Ämnen
Böcker
Fotboll
Friidrott
Krönikor
Lego
Övrigt
Samtliga inlägg
Tio senaste rubrikerna
Årets julklapp
En bit av tullen
8 years…
Northug och tjejerna
Jag leker med ord
VaLEGOtines Day
Dream League Soccer 2.0
Signalfel
Man lever på hoppet…
The rumble in the förortsjungle
Samtliga rubriker
Månader
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
December 2012
Juni 2012
Mars 2012
Februari 2012
Januari 2012
December 2011
November 2011
Oktober 2011
September 2011
Augusti 2011
Samtliga inlägg
Sidor (7 inlägg/sida)
Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
Samtliga inlägg
Sorterade osorterade länkar
Asics
Bank & Niva
Byggbiten
Division VI norra 2011
Division VII Nordöstra 2012
Fredrik Backman
IAAF
Karlstads universitet
Kent
Kils AIK Friidrott
Lego
London 2012
Mauro Scocco
Moskva 2013
Patrick Ekwall
Swebrick
Svenska friidrottsförbundet
The Brothers Brick
ÖDIK
Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.
Jag leker med ord
18 februari 2013 : Klockan 17:42
Då var det dags att dra sitt strå till stacken igen då. Och en sådan här krönika är ju inget man snyter ur näsan hur som helst även om det brukar bli gjort – i sinom tid. Så än är det ingen ko på isen.
Jag är rätt bra på att hålla chefredaktören på både halster och sträckbänken när det gäller inlämningen av mina krönikor. Det är till och med möjligt att han börjar få gråa hår. Men han är väl så pass gammal i gården att han vet att förr eller senare kommer ett mail som en skänk från ovan utan att han behöver ge mig en knäpp på näsan eller att jag behöver kräla i stoftet. Det gäller bara att ha lite is i magen.
För det är ju ingen ko på isen. Jag ser till att komma till skott med skrivandet innan jag sitter där med skägget i brevlådan. Så det finns ingen som helst anledning att måla fan på väggen, det är betydligt bättre att leva på hoppet. Sakta med säkert så blir det ju gjort. Bara jag tar det lite pö om pö.
Men visst. I viss mån skjuter jag mig själv i foten när jag sitter hemma och ugglar, rullar tummarna och är sen att skrida till verket. Plötsligt blir det skarpt läge och goda råd är dyra. Då reser jag mig som fågel Fenix ur askan, tar i med hårdhandskarna och ger mig i kast med att skriva för fulla muggar. För har man tagit Fan i båten så får man ju ro honom i land. Det finns liksom ingen anledning att kasta in handduken eller yxan i sjön. Och inte behöver man jaga mig med blåslampa heller, för jag lägger minsann manken till i mitt anletes svett.
Det funkar liksom inte att sopa problemen under mattan. Eller att sticka huvudet i sanden. Nej, det är bättre att spotta i nävarna och kanske till och med trolla med knäna. Annars får man ju stå där med sin tvättade hals och möta sitt Waterloo. Det gäller liksom att ha ett ess i rockärmen och smida medan järnet är varmt, även om det stundtals känns som om man slår knut på sig själv. Men man tager vad man haver när det kommer till idéer till krönikor. Det gäller bara att polletten trillar ner och att det går upp ett Liljeholmens, sen är det bara att ge järnet och skriva.
När det kommer till kritan är det inte svårare än så.
Det var faktiskt nära ögat att det inte blev någon krönika den här lördagen. Men i grevens tid började jag se ljuset i tunneln. Sen fick jag eld i baken precis när det började brinna i knutarna. Men nu tror jag faktiskt att vi kan blåsa faran över, för det gick ju som smort det här. Helt plötsligt fick jag ju vind i seglen och kom undan helskinnad och med blotta förskräckelsen.
Ja, man kan säga att jag knöt ihop säcken i elfte timmen.
Nu finns det kanske det som tycker att den här krönikan inte är mycket att hänga i julgranen eller att jag helt är ute och cyklar. Och det är säkert någon som den inte faller på läppen. Men låt mig få tala till punkt innan ni får något om bakfoten. Ni måste förstå hur landet ligger här. Jag är inte ute efter en fjäder i hatten, jag vill bara visa att jag är med på noterna när det kommer till att leka med språk och idiomatiska uttryck.
Världens längsta män
272 cm – Robert Wadlow
267 cm – John Rogan
263 cm – John F Carroll
257 cm – Leonid Stadnyk
251 cm – Väinö Myllyrinne
251 cm – Edouard Beaupré
251 cm – Sultan Kösen
249 cm – Bernard Coyne
249 cm – Don Koehler
249 cm – Vikas Uppal
31 låtar – Nick Hornby
Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, etc) skriver om, precis som titeln antyder, 31 låtar som betytt mycket för honom genom åren. Boken är också en genomgång av Hornbys syn på olika musikstilar och en uppgörelse med hans egen musiksmak och utveckling genom livet. Jag älskar Hornbys tidiga alster - som ju handlar om fotboll, musik och listor - men kan inte låta bli att tycka att det bara blivit sämre och sämre sen dess. Visst finns humorn också här och visst är det flyt i det som skrivits. Men det blir aldrig riktigt kul, aldrig riktigt intressant - vilket å andra sidan kan bero på att jag inte hört speciellt många av de låtar han skriver om, men tyvärr tror jag inte att det är enda orsaken.
Luleå – den 16 februari 1991
Det var en annan tid i en annan värld. Det var nattåg till Luleå i en verklighet utan internet. Det var ett urspårat tåg norr om Bastuträsk och buss sista biten till mitt livs första SM-tävling. Det var tjugo grader kallt ute och lördag. Klockan var 10:00 när kampen om SM-titeln tog sin början. I stort sett ingen visste vem den där lille killen från Kil var. Han visste å andra sidan inte speciellt mycket om någon av de andra heller. Sex hopp senare hade jag slagit mitt veckogamla personbästa två gånger om och säkrat det SM-guld som jag inte ens kunnat drömma om en sömnlös natt på ett tåg norrut genom vintersverige.
Man tycker ju att det gått lite halvknackigt och varit lite sisådär med formen ibland. Men plötsligt är Färjestad tvåa i Elitserien med häng på förstaplatsen – och snart är det slutspel!!
Man måste ju ändå tycka lite synd om alla hårt arbetande artister i det här landet som tvingas stå vid sidan om och se Sean Banan skoja sig vidare direkt till final i Melodifestivalen.
1976 föddes jag. Samma år arrangerade Montreal sommar-OS. Där vann Udo Beyer herrarnas kula – i veckan gick han ut och berättade att han var dopad. Det var ju så dags nu…