Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
Årets julklapp
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
Ett skämt kallat fotboll…
31 januari 2012 : Klockan 08:36
Säga vad man vill om den värmländska fotbollen på gärdgårdsnivå. Att den är ett skämt har vi redan konstaterat, att den går från klarhet till klarhet är således knappast någon överraskning.
Ni som hängde med i turerna när vi i ÖDIK åkte ur division VI i höstas kanske trodde att sagan var färdigskriven i och med det. Det var den inte.
En kort rekapitulation av sakernas tillstånd:
Den sista omgången var splittrad på två spelhelger, bara det är ju fullkomligt vansinnigt. Vi spelade helg nummer ett och lyckades kriga oss till en seger med 2-0 på hemmaplan på Lysviks IF och hoppade därmed upp ovanför nedflyttningsstrecket – i en vecka.
Den kommande helgen hade vi två chanser att hänga kvar i serien. Antingen behövde Gettjärns IF besegra Rinns AIK eller så behövde Rännbergs IK ta minst en poäng av IK Viking FK 2.
Rinns AIK, som är farmarlag till Torsby IF, lånade in ett gäng spelare från det blåvita division IV-laget och vann med 4-0 mot GIF.
Vikingarna från Hagfors, dock utan Christer Sjögren, ställde upp med i stort sett hela sitt A-lag (som redan slutat tvärsist i division IV) och vann mot Rännbergs IK med 6-3. Tilläggas bör ju kanske också att när vi mötte hagforsingarna i tredje sista omgången hade de dagen innan haft både lagkaptenen och sin nyförvärvade målskytt på bänken från start i A-laget – allt för att kunna spela mot oss med B-laget dagen efter.
Till saken hör ju också att de som kämpade mest för att splittra sista omgången, Forshaga IF 2, lämnade walk over i sin sista match eftersom de dagen efter skulle kvalspela till fyran med A-laget. Och lämnar man w.o. i någon av de två sista omgångarna av en serie så utesluts man – så dock inte FIF 2.
Kvalet misslyckades dock och man blev kvar i femman med A-laget. Ända tills fotbollstinget i höstas beslutade att man bara fick flytta tre, och inte fem, spelare från A- till B-laget. Det beslutet gjorde nämligen att Karlstads BK drog ur sitt U-lag ur fyran, vilket gav en vakans till det lag som varit närmast att gå upp – alltså Forshaga IF.
Mitt i allt detta passade de dessutom på att värva över vår målvakt till sitt B-lag, som alltså till skillnad från oss blev kvar i sexan.
Forshagas uppflyttning gav ju en vakans i femman som gav en vakans i sexan – och man kunde ju tycka att ÖDIK någonstans förtjänade att få hänga kvar med tanke på sakernas tillstånd. Men har man en gång åkt ur en serie kan man inte få rätt till den typen av vakant plats tydligen.
Men nu den senaste kapitlet i sagan om de värmländska lingonserierna:
I dagens Värmlands Folkblad står det en artikeln om att det är dåligt med lag i division VII – och att det dessutom uppstått en vakans i division VI. En av de fyra division VI-serierna kommer att spelas med ett lag mindre än de övriga – eftersom, just det, IK Viking FK 2 har dragit sig ur.
Frågan är ju om man ska skratta eller gråta. Klubben gör allt som står i deras makt för att hänga kvar i sexan, det är vi och inga andra som blir drabbade av deras beteende – och sen drar de sig ur serien.
Grattis Värmlands Fotbollförbund, den här gången har ni sannerligen lyckats fullt ut!
Superman returns…
29 januari 2012 : Klockan 20:27
Det bör väl ha varit 2007, eller möjligen 2006, som jag köpte ”Superman returns” på DVD och såg den på ett hotellrum någonstans. De gamla ”klassiska” Stålmannen-filmerna, framförallt den första, är ju ändå något av klassiker och till och med ”Lois and Clark” var ju helt ok på TV.
Men shit, pommes, vad den nya filmen var dålig…
2012 är året när det kommer superhjältar i Lego. Det är i grund och botten inget nytt, det har det gjort förr, och jag vet ärligt talat inte hur pass förtjust jag är i hela grejen, det erkännes.
Lego för mig är i grund och botten det som var Lego för mig när jag var liten: Stad (City), rymd (Classic space) och ”krigslego” (medeltidslego, typ). Och eftersom jag är en gammaldags traditionalist så har jag lite småsvårt för mycket av det nya Lego som kommer nu för tiden. Men, vem är jag att klaga på det, å andra sidan.
Stålmannen var det ju, eller Superman som han heter ”over there”, och det finns ju få personer som har en mer splittrad personlighet än allas vår Clark Kent. Hälften superhjälte, hälften nörd. Men helt och hållet i Lego
Allas vår superhjälte står som alltid redo att rädda världen i allmänhet och sin älskade Lois Lane i synnerhet…
…Men han är en splittrad person, han är kluven i två…
…han är hälften superman och hälften Clark Kent.
Gengångare…
26 januari 2012 : Klockan 11:13
I början av oktober 2004 fick jag tips om att läsa en norsk författare jag aldrig hört talas om och en varning på köpet: Det är som att köpa knark på skolgården, du kommer bara vilja ha mer…
I snabb takt den där hösten plöjde jag igenom de tre böcker som fanns tillgängliga av Jo Nesbø: Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan. Sen tog vi en liten paus ifrån varandra. Jag vet egentligen inte varför. Men det blev bara att jag inte läste flerr.
