Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ödets ironi…
27 november 2011 : Klockan 19:27

Jag har nog alltid drömt om att en vacker dag skriva en roman. Jag är knappast ensam om det utan tror att alla människor som tycker om att läsa också gärna vill kunna skriva något helt på egen hand. Att man tror att man har något att berätta, något eget som ingen har berättat förut och dessutom på ett sätt som ingen berättat det tidigare. Men ibland är det ironiskt hur verkligheten kopierar dikten.

Det började med ett internt skämt kring den bok jag gjorde tillsammans med fotografen Mikael Solebris för en massa år sen. Vi skämtade om att den givetvis skulle ge oss Nobelpriset i litteratur. Om att Horace Engdahl skulle ringa oss en förmiddag i oktober och berätta den glada nyheten.
Till slut räckte det att vi sa: I höst ringer Horace, för att vi skulle skratta.
Samtidigt fastnade det där uttrycket i skallen på oss båda. Vi insåg att ”I höst ringer Horace” lät som den perfekta titeln på en roman. Namnet på berättelsen om en författare som desperat jagar efter Nobelpriset. Vi kunde inte släppa tanken och jag började skissa på ett synopsis. På en flygresa mellan Köpenhamn och Nice tog jag fram datorn och skissade upp historien.

Historien om den namnlöse författaren som inser att en svensk författare aldrig någonsin kommer att få det vackraste och största av litteraturpriser igen. Hur han inser att han måste förändras, eller metamorfoseras som han själv kom att uttrycka det, för att bli prisad. Han bestämmer sig för att bli peruansk poet istället och börjar skriva dikter på spanska, ett språk han över huvud taget inte behärskar, och skaffar sig både en poncho och en panflöjt för att leva sig in rollen.
Men istället får en annan författare med peruansk koppling priset och när han väl kommit över den stora knäcken blir han kamerunier istället. Något som naturligtvis inte heller leder till att han får något Nobelpris. Men under en period av svår fylla lyckas han först förstöra sin skrivmaskin så att han inte längre kan skriva bokstaven S och sen, trots detta, skriva den stora Romanen som han under pseudonym skickar in till förlaget, får utgiven – och slutligen tilldelas priset för.
Men när han lyfter luren på den ivrigt ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden faller han, förstås, död ner och får aldrig veta att han har lyckats.
Ungefär så såg det ut i grova drag.

Vi tog tag i det och började glatt skriva. Vi snurrade in på allt mer suspekta bihistorier om antikvariat, spyflugor och strykarkatter. Vi fick in Lasse Berghagen på ett hörn och bara Gud vet vad mer som skymtade förbi.
Men sen kom problemen slag i slag.

Först avgick Horace som Svenska Akademiens ständiga sekreterare och därmed var den helt igenom perfekta boktiteln förstörd. I höst ringer Peter eller I höst ringer Englund hade inte alls samma klang.
Ty Horace är Horace i precis lika hög grad som Zlatan är Zlatan.
Men vi tog oss tillbaka, vi jobbade vidare, ändrade lite i storyn och skrev helt sonika bort mannen med förnamnet.

Då kom nästa bekymmer. Han stavades Mario Vargas Llosa – och kom från Peru.
Vi hade skämtat om det. Vi hade sett det som osannolikt. Vi hade valt att låta vår fiktive författare bli en sydamerikan för att det var länge sedan någon från den världsdelen fick priset. Peruansk poet var dessutom en rolig alliteration att bygga på. Och plötsligt tilldelades en alldeles riktig peruan Nobelpriset. Vår i allra högsta grad påhittade historia höll på att bli sann, på något mycket märkligt sätt.
Vi bet ihop. Vi skrev om. Vi tappade kanske lite fart, men insåg att det fortfarande gick att rädda vårt projekt som gett oss så mycket skratt.

Men sen dog det.

För sen hände det ännu mer osannolika. Peter Englund klev ut genom den där dörren och sa Tomas Tranströmer och hela grunden till vårt romanprojekt raserades i en alliteration i form av en svensk poet.

Fiktionen hade blivit verklighet och vår oavslutade roman fick stoppas tillbaka i byrålådan.
Vi får trösta oss med att vi hade kul så länge det varade och att vi lyckades förutspå akademiens utnämningar.
Jag har en känsla av att det blir en afrikan nästa år. Varför inte en kamerunier.


Sveriges nio högsta byggnader
Turning Torso, Malmö, 190,4 m
Kaknästornet, Stockholm, 155 m
Uppsala domkyrka, Uppsala, 118,7 m
Victoria Tower, Kista, 118 m
Kista Science Tower, Kista, 117,2 m
Lisebergstornet, Göteborg, 116 m
Sankta Klara Kyrka, Stockholm, 116 m
Linköpings domkyrka, Linköping, 107 m
Stockholms stadshus, Stockholm, 106 m


Berömda män som varit i Sunne – Göran Tunström
En bok som utspelar sig under en händelserik septembervecka i värmländska Sunne i slutet av 60-talet. Vi får genom berättaren, den autografsamlande butiksinnehavaren Stellan Jonsson Lök, lära känna den misslyckade konstnären Harald Pihlgren, hans vackra hustru Isabelle, prosten Cederblom och framförallt månfararen Ed Oldin. Allt vävs samman från Pihlgrens 50-årskalas till Oldins predikan i Sunnes mäktiga kyrka. Det kändes lite svårt att komma in i Tunströms värld - trots att den bara är en handfull mil norrut - men när det väl var gjort var det svårt att lägga boken ifrån sig. Välskrivet så att det förslår och att den har värmländsk bakgrund gör inte saken sämre…


Göteborg – oktober 2004
Vi kom som regerande mästare och hade utan större bekymmer tagit oss fram till en ny final. Vi ställdes mot ett motstånd vi redan besegrat i gruppspelet och allt, verkligen allt, var upplagt för en ny seger. Men matchen blev oväntat jämn, ledningen växlade fram och tillbaka gång på gång. När vi var framme vid sista frågorna så stod det fortfarande och vägde. Vi behövde ha rätt för att vinna och frågan lindades in så som bara Ingvar Oldsberg kan linda in något. Men vad det gällde att komma på var en känd gerillaorganisation i Libanon. Både jag och Ingela Agardh satt som två fågelholkar, allt som rörde sig i mitt huvud var Al Qaida och det visste jag att det inte var. Ingen av oss kom på det. Vi förlorade finalen med en ynklig liten poäng. Och sedan dess har Hizbollah dykt upp i alla olika sammanhang jag kan tänka mig. Men det är väl det som är poängen med frågesport, man lär sig för livet det man inte kommer på för stunden.


Jag har stretat emot det länge, länge, länge, men ändå varit lite sugen och till slut växte sig suget för stort. Och även om jag fortfarande inte riktigt förstår poängen med Twitter så är det kul att twittra – också.


En del av mig tycker att det är skönt att slippa snö och vinterkyla, en annan del av mig tycker att det vore skönt med lite snö som lyste upp. Jag är ambivalent till det svenska vädret just nu…


Carema… den som tänkte ut att man kunde tjäna pengar på att vårda gamla och sjuka människor måste ha tänkt fel, väldigt, väldigt fel…


Det slutliga omslaget till den ofullbordade romanen…


En dag…
26 november 2011 : Klockan 16:49

En enda gång har jag tävlat i höjdhopp den 15 juli. Det var på det nya millenniets första år och jag vann Europacupens Superliga i ett motvindigt Gateshead. På vägen hem köpte jag mig en Sunderland-tröja, inte för att jag håller på Sunderland, utan för att det var en Asics-tröja också.

Egentligen kanske det är märkligt att jag inte lyckats pricka in fler 15 juli-tävlingar i karriären. Men när jag går igenom den 476 tävlingar långa listan så tangerar jag datumet då och då, men jag tävlar alltså bara på det en enda gång. Ironiskt nog skedde det alltså dessutom i England.

Vad är då grejen med 15 juli?
Jo, grejen är ”En dag” av David Nicholls. En av årets mest omtalade filmer med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Men också en av årets mest omtalade böcker. Och som alla vet är böcker alltid bättre än filmer som bygger på böcker som varit bra. Och eftersom jag är en bokläsare så har jag gett mig på den nu – äntligen. För den har stått hemma i bokhyllan rätt länge vid det här laget.

Det börjar lite trevande, den 15 juli 1988, och första kapitlet är ärligt talat inget vidare. Men tar man sig förbi det, till nästa och nästa och nästa nedslag i historien så växer den. Och som den växer…
Jag läste ”På vinst och förlust” av David Nicholls här om året, sommaren 2007 för att vara exakt. För att vara ännu mer exakt så läste jag ut den 8 juli. Vilket är ironiskt eftersom jag åkte till Lausanne dagen efter för att tävla, vann på 228 cm i kyla och blåst, och jag sitter i Lausanne och skriver det här just nu. På samma hotell dessutom.

