Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 279 dagar…
29 oktober 2011 : Klockan 13:36

Det har ekat av tomhet här på hemsidan, bloggen, schloggen några dagar. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen – och lat, framförallt lat – för att skriva något. Men genom lite hjärt-lung-räddning och mun-mot-mun-metod så ska jag nog få liv i eländet igen. Bloggen alltså. Inte mig själv.

Har med alldeles för få upptänkliga medel bekämpat en förkylning den senaste veckan. Jag borde ätit apelsiner till C-vitaminerna sprutade ur öronen på mig, jag borde knaprat alvedon, ipren och barnalbyl tills magen strejkade, jag borde druckit hostmedicin, whisky och ingefärste tills jag storknade. Men inte ens whisky har jag druckit.

Istället har förkylningen nästan brutit ut och nästan gett med sig. Vi har befunnit oss i ett nästanläge hela veckan jag och min förkylning. Idag sket jag i den och åkte till Våxnäshallen ändå. Den följde visserligen med mig dit, det återstår att se om den följde med mig hem. Annars ska jag nog dit imorgon igen och titta till den lite där den ligger och trycker i ett hörn av hallen och väntar på någon intet ont anande oskyldig liten friidrottare att hoppa på och sätta tänderna i. Så till vida att förkylningar har tänder alltså.

Å andra sidan var jag faktiskt i Våxnäshallen och smög runt lite redan i torsdags. Eftersom Karlstads universitet är nytänkande och moderna hade vi kläckt den lysande idén att vi skulle låta Avdelningen för kommunikation och studentsamverkan lära de blivande idrottslärarna att hoppa höjdhopp. Eftersom alla andra på avdelningen hade jobb att sköta just den förmiddagen fick jag ta på mig ansvaret för detta.
Jag körde häck- och hoppövningar till förbannelse och avslutade med en intrikat höjdhoppstävling mellan de fem killarna som var ombytta till lektionen. Vinnaren tog 170 cm, vilket faktiskt imponerade på en gammal man som mig. Men bara för att visa att gammal är äldst så svingade jag mig över 185 cm – som jag dock rev på en gång först – och hade ont mest överallt.
Så träningen ger resultat för mig. Jag är precis så stel och nedkörd som jag ska vara i slutet av oktober. Två veckor till på det här sättet och sen ska jag påbörja den långsamma klättringen uppåt igen är det tänkt.

Gårdagen, som enligt noggranna beräkningar bör ha varit en fredag, ägnades åt att åka tåg till Stockholm (försenat!) och hem till Karlstad (försenat!) igen. Timmarna på tåget ägnades åt det allestädes närvarande alfapetandet på paddan och skrivande av krönika till VF – finns på deras hemsida eller i papperstidningen för den som inte kan vänta på att jag lägger den online här imorgon.
Timmarna mellan tågen ägnades åt att göra radio med en programledare som heter som ett chokladmärke, med en gymnast som har samma förnamn som min storasyster och med en fotbollsspelare som är den yngste sonen till en som heter Glenn i Göteborg. P3 Sport stod på schemat och fyra program spelades in i rasande fart under skratt och mer skratt.
Dessutom spånade jag och chokladkillen på gemensamma projekt i byggbranschen efter lunchen. Bara en sån sak.

I torsdags avgjordes dessutom Pan-amerikanska mästerskapen i höjdhopp i mexikanska Guadalajara. Donald Thomas gick och vann på tangerade årsbästat 232 cm och tvåa – och ny över drömgränsen 230 cm – var Ecuadors Diego Ferrín som höjde sitt personbästa och nationsrekord med två centimeter till just 230 cm.
I och med det blev han årets 31:a hoppare över 230 cm och det Majlardska indexet fick sig förstås också en liten putsning uppåt. 30-snittet är nu 232,60 cm, till exempel. Ferrín är enligt uppgift dessutom bara 180 cm lång vilket gör att han dessutom kvalar in på listan över de som hoppat minst 50 cm över sin egen längd.

