljer och vann då.
Störst jubel: När Franz Klammer, den gamle störtloppslegenden, tände den symboliska 1976-elden.

Jag tror och hoppas att ungdomarna som stod på första parkett och tittade förstod att de är en del av något större. Något väldigt stort. Nämligen den olympiska rörelsen och den olympiska historien.
Att jag dessutom fick säga hej och skaka hand med en av tidernas största alpina legender, Jean-Claude Killy som tog tre OS-guld (av tre möjliga på den tiden) i alpint 1968, gjorde inte direkt kvällen sämre för undertecknad.

Sen följde två intensiva dagar i Österrike. Jag hann se curling (två svenska segrar), hockey (28-0 till svenskorna i de två matcher jag såg), skidskytte (man får INTE heja på sina aktiva om man står nere i skyttezonen tydligen…), konståkning (åh, herrejävlar så skickliga de var), super G (guld till Marocko ser man inte varje dag i alpint… och silver till Sverige), förhoppningsvis inspirerat svenska ungdomar och stöttat ledarna (jag befordrades till vapenvakt för svenska och norska skidskyttevapen… och ställde inte om siktet på de norska…) och skakat hand med en kanske blivande IOK-president. Och en hel del annat smått och gott. Det var ett par intensiva, men väldigt roliga dagar.

Däremot lämnar det österrikiska mobilnätet en hel del övrigt att önska. Värmen på Hotell Goldene Krone och i minibussarna likaså. Däremot var det väldigt varmt i de stora bussarna. Lite besviken att jag inte fick se Assars lada i Seefeld dock. Men desto mer nöjd med att förmodligen ha fått se ett par framtida olympiska mästare i aktion.

Nu är det bara att hoppas att Sverige tar steget och vågar satsa på att själva få arrangera Youth Olympic Games framöver, gärna sommarvarianten, i väntan på ett riktigt vinter-OS – varför inte 2022 när många av dagens aktiva i Innsbruck borde stå på toppen av sina karriärer.
Och jag kan garantera att de alla kommer att minnas var det började.


En ny del av den olympiska historien…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011