Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


En dag…
26 november 2011 : Klockan 16:49

En enda gång har jag tävlat i höjdhopp den 15 juli. Det var på det nya millenniets första år och jag vann Europacupens Superliga i ett motvindigt Gateshead. På vägen hem köpte jag mig en Sunderland-tröja, inte för att jag håller på Sunderland, utan för att det var en Asics-tröja också.

Egentligen kanske det är märkligt att jag inte lyckats pricka in fler 15 juli-tävlingar i karriären. Men när jag går igenom den 476 tävlingar långa listan så tangerar jag datumet då och då, men jag tävlar alltså bara på det en enda gång. Ironiskt nog skedde det alltså dessutom i England.

Vad är då grejen med 15 juli?
Jo, grejen är ”En dag” av David Nicholls. En av årets mest omtalade filmer med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Men också en av årets mest omtalade böcker. Och som alla vet är böcker alltid bättre än filmer som bygger på böcker som varit bra. Och eftersom jag är en bokläsare så har jag gett mig på den nu – äntligen. För den har stått hemma i bokhyllan rätt länge vid det här laget.

Det börjar lite trevande, den 15 juli 1988, och första kapitlet är ärligt talat inget vidare. Men tar man sig förbi det, till nästa och nästa och nästa nedslag i historien så växer den. Och som den växer…
Jag läste ”På vinst och förlust” av David Nicholls här om året, sommaren 2007 för att vara exakt. För att vara ännu mer exakt så läste jag ut den 8 juli. Vilket är ironiskt eftersom jag åkte till Lausanne dagen efter för att tävla, vann på 228 cm i kyla och blåst, och jag sitter i Lausanne och skriver det här just nu. På samma hotell dessutom.

Den boken gjorde väl dock inget större intryck på mig och är huvudskälet till att jag inte gett mig på ”En dag” förrän nu. Trots alla hyllningar och stora ord.
Nåväl. ”En dag” är smart uppbyggd. Ett nedslag i två människors liv på en specifik dag, den 15 juli, varje år från 1988 och framåt. Det kommer en liten hint om att något är på gång ena året och nästa år har det, och mer än så, hänt i historien. Smart idé som förvaltas riktigt bra hela vägen hem.
Nu är bara frågan om jag någonsin kommer komma mig för att se filmen.
Eller hoppa höjdhopp den 15 juli.


Nej, det handlar inte om Tommy Nilssons gamla schlager från 1989…


Changes…
25 november 2011 : Klockan 23:12

Efter att ha besökt Skellefteå för första gången i mitt liv igår så rev jag av en hotellnatt – tack för uppgraderingen av rum förresten – ute vid Arlanda innan jag begav mig på en resa mot Lausanne idag. Allt för att frottera mig med en massa andra gamla olympier.

Den församlade församlingen som kallas för World Olympians Association har nämligen möte här nere i Lausanne den här helgen. Och ordförande för hela gänget är, förstås, en gammal höjdhoppare. Somliga gamla höjdhoppare har ju råkat göra mer avtryck i den olympiska historien än andra. Men ingen har gjort det så mycket som Richard ”Dick” Fosbury från USA.

I en tid när alla andra hoppade dyk var han den förste och den ende som vände ryggen mot ribban och…

Eller nej, han var ju faktiskt inte det. Förmodligen inte först och definitivt inte den ende, för så här var det – egentligen.
Enligt en vanligtvis stensäker och pålitlig källa till friidrottskunskap var slutet av 1960-talet en tid av experimenterande. Kanske inte i första hand av höjdhoppstekniker utan mer av konstiga svampar och piller och sånt. Men också höjdhoppet var på väg att förändras. Den gamla hederliga dykstilen var på väg ut, precis som den kaliforniska rullstilen varit före den och saxstilen före den och så vidare. På väg in var något annat. Något annat som många trodde skulle bli en flopp – och därför fick den precis det namnet.

Mannen som kom att bli dess främste föregångsman var Dick Fosbury, därav Fosbury-flopp, när han vann OS-guldet på nytt olympiskt rekord med sex centimeter till 224 cm i Mexico City 1968. En mycket känd och ofta tillfrågad mental rådgivare berättade en gång på en föreläsning jag åhörde att Fosbury minsann slagit världsrekord med sex centimeter. Men riktigt så roligt hade han det aldrig eftersom den fantastiske Valerij Brumel hoppat 228 cm redan fem år tidigare.