Dagens träning då, för att komma till saken någon gång.
Enligt det noga uttänka schemat jag lagt upp borde jag kört mångsteg idag, men eftersom jag fortfarande har ont i magen så fort jag bara springer så var det nog inte läge att hoppa omkring på det sättet. Alltså gick jag på skivstången, bildligt inte bokstavligt, och körde igenom de båda benen, enligt menyn som följer:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 85 / 87,5 / 90 / 92,5 / 95 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 130 / 135 / 140 / 145 / 150 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 92,5 / 97,5 / 102,5 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 105 / 105 / 105 kg
Avslutade med 4x30 vanliga sit ups

Fortsätter att lassa på fler och fler kilo, vilket känns bra, och jag misstänker att jag kommer ha skön träningsvärk i baklår och vader imorgon. Men å andra sidan, varför inte.


Det var alltså inte den här chokladasken jag gjorde radio ihop med igår, men de heter ungefär likadant…


Svennis from heaven…
25 oktober 2011 : Klockan 13:42

Så fick han alltså sparken igår den gode Svennis. Det har varit lite väl många sparkar hit och dit för sfinxen från Torsby de senaste åren. Alltså har jag ett förslag till honom. Ett jobb där han kommer sitta säkert: ÖDIK, så klart!

Käre Sven-Göran!

Som jag ser det så finns det bara fördelar med att ta över ett lag i de lägre värmländska divisionerna. För det första så slipper du ju mediadrevet som varit runt dig de senaste åren. Naturligtvis kommer det att väcka enorm uppmärksamhet just vid själva kontraktsskrivandet och kanske första träningen och en match eller två. Men när nyhetens behag väl har lagt sig så blir det en rätt lugn och trygg framtid.

Dessutom kan jag redan nu garantera att ingen av våra spelare eller supporters kommer att klä ut sig till shejk (och då bör du ändå veta att jag äger en riktig ”shejk-dräkt” sedan jag tävlade i Qatar 2002) för att försöka blåsa dig. Jag kan dock inte garantera att inte Forshaga IF eller Deje IK försöker sig på något jävelskap, men jag tror att det är ganska lätt att avslöja dem. Ytterst få oljeshejker pratar trots allt värmländska.

Om vi nu hamnar i division sju nästa år så borde vi med din hjälp snart vara tillbaka i sexan och då tror jag nog att Värmlands fotbollförbund kan vara schyssta nog att låta oss spela i norra serien. Något som leder till att vi får spela en hel del matcher i dina gamla jaktmarker. Redan i år mötte vi ju tre lag med Torsbyanknytning (Velen, Rinn och Rännberg) och ett par i Sunnetrakten (Gettjärn, Bäckalund och Lysvik).

I nuläget finns heller inga som helst planer på att sälja föreningen till någon rik thailändare eller oligark. Något som visserligen leder till att du inte kan värva in stora kända namn med landslagsmeriter. Men å andra sidan misstänker jag att några av de största värmländska spelarna, som är något till åren komna och på väg utför i karriären, gärna stannar till i Östra Deje ett par säsonger för att se och lära av dig.

Det här i sin tur leder ju till att du inte kommer att behöva vara osams med vare sig andra managers eller förbundskaptener (i alla fall inte i fotboll) när det handlar om att få loss spelare till match. Visserligen kanske en och annan spelarfru/flickvän vill ha ett ord med i laget, men som jag har förstått det har du ju god hand med kvinnor sedan länge. Jag är dessutom säker på att du kan övertala våra heltidsarbetande spelares chefer att ge dem en timme eller två ledigt ett par dagar i veckan för att hinna till träningen.

Träningen, ja. Vi kommer förmodligen bara att träna två gånger i veckan, maximalt, vilket kommer ge dig en hel del tid över för att njuta av den vackra naturen. Ja, Värmland känner du ju till, så du vet vad jag pratar om.
Naturligtvis kommer vi ha väldigt svårt att matcha dina löneanspråk. Men vi kan i alla fall erbjuda reseersättning till träning (om du väljer att bosätta dig utanför Forshaga kommun) och till matcher. Och ett par tre bortamatcher i Torsbyregionen varje år gör ju att pengarna tickar in på kontot.

Övriga ledarstaben som består av den gamle avdankade höjdhopparen, glasmästaren och busschauffören har möte ikväll och även om jag förstår att det här kommer lite snabbt på så kan du väl dra ett mail innan sex så jag vet hur du vill att vi ska gå vidare med det här.