Den boken gjorde väl dock inget större intryck på mig och är huvudskälet till att jag inte gett mig på ”En dag” förrän nu. Trots alla hyllningar och stora ord.
Nåväl. ”En dag” är smart uppbyggd. Ett nedslag i två människors liv på en specifik dag, den 15 juli, varje år från 1988 och framåt. Det kommer en liten hint om att något är på gång ena året och nästa år har det, och mer än så, hänt i historien. Smart idé som förvaltas riktigt bra hela vägen hem.
Nu är bara frågan om jag någonsin kommer komma mig för att se filmen.
Eller hoppa höjdhopp den 15 juli.


Nej, det handlar inte om Tommy Nilssons gamla schlager från 1989…


Changes…
25 november 2011 : Klockan 23:12

Efter att ha besökt Skellefteå för första gången i mitt liv igår så rev jag av en hotellnatt – tack för uppgraderingen av rum förresten – ute vid Arlanda innan jag begav mig på en resa mot Lausanne idag. Allt för att frottera mig med en massa andra gamla olympier.

Den församlade församlingen som kallas för World Olympians Association har nämligen möte här nere i Lausanne den här helgen. Och ordförande för hela gänget är, förstås, en gammal höjdhoppare. Somliga gamla höjdhoppare har ju råkat göra mer avtryck i den olympiska historien än andra. Men ingen har gjort det så mycket som Richard ”Dick” Fosbury från USA.

I en tid när alla andra hoppade dyk var han den förste och den ende som vände ryggen mot ribban och…

Eller nej, han var ju faktiskt inte det. Förmodligen inte först och definitivt inte den ende, för så här var det – egentligen.
Enligt en vanligtvis stensäker och pålitlig källa till friidrottskunskap var slutet av 1960-talet en tid av experimenterande. Kanske inte i första hand av höjdhoppstekniker utan mer av konstiga svampar och piller och sånt. Men också höjdhoppet var på väg att förändras. Den gamla hederliga dykstilen var på väg ut, precis som den kaliforniska rullstilen varit före den och saxstilen före den och så vidare. På väg in var något annat. Något annat som många trodde skulle bli en flopp – och därför fick den precis det namnet.

Mannen som kom att bli dess främste föregångsman var Dick Fosbury, därav Fosbury-flopp, när han vann OS-guldet på nytt olympiskt rekord med sex centimeter till 224 cm i Mexico City 1968. En mycket känd och ofta tillfrågad mental rådgivare berättade en gång på en föreläsning jag åhörde att Fosbury minsann slagit världsrekord med sex centimeter. Men riktigt så roligt hade han det aldrig eftersom den fantastiske Valerij Brumel hoppat 228 cm redan fem år tidigare.

Nåväl… under VM i Edmonton 2001 fick jag frågan om jag använde mig av ”the Brill bend” när jag hoppade höjdhopp. Jag hade liiiite svårt att förstå vad vederbörande menade, men det blir i det här fallet en snygg övergång till den pålitliga och stensäkra källan tidigare i texten.
I maj 1968 arrangerades en friidrottslandskamp på Stockholms stadion, jag har fått för mig att det var en trenationerslandskamp som jag har fått för mig var populära på den tiden. Tre länder, två deltagare vardera, vilket ger sex totalt. Ett lagom antal på en arena som kanske bara hade sex löparbanor runt hela varvet.
Ett av de deltagande länderna stavades Canada eller Kanada beroende på vem man frågar och i det kvinnliga höjdhoppet hade de en blott femtonårig tjej med – Debbie Brill. Unga fröken Brill slutade på sista plats i höjdhoppet, men väckte ändå en del uppmärksamhet genom sin märkliga höjdhoppsteknik. Hon hoppade nämligen inte dykstil, utan chockerade med att hoppa med ryggen vänd mot ribban!
Alltså fem månader innan Dick Fosbury skulle komma att vända ryggen mot ribban och vinna OS-guld och få en hel teknik uppkallad efter sig – i hela världen utom i Canada.

I Sverige har vi gjort tvärtom, här pratar vi om V-stil i backhoppning medan världen pratar om Boklöv-stilen…

Debbie Brill kom dock att växa upp och redan som sextonåring klarade hon sex fot (182,88 cm), blev canadensisk mästarinna elva gånger om, vann samväldesspelen både 1970 och 1982, hon tog bronsmedalj i det första (inofficiella) världsmästerskapet inomhus 1985 och som högst hoppade hon 199 cm.
Så där av the Brill-bend…

Däremot berättade Fosbury följande historia för mig idag, på temat ”what goes around, comes around”: 1998 hade han ställt upp i World Masters Games hemma i Portland. Han hade klarat 160 cm, 64 cm lägre än han hoppat i Mexico City 30 år tidigare, och det hade räckt till bronsmedalj.
De båda som besegrat honom hade båda hoppat – dykstil.


Mannen i mitten floppade sig till en OS-guld, det gjorde den unge herrn till vänster också medan kvinnan till höger fick nöja sig med att vinna EM och VM och slå världsrekord inomhus - bland annat…


Fem över 12 - 254 dagar…
23 november 2011 : Klockan 17:32

Så har jag då byggt på den där under gårdagen omtalade broskknölen vid vänstra nyckelbensfästet med lite frivändningar igen. Annars har det varit en sån där dag när det finns att göra igen.

Inledde med att glida in tidigare än vanligt på Karlstads universitet och hann jobba på riktigt bra fram till klockan slog tolv. Drog iväg till Våxnäshallen för att träna, direkt därifrån in till stan för att träffa min bankman och lämna en pärm full av papper till min revisor. Och ikväll väntar mitt livs första besök på O´Learys inne i Karlstad. Det är tämligen nyöppnat vilket är en delförklaring till att det är första gången jag är där. Att jag aldrig brukar vara på såna ställen alls är den andra delförklaringen.

Men ikväll vankas det AC Milan mot FC Barcelona i Champions League, det är Zlatan mot Filosofen och det är dags för ÖDIK:s ledarstab inför nästa år att samla ihop sig själva och varandra och se framåt mot nästa års division sju-säsong.
Om inte annat kanske vi kan enas om att vi ska lämna W.O i sista bortamatchen om den är för långt hemifrån och dessutom ”betydelselös”. Enligt Värmlands Fotbollförbund är det ju okej att göra så nu för tiden. Nej, jag är inte bitter…

Nåväl, dagens träning då:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 90 / 92,5 / 95 / 92,5 / 90 kg
Halva benböj: 5+5+3+3+3 explosiva lyft på 125 / 135 / 145 / 155 / 165 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Kändes ärligt talat riktigt, riktigt bra. Jag kunde till och med springa riktigt normalt – efter häckhoppen. Något som onekligen bådar väldigt gott inför framtiden.
Nu blir det dessutom ett par dagars vila från träningen och en resa norrut till Skellefteå (She-left-you) imorgon och vidare till Lausanne på fredag.


Fem över 12 - 255 dagar…
22 november 2011 : Klockan 22:03

En eftermiddag på Malta hösten 2009. Inspelning av Mästarnas mästare och för en gångs skull utan kameror och vi var ett gäng som hade en diskussion på temat ”suspekta saker som hänt med våra kroppar av vårt idrottande men som ändå inte kan klassas som skador”.

För egen del har jag, som förmodligen de allra flesta friidrottare, en broskknöl i nacken. Den är följden av att ett antal olika skivstänger med mer eller mindre vikt har legat där och gnagt genom åren.

Jag var visserligen ganska sen med att börja köra styrka på det sättet, först hösten när jag var 19 år och alltså lämnade den internationella juniorklassen, men jag jobbade ganska snart ikapp. Jag har sett åtskilliga större och framförallt blåare knölar än min egen genom åren, men känner mig rätt nöjd jag med. Något som däremot inte rekommenderas är att tillbringa onödigt mycket tid i strålande spansk sol, bli löjligt rödbränd och sen dagen efter lägga en rostig skivstång på nacke och axlar. Bara ett tips i all välmening för hugade soldyrkare och friidrottare.

När jag la höjdskorna på hyllan för drygt tre år sen började knölen ge med sig lite och anta något så när normala proportioner igen. Men de senaste sex-sju veckorna har jag varit där och gnagt på den – så nu börjar det ta sig.

Förra veckan blev jag påmind om en annan broskknöl som jag inte haft att göra med på länge. Den som sitter vid mitt vänstra nyckelbensfäste. Den är följden av en massa frivändningar genom åren och att jag förmodligen är svagare i vänster än i höger arm. Alltså smäller stången i till vänster först och höger sen, alltså får jag en tjusig broskknöl på vänster sida och inget alls till höger. Ju tyngre stången är, desto mer kraft och mer osäkerhet – och desto större smäll mot kroppen.

