Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Information till Aftonbladet…
30 augusti 2011 : Klockan 20:20

Samtliga stavhopperskor rev ut sig i finalen…

…det hör liksom till att man gör det i den grenen och även i höjdhopp. Det är liksom inget som är rubrikstoff…


Ibland undrar man mer än vanligt vem som sätter rubrikerna i tidningen…


20 years after…
30 augusti 2011 : Klockan 18:47

I mitten av maj var jag och spelade uppvisningsfotboll i Hagfors och insåg att jag bara besökt den orten en enda gång på nästan 21 år. Idag var jag tillbaka där igen och om två veckor är det dags ännu en gång när det är riktig fotboll på gång.

Dagens besök i Valsarnas stad var just för Valsarnas skull. Speedwaylaget hade ett event där jag var en av flera som diskuterade vägen till framgång. Undertecknad inledde med en föreläsning på temat och deltog sedan i en paneldebatt tillsammans med sju andra. Så mycket till debatt blev det nu inte eftersom ingen pratade i munnen på varandra och moderatorn inte behövde leka Siwert Öholm och avbryta allt och alla hela tiden. En småtrevlig tillställning helt enkelt.
Min förkylning mådde ärligt talat inte speciellt bra av själva resan, så för att inte göra ont värre packade jag ihop och åkte hem lagom till kräftskivan och innan den speedwaymatch som ännu inte börjat. Lite synd eftersom jag aldrig sett en speedwaymatch live i hela mitt liv och ju är lite lätt involverad i sporten då jag fungerar lite som ett bollplank till Victor Palovaara.
Men ska jag orka ta mig upp till jobbet på Karlstads universitet imorgon så är det nog säkrast att göra som jag gjorde.
Men som sagt jag kommer snart tillbaka igen…

Resan till Hagfors gjorde att jag därmed missade mest hela friidrottseftermiddagen, men det går väl helt enkelt att ta igen när SVT summerar under kvällen. Såg däremot samma kanals uppvärmning på webben innan jag åkte norrut längs Klarälven – och det var en riktigt roande tillställning.

En annan friidrottshändelse som jag missade när den hände firar 20 år i år. Det bör ha varit en fredag den gången och efter gymnastiklektionen cyklade jag och min klass- och klubbkompis Erica Sandström till kommunkontoret i Forshaga för att prata med Fritidschefen, eller vad han nu kan ha varit, där. Allt i akt och mening att få igång en skolidrottsförening i Forshaga så att vi båda kunde delta på skol-SM i friidrott fyra veckor senare. Skolidrottsförening blev, skol-SM likaså. Dock bara brons där och jag missade det som hände på TV samtidigt.
Jag minns än idag hur jag stressade hem på cykeln, stormade in i hallen hemma, mötte storasyster och frågade:
”Blev det världsrekord?”
”Ja…”
”Hur långt?”
”8.95… av Powell!!”
Jag hade inte bara missat tidernas häftigaste längdhoppsduell live, min store idol Carl Lewis hade dessutom förlorat inte bara tävlingen utan också chansen att bättra på Bob Beamons klassiska världsrekord.
Carl Lewis hade inte förlorat en längdhoppstävling på 10 år, han hade vunnit VM både 1983 och 1987 och OS både 1984 och 1988 – han var tidernas störste längdhoppare redan då, men han hade inte lyckats radera ut Beamons magiska rekord.
I Tokyo hoppade han 8.91 – i för stark medvind. Sen kontrade Powell med 8.95.
Dagarna innan hade Lewis vunnit 100 meter på nytt världsrekord, men trots tidernas bästa serie lyckades han inte försvara sitt längdhoppsguld. Det kom dock att bli två OS-guld till för honom och i min bok är han tidernas absolut bäste längdhoppare – trots att både Powell och Beamon hoppat längre i godkända förhållanden.

Men just längdhoppets världsrekordutveckling är intressant. 1935, på det som 41 år senare skulle bli min födelsedag, hoppade Jesse Owens 8.13. Det kom att stå sig som världsrekord i 25 år – och är ett världsresultat än idag! Beamons rekord stod sig i nästan 23 år och idag firar alltså Powells hopp 20 år. De senaste 43 åren har det alltså bara slagits ett enda världsrekord i längdhopp – och det missade jag när det hände…


För 20 år sen missade jag när det hände och det händer ju inte så ofta…


A night less ordinary…
30 augusti 2011 : Klockan 08:43

Jag gav er tolv blivande höjdhoppsfinalister i mitt senaste inlägg. Nu är det dags att skörda frukterna efter nattens odlingar.

Av de tolv jag räknade upp igår gick nio till final, två missade och en kom inte ens till start. Så det får väl klassas som ett helt okej facit.
De jag hade fel på var väl dessutom de som kändes minst troliga i en final. Tom Parsons var det tolfte och sista namnet jag la till på min lista igår. Bohdan Bondarenko var en chansning som lika gärna kunde varit Dmytro Dem’yanyuk – som de facto tog sig till final. Däremot kände jag mig rätt säker på att Kyriakos Ioannou skulle gå till final – å andra sidan är det oerhört svårt att nå finalen om man inte ens ställer upp i kvalet.