Mvh
Stefan Holm, Östra Deje IK

PS: Vårat hopp – ÖDIK i topp! DS


Vi spelar visserligen med Select-bollar, men är det bara det som det hänger på kan vi gärna byta till Mitre…


Quiz show…
24 oktober 2011 : Klockan 21:30

Fastnade för första gången framför TV4:s nya frågesport ”Pengarna på bordet”. Kul koncept, snygg dramatik och bra programledare. Men…

”Pengarna på bordet” lider, i mina närsynta ögon, av precis samma problem som ”Vem vill bli miljonär” en gång gjorde. Till viss del att de första frågorna på de lägsta nivåerna är alldeles för lätta. Men framförallt att tempot är alldeles för låååångsaaaamt. Det blir helt enkelt för få frågor på en timme. Visst finns det ett dramatiskt grepp i att gå till reklam när allt eller inget står på spel. Men det blir liksom inte roligt i längden ens för oss TV-tittare.

Ser jag på frågesport vill jag peppras med frågor. Eller så måste det finnas något annat som gör det intressant. Som att deltagarna åker tåg till exempel. Men om vi bortser från ”På spåret” som ju spelar i något av en egen division – ungefär som City gör i staden Manchester just nu – så finns det få frågesporter som slår Jeopardy. Just på grund av, eller snarare tack vare, antalet frågor, eller snarare svar, som man får sig till livs i det programmet.
Typ sextioen stycken inom loppet av en halvtimme.
Frågan är om Peter Jihde ens hinner ställa sextioen frågor under hela programserien i ”Pengarna på bordet”.

”Vem vet mest” i SVT funkar också, av precis samma anledning. Ju fler frågor desto bättre, helt enkelt. Dessutom bygger ju all TV-frågesport på att man som tittare ska känna sig smartare än de tävlande, vilket man i ”Jeopardy” löst genom att det tar ett ögonblick innan de tävlande får trycka på knappen och svara.
Under förutsättning att man som tittare kan svaret alltså.

Det som däremot saknas i svensk TV och som skulle fungera alla dagar i veckan är en frågesport om sport. Det finns ingen större folkrörelse än idrottsrörelsen i det här landet och det finns inget som väcker sådana känslor som idrott. Men att få till en sportfrågesport av seriöst snitt på svensk TV verkar inte görligt. I alla fall inte än.


Månen tur och retur…
23 oktober 2011 : Klockan 21:16

På fredag har nya Tintin-filmen, ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”, Sverigepremiär. Om jag känner mig själv rätt, och ingen känner mig bättre än jag, så kommer jag inte att se den. I alla fall inte på bio eller på DVD. Men dyker den upp på TV på någon obskyr kanal en sen tisdagskväll när jag borde sova kommer jag förmodligen att fastna framför den.

Jag har aldrig varit någon stor fan av den belgiske hjälten. Minnet från barndomen var att de tecknade filmerna sändes upphackade i korta avsnitt på TV och att man aldrig någonsin lyckades med konststycket att se dem allihop och därför aldrig fick ihop helheten.
Seriealbumen läste jag heller aldrig speciellt flitigt och kapten Haddocks svordomar har jag heller inte anammat något vidare värst i mitt liv.

Men det finns en sak med Tintin som är oslagbar.
En sak som jag alltid har älskat på sitt eget sätt.
En sak som jag alltid har velat ha ett eget exemplar av.

På flygplatsen i Bryssel hade de en liten butik som sålde Tintin-prylar och jag var mer än en gång inne där med plånbok och kontokort eller Eurosedlar halvvägs uppe ur fickan. Men eftersom jag allt som oftast hoppade dåligt när jag var i de där krokarna (Lille, Bryssel, Liévin…) så ville jag liksom inte unna mig att köpa det jag suktade efter. För den kostade sina slantar den där.
Raketen alltså.

Av all världens raketer, både verkliga och påhittade, så finns det ingen, ingen, ingen som ens är i närheten av Tintins raket från ”Månen tur och retur” när det gäller elegans och skönhet. Den fanns att köpa i plast och i olika storlekar i den där butiken på flygplatsen i Bryssel och även om den mest bara stått och samlat damm på en hylla hemma så hade det varit en sjukt snygg inredningsdetalj. Om jag nu bara köpt mig en vill säga. Men det gjorde jag nu aldrig och om jag känner mig själv rätt, vilket vi ju redan bevisat att jag gör, så kommer jag aldrig köpa mig någon heller.
Så vad göra?
Jo, naturligtvis.
Gräv ner dig i en låda med plastbitar och bygg dig en egen – i Lego!


