Ämnen
  Böcker
  Fotboll
  Friidrott
  Krönikor
  Lego
  Övrigt
 Samtliga inlägg

 Tio senaste rubrikerna
  Årets julklapp
  En bit av tullen
  8 years…
  Northug och tjejerna
  Jag leker med ord
  VaLEGOtines Day
  Dream League Soccer 2.0
  Signalfel
  Man lever på hoppet…
  The rumble in the förortsjungle
 Samtliga rubriker

 Månader
  Mars 2013
  Februari 2013
  Januari 2013
  December 2012
  Juni 2012
  Mars 2012
  Februari 2012
  Januari 2012
  December 2011
  November 2011
  Oktober 2011
  September 2011
  Augusti 2011
 Samtliga inlägg

 Sidor (7 inlägg/sida)
  Sida 21 : Sida 20 : Sida 19
  Sida 18 : Sida 17 : Sida 16
  Sida 15 : Sida 14 : Sida 13
  Sida 12 : Sida 11 : Sida 10
  Sida 9 : Sida 8 : Sida 7
  Sida 6 : Sida 5 : Sida 4
  Sida 3 : Sida 2 : Sida 1
  Samtliga inlägg

 Sorterade osorterade länkar
  Asics
  Bank & Niva
  Byggbiten
  Division VI norra 2011
  Division VII Nordöstra 2012
  Fredrik Backman
  IAAF
  Karlstads universitet
  Kent
  Kils AIK Friidrott
  Lego
  London 2012
  Mauro Scocco
  Moskva 2013
  Patrick Ekwall
  Swebrick
  Svenska friidrottsförbundet
  The Brothers Brick
  ÖDIK


Årets julklapp
9 december 2013 : Klockan 09:47

2500 sportfrågor, om allt från Carolina Klüft och Wayne Gretzky till Ronja Röverdotter och Gamle svarten. Det kan helt enkelt inte misslyckas som julklapp till någon som är det minsta sportintresserad…

 




Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En bit av tullen
18 mars 2013 : Klockan 10:12

Det har gått två veckor sedan ett på alla sätt fantastiskt inomhus-EM i friidrott. Det var egentligen bara en enda sak som saknades. Bitarna låg nämligen kvar i tullen.

Två veckor innan det var dags för IEM fick jag frågan om det var möjligt att bygga en Legomodell av själva prisutdelningsceremonin. En modell som skulle användas för att praktiskt visa de aktiva hur de skulle gå för att ställa sig på rätt plats när det var dags att ta emot sina medaljer. Naturligtvis tände jag på alla cylindrar och drog in ytterligare en av stans byggare i projektet.

Vi insåg väl redan då att det skulle bli kort om tid att få ihop det. Eller snarare att få ihop bitar till det för att kunna göra det snyggt. Men vi satte ändå fart på våra datorer. För det är liksom så man bygger sådant här när man inte har de nödvändiga bitarna. I det program som heter Lego Digital Designer och är precis vad det låter som. Det tog en helg och fler mail och sms än vad som är hälsosamt att knåpa ihop modellen. Vi fick tummen upp från IEM-organisationen – och sen började jakten på bitar.

För att göra en lång historia något lite kortare så hamnade vi i ett läge där vi fick försöka köpa Lego i lösvikt på det världsomspännande internätet. Där finns nämligen den marknadsplats för Lego som kallas för Bricklink. Ett lika världsomspännande nät av säljare och köpare som skickar bitar fram och tillbaka till varandra mest hela dagarna efter de önskemål som finns. Själv hittade jag min säljare i Portugal och inledde en mailkonversation med honom som gick ut på att det borde kunna gå att frakta bitar från honom till mig inom loppet av en vecka.

Alltså skickade jag över en beställning och medan jag sov gott så föreställer jag mig hur han gick omkring i sitt gigantiska portugisiska Legolager och plockade ner sina små plastbitar i sina små plastpåsar och packade dem i en kartong. Medan jag gick till jobbet nästa morgon begav han sig till sitt postkontor och skickade nämnda kartong till ett februarikallt Karlstad.

Dagarna gick och med hjälp av kollinummer kunde jag spåra att mitt paket lämnat det land där jag för tolv år sedan blev inomhusvärldsmästare i höjdhopp för första gången. Problemet var att det inte dök upp i det land där jag bott i hela mitt liv. Måndag blev tisdag och onsdag och det paket jag nästan var tvungen att få kom inte. Onsdag blev torsdag och nu fanns inget nästan längre, nu var jag tvungen att få paketet. Som inte kom. Torsdag blev fredag och ingen avi om paket från Iberiska halvön. Inomhus-EM kom och gick med stora svenska framgångar. Inget paket.

En vecka gick och jag insåg slaget förlorat. Både plastbitarna och pengarna tycktes förlorade i något slags verklighet som jag inte kunde styra över. Då kom paketet. En kartong till brädden fylld av små mer eller mindre färgglada plastbitar i plastpåsar. Kärleksfullt, nåja, sorterade efter form och färg och storlek. I tolv dagar hade lådan legat i tullen och bidat sin tid, eller vad lådor nu gör i tullar när ingen bryr sig om dem.

Jag hade ju föredragit om den pockat på tulltjänstemännens uppmärksamhet lite mer än den uppenbart gjorde. För det är klart att den nu mer ihopbyggda modellen pryder sin plats på mitt köksbord. Men nog hade den gjort sig bättre nere i Göteborg. Den hade förmodligen inte gett fler svenska medaljer vid inomhus-EM, men den hade i alla fall gjort det lite roligare att hitta vägen fram till prispallen.


Nio senaste SM-finalerna i bandy
2012: Sandviken-Villa 6-5 2011: Sandviken-Bollnäs 6-5
2010: Hammarby-Bollnäs 3-1
2009: Västerås-Edsbyn 5-4
2008: Edsbyn-Sandviken 11-6
2007: Edsbyn-Hammarby 4-3
2006: Edsbyn-Hammarby 6-2
2005: Edsbyn-Sandviken 6-4
2004: Edsbyn-Hammarby 7-6


Berätta inte för någon – Harlan Coben
För åtta år sedan mördades doktor David Becks hustru Elizabeth brutalt av en känd seriemördare. Men en till synes helt vanlig dag får David ett mail som inte någon annan än Elizabeth kan ha skrivit. Men med mailet följer också en varning om att han är övervakad och ska vara försiktig. Och plötsligt rullas en historia upp som i ett enda slag förändrar allt som David tagit för sant och givet de senaste åtta åren. Första boken jag läser av Harlan Coben och jag kan nästan utlova att det blir fler. Visst känns storyn ibland något krystad och märklig, men ju längre man som läsare tar sig i boken desto fler bitar faller på plats och desto mer trovärdig känns trots allt historien.


Birmingham, GBR – den 15 mars 2003
Jag vann mitt andra raka guld i inomhus-VM, men det var en avrakad mustasch som fick störst uppmärksamhet efteråt. Pappa och jag hade liksom slagit vad ett par månader tidigare. Han lovade att raka av mustaschen om, eller kanske snarare när, jag lyckades vinna VM. Så gick det som det gick också. När tävling och prisutdelning, mixade zoner och dopingtest var avklarat trollade Daniel Wessfeldt fram en rakapparat och en 26 år gammal mustasch gick till den så kallade historien. Jag kände knappt igen gubben efteråt och det gjorde de å andra sidan inte i passkontrollen i Köpenhamn heller. Lyckligtvis kände dock mamma igen honom, så han fick komma in hemma. Nu har det gått tio år och jag börjar så smått att vänja mig.


Hockeyslutspelet är äntligen igång och Färjestad är, förstås, en del av det. Nu hoppas vi bara att det får gå hela vägen och att vi ses på torget i mitten av april.


Så var då Melodifestivalen slut. Frågan är vad man ska göra klockan 20:00 ikväll. Och framförallt vad man ska ironi-twittra om…


Att ligga i sängen och snooza på morgonen samtidigt som man kollar twitterflödet och inse att det är sisådär minus arton utanför gör ju att man undrar lite var våren tog vägen.


Hela historien och fler bilder här


8 years…
6 mars 2013 : Klockan 11:50

Madrid. Den 6 mars. 2005.

Efter en månad av skadebekymmer, frustration, svordomar, rehab och allsköns elände så var kroppen utvilad, redo och i toppform.

Jag kom till Madrid med 237 cm i bagaget och åkte hem med mitt första, sista och enda hopp över drömgränsen 240 cm.




Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Northug och tjejerna
4 mars 2013 : Klockan 17:32

Så vann han då ännu ett VM-guld, Petter Northug. Norrmannen är ett fenomen och han har vunnit i stort sett allt som vinnas kan. Men det finns ett skidlopp som han aldrig någonsin kommer att få vinna.

Det fanns en tid, någon gång på stenåldern ungefär, när kvinnor inte tilläts tävla alls. Sen började de få vara med. Men de fick inte springa lika långt eller lika ofta som herrarna. Det var till exempel först i Los Angeles 1984 som damerna för första gången sprang maraton i ett olympiskt spel. Och inte förrän 2005 fick de chansen att springa 3000 meter och hoppa över både hinder och vattengrav under tiden i ett världsmästerskap.

För lite drygt tjugo år sedan gick det första Tjurruset av stapeln här i Karlstad. Då sågs det som en macho-tävling och hade enbart män i startfältet. Jag vet inte exakt när och heller inte exakt varför man öppnade upp tävlingen också för det första könet. Kanske var det för att någon klagat på det eller kanske var det för att arrangörerna insåg att intäkterna i startavgifter ganska enkelt kunde fördubblas om alla fick delta.
Det spelar egentligen ingen större roll varför, idrott ska vara till för alla.

Men medan tjurarna alltså fick sällskap av, ursäkta ordvalet, kossorna så får nog aldrig tjejerna sällskap av killarna.

Varje försommar vårrusar tusentals flickor, tjejer, kvinnor, damer och tanter landet över. På hösten tjejmilar de efter bästa förmåga. Både Vårruset (eller Vår Ruset som de själva kallar det) och Tjejmilen är två exempel på arrangemang enbart för kvinnor. Naturligtvis dyker män utklädda till kvinnor upp i startfälten både här och där precis som kvinnor utklädda till män en gång visade att de visst klarade av att åka Vasaloppet.
Men medan tävlingar enbart för kvinnor sällan väcker debatt av något slag så gör arrangemang enbart för män ganska ofta det.

När en handfull manliga musiker, ståuppare, skådisar och vad det nu kan vara turnerar land och rike runt för utsålda hus, ishallar och arenor inför en helt igenom kvinnlig publik så protesterar förvisso både en och annan. Men de gör det sällan vare sig speciellt högljutt eller långvarigt.
Vi kan ju bara ägna en halv minut av vår tid åt att fundera lite på hur reaktionerna blivit om man vänt på den så kallade steken. Om man skickat upp ett halvdussin kvinnor som spelade, sjöng, spexade och anspelade en hel del på sex på en scen – inför en enbart manlig publik.
Hoppsan. Typ.
Ladies Night funkar. Mens Night känns, milt uttryckt, något mer kontroversiellt.

Missförstå mig rätt här nu. Jag har inget emot vare sig Ladies Night, Vårruset eller Tjejmilen trots att jag är portförbjuden från alla tre. Min fundering handlar mer om varför det ena är så mycket mer okej än vad det andra är i världens kanske mest jämställda land.

Förra lördagen kördes till exempel Tjejvasan från Oxberg till Mora. På många sätt blir nog världen en betydligt lugnare plats om Petter Northug varken kör eller vinner det loppet.
Men frågan är ju om världen blir en bättre plats av att han inte ens får åka det.


Nio senaste IEM-vinnarna i höjdhopp
2011: Ivan Ukhov, RUS
2009: Ivan Ukhov, RUS
2007: Stefan Holm, SWE
2005: Stefan Holm, SWE
2002: Staffan Strand, SWE
2000: Vyacheslav Voronin, RUS
1998: Artur Partyka, POL
1996: Dragutin Topic, YUG
1994: Dalton Grant, GBR


Box 21 – Anders Roslund och Börge Hellström
Två unga flickor som lurats till Sverige för att jobba som prostituerade gör uppror mot sin hallick. Den ena förs till sjukhus med ett trettiotal piskrapp på ryggen och väl där förvandlas brottsoffret till brottsling då hon tar flera oskyldiga som gisslan i bårhuset. Samtidigt mördas en knarkare i ett trapphus på samma sjukhus och polisduon Grens och Sundkvist tvingas plötsligt leda två brottsutredningar från en operationssal. Precis som sin föregångare en ruskig bok om ett alltför aktuellt ämne och precis som Odjuret berättas det i ett så rasande tempo att det tyvärr känns som en del viktiga frågor och diskussioner slarvas bort. En habil och mycket läsvärd bok som lämnar en fadd eftersmak, och det är förmodligen precis det som är meningen!


Wien – den 2 mars 2002
28 man – men blott en enda höjdhoppsmadrass. Det är liksom ingen bra kombination för den som vill ha en snabb tävling. Krockar man sedan med en massa andra aktiviteter under tiden går det av förståeliga skäl ännu långsammare. Inomhus-EM-kvalet i Wien tog ganska precis tre timmar och fyrtio minuter i anspråk. Alltså ett par minuter längre än vad det tog för Jörgen Brink att skida från Sälen till Mora förra året. Själv hann jag med att göra totalt tre hopp på den tiden. Men jag tog mig till final, arrangörerna spelade passande nog Ultravox gamla 80-talshit Vienna och jag tävlade mot Staffan Strand för hundra gången i min karriär.


Inomhus-EM i friidrott kan komma att bli en svensk friidrottsframgång igen efter några magrare år. Abeba Aregawi, Michel Torneus, Emma Green-Tregaro – och en ung generation på väg fram.


Jag har aldrig riktigt förstått meningen med Melodifestivalens uppsamlingsheat Andra Chansen. Å andra sidan är det kul att cirkusen kommer till Karlstad för första gången sen 2006.


Enligt Shakespeare skrek Rikard III att han skulle överge sitt kungarike bara han fick sig en häst. I dessa tider skulle han utan problem kunnat få häst i princip vad som helst.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Jag leker med ord
18 februari 2013 : Klockan 17:42

Då var det dags att dra sitt strå till stacken igen då. Och en sådan här krönika är ju inget man snyter ur näsan hur som helst även om det brukar bli gjort – i sinom tid. Så än är det ingen ko på isen.

Jag är rätt bra på att hålla chefredaktören på både halster och sträckbänken när det gäller inlämningen av mina krönikor. Det är till och med möjligt att han börjar få gråa hår. Men han är väl så pass gammal i gården att han vet att förr eller senare kommer ett mail som en skänk från ovan utan att han behöver ge mig en knäpp på näsan eller att jag behöver kräla i stoftet. Det gäller bara att ha lite is i magen.

För det är ju ingen ko på isen. Jag ser till att komma till skott med skrivandet innan jag sitter där med skägget i brevlådan. Så det finns ingen som helst anledning att måla fan på väggen, det är betydligt bättre att leva på hoppet. Sakta med säkert så blir det ju gjort. Bara jag tar det lite pö om pö.

Men visst. I viss mån skjuter jag mig själv i foten när jag sitter hemma och ugglar, rullar tummarna och är sen att skrida till verket. Plötsligt blir det skarpt läge och goda råd är dyra. Då reser jag mig som fågel Fenix ur askan, tar i med hårdhandskarna och ger mig i kast med att skriva för fulla muggar. För har man tagit Fan i båten så får man ju ro honom i land. Det finns liksom ingen anledning att kasta in handduken eller yxan i sjön. Och inte behöver man jaga mig med blåslampa heller, för jag lägger minsann manken till i mitt anletes svett.

Det funkar liksom inte att sopa problemen under mattan. Eller att sticka huvudet i sanden. Nej, det är bättre att spotta i nävarna och kanske till och med trolla med knäna. Annars får man ju stå där med sin tvättade hals och möta sitt Waterloo. Det gäller liksom att ha ett ess i rockärmen och smida medan järnet är varmt, även om det stundtals känns som om man slår knut på sig själv. Men man tager vad man haver när det kommer till idéer till krönikor. Det gäller bara att polletten trillar ner och att det går upp ett Liljeholmens, sen är det bara att ge järnet och skriva.
När det kommer till kritan är det inte svårare än så.

Det var faktiskt nära ögat att det inte blev någon krönika den här lördagen. Men i grevens tid började jag se ljuset i tunneln. Sen fick jag eld i baken precis när det började brinna i knutarna. Men nu tror jag faktiskt att vi kan blåsa faran över, för det gick ju som smort det här. Helt plötsligt fick jag ju vind i seglen och kom undan helskinnad och med blotta förskräckelsen.
Ja, man kan säga att jag knöt ihop säcken i elfte timmen.

