Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Jag leker med ord
18 februari 2013 : Klockan 17:42

Då var det dags att dra sitt strå till stacken igen då. Och en sådan här krönika är ju inget man snyter ur näsan hur som helst även om det brukar bli gjort – i sinom tid. Så än är det ingen ko på isen.

Jag är rätt bra på att hålla chefredaktören på både halster och sträckbänken när det gäller inlämningen av mina krönikor. Det är till och med möjligt att han börjar få gråa hår. Men han är väl så pass gammal i gården att han vet att förr eller senare kommer ett mail som en skänk från ovan utan att han behöver ge mig en knäpp på näsan eller att jag behöver kräla i stoftet. Det gäller bara att ha lite is i magen.

För det är ju ingen ko på isen. Jag ser till att komma till skott med skrivandet innan jag sitter där med skägget i brevlådan. Så det finns ingen som helst anledning att måla fan på väggen, det är betydligt bättre att leva på hoppet. Sakta med säkert så blir det ju gjort. Bara jag tar det lite pö om pö.

Men visst. I viss mån skjuter jag mig själv i foten när jag sitter hemma och ugglar, rullar tummarna och är sen att skrida till verket. Plötsligt blir det skarpt läge och goda råd är dyra. Då reser jag mig som fågel Fenix ur askan, tar i med hårdhandskarna och ger mig i kast med att skriva för fulla muggar. För har man tagit Fan i båten så får man ju ro honom i land. Det finns liksom ingen anledning att kasta in handduken eller yxan i sjön. Och inte behöver man jaga mig med blåslampa heller, för jag lägger minsann manken till i mitt anletes svett.

Det funkar liksom inte att sopa problemen under mattan. Eller att sticka huvudet i sanden. Nej, det är bättre att spotta i nävarna och kanske till och med trolla med knäna. Annars får man ju stå där med sin tvättade hals och möta sitt Waterloo. Det gäller liksom att ha ett ess i rockärmen och smida medan järnet är varmt, även om det stundtals känns som om man slår knut på sig själv. Men man tager vad man haver när det kommer till idéer till krönikor. Det gäller bara att polletten trillar ner och att det går upp ett Liljeholmens, sen är det bara att ge järnet och skriva.
När det kommer till kritan är det inte svårare än så.

Det var faktiskt nära ögat att det inte blev någon krönika den här lördagen. Men i grevens tid började jag se ljuset i tunneln. Sen fick jag eld i baken precis när det började brinna i knutarna. Men nu tror jag faktiskt att vi kan blåsa faran över, för det gick ju som smort det här. Helt plötsligt fick jag ju vind i seglen och kom undan helskinnad och med blotta förskräckelsen.
Ja, man kan säga att jag knöt ihop säcken i elfte timmen.

Nu finns det kanske det som tycker att den här krönikan inte är mycket att hänga i julgranen eller att jag helt är ute och cyklar. Och det är säkert någon som den inte faller på läppen. Men låt mig få tala till punkt innan ni får något om bakfoten. Ni måste förstå hur landet ligger här. Jag är inte ute efter en fjäder i hatten, jag vill bara visa att jag är med på noterna när det kommer till att leka med språk och idiomatiska uttryck.


Världens längsta män
272 cm – Robert Wadlow
267 cm – John Rogan
263 cm – John F Carroll
257 cm – Leonid Stadnyk
251 cm – Väinö Myllyrinne
251 cm – Edouard Beaupré
251 cm – Sultan Kösen
249 cm – Bernard Coyne
249 cm – Don Koehler
249 cm – Vikas Uppal


31 låtar – Nick Hornby
Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, etc) skriver om, precis som titeln antyder, 31 låtar som betytt mycket för honom genom åren. Boken är också en genomgång av Hornbys syn på olika musikstilar och en uppgörelse med hans egen musiksmak och utveckling genom livet. Jag älskar Hornbys tidiga alster - som ju handlar om fotboll, musik och listor - men kan inte låta bli att tycka att det bara blivit sämre och sämre sen dess. Visst finns humorn också här och visst är det flyt i det som skrivits. Men det blir aldrig riktigt kul, aldrig riktigt intressant - vilket å andra sidan kan bero på att jag inte hört speciellt många av de låtar han skriver om, men tyvärr tror jag inte att det är enda orsaken.


