Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


O Brother, Where Art Thou…
29 september 2011 : Klockan 11:11

I somras läste jag boken “Lego – A love story” av Jonathan Bender. En helt vanlig man som inser att något fattas i hans liv – nämligen Legobitar! En del annat saknas honom också, men inget lika viktigt som Lego. I slutet av boken fick jag en idé som jag helt enkelt var tvungen att försöka genomföra.

1981 var jag fem år gammal och besökte Legoland i Billund för första gången. Jag minns egentligen inte så mycket mer av den resan än det jag sett på kort i efterhand. Men jag minns att jag dels trodde att man kunde se hela vägen till Danmark från färjeläget i Göteborg och jag minns att jag trodde att hela Danmark var byggt av Lego.
Trots denna vanföreställning om sakernas tillstånd blev jag långt ifrån besviken.
1987 var jag tillbaka på Legoland och sen gick jag in i mina dark ages som jag inte kom ut från förrän typ 2004 igen.
2008 var jag på Legoland igen, i sällskap med en snart-fyra-åring och fick en helt annan upplevelse som vuxen än vad jag haft som barn. Plötsligt var det inte bara en massa snygga Legohus och andra byggnader jag såg. Istället såg jag städer och platser jag besökt eller läst om.
I måndags och tisdags den här veckan var jag där igen.

Den där första gången jag var till Legoland var det en organiserad bussresa från Karlstad, med den allestädes närvarande resebyrån Bengt-Martins inbillar jag mig, och med på den resan var min bäste kompis sen tvåårsåldern Magnus och hans familj.
Den här gången var Magnus och hans familj – ja, inte samma familj som för trettio år sen, men ändå – med igen och det var första gången han var där sedan 1981. Tyvärr var det mycket svårare för oss att åka Safaribilarna och Minibåtarna ihop nu än för trettio år sen, men det var liksom kul ändå.

Här om dagen visade jag upp en legofigur här på Schloggen. Den som fanns i två versioner. En som inte var ihopbyggd och skänktes till årets spelare i ÖDIK. Frågan är om Hejja byggt ihop den än. Och en som var ihopbyggd och som skulle ut och resa.
Nu har han varit ute och rest och sett sig om i världen. Jag måste dessutom erkänna att jag bröt mot en av tre gyllene legoregler när jag byggde ihop honom – jag limmade ihop bitarna.
Man får inte limma, inte måla om och inte förstöra bitar för att de ska passa ihop.
Jag limmade honom – och det hade en specifik anledning.
ÖDIK-gubben åkte nämligen med mig till Legoland och han turistade ganska vilt där.
Men framförallt, precis som i Benders bok så lämnade jag honom kvar där han kände sig hemma.


Entrén till Legoland i Billund


Min ÖDIK-legogubbe söker sig fram i livet och har hittat en gigantisk legobit med den gamla klassiska loggan på


Kollar in mejeriet och känner att han inte riktigt passar in


Det nya Star Wars-landet var förstås ett måste att besöka. Men det kändes lite svettigt att ha Darth Vader i ryggen…


…eller att hållas fången av Wampa. Så det var säkrast att dra därifrån och…


…kolla in ett av hotellen med tillhörande restaurang istället.


Träffade dessutom en förvuxen pirat som undrade vad som pågick.


Kollade in när NASA skulle skjuta upp sin rymdfärja och tog kort i rättan tid.


Kände att något saknades i livet och hälsade på hos ewokerna medan Han Solo, Leia och de andra gav sig på att sätta skölden till Dödsstjärnan ur spel.


Besökte folkvimlet i Bergen och kollade in marknaden där…


…innan han testade ytterligare ett hotell där han inte heller blev kvar speciellt länge.

Bilderna här ovan visar ett par exempel på vad min legogubbe fick se under två dagar. Däremot visar ingen av dem var jag slutligen lämnade honom kvar.
Om man vill gömma en bil så kan man förstås köra ut den i skogen och hoppas att ingen ser den där. Men å andra sidan är en skog helt fel plats för en bil och så fort någon ser den stå där så undrar man varför. Ska man således gömma en bil bör man förslagsvis göra det i dess naturliga miljö och bland en massa andra bilar. Alltså på en långtidsparkering på en flygplats.
Vill man gömma en legogubbe bör man alltså göra det bland en massa andra legogubbar. Och det har jag gjort nu.
Min ÖDIK-gubbe stod i alla fall kvar när jag lämnade Legoland i tisdags och om någon har planerat att åka till Billund framöver kan ni ju se om ni hittar honom och hälsa honom från mig. Jag tror att han trivs bra där, det skulle i alla fall jag ha gjort.


…goodbye, I'm going home…


Mean Machine…
28 september 2011 : Klockan 15:13

Att spela fotboll i division VI är en på många sätt intressant upplevelse. Här kommer några berättelser om och funderingar kring årets säsong i den norra värmlandssexan.

Vi kan börja med det faktum att Värmlands Fotbollförbund har valt att inte ha några rena reservlagsserier. Istället blandar man upp sina förbundsserier med de större klubbarnas B-lag. Grundregeln är att de som börjar föregående A-lagsmatch på bänken, upp till fem spelare, har rätt att spela nästa match med B-laget.
Vackert så kanske.
Om det inte vore för det faktum att det är fria byten hela vägen upp till division IV. Alltså kan man i teorin sätta sina fem bästa spelare på bänken i A-laget, byta in dem efter en sekund och sen använda dem i B-laget i en lägre division nästa dag. Det funkar i teorin – och det görs i praktiken!
Något som utan tvekan påverkar utgången av matcherna i de lägre divisionerna. Fem division IV-spelare påverkar helt klart matchbilden i division VI.

Hur kommer man då bort från detta?
Förslag ett: Skapa rena reservlagsserier som de flesta andra förbund har och ta bort B-lagen ur förbundsserierna, om inte det går så:
Förslag två: Låt de klubbar som har A- och B-lag i seriespel uppge en A- och en B-trupp innan säsongen och låt dem möjligen flytta spelare mellan dessa båda trupper under sommaruppehållet, om inte det fungerar så:
Förslag tre: Ingen spelare har rätt att spela för både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, om inte det är praktiskt genomförbart så:
Förslag fyra: Skapa rena B-lagsserier i division VI och division VII, vilket i vart fall leder till att alla klubbar med B-lag i seriespel gör upp sinsemellan på samma villkor.

I division VI norra Värmland fanns två B-lag (Forshaga IF och IK Viking FK) och ytterligare ett lag (Rinns AIK) med samarbetsavtal uppåt (med Torsby IF i division IV). När vi mötte Rinns AIK i våras hade vi fullt sjå att ens få ihop en startelva – vi vann den matchen med 5-0 på bortaplan. Höstmatchen vann Rinns AIK med 2-0 trots att vi hade ett bättre lag på benen då än i våras. VI gjorde en riktigt bra match borta mot Forshaga i augusti, men föll med 2-0. Fem dagar senare åkte samma Forshaga, eller inte riktigt samma, upp till Rännberg och förlorade med 8-0. Ett Rännberg som vid den tiden låg bakom oss i tabellen. Men det är klart att ytterst få vill åka och spela B-lagsmatch elva mil norrut en torsdagskväll.
Å andra sidan visade det sig i slutändan att Rännberg använt sig av en avstängd spelare i den matchen och att Forshaga ändå fick segern med 3-0.
Med tanke på dagens datoriserade värld och systemet Fogis dit alla matcher, startelvor, mål, varningar och utvisningar rapporteras till känns det smått ofattbart att en avstängd spelare ens kan tas ut till en match…
Å andra sidan var det ju något som vi tjänade på i bottenstriden, även om det i slutändan inte spelade någon roll då Rännberg ändå slog oss med 4-1.
Vi besegrade IK Viking med 3-0 hemma i våras och lyckades med nöd och näppe få ihop 4-4 borta under hösten. Och det kan ju ha att göra med vilka spelare de hade på bänken i sin A-lagsmatch dagen innan mötet med oss. Normalt sett börjar ju inte lagkaptenen på bänken i fotboll, till exempel…
Nog om A-lag, B-lag och farmaravtal.

En annan intressant aspekt på den här serien är spelare X. Innan säsongen var han spelande tränare för Rinns AIK, men lämnade den klubben strax innan seriestarten. Det kändes trots detta lite märkligt när det visade sig att han ändå var uttagen som domare i flera matcher under vårsäsongen. Bland annat dömde han oss två gånger om. Förvåningen blev dock ännu större när det visade sig att han inte bara varit tränare och dömde matcher i samma serie – helt plötsligt stod han dessutom i mål för Lysviks IF när vi mötte dem i våras. Hur är det över huvud taget möjligt att en och samma person både kan spela och döma matcher i samma serie? Kanske tur han inte gjorde det samtidigt i alla fall.
Han var dessutom uttagen att döma oss mot Gettjärn nu i höst – en match i en bottenstrid där dessutom både Rinn och Lysvik var inblandade. Jag ringde och frågade den domaransvarige om det verkligen var så lämpligt att en spelare i Lysvik skulle döma den matchen – och fick svaret att ”jag trodde att han spelade i Rinn fortfarande…”

Höstmatchen mellan Forshaga och Viking slutade med walk over. Något som helt klart gynnade oss eftersom Viking var – och fortfarande är – ett av de lag vi slogs – och slåss – mot för att hänga kvar i serien. Men ändå spelades matchen och resultatet slutade med tremålsseger för Forshaga – så det gick liksom på ett ut i slutändan ändå.

Sen har vi då det ironiska i att serien inte färdigspelas på samma dag, eller ens på samma helg. Normalförfarandet i en serie i fotboll är att alla matcher i sista omgången spelas samtidigt så att man inte kan spela på något annat lags resultat. Under spelordningsmötet i februari ville Forshaga IF, som alltså har sitt B-lag i vår serie, för allt i världen inte spela sin sista match den 24 september – eftersom A-laget spelade sin sista match i division V den dagen.
I det läget borde ju rimligtvis de som bestämmer, alltså Värmlands Fotbollförbund, ha satt ner foten och bestämt att samtliga matcher i sista omgången blåses igång klockan 11.00 lördagen den 24 september. Istället föreslog VFF att man kunde spela denna sista match lördagen efter – något som flera lag i serien nappade på. Alltså spelades två matcher helgen som gick och tre matcher ska, eller skulle, spelas lördagen som kommer. Bland annat de två matcher som i slutändan avgör om vi hänger kvar eller inte.
Men tre matcher kommer inte att spelas då. Det blir bara två matcher. Detta eftersom just Forshaga, av alla lag, redan nu tydligen lämnat w.o. mot IFK Velen på lördag. Velen har redan vunnit serien, Forshaga kommer att sluta trea oavsett vilket – och eftersom Forshagas A-lag sak spela kvalmatch till division IV dagen efter så finns förstås inte längre något intresse av att skicka ett B-lag till norr om Torsby och spela match. Lite synd om Velen dessutom som inte får äran att avsluta serien och fira seriesegern med en sista match hemma på Leksbråten.

Så nu är bara frågan om vi hänger kvar eller inte. Vi sätter vårt hopp till att Rännberg kan knipa minst en poäng mot Viking trots att de inte har något att spela för och trots att Viking kan krydda sitt B-lag i stort sett hur mycket de vill med division IV-spelare. Och vi sätter vårt hopp till att ett Gettjärn som inte heller har något att spela för kan besegra ett Rinn som brukar krydda sitt lag med spelare från division IV-spelande Torsby.
Och säga vad man vill om division VI-fotboll, men det är inte riktigt samma regler som gäller där som gäller på högre nivåer.


Alla lag är jämlika, men i Värmland är vissa fotbollslag mer jämlika än andra…


King Pin…
25 september 2011 : Klockan 19:43

Det var den 15 juni senast det hände. Men igår hände det igen. ÖDIK:s herrlag vann en match och det var på många sätt på tiden att det hände.

Årets division VI norra inleddes precis som den avslutades för Tallmovallens grönvita hjältar – med en 2-0-seger på hemmaplan. Tyvärr var väl de sexton matcherna däremellan inte riktigt lika poänggivande. Eller det var det ju, vi tog tolv poäng på de matcherna, utöver de sex vi tog i premiären och epilogen. Arton poäng blev det alltså totalt, en målskillnad på minus tolv och i skrivande stund på säker mark med en åttondeplats i tabellen.

Lysviks IF som stod för motståndet igår slog oss i vårmatchen med 2-1 – efter ett nickmål i sista sekunden. Vi hade många spelare borta den gången, men höll ändå jämna steg med dem sett över nittio minuter. Igår hade vi i stort sett ordinarie uppställning – och då var vi steget före i stort sett hela tiden. Lungan slog in en straff i första halvleken. Sen sprang sig undertecknad till ett friläge och gjorde som Torres – sköt i burgaveln. Gick alltså miste om att dubbla årets målskörd i serien, men en sån här dag ordnade det sig ju ändå. Hejja tog en straff i andra vid ställningen 1-0 och visade varför han blev vald till årets spelare i ÖDIK av både spelarna och ledarna (och fick Lego i pris…) – och sen tryckte DJ Snarka in 2-0. Ett viktigt mål på många sätt.
Dels avgjorde det matchen och dels gav det oss lite mer andrum i tabellen.

Nästa lördag avgörs så vårt öde i division VI och vi är i händerna på två lag som redan säkrat kontraktet och inte har mer än äran att spela för – och chansen att spela det lag de möter ur sexan.
Först har vi Rännbergs IK som möter IK Viking FK 2: seger för RIK och Viking åker ur, oavgjort i matchen och Viking åker ur, seger för Viking och de hänger kvar – och vi hänger på den så kallade gärdesgården eftersom hagforsingarna går förbi oss.
Sen har vi Gettjärns IF mot Rinns AIK: Seger för GIF och Rinn åker ur på målskillnad (om inte Rännberg tar poäng av Viking vill säga…) eftersom vi vann med två mål räcker det att GIF vinner med ett för att vi ska vara före RAIK, vid oavgjort eller seger för RAIK hänger de kvar oavsett vad som händer någon annanstans i hela världen.
Så det är väl bara att hoppas att Viking inte ställer upp med hela A-laget i B-laget och att division IV-laget Torsby IF inte lånar ut hela sitt A-lag till farmarlaget Rinn…
…den värmländska fotbollen och dess b- och farmarlagssystem är onekligen en historia för sig. En story på detta tema kommer när serien är färdigspelad och alla valser är dansade.