Till slut blev det tretton man i finalen. Utöver de nio jag tippade rätt gick alltså Dem’yanyuk (som inte var helt oväntad även om han aldrig tidigare lyckats ta sig till final i ett stort mästerskap) Trevor Barry, Darvin Edwards och Guowei Zhang dit.
Och jag kan lugnt och utan att skämmas erkänna att jag aldrig någonsin tippat vare sig Barry, Edwards eller Zhang som finalister ens om jag rabblat upp tjugofem av de trettiofyra som kom till start. Å andra sidan noterade Edwards nationsrekord för Saint Lucia och Zhang slog personbästa och blev förste kines i en VM-final sedan Bi Hongyong i Göteborg 1995.
Det var väl heller inga av de riktigt stora som försvann redan i kvalet. De stora namnen (Ukhov, Shustov, Williams, Spank etc) gick alla vidare och även om Dusty Jonas och Martyn Bernard, till exempel, båda försvann så har ingen av dem någonsin visat sig vara säkerheten själv på en höjdhoppsbana även om båda har en hög högstanivå.

Mer att säga om kvalet är självklart att det var tidernas bästa!
Ingen höjdhoppare har någonsin klarat 231 cm i en kvaltävling – inatt gjorde tio man det!
Naturligtvis hänger det ihop med vad kvalgränsen legat på tidigare och diverse olika kvalregler genom åren. Men tio man över 231 cm, arton man över 228 cm och tjugotvå man över 225 cm får klassas som tidernas breddmässigt bästa.
Vid OS-finalen 1988, också den i Sydkorea, dock i Seoul, klarade hela tolv man 231 cm – det mesta någonsin i en och samma tävling. Nu tror jag väl inte att finalen kommer att bli lika breddmässigt stark som kvalet. Många har förmodligen redan bränt större delen av sitt krut i kvalet, jämför med Osaka för fyra år sedan. Men finalen känns väldigt öppen på förhand, även om jag fortfarande sätter mina surt förvärvade won på Ukhov, Barshim eller Williams.
Höjningarna i finalen: 220 – 225 – 229 – 232 – 235 – 237 + 2 cm.
Spank hoppar först, Barshim hoppar sist och de andra elva däremellan.

Det som ännu återstår att utreda är vem av Chondrokóukis och Barshim som var förste man över 231 cm i kvalet, ty det var ju denne någon som raderade ut mitt banrekord inatt.


En gång i tiden hade jag banrekord här, det har jag inte längre…


En annan väldigt rolig lek…
29 augusti 2011 : Klockan 21:27

Alltid när det vankades höjdhoppskval förr om åren satt jag ju där på hotellrummet, eller var jag nu bodde, med startlistorna framför mig och vägde för och emot och plockade fram tolv tänkbara finalister. Nu tänkte jag göra det offentligt.

34 hoppare till start, 22 ska bort, 12 ska till final. Ribban höjs från 216 till 221 fortsätter till 225 och sen vidare till 228 innan man är framme vi kvalhöjden 231.
Följande dussin hoppare (i bokstavsordning) kommer i slutändan att ta sig igenom alla helvetets kval och hoppa final på torsdag:

Jaroslav Bába, CZE
Mutaz Essa Barshim, QAT
Bohdan Bondarenko, UKR
Dimítrios Chondrokóukis, GRE
Aleksey Dmitrik, RUS
Kyriakos Ioannou, CYP
Tom Parsons, GBR
Aleksandr Shustov, RUS
Raul Spank, GER
Donald Thomas, BAH
Ivan Ukhov, RUS
Jesse Williams, USA

Sen kan jag räkna upp säkert tio till som har kapacitet för att hoppa en final. Men någonstans måste man välja och det här tolftedels grosset känns i skrivande stund mest sannolikt.
Trist dock att inga svenskar kommer till start i årets VM, faktiskt första gången det händer i VM-historien att ingen svensk manlig höjdhoppare står på startlistan.

Just kvalhöjden 231 cm är också lite intressant för en höjdhoppsnörd, så klart.
Det är nämligen en höjd som har klarats av exakt 200 hoppare genom alla tider! Av dessa 200 är 21 stycken med i VM den här gången. Av dessa 21 är det Ivan Ukhov som klarat minst den höjden i flest tävlingar, nämligen 52 stycken varav 36 inomhus och 16 utomhus.

Eftersom jag då och då får en genomtidernalista i höjdhopp mailad till mig från Portugal, vilket är ironiskt eftersom Portugal typ är det land i Europa som har sämst nationsrekord i höjdhopp (i alla fall om vi räknar bort pytteländer som Andorra och San Marino och så), så kan jag presentera lite djupare statistik i ämnet här:
Världsrekordet är 245 cm.
240 cm har 11 stycken (varav två svenskar) klarat.
235 cm har 71 stycken (varav fyra svenskar) klarat.
230 cm har 274 hoppare (varav fem svenskar) klarat.
225 cm har 706 hoppare (varav åtta svenskar) klarat.
222 cm har 1152 hoppare (varav femton svenskar) klarat.
Listan slutar på 222 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 223 cm.

Motsvarande siffror på damsidan:
Världsrekordet är 209 cm.
205 cm har 13 stycken (varav en svenska) klarat.
200 cm har 63 stycken (varav två svenskor) klarat.
195 cm har 185 stycken (varav fyra svenskor) klarat.
190 cm har 520 stycken (varav nio svenskor) klarat.
187 cm har 867 stycken (varav sexton svenskor) klarat.
Damlistan slutar på 187 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 188 cm.