Två andra tips för den som aspirerar på att lyfta skivstång:
Kör inte frivändningar i zip-tröja, alltså med tröja i halslinningen.
Kör aldrig någon form av skivstångslyft med halsband på dig.

Sådär, tre tips alldeles gratis på en tisdagskväll. Och jag som inte ens frivände idag, däremot gjorde jag det här:
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 115 / 117,5 / 120 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 125 / 120 / 125 kg
Sen avslutade jag hela paketet med excentriska tåhävningar och tre gånger 60 meter för att springa bort det värsta slagget ur de gamla höjdhopparbenen.


Fem över 12 - 257 dagar…
20 november 2011 : Klockan 21:37

I sex tävlingar i min karriär har jag stannat på 203 cm. I 391 tävlingar har jag hoppat högre än så. Ändå kände jag mig riktigt nöjd med att få med mig 203 cm hem från Våxnäshallen denna förmiddag.

Bara för att så kan vi väl gå igenom de där sex 203:orna då.
Den första innebar distriktsrekord, klubbrekord och personbästa utomhus när det noterades i Sollentuna i juni 1992. Men eftersom jag i mars samma år klarat 209 cm inomhus brydde jag mig inte över hövan om att det var alla dessa typer av rekord. Senare samma sommar blev det 206 cm som högst – som än idag står sig som distriktsrekord för Värmland och klubbrekord för Kils AIK i pojkar 16.

Den andra var inomhus-DM i december samma år. Inte heller något att yvas över när det hände. Jag vann tävlingen men avslutade den med att springa under tre gånger om på 205 cm. Mest minnesvärt för att min klasskompis på gymnasiet, Tobias Björling, klarade 200 cm för första gången. Vi bör för övrigt ha varit en av ytterst få gymnasieklasser som tog studenten med tre stycken som hoppat minst 200 cm i höjdhopp.

Tredje gången var mitt första SM som senior. Inomhus i Malmö i februari 1993 och jag noterade min dittills sämsta placering i en tävling – delad elfteplats. Vann gjorde Patrik Sjöberg på 227 cm som var hallrekord tills jag raderade ut det sex år senare. Sen dess har det höjts i omgångar av mig och Linus Thörnblad upp till dagens 237 cm – från mitt sista inomhus-SM i Malmö.

Fjärde gången var på nationaldagen 1994 i Enskede. Jag hade ont som skam i hoppfoten och mäktade inte med högre än så. Men redan sex dagar senare svingade jag mig över 212 cm i Sollentuna och kvalade i och med det in till junior-VM i Lissabon. Insåg dessutom i skrivande stund att den där nationaldagen förmodligen haft en helt annan inverkan på mitt liv. Mig i allra högsta grad ovetandes då. Men det är en helt annan historia.

Femte gången det hände var SM-kvalet i Sollentuna 1995. Direkt från skogen i Kristinehamn och tre lumparveckor till Sollentuna och ett SM-kval. Ett hopp och sen var det klart. Förkyld som få och dagen efter i finalen blev det bara silver. Staffan Strand tog sitt första av tre raka SM-guld, jag tog mitt andra av tre raka SM-silver.

Sjätte och sista gången jag stannade på 203 cm var också det ett SM-kval. Denna gång i ett regngrått Växjö år 2001. Samma visa som sex år tidigare: Ett hopp och sen var det klart. Skillnaden var att jag var delad etta i Växjö medan jag varit delad trea i Sollentuna. Men framförallt så vann jag guldet dagen efter. Mitt fjärde av elva raka SM-guld utomhus när jag gled över 229 cm i svallvågorna av den fullständigt absurda kritik som riktades mot mig och Strand efter att vi blivit fyra och sexa vid VM i Edmonton ett par veckor tidigare.

Jag ska däremot inte gå igenom alla de 391 tävlingarna då jag hoppat högre än 203 cm, jag lovar.
Men jag stannade alltså på 203 cm på träningen idag. Mycket för att jag inte pressade mig för att försöka hoppa högre än så. Jag gjorde ett tiotal saxhopp och klarade 183 cm högst, 3 cm högre än förra söndagen, och följde upp med ett tiotal flopphopp och klarade således 203 cm som högst, efter att jag klarat 200 cm två gånger om.
Inte speciellt många hopp. Men hälsenor och vader och fötter och kropp behöver vänja sig vid belastningen som det innebär att hoppa och att hoppa mycket. Så jag tyckte att det fick räcka så idag. Dessutom kändes det riktigt bra och det är alltid skönt att lämna en träning med ett klarat hopp och med en skön känsla i kroppen och knoppen.


Sollentunas finest Kajsa Bergqvist, på hennes hemmaplan har jag noterat en tredjedel av mina 203-tävlingar…


The Affair…
20 november 2011 : Klockan 19:44

Söndagen den 9 mars 1997 hoppade jag min första mästerskapsfinal i seniorsammanhang. Det var inomhus-VM i Bercyhallen i Paris och inte en käft, i stort sett, visste vem jag var när jag kom dit. Något lite fler visste vem jag var när jag åkte hem.

Svensk friidrott var på väg på att bli het under andra halvan i nittiotalet. Vi var en ung generation på väg upp, men speciellt mycket uppmärksamhet fick vi inte. Vintern 1997 fick jag mitt första internationella genombrott genom att jag besegrade ett antal meriterade hoppare vid en inomhusgala i norska Stange och fyra veckor senare tog jag 230 cm för första gången.

Tävlingen i Stange var märklig på många sätt. Inte minst för att de två som var med mest som utfyllnad i ett meriterat startfält kom att göra upp om segern i en lång omhoppning. Det är faktiskt enda gången som jag rivit sju (!!) hopp i rad – men ändå vunnit en tävling, till exempel. Martin Buss, sedermera världsmästare i Edmonton 2001, kom tvåa bakom mig. Och dessutom slog jag fyra OS-finalister från Atlanta ett halvår tidigare. Däribland Steinar Hoen och Dragutin Topic.

Tre veckor efter Stange tog jag mitt första SM-guld inomhus när jag klarade 226 cm med lätt darr på ribban i tredje och sista försöket i Malmö. Det innebar dessutom att jag klarade kvalgränsen till den vinterns inomhus-VM som alltså arrangerades i Paris ytterligare tre veckor senare.

Väl där vräkte jag mig över 227 cm i första försöket i kvalet, slet av mig linnet och juckade i otakt på höjdhoppsmattan. Något som väckte de svenska tidningarnas intresse och nästa dag var jag stekhet i både Aftonbladet och Expressen. I finalen tog jag en rövare och stod över 229 cm – och var sen riktigt nära på 232 cm i första försöket. Ett hopp som räckt till medalj om jag klarat, men nu fick jag nöja mig med delad åttondeplats tillsammans med Steinar Hoen istället. På kvällen hamnade vi på Buddha Bar, hette det nog, där bland annat tidernas kanske största pojkband, Backstreet Boys, befann sig samma kväll.

Vad jag inte visste då var att min litteräre hjälte Jack Reacher gick lös i Carter Crossing, Mississippi samma helg. Den sextonde boken i serien, The Affair, om den före detta militärpolisen utspelar sig nämligen som en prequel, som det heter på svenska, till den första boken Dollar. Vi får följa Reacher på hans sista uppdrag som militärpolis när han skickas ner till en håla i närheten av en stor armébas för att, under cover, hjälpa till att lösa mordet på en ung kvinna.
Det här är den första boken i serien som jag läser på engelska – och just nu finns inga fler böcker i serien – och även om jag kanske tappar ett och annat ord och några förkortningar här och var så är det ett härligt flyt i det skrivna språket också i original. Något som dessutom gör att jag får ge en eloge till den som översatt de andra böckerna i serien till svenska.
Men just nu är det alltså slut på Jack Reacher och Lee Child för ett tag och jag har en känsla av att det är David Nicholls som står på tur på läslistan nu.


Jag och Jack Reacher har avslutat vår tioåriga affär, för den här gången…


Fem över 12 - 259 dagar…
18 november 2011 : Klockan 22:03

Sitter och slötittar på Skavlan i vanlig fredagsordning. Ett program där jag aldrig varit gäst, trots att en helt annan SVT-medarbetare twittrade om att jag varit med i 120% av den statliga televisionens program de senaste två åren. Snacka om att han anser att SVT har ett synnerligen tunt programutbud.

Man kan få veta mycket intressant om sig själv om man bara surfar runt lite på nätet. Men vi ska inte ta den diskussionen vare sig här eller nu. Även om det är en intressant tanke att tänka var alla människor gjorde av all sin skit innan Internet kom.