Efter gårdagens match väntade fest, lekar och bowling. Jag visade mig vara helt okej på att studsa pingisbollar på tre tallrikar och ner i en vattenhink, jag var skaplig på att med förbundna ögon rota i äckligheter i jakt på mynt och jag, som den ende spik nyktre i sällskapet, visade mig bowla bättre än någonsin – tills tiden tog slut…
…105 poäng i första bowlingserien skrämmer ingen, utom möjligen mig själv. Men sen rullade klotet min väg. Ett urgammalt personbästa på 163 poäng var på väg att ryka när jag drog in tre spärrar och fyra strike på sju omgångar. I åttonde rutan blev det bara 4+4, men jag stod på 147 poäng när skärmen släcktes och kloten inte längre fick rulla. Men jag får helt enkelt åka till första bästa bowlinghall snart och se om formen håller sig också då.


På Stuckeybowl tog tiden minsann aldrig slut. Men så var "Ed" också en av tidernas absolut bästa TV-serier…


Eleven…
24 september 2011 : Klockan 08:59

För exakt elva år sen satt jag på en höjdhoppsmadrass i Sydney. Regnet vräkte ner omkring och på mig. Jag hade just slutat på fjärde plats i mitt livs första OS-final. Någonstans djupt inne i mig fanns en stolthet över det jag presterat. Men mest av allt var jag besviken över att ha blivit fyra och över att den som tog silver borde varit avstängd för doping.

Olympiastadion i Sydney, som är bland de mäktigaste och häftigaste arenor jag någonsin tävlat på, har elva år senare bytts mot Tallmovallen som har den grönaste av gräsplaner och en charm ingen annan arena har. Höjdhoppsspikskorna har bytts mot fotbollsskor. Den blågula landslagsdräkten mot den grönvita ÖDIK-tröja jag mer eller mindre föddes i.

Idag slåss jag inte om OS-medaljer som jag gjorde den där Sydney-kvällen för elva år sen. Idag slåss jag – och femton andra grönvita – för nytt division VI-kontrakt.

Då var det årets sista höjdhoppstävling. Idag är det årets sista fotbollsmatch. Ska mitt älskade ÖDIK hänga kvar i sexan måste vi vinna idag och vi måste dessutom ha minst ett av två resultat med oss nästa helg då serien spelas färdigt. Det är knappt två timmar kvar till avspark och jag måste tro att vi fixar det här. Det är dags att bollen rullar vår väg, att vi har lite stolpe in och att vi vinner en match igen, det är alldeles för längesen sist.

Efter matchen väntar avslutningsfest – inte gravöl. Vi ska utse årets det ena och det andra. För två år sen blev jag skyttekung, det blir jag inte år om jag inte spottar in minst åtta mål idag – och det är det inte mycket som talar för. Min enda merit i år är att jag är den ende som spelat samtliga matcher – vilket å andra sidan kanske förklarar varför vi ligger sist i serien efter sjutton omgångar…

Årets Most Valuable Player får den fantastiskt vackra statyetten nedan. Den finns bara i två exemplar. Den ena kommer att delas ut – i bitar och med en ritning (eller karta som jag sa när jag var liten, eller läsning som en mig närstående sjuåring sa när han var mindre) för att byggas ihop av mottagaren under kvällen. Den andra är i min ägo, men för den finns andra planer framöver…


Det finns bara två av oss och den ene delas ut i eftermiddag,
den andre har ett helt liv framför sig…


The busy world of…
23 september 2011 : Klockan 20:42

Det är fredag och det har varit en hektisk vecka för en man som är lika gammal som Magnus Uggla var när han gjorde skivan 35-åringen. Men nu är jag i hemmets lugna vrå och ägnar det jag kallar schloggen en tanke.

Tisdagen var en relativt lugn historia, så vitt jag minns. Vilket en titt i kalendern visar att jag inte minns. Jag höll en föreläsning åt Drivhuset vid Karlstads universitet och inspirerade och motiverade, förhoppningsvis, ett gäng studenter som läser lite olika inriktningar. Men sen var det lugnt i alla fall.

Onsdagen ägnades åt en jobbdag full med möten som avslutades med en lunch med en journalist och fotograf från Nerikes Allehanda. Så dyker jag upp i ett helgmagasin i NA och Västmanlands Läns Tidning i helgen så vet ni när och var intervjun gjordes. Jag åt för övrigt korv och mos till lunchen – på Stora Ensos forskningscenter vid universitetet.

Sen hann jag hem och andades ut – och spelade Wordfeud (och ja, Fredrik Olofson på TV4, du har besegrat mig… och du har inte gett mig chans till revansch!!) där jag förlorar allt oftare, men vinner betydligt mer än jag förlorar i alla fall – innan jag drog tillbaka till unit (vedertagen förkortning av Karlstads universitet i vissa kretsar, Kau är gångbart i andra) för en middag och ett kort föredrag för ett gäng som läser en doktorandkurs. Sen hoppade jag in i bilen och rullade österut mot den kungliga hufvudstaden där jag körde fel innan jag körde rätt och somnade gott.

Torsdagen inleddes med frukostmöte inför ett än så länge olidligt hemligt uppdrag i friidrottsförbundets tjänst innan jag tackade min lyckliga stjärna för elva DN galor som lett till att jag hittar vägen med bil från Centralen till Stadion, som borde döpas om till Olympiastadion. Stadion alltså, inte Centralen. Väl där drogs riktlinjerna upp för den valrörelse som förhoppningsvis ska föra mig in i IOK:s aktivas råd nästa sommar. Finns en helt annan organisation inför det valet än det val som jag vann i Daegu i somras. Den gången gjorde jag ärligt talat inte ett skapandes dugg för att bli invald, men klarade mig på något slags gamla meriter. Men London verkar bli en helt annan historia, men vi hoppas på samma resultat.

Lämnade SOK, Stadion och Stockholm bakom mig och rullade tillbaka västerut för ett stopp i Karlskoga på vägen hemåt. Hittade Folkets hus, hittade en parkeringsplats, men hittade inga pengar att betala parkeringen med. Gjorde något jag aldrig gör normalt – chansade. Stod där i tre timmar, för den enda enkrona jag stoppat i automaten (det kostade fyra kronor i timmen…) och slapp p-bot. Lycka på en torsdag! Med en gnus trötthet insåg jag dock att jag skulle vara tillbaka på samma plats senast halv åtta på fredag morgon. Olycka på en torsdag!

Tillbaka i Karlskoga denna morgon alltså, var där vid tio över sju, lyssnade på Äntligen morgon en stund till, hade fortfarande inga pengar att betala parkeringen med, chansade igen, gick in och var moderator på kemikalieföretaget Cambrex säkerhetsdag, träffade en gammal träningskompis, kom tillbaka till bilen fem timmar senare – och hade återigen sluppit p-böter. Säga vad man vill om parkeringsvakterna i Karlskoga, men de är inte nitiska.

Hemma i Karlstad igen vid halv två, slappnade av med mer Wordfeud (och ja, Olofson, du har slagit mig…) innan jag tog mig i kragen och åkte och hämtade ett par nytrycka t-shirts på Prepare, fick dessutom rabatt i brist på reda pengar och tackar för det genom att göra reklam för dem här. Sen återstod bara ett uppdrag denna hetsiga arbetsvecka: Forskarfredag på stora torget i Karlstad. I alla fall en arbetsinsats för mitt riktiga jobb på Karlstads universitet ett par dagar när jag inte lyckas sätta min fot där.

Och nu sitter jag framför TV:n och ser på Doobidoo och minns med skräckblandad förtjusning när jag och Pernilla Wiberg gick lös där förra året. Eller ärligt talat, den inspelningen är bland det roligaste jag någonsin har gjort, what so ever!!


Det är inte ofta jag går klädd så här, men ibland är det banne mig värt det. Dessutom hoppas jag få efterträda kvinnan till vänster som svensk representant hos IOK…


City of Angels…
19 september 2011 : Klockan 10:42

Det blir allt mindre utrymme för mitt kära grönvita ÖDIK att få spela kvar i division VI också nästa år. Det år som skulle ha blivit en klang-och-jubel-föreställning när klubben fyller 80 år håller kort sagt på att gå åt helvete.

Annars började det ju så bra igår. Eller egentligen började det inte bra alls. Med ett antal skador och sjukdomar i truppen blev vi till slut bara tretton man som styrde kosan förbi Sunne, Torsby, Velen och Sörmark innan vi hittade fram till Östmark och Åsbyvallen där Rännbergs IK spelar sina hemmamatcher.
Jag må ha idrottat på ytterst elitnivå och hoppat inför hundratusen åskådare i OS-, VM- och EM-finaler jorden runt. Men att komma till en fotbollsplan på den värmländska vischan är fascinerande – om än på ett helt annat sätt. Man åker och åker och åker genom skog och förbi sjöar, förbi åkermark och Tossebergsklättar, man undrar hur det överhuvudtaget kan bo någon människa så långt bortom all mat, det är ett Elvis café till höger, en ICA-butik strax därefter och man inser att det inte bara bor människor där, de spelar dessutom fotboll och de gör det helt ok.
Förr fanns det både fotbollsplaner och lag i varenda liten by i hela landet, det är väl kanske inte riktigt så längre. Men det är skillnad på att spela fotboll mot Bäckalund, Gettjärn och Rännberg och att hoppa höjdhopp i Sydney, Aten och Peking.
Å andra sidan är det fotboll, eller snarare all form av idrott, på den här nivån som är grunden för allt det där andra. Utan en fotbollsplan i Rännberg, ingen Zlatan i Milano, typ…

Matchen började i alla fall bra för oss igår. Den evigt unge gjorde snyggt 1-0 redan efter sex minuters spel. Och snyggt var det dessutom. Hade han missat, vilket han inte gör, så hade jag förhoppningsvis hunnit fram och petat in bollen istället, vilket jag inte behövde.
Men sen var det roliga slut. Fadern och sonen i hemmalaget, för dagen helt i grönt medan vi var helt i vitt, gjorde två mål var och vi gjorde inga alls och därmed var sagan all och det blev tretton mil hem med 1-4 i bagaget, och roligare kan man ju ha det. Det är alltid bra mycket kortare väg hem när man har vunnit. Tretton mil från Rännberg till Karlstad efter en förlust var betydligt längre än hur-långt-det-nu-är från Brisbane till Karlstad efter en seger.
Och nu har vi inte längre saken i egna händer.

På lördag spelar vi årets sista match när vi tar emot Lysviks IF hemma. Vi ligger tia och sist i serien på femton poäng, LIF ligger platsen före oss på samma antal poäng men med fyra måls bättre målskillnad.
Vårens möte lagen emellan slutade med seger för LIF – efter ett synnerligen onödigt nickmål i absolut sista sekunden. Bittert, bittert, kamrat, som Dan Andersson en gång skaldade.
Alltså har vi revansch att utkräva.
Slutar lördagens match oavgjort åker båda lagen ur. Vinner vi avancerar vi till den säkra åttondeplatsen och petar ner IK Viking FK 2 under strecket för nedflyttning med sina sjutton poäng, och betydligt sämre målskillnad än oss.
Men sen blir väntan en vecka lång eftersom division VI norra Värmland måste vara den enda serien i världshistorien där inte sista omgången avgörs på samma dag!!!
Dessutom har Viking inte längre något att spela för med sitt A-lag som åker ur division IV och kan således stoppa in hela A-laget i B-laget i sista matchen.
Så halmstrået för att hänga kvar är varken stort eller starkt, men det gäller att ta tag i det och slita så mycket det bara går.

I kvalitetstidningen Aftonbladet kan vi idag läsa om en antikhandlare som är tvärsäker på att skådespelaren Nicholas Cage är en odödlig vampyr. Detta eftersom han hittat ett 140 år gammalt fotografi av en man som är misstänkt lik Cage. Alla vi som sett ”Änglarnas stad” vet ju hur det egentligen ligger till, men det är en annan sak. Däremot kan vi ju konstatera att både jag och Cage nu alltså blivit avslöjade.


…And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


De små, små detaljerna…
18 september 2011 : Klockan 22:20

Den gamle underhållaren Povel Ramel hade inte bara en uppsjö av strängar på sin lyra. Han slog dessutom en gång fast att det är de små, små detaljerna som gör det. Och eftersom jag är en petimäter av stora mått, hur nu det kan vara möjligt, så ger jag friherre Ramel rätt i sin analys.

Det brukar sägas att det inte finns något mer inaktuellt än gårdagens tidning. Den tidning du nu håller i handen slår man in fisk eller blommor med imorgon. Och denna syn på morgon-, dags- och kvällstidningar har väl egentligen bara blivit ännu mer sant i och med det världsomspännande internetets intåg i våra liv. Nu är knappt ens morgontidningens nyheter aktuella medan man löser Melodikrysset längre.

Däremot är det ju en helt annan sak med böcker. En bok är på sätt och vis alltid aktuell just för att den inte är det. Det är väl därför vi fortfarande läser och roas av böcker med både två, fyra, åtta, sexton och hundratjugoåtta år på nacken. Medan i alla fall jag har svårt att se nöjet med att läsa tre år gamla dagstidningar allt för ofta.