Men sen, våren 2008, kom beroendet långsamt smygande tillbaka och jag köpte och läste Frälsaren (som ivrigt påstår att 13 december 2003 var en söndag…) och sen var jag liksom fast igen. Jag insåg att det fanns två böcker i serien om Harry Hole som utkommit och utspelade sig redan innan Rödhake, och tacknämlig nog hade både Fladdermusmannen och Kackerlackorna precis kommit i pocket. Så jag kastade mig över också dem, för att liksom få ihop hela historien. Även om man aldrig får ihop en hel historia om man läser böckerna i fel ordning – och jag hade nu lyckats läsa trean, fyran, femman, sexan, ettan och tvåan.
På hösten 2008 kom Snömannen och sen blev det Pansarhjärta så fort en kommit ut.
I måndags, medan jag fortfarande kände mig frisk och kry nog var jag en sväng in på Akademibokhandeln i Karlstad – och där stod den och bara lockade mig, likt det fiolin den visade sig handla om: Gengångare, senaste boken av Nesbø, den nionde i serien om Harry Hole.
Tilläggas bör att jag sedan Pansarhjärta också hunnit läsa Huvudjägarna som kanske till och med toppar Hole-serien eftersom den kändes så mycket roligare, ljusare och gladare. Det kändes som den där typen av bok som författaren helt enkelt var tvungen att få ur sig, som skrevs bara för att historien var för rolig för att inte berättas och den skrevs med en glädje som lyser igenom i vartenda kapitel, sida och mening. Jag gillar sånt.
Men jag gillar å andra sidan Harry Hole också.
Gengångare är tjock, vilket är lite symptomatiskt för den gode Nesbø. Var och en av böckerna om Hole tycks ta mer plats i bokhyllan än sin föregångare. Men det gör väl å andra sidan inget. Historierna blir allt mer komplicerade, på ett bra sätt, och intrigerna följer förstås samma väg. Dessutom är det uppenbart hur Nesbø utvecklats som författare och berättare om man jämför första och senaste (för Gud förbjude att det är den sista…) boken i serien.
Och även om det är en lång väg att vandra om man vill ha hela berättelsen om Harry Hole klar för sig så kanske det ändå kan vara värt att kasta sig över Fladdermusmannen och sen ge sig på övriga sju böcker innan man biter tag i Gengångare. De är värda det, både Jo Nesbø och hans synnerligen misshandlade alter ego Harry Hole.
Han går igen, Harry Hole alltså
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv…
25 januari 2012 : Klockan 17:38
Det fanns en tid när jag hade väldigt svårt för böcker med alltför öppna slut. Jag ville liksom att alla trådar skulle knytas ihop och få reda på exakt vad som hände med alla personer i boken. Jag har växt ifrån det, inte minst bevisat av att få böcker har så öppna slut som ”Patient 67” av Dennis Lehane, den kanske bästa bok jag har läst.
Istället har jag börjat irritera mig på rena slarv- och/eller faktafel som dyker upp både här och var i de böcker jag läser. Det kanske bara är något litet hit eller dit som är fel, men för varje fel jag hittar, desto mer tvivlar jag på det jag läser. Ska man blanda in verkliga personer eller händelser i en uppdiktad historia gäller det trots allt att få ihop kronologin och att alla fakta stämmer överens med det verkliga förloppet. Skriver man en biografi eller sina memoarer gäller det i allt högre grad. För verkliga händelser är trots allt väldigt enkla att kolla upp. Man kan till exempel inte påstå att det bara tar en timme med tåg från Karlstad till Stockholm, eller att den 25 januari 2012 var en fredag. Missar man på så enkla detaljer faller hela det korthus man diktat upp samman.
Redan på sidan tre av sin ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” trampar Jamie Ford i det så kallade klaveret – två gånger om. Året är 1986 och även om Seattle är både Bill Gates och Microsofts hemstad betvivlar jag starkt att den sörjande sonen som just mist sin mor i cancer kan söka stöd hos en online-supportgrupp. Att Bruce Lees son Brandon dog först 1993 verkar inte heller spela någon större roll eftersom han redan 1986 var begravd bredvid sin far på Lake View Cemetery med en makalös utsikt över Lake Washington.
För mig är det smått obegripligt att i alla fall det senare exemplet på fel kan gå igenom hela processen med författare, korrekturläsare, förläggare och så vidare utan att rättas till. Alltså var jag redan från sida ett, eller i alla fall tre, skeptisk till Fords bestseller.
Också framåt slutet av boken lyckas han koppla in Internet i all sin glans när den online-supportgrupp-sökande sonen inom loppet av några timmar, med datorns hjälp, lyckas leta upp den kvinna som varit borta från världen, eller i alla fall Seattle, i drygt 40 år.
När jag gick sista året på gymnasiet testade vi att surfa på Internet en gång, det gick så långsamt att absolut ingenting hände alls. Det var 1995. Marty Lee i boken fixar alltså att redan 1986 söka rätt på en försvunnen kvinna via nätet.
Det är inget annat än vansinnigt imponerande – eller en totalmiss!
Men om vi bortser från detta – och ett par till suspekta kronologiska småsaker i boken – så är den helt igenom underbar. Historien är snyggt berättad samtidigt som den ger en fruktansvärd bild av hur USA behandlade sina egna medborgare med japanska rötter under andra världskriget. Boken påminner mig på många sätt om David Gutersons ”Snö faller på cederträden” och Mark Mills ”Amagansett” som båda är böcker jag håller högt. För innerst inne är jag en blödig jävel och hade jag varit så blödig att jag gråtit av böcker jag läst så hade jag gråtit av den här.
Snyggt omslag, bra bok - men ett par grova missar…
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
Låt det ta sin tid…
22 januari 2012 : Klockan 14:21
Den allra första gången jag satt i ett flygplan var i början av juli 1993. Jag var sjutton år gammal och på väg till mitt korta livs dittills största äventyr. Akronymen EYOD utlästes European Youth Olympic Days på engelska och kallades kort och gott ungdoms-OS på svenska. Det var min allra första höjdhoppstävling utanför Sveriges gränser, i holländska Valkenswaard nära den belgiska gränsen.
