Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Det femte elementet…
30 december 2011 : Klockan 22:23

Jag har ärligt talat inte många kvalitéer som fotbollsspelare. Egentligen har jag nog bara en enda och det är att jag, tack vare drygt 20 års friidrottsträning, kan springa fort i jämförelse med de flesta andra i gärdsgårdsserierna. Den enda kvalitén försvinner tyvärr inomhus.

Helst vill jag ha en lång boll ut på en kant att springa på när jag spelar fotboll. Det är okej att få den i mitten också, men av någon anledning ser jag mig som kantspringare. Det är där det finns ytor och det är där ytterst få i division sex och sju hänger med mig.
Alltså är inte inomhusfotboll något för mig. Om man petar bollen och sticker så har den redan rullat av planen innan man hinner ikapp den. Och någon tekniker på små ytor har jag aldrig någonsin varit och kommer heller aldrig någonsin att bli.

Men vid den här tiden på året är det fotboll inomhus – alltså futsal – som står på schemat och denna kväll var det den årliga Mellandagscupen i Deje. Kommunens fyra klubbar lyckas genom celldelning bli till sex lag som delas upp i två grupper om tre. Vi lottades, i vanlig ordning, mot Deje IK 1 och Forshaga IF 2 medan DIK 2 och FIF 1 kamperade ihop med Olsäters SK i andra gruppen.

I första matchen ställdes vi mot våra lokalkonkurrenter från norr. Eftersom jag har 240 på ryggen när jag spelar fotboll kontrade en kille i Deje med att ha 241 och jag misstänker att det betyder att han sprungit 100 meter på strax över 24 sekunder…
Eller så var det hans vikt i pund.
Matchen slutade 1-0 till det Ö-lösa division V-laget efter att vi försvarat oss tappert i femton minuter men ändå tvingats vika ner oss med ett par minuter kvar. Alltså var också chansen att vinna gruppen nästan borta i praktiken. En timme senare var den borta också i praktiken när Deje-gänget slog Forshaga med 4-3. Alltså skulle vi och Forshaga tampas om andraplatsen i gruppen – och vi var tvungna att vinna matchen.

Division VII mot division IV efter hösten och vinterns något skumma turer i den värmländska fotbollen. Men det var division VII-gänget från Tallmovallen som piskade in matchens första mål – och det var sensationellt undertecknad som gjorde det.
Säga vad man vill om futsal, men det handlar väldigt mycket om kontringar och snabba omställningar. Forshaga anföll med tre man, förlorade bollen, och plötsligt hade jag fri väg efter framspelning från Chokladasken. Den jagande FIF-backen misslyckades med att slita av mig både armen och tröjan och tack vare en felträff ställde jag målvakten fullständigt och vi ledde hastigt och lustigt matchen.
Men det blott åtta man starka grönvita laget orkade inte riktigt och med ett par minuter kvar kvitterade FIF och när vi började jaga ledning gjorde de 2-1 och sen började domaren tro att han dömde badminton och blåste frispark för varenda kroppskontakt och till slut var det 4-1 till de svartvitrandiga.

Alltså blev vi trea i gruppen och medan FIF 1 och DIK 1 möttes i final och FIF 2 och DIK 2 möttes i bronsmatch fick vi spela om femteplatsen mot OSK. Efter tio sekunder höll de på att få in bollen bakom vår för dagen inlånade OSK-kille i målet.
Men istället blev det vi – nu i vita tröjor – som gjorde första målet. Och återigen var det undertecknad – nu med nummer 7 på ryggen, så jag misstänker att Deje-killen bytte till nummer 8 till finalen – som lyckades snubbla in bollen. Exakt hur det gick till har jag ingen aning om, men mål blev det i alla fall och återigen var det Chokladasken som passade mig – påstod han efteråt.
Bra länge verkade det dessutom sluta 1-0 till oss. Men Frisören Sören kvitterade i slutminuten och sen brände både Lungan och undertecknad varsin straff (efter femte frisparken får man straff varje gång det blir frispark i den här något suspekta ursäkten för fotboll) innan domarna blåste av matchen och vi fick avgöra den på straffar.
Royal Bank of Tidaholm var stensäker och dundrade in sin sexmetare medan Frisören Sören missade sin och vi slutade femma i cupen.
Förra året blev vi tvåa efter finalförlust mot Forshaga IF – då åkte vi ur sexan.
För två år sen blev vi femma efter seger i femteprismatchen mot Olsäters SK – då vann vi sjuan.


Lifesaver…
25 december 2011 : Klockan 19:42

Julen kom och julen gick och innan man visste ordet av var det juldagen och imorgon är en annandag som Christer Björkman sjöng redan 1992. Så nu behöver man inte fundera så mycket på vad man ska köpa i julklapp till sina nära på nästan ett år igen.

Det eviga dilemmat är ju vad man ska ge till sina föräldrar. Ska man ge något alls till någon som varje år sedan urminnes tider sagt att de inget behöver eller vill ha? Ja, man ska ju det, för något måste man ju liksom ge bort när det ju ändå bara är jul en gång om året.
Det där med födelsedagar, framförallt min egen, har jag sedan länge rationaliserat bort, men jul är alltid jul. Och jul har dessutom alltid varit den enda dagen på hela året som varit träningsfri av just den specifika orsaken. Födelsedagar, nyårsaftnar, påsk, midsommar, what-so-ever så har det varit träning. Men julafton har alltid varit julafton och träningsfri.

