Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
Årets julklapp
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
20 years after III…
21 december 2011 : Klockan 11:15
2011 har, till skillnad från 2012, 365 dagar. Av dessa 365 dagar finns det blott en enda då jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp. Och det är idag.
Den 21 december har de senaste haft en speciell plats i mitt höjdhopparhjärta. Det finns andra datum som också haft det av olika anledningar. 11 januari, 20 februari, 22 februari, 11 mars, 18 juli, 22 augusti och säkert några till. Det finns ju trots allt en del att välja på därute.
Den 21 december 1991 var en lördag. Allt och ingenting har ändrats på de 20 år som har gått sedan dess. Klockan var kvart över elva den förmiddagen när ribban äntligen låg kvar där den skulle.
Sommaren 1991 hade jag klarat 194 cm som bäst. Detta skedde en regnig augustilördag i Värnamo. Sen gjorde jag ytterligare ett par tävlingar över 190 cm den sommaren, men framförallt kändes drömmen om 200 cm allt verkligare. Alltså hade jag i slutet av augusti då och då kastat upp ribban dit på träning. Utan att vara riktigt nära ska dock tilläggas. Men när vinterträningen började framåt höstkanten så hamnade ribban där uppe var och varannan träning – men den låg inte kvar.
8 december hade jag varit snubblande nära i samband med ungdoms-DM inomhus. Jag vann tävlingen på 190 cm och höjde en decimeter och kom närmare och närmare och hade jag bara haft en fyra-fem försök istället för tre så hade jag förmodligen klarat. Sen opererade jag bort en elak leverfläck på ryggen och fick inte hoppa höjdhopp alls på tio dagar och suget efter att hoppa växte och växte och växte.
Den 19 december, inbillar jag mig, hade vi träning i gympasalen vid Centralskolan – heter väl Sannerudsskolan now-a-days, och jag gjorde ett par hopp på typ 180 cm (fast jag inte fick för såret på ryggen och dessutom bara hade gympadojjor på mig) och det lyfte och jag såg fram emot lördag.
Våxnäshallen är inte världens mest välbefolkade plats en normal lördagförmiddag. Den sista lördagen före jul är sällan något undantag. Så vitt jag minns det var vi fyra personer i hallen när klockan på väggen tickade mot kvart över elva. Jag och farsan, såklart, och Kjell Hällsten och hans höjdhoppande son Mattias. På ”hyllan” som nu för tiden är inbyggd till konferensrum satt Anders Rydén ihop med två av sina höjdhoppare, Mattias Lalin och Ola Svenssohn som inom kort snart skulle petas ner från nummer ett och två i Värmland till nummer två och tre.
Två knappa rivningar, upp med ribban en tredje gång, höjden var två meter och för allra första gången låg den darrande kvar däruppe och jag hade äntligen klarat drömgränsen två meter och kunde kalla mig höjdhoppare på riktigt!
Sen gjorde vi misstaget att kontrollmäta höjden och kom fram till att det bara var 199 cm…
Men det ställningen visar i ändarna är den höjd man har klarat på träning, så enkelt är det bara. Totalt kom jag att göra oräkneliga träningshopp över 200 cm på allehanda olika sätt, det blev 408 tävlingar och ett antal tävlingshopp (som går att räkna fram om den svenske rekordhållaren är intresserad av att jämföra…) genom åren. Men det där första klarade hoppet kommer alltid att vara speciellt.
Det är precis därför jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp idag. Frågan är om mitt knä låter mig göra det…
8 december 1991 blev det inte 200 cm på tävling, det fick vänta i tretton dagar och en leverfläck mindre…
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
Här och nu eller där och sen…
11 december 2011 : Klockan 20:37
Om tre veckor är det nyårsafton med allt vad det innebär. Till exempel att vi lovar en massa saker som vi ska göra under året som kommer. Varför inte göra något radikalt och lova att göra det där redan här och nu istället för där och sen. Bara för att komma igång, liksom.