Nu finns det kanske det som tycker att den här krönikan inte är mycket att hänga i julgranen eller att jag helt är ute och cyklar. Och det är säkert någon som den inte faller på läppen. Men låt mig få tala till punkt innan ni får något om bakfoten. Ni måste förstå hur landet ligger här. Jag är inte ute efter en fjäder i hatten, jag vill bara visa att jag är med på noterna när det kommer till att leka med språk och idiomatiska uttryck.


Världens längsta män
272 cm – Robert Wadlow
267 cm – John Rogan
263 cm – John F Carroll
257 cm – Leonid Stadnyk
251 cm – Väinö Myllyrinne
251 cm – Edouard Beaupré
251 cm – Sultan Kösen
249 cm – Bernard Coyne
249 cm – Don Koehler
249 cm – Vikas Uppal


31 låtar – Nick Hornby
Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, etc) skriver om, precis som titeln antyder, 31 låtar som betytt mycket för honom genom åren. Boken är också en genomgång av Hornbys syn på olika musikstilar och en uppgörelse med hans egen musiksmak och utveckling genom livet. Jag älskar Hornbys tidiga alster - som ju handlar om fotboll, musik och listor - men kan inte låta bli att tycka att det bara blivit sämre och sämre sen dess. Visst finns humorn också här och visst är det flyt i det som skrivits. Men det blir aldrig riktigt kul, aldrig riktigt intressant - vilket å andra sidan kan bero på att jag inte hört speciellt många av de låtar han skriver om, men tyvärr tror jag inte att det är enda orsaken.


Luleå – den 16 februari 1991
Det var en annan tid i en annan värld. Det var nattåg till Luleå i en verklighet utan internet. Det var ett urspårat tåg norr om Bastuträsk och buss sista biten till mitt livs första SM-tävling. Det var tjugo grader kallt ute och lördag. Klockan var 10:00 när kampen om SM-titeln tog sin början. I stort sett ingen visste vem den där lille killen från Kil var. Han visste å andra sidan inte speciellt mycket om någon av de andra heller. Sex hopp senare hade jag slagit mitt veckogamla personbästa två gånger om och säkrat det SM-guld som jag inte ens kunnat drömma om en sömnlös natt på ett tåg norrut genom vintersverige.


Man tycker ju att det gått lite halvknackigt och varit lite sisådär med formen ibland. Men plötsligt är Färjestad tvåa i Elitserien med häng på förstaplatsen – och snart är det slutspel!!


Man måste ju ändå tycka lite synd om alla hårt arbetande artister i det här landet som tvingas stå vid sidan om och se Sean Banan skoja sig vidare direkt till final i Melodifestivalen.


1976 föddes jag. Samma år arrangerade Montreal sommar-OS. Där vann Udo Beyer herrarnas kula – i veckan gick han ut och berättade att han var dopad. Det var ju så dags nu…


VaLEGOtines Day
14 februari 2013 : Klockan 09:51

Ja, så var det då dags igen, för den där dagen som är idag. Den 14 februari. Alla hjärtans dag. Valentines day.




Dream League Soccer 2.0
9 februari 2013 : Klockan 11:57

Här om veckan utgjöt jag ju lite av min ångest över iPhone-appen-spelet Dream League Soccer. Men jag kunde ju inte låta bli att fortsätta att spela det ändå. Så gick det som det gick.

Så vann jag då ligan med mitt grönvita FC Scholm United, för andra året i rad. Och dessutom vann jag Global Challenge Cup för tredje gången.


Sen sopade jag hem nästa steg. Det som kallas International Cup när man möter landslag. Vilket blir intressant eftersom jag bland annat mötte Spanien och då stod Iker Casillas i mål – för båda lagen. Samtidigt.


Nästa runda är Allstar Cup och där möter man klassiska lag. Som England 1966 eller, som i finalen, Argentina 1978.


Slutsteget är då att möta First Touch United och när man vinner där har man vunnit hela den så kallade tjottaballongen.


Och det har jag ju gjort nu. Så då är frågan. Vad ska jag göra nu?


Signalfel
9 februari 2013 : Klockan 08:32

Så gick det ju som det gick igår. Det spårade ur. Eller blev i vart fall något slags signalfel i synapserna där uppe i skallen. Eller igår och igår. Det var ju tre månader sen.

På spåret alltså. Jag och Katarina Mazetti vann ju säsongen 2005-06 när vi i princip sopade rent. Mazetti satt inne med kunskaper jag bara kunnat drömma om att ha. Så alltså blev vi tillfrågade att ställa upp i årets mästarsäsong. Och det gjorde vi. Och det började ju så bra. I första gruppmatchen hade vi sjukt bra flyt och plockade in 45 poäng. I andra gruppmatchen gick det inte lika bra, men vi vann och drog in 32 poäng. Mest poäng av alla i gruppspelet.

Sen gick det grus i det så kallade maskineriet. Vi bombade första resan. Men det gjorde ju Hoa Hoa och Hagen också. Jag tokbrände sportfrågan om Lars Frölander och Therese Alshammar. Och det känns ju mer än lovligt pinsamt. Framförallt Frölander-delen. Dels var jag ju själv med i det OS:et och dels är det ett av mina absoluta favoritögonblick i den svenska OS-historien. När Frölander dunkat händerna i kaklet, vänder sig om, tittar upp mot resultattavlan och liksom hoppar upp i vattnet med knuten näve och firar. Det var en sådan där bild av glädje och framgång som jag själv hade i bakhuvudet på vägen mot Aten fyra år senare.
Och ändå lyckas jag svara fel på frågan om vilken distans han vann. Skämmes. Ta. Mig. Fan!

Sen är ju inte hårdrock min grej. Jag har aldrig varit på en festival i hela mitt liv. Eller jo, det har jag ju förresten. Jag gjorde lite jobb för Karlstads universitet i samband med Putte i Parken i somras. Men det är en annan typ av musik. Sweden Rock lär jag aldrig besöka, av flera orsaker. För mig låter alla sådana där band likadant. Hade vi bara fått en fråga om en obskyr låt av Mauro Scocco eller singelbaksida med Kent eller Oasis så hade jag klippt den.
Men vi fick stryk av ett, som det heter, för dagen bättre lag.
Nu blir det en spännande final nästa vecka och jag har ingen aning om hur det går. Men om nu Ellinor Persson och Dick Harrison går och sopar hem det så kan jag i alla fall leva vidare i vissheten att jag är den enda nu levande människa som besegrat dem i en match i På spåret.

Min egen På spåret-framtid känns väl också osäker. Om jag nu någonsin bli tillfrågad igen.
Jag har varit med sex gånger. Vunnit två (en med Ingela Agardh och en med Katarina Mazetti). Jag har finalförlust (med Ingela), två semifinalförluster (en med Karin Hübinette och en med Katarina) och ett gruppspel (med Ebba von Sydow). Och årets omgång var på något vis den ultimata omgången att vara med i, så just nu känner jag mig nog rätt färdig med På spåret. Trots att det är ett av mina absoluta favoritprogram att både titta på och vara med i. Det senare för att man träffar så ofantligt många roliga och trevliga människor på SVT i Göteborg när man spelar in det.
Inget är ristat i sten, men jag vet inte vart jag är på väg i den frågan.


Man lever på hoppet…
8 februari 2013 : Klockan 11:52

Det blev ju inga 240 för Mutaz Essa Barshim i Banská Bystrica i onsdags. Ändå hade han ju ordnat till det så snyggt för sig. 215 i första, 230 i första och sen 236 i tredje. Bara fem hopp gjorda, segern säkrad – men tydligen ont i ryggen och ingen mer hoppning.

Igår gjorde jag själv något som jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Jag drog på mig de gamla höjdhoppsskorna. Det sista paret jag äger. Helt hela är de ju inte. Men vad gör man inte för en åttaåring i sin absoluta närhet.
Jag har gjort ett par saxhopp i höst. I joggingskor. Sånt gör ont i fötterna. Så jag tänkte väl att det kanske gör lite mindre ont med riktiga skor. Det gör det. Ett tag.
Men jag och den åttaårige hoppade i alla fall över tre meter tillsammans. Det har vi inte gjort så många gånger. Det finns ju dessutom goda förutsättningar för att vi kan fortsätta med det ett par år framöver. Mest beroende på att han förhoppningsvis utvecklas snabbare än vad jag avvecklas liksom.
Själv funderade jag mest på om jag skulle kunna orka med att hoppa två meter igen. Någonsin. Och det ska väl gå. Men det är inte hälsosamt. Och gör ont. Men kanske nästa vecka. Om åttaåringen är sugen på att hoppa höjdhopp igen.
Nåväl… några 240 kommer jag aldrig någonsin att hoppa igen. Å andra sidan är jag jävligt stolt över att ha gjort det en gång. Jag kommer inte hoppa 230 eller 220 igen heller. Förmodligen inte ens 210. Fast det har jag väl kanske redan gjort tillräckligt många gånger för en livstid kan man tycka.