Nåväl… under VM i Edmonton 2001 fick jag frågan om jag använde mig av ”the Brill bend” när jag hoppade höjdhopp. Jag hade liiiite svårt att förstå vad vederbörande menade, men det blir i det här fallet en snygg övergång till den pålitliga och stensäkra källan tidigare i texten.
I maj 1968 arrangerades en friidrottslandskamp på Stockholms stadion, jag har fått för mig att det var en trenationerslandskamp som jag har fått för mig var populära på den tiden. Tre länder, två deltagare vardera, vilket ger sex totalt. Ett lagom antal på en arena som kanske bara hade sex löparbanor runt hela varvet.
Ett av de deltagande länderna stavades Canada eller Kanada beroende på vem man frågar och i det kvinnliga höjdhoppet hade de en blott femtonårig tjej med – Debbie Brill. Unga fröken Brill slutade på sista plats i höjdhoppet, men väckte ändå en del uppmärksamhet genom sin märkliga höjdhoppsteknik. Hon hoppade nämligen inte dykstil, utan chockerade med att hoppa med ryggen vänd mot ribban!
Alltså fem månader innan Dick Fosbury skulle komma att vända ryggen mot ribban och vinna OS-guld och få en hel teknik uppkallad efter sig – i hela världen utom i Canada.

I Sverige har vi gjort tvärtom, här pratar vi om V-stil i backhoppning medan världen pratar om Boklöv-stilen…

Debbie Brill kom dock att växa upp och redan som sextonåring klarade hon sex fot (182,88 cm), blev canadensisk mästarinna elva gånger om, vann samväldesspelen både 1970 och 1982, hon tog bronsmedalj i det första (inofficiella) världsmästerskapet inomhus 1985 och som högst hoppade hon 199 cm.
Så där av the Brill-bend…

Däremot berättade Fosbury följande historia för mig idag, på temat ”what goes around, comes around”: 1998 hade han ställt upp i World Masters Games hemma i Portland. Han hade klarat 160 cm, 64 cm lägre än han hoppat i Mexico City 30 år tidigare, och det hade räckt till bronsmedalj.
De båda som besegrat honom hade båda hoppat – dykstil.


Mannen i mitten floppade sig till en OS-guld, det gjorde den unge herrn till vänster också medan kvinnan till höger fick nöja sig med att vinna EM och VM och slå världsrekord inomhus - bland annat…


Fem över 12 - 254 dagar…
23 november 2011 : Klockan 17:32

Så har jag då byggt på den där under gårdagen omtalade broskknölen vid vänstra nyckelbensfästet med lite frivändningar igen. Annars har det varit en sån där dag när det finns att göra igen.

Inledde med att glida in tidigare än vanligt på Karlstads universitet och hann jobba på riktigt bra fram till klockan slog tolv. Drog iväg till Våxnäshallen för att träna, direkt därifrån in till stan för att träffa min bankman och lämna en pärm full av papper till min revisor. Och ikväll väntar mitt livs första besök på O´Learys inne i Karlstad. Det är tämligen nyöppnat vilket är en delförklaring till att det är första gången jag är där. Att jag aldrig brukar vara på såna ställen alls är den andra delförklaringen.

Men ikväll vankas det AC Milan mot FC Barcelona i Champions League, det är Zlatan mot Filosofen och det är dags för ÖDIK:s ledarstab inför nästa år att samla ihop sig själva och varandra och se framåt mot nästa års division sju-säsong.
Om inte annat kanske vi kan enas om att vi ska lämna W.O i sista bortamatchen om den är för långt hemifrån och dessutom ”betydelselös”. Enligt Värmlands Fotbollförbund är det ju okej att göra så nu för tiden. Nej, jag är inte bitter…

Nåväl, dagens träning då:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 90 / 92,5 / 95 / 92,5 / 90 kg
Halva benböj: 5+5+3+3+3 explosiva lyft på 125 / 135 / 145 / 155 / 165 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Kändes ärligt talat riktigt, riktigt bra. Jag kunde till och med springa riktigt normalt – efter häckhoppen. Något som onekligen bådar väldigt gott inför framtiden.
Nu blir det dessutom ett par dagars vila från träningen och en resa norrut till Skellefteå (She-left-you) imorgon och vidare till Lausanne på fredag.