Det är mycket möjligt att det här kommer som en överraskning för många. Men jag är egentligen rätt lat och bekväm av mig. Jag är bra på att skjuta saker framför mig och göra dem först när jag har kniven mot strupen. Om chefredaktören för denna tidning börjar bli både grå- och tunnhårig kan det mycket väl bero på att han får in de här krönikorna alldeles för sent varannan vecka.
Varannan vecka får han ingen krönika alls enligt avtalet och då känns det säkerligen lugnare för honom.
Men jag är helt enkelt en mästare på att skjuta upp till morgondagen vad jag inte riktigt orkar göra idag. I mångt och mycket handlar det nog om att jag är en inspirationsmänniska. Jag skriver helt enkelt bäst med kniven mot strupen. Eller i alla fall är det precis det som jag lyckats inbilla mig själv.
Varje gång jag lämnar en krönika ifrån mig så är jag nöjd med den. Tycker att den är bra och att jag har fått till det trots skrivkramp och deadlinepanik in i det sista. När jag sen läser den i tidningen dagen efter, i allra bästa fall två dagar efter om jag lyckats lämna redan på torsdagen, hittar jag en massa saker som jag kunde ha gjort bättre eller ändrat på om jag bara påbörjat den i tid.
Jag tror att det är samma sak med diverse löften vi avger när det gamla året ringer ut och det nya nu snart ringer in. Det är mycket lättare om vi smygstartar med att göra det där sakerna vi tänker lova om tre veckor redan nu. Många har förmodligen tankar på att börja träna mer nästa år. Jag kan lova att det kommer bli oändligt mycket lättare att komma igång och träna mer efter nyår om man börjar lägga en grund under tre veckor innan dess.
Över huvud taget är vi nog rätt dåliga på att leva i nuet. Därvidlag har vi en hel del att lära oss av våra barn. På det viset, också bör tilläggas, är barn nämligen helt underbara.
De planerar inte framåt, de minns inte bakåt, de lever här och nu. Om en leksak går sönder eller försvinner är det en katastrof av närmast astronomiska mått och inget eller ingen i hela världen kan få saker och ting i balans igen.
Trettio sekunder senare, när leksaken är lagad eller hittad är livet rena paradiset igen.
Visst är det underbart.
Men någonstans på vägen tappar vi bort det självklara i att bara leva här och nu. Vi börjar planera vad vi ska göra imorgon eller nästa vecka, nästa år eller till och med i vårt nästa liv. Allt kommer att bli så mycket bättre bara vi köper en ny tv. Eller en ny bil. Eller ett större och bättre hus. Bara vintern är slut och våren kommer så blir det ljusare och bättre, och då ska vi göra det ena och det andra och så vidare.
Mitt i allt detta planerande och, misstänker jag, den eviga jakten på lyckan tappar vi istället bort att vi faktiskt allt som oftast har det ganska bra just här och nu också.
Så får jag ge ett råd denna andra lördag i december med två veckor kvar till jul och tre kvar tills vi för evigt lägger 2011 bakom oss så är det just detta:
Våga njuta och agera i nuet. Bli lite mer som ett barn igen. Strunta i att vänta de där tre veckorna med att lova att göra det du tänkt dig att lova.
Gör det i dag i stället.
Själv ska jag försöka sluta äta godis i dag igen.