Frågan vi alla ställer oss är på vilket sätt det här hänger ihop med ÖDIK:s högst eventuella framtida möten med FC Porto i Europa League…


Han har något som inte jag har, ett nationsrekord…


Räkna med bråk…
29 augusti 2011 : Klockan 17:20

Förkylningen håller mig i ett starkt grepp och det blev varken jobb på Kau eller träning i Östra Deje ikväll. Däremot har jag för tredje dagen i rad suttit och livebloggat och chattat med Expressens läsare under friidrotts-VM, och det är inte det sämsta.

Dagens stora snackis blev förstås herrarnas häckfinal. Cubanen Dayron Robles såg smått oslagbar ut i semifinalen och ledde länge finalen. Dock pressad av amerikanen Jason Richardson. Men, men, men då kom kinesen Liu Xiang som skjuten ur en kanon och i fornstora dagar och var på god väg mot guldet när han och Robles hakade i varandra både en och två gånger mellan de sista häckarna. Robles diskades, Richardson fick guldet och Liu silver.
Jag tvivlar ju starkt på att Robles medvetet försökte stoppa Liu, han hade ju trots allt fullt upp med att kriga mot Richardson på andra sidan om sig, så frågan är ju om det verkligen var en diskning.
Å andra sidan är nog inte sista ordet sagt i den här frågan ännu.
Den riktigt stora frågan är fortfarande hur pass lik Steve Urkel cubanen egentligen är på en skala…

På 400 meter tog sig de belgiska tvillingarna Borlée vidare till finalen. Roligt eftersom det måste vara de mest kända tvillingarna från det landet sen Tintins ganska obskyra polare Dupond och Dupont.
Noterbart också att det bara är en amerikan i final och att han dessutom precis kommit tillbaka från en dopningsavstängning.
Intressantaste namnet för framtiden i den finalen är nog ändå Kirani James från Grenada – bara nitton år gammal, lång och gänglig, men kapacitet för att springa kvartsmilen riktigt fort redan nu!!

Rolig gammal tävling: Nämn tio kända belgare utan att googla fram dem…

Inatt vankas höjdkval för herrarna. 34 hoppare till start. 231 cm eller tolv bästa vidare till final. Frågan är bara vem som först klarar kvalhöjden, det blir dessutom den som tar ifrån mig mitt knappt fem år gamla banrekord på stadion i Daegu.
När jag la hoppskorna på den berömda hyllan för snart tre år sedan så lämnade jag 40 banrekord efter mig, i trettioåtta olika städer, i tretton länder och på tre kontinenter.
Jag har fortfarande 37 av dessa kvar. De jag förlorat är i Banská Bystrica, Thessaloniki och Helsingborg. Inatt ryker förmodligen ett till, som sagt…
Å andra sidan vet man aldrig med kval. Det är ett förmiddagskval i Sydkorea, höjningarna är 216 – 221 – 225 – 228 – 231 så det kommer förmodligen att räcka med 228 cm för final. Men om mer än tolv gossar klarar den höjden så höjs ju ribban obönhörligen till 231 cm.
Nåväl, rekord är till för att slås har jag hört. Guldmedaljer har man ju däremot för evigt.

Tidernas bästa höjdkval i VM-sammanhang var för övrigt det i Osaka för fyra år sen, då klarade 15 man den uppsatta kvalgränsen 229 cm. Trots att det var förmiddag och rent löjligt varmt…
…å andra sidan var det bara sex av oss som klarade minst 230 cm i finalen två dagar senare.

Nej, nu är det dags att återgå till apelsinerna och näsdukarna, det är ju match på fredag och det finns de som anser att jag behövs då. Frågan är om de som anser det hejar på ÖDIK eller IFK Munkfors…


Det var alltså inte den här killen som blev diskad på 110 meter häck idag, men hade han sprungit hade han garanterat blivit det…


Seven…
28 augusti 2011 : Klockan 16:53

Så blev det inte Usain Bolt och sju andra som sprang VM-final på 100 meter. Det blev sju andra och ingen Bolt. Frågan är väl om det inte var tidernas största VM-antiklimax som vi fick se på TV från Daegu idag.

Det har ju varit en del jiddrande med tjuvstartsregeln de senaste åren. Först fick alla göra varsin och man blev diskad först när man gjort två. Sen fick någon göra en och den som gjorde loppets andra blev diskad. Nu blir man diskad direkt. Och jag tycker att det är bra.
Den där mellanversionen av regel var ju bara löjlig eftersom ingen hade något personligt att förlora på att tjuvstarta. Varningen var ju ändå kollektiv. Alltså lönade det sig att chansa, alltså blev det en tjuvstart i vartenda sprintlopp, typ.
Originalregeln var väl inte heller perfekt eftersom det fortfarande kunde löna sig att chansa och det chansades ju ganska vilt ibland. Höjden av parodi var väl på 110 meter häck vid Europacupen i Gateshead 2000. Korta häcklöpare (inte kroppsligt korta alltså, utan de som springer den kortare häcksträckan. På engelska är de high hurdlers…) har alltid haft en förmåga att tjuvstarta mer än alla andra. I Gateshead diskades tre löpare och ytterligare en blev varnad. De kom, så vitt jag minns, iväg på åttonde försöket.
Då är det onekligen bättre när det blir som idag. Trots att den diskade heter Bolt.

