Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 265 dagar…
12 november 2011 : Klockan 18:02

Samtidigt som världen känns så stor så stor för Lasse, Lasse liten så är den ibland inte alls speciellt stor visar det sig.

För många herrans år sen, typ närapå tio i alla fall, bjöd Elite Stadshotellet i Karlstad på gratis semlor i samband med en fettisdag. Eftersom jag hade en vag sponsordeal med hotellkedjan så var jag där och visade upp mig och frös och åt semlor. SVT:s Värmlandsnytt, eller vad det kan ha hetat på den tiden, var där och gjorde reportage. Solastatyn fick hålla i en semla, vilket borde passat den gamla servitrisen, och reportern som, visade det sig, hade sitt ursprung i Brasilien var kreativ nog att jämföra fettisdagen i Sverige med karnevalen i Rio.
Kanske en orättvis jämförelse egentligen. Och då inte i första hand för brassarna.

För mig kändes det som ”another day at the office”. Ännu ett reportage i TV som inte i första hand berörde höjdhoppandet men som ändå var kopplat till det. Precis som allt annat jag har gjort i hela mitt vuxna liv, typ.
För reportern var det första dagen på jobbet och mig veterligen korsades inte våra vägar fler gånger i de sammanhangen.

Förrän tidigare i höstas när hon plötsligt dök upp på Karlstads universitet för att styra upp vår stora arbetsmarknadsdag Hotspot. Jag erkänner dock rakt av att jag inte hade en aning om att det var hon förrän hon berättade det för mig och jag erkänner dessutom lika rakt av att jag inte skulle ha kommit ihåg det där reportaget heller förrän hon påminde mig. Jag börjar inte bara bli gammal och få gråa hår, jag börjar dessutom få ett alltmer selektivt minne. Men det är ju sådant som brukar drabba gamla höjdhoppare har jag märkt genom åren.

Vad har nu allt det här med saken att göra egentligen?
Jo, för det var så här att här om veckan frågade Brasilianskan om jag kunde ställa upp på ett hörn när hennes man skulle arrangera en svensexa. Och varför inte. Nog är det bättre att en blivande brudgum hoppar höjd än går på strippklubb. Eller vad man nu gör på svensexor, jag vet inte, jag har aldrig varit med på någon mer än i den form jag var det idag.

Det har jag däremot varit en gång förut och lyckligtvis var det inte samma brudgum den här gången och lyckligtvis slog inte blixten ner nu. För det var, märkligt nog, vad som hände förra gången. Man har ju hört talas om den där blixten från en klar himmel, men att det kunde ske på riktigt hade jag aldrig trott. Inte förrän den där svensexan på Sannerudsvallen i Kil.
Vill minnas att det var sommaren 2003, men vi vet ju hur det är med minnet, när jag, pappa och en av hans andra adepter var nere och hoppade och ner kom, som planerat, ett svensexegäng med den blivande äkta mannen iklädd klassisk Gert Fylking-rosa träningsoverall. Hoppande tog vid och det gick väl som det gick, men medan vi stod där och snackade under en klarblå himmel och således strålande sol så small det plötsligt till av något slags elektrisk urladdning som liksom drog tvärs över arenan. Det var gjort på en tiondels sekund, den träffade ingen av oss, men vi blev lika chockade allihop. Exakt vad som hände vet jag inte än i denna dag, men jag inbillar mig att det var en sjuhelvetes tur att ingen av oss stod i vägen utan att det small till mellan de två grupper vi stod uppdelade i när vi pratade.

Idag slog inga blixtar ner utan allt gick städat till. Den giftaslystne klarade 135, Brasilianskans man kunde inte hålla sig utan tog 145 och några av de andra grabbarna (varav en med diskbråck, sprucken menisk och en lindad axel…) hoppade friskt. Men jag inbillar mig att de kommer döva eventuell smärta på icke-medicinsk väg senare under kvällen. Annars är de välkomna att hoppa höjd med mig imorgon.
För imorgon är det då slutligen dags. Att det är fars dag och min namnsdag finner jag totalt ointressant. Det som gäller är att knyta på mig höjdskorna igen och se hur högt det bär. Jag räknar dock inte med några högre höjder eftersom, och nu tar jag alla ursäkterna på en och samma gång, hälsenorna värker, magen gör ont, jag har inte hoppat sen i somras och jag är dessutom duktigt nerkörd träningsmässigt. Sådärja, ska vi sikta på strax under 200 imorgon kanske.

Dagens tränande innan svensexeriet gick bra, körde ryck och frivändningar och orkade med att höja mig ytterligare en nivå sedan senast:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 57,5 / 60 / 62,5 / 60 / 57,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 82,5 / 85 / 87,5 / 85 / 82,5 kg
Framförallt nöjd med en femma i ryck på 62,5 kg – och dessutom kändes det lätt.
Tanken är att jag ska köra lite mer kvalitet i träningen från och med nästa vecka. Lite färre lyft, lite färre hopp, lite tyngre vikter och högre häckar.
Bara att hoppas att det inte blir som de vackraste och klokaste planer för både möss och människor….


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011