Tio senaste nobelpristagarna i litteratur
1901: Sully Prudhomme, Frankrike
1902: Theodor Mommsen, Tyskland
1903: Bjørnstjerne Bjørnson, Norge
1904: Frédéric Mistral, Frankrike
1904: José Echegaray, Spanien
1905: Henryk Sienkewicz, Polen
1906: Giousè Carducci, Italien
1907: Rudyard Kipling, Storbritannien
1908: Rudolf Eucken, Tyskland
1909: Selma Lagerlöf, Sverige
Egyptologens gåta – Arthur Phillips
En hånad och bespottad brittisk egyptolog har dragit till Egypten för att finna den kungagrav som ska ge honom ära och berömmelse. Samtidigt ger sig en australiensisk privatdetektiv ut på jakt efter en arvinge till en nyligen bortgången bryggeriägare. Historierna knyts ihop på ett sätt ingen av dem anat och under de sista skälvande dagarna av 1922, medan Howard Carter avtäcker Tutankhamuns grav, får gåtan sin lösning. Av alla sätt att driva handlingen framåt i en bok finns det två sätt jag ogillar och finner lite fega: Brev och dagboksanteckningar! Hela den här boken består av brev och dagboksanteckningar… Alltså borde jag inte gilla den. Men det gör jag trots allt. För det är smart uppbyggt och snyggt berättat och en människas långsamma sammanbrott är nästan smärtsamt bra berättat!
Karlstad – den 5 december 1992
Jag tror inte att det är många gymnasieklasser som mäktat med att ta studenten med tre höjdhoppare som alla klarat minst två meter bland sig. Jag gick i alla fall i en klass som lyckades göra det. Den här decemberlördagen i Våxnäshallen fick det som då var klass N1A på Sundstagymnasiet i alla fall sin andre tvåmetershoppare. Jag hade klarat drömgränsen för första gången i januari samma år. Nu var det Tobias Björlings tur att göra det och i september 1993 blev Marcus Larsson den tredje i det som då, i ombyggnadens Karlstad, hunnit bli N2A på Sundsta-Älvkullegymnasiet den tredje i klassen att hoppa över två meter i höjdhopp. Fler än så blev vi dock inte, men så hade vi heller inga fler höjdhoppare i klassen, bara en sprinter och längdhopperska.
Äntligen! Sista avsnittet av Idol har sänts, nu slipper vi den hypen framöver. Fast glädjen grumlas av att det blir X-factor i höst istället…
Julstämningen är i allra bästa fall lite mittemellan just nu. Har knappt hört några julsånger på radion, ingen snö ute och ingen riktig julefrid heller än. Men det kommer nog…
Alla som springer över vägen där det inte är övergångsställe. Klädda i svart. Utan refles. Tidigt på morgonen…
Tre veckor kvar tills det är 2012 nu…
Democracy…
9 december 2011 : Klockan 09:43
Det finns något vackert med demokrati och demokratiska beslut. Det fick vi som var på plats i Sunne igår kväll ytterligare ett bevis på.
Hängde man med på den här bloggen, hemsidan, schloggen, whatever, i slutet av september och början av oktober så fick man klart för sig att jag inte är överförtjust i allt som Värmlands fotbollförbund bestämt i regelväg. Att gnälla och klaga på en blogg, schlogg, hemsida är dock ett ganska dåligt sätt att få till förändring, det är bättre att försöka motionera och rösta på ett möte.
Alltså var jag i Sunne tillsammans med ÖDIK:s ordförande igår.
Vägen dit blev händelserik eftersom vi hamnade bakom en bil som precis skickat en hjort ner i diket och ett steg närmare dödsriket. Föraren var chockad, hjorten var vid liv men i dåligt form och det var kallt och vinter. Polisen fick meddelas, jägare tillkallas och tillslut kunde vi, utan hjortstek, rulla vidare mot Sunne.
Att blott 35 av 134 värmländska fotbollsklubbar anmält sig till tinget tyder på både det ena och det andra, men de som orkat släpa sig dit fick i alla fall mer att säga till om. Plötsligt var en röst värd något liksom.
Mötet inleddes och leddes av min gamla gympalärare från låg- och mellanstadiet hemma i Forshaga vilket kändes suspekt bara det. Den stora diskussionen kom att handla om precis det jag kommit dit för: B-lagen i A-lagsserierna och antalet spelare som får lånas fram och tillbaka.
För hur man än vrider och vänder på det så kan fem division IV-spelare påverka en hel del i en division VI-match. Och framförallt kan en större klubb i princip gå in och styra en hel serie beroende på vilka av sina bästa spelare de väljer att skicka ner i B-laget i vissa matcher. Något som drabbade oss i höstas.
