Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att tänka som - en höjdhoppare…
16 oktober 2011 : Klockan 09:20

Här om dagen lämnade jag Våxnäshallen bakom mig med ännu ett avslutat träningspass i benen och konstaterade på Facebook, som man ju gör i dessa sociala medietider, att jag ” har bättrat på träningsvärken, vad annat kan man göra en måndag...”
Problemet?
Det var onsdag!
Där någonstans finns essensen i det jag upplever just nu.


Nästa sommar arrangerar Kils AIK veteran-SM i friidrott på Sannerudsvallen. Eftersom detta är ett mästerskap jag aldrig vunnit och tanken att kunna vinna ett SM på hemmaplan är alltför lockande har jag, högst tillfälligt, dammat av höjdhoppsskorna igen. Det är en sak att få kroppen att hänga med, en annan sak att få huvudet att göra det. Jag tror jag håller på att lyckas med åtminstone det senare.

Jag hade satt 1 oktober som startdatum för denna min mini-comeback i höjdhoppssvängen. Den lördagens träningspass blev dock en nära-döden-upplevelse på många sätt. Redan under uppvärmningen flämtade jag som en fisk på torra land och jag insåg att det jag sagt om mig själv under sommaren stämde: Jag har aldrig någonsin varit så dåligt tränad som just nu.
Det första trappsteget är alltid värst att ta sig över. Så också nu. Men jag tog mig igenom det där första träningspasset och jag har tagit mig igenom ett par till sedan dess.

Det bör på en gång sägas att jag kanske ligger på en belastningsnivå av 30-40 % av vad jag gjorde en gång i tiden. Men å andra sidan är det här ingen elitsatsning och jag har annat att göra på dagarna än att bara träna. Förr körde jag uppemot tolv pass på en vecka, nu hoppas jag klämma in tre-fyra stycken.
Jag har dessutom försökt ta det hela med en klackspark och driver med min egen, jämförelsevis, ålderdom genom att jag tryckt upp t-shirts med texter som ”Gammal man gör så gott han kan” eller ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt” på ryggen. Det kan behövas i en träningsmiljö där de allra flesta är födda efter att jag hoppade två meter första gången.

Kroppen börjar dock svara upp ungefär som förväntat. Träningsvärken i muskler som vilat ett par år börjar göra sig gällande. Valkarna i händerna slits sönder och broskknölen i nacken börjar byggas på av skivstången igen. Men den stora skillnaden sitter nog ändå i huvudet.

Sedan jag la skorna på hyllan för drygt tre år sen har jag hoppat lite höjdhopp till husbehov, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Men det har hela tiden varit på skoj och när jag själv känt för det. I somras började det dock inte kännas roligt längre. Dels gick det alldeles för dåligt och dels gjorde det mest bara ont överallt.
Alltså var jag tvungen att göra det på allvar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig som någon som tränar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig själv som höjdhoppare igen.

Att kliva in i en, oftast, folktom träningshall var den naturligaste sak i världen fram till för drygt tre år sen. Att ruta in hela tillvaron efter när och var jag skulle träna och tävla var lika normalt som att andas. På den tiden behövde jag inte ha någon kalender. Schemat för vad som skulle göras och när det skulle göras fanns i skallen. Sen började jag jobba, skaffade en kalender och tappade bort det naturliga i att träna.

Å andra sidan har man en kalender för att planera saker och ting. Likaväl som jag kan planera in jobb och möten i den borde jag kunna planera in när och var jag ska träna. Lika naturligt som det har varit att kliva upp ur sängen och åka upp till Karlstads universitet för jobb på morgonen, lika naturligt borde det vara att åka och träna på eftermiddagen.

Och här om dagen så släppte det. Jag åkte till hallen, bytte om där jag alltid bytte om förr och klev in i hallen. Jag placerade mig på det skivstångspodium där jag lyft så många vikter genom åren och körde på.
Det började kännas som det gjort en gång – även om vikterna var färre och jag var tyngre – och medan svetten lackade och jag nynnade med till reklamradion så kände jag mig hemma. Så hemma så att jag till och med tog fel på vilken dag det var.
En gång i tiden var måndagarna dedikerade till de övningar jag just kört igenom så när jag lämnade hallen och uppdaterade min status på Facebook var det måndag i mitt huvud. Så trots att det var onsdag insåg jag att jag var på rätt väg i mitt tränande.


Nio höjdhoppare födda i oktober
Rune Almén, 20 okt 1952
Gerd Nagel, 22 okt 1957
Javier Sotomayor, 13 okt 1967
Georgi Dakov, 21 okt 1967
Lámbros Papakóstas, 20 okt 1969
Matt Hemingway, 24 okt 1972
Kajsa Bergqvist, 12 okt 1976
Vita Palamar, 12 okt 1977
Víctor Moya, 24 okt 1982


Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márquez
Redan första gången som Florentino Ariza ser Fermina Daza vet han att det är kvinnan i hans liv. I ungdomligt oförstånd påbörjar de en brevväxling som abrupt får sitt slut när Fermina brutalt avvisar Florentino. Istället gifter sig Fermina med en läkare och den kärlekskranke Florentino tvingas beundra henne på avstånd – år efter år efter år. Tills han slutligen ser sin chans dyka upp… Det här var en bok jag verkligen längtat efter att läsa. Dels älskade jag Hundra år av ensamhet och dels spelar den här boken en avgörande roll i filmen Om ödet får bestämma som är smått underbar… Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att ge den högsta betyg redan innan jag ens började läsa den, men så blir nu inte fallet eftersom den trots allt var lite småseg att ta sig igenom – men bra, det var den likafullt!


Karlstad – den 12 oktober 2004
Egentligen skulle det inte ha hänt förrän åtta dagar senare. Men till skillnad från sin far som var närapå två veckor över tiden kom den här lille gynnaren ut redan en dryg vecka för tidigt. Jag var dessutom säker på att det skulle bli en liten tjej som kom ut och sa hej. Men det blev det nu inte. Dessutom hade han den goda smaken att få dela födelsedag med kvinnan som har inomhusvärldsrekordet i höjdhopp, alltså Kajsa Bergqvist. Hade han fötts en dag senare hade han fått fira samma dag som en livstidsavstängd cuban istället, alltså Javier Sotomayor. I onsdags fyllde han sju år och det är svårt att tro att det gått så längesen min son föddes, jag har ju inte blivit ett dugg äldre under tiden…


Jag trodde aldrig att Sverige skulle kunna besegra Holland i en fotbollsmatch som betydde något. Men Källström drog in en frispark, Larsson en straff och en värmlänning som heter Toivonen avgjorde och Sverige blev EM-klart.


Wordfeud är kul, riktigt kul. Det är till och med så kul att jag inte kan låta bli att spela mest hela tiden. Något som naturligtvis leder till att jag slarvar med en massa andra saker. Men jag orkade i alla fall raka mig här om dagen, efter en tre-fyra veckor utan att ha sett en hyvel ens på bild.


Den så kallade tredje statsmakten gör allt som står i dess makt att avancera på rankingen och bli åtminstone nummer två. När drevet går efter politiker som gjort fel får man full förståelse för varför allt färre vill ägna sig åt politik i det här landet.


Höjdhoppare kommer i alla former och storlekar, men som alla vet är det inte storleken som har betydelse i just det fallet…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011