Betydligt intressantare att fundera kring fenomenet Twitter som jag ärligt talat inte riktigt har förstått mig på. Men det kanske kommer. Jag förstår grejen vid till exempel en stor nyhetshändelse, att det är ett bra ställe att följa vad som händer och det snabbare än vad tidningarna hinner uppdatera. När flygplanet med Stefan Liv ombord kraschade tidigare i höstas var det via Twitter jag följde händelseutvecklingen.

Men rent dagligdags känns det än så länge sisådär intressant och givande. Å andra sidan beror det väl på hur många följare man har och hur många man själv följer. Ju fler, desto bättre, inbillar jag mig. Även om jag kan ha fel. Är det kvantitet före kvalitet, eller är det tvärtom. Det kanske i sin tur beror på hur mycket man själv lastar in av tid och energi på det. Det finns ju en twittertopp till exempel.

Av de 961 twittrarna i Karlstad finns 381 listade och jag är inte bland dem. Å andra sidan kanske jag är för ny för att vara med eller så måste man anmäla sig någonstans. Eller så är det något annat system som jag inte har en aning om hur det fungerar för att komma med. Men det kanske ger sig om det skulle visa sig vara intressant framöver.
Men en sökning på mitt twitternamn ger vid handen att jag ligger på 657:e plats vad gäller inflytande, alltid något. Dock redan uppe på 42:a plats vad gäller antalet followers och jag inser redan nu att den här typen av statistik gör att jag snart kommer lära mig att älska Twitter.
Shit!!

Nåväl. Det finns ju en annan sak som känns viktigare att stiga i graderna inom. Och det är höjdhoppet – igen.
Vila igår och vila imorgon och lätt träning idag. Förr om åren skulle jag ha definierat dagens träningspass som ett rehab-pass. Nu för tiden skulle jag nog kalla det för ett rehab-pass.
Allt för att ordna till hälsenorna lite till och för att orka med att göra fler höjdhopp på söndag än i söndags.

Så dagens träning då:
Explosiva step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 70 / 70 /70 kg
Fotstyrka
3x60 meter genomblödningar
Excentriska tåhävningar, 3x15 per ben
3x60 meter genomblödningar
Mer löpning än jag mäktat med på länge och dessutom skönt att få gå igenom fötterna ordentligt. För trots allt, min vänstra fot är inte bara en film jag inte sett med Daniel Day-Lewis, det är dessutom mitt absolut viktigaste arbetsredskap.


Fem över 12 - 261 dagar…
16 november 2011 : Klockan 21:35

Det är full fart på Karlstads universitet denna vecka och själv är jag moderator och konferencier för både det ena och det andra. Måndag och tisdag ägnades åt Karriärveckan och dagen och morgondagen ägnades åt SVEBI.

För alla som inte vet vad SVEBI betyder så utläses det som Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Varje år konfereras det och i år är det Karlstad och vårt vackra universitet som står som värd. Precis som vi, eller snarare de, gjorde hösten 1999 som nykläckt universitet.

För tre år sen gjorde jag och Christian Augustsson en insats för SVEBI i Örebro – och i vanlig ordning drog vi över tiden. Men det var trevligt ändå. Hann med att föreläsa i Stockholm, Örebro och Stockholm igen inom loppet av två dagar. Vi var effektiva på den tiden båda två. Det är vi nog fortfarande ibland å andra sidan.

Idag var i alla fall jag effektiv eftersom jag smet iväg halvvägs in i konferensen och stack och tränade istället. Å andra sidan hade jag redan gjort mitt så dags, så det var nog ingen som saknade mig. Förutom nämnde Augustsson då som försökte få mig fotograferad till ett helt annat sammanhang. Men då hade jag fullt upp med att hoppa över och bredvid häckar istället.
Får kamma mig extra noga för fotografering imorgon.

Om jag å andra sidan varit tillräckligt effektiv hade jag hunnit göra en annan efterlängtad sak idag. Men det hanns inte med. Alltså får mitt hårklippande vänta ett tag till. Har ju å andra sidan bara klippt mig en gång de senaste tretton månaderna, så det är ju inget som brådskar direkt.

Så jag tog mitt långa hår, flydde till Våxnäshallen och hoppade i joggingskorna, tog fram lyftarskorna och det ena paret höjdskor – och sen körde jag på:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 85 / 90 / 92,5 / 90 / 85 kg
Halva benböj: 5+5+5+3+3 explosiva lyft på 120 / 130 / 140 / 150 / 160 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Sen excentriska tåhävningar, 3x15 på båda benen, och 5x20 sit ups. Något som precis som igår gjorde både ont – och gott.

Nu ska jag bara försöka trycka in ett pass till innan söndagens höjdhoppande. Men framförallt ska jag fortsätta ta hand om mina hälsenor som börjar bli samma följetång här som de är på riktigt.


Fem över 12 - 262 dagar…
15 november 2011 : Klockan 22:57

Så fick jag då till slut ge mig in i djungeln jag också. Twitterdjungeln alltså. Jag har funderat på det ett tag, blivit uppmanad att göra det ännu längre. Så i morse skapade jag mig ett konto och tänkte att jag skulle smyga runt lite och lära mig hur det funkar. Det höll i ungefär tre minuter.

Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt fattat grejen med Twitter. Men jag misstänker att jag kommer att fastna i det på samma sätt som jag fastnat i andra träsk såsom Facebook och Wordfeud och så vidare.

Efter att jag skapat mitt konto och mest bara tänkt ha det där i lugn och ro en stund frågade en arbetskamrat, halvt på skämt, halvt på allvar, om jag inte skaffat mig twitter än. Och då halkade det ur mig att, jo, jag gjorde det precis nyss. Hon blev, till sin egen stolthet, min första följare, och sen brakade det loss. Knappt 300 när det var läggdags tretton timmar senare.

Min allra första tweet var otroligt genomtänkt:
”Jag twittrar, alltså finns jag…”
Sen hade jag ingen som helst aning om hur jag skulle gå vidare efter det. Men det löste sig ganska fort. Och när Sverige hade fullt sjå med att förlora mot England (vars målvakt hade en tröja som var lika anskrämlig som de svenska var snygga) så gav jag mig hän i twitter-flödet och dess mysterier. Och som sagt, jag lär fastna.

Mitt i allt detta – och under tiden passerade jag drömgränsen 240 followers – så hann jag med att besöka Våxnäshallen. Som planerat ökade jag vikterna och minskade repetitionerna i en liten, liten, liten toppningsfas för att se var jag hamnar framåt årsskiftet. Bortsett från fortsatt magont och hälsenevärk så kändes det nästan skamligt bra – vilket är oroväckande på sitt eget sätt…

Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 112,5 / 115 / 117,5 kg
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 115 / 120 / 125 kg
Sen en rejäl genomkörare av mina hälsenor med gamla hederliga excentriska tåhävningar. Gjorde ont, men gjorde gott om man säger så.


Me, myself and twitter…


Fem över 12 - 264 dagar…
13 november 2011 : Klockan 20:47

Så var det då dags idag. Dags att putsa upp höjdhoppsskorna, stoppa i iläggssulorna, knyta dem så hårt att fötterna somnar och hoppa höjdhopp igen. Första gången på länge som jag hoppar höjdhopp med ett bestämt mål i tankarna. Det gjorde ont som fan, men det kändes bättre än jag vågat hoppas.

Vi börjar väl från början. Senast jag hoppade höjdhopp något så när seriöst får väl sägas vara i TV3:s Superstars sommaren 2010. Då tog jag 215 i ett tredjeförsök med darr – och sen hoppade jag inget mer. Vilket innebär att jag klarat mitt senaste hopp på Stockholms stadion, bara en sån sak.

Men sen tog en ”satsning” på Vasaloppet över och säga vad man vill om längdskidåkning – det är inte befrämjande för höjdhoppsformen. Jag hoppade lite tafatt under våren efter mina nio mil från Sälen till Mora, men fick det aldrig att fungera riktigt och framförallt funkade det inte alls med lång ansats. Så jag la ner projektet, som inte ens var något projekt, och började ägna mig åt enbart fotboll under sommaren istället.

Men för sex veckor sedan drog jag igång ”Projekt Veteran-SM och kanske mer än så” som jag just i detta ögonblick döpte det till. Jag har inte riktigt kunnat lägga den grund jag hade tänkt mig eftersom jag missat en vecka på grund av sjukdom och en del annan träning på grund av ont i magtrakten. Men planer är i grund och botten till för att hållas och hade jag bestämt mig för att hoppa höjd efter sex veckor så var det idag som gällde.

Alltså plockade jag bara upp höjdskorna ur väskan bland alla de specialskor som ligger i den. Alltså värmde jag upp för att göra mig redo för att hoppa höjdhopp. Alltså snörade jag på mig skorna och satte igång.

Jag hade, kort sagt, överjävligt ont i hälsenorna och magen kändes inte heller bra. Så jo, det får nog bli ett samtal till Sjukgymnasternas sjukgymnast imorgon och se om hon fortfarande vill veta av mig.

