Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


First blood
30 januari 2013 : Klockan 12:39

Det finns en första gång för allting. Till och med för att vinna Legotävlingar. För idag hände det.

Den svenska Legoföreningen Swebrick (länk i listan till vänster över de sorterade osorterade) bjöd upp till dans och in till tävling. Utmaningen gick ut på att bygga en vinjett (eller vigg som Legolingomänniskor säger) som var max 16x16 pluppar (studs…) stor och som innehöll en Stormtrooper i ett oväntat sammanhang.
Min första idé var att låta nämnde Stormtrooper köra lite paråkning ihop med samlarminifiguren som ägnar sig åt sådant. Alltså den här donnan.
Men mitt provbygge blev inte alls så bra som jag tänkt mig. Så jag la ner.
Så då satsade jag på konstsim istället. Och eftersom bitarna som skapade något slags känsla av vatten inte riktigt räckte till så väl som jag hade tänkt mig så fick den stackars Stormtroopern (eller Scout troopern om vi ska vara noggranna och korrekta) som på outgrundliga grunder döptes till Konrad helt enkelt ha svårt att hålla tätt.
Sen gick det som det gick.
Tacktalet hölls på en improviserad presskonferens tidigare idag där blott jag själv deltog.


Konrad hade kämpat så fruktansvärt hårt för att bli accepterad som en i gänget…
…och nu insåg han att allt var förstört, hans lagkamrater skulle aldrig förlåta honom!



The Italian job
29 januari 2013 : Klockan 21:55

Så fick då världen en tvåmetershopperska igen. Och Italien likaså. Just italienskt höjdhopp är ju dessutom lite småintressant för en sådan där statistiknörd som mig.

Damerna först, såklart. Redan på det glada 1970-talet blev ju Sara Simeoni andra kvinnan i historien över den magiska gränsen när hon först slog och sen tangerade sitt eget världsrekord med 201 cm inom loppet av fyra augustiveckor 1978.
Sen tog det nästan 30 år innan Antonietta Di Martino följde efter och gled över barriären både inomhus och utomhus – och dessutom förbättrade nämnda Saras nationsrekord. I nuläget till 203 cm ute och 204 cm inne. Det senare i allas vårt Banská Bystrica.
Så ikväll gjorde då vinterns stjärnskott på damsidan sina landsmaninnor sällskap när hon i tjeckiska Trinec klarade 200 cm för första gången i sitt liv. Alessia Trost har länge varit ett namn för medaljer på ungdoms- och juniormästerskapen. Men rent resultatmässigt har det stått lite stilla – 189 cm redan 2009 och bara 192 cm som bäst för tio dagar sedan… Sen blev det 198 cm, 195 cm och nu 200 cm inom loppet av en dryg vecka.
Och just nu hela sju centimeter före fyra delade världstvåor. Däribland Emma Green-Tregaro.

Sen var det då de italienska männen.
Sverige har fem hoppare över 230 cm genom alla tider. Dessa fem har å andra sidan hoppat 242 cm, 240 cm, 238 cm, 235 cm och 232 cm som respektive personliga rekord.
Italien har tolv hoppare över 230 cm genom alla tider. Men de har ett nationsrekord på 233 cm utomhus och 232 cm inomhus.
Jag är inte mannen att förklara det italienska lynnet, det får andra göra. Men medan Sverige håvat in ett antal mästerskapstitlar och -medaljer genom åren kan de italienska herrarna ståta med ett EM-brons 1969 (Erminio Azzaro) och IEM-brons 1983 (Massimo Di Giorgio). Det senare för övrigt samma år som europarekordhållaren inomhus, Carlo Thränhardt, vann sin enda mästerskapstitel.
Så bara för sakens (och Lorenzo Nesis) skull då:
Italienbästa genom tiderna
233: Marcello Benvenuti, Verona, 1989
232: Luca Toso, Torino, 1988
232i: Alessandro Talotti, Glasgow, 2005
231: Andrea Bettinelli, Rieti, 2003
231i: Giulio Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Nicola Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Silvano Chesani, Ancona, 2012
231: Gianmarco Tamberi, Bressanone, 2012
230: Massimo Di Giorgio, Udine, 1981
230i: Fabrizio Borellini, Budapest, 1988
230: Roberto Ferrari, Rom, 1993
230i: Filippo Campioli, Novi Sad, 2008
För övrigt måste man ju bara älska det faktum att tvillingbröderna Ciotti inte bara föddes samma dag och har hoppat exakt lika högt. De gjorde det dessutom i samma tävling.