Men julklappar var det ja. För en månad sen ungefär slumpade det sig så väl att jag hittade den perfekta julklappen åt min far och sen var i alla fall det problemet ur världen.
Jag var till Säffle med jobbet – ett hälsocoachprojekt som doktoranden Pernilla Hedström driver – och träffade en journalist från Säffle-tidningen. Vi har träffats som hastigast förr genom åren och kom att prata om ovan nämnde pappas, så vitt jag vet, största insats i Säffle med omnejd – straffräddningen på Sporthälla 1975.

ÖDIK var nykomlingar i division IV Värmland och framåt höstkanten, medan jag bara var några små celler som hade fullt sjå att dela sig och bli fler i min mors mage, slogs man för förnyat kontrakt och reste till Säffle för att spela mot ett SK Sifhälla som jagade uppflyttning till division III.
Ställningen i matchen var 0-0 och närmade sig slutet. Hur gärna jag än vill så var nog inte ÖDIK världens mest skönspelande fotbollslag den där dagen. Men det är klart, slåss man för sin överlevnad mot ett topplag på bortaplan så är det mesta tillåtet och en poäng i en sådan match är guld värd när serien summeras.
Men en poäng var på vippen att bli noll poäng när hemmalaget fick straffspark.

Straffskytten löpte an, placerade bollen till vänster om ÖDIK:s målvakt, som gick åt rätt håll – och räddade bollen. Kastade ut den till en medspelare som kontrade och stormade in 1-0 till ÖDIK. Ett resultat som kom att stå sig resten av dagen, året och ända in i evigheten. ÖDIK hängde kvar i fyran och Sifhälla gick inte upp ur den.

Sven-Erik Dahlström var där med sin kamera och förevigade straffräddningen. Bilden hamnade på baksidan av årsboken ”Värmländsk fotboll” och jag var alltid omåttligt stolt över den i barndomen. Det var trots allt min pappa som räddade den där straffen.

I november träffade jag alltså Sven-Erik, vi pratade om straffräddningen och om bilden. Jag frågade om han möjligen hade originalet kvar och jodå, det kunde han nog tänkas ha. Han hade sisådär en 120 000 negativ kvar hemma i sina pärmar, ordnade i kronologisk ordning förstås. Ordning och reda.
Jag hann inte ens komma hem från Säffle förrän mailet med bilden landat i min inkorg.
Mästerfotografen i stövlar retuscherade upp den lite, skrev ut den snyggt och prydligt i lagom storlek och undertecknad införskaffade en ram och slog in den.
Klappat och klart!

Året efter föddes jag och ÖDIK slutade på andra plats i division IV Värmland – det högsta de någonsin varit i seriesystemet. Om det var jag som fick det att gå utför sen förtäljer inte historien. Men en betydelsefull straffräddning en höstdag på Sporthälla i Säffle blev i alla fall en julklapp 36 år senare.


0-0, straffräddning, kontring, 1-0, seger och säkrat kontrakt i fyran.
Det behöver inte vara svårare än så ibland…
(Foto: Sven-Erik Dahlström)


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Vet de ens att det är jul?
25 december 2011 : Klockan 11:23

Det var George Orwells dystropiska 1984. Jag var åtta år och fick Lego i julklapp. Och mitt livs första årsprenumeration på serietidningen Buster. Det kom att bli en tradition till nästan pinsamt långt in på 90-talet, Buster alltså inte legot, och jag är fortfarande barnsligt stolt över att jag en gång prytt tidningens omslag.
Men 1984 var också Band Aid och Do they know it’s Christmas.


Förmodligen måste man vara i ungefär min ålder för att se storheten med den låten istället för att gå igång på White Christmas eller Blue Christmas eller Rudolf med röda mulen. Eller Juligen. Eller, Gud förbjude, Gott nytt jul.

För under hösten 1984 överöstes världen av bilder på svältande i Etiopien. Undernärda och utmärglade små barn med uppsvällda magar. Med flugor överallt som ingen hade kraft och ork nog att vifta bort.
Någon kände sig manad att göra något utöver det vanliga. Denne någon blev Bob Geldof.

I slutet av november samlade han ihop hela den brittiska och irländska artisteliten i London och spelade in låten som släpptes i början av december. Den rusade rakt upp på topplistans förstaplats. Enligt wikipedia, som man visserligen inte alltid ska lita på det är då ett som är säkert, sålde singeln ensam mer än alla övriga skivor på listan. Faktum är att den blev den bäst säljande singeln någonsin med över en miljon sålda exemplar bara första veckan.

Varenda krona, eller snarare pund och pence, som singeln drog in kom oavkortat att skänkas till de behövande i Afrika. Brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen ville dock, förstås, ha sina skattepengar för försäljningen. Men Geldof tog strid mot järnladyn – och vann. Regeringen backade och efterskänkte skattepengarna till dem som bättre behövde dem.

Amerikanerna ville så klart inte vara sämre än britterna och skapade USA for Africa. Michael Jackson och Lionel Richie skrev We are the world och Bruce Springsteen låter som en gammal stenkross i den mer än sju minuter långa originalversionen.
Och för en stund kunde vi nog alla tro att världen skulle kunna bli en bättre plats, för dig och för mig.