Hade dagens lopp varit en gala, som trots allt handlar lika mycket om uppvisning som om tävling, så hade Bolt garanterat fått springa – och ingen, inte ens konkurrenterna, hade ifrågasatt det beslutet.
Har en arrangör betalat, i runda slängar, två miljoner för att Bolt ska springa 100 meter, eller 200 meter, så kvittar det nog om det är han eller någon annan som tjuvstartar.
Men ett mästerskap är ett mästerskap är ett mästerskap. Och det är precis det som är grejen med mästerskap. Det handlar om att vinna dem där och då och på plats. Det kvittar hur överlägsen eller bra du är. Presterar du inte i det givna ögonblicket så vinner du inte.

Och naturligtvis var det ingen som ville ändra tjuvstartsregeln när Dwain Chambers blev diskad i semifinalen på samma sätt som Bolt blev i finalen. Alla löpare är jämlika, men en del löpare är mer jämlika än andra, eller hur var det nu Orwell skrev…

För övrigt får man väl säga att Carolina Klüfts VM-insats är mer än väl godkänd. Visst kan man tycka att hon kunde hoppat längre än 6,56 i finalen, men å andra sidan var det bara fyra stycken som hoppade längre än henne. I hela världen. I en VM-final. Och det är också det som ett mästerskap handlar om. All världens förståsigpåare och soff-experter kan stirra sig blinda på årsbästalistan och säga att Carro bara ligger 32:a på den. Men å andra sidan är det inte på den listan som VM-finaler avgörs. Det är på den arena och på den dag som IAAF har bestämt. Och det är där och då som man ska prestera.

Bara att hoppas att de mest högljudda kritikerna tystnar nu och att Carro får träna på mot London nästa år, hålla sig frisk och skadefri och avsluta sin fantastiska friidrottskarriär på bästa möjliga sätt. Det är hon värd.


Fast idag gick det för fort vid helt fel tillfälle…


Drömmarnas horisont…
28 augusti 2011 : Klockan 09.53

För ett par tre år sen, mitt i brinnande inomhussäsong och med inomhus-VM i Valencia i sikte, kände jag att jag hade en förkylning på gång. En journalist frågade vad jag skulle göra för att hålla mig frisk och jag svarade att jag får väl hetsäta apelsiner. Hon fattade inte varför…

Det brukar sägas att den friske har tusen önskningar och den sjuke bara en. Just nu skulle jag verkligen vilja slippa det halsont som är på gång. För halsont kommer leda till att jag blir snorig. Snorigheten kommer övergå till att jag hostar och om sisådär en vecka kommer jag kanske vara frisk igen. Fan också, jag har varken tid eller lust att bli sjuk just nu. Jag får väl helt enkelt köpa apelsiner och hetsäta dem.

Friidrotts-VM har dragit igång och det enda positiva med att jag håller på att bli sjuk är att det inte påverkar min insats där. Så som det gjorde i Helsingfors för sex år sen. Den här gången avnjuter jag VM hemma i TV-soffan och hoppar då och då in och chattar och livebloggar åt Expressen. Premiär på det uppdraget igår medan Carolina Klüft längdkvalade och Moa Hjelmer 400 metersheatade. Gick riktigt bra för båda och idag hoppar Carro längdfinal och Moa springer semifinal. Vore kul med topp-åtta och medaljhäng för Klüft och svenskt rekord för Hjelmer.

Hade en smått osannolikt dröm inatt, som kan vara värd att ta upp här. Mitt ÖDIK hade på outgrundliga vägar lyckats kvala in till Europa Leagues gruppspel. Vi skämtade om det i våras när det var DM-match. Om vi vinner DM i Värmland så kvalar vi in till Svenska cupen och vinner vi Svenska cupen så får vi spela Europa League. Och till skillnad mot verkligheten, där vi föll mot Filipstads FF med 6-1 i första DM-omgången, så hade vi helt uppenbart klarat av detta i min dröm. Så där satt vi i omklädningsrummet nere i källaren på Tallmovallen och såg fram emot att möta FC Porto (varför just Porto?!?), ytterligare ett internationellt storlag – och Karlstads BK!!! Jag minns att jag i drömmen kände mer förundran över det faktum att UEFA lyckats lotta ihop oss med KBK än att vi skulle spela EL över huvud taget.
Jag misstänker att jag hade feber inatt…

Dagens stora friidrottsliga höjdpunkt får väl ändå sägas vara Usain Bolt på 100 meter. Jag tror inte att det blir något världsrekord, kanske inte ens under 9.80, men fort lär det gå och vinna lär han nog göra. Hans 10.10 i försöket igår imponerade, även om man inte tappar riktigt så mycket tid som man tror och som det ser ut när man ”joggar” i mål som Bolt gjorde igår. Men ändå, 10.10 på det sättet är smått sjukt på något sätt.
Inte minst när man är gammal nog för att minnas när världsrekordet var 9.93 och det var sensationellt varje gång någon sprang under 10-blankt.

…å andra sidan har jag en arbetskamrat på universitetet som faktiskt spelat en träningsmatch mot just Porto. Har för mig att den matchen slutade 18-0 och att hans Råtorp hade ett skott i ribban.

Nej, nu ska jag äta apelsiner. På återhörande.