För ett par år sedan samtalade jag med en klok ungdomsledare. Han hade som teori att det allra bästa och viktigaste en ungdomsledare i, låt säga, en fotbollsklubb kan göra är att hålla ett pojklag intakt hela vägen upp till junioråldern. Jag bad honom utveckla sina tankar vidare och han förklarade att det enligt hans synsätt gynnade pojkarna, föreningen och samhället på alla plan.
Dels skulle pojkarna själva ha en känsla av sammanhang och samhörighet i laget med allt vad det skulle innebära för både deras personliga och sociala utveckling. Dels skulle det vara bra för föreningen som sådan eftersom de skulle ha en stabil och bra bas att bygga sin verksamhet omkring. Och dels skulle det vara bra för samhället eftersom idrottandet skulle hålla killarna borta från att göra dumheter.
Jag kunde inte annat än hålla med honom.
När jag ser tillbaka på det liv jag hittills hunnit leva så inser jag ganska snart att jag alltid funnit min identitet inom idrotten. Att jag skulle börja spela fotboll var liksom ristat i sten redan den dag jag blev till. Och även om jag aldrig blev det fotbollsproffs som jag drömde om kämpade jag på med fotbollen tills jag var femton år. Parallellt med att jag åkte längdskidor under några mer eller mindre snöfattiga vintrar och dessutom hoppade höjdhopp. Jag misstänker att de flesta i skolan såg mig som en idrottskille, om än ganska långt ifrån den coola hockeykilletypen.
Men jag kan inte låta bli att undra hur många ungdomar som idag parallellkör tre olika idrotter under de tidiga tonåren. Däremot är jag ganska säker på att de som gör det också är de som har störst chans att i slutändan lyckas.
På sätt och vis slöt jag min ungdomsolympiska cirkel tidigare i slutet av förra veckan. Detta i och med att jag var nere i Innsbruck på den första upplagan av världsungdomsvinter-OS, eller hur man nu ska titulera det på svenska. Jag var på plats för att bland annat inspirera den svenska truppen. Att berätta lite om hur jag själv deltagit i samma typ av tävlingar för många år sen, hur jag slutade precis utanför prispallen – men att jag ändå lyckades gå hela vägen. Det väckte, minst sagt, ett och annat gammalt minne till liv.
Jag slutade på fjärde plats, nära brons, men en evighet från guldet. Vinnaren, som jag tyckte såg ut att vara äldre än de maximala sjutton åren man fick vara, slog mig med tretton långa centimetrar. Några veckor senare möttes vi igen, då i samband med junior-EM i San Sebastian.
Det visade sig att han inte alls var äldre än mig – han var ett helt år yngre.
Som sextonåring hoppade han 221 cm en magisk julidag i Holland, lika högt som Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Som allra högst kom han att klara 223 cm, knappt fem år senare.
En annan klok man jag pratat en hel del med genom åren brukar säga att om man söker talang i unga år så finner man mognad. Den som är tidigast utvecklad i tonåren är också den som springer fortast, hoppar högst, åker snabbast på skridskor eller skjuter hårdast i fotboll. Däremot finns det absolut ingenting som säger att han, eller hon, kommer att vara bäst på plan när mognaden börjar jämna ut sig i de tidiga tjugoåren.
Problemet är dock att han eller hon är bäst också då – för då har ju de som är senare i sin utveckling sedan länge gallrats ut på vägen upp.
Tålamod är en dygd, såväl inom idrotten som i livet i stort.
Jag kan garantera att ingen såg en blivande olympiamästare i mig den där tävlingen i Holland 1993. Och jag kan enligt samma logik garantera att jag förmodligen hann se både en och två och tre blivande världs- och olympiamästare nere i Innsbruck förra helgen – men det var inte nödvändigtvis de som vann nu som kommer att vinna om två, sex eller tio år.
För det finns ytterligare en idé med att hålla ihop det där pojk- eller flicklaget så långt upp i åldrarna som det bara går. Det finns nämligen ingen ledare i hela världen som kan berätta vem av ett tjugotal småkillar eller -tjejer som i slutändan kommer att lyckas inom idrotten.
Eller inom någon annan, och kanske viktigare, aspekt av livet.
Nio Håkan Nesser att sätta tänderna i
Himmel över London
De ensamma
Maskarna på Carmine Street
Berättelse om herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
Från doktor Klimkes horisont
Skuggorna och regnet
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
En människas spår – Sebastian Faulks
Två unga män lär känna varandra av en slump och inser att de båda bär på samma drivkraft och vilja i livet: Att förstå hur människan fungerar och vad det är som definierar dess själ. Efter utbildningar på varsitt håll – i England och Frankrike – öppnar de en praktik i Österrike vid 1800-talets slut. Psykiatrin blomstrar och idéerna och teorierna flödar – inte minst i det närbelägna Wien. En storslagen historia som spänner över en tidsrymd på närmare femtio år. Stundtals lite segdragen och långsamt berättad men det är väl i mångt och mycket Sebastian Faulks stil och sätt att skriva. Väl uppbyggt och snyggt framlagt utan krusiduller. Dock ett minus för stavfel och en eller annan helt obegriplig mening, men det är ju å andra sidan översättarens fel.