Det här leder ju i sin tur fram till helt andra krav på den som skriver en bok jämfört med den som skriver i en tidning. Ett faktafel i en tidning är något som upprör för stunden, men imorgon är det glömt. Ett faktafel i en bok är något som människor kommer att tvingas läsa också om hundra år. Alltså måste den som skriver en bok vara noggrann med de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det.

Norrmannen Jo Nesbø är en av mina favoritförfattare och jag kommer mer eller mindre att hänga på låset på närmaste bokhandel när hans ”Gengångare”, den nionde boken i serien om Oslopolisen Harry Hole, släpps. Men just eftersom jag klassar honom som en favorit blir besvikelsen så mycket större när jag hittar fel i hans böcker. Ta hans bok ”Frälsaren” till exempel. Den inleds i Oslo söndagen den 13 december 2003. Inget konstigt med det, om det inte vore för att den 13 december 2003 var – en lördag.
Inget stort misstag förvisso, men ändå smått ofattbart att det har kunnat klara sig igenom allehanda korrekturläsningar och redigeringar och översättningar. Det leder ju dessutom till att alla andra datumangivelser i resten av boken blir felaktiga.

Nu är det väl kanske så att den normale läsaren för det första inte bryr sig om en sådan här sak och ännu mindre väljer att kolla upp det. Men jag kan liksom inte låta bli. Att både bry mig. Och att kolla upp det. Misstänker att det är en del av den där diagnosen som jag har och som jag ännu inte brytt mig om att få papper på vad den egentligen heter. Jag kallar den NTV så länge. Alltså Normal Tills Vidare.

I Stieg Larssons hyllade ”Flickan som lekte med elden” åker huvudpersonen tåg från Stockholm till Göteborg. Klockan 20.00 lämnar han Katrineholm, strax efter 21 är han framme i Sveriges andra stad. Normalt sett tar SJ lite drygt två timmar på sig mellan de båda stationerna. Men det kanske gick oväntat fort just den här dagen. Samma författare, men i ”Luftslottet som sprängdes”, där en kvinnlig polis är 36 år gammal 2005 – men ändå var nära att kvala in till OS som 17 åring. Alltså det synnerligen OS-fria året 1986.
Boken ”Fientligt hav” handlar om en verklig händelse hösten 1986. En sovjetisk atomubåt drabbas av en explosion strax utanför USA:s kust, något som riskerar att leda till härdsmälta i reaktorn. I boken om händelsen lyckas kaptenen osannolikt nog relatera till filmen ”Jakten på röd oktober” – som kom 1990.
I den stundtals rätt roande ”Elvis, Jesus och Coca-cola” bor huvudpersonen i en vindsvåning – men ändå störs han av dem som bor i lägenheten ovanför honom. I ”Fallhöjd” lyckas Nick Hornby, mannen bakom de underbara ”Fever Pitch” och ”High Fidelity” addera 46 och 54 till 90. I ”En stilla storm” av Giles Blunt ligger berget Mount Royals sluttningar gröna medan snön ligger meterdjup inne i staden Montreal.

Så där kan jag förmodligen hålla på i all evighet. För jag kan liksom inte låta bli att leta efter småfel eller självmotsägelser i de böcker jag läser. Det får väl sägas vara något slags hobby som jag har. Eller så beror det helt enkelt på att jag för ett ögonblick får känna mig smartare än både författare, förläggare och korrekturläsare tillsammans.

Men det ironiska i hela kråksången är ändå att samtidigt som jag tycker att en bok blir lite sämre om jag hittar fel i den så blir jag lite besviken om en bok är perfekt och helt utan fel också. För är det helt perfekt så blir det lite tråkigt. Det är ju missarna som gör det, missarna man minns, som Wille Craaford en gång skaldade. Men så har han ju fått Karamelodiktstipendiet också.


Nio som föddes den 17 september
1552 – Paulus V – Påve 1605-1621
1923 – Hank Williams – Amerikansk countrylegend
1929 – Stirling Moss – Brittisk racingförare
1931 – Anne Bancroft – Amerikansk skådespelare
1936 – Rolv Wesenlund – a.k.a. Marve Fleksnes
1944 – Reinhold Messner – Italiensk bergsbestigare
1953 – Jan Möller – Svensk fotbollsmålvakt
1973 – Anastacia – Amerikansk sångerska
1985 – Aleksandr Ovetjkin – Rysk hockeyspelare

Mellan himmel och jord – Niccolò Ammaniti
Trettonårige Cristiano Zena lever på gränsen till fattigdom tillsammans med sin far Rino på slättlandet i Italien. Det regnar ständigt och hela tillvaron är på det hela taget deprimerande och eländig! Men tillsammans med sina två enda sanna vänner och eviga vapendragare planerar Rino att spränga en bankomat för att komma på rätt köl igen. Men natten när kuppen ska genomföras går allt fel som ens kan tänkas gå fel – och livet förändras för alla inblandade. En rappt berättad historia – 244 kapitel på knappt dubbla antalet sidor – och det händer saker i stort sett hela tiden! Trots den underliggande känslan av elände och de suspekta huvudpersonerna är det ändå märkligt roligt att läsa. Man sitter mer eller mindre med andan i halsen och inser att ytterligare en sak är på väg att barka käpprätt åt helvete… Det kunde ha blivit för mycket, men det blir nästan helt perfekt…


Kil – den 15 september 1990
Det blåste i Kil den lördagen. Som tur var blåste det medvind. En vecka tidigare hade en massa spärrar släppt i min hoppning i ett regnigt Mora. Där hade jag slagit personbästa med 176 cm och haft bra försök på 179 cm – en höjd jag aldrig hade vågat försöka på förut. På Sannerudsvallen hade Kils AIK klubbmästerskap i sexkamp. Ingen sexkamp som var officiell på något sätt vad gällde poängberäkning, men en rolig avslutning på säsongen. Vi sprang 80 meter häck, stötte kula och hoppade tresteg. Vi sprang 200 meter, kastade diskus – och hoppade höjd. Med vinden i ryggen och en stålribba att hoppa över, eftersom det var den enda ribban som inte blåste ner, fick jag allt att fungera. Jag klarade 180 cm och kände mig nöjd och glad och ville inte hoppa mer. Men jag övertalades att i alla fall prova också på 183 cm – distriktsrekord för Värmland. En höjd jag drömt om ända sedan i januari när en jämnårig konkurrent hoppat 182 cm. Så jag testade – och jag klarade. Nytt distriktsrekord för Värmlands 14-åriga pojkar. I torsdags hade rekordet stått sig i 21 år.


Det är mycket möjligt att både hon och låten är helt bortglömda om ett år, men just nu är Adele och hennes ”Rolling in the deep” det bästa man kan höra på radion.


Friidrottssäsongen hade, mer eller mindre, säsongsavslutning med Diamond League-finalen i Bryssel igår kväll och Elitserien i ishockey startade i veckan som gick. Det jag undrar är: Hur snabbt tog egentligen den här sommaren slut?


Så har då Idol dragit igång igen. Jag har aldrig sett det förut och jag kommer inte se det i vinter heller. Jag hade verkligen trott och hoppats att hela konceptet hade dött nu.


Han var inte påve men han hade järnkoll på de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det…


Slapshot…
17 september 2011 : Klockan 21:15

Elitserien i ishockey har rullat igång efter bästa förmåga i mitten av september, och lagbygget Färjestad har väl inte riktigt fått alla bitar på plats…

…men jag fick i alla fall alla bitar på rätt plats i det här legobygget Färjestad.


Sopa på, FBK!!!


The time machine…
17 september 2011 : Klockan 10:32

Lördag och dagen efter kvällen före på ett par olika sätt. Det är dagen efter 306 poäng, dagen efter 19.26 och dagen efter 2-4. Och det är också dagen före.

Även om det allra värsta Wordfeud-beroendet börjar lägga sig nu så spelar jag ändå alldeles för mycket. Har dock tappat räkningen på den totala statistiken och anser att den som skapat app-en (eller den ”dedikerade tjänsten” som en man på Suniweb tyckte att det borde kallas…) borde ha en räknare installerad. En räknare som noterar exempelvis ens matchfacit, ens högsta poäng totalt och ens högsta poäng för ett enda lagt ord.
Det där sista känns just nu mest intressant efter en KOSTYM igår.

För er som ännu inte fastnat i Wordfeud-träsket så är det kort och gott Alfapet jag pratar om. Men till skillnad från det Alfabet som jag är bröderna brothers hade episka matcher i uppe på Lingonstigen på Grossbol på 90-talet så är det är digitalt. Alltså kan man med en enkel knapptryckning få en slumpvist vald spelplan att spela sina matcher på. Jag är dock traditionalist i den frågan och väljer det aldrig själv, men de som utmanar mig gör det helt uppenbart. Eftersom det också på en vanlig spelplan vimlar av TW, DW, TL och DL så har de en förmåga att klumpa ihop sig när man slumpar. Alltså lyckades jag lägga min KOSTYM över två TW och ett DW vilket gav 3x3x2x17 = 306 poäng. Det var mitt andra och matchens tredje ord. Matchen blev något liiiite avslagen efter det även om jag arbetade mig upp till 631 poäng i slutändan.
Det ena jag ångrar är att jag inte tänkte till lite mer, jag kanske kunde dragit in fler poäng på en och samma gång i så fall…
…det andra jag ångrar är att jag inte lyckades föreviga det speciellt bra, men jag kan ju å andra sidan kanske dra in fler poäng på ett och samma ord framöver.

1979 sprang italienaren Pietro Mennea (Eller Romennea som jag tydligen kallade honom…) 200 meter på 19.72 i Mexico City. Det stod sig som världsrekord i sjutton år och är fortfarande europarekord.
Det var ett sånt där rekord som verkade i det närmaste omöjligt att slå. Carl Lewis, Joe DeLoach och Mike Marsh var bara hundradelar ifrån att underskrida det. Men klockan stannade alltid strax ovanför 19.72.
Sen kom Michael Johnson.

Men inte heller han lyckades slå det – förrän 1996. Först med 19.66 på amerikanska mästerskapen och OS-uttagningarna i Atlanta – och sen på OS på samma plats. 19.32 var ett sånt där Beamonskt ögonblick, ett rekord som skulle stå sig i all evighet. Ingen, ingen, ingen skulle kunna slå den tiden inom överskådlig framtid. Själv såg jag Wallace Spearmon springa 200 meter på 19.65 i Daegu hösten 2006 och han var så toköverlägsen och sprang så fort att jag blev än mer säker på att Johnsons rekord skulle stå sig tills jag blev gammal och grå.
Sen kom Usain Bolt.

Och resten är historia, som Filip och Fredrik sa ett överdrivet antal gånger på TV i torsdags. Å andra sidan funkar alltid utnötningshumor.
19.30 i Peking 1996 var världsrekord och OS-rekord och det oslagbara var slaget. Sen blev det Berlin och 19.19 och ett rekord för nästa århundrade var noterat. För om inte Bolt skulle kunna slå det så skulle ingen annan kunna göra det heller. 19.40 av Bolt i Daegu var sjukt imponerande, men det var ändå två tiondelar från världsrekordet.
Och igår kom Yohan Blake.

19.26 i Bryssel var en blixt från en klar himmel.
Plötsligt var allt det man sagt om Bolt vänt upp och ner. Han var inte den ende som kunde springa så fort, det var inte hans genetiska arv, hans långa löpsteg kombinerat med hans explosivitet som var grejen.
För Yohan Blake ser ju ut som sprinters gör mest.
Det kan bli en intressant sprintframtid. Ett intressant OS i London nästa år.

Sen var det ju den där 2-4-matchen också.
Division VI norra Värmland har en bottenstrid som är bland det jämnare jag upplevt. Inte minst som spelare. Vilket å andra sidan beror på att jag inte spelat så mycket fotboll.
Två lag (IFK Velen och IFK Munkfors) ryckte rätt tidigt och övriga åtta lag har någon gång varit mer eller mindre nedflyttningshotade. Senaste veckorna har sex lag varit inblandade i bottenstriden och just nu ligger dessa sex lag inom sex poäng. Detta eftersom Gettjärns IF vann igår och gick upp på 20 poäng.
Bakom sig har de Rännbergs IK på 19 poäng, Rinns AIK på 18, IK Viking FK 2 på 17, mitt lag ÖDIK på 15 och Lysviks IF på 14.
Med andra ord hade vi i ÖDIK mått bra av att Gettjärn förlorat igår, men det gjorde de inte och fick lite andrum i botten.
Förhoppningsvis kan vi däremot släpa oss upp ovanför strecket redan imorgon då Rännberg väntar på bortaplan.
Det finns fler aspekter av den här bottenstriden och morgondagens match, men det tar vi vid ett senare tillfälle. Jag kan dessutom redan nu utlova ett inlägg om det något sjuka system som regerar de värmländska lingonserierna. Men det ska jag ta när serien är färdigspelad…


Han vann OS, EM och inomhus-EM och slog världsrekord och har fortfarande europarekord. Men mot det jamaicanska sprintundret står sig gamle Mennea slätt…


Different jumps…
15 september 2011 : Klockan 11:32

Det heter ju höjdhopp för att det bara handlar om att hoppa högst, oavsett när och var. Alltså måste längdhopp bara handla om att hoppa längst. Alltså är Bob Beamon en bättre längdhoppare än Carl Lewis. Punkt och slut.

Den 18 oktober 1968 fick Bob Beamon drömträffarnas drömträff i sitt första hopp vid OS-finalen i Mexico City. Hoppet mätte åtta-meter-nittio och var femtiofem centimeter längre än det dåvarande världsrekordet.
Carl Lewis ägnade en hel karriär åt att försöka slå Beamons fantastiska rekord. Men längre än 8.87 nådde han aldrig under godkända förhållanden. Det skedde vid VM-finalen i Tokyo. En tävling han inte bara förlorade, han blev dessutom snuvad på chansen att slå den mytiska Beamonska rekordet. Mike Powell vann tävlingen på världsrekordet 8.95 (före Lewis medvindshopp 8.91). Ett rekord som firade 20 år här om veckan.
Men vi lämnar Powell där hän och ägnar oss åt Beamon vs Lewis en stund.
8.90 är längre än 8.87. Beamon är bättre än Lewis. Punkt och slut.
Eller?

