Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


I höst ringer Horace…
6 oktober 2011 : Klockan 16:52

Under mina sista månader inför OS i Aten hängde mästerfotografen i stövlar med mig i träning och tävling med sin kamera. Det mynnade ut i boken En av 12, en bok som vi båda ansåg borde leda till att Horace skulle ringa framåt hösten.

Det blev ett internt skämt mellan mig och fotografen att ”i höst ringer Horace”. Underförstått att En av 12 skulle ge oss nobelpriset.
Hörde jag någon säga hybris?
Å andra sidan finns det få skämt som är så roliga som just de interna.
Grejen var att det där med att ”I höst ringer Horace” kändes som en helt fantastisk boktitel. Så vi började spåna lite lätt, jag och fotografen. Den uttänkta titeln var helt enkelt för bra för att kastas bort.

Sagt och gjort. På ett flygplan till Nice för tre år sedan började ett synopsis ta form i mitt huvud. Romanen skulle handla om den icke namngivne författaren vars allra största dröm och livsuppgift var att få nobelpriset i litteratur. Något som alltså skulle leda till att Horace Engdahl, i sin ställning som ständig sekreterare i Svenska akademin, skulle slå en signal för att meddela den glada nyheten den första torsdagen i oktober.

Men eftersom författaren, han kom att kallas Walter Allanzon internt och ingenting alls i boken, insåg att en svensk författare aldrig någonsin mer kommer att tilldelas ett nobelpris var han tvungen att ”metamorfosera” sig själv till något annat. I synopsiset blev han peruan, av exakt vilken anledning minns jag inte längre. Men huvudsakligen eftersom en Sydamerikan inte fått priset sen urminnes tider.

Tvisten blev att en annan peruan skulle tilldelas priset och att vår författare skulle tro att det var han som fått det. I besvikelsen över att ha varit så nära skulle han istället bli kamerunier och försöka få priset som afrikan. Inte heller detta skulle lyckas, så klart. Men i något slags spritdeliurium skulle han skapa den stora romanen, skicka in den till ett förlag under pseudonym och denna roman skulle efter ett antal svårt sinnesförvirrade förvecklingar ge honom nobelpriset i litteratur. Men i samma stund som han, ovetande om att han ens skrivit romanen och att han tillhörde favoriterna för att få utmärkelsen, lyfte den ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden skulle han falla död till marken i en hjärtattack.
Ungefär så såg idén ut, uttänkt på ett flygplan på väg till Nice för vidare biltransport till Monaco.

Vi kom igång riktigt bra med författandet och framförallt hade vi otroligt roligt när vi skrev. En spyfluga tog allt större plats i historien, vi vävde in allt mer osannolika bifigurer som snart kom att ta över showen, vi drack Trocadero och åkte till Liverpool och vi skrattade så vi grät mellan varven.
Sen började problemen.

Först gick boktiteln åt skogen när Horace Engdahl helt oväntat hoppade av sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”I höst ringer Peter” eller ”I höst ringer Englund” hade inte riktigt samma klang. Precis som Zlatan är Zlatan så är ju Horace Horace liksom.
Men vi var så pass långt komna att vi inte lät oss nedslås, även om ”Helvete, Horace” var arbetsnamn under en kort period.

Sen kom nästa smäll när en livs levande peruan gick och fick priset förra året. Men också det gick att rädda. Vår falske peruan, hans poncho och panflöjt var för bra för att slänga bort bara för att en äkta peruan som Mario Vargas Llosa fick priset.

Om inte annat så bevisade ju det att vi var på helt rätt spår i vår pikaresk. Även om det inte blev så mycket skrivet efter det. Så idag kom då den sista dödsstöten.
Han stavas Tomas Tranströmer och är en värdig pristagare. Ja, det är de ju faktiskt allihop.
Men han är svensk och hela ”I väntan på herr Englund”, som den kom att heta till slut, bygger på att en svensk inte kan få nobelpriset i litteratur eftersom det skulle klassas som svågerpolitik.

Så det interna skämtet om att i höst ringer Horace som blev en titel på en roman som började skrivas och som glatt dess två författare kommer aldrig att bli en roman med titeln I väntan på herr Englund.
Så kan det också gå i litteraturvärlden.


Han ringer inte mer och inte fick han någon bok uppkallad efter sig heller…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011