När och var och hur Barshim ska ge sig på att sikta mot 240 nästa gång har jag ingen aning om. Däremot ska det bli intressant att se vad Robbie Grabarz hittar på i brittiska mästerskapen i helgen. Eftersom han bara brytt sig om att hoppa en enda tävling hittills i vinter är han inte bättre än delad nia i världen och sjua i Europa just nu. Och till och med Europeiska friidrottsförbundet har utropat Aleksey Dmitrik till storfavorit i inomhus-EM i Göteborg om tre veckor.
Lite tidigt kan man tycka. Inte minst som ryssarna inte ens tagit ut sin trupp till Göteborg än. Däremot har Dmitrik haft en bra vinter så här långt med 3x231, 1x232 och 1x236 på fem tävlingar. Inte kattskit för killen som spräckte en 22 tävlingar lång segersvit för undertecknad när vi möttes i Glasgow 2005.
Dessutom gillar jag ju både Dmitrik och Grabarz, så de får gärna duellera om guldet nere i Götet om ett par veckor.


The rumble in the förortsjungle
6 februari 2013 : Klockan 09:52

Sverige slog ju Nordkorea, på straffar, för ett par veckor sen. Och blev något slags världsmästare i fotboll. Eller egentligen inte, men jag gillar ju den här typen av kuriositeter.

Om höjdhopp varit fotboll skrev jag en krönika om för ett par år sen men nu är det mer om fotboll varit boxning som är grejen. Om det lag som vann den första officiella landskampen utropats till världsmästare och sen satt den titeln på spel i nästa match och vinnaren blivit mästare och så vidare så hade alltså Sverige varit världsmästare nu.

Nu faller ju hela konceptet lite på att ingen bryr sig om det fullt ut. För om någon som bestämde verkligen brytt sig så hade ju kvällens match mot Argentina promotats som den värsta Melodifestival på speed. Någon Don King-typ hade lagt sig i och döpt den till något häftigt. Vi hade sett affischer på stan med Zlatan vs Messi.

Fast å andra sidan. Hur sannolikt är det att Sverige över huvud taget skulle ha lyckats knipa den där titeln någon gång. Och framförallt inte mot Nordkorea. Än mindre i en träningsturnering i Thailand i januari. Med ett landslag utan Zlatan och hela gänget.
Det känns mer som om titeln vandrat runt mellan Brasilien, Italien, Tyskland och Spanien. Med inhopp av Argentina, Holland, Portugal och England.
Å andra sidan känns ju kvällens match ändå lite som är ärlig titelfight – inte minst om vi betänker alternativet: Om Sverige torskat mot Finland där borta i Thailand så hade titeln stått på spel mellan vårt östra grannland och Israel ikväll.
Vilket å andra sidan känns hetare än när Nordkorea piskade upp Guam, Turkmenistan, Filippinerna och Indien förra året.

Men just nu och än så länge är Sverige inofficiella världsmästare i fotboll och eftersom det gäller att njuta när man har chansen så gör vi väl det. Dessutom kan man ju alltid ta och beställa sig en Fy-fan-vad-vi-är-bra-tröja.


I väntan på vem då?
4 februari 2013 : Klockan 09:59

Så blev det då nästan en tolfte igår. En som kunde fixat dussinet fullt. Men än så länge får vi nöja oss med att bara vara elva. Över 240 cm alltså.

2012 gick ju och blev ett riktigt bra höjdhoppsår med totalt fem man över 236 cm, fyra av dem över 237 cm och två av dem över 239 cm. Dessutom vann Ivan Ukhov OS-guldet på 238 cm, vilket ju är det näst bästa någon någonsin brytt sig om att hoppa i ett olympiskt spel. Bara Charles Austin har hoppat högre med de 239 cm som krävdes för guld i Atlanta 1996.
Men både Ukhov och Austin tillhör ju den skara glada gossar och gamla gubbar som klarat 240 cm. Frågan är vem som blir näste man över gränsen.

En snabb rekapitulation av de elva:
Povarnitsyn var den förste,
Paklin, Thränhardt kom därnäst,
Sjöberg, Sotomayor och Matei,
Följdes av Conway, Austin och Voronin
Innan Holm och Ukhov fyllde på.

Sotomayor är tokvärst med sina 24 hopp över 240 cm – övriga tio hoppare har totalt skrapat ihop 14. Sjöberg fyra av dem, Thränhardt två och övriga åtta varsitt.

Sen är det ju det där gänget som man trodde skulle ta 240 cm, men som aldrig gjorde det.
Typ Dietmar Mögenburg, Zhu Jianhua, Gennadiy Avdeyenko, Steve Smith, Artur Partyka, Troy Kemp, Dragutin Topic och Yaroslav Rybakov.
Några till var ju där och nosade, som: Ralf Sonn, Jacques Freitag, Andriy Sokolovskiy, Linus Thörnblad och Sergey Malchenko.
Men även om den gode Rybakov fortfarande hoppar lite hemma i Ryssland (222 cm i vinter och 5389 poäng i sjukamp!!!) så är det väl tveksamt om han någonsin når forna höjder igen. Och även om Thörnblad inte är lastgammal så har han ju tyvärr lagt höjdhoppsskorna på hyllan.

För ett par år sen var ju Andrey Silnov det i särklass hetaste namnet att ta klivet över 240 cm. Ja, han var väl den som man trodde skulle bli elfte man över höjden. Men medan Silnov vann både EM och OS (och hoppade sjukt bra båda gångerna…) och Ukhov gjorde lite annat så blev det ändå Ukhov som tog 240 cm inomhus i Aten 2009 medan Silnov hade skadebekymmer.
Silnov står väl ändå kvar på listan över pretendenter till att bli nummer tolv, även om han inte känns som det hetaste namnet längre.

Ifjol seglade britten Robbie Grabarz (jo, jag vet att vi är sjukt lika varandra…) upp från lite grann ingenstans. Men hoppar man 222 cm vid ännu icke fyllda 18 finns det en grundpotential och hittar man en tränare som är bra på att motivera, inspirera och förädla den där potentialen så kan det hända grejer. Alltså gick han från att vara näst intill okänd med ett personbästa på 228 cm till att hoppa 237 cm, vinna EM-guld och ta OS-brons. Så Grabarz är också en möjlig 240 cm-hoppare framöver. Kanske redan i år. Kanske redan i vinter.

Men det hetaste namnet stavas ändå Mutaz Essa Barshim och kommer från det inte speciellt höjdhoppsmerittyngda landet Qatar. Juniorvärldsmästare 2010 och 231 cm samma år visade att det fanns något extra i den lätta kroppen. 235 cm året efter visade att det fanns ännu mer även om det inte riktigt ville sig när det gällde som mest vid VM i Daegu det året. Sen blev det asiatiskt inomhusrekord med 237 cm förra vintern, men bara delad nia på inomhus-VM trots att han var världsetta i statistiken, och delat OS-brons i London innan det small i Lausanne med 239 cm.
Igår hoppade han i Moskva och tog 220, 224, 227, 230 och 237 (tangerat asiatiskt inomhusrekord alltså) innan ribban placerades på 240 cm.
Och även om jag inte har hittat (eller ens letat ihjäl mig efter) några av försöken på 240 cm så ser det ju helt okej ut när han glider över 237 cm.

Som listorna ovan visar är dock inget givet när det kommer till vem eller vilka som ska ta 240 cm. Både Steve Smith och Dragutin Topic hoppade till exempel 237 cm redan som juniorer utan att för den skull någonsin blev mer än 238 cm för någon av dem. Både Gennadiy Avdeyenko och Yaroslav Rybakov tog 238 cm fyra gånger var utan att få hoppa högre än så.
Men ska jag sätta en liten peng på vem som blir den tolfte mannen över 240 cm (lika många som varit på månen, dock ingen som gjort både och vad jag vet…) så sätter jag den lilla pengen på Qatars hopp i höjdhoppsvärlden.
Varför inte redan på onsdag i Banská Bystrica?


