Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ödets ironi…
27 november 2011 : Klockan 19:27

Jag har nog alltid drömt om att en vacker dag skriva en roman. Jag är knappast ensam om det utan tror att alla människor som tycker om att läsa också gärna vill kunna skriva något helt på egen hand. Att man tror att man har något att berätta, något eget som ingen har berättat förut och dessutom på ett sätt som ingen berättat det tidigare. Men ibland är det ironiskt hur verkligheten kopierar dikten.

Det började med ett internt skämt kring den bok jag gjorde tillsammans med fotografen Mikael Solebris för en massa år sen. Vi skämtade om att den givetvis skulle ge oss Nobelpriset i litteratur. Om att Horace Engdahl skulle ringa oss en förmiddag i oktober och berätta den glada nyheten.
Till slut räckte det att vi sa: I höst ringer Horace, för att vi skulle skratta.
Samtidigt fastnade det där uttrycket i skallen på oss båda. Vi insåg att ”I höst ringer Horace” lät som den perfekta titeln på en roman. Namnet på berättelsen om en författare som desperat jagar efter Nobelpriset. Vi kunde inte släppa tanken och jag började skissa på ett synopsis. På en flygresa mellan Köpenhamn och Nice tog jag fram datorn och skissade upp historien.

Historien om den namnlöse författaren som inser att en svensk författare aldrig någonsin kommer att få det vackraste och största av litteraturpriser igen. Hur han inser att han måste förändras, eller metamorfoseras som han själv kom att uttrycka det, för att bli prisad. Han bestämmer sig för att bli peruansk poet istället och börjar skriva dikter på spanska, ett språk han över huvud taget inte behärskar, och skaffar sig både en poncho och en panflöjt för att leva sig in rollen.
Men istället får en annan författare med peruansk koppling priset och när han väl kommit över den stora knäcken blir han kamerunier istället. Något som naturligtvis inte heller leder till att han får något Nobelpris. Men under en period av svår fylla lyckas han först förstöra sin skrivmaskin så att han inte längre kan skriva bokstaven S och sen, trots detta, skriva den stora Romanen som han under pseudonym skickar in till förlaget, får utgiven – och slutligen tilldelas priset för.
Men när han lyfter luren på den ivrigt ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden faller han, förstås, död ner och får aldrig veta att han har lyckats.
Ungefär så såg det ut i grova drag.

Vi tog tag i det och började glatt skriva. Vi snurrade in på allt mer suspekta bihistorier om antikvariat, spyflugor och strykarkatter. Vi fick in Lasse Berghagen på ett hörn och bara Gud vet vad mer som skymtade förbi.
Men sen kom problemen slag i slag.

Först avgick Horace som Svenska Akademiens ständiga sekreterare och därmed var den helt igenom perfekta boktiteln förstörd. I höst ringer Peter eller I höst ringer Englund hade inte alls samma klang.
Ty Horace är Horace i precis lika hög grad som Zlatan är Zlatan.
Men vi tog oss tillbaka, vi jobbade vidare, ändrade lite i storyn och skrev helt sonika bort mannen med förnamnet.

Då kom nästa bekymmer. Han stavades Mario Vargas Llosa – och kom från Peru.
Vi hade skämtat om det. Vi hade sett det som osannolikt. Vi hade valt att låta vår fiktive författare bli en sydamerikan för att det var länge sedan någon från den världsdelen fick priset. Peruansk poet var dessutom en rolig alliteration att bygga på. Och plötsligt tilldelades en alldeles riktig peruan Nobelpriset. Vår i allra högsta grad påhittade historia höll på att bli sann, på något mycket märkligt sätt.
Vi bet ihop. Vi skrev om. Vi tappade kanske lite fart, men insåg att det fortfarande gick att rädda vårt projekt som gett oss så mycket skratt.

Men sen dog det.

För sen hände det ännu mer osannolika. Peter Englund klev ut genom den där dörren och sa Tomas Tranströmer och hela grunden till vårt romanprojekt raserades i en alliteration i form av en svensk poet.

Fiktionen hade blivit verklighet och vår oavslutade roman fick stoppas tillbaka i byrålådan.
Vi får trösta oss med att vi hade kul så länge det varade och att vi lyckades förutspå akademiens utnämningar.
Jag har en känsla av att det blir en afrikan nästa år. Varför inte en kamerunier.


Sveriges nio högsta byggnader
Turning Torso, Malmö, 190,4 m
Kaknästornet, Stockholm, 155 m
Uppsala domkyrka, Uppsala, 118,7 m
Victoria Tower, Kista, 118 m
Kista Science Tower, Kista, 117,2 m
Lisebergstornet, Göteborg, 116 m
Sankta Klara Kyrka, Stockholm, 116 m
Linköpings domkyrka, Linköping, 107 m
Stockholms stadshus, Stockholm, 106 m


Berömda män som varit i Sunne – Göran Tunström
En bok som utspelar sig under en händelserik septembervecka i värmländska Sunne i slutet av 60-talet. Vi får genom berättaren, den autografsamlande butiksinnehavaren Stellan Jonsson Lök, lära känna den misslyckade konstnären Harald Pihlgren, hans vackra hustru Isabelle, prosten Cederblom och framförallt månfararen Ed Oldin. Allt vävs samman från Pihlgrens 50-årskalas till Oldins predikan i Sunnes mäktiga kyrka. Det kändes lite svårt att komma in i Tunströms värld - trots att den bara är en handfull mil norrut - men när det väl var gjort var det svårt att lägga boken ifrån sig. Välskrivet så att det förslår och att den har värmländsk bakgrund gör inte saken sämre…


Göteborg – oktober 2004
Vi kom som regerande mästare och hade utan större bekymmer tagit oss fram till en ny final. Vi ställdes mot ett motstånd vi redan besegrat i gruppspelet och allt, verkligen allt, var upplagt för en ny seger. Men matchen blev oväntat jämn, ledningen växlade fram och tillbaka gång på gång. När vi var framme vid sista frågorna så stod det fortfarande och vägde. Vi behövde ha rätt för att vinna och frågan lindades in så som bara Ingvar Oldsberg kan linda in något. Men vad det gällde att komma på var en känd gerillaorganisation i Libanon. Både jag och Ingela Agardh satt som två fågelholkar, allt som rörde sig i mitt huvud var Al Qaida och det visste jag att det inte var. Ingen av oss kom på det. Vi förlorade finalen med en ynklig liten poäng. Och sedan dess har Hizbollah dykt upp i alla olika sammanhang jag kan tänka mig. Men det är väl det som är poängen med frågesport, man lär sig för livet det man inte kommer på för stunden.


Jag har stretat emot det länge, länge, länge, men ändå varit lite sugen och till slut växte sig suget för stort. Och även om jag fortfarande inte riktigt förstår poängen med Twitter så är det kul att twittra – också.


En del av mig tycker att det är skönt att slippa snö och vinterkyla, en annan del av mig tycker att det vore skönt med lite snö som lyste upp. Jag är ambivalent till det svenska vädret just nu…


Carema… den som tänkte ut att man kunde tjäna pengar på att vårda gamla och sjuka människor måste ha tänkt fel, väldigt, väldigt fel…


Det slutliga omslaget till den ofullbordade romanen…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011