Luleå – den 16 februari 1991
Det var en annan tid i en annan värld. Det var nattåg till Luleå i en verklighet utan internet. Det var ett urspårat tåg norr om Bastuträsk och buss sista biten till mitt livs första SM-tävling. Det var tjugo grader kallt ute och lördag. Klockan var 10:00 när kampen om SM-titeln tog sin början. I stort sett ingen visste vem den där lille killen från Kil var. Han visste å andra sidan inte speciellt mycket om någon av de andra heller. Sex hopp senare hade jag slagit mitt veckogamla personbästa två gånger om och säkrat det SM-guld som jag inte ens kunnat drömma om en sömnlös natt på ett tåg norrut genom vintersverige.


Man tycker ju att det gått lite halvknackigt och varit lite sisådär med formen ibland. Men plötsligt är Färjestad tvåa i Elitserien med häng på förstaplatsen – och snart är det slutspel!!


Man måste ju ändå tycka lite synd om alla hårt arbetande artister i det här landet som tvingas stå vid sidan om och se Sean Banan skoja sig vidare direkt till final i Melodifestivalen.


1976 föddes jag. Samma år arrangerade Montreal sommar-OS. Där vann Udo Beyer herrarnas kula – i veckan gick han ut och berättade att han var dopad. Det var ju så dags nu…


VaLEGOtines Day
14 februari 2013 : Klockan 09:51

Ja, så var det då dags igen, för den där dagen som är idag. Den 14 februari. Alla hjärtans dag. Valentines day.




Dream League Soccer 2.0
9 februari 2013 : Klockan 11:57

Här om veckan utgjöt jag ju lite av min ångest över iPhone-appen-spelet Dream League Soccer. Men jag kunde ju inte låta bli att fortsätta att spela det ändå. Så gick det som det gick.

Så vann jag då ligan med mitt grönvita FC Scholm United, för andra året i rad. Och dessutom vann jag Global Challenge Cup för tredje gången.


Sen sopade jag hem nästa steg. Det som kallas International Cup när man möter landslag. Vilket blir intressant eftersom jag bland annat mötte Spanien och då stod Iker Casillas i mål – för båda lagen. Samtidigt.


Nästa runda är Allstar Cup och där möter man klassiska lag. Som England 1966 eller, som i finalen, Argentina 1978.


Slutsteget är då att möta First Touch United och när man vinner där har man vunnit hela den så kallade tjottaballongen.


Och det har jag ju gjort nu. Så då är frågan. Vad ska jag göra nu?


Signalfel
9 februari 2013 : Klockan 08:32

Så gick det ju som det gick igår. Det spårade ur. Eller blev i vart fall något slags signalfel i synapserna där uppe i skallen. Eller igår och igår. Det var ju tre månader sen.

På spåret alltså. Jag och Katarina Mazetti vann ju säsongen 2005-06 när vi i princip sopade rent. Mazetti satt inne med kunskaper jag bara kunnat drömma om att ha. Så alltså blev vi tillfrågade att ställa upp i årets mästarsäsong. Och det gjorde vi. Och det började ju så bra. I första gruppmatchen hade vi sjukt bra flyt och plockade in 45 poäng. I andra gruppmatchen gick det inte lika bra, men vi vann och drog in 32 poäng. Mest poäng av alla i gruppspelet.

Sen gick det grus i det så kallade maskineriet. Vi bombade första resan. Men det gjorde ju Hoa Hoa och Hagen också. Jag tokbrände sportfrågan om Lars Frölander och Therese Alshammar. Och det känns ju mer än lovligt pinsamt. Framförallt Frölander-delen. Dels var jag ju själv med i det OS:et och dels är det ett av mina absoluta favoritögonblick i den svenska OS-historien. När Frölander dunkat händerna i kaklet, vänder sig om, tittar upp mot resultattavlan och liksom hoppar upp i vattnet med knuten näve och firar. Det var en sådan där bild av glädje och framgång som jag själv hade i bakhuvudet på vägen mot Aten fyra år senare.
Och ändå lyckas jag svara fel på frågan om vilken distans han vann. Skämmes. Ta. Mig. Fan!