Fem över 12 - 255 dagar…
22 november 2011 : Klockan 22:03

En eftermiddag på Malta hösten 2009. Inspelning av Mästarnas mästare och för en gångs skull utan kameror och vi var ett gäng som hade en diskussion på temat ”suspekta saker som hänt med våra kroppar av vårt idrottande men som ändå inte kan klassas som skador”.

För egen del har jag, som förmodligen de allra flesta friidrottare, en broskknöl i nacken. Den är följden av att ett antal olika skivstänger med mer eller mindre vikt har legat där och gnagt genom åren.

Jag var visserligen ganska sen med att börja köra styrka på det sättet, först hösten när jag var 19 år och alltså lämnade den internationella juniorklassen, men jag jobbade ganska snart ikapp. Jag har sett åtskilliga större och framförallt blåare knölar än min egen genom åren, men känner mig rätt nöjd jag med. Något som däremot inte rekommenderas är att tillbringa onödigt mycket tid i strålande spansk sol, bli löjligt rödbränd och sen dagen efter lägga en rostig skivstång på nacke och axlar. Bara ett tips i all välmening för hugade soldyrkare och friidrottare.

När jag la höjdskorna på hyllan för drygt tre år sen började knölen ge med sig lite och anta något så när normala proportioner igen. Men de senaste sex-sju veckorna har jag varit där och gnagt på den – så nu börjar det ta sig.

Förra veckan blev jag påmind om en annan broskknöl som jag inte haft att göra med på länge. Den som sitter vid mitt vänstra nyckelbensfäste. Den är följden av en massa frivändningar genom åren och att jag förmodligen är svagare i vänster än i höger arm. Alltså smäller stången i till vänster först och höger sen, alltså får jag en tjusig broskknöl på vänster sida och inget alls till höger. Ju tyngre stången är, desto mer kraft och mer osäkerhet – och desto större smäll mot kroppen.

Två andra tips för den som aspirerar på att lyfta skivstång:
Kör inte frivändningar i zip-tröja, alltså med tröja i halslinningen.
Kör aldrig någon form av skivstångslyft med halsband på dig.

Sådär, tre tips alldeles gratis på en tisdagskväll. Och jag som inte ens frivände idag, däremot gjorde jag det här:
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 115 / 117,5 / 120 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 125 / 120 / 125 kg
Sen avslutade jag hela paketet med excentriska tåhävningar och tre gånger 60 meter för att springa bort det värsta slagget ur de gamla höjdhopparbenen.


Fem över 12 - 257 dagar…
20 november 2011 : Klockan 21:37

I sex tävlingar i min karriär har jag stannat på 203 cm. I 391 tävlingar har jag hoppat högre än så. Ändå kände jag mig riktigt nöjd med att få med mig 203 cm hem från Våxnäshallen denna förmiddag.

Bara för att så kan vi väl gå igenom de där sex 203:orna då.
Den första innebar distriktsrekord, klubbrekord och personbästa utomhus när det noterades i Sollentuna i juni 1992. Men eftersom jag i mars samma år klarat 209 cm inomhus brydde jag mig inte över hövan om att det var alla dessa typer av rekord. Senare samma sommar blev det 206 cm som högst – som än idag står sig som distriktsrekord för Värmland och klubbrekord för Kils AIK i pojkar 16.

Den andra var inomhus-DM i december samma år. Inte heller något att yvas över när det hände. Jag vann tävlingen men avslutade den med att springa under tre gånger om på 205 cm. Mest minnesvärt för att min klasskompis på gymnasiet, Tobias Björling, klarade 200 cm för första gången. Vi bör för övrigt ha varit en av ytterst få gymnasieklasser som tog studenten med tre stycken som hoppat minst 200 cm i höjdhopp.

Tredje gången var mitt första SM som senior. Inomhus i Malmö i februari 1993 och jag noterade min dittills sämsta placering i en tävling – delad elfteplats. Vann gjorde Patrik Sjöberg på 227 cm som var hallrekord tills jag raderade ut det sex år senare. Sen dess har det höjts i omgångar av mig och Linus Thörnblad upp till dagens 237 cm – från mitt sista inomhus-SM i Malmö.