Välkomna till Tallmovallen då gubbar, vi lovar att ge er något slags match…


Den tunna vita mållinjen…
27 augusti 2011 : Klockan 09:17

När jag gick i första klass och vi lärde oss alfabetet gjorde vi, som väl alla ettagluttare gör, en bokstavsbok. Vi lärde oss bokstav för bokstav och ritade en bild i en bok. De flesta ritade en zebra på bokstaven z. Jag ritade Zico.

1982 gick fotbolls-VM i Spanien och jag, som så många andra, förtrollades av det magiska brasilianska landslaget. Det bästa lag som aldrig vunnit VM. Fortfarande mytomspunna i världen i allmänhet och Brasilien i synnerhet. Namnen klingar fortfarande, nästa 30 år senare, poetiskt vackra: Eder, Falcao, Socrates, Junior, Serginho, Leandro… och Zico!!

Ett anfallsglatt och sambaspelande Brasilien tycktes oslagbara – tills de mötte sina banemän i Italien. Och framförallt Paolo Rossi. I andra gruppspelets helt avgörande match, där det hade räckt med oavgjort för brassarna, gjorde Rossi tre mål, Dino Zoff tokräddade en brassenick på mållinjen och Italien vann med 3-2. Sen vann de hela VM, Rossi blev skyttekung och Zoff ficka lyfta den kanske inte snyggaste pokalen i världen mot den spanska himlen.

Vid kvart i nio igår kväll återuppväcktes Dino Zoff för ett ögonblick på Klättevi i Gettjärn. Av den där sexåringen som 1982 drömde om att bli fotbollsproffs blev det en halvhyfsad höjdhoppare och en, för tillfället, division VI-spelare i fotboll. Igår kväll spelade hans grönvita ÖDIK mot Gettjärns IF i en så kallad sex poängs-match. Vi tog ledningen med 1-0 på straff, helt utan min inblandning, ökade på till 2-0, ännu mer utan min inblandning, tappade till både 2-1 och 2-2. Jag var nära att göra 3-2 med ett par minuter kvar. När blott tjugo sekunder återstod av matchen fick hemmalaget hörna. Domaren räknade ner sekunderna, hörnan slogs. Jag var för stel för att nå den med mitt utsträckta ben och rensa bort den. Istället nådde bollen fram till en rödvit hemmaspelare som fick den mot mål…

…och där dök den reinkarnerade, nåja, han lever ju fortfarande, Dino Zoff upp i en lila tröja med nummer 73 på ryggen. Om bollen var över mållinjen eller inte stod jag för dåligt till för att se. Det gjorde också domaren som trots vilda protester gjorde wash-out och hävdade att det inte var mål. Dino Zoff Larsson hann inte mer än sparka iväg en utspark förrän matchen var slut och vi fick med oss vår första poäng på läääääänge i serien.

Efter fem raka förluster och en tredjeplats som blivit en niondeplats, en häng-på-kval-plats-uppåt som blivit slåss-för-varje-poäng-för-att-hänga-kvar, var den där enda poängen rätt mycket värd med en sådan avslutning på matchen. Närmast väntar IFK Munkfors hemma på Tallmovallen nästa fredag. Ett Munkfors som jagar uppflyttning till division V och som slog oss med 1-0 i våras. Vi har inget att förlora i en sådan match – men desto mer att vinna.

Zico? Det senaste jag hörde om honom var att han var på väg att bli förbundskapten i Irak. Det är också en verklighet, precis som division VI norra Värmland är det.


A som i Apelsin. B som i Bil. Z som i Zico…


Fredagen den trettonde…
26 augusti 2011 : Klockan 08:53

Imorgon, eller snarare inatt, sparkar de trettonde världsmästerskapen i friidrott igång borta i Daegu. Det är inte mycket vi vet om hur det kommer att sluta där borta ännu. Men vi kan misstänka att mycket kommer att handla om Bolt och att en svensk blir av med ett stadionrekord.

Friidrotts-VM arrangerades första gången 1983 och är således en ny företeelse jämfört med EM (1934) och OS (884 f. Kr. eller 1896 beroende på hur man räknar) och eftersom jag är en gammal man så har jag något slags minnen till samtliga dessa VM.

1983: I Helsingfors blev den blott 20-årige jätteskrällen Gennadiy Avdeenko, från det som då hette Sovjet och som nu heter Ukraina, världsmästare i höjdhopp på 232 cm medan världsrekordhållaren Zhu Jianhua tog brons, och då var det kanske en klen tröst att han höjde sitt världsrekord till 238 cm hemma i Shanghai några veckor senare.
Själv var jag sju år gammal och hade börjat leka höjdhopp på grannens baksida. Personbästat låg på sisådär 85 cm.

1987: Patrik Sjöbergs största år och stora VM. Guld med 238 cm i en rafflande final i Rom där forne världsrekordhållaren Igor Paklin och regerande världsmästaren Avdeenko delade silvret på samma höjd som Sjöberg vann det på.
Elva år gammal hade jag klarat 140 cm och hängde under senhösten på en klasskompis till Kil för att bli höjdhoppare.

1991: Charles Austin blev förste och hittills ende amerikan att vinna VM-guld i höjdhopp när han klarade 238 cm i Tokyo den 1 september. Årets VM-final avgörs samma datum och kan mycket väl återigen ge amerikanskt guld.
Samma dag som VM-finalen vann jag en tävling i Sollentuna på 193 cm och hade samma år vunnit IUSM och USM och ansågs i bästa fall lovande med mitt personbästa på 194 cm.