Jag hör ju till den kategorin människor som anser att man inte kan jämföra två idrottsmän enbart på grundval av ett enda resultat. Det har lätt en förmåga att slå lite snett då. Jag tycker att man måste titta djupare i listorna för att kunna jämföra.
För vad gjorde Bob Beamon egentligen mer än 8.90 i Mexico City och vad gjorde Carl Lewis mer än 8.87 i Tokyo?
Den ene gjorde inte så väldigt mycket mer. Den andre gjorde, kort sagt, en väldig massa mer.
Den enes karriär går att sammanfatta på ett par rader. Den andres kräver ett par sidor.

Mästerskapsmeriterna ser ut så här:
Bob Beamon: OS-guld 1968
Carl Lewis: OS-guld 1984, 1988, 1992 och 1996. VM-guld 1983 och 1987
…och eftersom det här bara handlar om att jämföra två längdhoppare utelämnar vi alla medaljer i andra grenar. Något som alltså inte talar till Lewis fördel.

För att du, käre läsare, ska slippa gräva ner dig i all den statistik som finns på Track and Field all-time Performances Homepage så har jag gjort det åt dig. Den nedre gränsen bland längdhoppsresultaten är 8.20.

Här kommer därför listan över Bob Beamons bästa tävlingar i karriären:
Utomhus: 8.90, 8.33, 8,25 och 8.20
Inomhus: 8.30i, 8.25i, 8.21i, 8.21i och 8.20i
Medvind: 8.39w, 8.33w, 8.21w

Här kommer samma lista för Carl Lewis, och häng med nu:
Utomhus: 8.87, 8.79, 8.76, 8.76, 8.75, 8.72, 8.71, 8.71, 8.68, 8.67, 8.67, 8.66, 8.66, 8.65, 8.65, 8.64, 8.62, 8.62, 8.61, 8.58, 8.56, 8.56, 8.56, 8.55, 8.54, 8.54, 8.53, 8.53, 8.52, 8.51, 8.50, 8.49, 8.48, 8.47, 8.47, 8.43, 8.43, 8.39, 8.38, 8.38, 8.38, 8.37, 8.37, 8.36, 8.36, 8.35, 8.30, 8.29, 8.28, 8.25, 8.23, 8.23
Inomhus: 8.79i, 8.56i, 8.55i, 8.55i, 8.54i, 8.50i, 8.50i, 8.49i, 8.49i, 8.48i, 8.47i, 8.45i, 8.37i, 8.35i, 8.35i, 8.34i, 8.32i, 8.27i, 8.27i, 8.25i
Medvind: 8.91w, 8.77w, 8.77w, 8.75w, 8.75w, 8.73w, 8.72w, 8.72w, 8.67w, 8.63w, 8.56w, 8.50w, 8.45w, 8.45w, 8.35w, 8.34w, 8.34w, 8.33w, 8.30w, 8.26w, 8.25w, 8.23w

Men en längdhoppare har ju, i alla fall allt som oftast, sex hopp i varje tävling. Alltså kan man göra ett långt hopp i en tävling som ändå är kortare än slutresultatet i själva tävlingen. Bob Beamon har inga sådana resultat över 8.20.
Carl Lewis lista över sådana hopp ser ut så här:
Utomhus: 8.84, 8.71, 8.68, 8.68, 8.67, 8.66, 8.65, 8.63, 8.61, 8.60, 8.60, 8.59, 8.59, 8.55, 8.54, 8.53, 8.52, 8.52, 8.51, 8.51, 8.50, 8.50, 8.49, 8.49, 8.48, 8.46, 8.46, 8.45, 8.45, 8.44, 8.44, 8.44, 8.44, 8.43, 8.42, 8.42, 8.41, 8.40, 8.39, 8.39, 8.37, 8.37, 8.35, 8.35, 8.35, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.33, 8.32, 8.32, 8.31, 8.31, 8.31, 8.30, 8.29, 8.29, 8.29, 8.29, 8.28, 8.26, 8.26, 8.25, 8.24, 8.24, 8.23, 8.23, 8.22, 8.22, 8.20
Inomhus: 8.52i, 8.50i, 8.47i, 8.46i, 8.46i, 8.45i, 8.44i, 8.44i, 8.38i, 8.36i, 8.35i, 8.35i, 8.33i, 8.30i, 8.30i, 8.29i, 8.28i, 8.27i, 8.26i, 8.26i, 8.25i, 8.25i, 8.21i, 8.21i, 8.20i
Medvind: 8.83w, 8.73w, 8.68w, 8.68w, 8.68w, 8.66w, 8.64w, 8.60w, 8.59w, 8.56w, 8.51w, 8.48w, 8.47w, 8.44w, 8.43w, 8.42w, 8.41w, 8.41w, 8.37w, 8.30w, 8.30w, 8.29w, 8.28w, 8.28w, 8.27w, 8.27w, 8.21w

För att få med alla Lewis hopp måste vi dessutom lägga till 2x8.50w vid en uppvisningstävling också.

Så där, då har vi alla siffror på plats. Och här följer en kort sammanfattning av läget:
Bob Beamon noterade totalt nio godkända tävlingar (fyra utomhus, fem inomhus) över 8.20.
Carl Lewis har gjort 72 tävlingar (52 ute, 20 inne) över 8.20. Han har dessutom ytterligare 97 hopp (72 ute och 25 inne) på 8.20 eller längre. 72+97 brukar bli 169 och det blir det förmodligen nu också. 169 är 160 fler än 9, för övrigt.
Bob Beamon har totalt 12 hopp (ute, inne, medvind, what so ever) på 8.20 eller bättre i hela sin karriär. Motsvarande siffra för Carl Lewis är 220 tävlingshopp.
Bob Beamons näst längsta godkända hopp i karriären är 8.33 – Carl Lewis gjorde 124 godkända hopp som var längre än så.

Men eftersom det heter längdhopp och det bara handlar om vem som kan hoppa längst så är det ju självklart att Bob Beamon var en bättre längdhoppare än Carl Lewis.
Eller?


Han flög närapå nio meter en magisk dag i Mexico City. Han fick drömträffarnas drömträff och det är inte alla förunnat att få det…


Chinatown…
14 september 2011 : Klockan 22:48

Jag trodde att jag inte varit här sedan jag var fyra år. Efter lite sms-konsulterande med den enda storasyster jag har kom vi nog fram till att jag var sex år senast jag var här. Skrämmande nog är det ändå tjugonio år sedan jag senast befann mig i Norrköping.

Många skulle nog vilja säga att det här är Eldkvarns och Pluras stad. Och kanske är det precis så det är. Men trots att September gjort en skön version av Eldkvarns ”Kärlekens tunga” och trots att jag har en hyllningsskiva till Plura hemma i den i bokstavsordning sorterade samlingen har jag aldrig varit något superfan av vare sig det ena eller det andra.
Förutom skivor i bokstavsordning då. Det är jag en stor fan av.

Den stad där jag nu sitter på Hotell Hörnan, som enligt sig själva är stadens mest centrala hotell, har alltid tillhört en annan artist i min skivhylla.
När min musiksmak en gång för alla tog fast form i slutet av 80- och början av 90-talet var det svenska poppojkar som jag fastnade för. Det var Scocco och LeMarc som kommit att bli husgudar än idag. Det var den oefterhärmlige Jakob Hellman, det var den deppige Toni Holgersson, det var ordvrängaren David Shutrick från Molkom och det var mannens vars pappa var en flygkapten, han som skaldade om spårvagnar som körde ikapp nerför Drottninggatan, han som skickade Magdalena på morgontåget till Katmandu, han som konstaterade att Anneli sover och som tyckte att det var dags att hon skulle vakna nu. Anneli alltså.
Det var helt enkelt mannen med det omöjliga artistnamnet Magnus Johansson.
Han fick en grammis för sitt självbetitlade debutalbum 1990. Och som jag letade i skivaffärerna efter den plattan två år senare. Jag fick tag på den till sist, dessutom med en bonus-EP intryckt i fodralet – där bland annat ”Vakna nu, Anneli” fanns med.
Sen kom uppföljaren ”12 saker som jag lovat att göra” våren 1992 – och det blev den första LP-skiva som jag köpte till mig själv. Bara en sån sak. En LP. Den första. Klart att den mannen har en speciell plats i mitt musikaliska liv.
Om allt stämmer borde klockorna ringa i Olai park imorgon och om jag räknar slagen ska jag få dem till sju.
Tyvärr nådde han väl aldrig riktigt samma musikaliska och textmässiga höjder i någon av de kommande skivorna. Eller så fick jag en delvis annan musiksmak. Om hans pappa verkligen var en flygkapten har jag ingen aning om, hur texten annars ska tolkas har jag ännu mindre aning om.
Men Magnus Johansson var hans namn. Imorgon ska jag konferera (konferansa?) vidare i den stad han besjungit på två skivor som snurrat åtskilliga varv både i LP- och CD-form i mitt liv.


Om jag inte missminner mig är det Plura som målat omslaget, bara en sån sak…


The house that Pep built…
13 september 2011 : Klockan 21:24

Ikväll drar då det som Zlatan benämnde som det här jävla Champions igång. Men utan Zlatan. Min TV visar dock Chelsea mot Leverkusen. Och även om jag tror att hästen är vid liv så tror jag att Romans blåa gossar vinner.

Själv sitter jag dessutom och inväntar resultatet mellan Rinns AIK och Bäckalunds IF i division sex norra. En match som känns oändligt mycket intressantare än alla andra fotbollsmatcher just ikväll. Detta eftersom bottenstriden i norra värmlandssexan kan nå smått episka proportioner under de två sista omgångarna.

Men egentligen skulle det här inlägget handla om Lego.
Väldigt mycket beroende på att den länk under inlägg som tituleras Lego har varit tom fram tills nu. Och till en del beroende på att jag alltid gillat Lego och för att jag använde detta intresse – och alla de orange bitar jag ägde på den tiden – till att bygga FC Barcelonas klubbmärke i somras.
Det kan ju inte finnas något bättre lagbygge i fotbollsvärlden, kanske fotbollshistorien, än det Barca som i våras vann La Liga och Champions League. Ja, de inte bara vann CL, de fullständigt spelade ut Manchester United i finalen så att det sjöng om det.
Dessutom är deras klubbmärke förvånansvärt snyggt i all sin enkelhet. Till och med som legobygge betraktat.

Jag har alltid älskat Lego. När jag var liten satte pappa hjul på en skiva som passade under sängen. Där hade jag min legostad uppbyggd och kunde dra den ut och in som det behagade när jag ville leka med den. Vilket var ofta.
Sen gick jag in i mina Dark Ages när jag var en 12-13 år eller så. The Dark Ages är den period som går för en AFOL (Adult Fan Of Lego) mellan det att han slutar leka med Lego som barn och tills han börjar bygga igen som vuxen.
För mig vaknade intresset smått vid liv när jag var 25 och byggde om den här hemsidan. I sidhuvudet på de flesta sidor finns legogubbar än idag. Våren 2004 byggde jag loggan till Aten-OS – hade det inte gått som det gick hade jag skänkt bort den, nu gick det som det gjorde och den hänger på väggen hemma.
Sen kom en snart sjuåring och han visade sig också gilla Lego utan att bli det minsta indoktrinerad av sin far och jag kunde leva ut mina lustar i allt högre grad.
Så det lär nog bli lite Lego här på Schloggen då och då, och vi börjar så här medan Milan har 1-0 borta mot Barcelona och jag ännu inte vet hur det gick mellan Rinn och Bäckalund.


Ulf Lundell sjöng om att det är folket som bygger landet.
Men det var jag som byggde klubbmärket…


Eviva España…
13 september 2011 : Klockan 11:16

Sommaren 1993 började jag komma upp mig i höjderna och ut mig i världen. Jag fick till och med notera mitt livs allra första banrekord. Visserligen rök det igen redan två dagar senare. Jag har inte ägnat vare sig det rekordet eller den arenan någon större tanke på ett bra tag. Men i lördags var i alla fall stadion aktuell igen.

Real Sociedad är inte spanska ligans allra hetaste lag. De var det dock i början av 1980-talet, vann ligan både 1980-81 och 1981-82. Alltså var de regerande mästare den sommar då Brasilien inte vann VM i Spanien.
En gång i tiden var Agne Simonsson proffs där. I mer modern tid har också Håkan Mild spelat i klubbens blåvitrandiga tröjor. Håkan Mild tillhör ju dessutom de människor som klär allra bäst i just blå-och-vit-randigt.
Det är inte många som vet var Real Sociedad egentligen hör hemma. Man skulle ju kunna tro att de spelade sina hemmamatcher i en stad som heter Sociedad. Det verkar ju liksom lite smått naturligt. Typ Real Madrid, typ FC Barcelona, typ Östra Deje IK. För att ta tre helt likvärdiga exempel.
Real Sociedad är dock hemmahörande i en stad som heter Donostia – på baskiska. Mer bekant som San Sebastían på spanska och svenska. Stadion där laget spelar sina hemmamatcher heter Estadio Municipal de Anoeta. Där hade jag en gång i tiden banrekord. Väldigt mycket beroende på att jag var en av de allra första som hoppade där.