Men hoppas skulle det och hoppade gjorde jag. Och passet kan sammanfattas med tre sifferkombinationer: 76,3, 180 och 200.
Det första är vad vågen visade, vilket fortfarande är för mycket, men det är samtidigt bra mycket mindre och bättre än de 78,8 kg som jag vägde 1 oktober och dessutom här om dagen. Jag har aldrig blivit klok på min vikt och är det inte nu heller. Men kan jag tappa ett par tre kilo till så är det helt okej.
Det andra är hur högt jag hoppade i sax. 180 cm är helt ok. Inte superhögt, jag har trots allt hoppat 212 cm som allra högst, och dessutom har jag genom åren blivit allt bättre på att saxa högt på ren råstyrka – till skillnad från flopp där jag behöver fart för att hoppa högt. Men att saxa 180 cm idag hade jag inte räknat med, så det är bara att tacka och ta emot. Det finns någonstans i bakhuvudet en tanke om att det vore kul att göra 200 cm i sax minst en gång till i livet. Första gången jag gjorde det var årsskiftet 1998-99, antingen på nyårsafton eller också på nyårsdagen.
Den tredje siffran är hur högt det blev i flopp, alltså 200 cm. Det hade jag inte heller räknat med att göra. Dels har jag inte hoppat högre än så sen i april, dels gjorde det ont mest överallt och dels kändes det segt till att börja med. Men efter ett par knappa – och en grov – rivning så träffade jag rätt och gled över. Alltid en skön känsla att kunna göra det så här nästan 20 år efter att jag gjorde det för allra första gången.

Positivt är höjderna, både 180 och 200 är högre än jag vågat hoppas, och att känslan var riktigt bra, för det var den inte när jag hoppade senast. Men å andra sidan har jag alltmer börjat tänka och resonera som en höjdhoppare igen och höjdhopp är i mångt och mycket en mental sport, så är det bara. Negativt, förstås, att det gör ont, men det är å andra sidan relativt enkelt, tror jag, att råda bot på.

Så nu är det bara att kämpa vidare mot högre höjder. 264 dagar, nästan 38 veckor, kvar till VSM i Kil. Så om jag bara orkar höja mig en centimeter i veckan kan det bli en bra sommar…


Så här högt har jag hoppat, det gjorde jag inte idag. Däremot hoppade jag där bilden är tagen idag och det gjorde jag inte när jag hoppade 240 cm.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Siffrornas magi…
13 november 2011 : Klockan 13:20

Igår var det 11-11-11, alltså den elfte i elfte elva. Så många fler ettor kan det inte bli i ett datum och på den tiden det var två till var det nog ingen som egentligen hade någon större koll på att det var det. Däremot har siffror och deras magi har alltid fascinerat mig.

En ögonblicksbild från ett kök i Forshaga för nästan 30 år sen.
Familjens yngste, och på helgerna morgonpiggaste, medlem sitter på sin pappas stol med en miniräknare framför sig. Han upphör aldrig att förundras över de beräkningar han genomför. Att 123+987 blir 1110, att 456+654 blir samma sak, att 147+963 och 258+852 också ger samma slutresultat. Det funkar på diagonalen med, 159+951 och 753+357 ger också det 1110 som svar.

Det var naturligtvis ingen världsomvälvande upptäckt jag gjorde där vid köksbordet i unga år. Inget ingen upptäckt före mig, inget som gav något nobelpris eller så. Allt jag gjorde var att leka med siffermenyn på en helt vanlig miniräknare och tryckt in siffrorna i ordning och åt olika håll. Det är också här man kan tycka att det är värt att ägna en minut eller två åt att fundera på varför en mobiltelefon har siffrorna 1 2 3 i den övre av tre rader medan en miniräknare har dem i den undre.

Sådär.
Då har vi alla funderat färdigt på det, inte nått något resultat och kan glatt gå vidare.

Siffror har alltid varit min grej. Mycket mer än bokstäver. Jag älskade matten i skolan och tävlade redan på lågstadiet om att ligga längst fram i matteboken. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har, förstås, läst två terminer statistik på universitet. Jag har varit hej och du med plus och minus, ekvationer och derivator, median och medelvärden så länge jag kan minnas.

En av mina favoritfilmer är For love of the Game med Kevin Costner i huvudrollen som legendarisk baseballspelare. I en scen frågar hans dejt för kvällen, hon blir mer än så sen, om han förlorar ofta. Han konstaterar krasst att han förlorat 134 gånger. Hon höjer på ögonbrynen och undrar förvånat om han verkligen räknat dem. Varvid han svarar att de, alltså baseballspelare och supportrar, räknar allt.

Baseball är ingen stor sport i vare sig Forshaga, Värmland eller Sverige. Annars inbillar jag mig att den passat mig utmärkt. Å andra sidan är ju friidrott också en sport som bygger på siffror och absoluta tal på både längden och tvären. För medan man kan vara bäst på plan men ändå förlora i en lagsport så är det den som hoppar högst för dagen som vinner en höjdhoppstävling. Det finns en skön enkelhet i det och det finns en massa saker man kan räkna på och fastna för.

Jag hade mycket konstiga grejer för mig inför tävlingar förr om åren. I och med att jag läste en hel del böcker på mina resor runt om i världen, eller mest Europa om jag ska vara ärlig, brukade jag kvällen före tävling se till att sluta läsa efter rätt sida.
Det fungerade dock bara tre gånger.
I Eurajoki 1998, i Arnstadt 2003 och i Aten 2008. De tre gångerna slog jag igen boken efter att ha läst 233, 236 respektive 237 sidor. Men det blev personbästa varje gång i alla fall.

Det var mycket sånt där på den tiden. Det var hotellrum och nummerlappar, det var kölappar på posten och klockslag, det var kvitton och registreringsskyltar på bilar.
Eller platser på tåg. Just nu sitter jag till exempel i vagn 2 på plats 37.
Det var en ständig lek med siffror i jakten på högre höjder och bättre resultat. Det gällde bara att inte ta det alltför allvarligt. Inte minst som det allt som oftast var saker som jag själv inte kunde råda över. Men det kunde förstås slå fel också.

Vid inomhus-VM i Japan 1999 till exempel. Dit kom jag, pappa och sjukgymnasten Inger Karlsson senare än övriga truppen till Japan på grund av flygtrassel. Vi fick tre nycklar stoppade under näsan och fick välja rum. Jag tog naturligtvis den med nummer ett på, jag ville ju vinna tävlingen. Men vad ingen berättat var att Inger var registrerad att bo i det rummet. Så de som ringde och sökte mig hamnade istället på hennes rum, där det av tradition alltid rört sig väldigt många människor i jakten på sällskap eller behandling.
Är man ensam på en friidrottstävling kan man alltid dra sig till sjukgymnasternas eller läkarnas rum, där finns det alltid folk.
För att kunna prata ostörd i telefon fick jag dra in både den och mig själv till toaletten istället. Gav jag konstiga svar på eventuella intervjuer under det där mästerskapet kan det alltså mycket väl ha berott på det.


November på olika håll
November – Svensk hårdrocksgrupp
Novemberkåsan – Klassisk endurotävling
November rain – Låt med Guns N’ Roses
Novembergruppen – Konstnärsgrupp
Novemberförfattningen – Danmarks konstitution 1863
Novembertraktaten – Fördrag under Krimkriget
Novemberkaktus – En växt
November-klass – Sovjetisk typ av atomubåt
November – Film med Courteney Cox


Vad jag älskade – Siri Hustvedt
Konsthistorikern Leo Hertzberg – tillika bokens berättarjag under de 25 år den sträcker sig över – köper en tavla han förälskat sig i. Han söker upp den helt okände konstnären och deras första möte blir början på en livslång vänskap. Banden knyts allt starkare när de kommer att bo i samma hus och blir fäder till varsin son. Men en tragedi väntar runt hörnet och tillvaron förändras.
Man får vara ytterligt tacksam mot dem som tipsar en om böcker ibland! Det Chick lit-doftande omslaget var som gjort för att skrämma bort vem som helst. Men lika lite som man ska döma hunden efter håren ska man döma boken efter dess omslag. Det är en fascinerande och fantastisk läsupplevelse Siri Hustvedt bjuder på från första meningen och nästan hela vägen hem… För slutet känns kanske lite tillrättalagt och oengagerande, men det förtar lyckligtvis inte helheten!