Ur Band Aid föddes konserten Live Aid som samlade in ännu mer pengar och både en och två versioner till av Do they know it’s Christmas har spelats in. Men precis som när det kommer till världens mest kända frukostflingor är originalet alltid bäst. Och ironiskt nog är det så att de som var med den där novemberdagen 1984 fortfarande känns betydligt mer bekanta för mig idag än de som spelade in låten 1989 eller 2004. Paul Young, Boy George och George Michael inleder i tur och ordning. Och hur man än vrider och vänder på det kan ingen sjunga textraden ”Well, tonight, thank God it's them, instead of you” som Bono gör.
Inte ens han själv är nära att lyckas med det tjugo år senare.

Buster finns inte längre som serietidning och 1984 blev inte det övervakningssamhälle som Orwell fruktade. Big Brother blev en TV-såpa istället för en verklighet.

Men även om julsångerna står mig långt upp i halsen redan en vecka före den 24 december så kommer jag aldrig att tröttna på Do they know it’s Christmas, så är det bara. För den är något större och något mer än alla de där andra slentrianmässiga jullåtarna och tomten och paket och allt jag vill ha till jul är bara du som vi tvingas uthärda på radio och köpcentrum i dessa dagar.

Med det önskar jag en riktigt god jul till er alla. Glöm inte att vara tacksam över allt det du har idag och de människor du omger dig med.
Men ägna också en tanke eller mer än så åt alla som inte har det lika bra en dag som idag.


God jul på nio språk
Danska: Glædelig jul
Portugisiska: Feliz Natal
Finska: Hyvää Joulua
Katalanska: Bon Nadal
Franska: Joyeux Noël
Ungerska: Boldog Karácsonyt
Spanska: Feliz Navidad
Italienska: Buon Natale
Estniska: Häid jõule


Flicka med pärlörhänge – Tracy Chevalier
Platsen är staden Delft i Holland på mitten av 1600-talet. Den sextonåriga Griet får jobb som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer som behöver någon som kan städa hans ateljé. Långsamt växer det fram en allt större samhörighet och förståelse dem emellan, men problem uppstår när Vermeers mecenat van Ruijven också vill ha del av den unga tjänsteflickan med de vackra ögonen. Det bästa jag har läst på länge. När man inte hittar något annat att anmärka på än att det är svårt att anmärka på något så är det synd att klaga. Välskrivet, stillsamt och genomarbetat - skulle väl möjligen, möjligen kunna ha varit lite längre för att samla upp några tappade bipersoner, men det känns som en parentes.


Karlstad – den 21 december 2011
Om du säger att natthimlen har miljoner stjärnor så tror alla på dig. Om du säger att något är nymålat måste alla dit och känna på färgen. Men efter att ha haft ont i ett knä och kört rehab i en månad var jag till slut tvungen att se om färgen hade torkat. Exakt på dagen 20 år efter att jag klarade 200 cm för första gången blev det till att hoppa lite höjdhopp igen. Började trevande med några saxhopp för att känna om knät ville vara med och även om det gav sig till känna så var det okej. Gick över till flopp och tog mig över 180 cm och 190 cm utan större bekymmer. Rev på 195 cm innan jag klarade också det. Sen 200 cm, bara för saken skull, och rev både en och två gånger – precis som jag gjort samma dag fast ett halvt liv tidigare. Och nu, precis som då, klarade jag i tredje och kunde glatt packa ihop och gå hem. Allt var annorlunda, men inget hade förändrats – och färgen var torr.


Äntligen jul och man får dricka must och äta skinka och köttbullar och prinskorvar tills det börjar krypa lutfisk ur öronen på en – och se på Kalle Anka på TV.


Jag har alltid haft en viss allergi mot haltande tabeller i fotboll och ishockey, så vem det är nu är som gjort spelschemat till Elitserien i hockey – du får inga julklappar alls i år. Gör om, gör rätt!


Det är ju så tråkigt svenskt att gnälla på vädret. Men jag är ju svensk och många anser att jag är tråkig, så varför inte: Jag ville ju ha en vit jul!


Den enda julsingel som är värd att lyssna till när som helst på året…


Fem över 12 - 226 dagar…
21 december 2011 : Klockan 16:52

Så kunde jag då naturligtvis inte låta blir. Det var och är ju ändå den 21 december och vissa dagar drar det för mycket i höjdhoppstarmen.

Jag har inte gjort ett vettigt höjdhopp sen den 20 november, sen började mitt vänstra knä säga ifrån och jag har ägnat tiden åt att rehabba det efter bästa förmåga. Jag har aldrig varit speciellt bra på rehab, så det är tur att jag inte har behövt ägna mig åt det så mycket i mitt liv. Att dag ut och dag in köra små, små, små tråkiga övningar när man bara vill göra det man egentligen ska göra i träningsväg är ungefär lika roligt som att se på målarfärg som torkar.

Säg att himlen innehåller miljontals stjärnor och alla tror dig.
Säg att något är nymålat och man måste dit för att känna efter om färgen fortfarande är kladdig.
Idag kände jag lite på målarfärgen och den var torrare än jag trodde.

Efter att det i princip inte känts ett dugg bättre i knät på två-tre veckor så beslöt jag mig för att testa det lite extra på måndagens fotbollsträning. Vi var ett tio man starkt gäng där och istället för att jag skulle köra rehab för mig själv och de övriga nio skulle dela in sig i tre lag om tre så var jag med och kickade lite boll. Jag är rätt värdelös i vanliga fall och var inte direkt bättre när jag gick på halvfart och mest bara stod stilla.