Vad håller jag på med?
28 januari 2013 : Klockan 16:17

Försvarsmakten frågar mig gång på gång på gång vad jag håller på med.
Här kommer istället en lista på saker jag inte håller på med:


- Jag "knullputsar" inte mina marschkängor.
- Jag tvingas inte lyssna på bögskämt från homofoba fänrikar…
- …löjtnanter…
- …eller kaptener!
- Jag utsätts inte för grå bestraffning.
- Jag skjuter inte lösplugg i skogen.
- Jag blir inte förolämpad av personer bara för att de har en högre militär grad än mig.
- Jag måste inte raka mig varje morgon för att behaga mitt kompanibefäl.
- Jag sträcker inte lakanet i sängen så hårt att det går att studsa en femkrona på det.
- Jag viker inte ihop min regnrock för att sen kasta den i väggen och se om den fortfarande är ihopvikt.
- Jag sitter inte med en persedelpåse över huvudet och plockar isär och ihop en femtio år gammal k-pist.

Eller kort och gott:
- Jag gör inte lumpen längre!


Vad håller ni på med?


Buss på
28 januari 2013 : Klockan 09:54

Så snöade det tydligen inatt då. Och även om jag cyklat genom snöglopp och stänk så att det både räcker och blir över i mitt liv så tänkte jag att jag skulle låta bli i morse. Så jag tog bussen. Till bussen. Till jobbet.

Enligt den skylt som står i en korsning inte långt ifrån där jag bor har jag 1,7 km in till centrum. Dessa 1,7 km brukar jag alltså cykla, vilket inte sliter nämnvärt på kroppen ens när det är tokkallt ute, som det ju var förra veckan. I morse var det däremot +34° i Karlstad enligt min iPhone. Jag misstänker att den kör på Fahrenheit.
Inte parfymen alltså utan temperaturskalan.
I själva verket var det +2°. Celsius.
Jag byltade på mig, pulsade genom den fem centimeter tjocka snön och gjorde mitt drag. Val nummer ett är att ta närmaste busshållplats och vänta på den buss som heter 5. Val nummer två är att gå yttepyttelite längre och ta den buss som kallas 7. Val nummer tre är att gå ännu lite längre och ta mig till en hållplats där både 5:an och 7:an passerar. Jag gick kortast möjliga väg. Anlände hållplatsen två minuter innan bussen skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Kom in till Stora torget två minuter innan bussen till universitetet, där jag ju jobbar, skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Det här väcker ju ändå en fråga: Om bussen enligt tidtabell ska avgå från torget 8:08 respektive 8:18 men avgår 8:13 istället. Är den då fem minuter sen eller fem minuter tidig?
Nåväl, till jobbet kom jag och hem lär jag väl också ta mig.
Även om jag hade föredragit att det var 34° ute…


Hobbiten
26 januari 2013 : Klockan 17:52

Eftersom det är ganska precis tio år sedan som jag harvade mig igenom hela Sagan om ringen-trilogin i nedskriven form och Peter Jackson bestämt sig för att göra film igen så gav jag på mig på att läsa Hobbiten. Något ska man ju göra. Och läsa.

Nu har jag ju inte masat mig iväg till närmaste biograf. Inte någon längre bort heller för den delen. Men efter att ha läst 277 sidor Tolkien, inklusive bilder signerade samma Tolkien, så är det en stor gåta hur man lyckats dra ihop tre filmer av det här.
Tre kortfilmer vore ju en sak. En trio rullar som får mastodontsfilms-Mats att dregla glatt känns mer tveksamt.
Nåväl… Jag är å andra sidan tveksam till mest hela fantasy-genren som sådan och med facit i hand borde jag kanske ha läst Hobbiten när jag var sisådär 9-10 år gammal. För det känns mest som en bok som riktar sig till barn i det åldersspannet.
Färdiggnällt! Jag har läst den, den var inget vidare.
Nu ska jag ägna kvällen åt att se folk hoppa högt på en livestream från Tjeckien, om inte annat är det kul att de till och med böjer hopparnas namn. Just nu tävlar Emma Greenova-Tregarova.
Mycket nöje om du klickar här. Ikväll hoppar Uchov och Barshim…


Isbjörnar…
25 januari 2013 : Klockan 08:47

Så jag bestämde mig alltså för att börja cykla. Till bussen. Till jobbet. Och något säger mig att det var fel vecka att ta ett sådant beslut. Eller rätt.