Separated at birth…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Saker som inte längre är
2 februari 2013 : Klockan 18:03

Jag skulle göra en intervju här om dagen. För en helt annan tidning än den här. Jag gjorde upp med journalisten i fråga att vi skulle ses vid Rådhuscaféet. För så hette det ju. Förut.

En man som vi kan kalla Ulf, det blir enklast så eftersom det är det han heter, kommer norrifrån och vi springer på varandra i olika sammanhang då och då han och jag. En gång kom vi att diskutera ett fenomen som finns i Karlstad. Och för all del kanske i alla andra städer, samhällen och byar i det här landet också. Nämligen att man refererar till något som fanns förut. Men som inte finns längre. I alla fall inte där det fanns.
Och det är klart. Är man inte uppväxt i eller omkring Karlstad så kanske det kan bli lite besvärligt det där.

Nämnde Ulf tyckte i vilket fall att det var lite fascinerande det där med att stadens befolkning pratade om att något låg vid gamla polishuset. Eller gamla brandstationen. Eller gamla badhuset. Eller gamla posten. Eller gamla vad-som-helst-som-inte-finns-där-längre. Och som inte funnits där på länge nu.
Det var, kort sagt, svåra vägbeskrivningar att ta till sig för en norrlänning i stan.

För nog kan man till exempel undra hur många av studenterna vid Sundstagymnasiet, eller Sundsta-Älvkullegymnasiet, eller SÄG, eller vad det heter nu för tiden, som vet om att skolan ligger bredvid ett par hus som ligger där gamla brandstationen låg. Eller hur många av hotellgästerna på det som idag kallas Scandic City som vet att de faktiskt huserar i gamla polishuset Och att det där emellan dessutom tillhörde en helt annan hotellkedja.
Apropå hotell så har väl Bilan å sin sida varit hotell länge nog för att inte längre refereras till som gamla fängelset. Men man ska aldrig säga aldrig. Det kanske finns någon gammal intern som fortfarande… eller nej, troligen inte.

Vid Stora torget ligger till exempel en bokhandel som inte heller längre heter vad den hette. Men nog är det ändå hos Herman Andersson som man köper sina böcker om man går in där. Och nog är det helt ok att kalla Åhléns för Tempo eller Team Sportia för Göta Sport. Har man bara bott i stan länge nog så vet man ju.

Så jag träffade alltså en journalist här om dagen. Vi hade hörts av på telefon förra veckan och eftersom Rådhuscaféet ligger centralt, brukar vara rätt lugnt och är lätt att hitta till bestämde jag enhälligt att vi skulle ses där. Trots att journalisten i fråga aldrig satt sin fot i Karlstad tidigare så var han inte bara en trevlig prick, han hittade dessutom rätt. Till det café som alltså inte alls heter som det hette och inte har hetat på flera år. Men som naturligtvis ändå alltid kommer att heta det.
Vi skulle naturligtvis kunna kalla stället vid sitt nya och rätta namn. Men eftersom det finns tre sådana caféer inom ett kvarter eller så fortsätter jag nog att stämma träff på Rådhuscaféet. Det är ju enklast så.
För mig.


Nio högsta hoppen 2 februari
237 – Andrey Silnov, RUS, 2008
235 – Patrik Sjöberg, SWE, 1985
235 – Stefan Holm, SWE, 2008
235 – Yaroslav Rybakov, RUS, 2008
234 – Yuri Sergiyenko, URS, 1985
234 – Carlo Thränhardt, FRG, 1990
234 – Sorin Matei, ROU, 1992
234 – Troy Kemp, BAH, 1992
234 – Staffan Strand, SWE, 2002


Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling
För ganska precis 30 år sedan gjorde fyra svenskar en resa till det Kampuchea/Kambodja som då styrdes av de Röda Khmererna med Pol Pot som ledare. Frågan Fröberg Idling ställer sig och söker svaret på är hur det kunde vara möjligt för denna kvartett av västerlänningar att färdas i ett land där det pågick ett massmord av den inhemska befolkningen - utan att se något av det! Boken berättas i korta kapitel (eller scener eller betraktelser, vad man nu väljer att kalla dem) som gör att det blir rätt svårt att komma in i den. Å andra sidan kan det också locka till att läsa vidare för att få veta vart det ska barka hän. Men i slutändan en bra genomgång och fasinerande resa genom en av de värsta perioderna i ett land plågat av både det ena och det andra.


Stockholm – den 2 februari 2006
Det var karriärens fyrahundrade tävling. Men det blev inte mycket till jubileum. Å andra sidan hade jag sedan föregående tävling ägnat en hel del tid åt att hänga över en toalettstol på grund av en hostmedicin jag inte var kompis med och således kräkts upp tillsammans med det lilla jag orkade äta däremellan. Jag skulle dessutom, efter nästa tävling, åka på en penicillinkur mot den bronkit jag drabbats av och inte få träna alls på tio dagar. Så en vinter när det mesta gick emot mig blev heller inte tävlingen i Globen någon direkt höjdare. En femteplats med 224 cm var liksom inte mycket att skriva hem om, men utifrån förutsättningarna så var det ärligt talat inte så illa ändå…


Värmländskt höjdhopp har fått sig ett lyft i vinter. Tre töser över 185 cm och en pöjk över 215 cm. Det gläder ett gammalt höjdhopparhjärta. Mer sånt – och oftare.


Så drar det igång igen nu då, det allra viktigaste av alla oviktiga spektakel. Sex lördagar i rad ska vi hissa och dissa, våndas och skämmas . Men är det Melodifestival så är det.


Jag hör helt klart till den kategori människor som anser att mordet på Olof Palme borde få sin lösning. Men hur hett kan ett vittne vara om han träder fram 27 år efter mordet…


First blood
30 januari 2013 : Klockan 12:39

Det finns en första gång för allting. Till och med för att vinna Legotävlingar. För idag hände det.

Den svenska Legoföreningen Swebrick (länk i listan till vänster över de sorterade osorterade) bjöd upp till dans och in till tävling. Utmaningen gick ut på att bygga en vinjett (eller vigg som Legolingomänniskor säger) som var max 16x16 pluppar (studs…) stor och som innehöll en Stormtrooper i ett oväntat sammanhang.
Min första idé var att låta nämnde Stormtrooper köra lite paråkning ihop med samlarminifiguren som ägnar sig åt sådant. Alltså den här donnan.
Men mitt provbygge blev inte alls så bra som jag tänkt mig. Så jag la ner.
Så då satsade jag på konstsim istället. Och eftersom bitarna som skapade något slags känsla av vatten inte riktigt räckte till så väl som jag hade tänkt mig så fick den stackars Stormtroopern (eller Scout troopern om vi ska vara noggranna och korrekta) som på outgrundliga grunder döptes till Konrad helt enkelt ha svårt att hålla tätt.
Sen gick det som det gick.
Tacktalet hölls på en improviserad presskonferens tidigare idag där blott jag själv deltog.


Konrad hade kämpat så fruktansvärt hårt för att bli accepterad som en i gänget…
…och nu insåg han att allt var förstört, hans lagkamrater skulle aldrig förlåta honom!



The Italian job
29 januari 2013 : Klockan 21:55

Så fick då världen en tvåmetershopperska igen. Och Italien likaså. Just italienskt höjdhopp är ju dessutom lite småintressant för en sådan där statistiknörd som mig.

Damerna först, såklart. Redan på det glada 1970-talet blev ju Sara Simeoni andra kvinnan i historien över den magiska gränsen när hon först slog och sen tangerade sitt eget världsrekord med 201 cm inom loppet av fyra augustiveckor 1978.
Sen tog det nästan 30 år innan Antonietta Di Martino följde efter och gled över barriären både inomhus och utomhus – och dessutom förbättrade nämnda Saras nationsrekord. I nuläget till 203 cm ute och 204 cm inne. Det senare i allas vårt Banská Bystrica.
Så ikväll gjorde då vinterns stjärnskott på damsidan sina landsmaninnor sällskap när hon i tjeckiska Trinec klarade 200 cm för första gången i sitt liv. Alessia Trost har länge varit ett namn för medaljer på ungdoms- och juniormästerskapen. Men rent resultatmässigt har det stått lite stilla – 189 cm redan 2009 och bara 192 cm som bäst för tio dagar sedan… Sen blev det 198 cm, 195 cm och nu 200 cm inom loppet av en dryg vecka.
Och just nu hela sju centimeter före fyra delade världstvåor. Däribland Emma Green-Tregaro.