Men på tisdagen kändes knät riktigt bra. Och det gjorde det när jag vaknade i morse också. Så när jag kom till hallen joggade jag och det kändes bra. Jag körde lite löpskolning och det kändes bra. Jag saxade 150 cm och det kändes bra. Sen saxade jag 160 cm och det kändes inte bra längre. Så då gav jag fan i saxandet och började floppa istället och det kändes bra.

Jag har inte tagit många löpsteg alls de senaste tre veckorna så det var ju lite ringrostigt. Men det tog sig något så när i alla fall. 170 cm och 180 cm gick lätt. 190 cm med darr efter att jag varit på ribban med i stort sett hela kroppen från bakhuvudet till hälarna gjorde att jag i alla fall insåg att jag var tvungen att springa på lite mer. Så jag tog 190 cm en gång till med luft och sen rev jag på 195 cm till tonerna av ”Iris” med Goo Goo Dolls. Sen träffade jag bättre och gled över 195 cm i andra och la upp ribban på 200 cm.

Dessa magiska två meter, ständigt dessa lockande två meter.
Mix Megapol började spelade ”Red red wine” med UB40 och det var ju i alla fall en låt som fanns för 20 år sen och jag insåg att det var nu det skulle ske. För hur ofta spelar en reklamradiostation en låt som de faktiskt kunde spela redan för tjugo år sen om det hade funnits reklamradio då vill säga.
Fast så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att både ”Last Christmas” och ”Do they know it’s christmas” och ”Mer jul” och ”White Christmas” och Christmas, Christmas, Christmas alla fanns för tjugo år sen. Så jag rev en gång och jag rev en gång till och jag insåg att jag skulle klara i tredje försöket nu som då, för tjugo år sen. Jag uppfylldes av ett sånt där märkligt lugn och en total självsäkerhet. Joggade fram mot ribban, tryckte på lite extra i de sista fyra stegen och flög över – bara för saken skull.
Kändes ingenting alls i knät och körde lite extra rehab efteråt, också bara för sakens skull.

För om rehab är så tråkigt så att klockorna stannar så var det här en humörhöjare så att de började snurra på igen. Nu är bara den stora frågan hur vänster knä mår när jag vaknar imorgon. För som en klok sjukgymnast en gång sa: Rehab handlar om hur man känner sig dagen efter.


Som sagt - allt har förändrats, men ingenting har hänt…


20 years after III…
21 december 2011 : Klockan 11:15

2011 har, till skillnad från 2012, 365 dagar. Av dessa 365 dagar finns det blott en enda då jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp. Och det är idag.

Den 21 december har de senaste haft en speciell plats i mitt höjdhopparhjärta. Det finns andra datum som också haft det av olika anledningar. 11 januari, 20 februari, 22 februari, 11 mars, 18 juli, 22 augusti och säkert några till. Det finns ju trots allt en del att välja på därute.

Den 21 december 1991 var en lördag. Allt och ingenting har ändrats på de 20 år som har gått sedan dess. Klockan var kvart över elva den förmiddagen när ribban äntligen låg kvar där den skulle.

Sommaren 1991 hade jag klarat 194 cm som bäst. Detta skedde en regnig augustilördag i Värnamo. Sen gjorde jag ytterligare ett par tävlingar över 190 cm den sommaren, men framförallt kändes drömmen om 200 cm allt verkligare. Alltså hade jag i slutet av augusti då och då kastat upp ribban dit på träning. Utan att vara riktigt nära ska dock tilläggas. Men när vinterträningen började framåt höstkanten så hamnade ribban där uppe var och varannan träning – men den låg inte kvar.

8 december hade jag varit snubblande nära i samband med ungdoms-DM inomhus. Jag vann tävlingen på 190 cm och höjde en decimeter och kom närmare och närmare och hade jag bara haft en fyra-fem försök istället för tre så hade jag förmodligen klarat. Sen opererade jag bort en elak leverfläck på ryggen och fick inte hoppa höjdhopp alls på tio dagar och suget efter att hoppa växte och växte och växte.

Den 19 december, inbillar jag mig, hade vi träning i gympasalen vid Centralskolan – heter väl Sannerudsskolan now-a-days, och jag gjorde ett par hopp på typ 180 cm (fast jag inte fick för såret på ryggen och dessutom bara hade gympadojjor på mig) och det lyfte och jag såg fram emot lördag.

Våxnäshallen är inte världens mest välbefolkade plats en normal lördagförmiddag. Den sista lördagen före jul är sällan något undantag. Så vitt jag minns det var vi fyra personer i hallen när klockan på väggen tickade mot kvart över elva. Jag och farsan, såklart, och Kjell Hällsten och hans höjdhoppande son Mattias. På ”hyllan” som nu för tiden är inbyggd till konferensrum satt Anders Rydén ihop med två av sina höjdhoppare, Mattias Lalin och Ola Svenssohn som inom kort snart skulle petas ner från nummer ett och två i Värmland till nummer två och tre.

Två knappa rivningar, upp med ribban en tredje gång, höjden var två meter och för allra första gången låg den darrande kvar däruppe och jag hade äntligen klarat drömgränsen två meter och kunde kalla mig höjdhoppare på riktigt!