Världens vackraste månraket, i alla fall i original.
Det här är min egenbyggda legoversion.


Runaway Bridie O'Reilly…
23 oktober 2011 : Klockan 11:04

Jag har bara sett två handbollsmatcher i mitt liv. Den ena vann Sverige och den andra förlorade de. Lyckligtvis var den första en OS-semifinal. Olyckligtvis var den andra en OS-final. För ett par veckor sen ringde en av dessa båda matchers stora förgrundsfigur och frågade om hjälp. Då säger man inte nej.

Under de tre OS jag hunnit med har jag slutat fyra, etta, fyra, jag har missat tre invigningar, varit med på två avslutningar, sett lite friidrott och i övrigt bara två handbollsmatcher.
I Sydney för elva år sen var det två saker som samlade de svenska fansen. Det ena var puben Bridie O’Reilly’s i hörnet av George Street och Hay Street inne i stan, det andra var handbollen. På den förstnämnda fyllde en svensk längdhoppare 30 år och firades med tårta och förmodligen har omsättningen på den puben aldrig varit större än under de två OS-veckorna.
Senaste rapporten, från en som letat sig fördärvad efter den, var att det förvisso fortfarande låg en pub i det gathörnet, men att den inte längre hette Bridie O’Reilly’s.

På handbollsmatcherna sjöngs det ”Mera mål” – vilket ju passade bra mycket bättre där än på det fotbolls-EM som avgjorts samma sommar – och skreks ”Andra sidan är ni klara…” så att alla ickesvenskar på läktarna inte fattade något. Till slut plockades en svensk supporter ner på innerplan i halvtid och fick förklara vad det var vi egentligen skrek. Jag tror dock inte att resten av publiken, som för övrigt kändes i minoritet bland de blågula, blev ett dugg klokare.

Semifinalen vanns av Sverige med lätta 32-25 mot Spanien och Stefan Lövgren var banans gigant. Men efter fem raka segrar i gruppspelet och segrar i kvartsfinalen och semifinalen blev det grus i maskineriet i finalen. Vi var ett gäng som tänkte se två svenska guld på ett par timmar. Men det blev brons för Kajsa Bergqvist i damernas höjd och det blev förlust i handbollsfinalen mot Ryssland. Tredje raka OS-silvret för Bengans boys. Bittert för oss på läktaren, långt bittrare för spelarna på planen.

Här om veckan ringde nämnde Lövgren och bjöd in mig som instruktör till en workshop för lovande handbollsspelare nere i Göteborg. Och om en OS-, VM-, EM- och landslagshjälte som han ringer och frågar så säger man helt enkelt inte nej. Alltså tillbringades gårdagen i Lundbystrandshallen ute på Lindholmen i Göteborg och det hoppades över häckar och lådor och jag hann se delar av mitt livs första daminnebandymatch som vanns av serieledande IBF Älvstranden Pirates med 6-4.
Så nu väntar jag med spänning på att få se nästa generation handbollsspelare hoppa ännu högre i både anfall och försvar och sen kan jag sitta hemma framför TV:n med högernäven långt nere i en chipspåse och säga ”det där, mina vänner, det där är enbart tack vare mig…”
(Och alla ni som inte förstår ironi undanbedes från att läsa något mer på den här bloggen. Någonsin.)

Mindre roligt var väl dock att jag redan igår kände att jag inte var helt hundraprocentigt frisk. Lite allmänt seg i kolan (mer än vanligt skulle nog somliga säga) och i början av en förkylning. Idag vaknade jag med halsont och satsade därmed på sovmorgon istället för träning. Så jag får väl travestera Ulf Lundell och konstatera att en inställd träning är också en träning och istället kurera mig med apelsiner och andra nyttigheter.


En evig hjälte!!


