Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


De små, små detaljerna…
18 september 2011 : Klockan 22:20

Den gamle underhållaren Povel Ramel hade inte bara en uppsjö av strängar på sin lyra. Han slog dessutom en gång fast att det är de små, små detaljerna som gör det. Och eftersom jag är en petimäter av stora mått, hur nu det kan vara möjligt, så ger jag friherre Ramel rätt i sin analys.

Det brukar sägas att det inte finns något mer inaktuellt än gårdagens tidning. Den tidning du nu håller i handen slår man in fisk eller blommor med imorgon. Och denna syn på morgon-, dags- och kvällstidningar har väl egentligen bara blivit ännu mer sant i och med det världsomspännande internetets intåg i våra liv. Nu är knappt ens morgontidningens nyheter aktuella medan man löser Melodikrysset längre.

Däremot är det ju en helt annan sak med böcker. En bok är på sätt och vis alltid aktuell just för att den inte är det. Det är väl därför vi fortfarande läser och roas av böcker med både två, fyra, åtta, sexton och hundratjugoåtta år på nacken. Medan i alla fall jag har svårt att se nöjet med att läsa tre år gamla dagstidningar allt för ofta.

Det här leder ju i sin tur fram till helt andra krav på den som skriver en bok jämfört med den som skriver i en tidning. Ett faktafel i en tidning är något som upprör för stunden, men imorgon är det glömt. Ett faktafel i en bok är något som människor kommer att tvingas läsa också om hundra år. Alltså måste den som skriver en bok vara noggrann med de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det.

Norrmannen Jo Nesbø är en av mina favoritförfattare och jag kommer mer eller mindre att hänga på låset på närmaste bokhandel när hans ”Gengångare”, den nionde boken i serien om Oslopolisen Harry Hole, släpps. Men just eftersom jag klassar honom som en favorit blir besvikelsen så mycket större när jag hittar fel i hans böcker. Ta hans bok ”Frälsaren” till exempel. Den inleds i Oslo söndagen den 13 december 2003. Inget konstigt med det, om det inte vore för att den 13 december 2003 var – en lördag.
Inget stort misstag förvisso, men ändå smått ofattbart att det har kunnat klara sig igenom allehanda korrekturläsningar och redigeringar och översättningar. Det leder ju dessutom till att alla andra datumangivelser i resten av boken blir felaktiga.

Nu är det väl kanske så att den normale läsaren för det första inte bryr sig om en sådan här sak och ännu mindre väljer att kolla upp det. Men jag kan liksom inte låta bli. Att både bry mig. Och att kolla upp det. Misstänker att det är en del av den där diagnosen som jag har och som jag ännu inte brytt mig om att få papper på vad den egentligen heter. Jag kallar den NTV så länge. Alltså Normal Tills Vidare.

I Stieg Larssons hyllade ”Flickan som lekte med elden” åker huvudpersonen tåg från Stockholm till Göteborg. Klockan 20.00 lämnar han Katrineholm, strax efter 21 är han framme i Sveriges andra stad. Normalt sett tar SJ lite drygt två timmar på sig mellan de båda stationerna. Men det kanske gick oväntat fort just den här dagen. Samma författare, men i ”Luftslottet som sprängdes”, där en kvinnlig polis är 36 år gammal 2005 – men ändå var nära att kvala in till OS som 17 åring. Alltså det synnerligen OS-fria året 1986.
Boken ”Fientligt hav” handlar om en verklig händelse hösten 1986. En sovjetisk atomubåt drabbas av en explosion strax utanför USA:s kust, något som riskerar att leda till härdsmälta i reaktorn. I boken om händelsen lyckas kaptenen osannolikt nog relatera till filmen ”Jakten på röd oktober” – som kom 1990.
I den stundtals rätt roande ”Elvis, Jesus och Coca-cola” bor huvudpersonen i en vindsvåning – men ändå störs han av dem som bor i lägenheten ovanför honom. I ”Fallhöjd” lyckas Nick Hornby, mannen bakom de underbara ”Fever Pitch” och ”High Fidelity” addera 46 och 54 till 90. I ”En stilla storm” av Giles Blunt ligger berget Mount Royals sluttningar gröna medan snön ligger meterdjup inne i staden Montreal.