Sen gjorde vi misstaget att kontrollmäta höjden och kom fram till att det bara var 199 cm…

Men det ställningen visar i ändarna är den höjd man har klarat på träning, så enkelt är det bara. Totalt kom jag att göra oräkneliga träningshopp över 200 cm på allehanda olika sätt, det blev 408 tävlingar och ett antal tävlingshopp (som går att räkna fram om den svenske rekordhållaren är intresserad av att jämföra…) genom åren. Men det där första klarade hoppet kommer alltid att vara speciellt.

Det är precis därför jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp idag. Frågan är om mitt knä låter mig göra det…


8 december 1991 blev det inte 200 cm på tävling, det fick vänta i tretton dagar och en leverfläck mindre…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Här och nu eller där och sen…
11 december 2011 : Klockan 20:37

Om tre veckor är det nyårsafton med allt vad det innebär. Till exempel att vi lovar en massa saker som vi ska göra under året som kommer. Varför inte göra något radikalt och lova att göra det där redan här och nu istället för där och sen. Bara för att komma igång, liksom.

Det är mycket möjligt att det här kommer som en överraskning för många. Men jag är egentligen rätt lat och bekväm av mig. Jag är bra på att skjuta saker framför mig och göra dem först när jag har kniven mot strupen. Om chefredaktören för denna tidning börjar bli både grå- och tunnhårig kan det mycket väl bero på att han får in de här krönikorna alldeles för sent varannan vecka.
Varannan vecka får han ingen krönika alls enligt avtalet och då känns det säkerligen lugnare för honom.

Men jag är helt enkelt en mästare på att skjuta upp till morgondagen vad jag inte riktigt orkar göra idag. I mångt och mycket handlar det nog om att jag är en inspirationsmänniska. Jag skriver helt enkelt bäst med kniven mot strupen. Eller i alla fall är det precis det som jag lyckats inbilla mig själv.

Varje gång jag lämnar en krönika ifrån mig så är jag nöjd med den. Tycker att den är bra och att jag har fått till det trots skrivkramp och deadlinepanik in i det sista. När jag sen läser den i tidningen dagen efter, i allra bästa fall två dagar efter om jag lyckats lämna redan på torsdagen, hittar jag en massa saker som jag kunde ha gjort bättre eller ändrat på om jag bara påbörjat den i tid.

Jag tror att det är samma sak med diverse löften vi avger när det gamla året ringer ut och det nya nu snart ringer in. Det är mycket lättare om vi smygstartar med att göra det där sakerna vi tänker lova om tre veckor redan nu. Många har förmodligen tankar på att börja träna mer nästa år. Jag kan lova att det kommer bli oändligt mycket lättare att komma igång och träna mer efter nyår om man börjar lägga en grund under tre veckor innan dess.
Över huvud taget är vi nog rätt dåliga på att leva i nuet. Därvidlag har vi en hel del att lära oss av våra barn. På det viset, också bör tilläggas, är barn nämligen helt underbara.

De planerar inte framåt, de minns inte bakåt, de lever här och nu. Om en leksak går sönder eller försvinner är det en katastrof av närmast astronomiska mått och inget eller ingen i hela världen kan få saker och ting i balans igen.
Trettio sekunder senare, när leksaken är lagad eller hittad är livet rena paradiset igen.
Visst är det underbart.

Men någonstans på vägen tappar vi bort det självklara i att bara leva här och nu. Vi börjar planera vad vi ska göra imorgon eller nästa vecka, nästa år eller till och med i vårt nästa liv. Allt kommer att bli så mycket bättre bara vi köper en ny tv. Eller en ny bil. Eller ett större och bättre hus. Bara vintern är slut och våren kommer så blir det ljusare och bättre, och då ska vi göra det ena och det andra och så vidare.

Mitt i allt detta planerande och, misstänker jag, den eviga jakten på lyckan tappar vi istället bort att vi faktiskt allt som oftast har det ganska bra just här och nu också.

Så får jag ge ett råd denna andra lördag i december med två veckor kvar till jul och tre kvar tills vi för evigt lägger 2011 bakom oss så är det just detta:
Våga njuta och agera i nuet. Bli lite mer som ett barn igen. Strunta i att vänta de där tre veckorna med att lova att göra det du tänkt dig att lova.
Gör det i dag i stället.
Själv ska jag försöka sluta äta godis i dag igen.


Tio senaste nobelpristagarna i litteratur
1901: Sully Prudhomme, Frankrike
1902: Theodor Mommsen, Tyskland
1903: Bjørnstjerne Bjørnson, Norge
1904: Frédéric Mistral, Frankrike
1904: José Echegaray, Spanien
1905: Henryk Sienkewicz, Polen
1906: Giousè Carducci, Italien
1907: Rudyard Kipling, Storbritannien
1908: Rudolf Eucken, Tyskland
1909: Selma Lagerlöf, Sverige


Egyptologens gåta – Arthur Phillips
En hånad och bespottad brittisk egyptolog har dragit till Egypten för att finna den kungagrav som ska ge honom ära och berömmelse. Samtidigt ger sig en australiensisk privatdetektiv ut på jakt efter en arvinge till en nyligen bortgången bryggeriägare. Historierna knyts ihop på ett sätt ingen av dem anat och under de sista skälvande dagarna av 1922, medan Howard Carter avtäcker Tutankhamuns grav, får gåtan sin lösning. Av alla sätt att driva handlingen framåt i en bok finns det två sätt jag ogillar och finner lite fega: Brev och dagboksanteckningar! Hela den här boken består av brev och dagboksanteckningar… Alltså borde jag inte gilla den. Men det gör jag trots allt. För det är smart uppbyggt och snyggt berättat och en människas långsamma sammanbrott är nästan smärtsamt bra berättat!