Stange – den 25 januari 1997
Normalt sett är man utslagen och förbi när man river tre gånger på raken i en höjdhoppstävling. Men det finns undantag. I norska Stange radade ett tiotal höjdhoppare upp sig denna lördag. Fyra av dem hade varit i OS-final i Atlanta bara ett halvår tidigare. Åtminstone en av dem, alltså undertecknad, var helt okänd för den norska publiken. När dimmorna skingrades och alla rivit ut sig delades förstaplatsen i tävlingen mellan de två minst namnkunniga i hela startfältet. Jag och tysken Martin Buss. Omhoppning följde. Vi rev en fjärde gång på 228 cm, en gång var på 226 cm och 224 cm och dessutom på 222 cm. Sen klarade vi båda 220 cm – och ribban höjdes igen. Jag klarade. Han rev. Och jag stod som segrare – efter, att bland annat, ha rivit sju hopp i rad i en och samma tävling.
I torsdags tittade jag ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och insåg att det fortfarande nästan var ljust ute. Det är nog ändå så sant som det är sagt, vi går mot ljusare tider.
Jag är innerligt tacksam att det var förra vintern jag bestämde mig för att åka Vasaloppet och inte den här. Nu känns det ju dessutom som om det snart kan kvitta med den vita varan i drivor denna vinter.
Vet inte exakt vad som hänt eller varför men helt plötsligt verkar spam-filtret på min e-post slutat fungera och dagarna i ända raderar och raderar och raderar jag skräp i mängder.
221 cm i höjd som 16-åring, 223 som allra bäst. Men å andra sidan EM-silver och VM-brons i tiokamp…
Al Capone…
21 januari 2012 : Klockan 19:32
I min ungdom såg jag filmerna ”De omutbara” och ”Mobsters – mot maktens höjder” både en och två och tre gånger, och då blir man ju liksom i alla fall lite fascinerad av gangsters, maffian – och Al Capone
Ska man dock tro på Henrik Höjer, författaren till ”Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen”, så stämmer i princip ingenting alls som någonsin skrivits eller filmatiserats om mannen som en gång var samhällets fiende nummer ett i USA. Eliot Ness verkar inte ha varit mycket att hänga i någon julgran och ibland undrar man ens om Al Capone var det.
Det finns naturligtvis något romantiserat kring förbudstidens USA och framväxten av den organiserade brottsligheten. Och visst ska man inte tro på allt som Hollywood producerar, men om man som författare inleder en bok med att berätta att de flesta inte vet något alls om den verklige Al Capone så lägger man onekligen ribban ganska högt. Om inte annat får man ju se till att presentera den verkliga bilden.
Det är möjligt att Höjer lyckas med det, men i så fall var Capone allt och ingenting. Ena minuten verkar han vara en superstar av Michael Jackson och Britney Spears-kaliber (den ende verklige person som någonsin figurerat i ett Tintin-album enligt uppgift) och i nästa verkar han bara ha varit en gangster i mängden. Bilden är inte direkt okomplicerad, kan väl konstateras. Att det tog mig nästan exakt två månader att ta mig igenom den här boken – och att jag läste två andra som kändes intressantare under tiden – säger väl egentligen det mesta om vad jag tyckte om den.
…det blir mycket roligare om man tror på Hollywoood-versionen av Al Capone…
Fem över 12 - 198 dagar kvar…
18 januari 2012 : Klockan 21:48
Det finns de som tror att en höjdhoppsribba bara är en höjdhoppsribba. Men så är inte fallet. Ribbor har sina bestämda åsikter om saker och ting och lever sitt eget lilla liv. När jag landat i madrassen efter mitt sista inhopp inför OS-finalen i Aten stirrade jag ribban stint i ögonen och sa: ”Nu är du snäll mot mig ikväll…”
Inför i stort sett varje mästerskap i friidrott pratas det om ”snabba banor”. Jag ska här och nu slå ihjäl den myten: En bana är inte snabb. Faktum är att den är så långsam att den inte rör på sig över huvud taget. Och rör den på sig så är den långsam.
Men visst, ju hårdare en bana är desto mindre sjunker en sprinter ner i den och desto mindre energi går åt till att ta sig loss från den. Alltså är det lättare att springa snabbt på en hård bana än på en mjuk.
Däremot är skillnaden från bana till bana på de stora mästerskapen så minimal att vi helt kan bortse från den. Höjdhoppsribbor däremot, det är en helt annan femma.
En höjdhoppsribba ska vara fyra meter lång och om jag minns reglerna rätt får det finnas en felmarginal på plus/minus två centimeter. Alltså mellan 398 och 402 cm lång. Ju längre ribban är desto lägre ser det ut och desto mer gung kan ribban ha.
Ju lättare en ribba är desto lättare faller den till marken. Enkel logik. Det är lättare att peta ner något lätt än något tungt.
Ju styvare (jag bjuder på den…) en ribba är desto lättare faller den till marken eftersom den inte tar upp stöten från en höjdhoppare som rör den speciellt bra. En mjuk ribba gungar till om man rör den, gungar till och ligger kvar. En styv (igen…) ribba ramlar ner.
Alltså: En höjdhoppsribba ska vara så lång, så tung och så mjuk som reglerna tillåter – då ligger den lättare kvar.
Jag och en man som kallas Fuzz hade en gång en diskussion om hur den perfekta höjdhoppsribban skulle utformas. Och vi var rörande överens och bestämde oss på stående fot för att börja tillverka den och lyckas övertala arrangörerna av London-OS att använda den.
Vi kom dock aldrig längre än till diskussionen.
Men poängen var att så mycket som möjligt av ribbans tyngd skulle läggas i ändarna så att den låg hårt tryckt mot ställningens sprintar, ändarna skulle dessutom vara av något slags mjuk och gärna lite kletig plast så att friktionen mot sprintarna (som naturligtvis skulle vara lite kletiga på ett eller annat sätt) blev största möjliga. Själva ribban skulle vara så mjuk som det bara gick och om man rörde den skulle den gunga i alla tänkbara riktningar, men tack vare de tunga ändarna skulle den inte ramla ner i första taget.