1993: Javier Sotomayor dominerade världshöjdhoppet synnerligen eftertryckligt en period i början av 90-talet. Det här året noterade han det ännu gällande världsrekordet, 245 cm, och vann VM-guld i Stuttgart på ännu gällande VM-rekordet 240 cm.
Jag hade hunnit bli sjutton år, hoppat 214 cm, deltagit i en JEM-final och drömde om högre höjder och den stora världen.

1995: VM gick i Göteborg och den svenska sommaren visade sig från sin bästa sidan medan Troy Kemp från Bahamas hoppade hem VM-guldet i en spännande duell mot Sotomayor där båda klarade 237 cm.
Undertecknad låg i lumpen, hade en skitsommar i största allmänhet, men hade i alla fall höjt personbästat till 221 cm.

1997: Aten välkomnade världen och Sotomayor blev den förste, och hittills ende, att bli världsmästare två gånger om när han som ende hoppare klarade 237 cm – det högsta hoppet i världen det året och ett banrekord som skulle tangeras tio år senare.
Med en skadad fot satt jag hemma i Forshaga med mitt personbästa på 230 cm och grämde mig över att jag inte getts en ärlig chans att kvala in till VM.

1999: En månad före VM stängdes Sotomayor av för dopning och stängdes av i två år. The new kid in town stavades istället Vyacheslav Voronin som hoppade som i trans i Sevilla. Han flög över 237 cm och trots att segermarginalen bara skrevs till två centimeter var han fullständigt överlägsen.
Jag gjorde mitt första VM, hade inte riktigt tillvaron under kontroll och slutade tia på 225 cm.

2001: Martin Buss kom från ingenstans, eller i alla fall en skadefylld tillvaro hemma i Tyskland, fick på hela skiten i Edmonton och vann VM på 236 cm. Fyra blev Sotomayor som, skulle det visa sig, ett par veckor tidigare testat positivt för nandrolon och stängdes av på livstid.
Sällan har någon VM-femma blivit så kapitalt utskälld i svensk media och av svenska folket som jag blev efter den här finalen. Efter Sotos avstängning blev jag istället tidernas mest utskällda VM-fyra.

2003: Paris och mäktiga Stade de France stod som värd för VM och tidernas längste vinnare presenterade sig i form av Jacques Freitag som klarade 235 cm i det som blev hans stora stund i livet – och det var dessutom sista gången som han besegrade mig.
Den längste hopparen vann, den kortaste blev tvåa. Och jag var grymt besviken över den silvermedalj jag fick med mig hem från modets huvudstad.

2005: I en märklig final blev det på sätt och vis en repris från tjugotvå år tidigare. En ukrainare vann på 232 cm. Den här gången hette han Yuriy Krymarenko och det är inte många som har sett honom sedan dess. Men VM vann han.
Det var det VM jag borde ha vunnit. Men en rejäl infektion, den tredje på kort tid denna sommar, satte stopp för det och det blev bara en fiaskoartad sjundeplats – och början på en lång period full av småskador och sjukdomar för min del.

2007: Han kom som ett yrväder en aprilafton med en hoppstil som såg ut som den gjorde. Men helt respektlös var han och VM i Osaka vann han som andre bahaman genom tiderna. Donald Thomas var, och är, hans namn och ska det någonsin göras en film om en höjdhoppare så är det väl om honom.
Ytterligare ett VM där jag kunde och kanske borde ha vunnit. Men jag gjorde mina dåliga hopp på fel höjd och slutade återigen på fjärde plats i en stor mästerskapsfinal.

2009: Så fick han då äntligen sitt guld efter många och långa strävsamma försök och silver. Sällan har en hoppare mer förtjänat en VM-titel än vad Yaroslav Rybakov gjorde i Berlin den här regniga augustikvällen.
Höjdskorna låg på den så kallade hyllan som fotbollsskorna plockats ner ifrån. Just den här kvällen spelade jag kändisfotboll i Stenstorp och blev bestulen på en solklar straffspark.

2011: Mycket kommer att sägas och skrivas om det VM som står för dörren. För egen del nöjer jag mig med att konstatera att mitt stadionrekord på 230 cm hänger minst sagt löst den närmaste tiden. Kvalhöjden för att ta sig till final är nämligen satt till 231 cm. Vem som vinner? Historien säger att det antingen blir någon av de riktigt etablerade eller någon närmast okänd, så:
Ivan Ukhov eller Mutaz Essa Barshim.
Men jag håller en extra tumme för Jesse Williams.


Idag är det fredag. Det är det här också. Dock inte han som var med i första upplagan av "Expedition Robinson" utan han som vann VM i Paris 2003…


Holm vs Sjöberg…
25 augusti 2011 : Klockan 14:20

Sitter på ett SJ-tåg, som gör skäl för sitt rykte, på väg tillbaka till Karlstad efter en synnerligen quick in-quick out till den kungliga hufvudstaden.