Mitt eget förslag byggde på att helt plocka bort B-lagen och återgå till gamla hederliga reservlagsserier. Det gick inte igenom eftersom det tydligen skulle leda till att en massa bakfulla gamla gubbar skulle tvingas spela reservlagsfotboll på söndagsmorgonen. Tydligen är det bättre att de spelar seriespel bakfulla istället.
Logik i kubik.
Förslag nummer två byggde på att skapa en ren B-lagsserie i division sex respektive division sju eftersom det i alla fall skulle leda till att B-lagen tävlade mot varandra på lika villkor och inte fuckade upp det för småklubbarna. När det förslaget kom upp till omröstning svettades fotbollförbundets folk rätt rejält en stund. Men det gick inte heller igenom eftersom det tydligen blir för långa resor då. Värmland är stort, tydligen.
Sen var det en väldig massa diskussioner om avbytare kontra ersättare, som jag trodde var olika ord för samma sak. Men det visade sig att en avbytare får bytas in och ut hur mycket som helst i en match medan en ersättare bara får komma in en gång. Förbundets förslag byggde på att börja med ersättare i fyran, femman och sexan, för att på så vis komma från ”vi börjar med våra fem bästa spelare på bänken i A-laget, byter in dem efter en halvminut, för då får de spela i B-laget imorgon-syndromet” som råder i värmländsk fotboll framåt höstkanten när B-laget håller på att åka ur serien.
Ett på pappret bra förslag, inte minst för oss som drabbas av syndromet, men det gick inte heller igenom. Så fria byten gäller även fortsättningsvis i alla serier från division fyra och nedåt.
Sen hamnade vi då tillslut på frågan om hur många spelare som får flyttas från A- till B-lag. Regeln, som den såg ut fram till halv nio igår kväll, sa att man fick låta de fem spelare som började A-lagsmatchen på bänken spela nästa B-lagsmatch. En klubb från samma stad som hockeylaget Bofors ville höja antalet till sju. Det röstades ner å det grövsta. Sen stod förbundets förslag fem mot småklubbarnas förslag tre och vid en första ocklärbesiktning tilldömde min gamla gymnastiklärare (som upprepade gånger kallades ”Herr ordförande” trots att hon inte ens är gift och således inte ens kunde vara ”Fru ordförande”) förbundets förslag segern – varvid hela högra delen av lokalen unisont skrek ”Rösträkning” och plötsligt vann vi med 22-15 istället. Och den lilla människan hade gjort det igen.
Så nu slipper vi i alla fall möta halva division fyra och fem-lag i sexan och sjuan nästa år, nu får vi bara möta en tredjedels. För egen del skulle jag fortfarande föredra att ingen spelare alls fick spela i både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, men det får väl bli en fråga för ett annat år.
Avslutningsvis fick vi också lära oss att det trots regelverket är helt okej att lämna walk over i sista omgången av serien om man inte känner för att spela matchen och den per definition är betydelselös, det kan också vara bra att veta för alla som är bakfulla en lördagsförmiddag i september och inte känner för att åka en sju-åtta mil för att spela fotboll.
Finnish line…
7 december 2011 : Klockan 16:42
För exakt sju år sedan hade jag en gigantisk finne i pannan. Jag var i Våxnäshallen och tränade, som vanligt, sen åkte jag hem och slängde i mig lite lunch och dammsög den lägenhet som jag bebodde på den tiden. Sen åkte jag tillbaka till Våxnäshallen – och väntade.
Det var en tisdag och vi blev ett gäng som samlades uppe i konferenslokalen i väntan på kanske ingen alls. Eller någon alldeles särskild. Men tillslut kom Urban Tjernberg med tårta och alla kunde andas ut.
Året innan hade Carolina Klüft fått bragdguldet och jag hade pratat med SvD:s Anders Lindblad om saken och vi hade, halvt på skämt, halvt på allvar, gjort upp att han skulle komma till Karlstad året efter när jag skulle få priset för det OS-guld jag drömde om att vinna i Aten.