Sen var det då de italienska männen.
Sverige har fem hoppare över 230 cm genom alla tider. Dessa fem har å andra sidan hoppat 242 cm, 240 cm, 238 cm, 235 cm och 232 cm som respektive personliga rekord.
Italien har tolv hoppare över 230 cm genom alla tider. Men de har ett nationsrekord på 233 cm utomhus och 232 cm inomhus.
Jag är inte mannen att förklara det italienska lynnet, det får andra göra. Men medan Sverige håvat in ett antal mästerskapstitlar och -medaljer genom åren kan de italienska herrarna ståta med ett EM-brons 1969 (Erminio Azzaro) och IEM-brons 1983 (Massimo Di Giorgio). Det senare för övrigt samma år som europarekordhållaren inomhus, Carlo Thränhardt, vann sin enda mästerskapstitel.
Så bara för sakens (och Lorenzo Nesis) skull då:
Italienbästa genom tiderna
233: Marcello Benvenuti, Verona, 1989
232: Luca Toso, Torino, 1988
232i: Alessandro Talotti, Glasgow, 2005
231: Andrea Bettinelli, Rieti, 2003
231i: Giulio Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Nicola Ciotti, Hustopece, 2006
231i: Silvano Chesani, Ancona, 2012
231: Gianmarco Tamberi, Bressanone, 2012
230: Massimo Di Giorgio, Udine, 1981
230i: Fabrizio Borellini, Budapest, 1988
230: Roberto Ferrari, Rom, 1993
230i: Filippo Campioli, Novi Sad, 2008
För övrigt måste man ju bara älska det faktum att tvillingbröderna Ciotti inte bara föddes samma dag och har hoppat exakt lika högt. De gjorde det dessutom i samma tävling.


Vad håller jag på med?
28 januari 2013 : Klockan 16:17

Försvarsmakten frågar mig gång på gång på gång vad jag håller på med.
Här kommer istället en lista på saker jag inte håller på med:


- Jag "knullputsar" inte mina marschkängor.
- Jag tvingas inte lyssna på bögskämt från homofoba fänrikar…
- …löjtnanter…
- …eller kaptener!
- Jag utsätts inte för grå bestraffning.
- Jag skjuter inte lösplugg i skogen.
- Jag blir inte förolämpad av personer bara för att de har en högre militär grad än mig.
- Jag måste inte raka mig varje morgon för att behaga mitt kompanibefäl.
- Jag sträcker inte lakanet i sängen så hårt att det går att studsa en femkrona på det.
- Jag viker inte ihop min regnrock för att sen kasta den i väggen och se om den fortfarande är ihopvikt.
- Jag sitter inte med en persedelpåse över huvudet och plockar isär och ihop en femtio år gammal k-pist.

Eller kort och gott:
- Jag gör inte lumpen längre!


Vad håller ni på med?


Buss på
28 januari 2013 : Klockan 09:54

Så snöade det tydligen inatt då. Och även om jag cyklat genom snöglopp och stänk så att det både räcker och blir över i mitt liv så tänkte jag att jag skulle låta bli i morse. Så jag tog bussen. Till bussen. Till jobbet.

Enligt den skylt som står i en korsning inte långt ifrån där jag bor har jag 1,7 km in till centrum. Dessa 1,7 km brukar jag alltså cykla, vilket inte sliter nämnvärt på kroppen ens när det är tokkallt ute, som det ju var förra veckan. I morse var det däremot +34° i Karlstad enligt min iPhone. Jag misstänker att den kör på Fahrenheit.
Inte parfymen alltså utan temperaturskalan.
I själva verket var det +2°. Celsius.
Jag byltade på mig, pulsade genom den fem centimeter tjocka snön och gjorde mitt drag. Val nummer ett är att ta närmaste busshållplats och vänta på den buss som heter 5. Val nummer två är att gå yttepyttelite längre och ta den buss som kallas 7. Val nummer tre är att gå ännu lite längre och ta mig till en hållplats där både 5:an och 7:an passerar. Jag gick kortast möjliga väg. Anlände hållplatsen två minuter innan bussen skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Kom in till Stora torget två minuter innan bussen till universitetet, där jag ju jobbar, skulle komma.
Sju minuter senare kom den.
Det här väcker ju ändå en fråga: Om bussen enligt tidtabell ska avgå från torget 8:08 respektive 8:18 men avgår 8:13 istället. Är den då fem minuter sen eller fem minuter tidig?
Nåväl, till jobbet kom jag och hem lär jag väl också ta mig.
Även om jag hade föredragit att det var 34° ute…


Hobbiten
26 januari 2013 : Klockan 17:52

Eftersom det är ganska precis tio år sedan som jag harvade mig igenom hela Sagan om ringen-trilogin i nedskriven form och Peter Jackson bestämt sig för att göra film igen så gav jag på mig på att läsa Hobbiten. Något ska man ju göra. Och läsa.

Nu har jag ju inte masat mig iväg till närmaste biograf. Inte någon längre bort heller för den delen. Men efter att ha läst 277 sidor Tolkien, inklusive bilder signerade samma Tolkien, så är det en stor gåta hur man lyckats dra ihop tre filmer av det här.
Tre kortfilmer vore ju en sak. En trio rullar som får mastodontsfilms-Mats att dregla glatt känns mer tveksamt.
Nåväl… Jag är å andra sidan tveksam till mest hela fantasy-genren som sådan och med facit i hand borde jag kanske ha läst Hobbiten när jag var sisådär 9-10 år gammal. För det känns mest som en bok som riktar sig till barn i det åldersspannet.
Färdiggnällt! Jag har läst den, den var inget vidare.
Nu ska jag ägna kvällen åt att se folk hoppa högt på en livestream från Tjeckien, om inte annat är det kul att de till och med böjer hopparnas namn. Just nu tävlar Emma Greenova-Tregarova.
Mycket nöje om du klickar här. Ikväll hoppar Uchov och Barshim…


Isbjörnar…
25 januari 2013 : Klockan 08:47

Så jag bestämde mig alltså för att börja cykla. Till bussen. Till jobbet. Och något säger mig att det var fel vecka att ta ett sådant beslut. Eller rätt.

Efter att ha haft inne bilen på service två gånger om under årets första tre veckor så fick jag lite nog. Nu är det ju inte så att jag typ har kraschat bilen. Men många bäckar små och reservdelar som inte fanns på plats första gången gjorde att den fick hälsa på en andra gång och att totalkostnaden landade på för mycket. Och då har jag ändå inte plussat på kostnad för bensin och annat som kan kosta när man kör bil. Alltså sa jag till mig själv något i stil med:
- Nu är det dags att återgå till livet som bussåkande cyklist eller cyklande bussist.
I tisdags släpade jag alltså fram cykeln ur förrådet, trampade in till det stora torget i den stora staden där jag bor. Löste busskort för drygt 500 spänn och 30 dagar och återgick till den fina tradition som jag höll uppe en period i höstas.
Men nu var det ju det här med vädret. Det har ju knappast undgått någon att det varit lite… vad ska vi säga… småkyligt… kallt… istidskyla…
Allt som oftast känner jag mig som något slags polarforskare (alltså en sådan som forskar där det är kallt, inte en sådan som forskar om kompisar…) varje morgon när jag ger mig ut. Men jag har bitit ihop och jag har trampat den dryga kilometern in till torget och jag har åkt min buss. Vissa dagar har det varit så mycket folk att jag fått stå upp. I morse var det jag, chauffören och tre till. Jag misstänker starkt att resten har frusit ihjäl. Tyckte mig se ett par tre isbjörnar kalasa på lite löst folk längs vägen.
Å andra sidan kan vi också välja att se det positivt. Det lär inte bli så mycket jävligare att cykla till bussen framöver…


Dream League Soccer
24 januari 2013 : Klockan 14:36

Det är egentligen längesen som jag slutade spela fotbollsspel på datorn. En anledning till att jag slutade är den frustration som det obönhörligen leder till. Jag insåg detta när jag dumt nog började lite smått igen.

Min kusin, vi kan kalla honom Jocke även om många väljer att kalla honom Pugh, tyckte att jag borde ge mig på Dream League Soccer-appen till iPhone. Jag stretade emot länge och väl. Men sen var jag väl uttråkad och så laddade jag hem den. Startade upp FC Scholm United. Nivåerna är ju hyggligt lätta där i början. Och man vinner några matcher. Och man går upp en division. Och man börjar bli förbannad.

