Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Fem över 12 - 269 dagar…
8 november 2011 : Klockan 21:32

Så fick han då guldbollen igen, den store Zlatan Ibrahimovic. Och det är klart, ska man ge priset till Sveriges bäste manlige fotbollsspelare så kan man inte ge den till någon annan. Även om det är för sjätte gången och för femte året i rad.

På idrottsgalan 2008 satt jag mitt emot honom. Det var stort. Jag kunde inte låta bli att visa ett foto jag hade i mobilen taget sommaren innan på en då ännu inte treårig mig närstående nu sjuåring. Han hade Inters svart- och blårandiga tröja på sig.
Med Ibrahimovic på ryggen – såklart.
Jag inbillar mig att store Z tyckte att det var lite kul i alla fall.

I min gröna ungdom, eller snarare barndom, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag ville konstigt nog bli det i Italien. Konstigt av den enkla anledningen att jag aldrig har haft något direkt favoritlag i det landet. Visst tjusades jag var Milan i början av 90-talet, visst höll jag en extra tumme för Lazio när Svennis var där, visst tyckte jag det var kul när Zlatan målade för Juventus och Inter – och nu för Milan.
Men mitt hjärta har aldrig tillhört något italienskt lag.
Och även om jag håller på Barcelona i Spanien brinner jag inte fullt ut för dem heller.

Det är helt enkelt Liverpool som gäller. Utanför Sveriges gränser alltså. Inom dem är det i IFK Göteborg om vi ser till eliten och Östra Deje IK åtta dagar i veckan i övrigt.

Just nu pågår dock en intressant diskussion på Sveriges bästa fotbollsblogg – Erik Nivas och Simon Banks – länk till vänster någonstans. Det går ut på att välja ett annat lag än det man redan fått sig tilldelat. Ett lag som inte är något av de där som kan vinna ligan, ett lag som kanske inte ens spelar i den högsta ligan, ett lag som är en bedagad skönhet, som har en stolt historia, som sett sina bästa dagar men som fortsätter kämpa på.
Eller lika väl ett lag som aldrig vunnit något, men som fortsätter att kämpa på ändå.
Ungefär som ÖDIK alltså.

Har man någon gång spelat någon form av managerspel på någon form av dator eller spelkonsol har man en förmåga att fastna för den där typen av udda lag. På gamla hederliga Footballer of the year på C64 vann jag det mesta som kunde vinnas med Doncaster Rovers och har därför alltid hållit en extra tumme för dem. I skrivande stund ligger de sist i engelska näst högsta divisionen. På den tiden jag spelade C64 spelade de i fjärdedivisionen.
På en gammal upplaga av Championship Manager vann jag allt, allt, allt med ett suspekt italienskt lag som hette Bisceglie. En ort jag inte vet var den ligger och ett lag jag aldrig haft något slags koll på sedan dess. Men som sagt, italiensk fotboll var aldrig min grej – trots att det var där jag skulle bli proffs.
Kanske är det därför jag just nu ståtar med att ha spelat arton matcher i division sex och gjort ett mål i den divisionen.
Å andra sidan var jag ju i Lecco förra veckan och deras calcio-lag firar hundra år nästa år. Jag kanske skulle börja hålla på dem, bara för att. Problemet är bara att jag var för dumsnål för att köpa en matchtröja i supporterbutiken.

Men även om jag aldrig blev, eller blir, någon bra fotbollsspelare så har jag ju hoppat hyggligt högt genom åren. Ett steg i detta höjdhoppande var ett evigt hoppande över häckar. Så också idag inför nästa års höjdhoppande och fotbollsspelande.
Jämfotahopp: Tio gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda: Tio gånger två häckar á 106,7 cm
Mothopp mellan två plintar, 80 cm och 83 cm: Tre gånger tolv hopp.
50+40+30+30+20+36=206 hopp allt som allt.
Hoppen kändes riktigt, riktigt bra. Hälsenorna kändes bra mycket sämre.
Men så är det ju november också.


Från Footballer of the year i slutet av 80-talet till sist i engelska andraligan just nu, Doncaster Rovers…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011