Forshaga – den 9 november 1989
Det skulle egentligen inte ha kunnat hända och ingen är väl egentligen säker på vad det var som fick det att hända heller. Men just den där kvällen föll symbolen för det delade Europa efter många, långa år. Jag var bara tretton och ett halvt år men hade alltid känt en viss aversion mot Östeuropa – mest för att Sovjet alltid krossade oss i ishockey och en massa andra idrotter – och det kändes fullständigt osannolikt att hela systemet var så lätt att välta över ända. Samtidigt visade den där kvällen på människors samlade kraft och Berlinmuren rasade, krossades och föll. Jag såg storögt på hemma framför TV:n. Många år senare tävlade jag i Berlin och hade turen att bo på ett hotell strax intill Brandenburger Tor och Unter den Linden och kunde vandra på mark som är historisk – på både gott och ont.


Det går inte att komma ifrån vilken karaktär och alldeles speciell typ av person han är. Men TV just nu blir inte mycket bättre än när Leif GW Persson pratar på med sin släpighet och självironi i Veckans brott på tisdagarna.


Det är ingen höjdare att börja prata om Melodifestivalen redan i november. Men det faktum att Björn Ranelid ska vara med höjer ju onekligen temperaturen avsevärt, trots att det är tre månader kvar.


Patrik Bodén beskrev en gång elitidrott med orden: Skulle man vakna upp en morgon utan att ha ont skulle man väl tro att man var död. Mina hälsenor bevisar just nu varje morgon att jag fortfarande lever.


Det är inte bara jag som gillar att bolla med siffror…


Fem över 12 - 265 dagar…
12 november 2011 : Klockan 18:02

Samtidigt som världen känns så stor så stor för Lasse, Lasse liten så är den ibland inte alls speciellt stor visar det sig.

För många herrans år sen, typ närapå tio i alla fall, bjöd Elite Stadshotellet i Karlstad på gratis semlor i samband med en fettisdag. Eftersom jag hade en vag sponsordeal med hotellkedjan så var jag där och visade upp mig och frös och åt semlor. SVT:s Värmlandsnytt, eller vad det kan ha hetat på den tiden, var där och gjorde reportage. Solastatyn fick hålla i en semla, vilket borde passat den gamla servitrisen, och reportern som, visade det sig, hade sitt ursprung i Brasilien var kreativ nog att jämföra fettisdagen i Sverige med karnevalen i Rio.
Kanske en orättvis jämförelse egentligen. Och då inte i första hand för brassarna.

För mig kändes det som ”another day at the office”. Ännu ett reportage i TV som inte i första hand berörde höjdhoppandet men som ändå var kopplat till det. Precis som allt annat jag har gjort i hela mitt vuxna liv, typ.
För reportern var det första dagen på jobbet och mig veterligen korsades inte våra vägar fler gånger i de sammanhangen.

Förrän tidigare i höstas när hon plötsligt dök upp på Karlstads universitet för att styra upp vår stora arbetsmarknadsdag Hotspot. Jag erkänner dock rakt av att jag inte hade en aning om att det var hon förrän hon berättade det för mig och jag erkänner dessutom lika rakt av att jag inte skulle ha kommit ihåg det där reportaget heller förrän hon påminde mig. Jag börjar inte bara bli gammal och få gråa hår, jag börjar dessutom få ett alltmer selektivt minne. Men det är ju sådant som brukar drabba gamla höjdhoppare har jag märkt genom åren.

Vad har nu allt det här med saken att göra egentligen?
Jo, för det var så här att här om veckan frågade Brasilianskan om jag kunde ställa upp på ett hörn när hennes man skulle arrangera en svensexa. Och varför inte. Nog är det bättre att en blivande brudgum hoppar höjd än går på strippklubb. Eller vad man nu gör på svensexor, jag vet inte, jag har aldrig varit med på någon mer än i den form jag var det idag.

Det har jag däremot varit en gång förut och lyckligtvis var det inte samma brudgum den här gången och lyckligtvis slog inte blixten ner nu. För det var, märkligt nog, vad som hände förra gången. Man har ju hört talas om den där blixten från en klar himmel, men att det kunde ske på riktigt hade jag aldrig trott. Inte förrän den där svensexan på Sannerudsvallen i Kil.
Vill minnas att det var sommaren 2003, men vi vet ju hur det är med minnet, när jag, pappa och en av hans andra adepter var nere och hoppade och ner kom, som planerat, ett svensexegäng med den blivande äkta mannen iklädd klassisk Gert Fylking-rosa träningsoverall. Hoppande tog vid och det gick väl som det gick, men medan vi stod där och snackade under en klarblå himmel och således strålande sol så small det plötsligt till av något slags elektrisk urladdning som liksom drog tvärs över arenan. Det var gjort på en tiondels sekund, den träffade ingen av oss, men vi blev lika chockade allihop. Exakt vad som hände vet jag inte än i denna dag, men jag inbillar mig att det var en sjuhelvetes tur att ingen av oss stod i vägen utan att det small till mellan de två grupper vi stod uppdelade i när vi pratade.

Idag slog inga blixtar ner utan allt gick städat till. Den giftaslystne klarade 135, Brasilianskans man kunde inte hålla sig utan tog 145 och några av de andra grabbarna (varav en med diskbråck, sprucken menisk och en lindad axel…) hoppade friskt. Men jag inbillar mig att de kommer döva eventuell smärta på icke-medicinsk väg senare under kvällen. Annars är de välkomna att hoppa höjd med mig imorgon.
För imorgon är det då slutligen dags. Att det är fars dag och min namnsdag finner jag totalt ointressant. Det som gäller är att knyta på mig höjdskorna igen och se hur högt det bär. Jag räknar dock inte med några högre höjder eftersom, och nu tar jag alla ursäkterna på en och samma gång, hälsenorna värker, magen gör ont, jag har inte hoppat sen i somras och jag är dessutom duktigt nerkörd träningsmässigt. Sådärja, ska vi sikta på strax under 200 imorgon kanske.

Dagens tränande innan svensexeriet gick bra, körde ryck och frivändningar och orkade med att höja mig ytterligare en nivå sedan senast:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 57,5 / 60 / 62,5 / 60 / 57,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 82,5 / 85 / 87,5 / 85 / 82,5 kg
Framförallt nöjd med en femma i ryck på 62,5 kg – och dessutom kändes det lätt.
Tanken är att jag ska köra lite mer kvalitet i träningen från och med nästa vecka. Lite färre lyft, lite färre hopp, lite tyngre vikter och högre häckar.
Bara att hoppas att det inte blir som de vackraste och klokaste planer för både möss och människor….


Värt att dö för…
11 november 2011 : Klockan 16:02

Första, och de facto enda, gången jag besökte Sydkoreas huvudstad Seoul så blev det fel. När jag i ösregn klev av flygbussen in till stan så trodde jag, med ledning av kartan i min hand, att hotellet låg rakt framför mig. Det gjorde det inte, det låg rakt bakåt. Efter den så kändes hela staden bak och fram. Av någon anledning är det samma sak med Arlanda.

Sitter på tåget hem från Stockholm mot Karlstad efter en snabbvisit till huvudstadens stora flygplats och en träff med den tilltänkta svenska OS-truppen i London nästa år. Syftet var att presentera aktivas råd, vilket Mästerskytten från Bankeryd gjorde med elegans, och att föra fram mig som kandidat till IOK:s aktivas råd nästa sommar – med uppdrag för OS-gänget att dels rösta på och dels lobba lite för bland sina konkurrenter.
Kanske inte i samband med själva tävlandet på själva arenan dock, då har ju alla lite annat att tänka på, men i alla fall.

Men så var det ju det här med Arlanda. Jag vet inte själv varför, men jag har fått för mig en gång för alla att terminal 2 ligger längst norrut och terminal 5 således längst söderut på det bygget. Ändå är det ju uppenbart så att när man kommer med tåget in mot flygplatsen så ligger den första stationen, den som således ligger längst söderut eftersom Stockholm ligger söder om Arlanda, under terminal 2 och 3 och den andra stationen, som väl till och med heter Arlanda norra, ligger under terminal 5.

Jag har flera gånger konstaterat för mig själv att det ligger till på det här sättet och jag har upprepade gånger försökt få in i min träskalle att jag vänt flygplatsen upp och ner. Eller kanske inte upp och ner bokstavligt talat, men i alla fall bildligt utifrån en kartbild. Annars skulle det vara svårt för planen att lyfta eftersom de då skulle flyga in i jordens innanmäte istället för upp i luften. Ja, ni fattar.

Men idag var jag där igen och hade hela tiden känslan att jag gick mot norr när jag gick åt söder och vice versa. Nu spelar ju det här förstås orimligt lite roll eftersom jag aldrig behövt springa orientering på Arlanda, knappt någon annanstans heller lyckligtvis, men lite störande är det. Å andra sidan har jag en bekant som på samma sätt lyckats vända hela Gotland upp och ner och det kan onekligen bli lite besvärligare om man är ute och kör bil på ön. Lyckligtvis kan man ju bara köra ett visst antal mil fel, sen tar vattnet vid och man får vända, men ändå.