Jag har samlat ihop en hygglig startelva – se bild längst ner i inlägget – och jag har harvat mig upp till högsta divisionen. Men en del saker förundrar mig.
Vissa matcher är det till exempel helt enkelt lögn att göra mål. Jag menar, om Messi, Ibrahimovic eller Rooney kommer fri med målvakten en fyra-fem gånger under en match borde ju något av dem resultera i mål. Det är faktiskt mer osannolikt att bollen tar i stolpen varje gång än att den går i mål varje gång.
Nog är det lite märkligt att en Ronaldo – som har 94 av 100 i snabbhet i spelet – vissa matcher helt enkelt inte kan springa ikapp en bollförande högerback i ett lag som ligger minst en division lägre än mitt eget.
Och visst är det underbart att de där matcherna när tuffa trion på topp skjutit fyra-fem bollar i stolpen vid frilägen alltid avslutas med att motståndarmålvakten skickar iväg en utspark över hela min backlinje – som trots namnkunnigheten i den inte bryr sig nämnvärt om att jobba hem – vilket friställer en forward som därmed kommer helt fri med Casillas – eftersom varken Puyol och Vidic klarar av att springa ikapp honom – och enkelt rullar bollen i mål i 93:e minuten.
Det är också smått fantastiskt när den artificiella intelligensen som styr spelet mer än vad jag gör hipp som happ bestämmer att jag ska styra en annan spelare än den jag redan styr vilket resulterar i att den spelare jag nu styr är på väg bort från den bollförande motståndaren istället för mot den.
Det kan också vara så att det är jag som gör något fel. Men det känns betydligt mindre sannolikt. På så många sätt.


Team Pingvin…


På inte speciellt allmän begäran
23 januari 2013 : Klockan 11:23

Man hade ju velat skriva något om att det sker på allmän begäran. Att jag fått mängder av mail och att horder av människor stått utanför mitt hus och bönat och bett mig om att börja blogga igen. Så är alltså icke fallet.

Men något måste ju hända på den här hemsidan (som det kallades när den lanserades på ett internet som såg annorlunda ut än det gör idag) och att göra ett andra, tredje, fjärde, femte (eller vad det nu är) försök att blogga (som det kallas nu för tiden) är väl ett alternativ så gott som något.
So here we go…
…again.
Var det slutar vet ingen än. Däremot har det vid de tidigare tillfällena slutat med att jag har tröttnat på det.


GOTT NYTT ÅR
30 december 2012 : Klockan 11:32

Ja, så är det då dags att byta ut 2012 mot 2013…




Jobb, jobb, jobb…


GOD JUL
21 december 2012 : Klockan 19:40

Det hör traditionen till att det ska byggas en tomte i Lego varje jul, så också detta år.




Säg hej till tomten


EM-TIPSET
2 juni 2012 : Klockan 10:52

Så är det snart dags för fotbolls-EM igen…

…och naturligtvis kör jag och Niklas Sjöstrand vår traditionella tipstävling.
Klicka här för att vara med och tävla.


Nu tippar vi igen…


Fem över tolv - 136 dagar…
21 mars 2012 : Klockan 21:36

Under tävlingssäsong förr om åren fanns det alltid en målsättning med höjdhoppsträningarna: Att göra ett tiotal hopp – och att klara dem allihop. Det inträffade ytterst sällan, närapå aldrig. Men idag hände det faktiskt, trots att det inte är tävlingssäsong. Eller kanske just precis därför.

Förra veckans höjdhoppande var i viss mån ett experiment. Jag kom till slut att göra 37 hopp eftersom jag rev tre och hade tänkt mig att klara 34 under träningspasset. Men kroppen kändes bra dagen efter eftermiddagen före och det verkade vara ett träningskoncept värt att prova igen. Alltså tog jag en ny höjdhoppsonsdag idag igen. Med fyrtio klarade hopp planerade.

Från den gamla goda tiden kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda träningspass när det gick exakt så som jag hade tänkt mig på förhand. Det bör ha varit vintern 2008. När jag värmde upp frågade 400-meterslöpare Johansson hur dagens träningsplan såg ut och jag svarade något i stil med:
”Förhoppningsvis gör jag totalt tio hopp, klarar två meter i sax och två-och-tjugofem i flopp – och sen går jag hem.”
Sen gjorde jag exakt det.

Normalfallet av träning var istället fullt av frustration och rivningar och långt mycket mer än de där tänkta ungefär tio hoppen. Kunde bli både femton, tjugo, trettio och nu-har-jag-fan-tappat-räkningen antal hopp på vissa träningar.

Idag hade jag tänkt mig att göra fyrtio hopp – idag gjorde jag exakt fyrtio hopp. Av den enkla anledningen att jag faktiskt klarade dem allihop.
Vilket å andra sidan berodde på att jag inte direkt hade tänkt mig att saxa två meter eller floppa två-och-tjugofem.
Istället saxade jag till slut en-och-åttio och floppade två meter. Tiderna förändras.

Så dagens hoppande då:
Sax: 1x150, 1x160, 5x170, 10x175 och 3x180.
Flopp: 1x180, 1x185, 5x190, 10x195 och 3x200.
Touchade ribban lätt två gånger – i det enda hoppet på 185 och i det andra på 200. Men i övrigt rörde jag den bara när det var dags att höja den.
Sen packade jag ihop och gick hem – med nytt hopp om livet och framtiden.


Se upp, nu hoppar gubben igen…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Hur klarade vi oss förr…
18 mars 2012 : Klockan 15:32

Man kan ironisera över det om man vill. Och det vill man ju gärna göra. Men faktum är att frågan kommer till mig allt oftare. Hur bar vi oss egentligen åt. Hur gick det egentligen till. Hur fick vi saker och ting att fungera. Hur klarade vi oss förr.

Det fanns en tid när TV:n bara hade två kanaler. Men faktum var att vi var lite lyxigare vi som bodde på Skivedstorp i Forshaga. Vi hade nämligen tre kanaler – ettan, tvåan och norsk TV. Det var på den tiden som det bara fanns en enda telefon i varje hem. När kvällstidningarna gjorde skäl för sitt namn och de facto kom på kvällen och inte innan frukost.
Apropå kvällstidningar, trots att våra pappor påstod sig gå ut och köpa dem på julafton borde vi kunnat räkna ut att det var de som kom tillbaka som jultomten några minuter senare. För allt det där hände sig ju på den tiden då vare sig den ena eller den andra av två tidningarna kom ut på julafton.

Gillade man en serie som gick på någon av de två statliga kanalerna så fick man snällt se programmet när det sändes – eller försöka komma ihåg när det förhoppningsvis gick i repris. Sen återstod bara att vänta på att nästa avsnitt skulle sändas. På samma tid och samma kanal.

Det var också på den tiden som man bokade in ett möte och sen såg man till att dyka upp på mötesplatsen på utsatt tid. Men kom man en kvart-tjugo minuter försent fanns det ingen möjlighet att berätta om det. Då fick den andra parten snällt vänta på att man kom. Och kom man inte fick man väl använda hushållets enda och gråa telefon när man kom hem för att ringa och be om ursäkt för att man glömt.

Posten kom en gång om dagen och om man brevväxlade med någon, kanske till och med någon man tyckte om, så fick man snällt vänta på postbilen – och allt som oftast bli besviken. Tills det helt plötsligt, en dag när solen garanterat sken på ett eller annat sätt, damp ner något i brevlådan.

Och det var på den tiden som Melodifestivalen hette Schlagerfestivalen och avgjordes på en enda kväll.
Nu verkar denna musikaliska fest aldrig riktigt vilja ta slut. Det är Melodifestival och andra chansen och till och med tredje chansen och när finalen i Globen väl har avgjorts börjar vi ladda för Eurovision. Och inte ens den avgörs på en gång utan i form av semifinaler och final. För att inte prata om de införprogram som är ett måste och möjligheten av se låtarna på nätet månadsvis i förväg.

Och det kommer det post precis hela tiden. På ena eller andra sättet. Ett handskrivet brev med ett frimärke fastklistrat på kuvertet betraktas däremot som en kuriositet. Istället läser, skriver och skickar vi fler brev än vi orkar tänka på – och frågan är om vi ens orkar minnas vem vi skickat till och vad vi skrivit eller bestämt.

