Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att se med nya ögon…
2 oktober 2011 : Klockan 13:23

Ni vet hur det är med synvillor. Har man en gång lyckats se den andra varianten av dem är det nästan helt omöjligt att se det man såg från början.

Jag besökte Legoland i veckan som gick. Första gången jag var där var för trettio år sen. Det har hänt en hel del sedan dess. Både med Legoland och med mig. Kanske mest med mig.
För trettio år sedan såg jag Lego. Nu såg jag hus jag kände igen, städer jag besökt, platser jag läst om. Och hur många gånger jag än åker tillbaka kommer jag alltid att se just det jag ser idag. Jag kommer aldrig längre att bara se snygga hus och andra byggnader i Lego.

Ganska ofta i mitt liv har jag drällt in sent på kvällen till diverse hotellrum. Dock inte av någon annan orsak än att jag helt enkelt har kommit fram sent med flyg, tåg, buss eller bil dagen innan tävling. Jag fascinerades ofta över hur jag såg saker på ett helt annat sätt när jag vaknade på morgonen än vad jag gjort när jag kommit fram kvällen innan.

Första gången jag klev in på hotell Lux i slovakiska Banská Bystrica svor jag på att aldrig återvända. Jag hade rest länge, passerat genom fem länder på en eftermiddag, var osäker på min egen hoppform och hallen vi skulle tävla i var kort sagt eländig. I hotellfoajén låg dimman tätare än den någonsin gjort i Lützen, även om det var cigarettrök på hotell Lux och kanske krutrök i trettioåriga kriget, och jag skyndade upp till rummet. Bara för att mötas av ett droppande handfat och en luddig brun filt att ha som täcke. Den ende slovak jag kände var i Australien och jobbade och jag undrade vad jag egentligen gjorde där över huvud taget.

Morgonen efter släpade jag mig upp ur sängen drog bort de fransiga bruna gardinerna – och möttes av strålande solsken från en klarblå himmel. Det hade dessutom snöat under natten och allt det gråa och trista var skinande vitt av nysnö. Dimman hade skingrats i hotellfoajén och frukosten var ätbar.
Mitt dåliga humör och den oroliga känslan i magen var som bortblåst.
Hoppningen fungerade, jag vann tävlingen och det enda som kunde få mig att sluta längta efter att resa tillbaka till Banská Bystrica var att åka dit.

För ett antal år sedan var jag tillbaka på mitt gamla dagis. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt. Dels för att det firade 25 år och att det vid det laget var 20 år sedan jag lämnat det för att börja skolan. Men framförallt för att det krympt.
Det fullkomligt gigantiska lekhallen hade blivit så liten, så liten, så liten. Hur vi kunnat spela tuffa innebandymatcher där inne som dagisbarn framstod som en olöslig gåta.
Naturligtvis förstod jag då, likaväl som nu, att det inte var dagiset som krympt utan jag som växt. Men jag upplevde ju inte samma sak med det hus jag bodde i. Om lekhallen på dagis var gigantisk när jag var fem år så borde vardagsrummet hemma också ha varit det. Men så har jag aldrig upplevt det.

Medan ett hotell kan ändra skepnad över en natt krävs det helt uppenbart längre tid för ett dagis, eller för ett land av Lego, att göra det.
Men precis som med Billunds turistmagnet nummer ett kommer jag aldrig längre att uppleva Maskrosens dagis (varför man väljer att döpa ett dagis efter ett ogräs får bli en senare fråga…) eller Banská Bystrica som jag gjorde det första gången jag kom dit. I det senare fallet kan jag å andra sidan fortfarande hitta tillbaka till känslan jag hade i kroppen när jag klev in på hotellet första gången. Det är ingen helt igenom angenäm känsla, men den går att skratta åt i efterhand.
Känslan av en gigantisk lekhall på ett dagis är däremot svårare att hitta tillbaka till. Det är väl helt enkelt alldeles för länge sen det inträffade.

Men även om jag kan sakna det där storögda barnet i mig så är det nog i slutändan rätt skönt att se världen med en vuxens ögon. Och Lego är väl ändå inte bara för barn, i alla fall inte bara för små barn.


Nio städer man kan tro är huvudstäder
New York, USA
Sydney, Australien
Rio de Janeiro, Brasilien
Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Istanbul, Turkiet
Glasgow, Skottland
Kapstaden, Sydafrika
Marrakech, Marocko


En kortfattad historik över nästan allting – Bill Bryson
Titeln säger egentligen allt om vad boken handlar om. Det är en kortfattad historik över hela jordens historia från den stora smällen och fram till våra dagar. Här finns Darwins teori om det naturliga urvalet och arternas uppkomst, här finns berättelser om storheter som Isaac Newton och Edmond Halley och här finns en uppsjö av märkliga skrönor och historier om vetenskapsmän och allehanda konstigheter. Hade jag läst den här boken på originalspråket engelska hade det förmodligen varit en solklar fullpoängare – för på sina ställen är den fullständigt briljant. Det som gör att betyget dras ner är den slarviga översättningen: det är stavfel eller ord som saknas helt på var och varannan sida och plötsligt börjar man tyvärr ifrågasätta allt man läser istället för att bara njuta av det.


Hagfors – den 3 oktober 1989
I lågstadiet var det klassfotboll under namnet Trixen som gällde i Forshaga. På mellan- och högstadiet var det friidrott under namnet Klasskampen som var grejen. De som lyckades bäst i dessa klasskamper fick sedan åka till Hagfors och tävla i Kretsmästerskapet (KM) mot jämnåriga från så vitt skilda platser som Munkfors, Deje och Sunnemo. I fjärde klass förlorade jag höjdhoppet för första och sista gången. I femman, sexan, sjuan och åttan gick jag segrande ur striden – i nian blev det inget. Då blev jag å andra sidan trea på skol-SM istället. Min största stund i Hagfors inträffade när jag gick i sjunde klass. Jag hade haft sikte på klubbrekordet i Kils AIK hela säsongen. Det löd på 161 cm och jag hade nått 158 cm som bäst. Men den där eftermiddagen på kolstybben i Vikingland så fick jag äntligen med mig exakt 161 cm – tangerat klubbrekord för Kils AIK. Det stod sig i nio år innan det slogs av två olika hoppare på en och samma dag om inte minnet sviker mig.


Legoland!!! Besökte detta plastens paradis för fjärde gången i mitt liv i måndags och tisdags och det var precis lika roligt nu som första gången jag var där – för trettio år sen.


Oktober… vi kan hoppas på brittsommar, vi kan hoppas på krispiga höstdagar med hög luft, men hur vi än vrider och vänder oss så har vi inte bara rumpan bak, vi har dessutom hösten framför oss.


Färjestad… Jag ägnar inte ishockey något större intresse i vare sig september, oktober eller november. Men att se Färjestad ligga sist efter sex spelade matcher är ingen höjdare.


Hotell Lux i Banská Bystrica, där kan man sova gott och vakna till vackra vinterdagar…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011