Nu verkar ett svenskt sportmaterialföretag ha snott den där idén, eller i alla fall delar av den. För idag testades den, som vi kom att kalla den, osänkbara Titanic-ribban på träningen. Tung i ändarna och med något slags stötabsorberande pryl mellan själva ribban och änden.
Men som vi alla vet så sjönk världens modernaste osänkbara skepp medan fartygsorkestern spelade närmare Gud till dig och man fick sig ett gratis glas champagne i baren. Leonardo di Caprio drunknade väl också, har jag för mig.
Och naturligtvis envisades ribban (eller ribbfan som den normalt kallas) med att trilla ner i parti och minut. Men faktum var att den till slut i alla fall låg kvar på en högre höjd än den gjort på bra länge.
Jag saxade mig över 185 cm och floppade mig över 210 cm i typ tionde försöket. Årsbästa, so far. Det som var bra idag var att jag inte rev ett enda hopp förrän på just 210 cm. Knäet bråkade lite i början men gav med sig ganska snart och jag hoppas det mår bra också imorgon.
Vad jag i grund och botten behöver just nu är att göra ett par träningspass där jag mängdhoppar på 200 cm och 205 cm eller så och bara hittar en stabilitet i ansatslöpningen och lite trygghet och känsla i hoppningen i stort. Då kan det nog bli några centimeter till innan månaden är slut.
Himmel över London…
17 januari 2012 : Klockan 14:22
För ett tiotal år sedan satt jag och såg på TV och såg en fantastisk berättare. Men det skulle dröja rätt många år innan jag läste något av honom.
Det bör ha varit SVT och något slags intervjupratprogram och bland inslagen fanns att en av förra veckans gäster fick ställa en fråga till nästa veckas gäst. Det slumpade sig så att en Håkan kom att fråga en annan Håkan.
Håkan (Hellström) frågade Håkan (Nesser) om hur man egentligen går det perfekta mordet. Håkan (Nesser, alltså) halkade in på en lång utläggning som bland annat, har jag för mig, innehöll ett par vadarbyxor och som inte tycktes följa något som helst logik. Slutklämmen till Håkan (Hellström, alltså) var att han skulle sätta in x antal tiotusen kronor på Håkans (alltså Nessers) bankkonto så skulle det nog lösa sig med den saken.
Jag hade naturligtvis hört talas om Håkan (fortfarande Nesser) tidigare men det hade aldrig blivit av att jag läst någon av hans böcker. Däremot hade jag halvt om halvt lyssnat ihjäl mig på Håkans (Hellström vill säga) debutskiva, som jag fortfarande rankar som en av de bästa svenska plattor som någonsin gjort. Och framförallt det bästa Håkan (Hellström, åter igen) gjort.
Till slut, när jag fyllde 31 år, fick jag Håkans (Nesser den här gången) bok ”En helt annan historia” av GG och på ett träningsläget i Formia slukade jag den som bara bra böcker kan slukas. Given fullpoängare enligt mitt dåvarande femskaliga system och jag kom att, i sinom tid, kasta mig över fler av hans verk. Jag har dock helt stått över van Veeteren-dekalogen, men läst större delen av resten genom åren.
Fjolårsjulens presentkort på Akademibokhandeln kom, i samband med en grov felparkering som lyckligtvis gick obemärkt förbi på Annandagen, bland annat att gå till Håkans (Nessers alltså, Hellström har vi sedan länge lagt bakom oss i det här inlägget) senaste roman ”Himmel över London”. Och nu är den alltså avslutad. Klämde sista meningen i en minibuss ganska exakt mitt emellan Innsbruck och München medan jag frös som en hund, trots att jag är en människa utan hund.
Om Håkans (Nesser) svar till Håkan (Hellström, tillbaka i diskussionen igen) i det där sedan länge bortglömda TV-programmet var långt och slingrande är det inget mot vad ”Himmel över London” är. Men herrejösses vilken historia han väver ihop, mannen från staden K-.
Frågetecknen är onekligen bra många fler än utropstecknen när slutet är nått och pärmarna (och till och med omslaget ger pluspoäng) slutligen slås ihop. Berätta historier kan han, Håkan (Nesser), och skriva ner dem likaså. Det här är en bok jag kommer bära med mig länge i tanken.
En lång och slingrande och snårig historia som lämnar en hel del frågetecken efter sig. Men vilken historia sen.
Där drömmar föds…
16 januari 2012 : Klockan 19:38
För ganska precis arton och ett halvt år sedan flög jag flygplan för första gången. Jag lämnade Karlstad på morgonen, mellanlandade på ett Arlanda under ombyggnad och hamnade till slut i Amsterdam. I ett Holland där jag aldrig tidigare varit. Därefter gick resan till Valkenswaard på detta mitt första olympiska äventyr.
Jag kom att sluta på fjärde plats. Men jag fick minnen för livet de där dagarna i Holland. Mycket vatten har runnit under en väldig massa broar sedan dess. Jag har hunnit med att bli fyra både en och två gånger till i olympiska sammanhang. Jag har dessutom lyckats med att vinna en gång. Och det var väl lite i den egenskapen jag hamnade i Innsbruck i ett par dagar.
