Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Changes…
25 november 2011 : Klockan 23:12

Efter att ha besökt Skellefteå för första gången i mitt liv igår så rev jag av en hotellnatt – tack för uppgraderingen av rum förresten – ute vid Arlanda innan jag begav mig på en resa mot Lausanne idag. Allt för att frottera mig med en massa andra gamla olympier.

Den församlade församlingen som kallas för World Olympians Association har nämligen möte här nere i Lausanne den här helgen. Och ordförande för hela gänget är, förstås, en gammal höjdhoppare. Somliga gamla höjdhoppare har ju råkat göra mer avtryck i den olympiska historien än andra. Men ingen har gjort det så mycket som Richard ”Dick” Fosbury från USA.

I en tid när alla andra hoppade dyk var han den förste och den ende som vände ryggen mot ribban och…

Eller nej, han var ju faktiskt inte det. Förmodligen inte först och definitivt inte den ende, för så här var det – egentligen.
Enligt en vanligtvis stensäker och pålitlig källa till friidrottskunskap var slutet av 1960-talet en tid av experimenterande. Kanske inte i första hand av höjdhoppstekniker utan mer av konstiga svampar och piller och sånt. Men också höjdhoppet var på väg att förändras. Den gamla hederliga dykstilen var på väg ut, precis som den kaliforniska rullstilen varit före den och saxstilen före den och så vidare. På väg in var något annat. Något annat som många trodde skulle bli en flopp – och därför fick den precis det namnet.

Mannen som kom att bli dess främste föregångsman var Dick Fosbury, därav Fosbury-flopp, när han vann OS-guldet på nytt olympiskt rekord med sex centimeter till 224 cm i Mexico City 1968. En mycket känd och ofta tillfrågad mental rådgivare berättade en gång på en föreläsning jag åhörde att Fosbury minsann slagit världsrekord med sex centimeter. Men riktigt så roligt hade han det aldrig eftersom den fantastiske Valerij Brumel hoppat 228 cm redan fem år tidigare.

Nåväl… under VM i Edmonton 2001 fick jag frågan om jag använde mig av ”the Brill bend” när jag hoppade höjdhopp. Jag hade liiiite svårt att förstå vad vederbörande menade, men det blir i det här fallet en snygg övergång till den pålitliga och stensäkra källan tidigare i texten.
I maj 1968 arrangerades en friidrottslandskamp på Stockholms stadion, jag har fått för mig att det var en trenationerslandskamp som jag har fått för mig var populära på den tiden. Tre länder, två deltagare vardera, vilket ger sex totalt. Ett lagom antal på en arena som kanske bara hade sex löparbanor runt hela varvet.
Ett av de deltagande länderna stavades Canada eller Kanada beroende på vem man frågar och i det kvinnliga höjdhoppet hade de en blott femtonårig tjej med – Debbie Brill. Unga fröken Brill slutade på sista plats i höjdhoppet, men väckte ändå en del uppmärksamhet genom sin märkliga höjdhoppsteknik. Hon hoppade nämligen inte dykstil, utan chockerade med att hoppa med ryggen vänd mot ribban!
Alltså fem månader innan Dick Fosbury skulle komma att vända ryggen mot ribban och vinna OS-guld och få en hel teknik uppkallad efter sig – i hela världen utom i Canada.

I Sverige har vi gjort tvärtom, här pratar vi om V-stil i backhoppning medan världen pratar om Boklöv-stilen…

Debbie Brill kom dock att växa upp och redan som sextonåring klarade hon sex fot (182,88 cm), blev canadensisk mästarinna elva gånger om, vann samväldesspelen både 1970 och 1982, hon tog bronsmedalj i det första (inofficiella) världsmästerskapet inomhus 1985 och som högst hoppade hon 199 cm.
Så där av the Brill-bend…

Däremot berättade Fosbury följande historia för mig idag, på temat ”what goes around, comes around”: 1998 hade han ställt upp i World Masters Games hemma i Portland. Han hade klarat 160 cm, 64 cm lägre än han hoppat i Mexico City 30 år tidigare, och det hade räckt till bronsmedalj.
De båda som besegrat honom hade båda hoppat – dykstil.


Mannen i mitten floppade sig till en OS-guld, det gjorde den unge herrn till vänster också medan kvinnan till höger fick nöja sig med att vinna EM och VM och slå världsrekord inomhus - bland annat…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011