Fjärde gången var på nationaldagen 1994 i Enskede. Jag hade ont som skam i hoppfoten och mäktade inte med högre än så. Men redan sex dagar senare svingade jag mig över 212 cm i Sollentuna och kvalade i och med det in till junior-VM i Lissabon. Insåg dessutom i skrivande stund att den där nationaldagen förmodligen haft en helt annan inverkan på mitt liv. Mig i allra högsta grad ovetandes då. Men det är en helt annan historia.

Femte gången det hände var SM-kvalet i Sollentuna 1995. Direkt från skogen i Kristinehamn och tre lumparveckor till Sollentuna och ett SM-kval. Ett hopp och sen var det klart. Förkyld som få och dagen efter i finalen blev det bara silver. Staffan Strand tog sitt första av tre raka SM-guld, jag tog mitt andra av tre raka SM-silver.

Sjätte och sista gången jag stannade på 203 cm var också det ett SM-kval. Denna gång i ett regngrått Växjö år 2001. Samma visa som sex år tidigare: Ett hopp och sen var det klart. Skillnaden var att jag var delad etta i Växjö medan jag varit delad trea i Sollentuna. Men framförallt så vann jag guldet dagen efter. Mitt fjärde av elva raka SM-guld utomhus när jag gled över 229 cm i svallvågorna av den fullständigt absurda kritik som riktades mot mig och Strand efter att vi blivit fyra och sexa vid VM i Edmonton ett par veckor tidigare.

Jag ska däremot inte gå igenom alla de 391 tävlingarna då jag hoppat högre än 203 cm, jag lovar.
Men jag stannade alltså på 203 cm på träningen idag. Mycket för att jag inte pressade mig för att försöka hoppa högre än så. Jag gjorde ett tiotal saxhopp och klarade 183 cm högst, 3 cm högre än förra söndagen, och följde upp med ett tiotal flopphopp och klarade således 203 cm som högst, efter att jag klarat 200 cm två gånger om.
Inte speciellt många hopp. Men hälsenor och vader och fötter och kropp behöver vänja sig vid belastningen som det innebär att hoppa och att hoppa mycket. Så jag tyckte att det fick räcka så idag. Dessutom kändes det riktigt bra och det är alltid skönt att lämna en träning med ett klarat hopp och med en skön känsla i kroppen och knoppen.


Sollentunas finest Kajsa Bergqvist, på hennes hemmaplan har jag noterat en tredjedel av mina 203-tävlingar…


The Affair…
20 november 2011 : Klockan 19:44

Söndagen den 9 mars 1997 hoppade jag min första mästerskapsfinal i seniorsammanhang. Det var inomhus-VM i Bercyhallen i Paris och inte en käft, i stort sett, visste vem jag var när jag kom dit. Något lite fler visste vem jag var när jag åkte hem.

Svensk friidrott var på väg på att bli het under andra halvan i nittiotalet. Vi var en ung generation på väg upp, men speciellt mycket uppmärksamhet fick vi inte. Vintern 1997 fick jag mitt första internationella genombrott genom att jag besegrade ett antal meriterade hoppare vid en inomhusgala i norska Stange och fyra veckor senare tog jag 230 cm för första gången.

Tävlingen i Stange var märklig på många sätt. Inte minst för att de två som var med mest som utfyllnad i ett meriterat startfält kom att göra upp om segern i en lång omhoppning. Det är faktiskt enda gången som jag rivit sju (!!) hopp i rad – men ändå vunnit en tävling, till exempel. Martin Buss, sedermera världsmästare i Edmonton 2001, kom tvåa bakom mig. Och dessutom slog jag fyra OS-finalister från Atlanta ett halvår tidigare. Däribland Steinar Hoen och Dragutin Topic.

Tre veckor efter Stange tog jag mitt första SM-guld inomhus när jag klarade 226 cm med lätt darr på ribban i tredje och sista försöket i Malmö. Det innebar dessutom att jag klarade kvalgränsen till den vinterns inomhus-VM som alltså arrangerades i Paris ytterligare tre veckor senare.

Väl där vräkte jag mig över 227 cm i första försöket i kvalet, slet av mig linnet och juckade i otakt på höjdhoppsmattan. Något som väckte de svenska tidningarnas intresse och nästa dag var jag stekhet i både Aftonbladet och Expressen. I finalen tog jag en rövare och stod över 229 cm – och var sen riktigt nära på 232 cm i första försöket. Ett hopp som räckt till medalj om jag klarat, men nu fick jag nöja mig med delad åttondeplats tillsammans med Steinar Hoen istället. På kvällen hamnade vi på Buddha Bar, hette det nog, där bland annat tidernas kanske största pojkband, Backstreet Boys, befann sig samma kväll.