För två år sedan arrangerades Youth Olympic Games för första gången. Den gången i sommarskrud i Singapore. Nu var det för första gången dags för vinterspel – och var passade det bättre att placera dem än i Innsbruck, arrangör av vinter-OS 1964 och 1976. Jag måste erkänna att jag tillhört skeptikerna till den här typen av evenemang för ungdomar (de äldsta är födda 1994) eftersom det kan finnas en risk med för tidig press och stress från, inte minst, föräldrar. Men på plats i Innsbruck har jag bytt fot att stå på. Det var en underbar upplevelse att vara där. Och det var otrolig inspirerande för både ledare, aktiva och åskådare – och det var liksom hela meningen. Att föda olympiska drömmar hos dagens unga idrottare.
Fredagens invigning (som bevistades efter att jag sett Sveriges hockeytjejer slå Tyskland med 11-0) var fantastisk. Man knöt snyggt ihop dagens historiska händelse med det första Youth Olympic Winter Games med historien i form av de spel som arrangerades på samma plats 1964 och det år jag själv föddes. Både med bilder från förr – men framförallt med aktiva som var med och både tog medaljer och vann då.
Störst jubel: När Franz Klammer, den gamle störtloppslegenden, tände den symboliska 1976-elden.
Jag tror och hoppas att ungdomarna som stod på första parkett och tittade förstod att de är en del av något större. Något väldigt stort. Nämligen den olympiska rörelsen och den olympiska historien.
Att jag dessutom fick säga hej och skaka hand med en av tidernas största alpina legender, Jean-Claude Killy som tog tre OS-guld (av tre möjliga på den tiden) i alpint 1968, gjorde inte direkt kvällen sämre för undertecknad.
Sen följde två intensiva dagar i Österrike. Jag hann se curling (två svenska segrar), hockey (28-0 till svenskorna i de två matcher jag såg), skidskytte (man får INTE heja på sina aktiva om man står nere i skyttezonen tydligen…), konståkning (åh, herrejävlar så skickliga de var), super G (guld till Marocko ser man inte varje dag i alpint… och silver till Sverige), förhoppningsvis inspirerat svenska ungdomar och stöttat ledarna (jag befordrades till vapenvakt för svenska och norska skidskyttevapen… och ställde inte om siktet på de norska…) och skakat hand med en kanske blivande IOK-president. Och en hel del annat smått och gott. Det var ett par intensiva, men väldigt roliga dagar.
Däremot lämnar det österrikiska mobilnätet en hel del övrigt att önska. Värmen på Hotell Goldene Krone och i minibussarna likaså. Däremot var det väldigt varmt i de stora bussarna. Lite besviken att jag inte fick se Assars lada i Seefeld dock. Men desto mer nöjd med att förmodligen ha fått se ett par framtida olympiska mästare i aktion.
Nu är det bara att hoppas att Sverige tar steget och vågar satsa på att själva få arrangera Youth Olympic Games framöver, gärna sommarvarianten, i väntan på ett riktigt vinter-OS – varför inte 2022 när många av dagens aktiva i Innsbruck borde stå på toppen av sina karriärer.
Och jag kan garantera att de alla kommer att minnas var det började.
En ny del av den olympiska historien…
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
När magin tar slut…
8 januari 2012 : Klockan 22:34
Det brukar sägas att man inte ska lära känna sina idoler. För gör man det så inser man att det också är människor, med brister och fel – och som går på toaletten. Men det där gäller nog på fler områden i livet också.
I slutet av november var jag i Lausanne. Det är en stad jag gillat sedan första gången jag var där och en stad jag gärna återvänder till. En av de största anledningarna till detta stavas Olympiska museet.
Ända sedan åtta års ålder och OS i Sarajevo och Los Angeles har OS fascinerat mig och fått mig att drömma. De olympiska ringarna är en av världens vackraste symboler i mina ögon och att besöka Atens gamla marmorstadion är närmast helig mark.
Ja, ungefär så i alla fall.
Olympiska museet är enligt samma logik således mitt favoritmuseum.
Jag vet inte exakt när jag fick mitt första Lego. Men att det var världens bästa leksak visste jag redan när jag som femåring besökte Legoland för första gången. Lego har alltså varit en rätt stor del av mitt liv ungefär så länge jag kan minnas. Och ju äldre jag blir, desto mer verkar det ta över min tillvaro.
Som barn fanns en dröm om mer Lego att bygga med och större set att sätta ihop. I vuxen ålder har jag större möjligheter att styra över inköp och behov. Om det sen är bra eller dåligt får andra avgöra.
Men är det enbart roligt och positivt att få närmast fri tillgång till saker och ting?
De Olympiska spelen har alltid framstått som lite mytiskt. Det finns massor av underbara berättelser som jag läst mig till, historier jag sett på film, bilder jag stirrat mig närmast blind (eller i vart fall närsynt) på.
Förr fanns det alltid en nyfikenhet i vad som komma skulle när det gällde Legovärlden. Hade det kommit något nytt i hyllan när jag följde med mamma och pappa till stan och fick chansen att smita iväg och kolla i leksaksaffärer.
När jag var i Lausanne i november, i ett olympiskt ärende dessutom, blev jag inbjuden bakom kulisserna. Jag hälsade på flera IOK-anställda och insåg att de inte bara var helt vanliga människor som du och jag. De hade dessutom ett speciellt intresse av mig och mitt OS-guld.
Det var ju jag som skulle imponeras av dem, som fick jobba där och vara ekrarna i det hjul som får den olympiska rörelsen att snurra. Inte tvärtom.
Jag åt middag på museet på kvällen, träffade en massa gamla olympier som jag bara läst om i gamla dammiga böcker och kunde dessutom i det närmaste helt på egen hand traska runt och titta på utställningen. Jag kunde till och med fotografera min egen gamla höjdhoppssko som fanns i samlingarna. Trots att det egentligen inte är tillåtet.