På det som sedan arton år alltså är Real Sociedads hemmaarena arrangerades junior-EM 1993. Jag hade kvalat in till detta mästerskap genom att den allra sista kvaldagen i sommarens värsta ösregn klarat kvalhöjden 214 cm med darr på ribban. I stort sett ingen i den svenska JEM-truppen hade en aning om vem jag var. Arenan som tog emot oss var fortfarande inte färdigbyggd. Jag minns än idag min fascination över det faktum att de höll på att lägga cement på gångvägarna utanför stadion i princip samtidigt som vi hade invigningsceremonin. Senare i livet insåg jag att det är så världen fungerar.
Alltså var vi de första som tävlade där, alltså hade jag delat banrekord både en och två och tre och kanske till och med fyra gånger i kvalet. I finalen hade jag överjävligt ont i vänsterhälen så det blev inte så mycket av med hoppandet. Klarade 206 cm i första, sprang under tre gånger på 210 cm och slutade elva. Aleksandr Zhuravlyov från Ukraina bevisade att alla som vinner juniormästerskap inte alltid lyckas som seniorer. Vyacheslav Voronin och Tomáš Jankú visade att man kan ta medalj på juniormästerskap och seniormästerskap. Jag bevisade att man kan misslyckas med att ta medalj på allt vad juniormästerskap heter och ändå vinna både det ena och det andra som vuxen.

I lördags var FC Barcelona på besök i både San Sebastían och på Estadio Municipal de Anoeta. Det var en match som alla räknade med att de skulle vinna. Det gjorde de inte. Matchen slutade 2-2. Fast man kan lyckas i livet även om man inte lyckas varje gång man är i Donostia.
Ikväll ska samma FC Barcelona möta AC Milan. Det kommer att bli en sjuhelvetes match förmodligen, trots att store Z inte kan vara med och spela. Jag har en känsla av att de rödsvarta från Milano kommer att få betala för de tappade blåröda poängen i lördags.
Själv följde jag upp mitt relativa misslyckande i San Sebastían med att vinna junior-SM i Karlskrona. Trots att jag hade ont i hälen.

Någonstans fanns det förmodligen en tanke och en poäng med det här inlägget. Det är möjligt att den försvann på vägen.

Wordfeud-count: 67-5…
…tunga förluster mot PowerPuffJohanna, Frollo1, Meijere, Senbelle och Sosar så här långt.


En gång hade jag banrekord här, det har jag inte längre.
En gång spelade Håkan Mild här, det gör han inte längre.
I lördags tappade Barca poäng här, det gör det inte ofta.


Dagens fundering…
12 september 2011 : Klockan 11:48

Blir verkligen en rattfylla ännu allvarligare om den sker i blåsväder?

Och i så fall, på vilket sätt?


Saxat från expressen.se…


Hem till Midgård…
11 september 2011 : Klockan 21:14

Senast jag spelade fotboll i Hagfors mötte jag en blåvit legend och barndomsidol i form av röde Ruben Svensson. Den gången såg Thomas Ravelli till att allt avgjordes på straffar. Idag avgjordes det också med en straff.

Den 28 maj firade IK Viking i Hagfors 100 år. Jag var på Hagforsvallen för första gången sen den 25 september 1990 och var med i ett kändislag som mötte en Viking-kombination. Jag gjorde vårt första mål och brände en straff i den straffläggning som Ravelli såg till att ordna genom att ge bort ett kvitteringsmål i sista minuten. Men vi i VIG-laget vann matchen och jag fick för första gången i mitt liv kliva in i en limousine.
Vackert så.

Idag var det seriematch och det var en helt annan sak.
Dels fick vi inte spela på A-planen. Den med de röda stybbanorna runt. Dels var det allvar och kamp om poäng mellan två bottenlag i division VI norra. Dels var det, milt uttryckt, inte riktigt lika gott humör på planen som i maj.
Vi gjorde 1-0 redan efter ett par minuters spel, elegant nickmål av Captain Morgan – som inte alls är kapten, men om han varit det så – och höll tätt bakåt tills det återstod ungefär lika mycket av första halvleken som det gått av densamma när vi gjort mål. 1-1 på ett långskott och halvtidsvila strax därefter.
Sen gjorde hemmalaget 2-1 och vi svarade med att göra 2-2 strax därefter. På ungefär samma typ av långskott som de hade kvitterat på. Bollen hängde kvar i luften i en evighet, den entaliga publiken hann gå och köpa kaffe och komma tillbaka igen, de hann gå iväg och köpa en korv med extra senap på…
…sen började bollen dala ner mot målet. Och in i detsamma och google-Bank hade gjort sitt första seriemål för året.

Vi tog över alltmer av spelet och precis som vi haft bud på 2-0 innan de kvitterade hade vi nu bud på ledning med 3-2 – när de fick straff.
Och naturligtvis förvaltades den och vi låg under igen.
Men säg den lycka som varade för evigt för våra motståndare denna eftermiddag. Vi rullade upp snyggt, fick ett klockrent inlägg från högerkanten och Stålmannen kvitterade till 3-3.
Sexton minuter kvar att spela.
Med elva minuter kvar gjorde de 4-3. Ridå ner – igen.
Vi lyfte upp ännu mer, ner på trebackslinje, full fart framåt. Skapade chanser. Och missade dem. Fick frisparkar. Och sköt bort dem. Slog passningar. Och sprang offside.
Tiden började rinna ut.
En sista frispark ett par meter utanför straffområdet. Hela laget upp, bollen in mot mål – och hands på hemmalagets lagkapten.
Straff!
Det är dramatik i division sex. Det finns få saker som är så allvarligt som division sex-matcher i fotboll. Vi kan väl konstatera att dagens fem utdelade varningar var kraftigt i underkant. Det blev så klart högljudda protester från hemmalagets sida när vi som bortalag fick en straff i absolut sista sekunden. Men straff är en straff, ett domslut ett domslut.
Lungan klev fram, tryckte iskallt in den till 4-4 och matchen var över så fort avsparken var slagen.

En poäng som kan visa sig bli viktig i en galet jämn bottenstrid. Fem lag inom två poäng i skrivande stund och två omgångar kvar att spela. Allt är öppet, men vi är med i racet och ovanför nedflyttningsstrecket på målskillnad just nu.


Trots både brassar, bulgarer, liberianer och ghananer i IK Viking av idag kan ingen någonsin mäta sig med röde Ruben


Ten…
11 september 2011 : Klockan 11:08

Det brukar sägas att man minns exakt var man befann sig när det hände. Medan hela världen vändes upp och ner satt jag på ett flygplan. Lyckligtvis satt jag på rätt flygplan.

När jag checkade in i Melbourne den där förmiddagen för tio år sedan tittade passkontrollanten på mitt pass och sa:
- Short trip!
…och log innan han stämplade ut mig ur Australien för senaste gången. Jag hade ankommit Brisbane exakt en vecka tidigare och han tyckte att det var i kortaste laget för en svensk att befinna sig down under.
Å andra sidan hade jag hunnit med att vinna Goodwill Games i Brisbane på nya årsbästat 233 cm, springa ärevarv i Stålmannen-tröja (något som renderade uppskattande mail från Australien i flera veckor efteråt), köpa ett par sjukt snygga (tyckte jag i alla fall) blågula surfarshorts, närapå frysa häcken av mig i Melbourne och ätit hamburgare både till frukost och lunch i samma stad.
Och förmodligen hade jag hört ”Down under” med Men at Work ett par hundra gånger.
Sen var det då dags att åka hem. Från Melbourne, via Bangkok och Köpenhamn till Karlstad. Säsongen var slut, en vecka ledigt från tränande stod för dörren och sen skulle det jäklar i mig bli åka av. Men först skulle jag hem.
När jag klev av för en kort mellanlandning var tanken att kolla in taxfree-butikerna. Flygplatsen i Bangkok var ju inget ställe jag besökte sådär väldigt ofta och nog kunde det vara bra mycket roligare där än i Ostrava, Vasa eller Frankfurt. Men alla, och jag menar verkligen alla, stor klistrade framför TV-apparater och tittade på något. Alltså såg jag min chans: Korta köer i butikerna...
Jag hittade dock inget spännande och samtidigt verkade ju TV:n mer spännande eftersom allt och alla stod och tittade på den.

Det var nog inte bara jag som inte trodde mina ögon. Först ett flygplan som flög rakt in i World Trade Centers ena torn och sen ett som flög in i det andra. Jag vet fortfarande inte vilken tid på dygnet det var när jag såg det, jag vet inte hur gamla nyheterna var – men för mig och för alla omkring mig var det något nytt.
Och vi skulle alla snart kliva på ytterligare ett flygplan.

Det sista jag hann se på TV var Usama bin Laden som uttalade sig. Vad han sa har jag ingen aning om. Om han tog på sig ansvaret eller inte, om han skyllde på någon annan eller inte. Men det var inte direkt någon skön känsla i magen att kliva på ett flyg mot Köpenhamn.
Samtidigt förstod nog ingen vidden av det som hade hänt – lyckligtvis.
Vi var rejält försenade till Kastrup och jag hade ett antal meddelanden på mitt mobilsvar när jag kom fram. Och det var först där och då som jag insåg omfattningen.

Världen blev sig aldrig mer lik efter den 11 september 2001.
Idag är det tio år sen.


Those were the days…
10 september 2011 : Klockan 18:59

När jag var en liten pilt och såg finnkampen på TV tyckte jag det var coolt att det fanns en Holm med. Han hette Arne i förnamn och hoppade tresteg. När jag själv debuterade i landslaget 1994 berättade jag om det för Arne. Då kände han sig gammal.

Finnkampen är en institution i friidrottsvärlden. Den enda i sitt slag och med en tradition som ingen annan. Jag kom att hoppa femton finnkamper i min karriär. Det var en upplevelse varje gång – på sitt sätt.

1994: Stockholm – fyra på 217 cm – 6-16 / 219-180
Debut i seniorlandslaget och yngst i hela herrkampen. Jag gjorde karriären dittills näst bästa tävling och blev bäste svensk, men fick se mig besegrad av alla de tre finska hopparna. Dagen efter slog Svenska Dagbladets dåvarande sportchef fast att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp. I damlaget hoppade Kajsa Bergqvist, i ungdomslandskampen Staffan Strand. Sune Sylvén hade fel.

1995: Helsingfors – femma på 206 cm – 5-16 / 196-213
Hösten då jag gjorde lumpen och hoppkänsla och form var på flykt. I ett regnigt Helsingfors gjorde jag min sämsta finnkamp, vi torskade grenen med 5-16 och landskampen mot ett finskt lag som tjänade grova pengar på varje svensk som de slog. Men jag slapp i alla fall göra lumpen två dagar.

1996: Helsingfors – fyra på 221 cm – 11,5-10,5 / 205,5-202,5
Första gången jag fick besegra en finsk hoppare iklädd landslagsdräkt. Tre svenska höjdhoppare födda samma år, 1976, vann grenen med minsta möjliga marginal och vi vann landskampen med tre poäng. På det hela taget en riktigt trevlig vistelse i den finska huvudstaden – trots att publiken kastade korv på mig och Staffan Strand på inhoppningen.

1997: Stockholm – etta på 222 cm – 16-6 / 198,5-207,5
Två år tidigare hade det blivit 5-16 i baken, nu blev det 16-6 åt rätt håll – trots att fyra av de sex hopparna var exakt de samma. Det blev ärevarv och vattengravsbad efter att jag och Staffan Strand delat segern i höjdhoppet. Sen delade Stefan Wagnsson och Jörgen Zaki segern på banketten. Samma helg förolyckades prinsessan Diana i Paris.

1998: Helsingfors – etta på 223 cm – 13-9 / 200-206
Min första seger på egen hand i ett kallt och blött Helsingfors. Efter att jag klarat segerhöjden rev jag ut mig på 240 cm bara för att det var kul och blött och kallt. Medan jag reste till Rieti för att hoppa galan där föll vi dock landskampen totalt med knappa sex poäng.

1999: Göteborg – trea på 219 cm – 16-6 / 210-198
Första gången på evigheter som Finnkampen avgjordes i Göteborg och ny trippelseger för de svenska höjdherrarna. Dessvärre hoppade jag bedrövligt illa och förlorade bland annat mot en junior som skulle komma att dominera trestegsvärlden inom ett par år. Det här var mitten på en märklig vecka som gav 213 cm i Karlstad på tisdag, 219 cm i Göteborg på lördag och 232 cm i Berlin på tisdag.

2000: Helsingfors – etta på 234 cm – 13-9 / 216-194
Jag och Jan-Erik Wanhainen hade shoppat loss i en leksaksbutik dagen innan tävlingen. Jag visste att jag var i form, visste att det kunde bli högt. Tre veckor innan jag OS-debuterade blev det nytt personbästa och finnkampsrekord med 234 cm i Helsingfors – sen blev det bad med mumintrollsbadboll och mumintrollsbadring i vattengraven på Olympiastadion.

2001: Göteborg – tvåa på 227 cm – 14-8 / 218-185
I slutet av en lång säsong orkade jag i alla fall bidra till svensk dubbelseger på samma höjd som segrande Staffan Strand. Kvällen efter drog jag och Kajsa Bergqvist till Brisbane för Goodwill Games – där blev det 233 cm, årsbästa och seger. Jag lämnade Austalien den 11 september.

2002: Helsingfors – tvåa på 230 cm – 14-8 / 187-223
Det blev storförlust för herrlaget totalt, men dubbelseger igen för herrhöjdarna. Jag fick dock nöja mig med andraplatsen, återigen på samma höjd som Staffan Strand – vi höjde direkt till 236 cm efter att vi tagit 230 cm, och nära sköt ingen hare heller den här gången.

2003: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 10-12 / 203-205
En av mina absolut tyngsta finnkamper. Jag var i bra form – men slarvade bort höjdsegern och dessutom segern i hela landskampen. Om jag blivit etta istället för tvåa så hade vi vunnit rubbet. Men nu fick Oskari Frösen bli finsk hjälte istället. Han slog mig aldrig igen och det var enda förlusten mot en finsk hoppare på mina tolv sista finnkamper…

2004: Göteborg – etta på 235 cm – 14-8 / 217-191
Första tävlingen efter OS-guldet och det kunde gått precis hur dåligt som helst. Istället gick det precis tvärtom och jag gjorde en av mina allra bästa tävlingar i karriären. 235 cm, seger, finnkampsrekord och dessutom landskampsseger totalt – svensk friidrott var het!