På dagens schema stod uppstigning strax efter fem. En sådan där tidpunkt på dagen som man inte ens vet finns om man inte ska med ett flyg eller hoppa kval i ottan. Flög från Karlstad Airport, eller KSD arprt som de av någon smått outgrundlig anledning kallar sig, klockan halv sju. Däremot insåg jag i skrivande stund att jag inte såg den gamle, böjde mannen som varje morgon promenerar längs vägen från Hynboholm upp till flygplatsen. Kanske var jag för sen eller för tidig för att se honom just idag.
Flyget både lyfte och landade i tid, jag hoppade på ett Arlanda Express-tåg in till centralen, investerade tio surt förvärvade och skattade kronor på ett toalettbesök där – och inom parentes sagt kan nämnas att det var en av mitt livs bästa investeringar.
Tog en taxi mot Rastaholms värdshus och vare sig jag eller taxichauffören hade en aning om var det låg. Ut mot Ekerö kom vi överens om efter lite googlande. Förbi slott och herresäten åkte vi, storstad byttes mot landsbygd och hur man än ser på saken är det fascinerande att det kan vara så mycket åkermark och ”bönner” bara en dryg mil utanför kungliga hufvudstaden.
Medan jag blev alltmer säker på att vi var på väg käpprätt åt helvete så fortsatte resan och plötsligt stod en liten skylt vid vägkanten som visade att taxikillen hade koll på grejerna. Fram kom vi, betalade gjorde jag och gladdes åt att jag kan skicka den räkningen vidare senare.

Holm vs Sjöberg stod på programmet. Ett föreläsningskoncept skapat av Maria Akraka och Sportcore. Jag och en annan föredetting på höjdhoppsfronten gnabbas lite kärleksfullt på en scen i nio olika ronder och publiken får rösta vem de tycker har rätt och som förtjänar att vinna varje rond. Dagens beställare var Senab, apropå märkliga företagsnamn, och var ett glatt gäng som hade konferens. Dag 2 dessutom, vilket väl kanske man kunde misstänka på vissa håll.
242-an tog hem första rundan, jag den andra, han de två följande, jag tog tre raka och gick upp till ledning med 4-3. Tokjämnt bland publiken i åttonde ronden. Men min kombattant tilldömdes segern, annars hade ju matchen varit avgjord redan, något som kanske påverkade domslutet lite… sen vann han också den nionde och det blev en knapp förlust för yours truly denna förmiddag.

Sen snabba ryck in tillbaka till stan för att hinna med tåget hem. En snabb ”kôrv med brö” på Pressbyrån och sen en snabb blick på ljustavlan för att se vilket spår tåget skulle gå ifrån… Bara för att inse att det var försenat. Något som innebar att jag kunnat äta något bättre och nyttigare och dessutom sluppit känna mig stressad på väg in mot stan.
De fem minuter tåget var försenat från början hann bli tio och tjugo innan de plötsligt blev fyrtiofem ett kort ögonblick, tillbaka till tjugofem, som blev trettio och slutligen tjugoåtta minuter och ett nytt spår.

Så nu sitter jag här, förmodligen en dryg halvtimme försenad… nej, bara tjugonio minuter säger konduktören i detta nu. Men vi vet ännu inte vad som möter oss på vägen… det lät ju lovande…

Tillbaka i Karlstad väntar jobbuppdrag på Stora torget klockan 18.00, om vi nu inte möter något oväntat med tåget innan dess, när Formula Student-tävlingen Baltic Open ska invigas. Och även om jag lovat mig själv att inte ha en massa länkar i löpande text här på hem… bloggen, schloggen, vad det nu ska kallas… så är det enklare att göra så här än att förklara en massa.
Och även om Baltic Open är ett inarbetat namn på den här tävlingen kan jag inte släppa tanken på att Boltic Open hade funkat bättre i Karlstad…


Han vann idag också, dock inte lika överlägset som den här gången…


Jag undrar…
24 augusti 2011 : Klockan 13:02

Det finns de som undrar varför mitt företag heter Scholm AB.

Jag undrar mer varför man bestämmer sig för att döpa ett företag till det här:


Hjälper de män eller kvinnor?!?


Evigt ung…
23 augusti 2011 : Klockan 21:24

Jag har alltid haft fel. Hela min elitidrottskarriär tittade jag lite snett på de där överåriga gamla gubbarna, och tanterna, som kallades veteraner och som friidrottade. I rest my case, ni har gjort rätt. Det måste ju vara bättre att hålla igång, även om man springer 400 meter på en kvart, än att inte träna alls och bara äta chips istället.

Nästa år arrangerar Kils AIK Friidrott veteran-SM på Sannerudsvallen. Det har de gjort förr. 1986 närmare bestämt. Det var innan jag ens satte min fot på en riktig friidrottsarena. När jag la av hösten 2008 hade jag bestämt mig för att spela fotboll och kanske testa lite annat i träningsväg. Men höjdhoppet var det slut med. Fotboll har det blivit, med varierande framgång. Näst sist i division VII första året, seger i division VII ifjol och just nu, med fem matcher kvar, näst sist i norra värmlandssexan. Jag har gått in i väggen två gånger om på GöteborgsVarvet och klarat mig bättre i Broloppet. Vasaloppet har jag åkt, förvisso öppet spår men lika långt för det, och Vansbrosimningen överlevde jag till min egen förvåning tidigare i sommar.