Med Internets intåg har nyfikenheten försvunnit. Nu nås man av rykten om vad som komma skall långt innan något kommer. Man får se bilder och spekulationer och analyser och kommentarer om varenda Legoset på marknaden innan det finns i en enda butik någonstans.
Det finns bloggar och forum och allmänt skvaller både här och var. Naturligtvis kan jag låta bli att surfa och leta – men människan är av naturen nyfiken, så vad ska man annars göra.
Men ju mer jag får veta, desto mer inser jag att legobyggare – till och med de som gör det professionellt för det stora företaget i Danmark – också är människor av kött och blod. Det är bara det att de är lite, eller snarare bra mycket, bättre än mig på att bygga och skapa.
Tänk om jag skulle få träffa en av de där superbyggarna som har som jobb att bygga Lego, eller kanske ännu värre, få besöka fabriken där Lego tillverkas och paketeras. Vad skulle då finnas kvar att upptäcka sen?
Jag minns hur jag en gång i min ungdom satt och pillade bort alla etiketter med tillverkare som satt klistrade bak på de plaketter jag vunnit i diverse skid- och höjdhoppstävlingar. Jag ville nog helt enkelt inte veta att någon verkligen tillverkat dem. Jag ville bara veta när och var jag vunnit dem och leva i tron att de liksom tillverkats enbart för mig.
Konstig idé, det är jag den förste att erkänna.
Men även om kunskap är makt så vill jag ibland inte veta för mycket om saker jag älskar. Det tar bort magin, fascinationen och nyfikenheten omkring det. Och jag vill fortsätta att vara nyfiken.
Nio som föddes den 7 januari
1964 – Nicholas Cage
1945 – Yrsa Stenius
1985 – Lewis Hamilton
1956 – David Caruso
1768 – Joseph Bonaparte
1685 – Jonas Alströmer
1919 – Elena Caeusescu
1845 – Ludvig III av Bayern
1502 – Påve Gregorius III
Högläsaren – Bernhard Schlink
Av en slump lär bokens jag, då blott 15 år gammal, känna den mer än dubbelt så gamla Hanna. Han blir hennes älskare och i deras kärleksakt ingår att han läser högt för henne. Deras kärlek är redan på förhand dömd till undergång – men det lidande det innebär är ändå inget mot vad som komma skall när sanningen om Hanna uppdagas. En bok som gör något så ovanligt som att fängsla från den första meningen till den sista, förvisso bara 162 sidor lång men ändock... Framförallt är det nog känslan av att jag aldrig riktigt vet vilken riktning boken ska ta på nästa sida eller i nästa kapitel som håller storyn vid liv – och den upphaussade kärlekshistorien är den minsta delen av boken. Schlinks berättelse är i vilket fall som helst väl värd att sätta tänderna i.
Falun – den 11 januari 1992
Det var en dag för siffran ett i allehanda kombinationer. Det var inte bara den första tävlingen för året, det var dessutom den elfte dagen i årets första månad. Jag tillbringade natten innan tävlingen i rum etthundraelva på Hälsingegårdens vandrarhem och redan efter mitt första hopp hade jag säkrat förstaplatsen. Jag kom att klara drömgränsen två meter för första gången i tävlingssammanhang, naturligtvis i första försöket. Sen höjde jag ribban inte en utan fem centimeter. Jag rev både en och två gånger innan jag klarade i tredje. Så när jag sammanfattade förmiddagen i Falun och tog emot en stekpanna i pris hade jag förbättrat mitt personliga rekord med elva centimeter.
Ibland är det skönt att återupptäcka en gammal och ”bortglömd” hjälte. Här om dagen hittade jag Peter LeMarc på Youtube och påmindes återigen om vilken fantastisk textförfattare han är.
Jag kan inte hjälpa det, men jag har lite svårt att hetsa upp mig över det junior-VM i ishockey som dominerat sportsändningarna senaste veckorna. Det är verkligen kul att det blev guld och jag är den förste att gratulera. Men att prata om mirakel och bragd, nja, jag vet inte det jag.
2011 är lagt till historien. Ett år när jag överlevde både vasalopp och vansbrosim men i gengäld åkte ur division sex. Men mest av allt innebär 2012 att jag snart är dubbelt så gammal som när jag var 18 år.
Svår svårare Ekwall…
2 januari 2012 : Klockan 11:32
Det började, som så ofta annars, med ett skämt mellan mig och en journalist. Ett skämt som kom att leda till att en helt annan journalist helt osannolikt nog kom att spela fotboll i ÖDIK.
NWT-Kenneth, samme NWT-Kenneth som fick sig ett scoop både här och var igår, har alltid varit grönvit och skrivit gott om klubben i mitt hjärta. När ÖDIK valde att hösten 2008 lägga ner herrverksamheten var han en av dem som skrev mest om att vi borde fortsätta och hålla liv i herrlaget.
När det väl blev klart att herrlaget hölls vid liv genom något slags konstgjord andning hade jag och NWT-Kenneth ett snack i frågan och eftersom vi var ett lag utan tränare och coach och det mesta så föreslog han att vi skulle göra som Tre Kronor gjort – ha ett rullande coachschema.
Några dagar senare fick jag ett svårt telefonsamtal. Mannen i den andra ändan av telefontråden undrade om jag hade lust att (jag misstänker att förstärka är fel ord så jag säger spela) spela med hans TV Allstars i någon match under sommaren.
Självklart, sa jag, du kan betala tillbaka genom att komma och coacha mitt ÖDIK i någon match.
Coacha, sa han, jag kan väl få vara med och spela.
Jag trodde att det bara var något sådant där som man säger och att det inte skulle bli något av med det mer. Så döm om min förvåning när samme Ekwall ringde ett par veckor senare och undrade hur spelschemat för division VII centrala Värmland såg ut och vilken eller vilka matcher han kunde spela.