Karlstad – den 5 december 1992
Jag tror inte att det är många gymnasieklasser som mäktat med att ta studenten med tre höjdhoppare som alla klarat minst två meter bland sig. Jag gick i alla fall i en klass som lyckades göra det. Den här decemberlördagen i Våxnäshallen fick det som då var klass N1A på Sundstagymnasiet i alla fall sin andre tvåmetershoppare. Jag hade klarat drömgränsen för första gången i januari samma år. Nu var det Tobias Björlings tur att göra det och i september 1993 blev Marcus Larsson den tredje i det som då, i ombyggnadens Karlstad, hunnit bli N2A på Sundsta-Älvkullegymnasiet den tredje i klassen att hoppa över två meter i höjdhopp. Fler än så blev vi dock inte, men så hade vi heller inga fler höjdhoppare i klassen, bara en sprinter och längdhopperska.


Äntligen! Sista avsnittet av Idol har sänts, nu slipper vi den hypen framöver. Fast glädjen grumlas av att det blir X-factor i höst istället…


Julstämningen är i allra bästa fall lite mittemellan just nu. Har knappt hört några julsånger på radion, ingen snö ute och ingen riktig julefrid heller än. Men det kommer nog…


Alla som springer över vägen där det inte är övergångsställe. Klädda i svart. Utan refles. Tidigt på morgonen…


Tre veckor kvar tills det är 2012 nu…


Democracy…
9 december 2011 : Klockan 09:43

Det finns något vackert med demokrati och demokratiska beslut. Det fick vi som var på plats i Sunne igår kväll ytterligare ett bevis på.

Hängde man med på den här bloggen, hemsidan, schloggen, whatever, i slutet av september och början av oktober så fick man klart för sig att jag inte är överförtjust i allt som Värmlands fotbollförbund bestämt i regelväg. Att gnälla och klaga på en blogg, schlogg, hemsida är dock ett ganska dåligt sätt att få till förändring, det är bättre att försöka motionera och rösta på ett möte.
Alltså var jag i Sunne tillsammans med ÖDIK:s ordförande igår.

Vägen dit blev händelserik eftersom vi hamnade bakom en bil som precis skickat en hjort ner i diket och ett steg närmare dödsriket. Föraren var chockad, hjorten var vid liv men i dåligt form och det var kallt och vinter. Polisen fick meddelas, jägare tillkallas och tillslut kunde vi, utan hjortstek, rulla vidare mot Sunne.

Att blott 35 av 134 värmländska fotbollsklubbar anmält sig till tinget tyder på både det ena och det andra, men de som orkat släpa sig dit fick i alla fall mer att säga till om. Plötsligt var en röst värd något liksom.

Mötet inleddes och leddes av min gamla gympalärare från låg- och mellanstadiet hemma i Forshaga vilket kändes suspekt bara det. Den stora diskussionen kom att handla om precis det jag kommit dit för: B-lagen i A-lagsserierna och antalet spelare som får lånas fram och tillbaka.
För hur man än vrider och vänder på det så kan fem division IV-spelare påverka en hel del i en division VI-match. Och framförallt kan en större klubb i princip gå in och styra en hel serie beroende på vilka av sina bästa spelare de väljer att skicka ner i B-laget i vissa matcher. Något som drabbade oss i höstas.

Mitt eget förslag byggde på att helt plocka bort B-lagen och återgå till gamla hederliga reservlagsserier. Det gick inte igenom eftersom det tydligen skulle leda till att en massa bakfulla gamla gubbar skulle tvingas spela reservlagsfotboll på söndagsmorgonen. Tydligen är det bättre att de spelar seriespel bakfulla istället.
Logik i kubik.

Förslag nummer två byggde på att skapa en ren B-lagsserie i division sex respektive division sju eftersom det i alla fall skulle leda till att B-lagen tävlade mot varandra på lika villkor och inte fuckade upp det för småklubbarna. När det förslaget kom upp till omröstning svettades fotbollförbundets folk rätt rejält en stund. Men det gick inte heller igenom eftersom det tydligen blir för långa resor då. Värmland är stort, tydligen.

Sen var det en väldig massa diskussioner om avbytare kontra ersättare, som jag trodde var olika ord för samma sak. Men det visade sig att en avbytare får bytas in och ut hur mycket som helst i en match medan en ersättare bara får komma in en gång. Förbundets förslag byggde på att börja med ersättare i fyran, femman och sexan, för att på så vis komma från ”vi börjar med våra fem bästa spelare på bänken i A-laget, byter in dem efter en halvminut, för då får de spela i B-laget imorgon-syndromet” som råder i värmländsk fotboll framåt höstkanten när B-laget håller på att åka ur serien.
Ett på pappret bra förslag, inte minst för oss som drabbas av syndromet, men det gick inte heller igenom. Så fria byten gäller även fortsättningsvis i alla serier från division fyra och nedåt.