And now something completely different som Monty Python och hans glada cirkus körde med för att en gång för alla döda den typen av TV-övergångar.
Fick senaste svensköversatta Lee Child i mina händer här om dagen och läste ut den i en vit limousine igår. Det är den första bok jag någonsin läst ut i en limousine, vilket å andra sidan kan bero på att det är första gången jag åkte limousine över huvudtaget. Nu har jag dessutom skrivit ordet limousine fyra gånger inom loppet av tre meningar vilket känns som en nätt överdrift.
Boken som sådan höll vanlig Lee Child- och Jack Reacher-klass. Som den femtonde i ordningen har han ju lite att leva upp till för att behålla sitt rykte som den hårdaste, tuffaste, osårbaraste och schysstaste killen i stan. Han åker på rätt mycket stryk, men han röjer förstås upp röran i en amerikansk småstad och gör sig av med alla orosmoment för de stackars kuvade invånarna. Jag gillar Lee Childs sätt att berätta på, det är rappt och smidigt, det flyter på när man läser och jag vill gärna läsa ett kapitel till hela tiden. Eller en bok till. Därför har jag investerat 218 surt förvärvade och beskattade kronor på NK idag och köpt min första Jack Reacher-roman på engelska – The Affair.
På Pocketshop på Centralen kostade den bara 189 kronor visade det sig – senare på dagen.


För femtonde gången har den tuffaste killen i stan ordnat biffen…


Fem över 12 - 269 dagar…
8 november 2011 : Klockan 21:32

Så fick han då guldbollen igen, den store Zlatan Ibrahimovic. Och det är klart, ska man ge priset till Sveriges bäste manlige fotbollsspelare så kan man inte ge den till någon annan. Även om det är för sjätte gången och för femte året i rad.

På idrottsgalan 2008 satt jag mitt emot honom. Det var stort. Jag kunde inte låta bli att visa ett foto jag hade i mobilen taget sommaren innan på en då ännu inte treårig mig närstående nu sjuåring. Han hade Inters svart- och blårandiga tröja på sig.
Med Ibrahimovic på ryggen – såklart.
Jag inbillar mig att store Z tyckte att det var lite kul i alla fall.

I min gröna ungdom, eller snarare barndom, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag ville konstigt nog bli det i Italien. Konstigt av den enkla anledningen att jag aldrig har haft något direkt favoritlag i det landet. Visst tjusades jag var Milan i början av 90-talet, visst höll jag en extra tumme för Lazio när Svennis var där, visst tyckte jag det var kul när Zlatan målade för Juventus och Inter – och nu för Milan.
Men mitt hjärta har aldrig tillhört något italienskt lag.
Och även om jag håller på Barcelona i Spanien brinner jag inte fullt ut för dem heller.

Det är helt enkelt Liverpool som gäller. Utanför Sveriges gränser alltså. Inom dem är det i IFK Göteborg om vi ser till eliten och Östra Deje IK åtta dagar i veckan i övrigt.

Just nu pågår dock en intressant diskussion på Sveriges bästa fotbollsblogg – Erik Nivas och Simon Banks – länk till vänster någonstans. Det går ut på att välja ett annat lag än det man redan fått sig tilldelat. Ett lag som inte är något av de där som kan vinna ligan, ett lag som kanske inte ens spelar i den högsta ligan, ett lag som är en bedagad skönhet, som har en stolt historia, som sett sina bästa dagar men som fortsätter kämpa på.
Eller lika väl ett lag som aldrig vunnit något, men som fortsätter att kämpa på ändå.
Ungefär som ÖDIK alltså.

Har man någon gång spelat någon form av managerspel på någon form av dator eller spelkonsol har man en förmåga att fastna för den där typen av udda lag. På gamla hederliga Footballer of the year på C64 vann jag det mesta som kunde vinnas med Doncaster Rovers och har därför alltid hållit en extra tumme för dem. I skrivande stund ligger de sist i engelska näst högsta divisionen. På den tiden jag spelade C64 spelade de i fjärdedivisionen.
På en gammal upplaga av Championship Manager vann jag allt, allt, allt med ett suspekt italienskt lag som hette Bisceglie. En ort jag inte vet var den ligger och ett lag jag aldrig haft något slags koll på sedan dess. Men som sagt, italiensk fotboll var aldrig min grej – trots att det var där jag skulle bli proffs.
Kanske är det därför jag just nu ståtar med att ha spelat arton matcher i division sex och gjort ett mål i den divisionen.
Å andra sidan var jag ju i Lecco förra veckan och deras calcio-lag firar hundra år nästa år. Jag kanske skulle börja hålla på dem, bara för att. Problemet är bara att jag var för dumsnål för att köpa en matchtröja i supporterbutiken.

Men även om jag aldrig blev, eller blir, någon bra fotbollsspelare så har jag ju hoppat hyggligt högt genom åren. Ett steg i detta höjdhoppande var ett evigt hoppande över häckar. Så också idag inför nästa års höjdhoppande och fotbollsspelande.
Jämfotahopp: Tio gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda: Tio gånger två häckar á 106,7 cm
Mothopp mellan två plintar, 80 cm och 83 cm: Tre gånger tolv hopp.
50+40+30+30+20+36=206 hopp allt som allt.
Hoppen kändes riktigt, riktigt bra. Hälsenorna kändes bra mycket sämre.
Men så är det ju november också.


Från Footballer of the year i slutet av 80-talet till sist i engelska andraligan just nu, Doncaster Rovers…


Fem över 12 - 271 dagar…
6 november 2011 : Klockan 21:45

En av mina inte helt kända och smått värdelösa talanger är att jag kan vifta på öronen. Jag kan fladdra med näsborrarna också, men det är inte lika intressant för just det här inlägget. För nu skulle det handla om öron i allmänhet och elefantöron i synnerhet. Nämligen Dumbos.

Det var längesen jag såg den nu, men ikväll hände det igen och jag fick dessutom introducera en nybliven sjuåring för den – Disneys film om den flygande elefanten. När jag var i ungefär samma ålder som han är nu så hade jag dels en ganska sönderbläddrad bok om Dumbo och jag hade dessutom en liten gul och gosig elefant som sällskap i sängen – som förstås hette Dumbo den med. Nu mer bor elefanten i en gammal glasvas ute på mitt kontor och boken ligger förmodligen kvar hemma hos mor och far. Men med andra ord har jag alltid haft en speciell relation till den lilla flygaren från Disneyfabriken.

Filmen som sådan var kortare än vad jag minns den. Å andra sidan är sekvensen när Dumbo och musen Timothy druckit champagne evighetslång. Dessutom kan man ju undra om det är från just den sekvensen i filmen – som hade premiär redan 1941 – som uttrycket ”rosa elefanter” kommer ifrån.

Så långt om öron och elefanter.
Nu över till dagens träning.
Blev inget av med tränande i Italien, trots att jag hade en del tid över och träningskläder med mig. Så efter en hel del latande så var det småsegt att komma igång i morse och vågen visade lite för mycket igen. Men jag kände mig i alla fall stark och rev av min första femma i heldjupa benböj sen någon gång på våren 2008. Bara en sån sak. Det tar sig som pyromanen sa.

Dagens meny som serverades kring tiotiden i morse och knappt två timmar framåt:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 90 / 92,5 / 95 / 97,5 / 100 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 140 / 145 / 150 / 155 / 160 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 105 / 105 / 105 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 110 / 110 / 110 kg
Avslutade sen med lite fotstyrka och magen kändes i alla fall bättre idag så snart kanske jag kan springa normalt igen.


Riktigt så stora öron har jag inte, men vifta på dem kan jag, fast inte flyger jag högre för det…


Campione…
6 november 2011 : Klockan 14:52

Man kan ägna söndagseftermiddagar åt olika saker. Som till exempel att lösa ett kvardröjande mysterium om vilket land man egentligen befann sig i när man åt middag i fredags.

I torsdags morse hoppade jag in i en taxi, tog mig till KSD Arprt och vidare till Arlanda, där mötte jag upp ett stycke annan olympisk mästare och vi klev på ett plan till Zlatanland, alltså Milano, väl där blev vi inskuffade i en minibuss och körda en timme norrut till den för mig helt okända staden Lecco. Som så ofta när idrottsmän, eller i det här fallet föredettingar, är på resa var prio ett när vi kom fram att hitta mat.

Säga vad man vill om södra Europa, som ju norra Italien fortfarande får anses tillhöra, men vanan att stänga igen hela landet runt lunch är fascinerande. Lecco var minst sagt stendött vid tvåtiden, men vi lyckades i alla fall leta oss fram till en pizzeria och få oss lite mat där. Den självklara frågan vi båda ställde oss när vi satt där: Hur många gånger förut har det suttit två olympiska mästare vid samma bord på just den här pizzerian?