2005: Göteborg – etta på 221 cm – 14-8 / 197-212
Hade hoppat i Bryssel kvällen innan, var förkyld, sliten och helt utan hoppkänsla. Lyckades i alla fall rädda segern efter omhoppning på ett regnblött Ullevi en höst när jag inte vann speciellt mycket och inte hoppade speciellt högt.

2006: Helsingfors – tvåa på 228 cm – 15-6 / 201-204
De knappa rivningarnas kväll på den finska Olympiastadion. Ribban tycktes falla av minsta lilla beröring en kväll när jag återigen fick se mig besegrad i Helsingfors – lyckligtvis av en svensk den här gången. Tyvärr blev det finsk totalseger med tre ynkliga poäng – tio år efter att vi vunnit med lika lite på samma plats.

2007: Göteborg – tvåa på 223 cm – 12-9 / 199-203
Huvudvärk och magsjuka, men höjd skulle det hoppas ändå – och det blev trots allt en andraplats i en svensk dubbelseger. Det årets första och enda förlust mot Linus Thörnblad som nu vann sin andra raka finnkamp. Men å andra sidan ytterligare en sån där jobbigt knapp förlust totalt sett i landskampen.

2008: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 15-7 / 193-215
Inte helt ikapp tidsmässigt sedan hemkomsten från OS i Peking och inte full ordning och reda på hoppningen. Tog 221 cm först i tredje, men räddade situationen och blev tvåa bakom Linus Thörnblad, för tredje året i rad och noterade det årets första och enda förlust mot honom – igen.

Som Patrick Ekwall brukar säga: Det var inte bättre förr, det var annorlunda.


Man har ju varit närmare att klara höjder till och med i Helsingfors…


61 timmar…
10 september 2011 : Klockan 14:42

Första gången vi möttes borde ha varit för ganska precis tio år sen på det som då fortfarande hette Herman Anderssons bokhandel i Karlstad. Vi lärde känna varandra i sängen i min lägenhet på Gruvlyckan. Och vi umgås fortfarande då och då. I sängen, badkaret, soffan eller var helst det känns skönt. Jack Reacher och jag alltså.

Jag misstänker att det var en sån där ”Köp fyra pocketar, betala för tre”-grej som det alltid är på alla bokhandlar överallt och hela tiden. Jag plockade till mig fyra stycken. En av dem var ”Dollar” av Lee Child. En bok jag aldrig förut sett av en författare jag aldrig hört talas om. Men ibland prickar man rätt.
Boken tilltalade mig. Den var smart skriven, huvudpersonen Jack Reacher var den tuffaste, smartaste och snällaste killen i stan. En före detta militärpolis som sedan sitt avsked från armén levt på resande fot, utan adress, utan bagage, utan plikter, åtaganden och ansvar. Förutom en brinnande känsla för rättvisa och för att stå på de svagas sida.

”Dollar” följdes av ”Gisslan”, ”Bränd” och ”Besökaren” innan det blev ”Hetta”, ”Livvakten” och ”Dubbelspel” som i sin tur såg ”Fienden”, ”Prickskytten” och ”Misstaget” som uppföljare innan ”Trubbel”, ”Inget att förlora” och ”Det ögat inte ser” kom.
Jag har läst dem allihop och gillat dem likaså. Reacher fortsätter att vara den tuffaste, smartaste och schysstaste killen i stan. Kanske onödigt våldsam ibland, men aldrig mot dem som inte förtjänar det.

I Bok- och biblioteksmässans tidning här om året fanns en lång intervju med författaren Lee Child. Journalisten som skrivit artikeln kallade konstant Reacher för Reader.
Jag förmodar att han slarvat med researchen inför sin intervju.
Det tycks däremot inte Lee Child ha gjort inför de böcker han skriver, och det är alltid uppskattat. Det är också uppskattat att böckerna inte alltid följer den givna mallen. De kan lika gärna vara berättade i nutid som dåtid, ur Reachers eller en utomstående betraktarens ögon, i ett jag- eller de-perspektiv. Jag gillar sånt. Jag gillar Lee Childs sätt att skriva och hans sätt att bygga upp en historia och jag gillar Reachers oslagbara sinne för detaljer och för att lägga ihop ett plus ett och få det till två innan alla andra.

”61 timmar” är alltså den fjortonde boken i serien. Som översätts till svenska alltså. Det finns två till på engelska som väntar på översättning: ”Worth dying for” och ”The Affair”. Men medan jag kastar mig över både Jeffrey Archer, Frederick Forsyth och Clive Cussler på engelska, låter jag Lee Child översättas först. Jag har dock ingen aning om varför. Kanske skulle ge honom en chans på engelska, men är rädd att jag inte ska förstå alla detaljerna.
Det här är dessutom en av få så här långa bokserier som jag har lyckats läsa i rätt ordning, bara en sån sak.

I ”61 timmar” finner vi Reacher sovande längst bak i en buss på väg att råka ut för en olycka strax utanför en småstad i ett iskallt South Dakota. Reacher finner sig plötsligt inkastad i en historia kring knarkhandel, ett nyöppnat fängelse, korrupta poliser och ett vittne som måste skyddas till varje pris.
Det mesta är sig likt – och konstigt vore annars om man läst tretton böcker i serien förut. Men det är å andra sidan fortfarande bra. Reacher är Reacher även om han fryser och Child bygger upp storyn snyggt – även om det var relativt enkelt att avslöja vem som var the bad guy den här gången. Men oavsett vilket, jag ser redan fram emot att få se vad som är värt att dö för i nästa bok i serien.


På 61 timmar ska Jack Reacher hinna ställa allt till rätta och dessutom telefonflörta å det grövsta…


In the ghetto…
9 september 2011 : Klockan 10:59

25 år efter att Elvis dog var jag i Zürich. Det var jag inte igår. Trots att jag kunde ha varit det.

Jag är alldeles för ung för att ha upplevt kungens storhetstid. Han dog ju trots allt när jag bara var ett drygt år gammal. Men nog är ”Suspicious minds”, ”In the ghetto”, ”Always on my mind” och så vidare några av världens allra bästa låtar genom alla tider.
Dessutom är ”Walking in Memphis” en fantastisk låt. I alla fall med Marc Cohn. Dock inte med vare sig Cher eller han Idol-Kalle.
16 augusti 2002 hade det gått 25 år sedan The King gick bort och just den kvällen fick jag äntligen klara personbästa 235 cm på just Letzigrund i Zürich. Inte för att mitt hoppande då egentligen hade ett dugg med Elvis att göra. Men i tanken har de alltid kopplats samman.
Igår var det den första av två Diamond League-finaler. I Zürich. På Letzigrund. Fast på ett helt annat Letzigrund än det jag tävlade på 2002 (och 2000 och 2005) eftersom den gamla arenan ersattes av en ny inför fotbolls-EM 2008.
Stämningen verkar dock alltid vara lika hög på den nya som på den gamla arenan. Grejen i Zürich är att publiken inte bara klappar i takt, de som står på första raden närmast banan står dessutom och slår och slår och slår i reklamskyltarna. Det blir kort sagt ett jävla oväsen. Så också igår.
Och även om nog både en och två och tre av de aktiva hade jetlag sedan VM i Sydkorea så blev resultatnivån hög i många grenar. Yohan Blake sprang fortare än fort, Dayron Robles (som jag fortfarande anser blev bortdömd i Daegu) visade vem som egentligen är bäst på korta häcken och Kirani James visade att han är ännu bättre som 19-åring än vad han var som 18-åring.
Höjdhoppet vanns av Dimítrios Chondrokoúkis på 232 cm och alla som klassar det som en överraskning, sensation eller motsvarande kan inte ha sett ett dugg av VM-kvalet eller VM-finalen. Det var tredje gången i år som den 23 årige greken klarade just den höjden. Lägg därtill 2x231 cm och vi har en kille som är oerhört intressant för framtiden.
Dessutom blev han och jag fotograferade ihop efter tävlingen när jag slog personbästa utomhus med 237 cm i Aten 2008. Den gången satt han dock på läktaren.
Nu är det jag som tittar på och han som hoppar högt istället. Det är det som är tidens gång.

Jag hade själv en förfrågan om att åka ner och mediajobba lite i Zürich. Men fick tacka nej då jag redan var inbokad på annat håll sedan länge.
Det jag var inbokad på var en föreläsning på konferensen ”Statistik i planeringen – inta bara siffror” för Föreningen för kommunal statistik och planering på Karlstad CCC. Eftersom jag alltid varit en siffernisse kunde jag inte låta bli att tacka ja när jag fick förfrågan för nästan ett år sedan.
Det som gjorde saker och ting bra mycket mer intressant igår var att jag chockade kroppen och körde PowerPoint-fritt. Istället tog jag med mig två tuschpennor, lånade ett blädderblock och ritade och visade i bästa Kurt Olsson-stil – för oss som är gamla nog för att minnas honom innan han hamnade som gåtfarbror på ett fort i ett hav i en annan TV-kanal.
Fast det gick bra, kändes bra mycket mer avslappnat – och för all del också mer förvirrat – än när jag har en PP att stötta mig emot. Men å andra sidan var alla åhörare på gott humör både före och efter mitt föredrag och det är väl vackert så.

Wordfeud-count just nu: 30-0 i matcher!
Men för varje seger kommer man närmare en förlust…


Inte kungen av Zürich kanske, men å andra sidan kungen av nästan allting annat…


Quem dii diligunt, adolescens moritur…
8 september 2011 : Klockan 10:21

Det är svårt att inte ägna en hel del tankar åt Stefan Liv och hans närmaste en dag som idag. Jag träffade aldrig Stefan Liv så vitt jag kan minnas och jag inbillar mig att han var en man som man minns om man träffat.

Om man, som jag, håller på Färjestad i ishockey så var Stefan Liv en frustrerande motståndare – på det sätt som alldeles för bra motståndare alltid är. Det var han, och bara han verkade det som, som stod mellan Färjestad och ett SM-guld den där påskhelgen 2004. Framförallt på långfredagen.
Det var sjätte SM-finalen mellan FBK och HV71. Färjestad hade 3-2 i matcher och chansen att avgöra på hemmaplan. En chans man helt enkelt inte kunde missa. Inte minst efter att man året innan hade förlorat finalserien i fyra raka matcher mot Frölunda.
Jag hade på underliga vägar fått en biljett till matchen. Dessutom tidigarelagt min eftermiddagsträning – för den kunde jag inte strunta i, trots allt låg ett OS bara fyra och en halv månad bort – för att hinna till nedsläpp. Det var den säsongen som guldet skulle hem till Karlstad igen för första gången. Jag hade en svart t-shirt med just den texten tryckt i guld på mig under matchen.
Guldet kom inte hem den kvällen.
I HV-buren stod en vägg som hette Stefan Liv och han motade precis allt som motas kunde. Bortalaget vann med snöpliga 1-0 – vem som gjorde målet minns jag inte, det var det knappt någon som brydde sig om efteråt.
Festen i Karlstad uteblev å det grövsta den kvällen.
Det blev en lång fredag.
Två dagar senare spikade han igen en gång till. För fjärde gången i finalserien mot Färjestad det året. HV vann den sjunde och avgörande finalen med 5-0, tog hem guldet för andra gången i klubbens historia. Det var inget som helst tvivel om att den store hjälten hette Stefan Liv. Man var tvungen att beundra en sådan idrottsman, trots att han spelade i det lag som just besegrat det man själv hejar på.
Igår tog allt slut.
Alla ord är redan sagda, allt vackert är redan skrivet.
Vila i frid.


A thousand words…
7 september 2011 : Klockan 08:32

Så ordnade det sig ändå till slut igår kväll. Det var mållöst i en timme och lite till, men när bubblan väl sprack tack vare en, annan, kille som spelat för mycket vänsterback så rann det iväg till ett rätt normalt resultat.

Vi kan väl alla vara rörande överens om en sak. Och det är att om Sverige INTE hade slagit San Marino igår så hade det fått alla tidigare svenska idrottsfiaskon, de som stavas costaricaner, vitryssar och japaner, att framstå som en lätt viskning i jämförelse.
San Marino ligger sist på FIFA:s världsranking och även om det säkert finns en del andra småländer som är minst lika dåliga, eller till och med sämre, så SKA Sverige krossa ett land med mindre än 30000 invånare. Och det gjorde vi ju också till slut, det är ju alltid vi när det går bra och de när det går dåligt. De, landslaget, förlorade mot Ungern i fredags, men vi, Sverige, slog San Marino igår. Blev dock inte de 6-0 jag förutspådde i en bildtext här nedanför igår, men jag nöjer mig med 5-0 en dag som den här. Inte minst när det redan i halvtid igår fanns en facebook-grupp för oss som tyckte det hade varit roligt om matchen slutade 0-0.

Fortfarande mycket matematiska formler och beräkningar om vad som gäller för att Sverige ska bli bästa tvåa och gå direkt till EM. Men tydligen har statistiska centralbyrån och dess underhuggare enats om att det räcker med att vi ”bara” besegrar Finland borta och Holland hemma – sen är vi EM-klara.
Fast det där ”bara” är nog inte så bara. Holland gjorde 2-0 borta mot Finland igår. Men är det något som vårt broderland i öster har för vana så är det att göra kanonmatcher mot storebror Sverige – inte minst i Helsingfors. Att sen gå in och besegra världsettan Holland lär inte heller bli någon enkel uppgift, oavsett om de är EM-klara eller ej. Jag har en känsla av att oranjeboom sätter en hel del ära i att gå genom kvalgruppen helt utan poängförlust…
…dessutom ska vi aldrig någonsin glömma att Ungern jagar oss som en blodtörstig iller som trea i gruppen också.
Apropå både Finland och Helsingfors så är det finnkamp där i helgen. Fast det får vi nog anledning att återkomma till när det är så dags.