Vad jag inte visste då var att min litteräre hjälte Jack Reacher gick lös i Carter Crossing, Mississippi samma helg. Den sextonde boken i serien, The Affair, om den före detta militärpolisen utspelar sig nämligen som en prequel, som det heter på svenska, till den första boken Dollar. Vi får följa Reacher på hans sista uppdrag som militärpolis när han skickas ner till en håla i närheten av en stor armébas för att, under cover, hjälpa till att lösa mordet på en ung kvinna.
Det här är den första boken i serien som jag läser på engelska – och just nu finns inga fler böcker i serien – och även om jag kanske tappar ett och annat ord och några förkortningar här och var så är det ett härligt flyt i det skrivna språket också i original. Något som dessutom gör att jag får ge en eloge till den som översatt de andra böckerna i serien till svenska.
Men just nu är det alltså slut på Jack Reacher och Lee Child för ett tag och jag har en känsla av att det är David Nicholls som står på tur på läslistan nu.


Jag och Jack Reacher har avslutat vår tioåriga affär, för den här gången…


Fem över 12 - 259 dagar…
18 november 2011 : Klockan 22:03

Sitter och slötittar på Skavlan i vanlig fredagsordning. Ett program där jag aldrig varit gäst, trots att en helt annan SVT-medarbetare twittrade om att jag varit med i 120% av den statliga televisionens program de senaste två åren. Snacka om att han anser att SVT har ett synnerligen tunt programutbud.

Man kan få veta mycket intressant om sig själv om man bara surfar runt lite på nätet. Men vi ska inte ta den diskussionen vare sig här eller nu. Även om det är en intressant tanke att tänka var alla människor gjorde av all sin skit innan Internet kom.

Betydligt intressantare att fundera kring fenomenet Twitter som jag ärligt talat inte riktigt har förstått mig på. Men det kanske kommer. Jag förstår grejen vid till exempel en stor nyhetshändelse, att det är ett bra ställe att följa vad som händer och det snabbare än vad tidningarna hinner uppdatera. När flygplanet med Stefan Liv ombord kraschade tidigare i höstas var det via Twitter jag följde händelseutvecklingen.

Men rent dagligdags känns det än så länge sisådär intressant och givande. Å andra sidan beror det väl på hur många följare man har och hur många man själv följer. Ju fler, desto bättre, inbillar jag mig. Även om jag kan ha fel. Är det kvantitet före kvalitet, eller är det tvärtom. Det kanske i sin tur beror på hur mycket man själv lastar in av tid och energi på det. Det finns ju en twittertopp till exempel.

Av de 961 twittrarna i Karlstad finns 381 listade och jag är inte bland dem. Å andra sidan kanske jag är för ny för att vara med eller så måste man anmäla sig någonstans. Eller så är det något annat system som jag inte har en aning om hur det fungerar för att komma med. Men det kanske ger sig om det skulle visa sig vara intressant framöver.
Men en sökning på mitt twitternamn ger vid handen att jag ligger på 657:e plats vad gäller inflytande, alltid något. Dock redan uppe på 42:a plats vad gäller antalet followers och jag inser redan nu att den här typen av statistik gör att jag snart kommer lära mig att älska Twitter.
Shit!!

Nåväl. Det finns ju en annan sak som känns viktigare att stiga i graderna inom. Och det är höjdhoppet – igen.
Vila igår och vila imorgon och lätt träning idag. Förr om åren skulle jag ha definierat dagens träningspass som ett rehab-pass. Nu för tiden skulle jag nog kalla det för ett rehab-pass.
Allt för att ordna till hälsenorna lite till och för att orka med att göra fler höjdhopp på söndag än i söndags.

Så dagens träning då:
Explosiva step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 70 / 70 /70 kg
Fotstyrka
3x60 meter genomblödningar
Excentriska tåhävningar, 3x15 per ben
3x60 meter genomblödningar
Mer löpning än jag mäktat med på länge och dessutom skönt att få gå igenom fötterna ordentligt. För trots allt, min vänstra fot är inte bara en film jag inte sett med Daniel Day-Lewis, det är dessutom mitt absolut viktigaste arbetsredskap.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011