Men höjdhopp… nja, jag har ju hållit igång lite till ”husbehov”. Hoppade 221 cm på träning och 215 cm i Autolounge Comeback förra vintern och 215 cm igen i Superstars förra sommaren. Men några riktiga tävlingar har jag inte tänkt mig att hoppa mer. Eller hade. För när ett SM, låt vara ”bara” ett veteran-SM, arrangeras på min hemmabana så måste jag ju vara med. Eftersom jag vunnit USM, JSM och SM både inne och ute så är det liksom bara VSM kvar att vinna i sådana sammanhang – och titlar är alltid titlar. Dessutom finns det ju ett mästerskapsrekord, 200 cm, och svenska veteranrekord, 216 cm ute och 223 cm inne, att jaga efter…

Frågan är väl dock hur allvarligt jag ska ta det här och hur högt jag mäktar med att hoppa. Tanken är väl att försöka köra en tre-fyra pass per vecka och varva styrka och hoppövningar, ungefär som på den gamla goda tiden fast i mindre omfång. Kvalitet framför kvantitet, helt enkelt.
Sen var det ju det där med höjden… känns lite ironiskt att svenska M35-rekordet är 90% av mitt personbästa, även om jag inte vet exakt vad jag ska dra för slutsats av det än. Och inte har jag någon aning om jag når de höjderna heller, mer än att jag har en känsla av att jag borde kunna göra det. Om inte annat får jag väl fråga evigt unge Dragutin Topic om råd. Han tycks ha funnit ungdomens källa och har som 40-åring mäktat med hela 224 cm i sommar - världsrekord för den åldersklassen. Vilket får ytterligare en dimension om man lägger till att han också har världsrekord för juniorer med 237 cm…

Nåväl… något personbästa i höjdhopp lär det inte bli vare sig nästa år eller någon annan gång i framtiden. Däremot ska jag försöka mig på att ta mig igenom ett par grenar till på VSM – och där borde jag ha vissa möjligheter. 11.42 på 100 meter skulle kunna gå att slå och 7.18 i längdhopp likaså – båda rekorden härstammar för övrigt från samma kväll på Tingvalla IP, den 13 september 1999. Om det sen blir några fler grenar återstår att se. Men skulle det bara handla om att slå personliga rekord borde jag kanske tävla i slägga istället...

Och apropå inget alls, ettor på gamla klassiska Trackslistan just detta datum genom åren:
1986: Madonna – Papa don’t preach
1997: Puff Daddy & Faith Evans – I’ll be missing you
2003: Per Gessle – Här kommer alla känslorna (På en och samma gång)
2008: Katy Perry – I kissed a girl


These shoes are made for jumping…


Ett nytt hopp…
22 augusti 2011 : Klockan 21:52

Till slut kom jag till ett vägskäl. Där stod en skylt som pekade åt båda håll. Åt ena hållet sa den ”Lägg ner”. Åt andra stod det ”Gör något”. Den menade min hemsida. Jag ville inte lägga ner.

Den senaste nyhetsuppdateringen på förstasidan är daterad till 14 mars. Och det är alltså inte årets 14 mars, utan fjolårets. Har det inte hänt något sedan dess? Jo, det har hänt massor. Jag har till exempel hoppat en uppvisningstävling i höjdhopp, jag har sprungit två halvmaraton, jag har vunnit division VII central tillsammans med ÖDIK, jag har åkt Vasaloppet, simmat i Vansbro, tävlat mot Filip & Fredrik, varit med i På spåret, gett ut två böcker med tvetydigheter och en massa andra roliga saker. Men det står det inget om på den här sidan.

En gång i tiden var jag nog typen som la ner och gav upp. Jag vill gärna tro att jag inte är det längre. Alltså gör jag ett nytt försök. Jag skakar liv i hemsidan med att börja blogga på dem. Förresten heter det väl inte hemsida längre, det heter väl blogg. Så det är väl lika bra att skriva som vore hemsidan en blogg då.

Jag gjorde ett misslyckat försök på temat för ett par år sen. Det är den fliken som heter Bloggen där uppe till höger i menyraden. Jag gör ett nytt försök nu. Som gammal höjdhoppare är jag van vid att ha tre försök. Så misslyckas jag igen så försöker jag förmodligen igen. Vad ska jag skriva om då? Det löser sig nog. Men räkna med att det kommer att handla en del om fotboll med fokus på ett grönvitt lag från Tallmovallen. Det lär dyka upp en hel del böcker eftersom också det är något jag tappat farten med på hemsi… förlåt, bloggen, på sista åren. Det kommer garanterat dyka upp Lego i alla dess former, färger och storlekar. Nästa sommar arrangerar min gamla klubb Kils AIK veteran-SM i friidrott hemma på Sannerudsvallen, jag kommer att hoppa där och den här hem… fan också, bloggen, blir bästa stället att följa vägen dit. Det står ett friidrotts-VM för dörren som kan vara värt att skriva några rader om då och då. Jag föreläser både här och var, jobbar med marknadsföring och studentrekrytering vid Karlstads universitet, det kan vara värt att skriva om. Och så vidare, och så vidare. Nya utmaningar dyker ständigt upp.

Än så länge får layouten och funktionerna på den nya bloggen klassas som rudimentära, men ju fler inlägg det blir och ju större spridning de får, desto mer anledning för mig att styra upp också de detaljerna. Någonstans ska man börja och jag börjar just här och just nu. Var det slutar är det ingen som vet eller ens kan ana.

Naturligtvis är det någon som undrar varför jag börjar med det här just nu och idag. Och naturligtvis finns det en tanke med det. Varför inte börja med något nytt på ett datum då man vet att man kan nå framgång…


Just denna dag för sju år sen plockade jag hem den här…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011