Själv har jag snöat in totalt på Wordfeud de senaste två dagarna. Efter att iPad’en legat i det närmaste orörd sedan min svåra Tiny Tower-craving för ett par veckor sedan så är det nu Wordfeud-besatthet som gäller. Och än så länge går det riktigt bra – elva spelade matcher har resulterat i elva raka segrar. Plus att jag leder samtliga av mina just nu pågående matcher. Skönt att alfapet-träningen med bröderna brothers i Grossbol för femtontalet år sen äntligen gör något slags nytta!

Avslutningsvis, bäst just nu: Adele – Rolling in the deep!


Som tur var gick den här besattheten över efter en vecka ungefär, nu är det nya cravings som gäller…


Min vänstra fot…
6 september 2011 : Klockan 08:24

Vid ett upphopp i höjdhopp är trycket på upphoppsfoten i runda slängar åtta gånger kroppsvikten. Väger du 70 kg är trycket alltså 560 kg. Enkel matematik. Det bevisar också ett par saker: Kroppen är stryktåligare än vad man tror, kommer du fel gör det ont och ju mer du väger desto ondare gör det.

Fotbollsträning på Tallmovallen i blötan igår. Redan för drygt två veckor sedan trampade jag snett i matchen mot IFK Velen. Men eftersom jag var bra igång och varm så kändes inte stukningen så illa just då. Det var desto värre och mer svullet dagen efter.
Igår, när vi körde kvadraten (något som jag inom parentes sagt är fullständigt värdelös på) så hände det igen. Ett lättare snedtramp, men det kändes ändå helt ok. I och med att det var så pass nyligen det hände senast så är ju foten lite smått glapp redan från början – och ju oftare man trampar snett, desto mindre ont gör det nästa gång.
Alltså krigade jag och vänsterfoten vidare.
Avslutningsövning, en man får en boll på kanten, lyfter in den mot två andra som försöker avsluta. Enklast möjliga alltså. Hög boll kommer, jag vet att jag inte kommer att nå den ens om jag hoppar högre än jag någonsin har gjort, bestämmer mig på en bråkdels sekund för att ändå hoppa och markera att jag försöker. Då smäller det igen.

Jag väger inte längre 70 kg, jag väger mer. Jag är inte längre lika stark i fotlederna som jag en gång var, jag har inte kört fotstyrka på över tre år.

Jag landade inte snett dock. För jag kom aldrig så långt. Redan när jag satte i foten för att hoppa upp så vek den sig under mig och jag kunde liksom nästan höra – framförallt känna, men nästan höra – hur ledband och ligament och fan och hans moster drogs ut där nere i det som en gång var mitt viktigaste arbetsredskap och som jag därför vårdade ömt.
Jag måste börja ta hand om mina fötter igen, det är då ett som är säkert.

När jag haltade av planen kändes det som om jag skulle vilja både svimma och kräkas.
Frågan var bara vad som skulle hända först när jag rasade ihop bredvid målet och bakom planen. Lyckligtvis var lagkamrater snabbt på plats. Killen som spelat för mycket vänsterback var fram och offrade sin helt igenom äkta Hugo Boss-tröja köpt i Bulgarien för tjugotvå kronor för tio år sen. Med den la han tryck på foten. Coach Bellan tryckte samtidigt till med sina starka nävar. När jag tröttnat på att ligga på rygg i blötan så haltade jag den långa vägen – för naturligtvis var vi på A-planen och inte på B-planen – till omklädningsrummet, spolade kallt vatten på fothelvetet i ett tiotal minuter, knäckte en ispåse, drog en binda runt och led en stund till.

Men faktum är att den fot som jag trodde inte skulle gå att stödja på över huvud taget idag känns riktigt bra. Ett par varv tejp på träningen imorgon och jag borde i alla fall kunna vara med och leka lite. Sen är det bara att börja köra fotstyrka ordentligt framöver, annars lär det inte bli något veteran-SM i höjdhopp nästa år heller.

Ikväll är det San Marino-Sverige, ska vi tippa på att det blir en 6-0 till Sverige eller så.


Någonstans i gyttret ligger en fotbollsplan där Sverige förhoppningsvis vinner solklart ikväll…


Back to the Future…
5 september 2011 : Klockan 10:52

Så var då friidrotts-VM i Daegu över. Mycket gick som många trott på förhand: Det mesta handlade om Bolt, jag blev av med ett banrekord och Sverige tog inga medaljer. Men ett VM vore inte ett VM om det inte också innehöll en massa överraskningar.

Att Usain Bolt skulle tjuvstarta på 100 meter hade jag inte väntat mig, inte att han skulle springa så fort som han gjorde på 200 meter heller och ännu mindre att han och hans tre compadres skulle slå världsrekord i korta stafetten.
Jag hade på förhand heller inte trott att Sally Pearson skulle blåsa i mål på 12.28 på korta häcken för damer eller att Christian Taylor skulle flyga närapå arton hela metrar i tresteget.
I Daegu fick vi också lära oss att Ibrahim Jeilan springer bra mycket snabbare än Ibrahim Baylan, att Kirani James kanske inte har större än LaShawn Merritt men springer snabbare ändå och att man kan komma från USA och ändå vinna 1500 meter. Det var ett VM som blev som VM blir mest. Några av de stora favoriterna infriar alla högt ställda förväntningar. Andra hamnar på omslaget till programbladet och misslyckas kapitalt.

För Sveriges del blev VM ungefär som väntat. Vi tog inga medaljer, men det hade nästan ingen heller trott på förhand – och egentligen är det inget konstigt med det.
När SM avgjordes i Gävle för drygt tre veckor sedan var min första reaktion när jag såg resultatlistan i herrarnas höjdhopp att den var väldigt lik den resultatlista jag själv var med och presterade vid SM i Borlänge 1993. Och VM i Daegu 2011 blev för svensk del på många sätt likt VM i Stuttgart 1993.
Inga medaljer, en handfull finalplatser och rubriker om fiasko i kvällspressen. Fascinerande att den kvällspress som redan på förhand dömt ut svenska truppen och berättat för alla sina läsare att ingen hade chans att ta medalj konstaterar att det är fiasko när ingen heller tar medalj. Å andra sidan var det väl det alternativet eller vad-var-det-jag-sa-vinklingen som gällde.

Fast jag tillhör dem som anser att det finns hopp för svensk friidrott. Det finns en ung och lovande generation bakom de som var i Daegu nu – och som är det bästa vi har för tillfället, vi får inte glömma det. Vi kunde inte ha skickat några andra till Sydkorea och trott att de skulle ha gjort bättre resultat än de som var där.
Men ser man på de resultat som svenska ungdomar och juniorer gjort på internationella mästerskap de senaste åren så ser det lovande ut. Men det krävs tid och tålamod, det krävs att de får vara friska och skadefria, träna på som planerat och utvecklas i sin egen takt. Det är inte i London 2012 som svensk friidrott ska vara stark igen, det är kanske först vid EM 2014 och OS 2016 som det ska börja hända grejer igen.

Det kan ju för övrigt vara intressant att jämföra, man ska ju alltid göra det enligt huvudpersonen i ”Mitt liv som hund” – så då gör vi väl det.
Sverige hade alltså en fjärde, en femte, en sjunde och en elfteplats i Daegu.
Spanien hade en tredje och en fjärdeplats – och inget mer bland de åtta bästa.
Portugal hade en femte, två sjätte, en sjunde och en åttondeplats. Serbien hade en sjätte och en sjundeplats.
Brasilien hade ett guld, en sjätte och två åttondeplatser.
Rumänen hade en sjätte och en åttondeplats.
Italien hade ett brons, en fjärde, en femte och två åttondeplatser.
Så det är ju faktiskt inte så att det bara är vi i Sverige som inte badar i medaljer efter varje friidrotts-VM som avgörs.
Ja, det var bättre för åtta år sen i Paris, men det var precis lika illa för sexton år sen i Göteborg. Ibland kan det vara bra att komma ihåg det när man målar fan på väggen och dömer ut svensk friidrotts framtid.


Precis som i Göteborg 1995 blev det ukrainskt guld i damernas tresteg och precis som 1995 tog Sverige inga medaljer i Daegu 2011…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Gillar jag det jag gillar?
4 september 2011 : Klockan 17:00

Under de senaste veckorna har jag läst och läst och läst i Clive Cusslers senaste roman om sin lika odödlige som evige hjälte Dirk Pitt. Det är den tjugoförsta boken i serien och jag har läst dem allihop. De senaste dagarna har jag dock börjat fundera alltmer på varför.

Sommaren 1997 var jag skadad i vänsterfoten. Så istället för att åka Europa runt och hoppa högt ägnade jag sommaren åt att cykla till biblioteket i Forshaga, låna böcker, cykla hem och lägga mig i sängen och läsa. Bland annat plöjde jag mig igenom både Iliaden och Odysséen. VM gick i Aten den sommaren och jag ville i alla fall ägna mig åt något grekiskt, det fick bli Homeros två stora epos.
Vid ett av mina många återkommande besök på biblioteket så la jag märke till en bok av en författare jag aldrig hade hört talas om förut. Den stod inte med ryggen utan med omslaget utåt i hyllan och skrek åt mig att läsa den.
Det var mitt första möte med Clive Cussler, Dirk Pitt, Al Giordino och hela det stora gänget i den fiktiva organisationen Numa. Jag var fast. ”Den gömda skatten” blev den första boken i en lång rad jag skulle komma att läsa av Cussler. Jag lånade och köpte alla böcker jag kom över av honom, jag orkade inte ens vänta på att de skulle översättas till svenska utan köpte dem på engelska istället. Jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå.
Fast samtidigt visste jag ju precis hur det skulle sluta – lyckligt, varje gång.

Jag har många gånger genom åren trott att jag läst den sista boken i serien. För det lyckliga slutet har liksom varit slutgiltigt på något vis. Men det kommer alltid en ny och jag köper den alltid.
Men jag har allt mer börjat undra varför.

Om någon frågar mig om vilken favoritartist jag har så svarar jag, mer eller mindre av ren slentrian, allt som oftast tre olika namn: Mauro Scocco, Robbie Williams och Kent.
Men ärligt talat. Robbie Williams senaste skiva har jag inte ens brytt mig om att köpa. Helt enkelt beroende på att den som kom innan inte var mycket att ha och att jag knappt ens har hört den i sin helhet. Så den senaste Williams-skiva som jag köpte och tyckte var bra kom 2005, det är sex år sen, och den som kom innan dess släpptes redan 2002.
När Kent släppte sin andra skiva, ”Verkligen”, i mars 1996 stod jag och hängde på låset på Megahertz i Karlstad. Jag var förste man in i butiken och därmed också först att köpa plattan. De senaste tre Kent-skivorna äger jag, men jag skulle knappt kunna nämna en låttitel ens om jag fick betalt. Jag skulle allvarligt talat inte kunna sjunga en hel låt från någon av de tre skivorna ens under pistolhot. Den senaste Kent-skivan som jag tyckte var riktigt, riktigt bra kom 2002.
Och lite samma sak är det med Mauro Scocco. Han släppte sin senaste platta på min födelsedag nu i våras och självklart köpte jag den. Lyssnade på den två gånger om samma dag – men har inte hört den i sin helhet en enda gång sedan dess. Hans förra skiva kom 2007 och den lyssnade jag till sporadiskt när den var ny, men den har stått i skivhyllan sedan dess.

På sätt och vis är det samma grej med mat. När någon, oftast en journalist som ska göra en faktaruta, frågar om vad jag har för favoritmat så svarar jag mammas lasagne. Och mammas lasagne är verkligen fantastiskt god, jag har än till denna dag inte träffat någon som gör godare. Men faktum är ju att jag trots allt inte har bott hemma hos mamma och pappa på över tio år, så antalet gånger jag ätit just denna maträtt de senaste tio åren går att räkna på ena handens fingrar.

Allt detta slutar i en fråga som jag börjat ställa mig själv: Gillar jag fortfarande det som jag offentligt säger att jag gillar. Det är ju bara att inse att Clive Cusslers böcker inte fångar mig nu som de gjorde förr. Varken Williams, Scocco eller Kent får mig längre att sjunga med och skråla högt i bilen, duschen och ensamheten. Mammas lasagne är förmodligen fortfarande supergod, men jag har inte smakat den på evigheter.

Å andra sidan kanske det här bara är tecken på att jag utvecklas, blir klokare och går vidare i livet. I alla fall vad gäller litteratur och musik. När det kommer till mat kanske det vore läge att åka hem till mamma och äta lasagne snart.


Nio senaste världsmästarna i höjdhopp
2011: Jesse Williams, USA, 235
2009: Yaroslav Rybakov, RUS, 232
2007: Donald Thomas, BAH, 235
2005: Yuriy Krymarenko, UKR, 232
2003: Jacques Freitag, RSA, 235
2001: Martin Buss, GER, 236
1999: Vyacheslav Voronin, RUS, 237
1997: Javier Sotomayor, CUB, 237
1995: Troy Kemp, BAH, 237


Fruset offer – Giles Blunt
Flera ungdomar anmäls försvunna i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay och när en av dem hittas mördad skärps läget avsevärt. Polisen John Cardinal sliter i sitt anletes svett för att hitta mördaren samtidigt som han själv jagas av en gammal skuld ur det förflutna. Han utreds i det tysta av sin egen kollega medan hans hustru i samma veva blir intagen på sjukhus. Boken har fått grymt bra kritik i media och av författarkollegor till Blunt. Så otroligt fantastisk är väl kanske inte boken. Den är bra, inget snack om saken, men trots alla svängar så vet man på ett allt för tidigt stadium vem brottslingen är och eftersom böcker av det här slaget alltid slutar lyckligt så.