Vi gjorde klart med övergången, han bloggade om det, och lyckades få ihop att han skulle göra grönvit debut på hemmaplan mot Norrstrands veteraner i slutet av juli.
Det fanns dock ett par problem: Han vakande upp i Båstad matchdagens morgon och jag skulle befinna mig i Stockholm i samband med avsparken.
Men problem är till för att övervinnas. 44 mil i bil genom regn och rusk och E45:an mellan Göteborg och Karlstad är inte rolig i vanliga fall. Han hittade fram till Östra Deje och för er som inte varit där, det gäller att inte blinka när du kör förbi, för då missar du ”samhället”. Han tog sig till Tallmovallen och rätt omklädningsrum, kände inte en enda människa av de han skulle spela med, spelade fotboll i nittio minuter, fick betyget ”…han har inte gjort bort sig nämnvärt…”av den kräsna publiken (som ju är vana att se storfotboll…) och åkte sen ner till Göteborg för att övernatta där på vägen tillbaka till Båstad.
Man kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall och väldigt många tycker väldigt mycket. Men min respekt har han och det finns få personer som älskar att spela fotboll lika mycket som den mannen gör. Han kom att göra tre matcher i ÖDIK-tröjan (hittills ska jag väl skriva, det finns alltid en öppning för fler) och även om han har förlorat dem alla tre glömmer jag aldrig hur lycklig han var över att få kliva in på en grön och saftig gräsplan för att få spela match – varje gång.
ÖDIK-äventyret är roligt och väl berättat i hans blogg – och jag är glad att de finns med i hans bok som kom ut strax före jul. Ekwalls blogg är en av de två som jag slaviskt följer, den andra är Bank & Nivas, och det är kul att återuppleva gamla minnen i bokform.
Det hade ju dessutom varit lätt att bara ge ut bloggen i kronologisk ordning och så hade det inte varit mer med det. Men istället är det uppdelat i ämnen så att man kan fokusera helt på en galen husbilssemester, en brat-kanin eller fotbollskarriären i en värmländsk lingonserie.
Och även om det, naturligtvis, leder till att kronologin hoppar lite, eller till och med en hel del, så gillar jag ändå upplägget. Mycket för att det helt enkelt är lite svårare än den enkla utvägen. Ett snyggt, eller kanske svårt, dokument över en bra, eller svår, blogg, helt enkelt. Eller svårt.
Helt enkelt en svår bok…
Fem över 12 - 215 dagar…
1 januari 2012 : Klockan 13:00
Jag vet inte när den där traditionen började, men jag vet att det i princip alltid varit den enda nyårstradition som jag någonsin har haft. Mängder av människor har tillbringat nyårsdagen med att bakfulla se på backhoppning från Garmisch-Partenkirchen. Jag har tillbringat förmiddagen med höjdhoppning i Våxnäshallen.
Från början var liksom grejen att sätta ”världsårsbästa” (vilket det alltså inte kan bli eftersom vi dels inte tävlade och dels räknas inomhussäsongen väl från 15 november föregående år) och sen blev det mest en grej att vara först i hallen varje år. Idag skulle det mest göras bara för att det skulle göras.
Och har man inga andra traditioner eller saker att fira, som många andra har, på nyårsafton kan man lika gärna hålla sig lugn då och hoppa höjd på nyårsdagen istället.
2008 klarade jag 225 cm på årets första dag och det är väl det högsta jag mäktat med genom åren. Idag blev det inte lika högt, vilket heller aldrig någonsin var någon målsättning eller kunde klassas som sannolikt.
Trots att snön utanför entrén till hallen var otrampad och orörd så var jag faktiskt inte förste man (eller kvinna) in i stugvärmen. Den gamle Boxarmannen var där och stretchade loss. Och när jag började jogga sa vi ”gott nytt” och sen överlämnade han med varm hand hallen till mig.
Kändes helt okej att jogga, fick en glad överraskning när vågen visade på låga 75,4 kg vilket innebär att jag minsann kunde tryckt i mig bra mycket mer godis i julhelgen och alltså blev något lite besviken också. Fick sällskap av NWT-Kenneth och foto-Helena och började hoppa sax så smått.
Tog mig förvånansvärt enkelt över 180 cm i sax och höjde 3 cm till och klarade också sex fot med den nästan äldsta och hederligaste av tekniker. Förvisso 29 cm från personbästat, men det högsta jag saxat sen någon gång i våras.
Gick över till flopp och det kändes också helt ok. Framförallt så lyfte det lite i hoppningen och eftersom det känts hygglig med lång ansats på namnsdagen i måndags så körde jag på med det idag också. Gled felfri över 200 cm och chockhöjde med 5 cm och noterade dagens första rivning. En onödig sådan dock och laddade för att klara i andra. Och rev igen. Lovade dock NWT-Kenneth att jag skulle ta i tredje och eftersom man ska hålla vad man lovar så gled jag över. Det högsta i ”veteran-SM-satsningen” och ett helt okej hopp. Tyckte att jag kunde kosta på mig att höja till 208 cm också och i alla fall känna på höjden. Men plötsligt hittade jag rätt väg in mot ribban och, hoppsan, så gled jag över det också – utan att ens stöta i den rosafärgade tingesten som vilade på ställningarna.
208 cm klarade jag för första gången en underbar lördag i mitten av februari 1992 när jag vann ungdoms-SM inomhus i pojkar 16-klassen. Så det är i alla fall skönt att jag kan hoppa lika högt nu som mitt ännu inte sextonåriga jag kunde göra då.
Så här såg det ut för fyra år sen. Så här såg det inte ut idag. Pappa var inte där, tröjan var röd och ribban låg lägre…