Sen hamnade vi då tillslut på frågan om hur många spelare som får flyttas från A- till B-lag. Regeln, som den såg ut fram till halv nio igår kväll, sa att man fick låta de fem spelare som började A-lagsmatchen på bänken spela nästa B-lagsmatch. En klubb från samma stad som hockeylaget Bofors ville höja antalet till sju. Det röstades ner å det grövsta. Sen stod förbundets förslag fem mot småklubbarnas förslag tre och vid en första ocklärbesiktning tilldömde min gamla gymnastiklärare (som upprepade gånger kallades ”Herr ordförande” trots att hon inte ens är gift och således inte ens kunde vara ”Fru ordförande”) förbundets förslag segern – varvid hela högra delen av lokalen unisont skrek ”Rösträkning” och plötsligt vann vi med 22-15 istället. Och den lilla människan hade gjort det igen.

Så nu slipper vi i alla fall möta halva division fyra och fem-lag i sexan och sjuan nästa år, nu får vi bara möta en tredjedels. För egen del skulle jag fortfarande föredra att ingen spelare alls fick spela i både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, men det får väl bli en fråga för ett annat år.

Avslutningsvis fick vi också lära oss att det trots regelverket är helt okej att lämna walk over i sista omgången av serien om man inte känner för att spela matchen och den per definition är betydelselös, det kan också vara bra att veta för alla som är bakfulla en lördagsförmiddag i september och inte känner för att åka en sju-åtta mil för att spela fotboll.


Finnish line…
7 december 2011 : Klockan 16:42

För exakt sju år sedan hade jag en gigantisk finne i pannan. Jag var i Våxnäshallen och tränade, som vanligt, sen åkte jag hem och slängde i mig lite lunch och dammsög den lägenhet som jag bebodde på den tiden. Sen åkte jag tillbaka till Våxnäshallen – och väntade.

Det var en tisdag och vi blev ett gäng som samlades uppe i konferenslokalen i väntan på kanske ingen alls. Eller någon alldeles särskild. Men tillslut kom Urban Tjernberg med tårta och alla kunde andas ut.

Året innan hade Carolina Klüft fått bragdguldet och jag hade pratat med SvD:s Anders Lindblad om saken och vi hade, halvt på skämt, halvt på allvar, gjort upp att han skulle komma till Karlstad året efter när jag skulle få priset för det OS-guld jag drömde om att vinna i Aten.

Men Anders drog nitlotten, eller vinstlotten beroende på hur man ser det, och var nere i Australien med Christian Olsson den 7 december 2004 medan bragdjuryn sammanträdde. Så Urban Tjernberg fick åka till Karlstad och bjuda på tårta istället.

Det finns de som säger att Bragdguldet, eller Svenska Dagbladets guldmedalj snarare, förlorat i värde på senare år med alla andra priser som finns runt om i landet. Men hur man än vrider och vänder på det så är det det äldsta priset av det slaget i landet och det delas bara ut en enda gång om året. Vi kan sitta och se tillbaka på listan över de som har fått det – och kanske framförallt de som inte har fått det – och förundras över både det ena och det andra och varför juryn resonerat si eller så. För mig är det i alla fall oerhört mycket värt att ha hemma i prisskåpet – och att finnas med i listan över de som fått det tillsammans med flera av min barndoms idoler.
Och jag inbillar mig att gårdagens mottagare, Therese Alshammar, känner likadant.
Och jag hoppas innerligt att samma Alshammar får plocka till sig sitt efterlängtade OS-guld i London nästa år. För om inte redan är Sveriges största idrottskvinna genom tiderna redan så blir hon det väl i alla fall då.

Hur mår den här gamle bragdguldsvinnaren sju år senare då?
Jotack, rätt ok.
Jag hade lyckats ställa rätt diagnos på mig själv och mitt knä, en fördel med att ha idrottat på hyggligt hög nivå hyggligt länge, och börjat köra rätt typ av rehab redan förra veckan. Fick det bekräftat av världens bästa sjukgymnast i måndags och har fortsatt att rehabba knät sedan dess.
Problemet? Överansträning!
Förvånad? Nej!
Början till hopparknä (senan under knäskålen som bråkar…) och lite drag av löparknä (senan på utsidan av knät som också bråkar…) så det är bara att ta det lugnt med vissa saker som att springa och hoppa och köra desto mer av andra saker som att stärka upp framsidan av låret.
Men det blir nog bra när det blir färdigt.
Höjdhopp igen? Varför inte på nyårsdagen!


Riktigt så här stor var inte finnen i pannan den där tisdagen för sju år sen, men det var inte långt ifrån…


Draw…
3 december 2011 : Klockan 09:00

Så skruvades då bollen med Sverige upp och ingen var förvånad över att det stod Sverige på den eftersom alla andra bollar i den seedningsgruppen redan dragits. Sverige i grupp D ihop med Ukraina, England och Frankrike – och det kunde varit värre, mycket värre.

För på dagen 10 år sedan lottades VM i Japan/Sydkorea och Sverige drogs in i dödens grupp. Den gången konstaterade jag att det förmodligen skulle gå att sammanfatta Sveriges VM-insats med en höjdhoppsterm – att de skulle dra tre snabba. Alltså tre rivningar i höjdhopp, alltså tre raka förluster i fotboll.