Sen är ju inte hårdrock min grej. Jag har aldrig varit på en festival i hela mitt liv. Eller jo, det har jag ju förresten. Jag gjorde lite jobb för Karlstads universitet i samband med Putte i Parken i somras. Men det är en annan typ av musik. Sweden Rock lär jag aldrig besöka, av flera orsaker. För mig låter alla sådana där band likadant. Hade vi bara fått en fråga om en obskyr låt av Mauro Scocco eller singelbaksida med Kent eller Oasis så hade jag klippt den.
Men vi fick stryk av ett, som det heter, för dagen bättre lag.
Nu blir det en spännande final nästa vecka och jag har ingen aning om hur det går. Men om nu Ellinor Persson och Dick Harrison går och sopar hem det så kan jag i alla fall leva vidare i vissheten att jag är den enda nu levande människa som besegrat dem i en match i På spåret.

Min egen På spåret-framtid känns väl också osäker. Om jag nu någonsin bli tillfrågad igen.
Jag har varit med sex gånger. Vunnit två (en med Ingela Agardh och en med Katarina Mazetti). Jag har finalförlust (med Ingela), två semifinalförluster (en med Karin Hübinette och en med Katarina) och ett gruppspel (med Ebba von Sydow). Och årets omgång var på något vis den ultimata omgången att vara med i, så just nu känner jag mig nog rätt färdig med På spåret. Trots att det är ett av mina absoluta favoritprogram att både titta på och vara med i. Det senare för att man träffar så ofantligt många roliga och trevliga människor på SVT i Göteborg när man spelar in det.
Inget är ristat i sten, men jag vet inte vart jag är på väg i den frågan.


Man lever på hoppet…
8 februari 2013 : Klockan 11:52

Det blev ju inga 240 för Mutaz Essa Barshim i Banská Bystrica i onsdags. Ändå hade han ju ordnat till det så snyggt för sig. 215 i första, 230 i första och sen 236 i tredje. Bara fem hopp gjorda, segern säkrad – men tydligen ont i ryggen och ingen mer hoppning.

Igår gjorde jag själv något som jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Jag drog på mig de gamla höjdhoppsskorna. Det sista paret jag äger. Helt hela är de ju inte. Men vad gör man inte för en åttaåring i sin absoluta närhet.
Jag har gjort ett par saxhopp i höst. I joggingskor. Sånt gör ont i fötterna. Så jag tänkte väl att det kanske gör lite mindre ont med riktiga skor. Det gör det. Ett tag.
Men jag och den åttaårige hoppade i alla fall över tre meter tillsammans. Det har vi inte gjort så många gånger. Det finns ju dessutom goda förutsättningar för att vi kan fortsätta med det ett par år framöver. Mest beroende på att han förhoppningsvis utvecklas snabbare än vad jag avvecklas liksom.
Själv funderade jag mest på om jag skulle kunna orka med att hoppa två meter igen. Någonsin. Och det ska väl gå. Men det är inte hälsosamt. Och gör ont. Men kanske nästa vecka. Om åttaåringen är sugen på att hoppa höjdhopp igen.
Nåväl… några 240 kommer jag aldrig någonsin att hoppa igen. Å andra sidan är jag jävligt stolt över att ha gjort det en gång. Jag kommer inte hoppa 230 eller 220 igen heller. Förmodligen inte ens 210. Fast det har jag väl kanske redan gjort tillräckligt många gånger för en livstid kan man tycka.

När och var och hur Barshim ska ge sig på att sikta mot 240 nästa gång har jag ingen aning om. Däremot ska det bli intressant att se vad Robbie Grabarz hittar på i brittiska mästerskapen i helgen. Eftersom han bara brytt sig om att hoppa en enda tävling hittills i vinter är han inte bättre än delad nia i världen och sjua i Europa just nu. Och till och med Europeiska friidrottsförbundet har utropat Aleksey Dmitrik till storfavorit i inomhus-EM i Göteborg om tre veckor.
Lite tidigt kan man tycka. Inte minst som ryssarna inte ens tagit ut sin trupp till Göteborg än. Däremot har Dmitrik haft en bra vinter så här långt med 3x231, 1x232 och 1x236 på fem tävlingar. Inte kattskit för killen som spräckte en 22 tävlingar lång segersvit för undertecknad när vi möttes i Glasgow 2005.
Dessutom gillar jag ju både Dmitrik och Grabarz, så de får gärna duellera om guldet nere i Götet om ett par veckor.