Ocean's Twelwe
21 oktober 2011 : Klockan 15:42

En gång i tiden hade vi en högskola i Karlstad. Det har vi inte längre. På den tiden läste jag statistik där. Det gör jag inte längre.
Istället har vi ett universitet och nu jobbar jag där.
Däremot har jag grävt ner mig i lite statistik ändå de senaste dagarna. Detta i form av den startenkät till alla nya studenter som jag ansvarar för.


Men det var det inte det jag skulle tala om, som Evert Taube en gång skaldade i balladen om Gustaf Blom från Borås. Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom, fortsätter för övrigt visan. Men jag känner ingen Gustaf Blom, men låten är bra och framförallt i Magnus Johanssons version för den som kan hitta den. Och gamle Evert var en grym textförfattare för den som fått för sig något annat.

På den tiden (hösten 1996 och hösten 1997) som jag läste det som då hette A- och B-kurs i statistik på det som då hette Högskolan i Karlstad ställde man upp hypoteser som man sen ägnade resten av dagen åt att antingen bevisa eller slå ihjäl.

Dagens hypotes, eftersom jag skrivit alldeles för lite om böcker på sista tiden, är att jag läste bra böcker de gånger jag hoppade som högst. Kanske ingen bra hypotes att bygga på alls, men vad fan, något ska man reda ut i sitt liv en fredagseftermiddag också.

Tolv gånger i min karriär, mellan den 8 februari 2003 och den 13 juli 2008 hoppade jag 236 cm eller högre i tävlingssammanhang. Eller ja, jag gjorde ju aldrig mer än 235 cm på träning så…
Här kommer så en genomgång av de böcker jag läste då. Inte medan jag hoppade, men på hotell och resor i samband med tävlingarna.
Bara för att jag gillar att ta det i den ordningen så tar jag det kronologiskt, noterbart är väl att jag vann elva av detta dussin tävlingar och att vi kommer att beröra totalt tretton böcker.

Arnstadt – 8 februari 2003
Personbästa med 236 cm, vilket kan ha hängt ihop med att jag kvällen innan tävlingen la igen boken efter att jag läst 236 sidor av den. Ett trick som funkade bra då och då i karriären, dock inte så ofta som jag skulle önskat. Boken som sådan var dock något av en besvikelse. John McCabes ”Spigg” var bra mycket bättre och den här fick bara en trea i betyg. Tävlingen fick dock desto mer.
Livets formel – John McCabe


Arnstadt – 7 februari 2004
Tillbaka i Arnstadt och tangerat personbästa och hallrekord med 236 cm. Faktum var att det nog kvittade vad jag läste i Arnstadt eftersom jag sju gånger av sju noterade minst årsbästa där. Den här gången läste jag dock en Clive Cussler som berättade om sin store hjälte Dirk Pitt och gjorde det ungefär som vanligt, en fyra med andra ord.
Trojan Odyssey – Clive Cussler


Stockholm – 12 februari 2004
I Globen hade jag fått för mig att det inte gick att hoppa högt, men ändå har jag slagit världsårsbästa där två gånger och vunnit där fyra gånger. Den här gången hoppade jag 237 cm medan jag läste en bok med en konstig titel som stått i bokhyllan i ett par år sedan min mor hittat den på en loppis eller motsvarande. En trea i betyg, men vill minnas att den var helt okej för det.
Hjärnornas krig – Peter Niesewand


Eberstadt – 18 juli 2004
Eberstadt är höjdhoppets Mecka och det är det största man kan vinna utanför mästerskapen. Den här gången gjorde jag det med ett monsterhopp över 236 cm som var personbästa utomhus. Medan jag var där så läste jag en samling noveller av mannen som gav oss Lincoln Rhyme och gav den en fyra av fem möjliga:
Twisted – Jeffery Deaver


Aten – 22 augusti 2004
OS-finalen i Aten och på förmiddagen avslutade jag en bok och sen påbörjade jag en annan – som jag inte kom att läsa ut förrän i maj året efter. Hur det gick i Aten vet vi ju redan och böckerna fick en fyra och en femma i betygskolumnen.
Olympics in Athens 1896 – Michael Llewellyn Smith


Idéernas grotta – José Carlos Somoza


Madrid – 6 mars 2005
Också en sån där tävling när jag avslutade en bok på morgonen och började på en ny samma dag. Den ena fick en stark fyra i betyg och den andra drog in en trea, men båda har en speciell plats i bokhyllan eftersom det blev högre än någonsin i Madrid den där eftermiddagen.
Amagansett – Mark Mills


Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel - Lucía Etxebarría


Rom – 8 juli 2005
Det här kanske var kvällen när jag borde klarat 240 cm också utomhus, men det gjorde jag nu inte utan fick nöja mig med 236 cm. Men det var en närmast perfekt kväll för höjdhopp, vilket flera hoppare utnyttjade. På hotellrummet, som jag delade med en galen stavhoppare, läste jag en bok som var den första i en serie och som fick en trea.
Över näktergalens golv – Lian Hearn


Banská Bystrica – 13 februari 2007
På ett grått och trist och underbart hotell Lux i Banská Bystrica harvade jag mig igenom en bok som bara fick sig en tvåa i betyg. Men det gjorde inte speciellt mycket när jag noterade mitt högsta hopp på nästan två år med 237 cm och seger för tredje gången av tre möjliga i Slovakiens finest.
Atlantis hemlighet – David Gibbins


Göteborg – 25 februari 2007
De olympiska spelen har alltid fascinerat mig och att läsa böcker om dem har således intresserat mig. Den här boken gav jag en fyra i betyg och den följdes upp en av de mest dramatiska tävlingar som jag hoppat, en duell utan motsvarighet där två svenskar klarade 238 cm i första försöket – men jag vann.
Hitler’s Olympics – Christopher Hilton


Malmö – 24 februari 2008
Valencia – 8 mars 2008

Den här boken hängde med ett tag. En tegelsten på 895 sidor som tog sin tid att ta sig igenom. Jag gav den en trea i betyg men hann å andra sidan vinna ett SM-guld på 237 cm i Malmö och ett IVM-guld på 236 cm i Valencia – och lite annat smått och gott – under tiden.
Under jord – Don DeLillo


Aten – 13 juli 2008
Bret Easton Ellis visade sig inte riktigt vara min kopp te, men en modern klassiker är en modern klassiker och ska läsas även om den är motbjudande och inte förtjänade mer än en trea i betyg. Däremot funkade jag och Aten bra ihop och det blev utomhuspers med 237 cm i den andra kurvan på Olympiastadion i stan.
American psycho – Bret Easton Ellis


Sen var det ju den där hypotesen då: Läste jag bra böcker de gånger jag hoppade som högst?
Nej, vi kan nog likt Mythbusters konstatera att myten är busted!

Däremot har jag precis spelat klart min första oavgjorda match i Wordfeud, bara en sån sak!


Aten, Aten är våran stad och i ena kurvan har jag hoppat 236 cm
och i den andra har jag hoppat 237 cm…


Fem över 12 - 287 dagar…
20 oktober 2011 : Klockan 22:32

Eftersom jag av någon smått outgrundlig anledning bestämt mig för att notera alla träningspass inför veteran-SM nästa år så måste jag ju berätta vad jag ägnade eftermiddagen av idag åt också.

Någonstans på vägen bestämde jag och Mästerfotografen i stövlar oss för att internt kalla siktet på VSM nästa år för ”Fem över 12” som en passning tillbaka till det samarbete som en gång blev ”En av 12” som för ett ögonblick hette ”Guldet blev till sant” som istället kom att bli ett kapitel i en helt annan bok. Så kan det gå.

Dagens insats i Våxnäshallen, såg ut som följer:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 52,5 / 55 / 57,5 / 55 / 52,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 77,5 / 80 / 82,5 / 80 / 77,5 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Som vän av ordning redan notera så kör jag exakt samma övningar vecka efter vecka. Och det är så sant som det är noterat. Jag är sjukt konservativ när det kommer till grundträning och kommer mölja på så här i tre veckor till. Sen, när jag väl börjar hoppa lite höjdhopp i mitten av november, kommer jag också att börja förändra träningen – även om de flesta av övningarna hänger med även fortsättningsvis.
Skillnaden från vecka till vecka och pass till pass nu är att vikterna blir tyngre och häckarna högre allt eftersom jag vänjer kroppen vid dem – och förhoppningsvis blir bättre tränad.
Imorgon blir det dock vila och på lördag ska jag träffa två gamla hjältar!


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011