Men Anders drog nitlotten, eller vinstlotten beroende på hur man ser det, och var nere i Australien med Christian Olsson den 7 december 2004 medan bragdjuryn sammanträdde. Så Urban Tjernberg fick åka till Karlstad och bjuda på tårta istället.
Det finns de som säger att Bragdguldet, eller Svenska Dagbladets guldmedalj snarare, förlorat i värde på senare år med alla andra priser som finns runt om i landet. Men hur man än vrider och vänder på det så är det det äldsta priset av det slaget i landet och det delas bara ut en enda gång om året. Vi kan sitta och se tillbaka på listan över de som har fått det – och kanske framförallt de som inte har fått det – och förundras över både det ena och det andra och varför juryn resonerat si eller så. För mig är det i alla fall oerhört mycket värt att ha hemma i prisskåpet – och att finnas med i listan över de som fått det tillsammans med flera av min barndoms idoler.
Och jag inbillar mig att gårdagens mottagare, Therese Alshammar, känner likadant.
Och jag hoppas innerligt att samma Alshammar får plocka till sig sitt efterlängtade OS-guld i London nästa år. För om inte redan är Sveriges största idrottskvinna genom tiderna redan så blir hon det väl i alla fall då.
Hur mår den här gamle bragdguldsvinnaren sju år senare då?
Jotack, rätt ok.
Jag hade lyckats ställa rätt diagnos på mig själv och mitt knä, en fördel med att ha idrottat på hyggligt hög nivå hyggligt länge, och börjat köra rätt typ av rehab redan förra veckan. Fick det bekräftat av världens bästa sjukgymnast i måndags och har fortsatt att rehabba knät sedan dess.
Problemet? Överansträning!
Förvånad? Nej!
Början till hopparknä (senan under knäskålen som bråkar…) och lite drag av löparknä (senan på utsidan av knät som också bråkar…) så det är bara att ta det lugnt med vissa saker som att springa och hoppa och köra desto mer av andra saker som att stärka upp framsidan av låret.
Men det blir nog bra när det blir färdigt.
Höjdhopp igen? Varför inte på nyårsdagen!
Riktigt så här stor var inte finnen i pannan den där tisdagen för sju år sen, men det var inte långt ifrån…
Draw…
3 december 2011 : Klockan 09:00
Så skruvades då bollen med Sverige upp och ingen var förvånad över att det stod Sverige på den eftersom alla andra bollar i den seedningsgruppen redan dragits. Sverige i grupp D ihop med Ukraina, England och Frankrike – och det kunde varit värre, mycket värre.
För på dagen 10 år sedan lottades VM i Japan/Sydkorea och Sverige drogs in i dödens grupp. Den gången konstaterade jag att det förmodligen skulle gå att sammanfatta Sveriges VM-insats med en höjdhoppsterm – att de skulle dra tre snabba. Alltså tre rivningar i höjdhopp, alltså tre raka förluster i fotboll.
Nu blev det inte så. Sverige vann gruppen på det sätt som Sverige alltid vann grupper på den tiden och vara bara ett Anders Svenssonskt stolpskott från att gå vidare till kvartsfinal. Där hade i så fall Turkiet väntat och seger där och Sverige hade varit i VM-semifinal, precis som åtta år tidigare. Those were the days.
Sverige under Lars Lagerbäck – och även Tommy Svensson i USA 1994 – hade en vinnande formel för att gå vidare från gruppspel. Den stavades två oavgjorda och en seger. Seger mot gruppens bottenlag och kryss mot de andra två. Då kvittar det nästan vad de andra lagen ställer till med mot varandra, det är svårt att bli sämre än tvåa i gruppen.
Eller det går ju, Italien körde det konceptet i EM 2004 och slogs ut.
Due-Due, ni vet.
Det går till och med att slås ut ur ett gruppspel efter två segrar och en förlust, men fem poäng på tre matcher är och förblir en vinnande formel.