The rumble in the förortsjungle
6 februari 2013 : Klockan 09:52

Sverige slog ju Nordkorea, på straffar, för ett par veckor sen. Och blev något slags världsmästare i fotboll. Eller egentligen inte, men jag gillar ju den här typen av kuriositeter.

Om höjdhopp varit fotboll skrev jag en krönika om för ett par år sen men nu är det mer om fotboll varit boxning som är grejen. Om det lag som vann den första officiella landskampen utropats till världsmästare och sen satt den titeln på spel i nästa match och vinnaren blivit mästare och så vidare så hade alltså Sverige varit världsmästare nu.

Nu faller ju hela konceptet lite på att ingen bryr sig om det fullt ut. För om någon som bestämde verkligen brytt sig så hade ju kvällens match mot Argentina promotats som den värsta Melodifestival på speed. Någon Don King-typ hade lagt sig i och döpt den till något häftigt. Vi hade sett affischer på stan med Zlatan vs Messi.

Fast å andra sidan. Hur sannolikt är det att Sverige över huvud taget skulle ha lyckats knipa den där titeln någon gång. Och framförallt inte mot Nordkorea. Än mindre i en träningsturnering i Thailand i januari. Med ett landslag utan Zlatan och hela gänget.
Det känns mer som om titeln vandrat runt mellan Brasilien, Italien, Tyskland och Spanien. Med inhopp av Argentina, Holland, Portugal och England.
Å andra sidan känns ju kvällens match ändå lite som är ärlig titelfight – inte minst om vi betänker alternativet: Om Sverige torskat mot Finland där borta i Thailand så hade titeln stått på spel mellan vårt östra grannland och Israel ikväll.
Vilket å andra sidan känns hetare än när Nordkorea piskade upp Guam, Turkmenistan, Filippinerna och Indien förra året.

Men just nu och än så länge är Sverige inofficiella världsmästare i fotboll och eftersom det gäller att njuta när man har chansen så gör vi väl det. Dessutom kan man ju alltid ta och beställa sig en Fy-fan-vad-vi-är-bra-tröja.


I väntan på vem då?
4 februari 2013 : Klockan 09:59

Så blev det då nästan en tolfte igår. En som kunde fixat dussinet fullt. Men än så länge får vi nöja oss med att bara vara elva. Över 240 cm alltså.

2012 gick ju och blev ett riktigt bra höjdhoppsår med totalt fem man över 236 cm, fyra av dem över 237 cm och två av dem över 239 cm. Dessutom vann Ivan Ukhov OS-guldet på 238 cm, vilket ju är det näst bästa någon någonsin brytt sig om att hoppa i ett olympiskt spel. Bara Charles Austin har hoppat högre med de 239 cm som krävdes för guld i Atlanta 1996.
Men både Ukhov och Austin tillhör ju den skara glada gossar och gamla gubbar som klarat 240 cm. Frågan är vem som blir näste man över gränsen.

En snabb rekapitulation av de elva:
Povarnitsyn var den förste,
Paklin, Thränhardt kom därnäst,
Sjöberg, Sotomayor och Matei,
Följdes av Conway, Austin och Voronin
Innan Holm och Ukhov fyllde på.

Sotomayor är tokvärst med sina 24 hopp över 240 cm – övriga tio hoppare har totalt skrapat ihop 14. Sjöberg fyra av dem, Thränhardt två och övriga åtta varsitt.

Sen är det ju det där gänget som man trodde skulle ta 240 cm, men som aldrig gjorde det.
Typ Dietmar Mögenburg, Zhu Jianhua, Gennadiy Avdeyenko, Steve Smith, Artur Partyka, Troy Kemp, Dragutin Topic och Yaroslav Rybakov.
Några till var ju där och nosade, som: Ralf Sonn, Jacques Freitag, Andriy Sokolovskiy, Linus Thörnblad och Sergey Malchenko.
Men även om den gode Rybakov fortfarande hoppar lite hemma i Ryssland (222 cm i vinter och 5389 poäng i sjukamp!!!) så är det väl tveksamt om han någonsin når forna höjder igen. Och även om Thörnblad inte är lastgammal så har han ju tyvärr lagt höjdhoppsskorna på hyllan.

