Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
Årets julklapp
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
Eleven…
24 september 2011 : Klockan 08:59
För exakt elva år sen satt jag på en höjdhoppsmadrass i Sydney. Regnet vräkte ner omkring och på mig. Jag hade just slutat på fjärde plats i mitt livs första OS-final. Någonstans djupt inne i mig fanns en stolthet över det jag presterat. Men mest av allt var jag besviken över att ha blivit fyra och över att den som tog silver borde varit avstängd för doping.
Olympiastadion i Sydney, som är bland de mäktigaste och häftigaste arenor jag någonsin tävlat på, har elva år senare bytts mot Tallmovallen som har den grönaste av gräsplaner och en charm ingen annan arena har. Höjdhoppsspikskorna har bytts mot fotbollsskor. Den blågula landslagsdräkten mot den grönvita ÖDIK-tröja jag mer eller mindre föddes i.
Idag slåss jag inte om OS-medaljer som jag gjorde den där Sydney-kvällen för elva år sen. Idag slåss jag – och femton andra grönvita – för nytt division VI-kontrakt.
Då var det årets sista höjdhoppstävling. Idag är det årets sista fotbollsmatch. Ska mitt älskade ÖDIK hänga kvar i sexan måste vi vinna idag och vi måste dessutom ha minst ett av två resultat med oss nästa helg då serien spelas färdigt. Det är knappt två timmar kvar till avspark och jag måste tro att vi fixar det här. Det är dags att bollen rullar vår väg, att vi har lite stolpe in och att vi vinner en match igen, det är alldeles för längesen sist.
Efter matchen väntar avslutningsfest – inte gravöl. Vi ska utse årets det ena och det andra. För två år sen blev jag skyttekung, det blir jag inte år om jag inte spottar in minst åtta mål idag – och det är det inte mycket som talar för. Min enda merit i år är att jag är den ende som spelat samtliga matcher – vilket å andra sidan kanske förklarar varför vi ligger sist i serien efter sjutton omgångar…
Årets Most Valuable Player får den fantastiskt vackra statyetten nedan. Den finns bara i två exemplar. Den ena kommer att delas ut – i bitar och med en ritning (eller karta som jag sa när jag var liten, eller läsning som en mig närstående sjuåring sa när han var mindre) för att byggas ihop av mottagaren under kvällen. Den andra är i min ägo, men för den finns andra planer framöver…
Det finns bara två av oss och den ene delas ut i eftermiddag,
den andre har ett helt liv framför sig…