Så ska vi säga att det blir seger mot värdnationen Ukraina i premiärer och oavgjort mot England och Frankrike i match nummer två och tre. Sounds like a plan.
Av de andra grupperna så kan man ju misstänka att grupp B kommer att bjuda på champagnefotboll i överflöd med Holland, Tyskland, Portugal – och Danmark.
Grupp A känns mer än lovligt suspekt med Polen, Grekland, Ryssland och Tjeckien och är väl i mångt och mycket en effekt av att både Polen och Ukraina seedades i första grupp. Grupp C känns väl lite tuffare än Sveriges grupp med både Italien och Spanien och dessutom Irland och Kroatien och det är ettan eller tvåan i den gruppen som Sverige ställs mot i en eventuell kvartsfinal.
Men det blir en långt senare fråga.
Än så länge är det bara att boka in 11, 15 och 19 juni framför TV:n, om det blir roligare än så är upp till Zlatan och co.
Kvalet är avklarat, lottningen är genomförd… men det var något viktigt kvar också… ja, just det ja, de ska sparka boll också…
Bury my heart at Wounded Knee…
2 december 2011 : Klockan 14:52
Det finns ett nästan ofelbart sätt att se på en idrottsman att han inte är riktigt fit-for-fight när han tränar, tävlar eller matchar – det är att vilan blir längre och att allt som inte är på riktigt går mycket långsammare.
Hade jag ont någonstans på en tävling var jag mycket mer stillasittande mellan hoppen. Har jag ont på en träning blir vattenpauserna och viloperioderna längre. Det går långsammare att masa sig tillbaka till start för en ny serie häckhopp. Och så vidare.
Kanske är det precis därför jag också varit lite seg med att uppdatera här på bloggen ett tag. Inte för att jag är skadad dock, utan mer för att jag har en känning.
Journalister hatar ordet ”känning” eftersom det är ofantligt svårt att skapa en stor och fet och svart rubrik av det ordet. Det slår bättre i skrift att ”Holm är skadad” än ”Holm har en känning”, till exempel. Men en skada och en känning är två vitt skilda saker.
För det första. Att idrotta på något slags nivå gör ont i kroppen. Det gör ont att spela fotboll i division sju, huvudsakligen för att man tränar alldeles för lite och gör alldeles för mycket annat och därför frestar på kroppen mer än man borde i en matchsituation.
Det gör ont att hoppa höjdhopp på elitnivå eftersom man tränar för mycket och hela tiden balanserar på en knivsegg för att inte gå sönder, för att inte bli skadad.
Men ont av träning får man ha och det går liksom över. Träningsvärk är en sak, det är rent muskulärt, värk och ont är mer av att man är sliten, men det ger med sig när man trappar ner på träningen.
En känning däremot är när något inte riktigt är normalt, men ändå inte så illa så att det är en skada. Man kan fortfarande göra det mesta i sin träning, kanske inte på samma vikter, eller samma höjder, eller samma mängd. Men man kan göra det och man får bara vara nog med att känna efter så inget går sönder.
För en skada är när något är sönder, trasigt, kaputt och det är dags att köra rehab. Något som är ungefär precis lika roligt som att se målarfärg torka eller installera program på en helt ny dator som man bara vill börja använda.
Redan när jag hoppade höjd för snart två veckor sen kände jag något lite konstigt i mitt ena knä. Det fortsatte att kännas lite konstigt när jag lyfte skivstång på tisdagen och onsdagen, men blev inget värre. Sen skulle jag ju ändå vila ett par dagar och resa Karlstad-Stockholm-Skellefteå-Stockholm-Lausanne-Stockholm-Karlstad-Stockholm-Karlstad i fem dagar, så jag skulle ju ändå få tid att vila och ta igen mig. Men i Lausanne började knät kännas konstigare och när jag testade att lyfta skivstång igen i onsdags kändes det så pass konstigt att jag istället tog det lite lugnt. Så det har jag gjort onsdag, torsdag och fredag den här veckan. Kört igenom knät ordentligt, stärkt upp framsidan av låret och stretchat den muskeln ordentligt. Känns bättre och mindre konstigt.