För ett par år sen var ju Andrey Silnov det i särklass hetaste namnet att ta klivet över 240 cm. Ja, han var väl den som man trodde skulle bli elfte man över höjden. Men medan Silnov vann både EM och OS (och hoppade sjukt bra båda gångerna…) och Ukhov gjorde lite annat så blev det ändå Ukhov som tog 240 cm inomhus i Aten 2009 medan Silnov hade skadebekymmer.
Silnov står väl ändå kvar på listan över pretendenter till att bli nummer tolv, även om han inte känns som det hetaste namnet längre.

Ifjol seglade britten Robbie Grabarz (jo, jag vet att vi är sjukt lika varandra…) upp från lite grann ingenstans. Men hoppar man 222 cm vid ännu icke fyllda 18 finns det en grundpotential och hittar man en tränare som är bra på att motivera, inspirera och förädla den där potentialen så kan det hända grejer. Alltså gick han från att vara näst intill okänd med ett personbästa på 228 cm till att hoppa 237 cm, vinna EM-guld och ta OS-brons. Så Grabarz är också en möjlig 240 cm-hoppare framöver. Kanske redan i år. Kanske redan i vinter.

Men det hetaste namnet stavas ändå Mutaz Essa Barshim och kommer från det inte speciellt höjdhoppsmerittyngda landet Qatar. Juniorvärldsmästare 2010 och 231 cm samma år visade att det fanns något extra i den lätta kroppen. 235 cm året efter visade att det fanns ännu mer även om det inte riktigt ville sig när det gällde som mest vid VM i Daegu det året. Sen blev det asiatiskt inomhusrekord med 237 cm förra vintern, men bara delad nia på inomhus-VM trots att han var världsetta i statistiken, och delat OS-brons i London innan det small i Lausanne med 239 cm.
Igår hoppade han i Moskva och tog 220, 224, 227, 230 och 237 (tangerat asiatiskt inomhusrekord alltså) innan ribban placerades på 240 cm.
Och även om jag inte har hittat (eller ens letat ihjäl mig efter) några av försöken på 240 cm så ser det ju helt okej ut när han glider över 237 cm.

Som listorna ovan visar är dock inget givet när det kommer till vem eller vilka som ska ta 240 cm. Både Steve Smith och Dragutin Topic hoppade till exempel 237 cm redan som juniorer utan att för den skull någonsin blev mer än 238 cm för någon av dem. Både Gennadiy Avdeyenko och Yaroslav Rybakov tog 238 cm fyra gånger var utan att få hoppa högre än så.
Men ska jag sätta en liten peng på vem som blir den tolfte mannen över 240 cm (lika många som varit på månen, dock ingen som gjort både och vad jag vet…) så sätter jag den lilla pengen på Qatars hopp i höjdhoppsvärlden.
Varför inte redan på onsdag i Banská Bystrica?


Separated at birth…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Saker som inte längre är
2 februari 2013 : Klockan 18:03

Jag skulle göra en intervju här om dagen. För en helt annan tidning än den här. Jag gjorde upp med journalisten i fråga att vi skulle ses vid Rådhuscaféet. För så hette det ju. Förut.

En man som vi kan kalla Ulf, det blir enklast så eftersom det är det han heter, kommer norrifrån och vi springer på varandra i olika sammanhang då och då han och jag. En gång kom vi att diskutera ett fenomen som finns i Karlstad. Och för all del kanske i alla andra städer, samhällen och byar i det här landet också. Nämligen att man refererar till något som fanns förut. Men som inte finns längre. I alla fall inte där det fanns.
Och det är klart. Är man inte uppväxt i eller omkring Karlstad så kanske det kan bli lite besvärligt det där.

Nämnde Ulf tyckte i vilket fall att det var lite fascinerande det där med att stadens befolkning pratade om att något låg vid gamla polishuset. Eller gamla brandstationen. Eller gamla badhuset. Eller gamla posten. Eller gamla vad-som-helst-som-inte-finns-där-längre. Och som inte funnits där på länge nu.
Det var, kort sagt, svåra vägbeskrivningar att ta till sig för en norrlänning i stan.