Nu blev det inte så. Sverige vann gruppen på det sätt som Sverige alltid vann grupper på den tiden och vara bara ett Anders Svenssonskt stolpskott från att gå vidare till kvartsfinal. Där hade i så fall Turkiet väntat och seger där och Sverige hade varit i VM-semifinal, precis som åtta år tidigare. Those were the days.

Sverige under Lars Lagerbäck – och även Tommy Svensson i USA 1994 – hade en vinnande formel för att gå vidare från gruppspel. Den stavades två oavgjorda och en seger. Seger mot gruppens bottenlag och kryss mot de andra två. Då kvittar det nästan vad de andra lagen ställer till med mot varandra, det är svårt att bli sämre än tvåa i gruppen.
Eller det går ju, Italien körde det konceptet i EM 2004 och slogs ut.
Due-Due, ni vet.
Det går till och med att slås ut ur ett gruppspel efter två segrar och en förlust, men fem poäng på tre matcher är och förblir en vinnande formel.

Så ska vi säga att det blir seger mot värdnationen Ukraina i premiärer och oavgjort mot England och Frankrike i match nummer två och tre. Sounds like a plan.

Av de andra grupperna så kan man ju misstänka att grupp B kommer att bjuda på champagnefotboll i överflöd med Holland, Tyskland, Portugal – och Danmark.
Grupp A känns mer än lovligt suspekt med Polen, Grekland, Ryssland och Tjeckien och är väl i mångt och mycket en effekt av att både Polen och Ukraina seedades i första grupp. Grupp C känns väl lite tuffare än Sveriges grupp med både Italien och Spanien och dessutom Irland och Kroatien och det är ettan eller tvåan i den gruppen som Sverige ställs mot i en eventuell kvartsfinal.
Men det blir en långt senare fråga.
Än så länge är det bara att boka in 11, 15 och 19 juni framför TV:n, om det blir roligare än så är upp till Zlatan och co.


Kvalet är avklarat, lottningen är genomförd… men det var något viktigt kvar också… ja, just det ja, de ska sparka boll också…


Bury my heart at Wounded Knee…
2 december 2011 : Klockan 14:52

Det finns ett nästan ofelbart sätt att se på en idrottsman att han inte är riktigt fit-for-fight när han tränar, tävlar eller matchar – det är att vilan blir längre och att allt som inte är på riktigt går mycket långsammare.

Hade jag ont någonstans på en tävling var jag mycket mer stillasittande mellan hoppen. Har jag ont på en träning blir vattenpauserna och viloperioderna längre. Det går långsammare att masa sig tillbaka till start för en ny serie häckhopp. Och så vidare.

Kanske är det precis därför jag också varit lite seg med att uppdatera här på bloggen ett tag. Inte för att jag är skadad dock, utan mer för att jag har en känning.
Journalister hatar ordet ”känning” eftersom det är ofantligt svårt att skapa en stor och fet och svart rubrik av det ordet. Det slår bättre i skrift att ”Holm är skadad” än ”Holm har en känning”, till exempel. Men en skada och en känning är två vitt skilda saker.

För det första. Att idrotta på något slags nivå gör ont i kroppen. Det gör ont att spela fotboll i division sju, huvudsakligen för att man tränar alldeles för lite och gör alldeles för mycket annat och därför frestar på kroppen mer än man borde i en matchsituation.
Det gör ont att hoppa höjdhopp på elitnivå eftersom man tränar för mycket och hela tiden balanserar på en knivsegg för att inte gå sönder, för att inte bli skadad.

Men ont av träning får man ha och det går liksom över. Träningsvärk är en sak, det är rent muskulärt, värk och ont är mer av att man är sliten, men det ger med sig när man trappar ner på träningen.

En känning däremot är när något inte riktigt är normalt, men ändå inte så illa så att det är en skada. Man kan fortfarande göra det mesta i sin träning, kanske inte på samma vikter, eller samma höjder, eller samma mängd. Men man kan göra det och man får bara vara nog med att känna efter så inget går sönder.

För en skada är när något är sönder, trasigt, kaputt och det är dags att köra rehab. Något som är ungefär precis lika roligt som att se målarfärg torka eller installera program på en helt ny dator som man bara vill börja använda.

Redan när jag hoppade höjd för snart två veckor sen kände jag något lite konstigt i mitt ena knä. Det fortsatte att kännas lite konstigt när jag lyfte skivstång på tisdagen och onsdagen, men blev inget värre. Sen skulle jag ju ändå vila ett par dagar och resa Karlstad-Stockholm-Skellefteå-Stockholm-Lausanne-Stockholm-Karlstad-Stockholm-Karlstad i fem dagar, så jag skulle ju ändå få tid att vila och ta igen mig. Men i Lausanne började knät kännas konstigare och när jag testade att lyfta skivstång igen i onsdags kändes det så pass konstigt att jag istället tog det lite lugnt. Så det har jag gjort onsdag, torsdag och fredag den här veckan. Kört igenom knät ordentligt, stärkt upp framsidan av låret och stretchat den muskeln ordentligt. Känns bättre och mindre konstigt.

Tänkte mig i alla fall på att försöka hoppa lite höjd imorgon förmiddag och se hur det känns och var jag hamnar. I övrigt laddar jag för en av fotbollsårets stora höjdpunkter ikväll: EM-lottningen! Det finns få saker som skapar så mycket dramatik inom idrottsvärlden som att lotta mästerskap och kval i fotboll.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011