Göteborg – den 3 september 1989
Kils AIK friidrott var på resa till Göteborg, det var Liseberg på lördag och friidrottstävlande på klassiska Slottsskogsvallen på söndag. Själv inledde jag med 9.32 på i tresteg och hamnade långt ner i resultatlistan – och förlorade dessutom mot en ynglig i blå-och-vit-randig tightsdräkt. Jag och Robert Kronberg skulle komma att ha mycket att göra med varandra under de år som låg framför oss. I höjdhoppet besegrade jag honom och nästan alla andra. Slog personligt rekord med 158 cm och blev tvåa. Det var Mölndals AIK som arrangerade tävlingen och de plockade in några av sina stjärnor som prisutdelare – bland annat längdhopperskan Erica Johansson. I pojkar 13 höjd var prisutdelaren dock en helt annan, nämligen släggkastaren Tore Gustafssons mamma. Det hade sin charm det med.


Friidrotts-VM är alltid en höjdare. Det kvittar hur få eller många medaljer Sverige tar, när det drar ihop sig till stora friidrottsmästerskap så blir jag som ett barn på nytt och sitter klistrad framför TV:n. Förr var det specialbilagor för att hänga med, nu är det all världens Internetsidor istället.

Favoriten tjuvstartar på 100 meter och massor av ”experter” skriker på regeländringar. Men är det inte det som är hela grejen med idrott, att samma regler ska gälla för alla – till och med för det superstora affischnamnet…

Det kom krypande lite försiktigt i halsen i lördags, övergick till snuva på söndag, hosta och feber och tappade rösten tills på onsdag. Förkylningar är aldrig roligt och de har en förmåga att komma som ett brev på posten i början av hösten…


Få skivor har snurrat fler varv i stereon i mitt liv än den här, men av de senaste Scocco-plattorna har jag inte hört lika mycket…


Crescent dawn…
3 september 2011 : Klockan 16:55

Han kom in i mitt liv som ett yrväder en sommardag 1997 och har liksom nitat sig fast sedan dess.

På den tiden jag verkligen höll min hemsida levande så recenserade och kommenterade jag alla böcker jag läste här. Men sedan jag la höjdhoppsskorna på hyllan så började också hemsidan dö ut och så också bokrecenserandet. Men om jag nu ska blogga och schlogga om vartannat kan jag ju lika gärna kommentera de böcker jag läst ut också här.

Sommaren 1997 blev det åtskilliga cykelturer till biblioteket i Forshaga. Min vänsterfot var i olag och det blev inte så mycket höjdhoppande och tävlande. Desto mer läsande. Ett av dessa biblioteksbesök gjorde att jag fick med mig Clive Cusslers ”Den gömda skatten” hem och jag fastnade direkt. Jag lärde känna Dirk Pitt, Al Giordino, Rudi Gunn och en massa andra mer eller mindre sannolika karaktärer, både onda och goda.
Sedan dess har jag läst varenda bok i serien. Jag började till och med snickra på en svensk Clive Cussler-hemsida, men droppade det projektet efter ett tag. Mer än en gång har jag trott mig ha läst den sista boken i serien eftersom det alltid lika lyckliga slutet har känts så slutgiltigt. Men Dirk Pitt är som den gamle australiensaren – han kommer alltid tillbaka.

Den senaste boken i serien, som är den tjugoförsta i ordningen (den första kom redan 1973), heter ”Crescent dawn” – återstår att se vad det kan tänkas översättas till så småningom – och som vanligt är det hemska skurkar, vackra kvinnor och en odödlig hjälte i form av allas vår Dirk Pitt.

Egentligen har jag nog växt ifrån de här böckerna. I vart fall så fascinerar de mig inte längre på samma sätt som de en gång har gjort. Men det känns liksom som om jag ändå måste läsa dem. Jag vill ju veta hur det ska gå för en man som följt med mig de senaste fjorton åren av mitt liv, även om han inte alls åldras i samma takt som jag gjort... han borde ju ha varit i trettioårsåldern redan när han bärgade Titanic 1976 och han är ju inte direkt 65 nu… Men allt är möjligt i litteraturens underbara värld.

Några ord om boken då:
Ett romerskt skepp som med nöd och näppe undkommit en piratattack på 300-talet. Ett brittiskt krigsskepp som exploderar mitt i Nordsjön under första världskriget. Kan de verkligen kopplas samman med de explosioner som drabbat flera moskéer i Egypten och Turkiet sommaren 2012?
Dirk Pitt ställs inför ett syskonpar som är beredda att döda allt och alla som kommer i deras väg i jakten på sitt mål – att återskapa det Ottomanska rikets forna storhet.

Som jag redan sagt har jag nog blivit lite för vuxen för de här historierna vid det här laget. Det roar dock för stunden och jag gillar Cusslers humor – lite av det som min svensklärare på högstadiet kallade James Bond-humor. Den här boken följer det vinnande konceptet från de första tjugo i serien – och kommer det en tjugoandra så kommer


Nummer 21 i ordningen, för mer info besök gärna Cusslermen


A beautiful mind…
3 september 2011 : Klockan 10:56

Det blev en tung fotbollskväll igår. Både på Tallmovallen och på det som hette Népstadion när jag senast var där och hoppare. Men jag tycks helt uppenbart ha gjort någon form av intryck på en man i en bruksort längs Klarälven.

Det har varit en tung säsong för ÖDIK så här långt i norra sexan. Det började bra med två rakar segrar, 7-0 i målskillnad och faktiskt serieledning efter två omgångar. Sen har det dock inte gått lika bra. Vi har varit nere och vänt på niondeplatsen, av tio lag, men lyckades via 2-2 förra fredagen masa oss upp till säker mark på åttondeplatsen.

Igår mötte vi IFK Munkfors, som ligger tvåa och jagar kvalplats uppåt till division fem. Vårens möte lagen emellan slutade 1-0 till munkforsingarna efter ett lycka till-skott från 30 meter i en match där de å andra sidan hade ett totalt spelövertag.
En poäng för oss skulle, hur man än vrider och vänder på saken, ha varit en framgång igår. Och det såg riktigt bra ut – riktigt länge. 0-0 stod sig första halvleken ut och även om de helvita gästerna hade spelövertaget så skapade de inte speciellt mycket. Och när ett på pappret bättre lag inte lyckas göra mål blir de till slut stressade och irriterade – det slår liksom aldrig fel.
Klockan tickade och tickade och tickade också i andra halvlek – men tillslut brast fördämningen bakåt och vi släppte in en boll med bara 10 minuter kvar…
…och sen en till fem minuter senare…
…och av den där välbehövliga ”bonuspoängen” som vi kunde snott från ett topplag till vår bottenstrid blev till slut intet.

Och trots att jag bara spelade ett tjugotal minuter igår så måste jag ha gjort något slags intryck på invånarna i bruksorten eftersom jag inatt fick ett meddelande på facebook från en för mig okänd vaktmästare boende i Munfors att jag är ”en snobbig diva”.
Återstår att se om fortsättning följer i den frågan…

Lika illa som för ÖDIK gick det ju för Sverige igår, fast på sätt och vis tvärtom. För medan vi spelade på hemmaplan och var nederlagstippade var Sverige favoriter och spelade borta. Sedan några år tillbaka är den mäktiga stadion i Budapest omdöpt efter Ungerns störste spelare genom tiderna, Ferenc Puskás, men när friidrotts-EM gick där 1998 hette den fortfarande Nápstadion – som, om jag är korrekt underrättad, betyder Folkets stadion.
När Sverige spelar kvalmatcher där så brukar ju allt ordna sig med att Zlatan gör något synnerligen suspekt mål på övertid. Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som . Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som det innebär att försöka reda ut vilka chanser Sverige har att bli bästa tvåa i kvalet och gå direkt till EM i Polen/Ukraina nästa år, de hypoteserna lämnar jag åt kvällspressens experter och nöjer mig med att konstatera att allt det där ändå löser sig tids nog.

Precis som det förhoppningsvis gör för ÖDIK i division VI norra Värmland. Med tre matcher kvar att spela är den matematiken nämligen tämligen enkel: Vi har tre matcher kvar att spela, vi har bland annat kvar att möta båda de två lag som ligger bakom i oss i tabellen och om vi slår dem båda två så hänger vi kvar i serien!
Sen får bodybuildern från Munkfors tycka vad han vill.


Här blev jag EM-sjua när det hette Népstadion, igår förlorade Sverige på Ferenc Puskás Stadion…


Election…
2 september 2011 : Klockan 15:56

Jag tycks, lite smått i skymundan till och med för mig själv, ha gått och vunnit borta i Daegu.

För fyra år sen valdes jag in till IAAF:s aktivas råd och eftersom det är ett av de minst betungande uppdrag som jag någonsin har haft – vi har haft ett möte sedan dess – så ställde jag på Svenska friidrottsförbundets förfrågan upp också i årets omröstning.
Av 1840 röstberättigade aktiva under pågående VM var det 479 som orkade bry sig om att rösta och 463 röster som godkändes (att de hade prickat för exakt sex kandidater var, varken mer eller mindre.)

Av dessa 463 var det 397 som kryssat i undertecknad. Tvåa i omröstningen blev den polska stavhopperskan Monika Pyrek med 372 röster och trea Japans världsmästare i slägga: Koji Murofushi med 368.
Övriga tre invalda blev David Oliver, USA, Manuel Martinez, ESP och Benjamin Limo, KEN.
Nu är frågan om vi kommer ha mer än ett möte de närmaste fyra åren.

Men om inte annat bådar ju denna seger gott med tanke på att jag kandiderar till IOK:s aktivas råd vid omröstningen i London nästa år, trots att det är tre år sen jag la skorna på hyllan så verkar i alla fall friidrottarna minnas mig fortfarande.


Kanske är jag den ende division VI-spelaren i fotboll som haft makt över världens bästa friidrottare…


20 years after 2…
1 september 2011 : Klockan 19:22

Så blev det ändå Jesse Williams som vann till slut. Även om han varit den bäste hopparen i år, sett till utomhussäsongen, så vågade jag nog ändå inte tro att han skulle bli världsmästare. Men det är ju 1 september.

Tretton man kom till start. Ganska väntat fick ett par av dem problem redan på inledningshöjderna. Darvin Edwards, som var en av de stora överraskningarna i kvalet i förrgår, blev förste man att försvinna. Han tog med sig både Dmytro Dem’yanyuk (som tillsammans med pappa Aleksey har världsrekord i far+son-hoppning 235+233) och Donald Thomas ut på 225 cm. Och tio man hoppade vidare på 229 cm. Nio man hoppade, åtta klarade och nio hoppade vidare, utan en av de andra kvalknallarna Guowei Zhang, på 232 cm.
Sju man klarade den höjden och om jag räknat rätt i hastigheten var det första gången sedan OS-finalen i Sydney 2000 som sju man klarade den höjden i en och samma tävling!
Så långt var två man felfria: Jesse Williams och jättesensationen Trevor Barry. Williams fortsatte sin felfria svit och i övrigt var det bara Aleksey Dmitrik som klarade 235 cm och guldet blev amerikanskt, silvret ryskt och bronset bahamanskt.

Sedan jag la av med höjdhoppet hösten 2008 har det varit ryska guld i samtliga internationella mästerskap: Ukhov vann IEM 2009, Rybakov VM 2009, Ukhov IVM 2010, Shustov EM 2010 och Ukhov IEM 2011 – men nu blev det USA.
Precis som det blev på dagen för 20 år sedan. Den 1 september 1991 vann Charles Austin VM-guld i Tokyo på 238 cm. Själv vann jag Svealandscupen i Sollentuna på 193 cm. En bra dag på många håll och sätt.
Det är också här som jag lite inom parentes och finstilt helt utan andra kommentarer bör nämna att jag tävlade mot Jesse Williams 21 gånger under min karriär…
…jag slog honom 20 gånger.

Det har annars varit ett väldigt bra höjdhoppsår i år, det kan ingen (eller jo en…) förneka.
Så här långt i år har 24 hoppare levererat totalt 81 tävlingsresultat på 231 cm eller högre. För att hitta fler får vi gå tillbaka till 1994!!
Det året gjorde 27 hoppare totalt 110 resultat över 231 cm – Javier Sotomayor stod för 30 av dem, varav 9 dessutom var över 240 cm!!
Tittar vi bara på utomhusresultat så har 20 hoppare mäktat med 59 resultat över 231 cm. För att hitta ett bättre utomhusår får vi gå tillbaka ända till 1994, igen, då 19 hoppare stod för sammanlagt 66 resultat över 231 cm.
Efter ett tunt 2010 (bara 39 resultat över 231 cm sammanlagt på hela året!!) så har manligt höjdhopp, lite i det tysta eftersom vi inte har några framgångsrika svenskar just nu, fått ett rejält lyft i år. Varför är oerhört svårt att svara på, men lite av en generationsväxling är på gång. Av dagens tretton VM-finalister var Trevor Barry äldst med sina 28 år och det var med två killar födda 1991.
Alltså samma år som en amerikan senast vann VM-guld!!

VM i Daegu har levererat relativt dåliga segerresultat i många grenar. Dagen bjöd på ett lysande undantag i form av Lashinda Demus. Hennes segertid på 400 meter häck är den tredje bästa någonsin!!
Ironiskt nog var David Greenes segertid på herrarnas 400 meter häck den sämsta i VM-historien.
Men han är å andra sidan inte mindre världsmästare för det!!

Inatt väntar kval för Christian Olsson och jag önskar honom verkligen all lycka och välgång! Ett hopp och finalklart vore verkligen drömscenariot. Det var ju så det brukade fungera förr om åren och det får gärna göra det igen.


Tangerat VM-rekord och guld för exakt 20 år sedan. Fem år senare vann han OS. De kallade honom Snake, han heter Charles Austin…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011