Så där kan jag förmodligen hålla på i all evighet. För jag kan liksom inte låta bli att leta efter småfel eller självmotsägelser i de böcker jag läser. Det får väl sägas vara något slags hobby som jag har. Eller så beror det helt enkelt på att jag för ett ögonblick får känna mig smartare än både författare, förläggare och korrekturläsare tillsammans.

Men det ironiska i hela kråksången är ändå att samtidigt som jag tycker att en bok blir lite sämre om jag hittar fel i den så blir jag lite besviken om en bok är perfekt och helt utan fel också. För är det helt perfekt så blir det lite tråkigt. Det är ju missarna som gör det, missarna man minns, som Wille Craaford en gång skaldade. Men så har han ju fått Karamelodiktstipendiet också.


Nio som föddes den 17 september
1552 – Paulus V – Påve 1605-1621
1923 – Hank Williams – Amerikansk countrylegend
1929 – Stirling Moss – Brittisk racingförare
1931 – Anne Bancroft – Amerikansk skådespelare
1936 – Rolv Wesenlund – a.k.a. Marve Fleksnes
1944 – Reinhold Messner – Italiensk bergsbestigare
1953 – Jan Möller – Svensk fotbollsmålvakt
1973 – Anastacia – Amerikansk sångerska
1985 – Aleksandr Ovetjkin – Rysk hockeyspelare

Mellan himmel och jord – Niccolò Ammaniti
Trettonårige Cristiano Zena lever på gränsen till fattigdom tillsammans med sin far Rino på slättlandet i Italien. Det regnar ständigt och hela tillvaron är på det hela taget deprimerande och eländig! Men tillsammans med sina två enda sanna vänner och eviga vapendragare planerar Rino att spränga en bankomat för att komma på rätt köl igen. Men natten när kuppen ska genomföras går allt fel som ens kan tänkas gå fel – och livet förändras för alla inblandade. En rappt berättad historia – 244 kapitel på knappt dubbla antalet sidor – och det händer saker i stort sett hela tiden! Trots den underliggande känslan av elände och de suspekta huvudpersonerna är det ändå märkligt roligt att läsa. Man sitter mer eller mindre med andan i halsen och inser att ytterligare en sak är på väg att barka käpprätt åt helvete… Det kunde ha blivit för mycket, men det blir nästan helt perfekt…


Kil – den 15 september 1990
Det blåste i Kil den lördagen. Som tur var blåste det medvind. En vecka tidigare hade en massa spärrar släppt i min hoppning i ett regnigt Mora. Där hade jag slagit personbästa med 176 cm och haft bra försök på 179 cm – en höjd jag aldrig hade vågat försöka på förut. På Sannerudsvallen hade Kils AIK klubbmästerskap i sexkamp. Ingen sexkamp som var officiell på något sätt vad gällde poängberäkning, men en rolig avslutning på säsongen. Vi sprang 80 meter häck, stötte kula och hoppade tresteg. Vi sprang 200 meter, kastade diskus – och hoppade höjd. Med vinden i ryggen och en stålribba att hoppa över, eftersom det var den enda ribban som inte blåste ner, fick jag allt att fungera. Jag klarade 180 cm och kände mig nöjd och glad och ville inte hoppa mer. Men jag övertalades att i alla fall prova också på 183 cm – distriktsrekord för Värmland. En höjd jag drömt om ända sedan i januari när en jämnårig konkurrent hoppat 182 cm. Så jag testade – och jag klarade. Nytt distriktsrekord för Värmlands 14-åriga pojkar. I torsdags hade rekordet stått sig i 21 år.


Det är mycket möjligt att både hon och låten är helt bortglömda om ett år, men just nu är Adele och hennes ”Rolling in the deep” det bästa man kan höra på radion.


Friidrottssäsongen hade, mer eller mindre, säsongsavslutning med Diamond League-finalen i Bryssel igår kväll och Elitserien i ishockey startade i veckan som gick. Det jag undrar är: Hur snabbt tog egentligen den här sommaren slut?


Så har då Idol dragit igång igen. Jag har aldrig sett det förut och jag kommer inte se det i vinter heller. Jag hade verkligen trott och hoppats att hela konceptet hade dött nu.


Han var inte påve men han hade järnkoll på de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011