Tänkte mig i alla fall på att försöka hoppa lite höjd imorgon förmiddag och se hur det känns och var jag hamnar. I övrigt laddar jag för en av fotbollsårets stora höjdpunkter ikväll: EM-lottningen! Det finns få saker som skapar så mycket dramatik inom idrottsvärlden som att lotta mästerskap och kval i fotboll.
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
Ödets ironi…
27 november 2011 : Klockan 19:27
Jag har nog alltid drömt om att en vacker dag skriva en roman. Jag är knappast ensam om det utan tror att alla människor som tycker om att läsa också gärna vill kunna skriva något helt på egen hand. Att man tror att man har något att berätta, något eget som ingen har berättat förut och dessutom på ett sätt som ingen berättat det tidigare. Men ibland är det ironiskt hur verkligheten kopierar dikten.
Det började med ett internt skämt kring den bok jag gjorde tillsammans med fotografen Mikael Solebris för en massa år sen. Vi skämtade om att den givetvis skulle ge oss Nobelpriset i litteratur. Om att Horace Engdahl skulle ringa oss en förmiddag i oktober och berätta den glada nyheten.
Till slut räckte det att vi sa: I höst ringer Horace, för att vi skulle skratta.
Samtidigt fastnade det där uttrycket i skallen på oss båda. Vi insåg att ”I höst ringer Horace” lät som den perfekta titeln på en roman. Namnet på berättelsen om en författare som desperat jagar efter Nobelpriset. Vi kunde inte släppa tanken och jag började skissa på ett synopsis. På en flygresa mellan Köpenhamn och Nice tog jag fram datorn och skissade upp historien.
Historien om den namnlöse författaren som inser att en svensk författare aldrig någonsin kommer att få det vackraste och största av litteraturpriser igen. Hur han inser att han måste förändras, eller metamorfoseras som han själv kom att uttrycka det, för att bli prisad. Han bestämmer sig för att bli peruansk poet istället och börjar skriva dikter på spanska, ett språk han över huvud taget inte behärskar, och skaffar sig både en poncho och en panflöjt för att leva sig in rollen.
Men istället får en annan författare med peruansk koppling priset och när han väl kommit över den stora knäcken blir han kamerunier istället. Något som naturligtvis inte heller leder till att han får något Nobelpris. Men under en period av svår fylla lyckas han först förstöra sin skrivmaskin så att han inte längre kan skriva bokstaven S och sen, trots detta, skriva den stora Romanen som han under pseudonym skickar in till förlaget, får utgiven – och slutligen tilldelas priset för.
Men när han lyfter luren på den ivrigt ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden faller han, förstås, död ner och får aldrig veta att han har lyckats.
Ungefär så såg det ut i grova drag.
Vi tog tag i det och började glatt skriva. Vi snurrade in på allt mer suspekta bihistorier om antikvariat, spyflugor och strykarkatter. Vi fick in Lasse Berghagen på ett hörn och bara Gud vet vad mer som skymtade förbi.
Men sen kom problemen slag i slag.
Först avgick Horace som Svenska Akademiens ständiga sekreterare och därmed var den helt igenom perfekta boktiteln förstörd. I höst ringer Peter eller I höst ringer Englund hade inte alls samma klang.
Ty Horace är Horace i precis lika hög grad som Zlatan är Zlatan.
Men vi tog oss tillbaka, vi jobbade vidare, ändrade lite i storyn och skrev helt sonika bort mannen med förnamnet.
Då kom nästa bekymmer. Han stavades Mario Vargas Llosa – och kom från Peru.