Efter att ha haft inne bilen på service två gånger om under årets första tre veckor så fick jag lite nog. Nu är det ju inte så att jag typ har kraschat bilen. Men många bäckar små och reservdelar som inte fanns på plats första gången gjorde att den fick hälsa på en andra gång och att totalkostnaden landade på för mycket. Och då har jag ändå inte plussat på kostnad för bensin och annat som kan kosta när man kör bil. Alltså sa jag till mig själv något i stil med:
- Nu är det dags att återgå till livet som bussåkande cyklist eller cyklande bussist.
I tisdags släpade jag alltså fram cykeln ur förrådet, trampade in till det stora torget i den stora staden där jag bor. Löste busskort för drygt 500 spänn och 30 dagar och återgick till den fina tradition som jag höll uppe en period i höstas.
Men nu var det ju det här med vädret. Det har ju knappast undgått någon att det varit lite… vad ska vi säga… småkyligt… kallt… istidskyla…
Allt som oftast känner jag mig som något slags polarforskare (alltså en sådan som forskar där det är kallt, inte en sådan som forskar om kompisar…) varje morgon när jag ger mig ut. Men jag har bitit ihop och jag har trampat den dryga kilometern in till torget och jag har åkt min buss. Vissa dagar har det varit så mycket folk att jag fått stå upp. I morse var det jag, chauffören och tre till. Jag misstänker starkt att resten har frusit ihjäl. Tyckte mig se ett par tre isbjörnar kalasa på lite löst folk längs vägen.
Å andra sidan kan vi också välja att se det positivt. Det lär inte bli så mycket jävligare att cykla till bussen framöver…


Dream League Soccer
24 januari 2013 : Klockan 14:36

Det är egentligen längesen som jag slutade spela fotbollsspel på datorn. En anledning till att jag slutade är den frustration som det obönhörligen leder till. Jag insåg detta när jag dumt nog började lite smått igen.

Min kusin, vi kan kalla honom Jocke även om många väljer att kalla honom Pugh, tyckte att jag borde ge mig på Dream League Soccer-appen till iPhone. Jag stretade emot länge och väl. Men sen var jag väl uttråkad och så laddade jag hem den. Startade upp FC Scholm United. Nivåerna är ju hyggligt lätta där i början. Och man vinner några matcher. Och man går upp en division. Och man börjar bli förbannad.

Jag har samlat ihop en hygglig startelva – se bild längst ner i inlägget – och jag har harvat mig upp till högsta divisionen. Men en del saker förundrar mig.
Vissa matcher är det till exempel helt enkelt lögn att göra mål. Jag menar, om Messi, Ibrahimovic eller Rooney kommer fri med målvakten en fyra-fem gånger under en match borde ju något av dem resultera i mål. Det är faktiskt mer osannolikt att bollen tar i stolpen varje gång än att den går i mål varje gång.
Nog är det lite märkligt att en Ronaldo – som har 94 av 100 i snabbhet i spelet – vissa matcher helt enkelt inte kan springa ikapp en bollförande högerback i ett lag som ligger minst en division lägre än mitt eget.
Och visst är det underbart att de där matcherna när tuffa trion på topp skjutit fyra-fem bollar i stolpen vid frilägen alltid avslutas med att motståndarmålvakten skickar iväg en utspark över hela min backlinje – som trots namnkunnigheten i den inte bryr sig nämnvärt om att jobba hem – vilket friställer en forward som därmed kommer helt fri med Casillas – eftersom varken Puyol och Vidic klarar av att springa ikapp honom – och enkelt rullar bollen i mål i 93:e minuten.
Det är också smått fantastiskt när den artificiella intelligensen som styr spelet mer än vad jag gör hipp som happ bestämmer att jag ska styra en annan spelare än den jag redan styr vilket resulterar i att den spelare jag nu styr är på väg bort från den bollförande motståndaren istället för mot den.
Det kan också vara så att det är jag som gör något fel. Men det känns betydligt mindre sannolikt. På så många sätt.


Team Pingvin…


På inte speciellt allmän begäran
23 januari 2013 : Klockan 11:23

Man hade ju velat skriva något om att det sker på allmän begäran. Att jag fått mängder av mail och att horder av människor stått utanför mitt hus och bönat och bett mig om att börja blogga igen. Så är alltså icke fallet.

Men något måste ju hända på den här hemsidan (som det kallades när den lanserades på ett internet som såg annorlunda ut än det gör idag) och att göra ett andra, tredje, fjärde, femte (eller vad det nu är) försök att blogga (som det kallas nu för tiden) är väl ett alternativ så gott som något.
So here we go…
…again.
Var det slutar vet ingen än. Däremot har det vid de tidigare tillfällena slutat med att jag har tröttnat på det.


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011