För nog kan man till exempel undra hur många av studenterna vid Sundstagymnasiet, eller Sundsta-Älvkullegymnasiet, eller SÄG, eller vad det heter nu för tiden, som vet om att skolan ligger bredvid ett par hus som ligger där gamla brandstationen låg. Eller hur många av hotellgästerna på det som idag kallas Scandic City som vet att de faktiskt huserar i gamla polishuset Och att det där emellan dessutom tillhörde en helt annan hotellkedja.
Apropå hotell så har väl Bilan å sin sida varit hotell länge nog för att inte längre refereras till som gamla fängelset. Men man ska aldrig säga aldrig. Det kanske finns någon gammal intern som fortfarande… eller nej, troligen inte.

Vid Stora torget ligger till exempel en bokhandel som inte heller längre heter vad den hette. Men nog är det ändå hos Herman Andersson som man köper sina böcker om man går in där. Och nog är det helt ok att kalla Åhléns för Tempo eller Team Sportia för Göta Sport. Har man bara bott i stan länge nog så vet man ju.

Så jag träffade alltså en journalist här om dagen. Vi hade hörts av på telefon förra veckan och eftersom Rådhuscaféet ligger centralt, brukar vara rätt lugnt och är lätt att hitta till bestämde jag enhälligt att vi skulle ses där. Trots att journalisten i fråga aldrig satt sin fot i Karlstad tidigare så var han inte bara en trevlig prick, han hittade dessutom rätt. Till det café som alltså inte alls heter som det hette och inte har hetat på flera år. Men som naturligtvis ändå alltid kommer att heta det.
Vi skulle naturligtvis kunna kalla stället vid sitt nya och rätta namn. Men eftersom det finns tre sådana caféer inom ett kvarter eller så fortsätter jag nog att stämma träff på Rådhuscaféet. Det är ju enklast så.
För mig.


Nio högsta hoppen 2 februari
237 – Andrey Silnov, RUS, 2008
235 – Patrik Sjöberg, SWE, 1985
235 – Stefan Holm, SWE, 2008
235 – Yaroslav Rybakov, RUS, 2008
234 – Yuri Sergiyenko, URS, 1985
234 – Carlo Thränhardt, FRG, 1990
234 – Sorin Matei, ROU, 1992
234 – Troy Kemp, BAH, 1992
234 – Staffan Strand, SWE, 2002


Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling
För ganska precis 30 år sedan gjorde fyra svenskar en resa till det Kampuchea/Kambodja som då styrdes av de Röda Khmererna med Pol Pot som ledare. Frågan Fröberg Idling ställer sig och söker svaret på är hur det kunde vara möjligt för denna kvartett av västerlänningar att färdas i ett land där det pågick ett massmord av den inhemska befolkningen - utan att se något av det! Boken berättas i korta kapitel (eller scener eller betraktelser, vad man nu väljer att kalla dem) som gör att det blir rätt svårt att komma in i den. Å andra sidan kan det också locka till att läsa vidare för att få veta vart det ska barka hän. Men i slutändan en bra genomgång och fasinerande resa genom en av de värsta perioderna i ett land plågat av både det ena och det andra.


Stockholm – den 2 februari 2006
Det var karriärens fyrahundrade tävling. Men det blev inte mycket till jubileum. Å andra sidan hade jag sedan föregående tävling ägnat en hel del tid åt att hänga över en toalettstol på grund av en hostmedicin jag inte var kompis med och således kräkts upp tillsammans med det lilla jag orkade äta däremellan. Jag skulle dessutom, efter nästa tävling, åka på en penicillinkur mot den bronkit jag drabbats av och inte få träna alls på tio dagar. Så en vinter när det mesta gick emot mig blev heller inte tävlingen i Globen någon direkt höjdare. En femteplats med 224 cm var liksom inte mycket att skriva hem om, men utifrån förutsättningarna så var det ärligt talat inte så illa ändå…


Värmländskt höjdhopp har fått sig ett lyft i vinter. Tre töser över 185 cm och en pöjk över 215 cm. Det gläder ett gammalt höjdhopparhjärta. Mer sånt – och oftare.


Så drar det igång igen nu då, det allra viktigaste av alla oviktiga spektakel. Sex lördagar i rad ska vi hissa och dissa, våndas och skämmas . Men är det Melodifestival så är det.


Jag hör helt klart till den kategori människor som anser att mordet på Olof Palme borde få sin lösning. Men hur hett kan ett vittne vara om han träder fram 27 år efter mordet…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011