Vi hade skämtat om det. Vi hade sett det som osannolikt. Vi hade valt att låta vår fiktive författare bli en sydamerikan för att det var länge sedan någon från den världsdelen fick priset. Peruansk poet var dessutom en rolig alliteration att bygga på. Och plötsligt tilldelades en alldeles riktig peruan Nobelpriset. Vår i allra högsta grad påhittade historia höll på att bli sann, på något mycket märkligt sätt.
Vi bet ihop. Vi skrev om. Vi tappade kanske lite fart, men insåg att det fortfarande gick att rädda vårt projekt som gett oss så mycket skratt.
Men sen dog det.
För sen hände det ännu mer osannolika. Peter Englund klev ut genom den där dörren och sa Tomas Tranströmer och hela grunden till vårt romanprojekt raserades i en alliteration i form av en svensk poet.
Fiktionen hade blivit verklighet och vår oavslutade roman fick stoppas tillbaka i byrålådan.
Vi får trösta oss med att vi hade kul så länge det varade och att vi lyckades förutspå akademiens utnämningar.
Jag har en känsla av att det blir en afrikan nästa år. Varför inte en kamerunier.
Sveriges nio högsta byggnader
Turning Torso, Malmö, 190,4 m
Kaknästornet, Stockholm, 155 m
Uppsala domkyrka, Uppsala, 118,7 m
Victoria Tower, Kista, 118 m
Kista Science Tower, Kista, 117,2 m
Lisebergstornet, Göteborg, 116 m
Sankta Klara Kyrka, Stockholm, 116 m
Linköpings domkyrka, Linköping, 107 m
Stockholms stadshus, Stockholm, 106 m
Berömda män som varit i Sunne – Göran Tunström
En bok som utspelar sig under en händelserik septembervecka i värmländska Sunne i slutet av 60-talet. Vi får genom berättaren, den autografsamlande butiksinnehavaren Stellan Jonsson Lök, lära känna den misslyckade konstnären Harald Pihlgren, hans vackra hustru Isabelle, prosten Cederblom och framförallt månfararen Ed Oldin. Allt vävs samman från Pihlgrens 50-årskalas till Oldins predikan i Sunnes mäktiga kyrka. Det kändes lite svårt att komma in i Tunströms värld - trots att den bara är en handfull mil norrut - men när det väl var gjort var det svårt att lägga boken ifrån sig. Välskrivet så att det förslår och att den har värmländsk bakgrund gör inte saken sämre…
Göteborg – oktober 2004
Vi kom som regerande mästare och hade utan större bekymmer tagit oss fram till en ny final. Vi ställdes mot ett motstånd vi redan besegrat i gruppspelet och allt, verkligen allt, var upplagt för en ny seger. Men matchen blev oväntat jämn, ledningen växlade fram och tillbaka gång på gång. När vi var framme vid sista frågorna så stod det fortfarande och vägde. Vi behövde ha rätt för att vinna och frågan lindades in så som bara Ingvar Oldsberg kan linda in något. Men vad det gällde att komma på var en känd gerillaorganisation i Libanon. Både jag och Ingela Agardh satt som två fågelholkar, allt som rörde sig i mitt huvud var Al Qaida och det visste jag att det inte var. Ingen av oss kom på det. Vi förlorade finalen med en ynklig liten poäng. Och sedan dess har Hizbollah dykt upp i alla olika sammanhang jag kan tänka mig. Men det är väl det som är poängen med frågesport, man lär sig för livet det man inte kommer på för stunden.
Jag har stretat emot det länge, länge, länge, men ändå varit lite sugen och till slut växte sig suget för stort. Och även om jag fortfarande inte riktigt förstår poängen med Twitter så är det kul att twittra – också.
En del av mig tycker att det är skönt att slippa snö och vinterkyla, en annan del av mig tycker att det vore skönt med lite snö som lyste upp. Jag är ambivalent till det svenska vädret just nu…
Carema… den som tänkte ut att man kunde tjäna pengar på att vårda gamla och sjuka människor måste ha tänkt fel, väldigt, väldigt fel…
Det slutliga omslaget till den ofullbordade romanen…