Å andra sidan kan det mycket väl ha hänt flera gånger bara under den dagen eftersom anledningen till att jag och Mästerskytten från Bankeryd befann oss just i Lecco var olympiska. Det var nämligen platsen för 6th European Athletes Forum under ledning av den Europeiska Olympiska Kommittén. Alltså var stan full av gamla olympier i olika former, färger och storlekar. Eller full och full, vi var väl en 40-50 stycken allt som allt. Min huvudsakliga uppgift var att vara bihang till Mästerskytten. Hans uppgift var, och är, att som ordförande i SOK’s aktivas råd bland annat vara med på den här typen av möten och träffar. Och eftersom jag aspirerar på att ta mig in i IOK’s aktivas råd i samband med London-OS nästa sommar var det här ett bra tillfälle att hänga på och skaka hand och säga hej för att lära känna folk och visa sig intresserad.

Fredagen ägnades åt att lyssna på hur andra aktivas råd runt om i Europa arbetar och vi lärde oss en hel del om hur man inte ska göra PowerPoints. Att skriva med liten vit text på ljusblå bakgrund är till exempel en ganska dålig idé om man när något slags förhoppning om att åhörarna ska se något av vad det står.

Sen var det middagen då. Vi skyfflades in i en buss vid halv åtta för att köras till Casino Campione. Och döm om min förvåning när vi plötsligt befann oss vid schweiziska gränsen. Döm än mer om min förvåning när vi inte passerade någon mer gränskontroll men tydligen ändå åt vår middag i Italien. Men ändå fick vi oss en gratiskupong på 10 Schweizerfranc att använda på casinot. Alltså var vi i Schweiz, men ändå i Italien och valutan var inte Euro utan Franc. Hade det inte varit fredag hade jag kanske orkat reda ut det redan då.

Men tydligen är det så här. Vid Luganosjön i Schweiz ligger exklaven (inte enklaven alltså, inte G-klaven heller, utan exklaven…) Campione (ej att förväxla med E-types låt med samma namn…) som tillhör Italien men som inte har några gränskontroller mot Schweiz. Alltså åkte vi över gränsen mellan Italien och Schweiz och där stod vi still en stund, men mellan Schweiz och exklaven fanns ingen bevakad gräns. Dessutom har området schweizisk moms och varuskatt och dessutom är valutan, voilà, Schweizerfranc.
Mysteriet löst, nu kan jag sova gott inatt också!


Det är så mycket bättre om man vet i vilket land man är när man äter middag…


Nattåg till Lissabon…
5 november 2011 : Klockan 17:05

När jag var liten, i vart fall mindre än jag är nu, och var i skraven mellan en- och tvåsiffrig ålder hade jag inga höga tankar om Portugal. Det var ett land jag inte visste speciellt mycket om, men jag visste tillräckligt. De hade nämligen Fernando Gomes.

I kvalen till fotbolls-VM i Mexico 1986 och fotbolls-EM i Västtyskland 1988 lottades Sverige i samma grupp som Portugal. I båda hemmamatcherna mot Portugal på Råsunda i Stockholm förlorade Sverige med 1-0. Båda gångerna gjordes målen av nämnde Gomes. Båda gångerna var detta en i allra högsta grad bidragande orsak till att Sverige missade att kvala in till mästerskapen. Av totalt elva mål i landslaget var han tvungen att göra två på bortaplan i kvalmatcher mot just Sverige. Att han gjorde fyra mot Malta kändes mer uthärdligt.

Så det var ju med mer än lite lidande som jag klistrade in portugiserna i mitt Panini-samlaralbum till Mexico-VM 86 istället för svenska hjältar som Torbjörn Nilsson, Stig Fredriksson och Thomas Ravelli. Till Västtyskland 1988 lyckades dock inte Portugal kvala in, men å andra sidan hade jag inget samlaralbum heller.

1994 besökte jag så Portugal för första gången och kunde konstatera att det inte var riktigt så illa som Fernando Gomes velat göra gällande i september 1984 och 1987. Men sjundeplatsen på junior-VM i landets huvudstad gjorde väl inte direkt att jag älskade stället heller. Den kärleken fick vänta tills i mars 2001.

1998 tilldelades den portugisiske författaren José Saramago Nobelpriset i litteratur och han kom att bli en av de första nobelpristagare jag läste när jag uppslukades av hans ”Historien om Lissabons belägring”. Samma bok låg nedpackad i väskan när jag lämnade Forshaga bakom mig den 8 mars 2001 för att resa till den stad där inomhus-VM i friidrott skulle avgöras tre dagar senare.

Nu blev det dock inte mycket läst, desto mer hoppat och jag knep min första av fyra VM-titlar inomhus. Fernando Gomes var glömd. Lissabon var en vacker och trevlig stad, Portugal var ett underbart land och bara av den orsaken tycker jag om att läsa böcker som utspelar sig i denna stad vid floden Tejo. Därav boken ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier.

Med tanke på att jag har hållit på och läsa den här boken i närapå två månader och den inte är mer än 380 sidor lång så säger ju redan det en hel del om vad jag tyckte om den. Historien om Raimund Gregorius, lärare i klassiska språk hemma i Bern, som plötsligt en dag möter en mystisk portugisisk kvinna på en bro i staden berör inte. Trots att hon med läppstift skriver ett telefonnummer i pannan på honom, trots att han bryter alla sina invanda mönster och lämnar allt han känner som sitt i den schweiziska huvudstaden och beger sig till Lissabon utan att kunna ett ord portugisiska så blir det aldrig riktigt intressant. Han knyter kontakter med alla människor som rörde sig runt en sedan länge död läkare, vars bok han helt oförhappandes köpt i en spansk bokhandel i Bern, och nystar upp en sedan länge glömd historia. Men det blir aldrig riktigt, riktigt spännande ändå. Trots ett och annat tänkvärt citat såsom: Om vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss – vad händer med resten?


Nattåg har jag aldrig åkt till staden, men väl flygplan med TAP (Take Another Plane) och spårvagn i själva stadskärnan…


Fem över 12 - 276 dagar…
1 november 2011 : Klockan 22:00

Det kan mycket väl vara så att Simpsons är världens genom tiderna bästa TV-serie. Mycket för att man aldrig någonsin vet var ett avsnitt ska ta vägen när man börjar titta. Dagens avsnitt som drog igång klockan åtta på sexan började med att barnen Simpsons bara fick äta persikor och slutade med att Lisa blev magiker. Genialiskt.

Annars kan man ju fundera lite över andra TV-program. I skrivande stund sitter jag och ser på Veckans brott med Leif GW Persson och den mannen är ju en karaktär för sig. Man bara måste älska honom. Dessutom har han skrivit ett par riktigt roande böcker som kan rekommenderas för den som vill läsa bra kriminalromaner.

Samtidigt på TV3 visas just nu Värsta pojkvänsakademien. Ett program jag aldrig sett och aldrig kommer att se. Hela idén med programmet är ju ärligt talat helt absurd. Om ens pojkvän nu är så bedrövligt dålig och hemsk att man måste skicka honom till en dokusåpa, i TV3, för att uppfostra honom måste det vara ett bra mycket bättre alternativ att dumpa honom än att skämma ut sig själv i nationell TV.
Bara ett råd från en gammal man.

Såg dessutom Sjuans Svagaste länken tidigare ikväll. Jag och Min evige roomie såg den canadensiska varianten under VM i Edmonton 2001 och vi var chockade över den galet bitchiga programledarinnan. Kajsa Ingemarsson i all ära, men hon är inte i närheten!
Vi slog dessutom fast att en sån frågesport aldrig skulle kunna funka i Sverige, just på grund av bitchigheten. Men nu, drygt 10 år senare, är den här. Återstår att se hur det går.

Denna tisdag var på sitt sätt historisk på ett helt annat sätt. Karlstads universitet, som ju råkar vara min arbetsplats till hälften, välkomnade idag sin fjärde rektor genom tiderna. Efter Lennart Andersson, Christina Ullenius och Kerstin Norén tog Åsa Bergenheim över rodret idag – efter ett kortare inhopp från den allestädes närvarande Thomas Blom förstås.
Känns bra, kommer att bli bra. Nu kör vi.

Dagen som idag bjöd dessutom på ett kortare träningspass i den kära gamla Våxnäshallen. Efter gårdagens fotbollskickande och utnämnande av Veckans brasse stod det skivstång på schemat idag, enligt följande matsedel:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 55 / 57,5 / 60 / 57,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 80 / 82,5 / 85 / 82,5 / 80 kg
Sen blev det inte mer idag.
Kändes bra att lyfta, men känner mig helt matt i handlederna fortfarande. Men det är väl som det ska vara.
Imorgon är det bara att ladda om för Olympic Day i Enköping.


Så kan det gå när för många småstenar ger sig på ett berg på en Olympic Day


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011