Bokar vi in oss på ett möte med någon måste vi kolla och dubbelkolla och trippelkolla att allt är okej. Vi ringer, eller sms:ar i bilen eller bussen på vägen dit. Vi måste ringa och kolla så allt är okej när vi parkerar bilen eller kliver av bussen. Och till och med när vi har varandra inom synhåll är det för alla eventualiteters skull säkrast att kolla en sista gång.
Ja, och när mötet, i vilket form det än är, väl kommer igång är det säkrast att börja göra en koll inför nästa möte vi har. För man vet ju aldrig, det kan ju ha frusit inne.
TV-kanaler har vi fler än vi klarar av – och ändå sänds det så lite på dem att vi måste se programmen på datorn istället. Och nog är det onödigt att vänta en vecka på nästa avsnitt av en serie vi gillar när vi kan se klart hela årets säsong och gärna nästa också på nätet.

För ständigt detta internet. Som tack vare våra allt smartare mobiler ständigt håller oss i kontakt med omvärlden och nyhetsflödet. Vi får så mycket information att vi vet om att saker har hänt långt innan de ens inträffat. För vem orkar vänta in ett nyhetsprogram på TV om två timmar när vi kan se nyheten i realtid i mobilen här och nu. Det är en smått osannolik utveckling. Inte bara av tekniken som sådan, utan också av oss människor som står mitt i bruset och blir fullkomligt bombarderade av information.

Ganska ofta undrar jag hur vi egentligen bar oss åt för att klara dagen förr i tiden, för bara femton år sen. Det är ett under att vi inte alla gick under av ren tristess. Men samtidigt, om man inte har tråkigt ibland så vet man till slut inte hur det känns när man har roligt. Så nog kan det vara värt att dra ner på tempot lite ibland och bara njuta av att ha lite småtrist.
Jag säger inte nödvändigtvis att det var bättre förr. Men det var annorlunda.


Nio olika milar
Engelsk mil = 1609,344 m
Den gröna milen = bok av Stephen King
Nautisk mil = 1852 m
Svensk mil = 10688,54 m
Sjömil = 7420,44 m
Finsk mil ~ 6000 m
500 miles = Låt med The Hooters
Drömmil = Engelsk mil under 4 minuter
Dalamil ~ 14485 m


Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
Sommaren 2007 bestämmer sig rikskriminalens chef Lars Martin Johansson för att göra något åt det mord som gäckat Sverige - och förlöjligat bilden av svenska poliskåren - i 21,5 år. Han tillsätter en tre man (snarare en man och två kvinnor) stark grupp som börjar gå igenom spår och ledtrådar och långsamt växer en ny och skrämmande bild fram av mordnatten och vad som hände i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan… Mitt första besök i Leif GW Perssons värld och det är väl bara att inse att jag i viss mån började lite i fel ände vilket gjorde det svårt att komma in i bokens handling och dess huvudpersoner. Men när det väl lossnade så lossnade det rejält och den stora frågan man ändå måste ställa sig är: Kan det ha gått till precis, eller i vart fall ungefär, så här?!


Falun – den 17 mars 1991
Det var inget som farbror doktorn rekommenderade. Men det var å andra sidan heller inget som han förbjöd mig att göra. Alltså gjorde jag det. Sportlovet den här vintern innan jag skulle fylla femton år hade tillbringats i en stuga i Sälen. Jag hann med att åka en hel del slalom, längdskidor och dessutom se Christer Ulfbåge i längdspåren. Han såg ut som Chewbacca på skidor. Den sista rundan i slalombacken för min del slutade dock med en vådlig vurpa – och en högerarm i gips. Men eftersom man inte hoppar höjdhopp med vare sig händerna eller armarna var jag ju tvungen att testa – och att tävla. Gipset höll väl ihop sisådär, armen fick dock inga framtida men och tävlingen vann jag – däremot har jag inte åkt slalom på över 21 år vid det här laget.


Anja Pärson – tack för alla segrar, medaljer, bragder och sälar!!


Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Den är på väg, den finns där ute någonstans, men den får gärna skynda sig hit ännu lite snabbare…


I Syrien mördas dagligen kvinnor och barn i massaker efter massaker. I Sverige fokuserar vi nyhetsförmedlingen på en orakad armhåla i Melodifestivalen…


Fem över tolv - 143 dagar kvar…
14 mars 2012 : Klockan 21:29

Det blev ju inte så mycket hoppat som jag hade tänkt mig i vinter. Jag hade faktiskt planer på att tävla ett par tre gånger – och att oanmäld dyka upp i Örebro på inomhus-SM för att efteranmäla mig och se hur det skulle slutat. Men först hade jag ont i knät och sen fick jag förkylningen från helvetet och då blev det inte ens en tummetott kvar.

Så nu blir det liksom till att börja om igen. Veteran-SM i Kil går av stapeln 3-5 augusti och M35 höjden kommer att bli på lördagen den 4 augusti – alltså som ganska precis 143 dagar. Alltså är det gott om tid att bygga upp allting tillbaka.

För det är väl bara att erkänna att jag för ett tag trodde att jag var sisådär 25 år gammal i oktober och november och körde på lite väl tufft redan från start. Men eftersom jag gärna vill tro att jag är en man som lär sig av sina misstag så kör jag på lite lugnare nu. Har harvat mig igenom några pass med både knäböj i alla dess former, färger och storlekar och ryck och frivändningar. De hälsenor som bråkade mer än en normal AIK-klack i ett Stockholmsderby känns under bra kontroll och jag börjar få lite fart på de gamla benen när jag springer igen.
Något som inte minst är viktigt med tanke på att årets första fotbollsmatch ska överlevas på lördag förmiddag. Att konditionen däremot lämnar en hel del övrigt att önska kanske vi ska tala tyst om ett tag till. Å andra sidan har höjdhopp aldrig varit någon konditionsidrott. Det är å andra sidan fotboll.
Men vad fan, funkade det när jag var 15 år kan det väl funka när jag är 36.

Och eftersom det vankas fotboll på lördag så vet jag inte vilken form jag är i på söndag och alltså snörade jag på mig de gamla höjdhoppsskorna i eftermiddags.
Tanken är att hoppa en till två gånger i veckan framöver. Men inte nödvändigtvis att hoppa speciellt högt utan snarare att hoppa ganska mycket. Kroppen behöver det. Och framförallt behöver fötterna det.
Så dagens pass byggde således på det som somliga andra gamla föredettingar skulle definiera som mängdhopp. Tanken var dessutom att gå hem utan en enda rivning.
Den första föresatsen lyckades. Den andra höll i tjugonio av tänkta trettiofyra hopp.
Saxade mig över 150 en gång, 160 en gång, tio gånger 170 och fem gånger 175. Sjutton klarade saxhopp.
Floppade mig över 180 en gång, 185 en gång, tio gånger 190 och sen rev jag…
…två gånger om på 195, klarade det två gånger, rev en gång och klarade tre gånger till.
Alltså trettiosju genomförda hopp, trettiofyra klarade.
Ett helt okej facit en höjdhoppsonsdag.


Going greek…
11 mars 2012 : Klockan 20:34

Den 11 mars 2012 är en söndag. Det var den 11 mars 2001 också. Den 11 mars 2012 var det herrarnas höjdfinal vid inomhus-VM. Det var det den 11 mars 2001 också. Idag gick finalen i Istanbul. För elva år sen gick den i Lissabon. Idag vann Dimítrios Chondrokoúkis sin första internationella mästerskapstitel. Precis som jag gjorde för elva år sen.

Den där IVM-finalen i Lissabon var en kaotisk historia. Vi korsade alla banor som kunde korsas i en inomhushall. Stavhoppsansatsen, längd- och trestegsbanan, nedför en liten ramp, över sextiometersbanorna – och sen fick vi hoppa. Någon kallade det för höjdhoppsorientering efteråt och det var nog en ganska bra sammanfattning. Jag behärskade tillvaron bäst den där eftermiddagen och fick revansch för fjärdeplatser i både IEM och OS året innan.
Jag har nog aldrig varit så helt igenom lycklig efter en tävling.
OS-guldet var glädje blandat med lättnad, första IUSM-guldet var glädje blandat med chock.
Lissabon var bara ren och pur glädje.
Jag vet inte om dagens segrare är lika glad som jag var då. Men jag hoppas.

Många anser Chondrokoúkis som en superskräll. Jag vet inte om jag håller med. Att en kille som hoppat 232 cm tre gånger tidigare lyckas göra 233 cm nu är ingen sensation. Att en kille som var femma på både IEM och VM förra året vinner ett mästerskap är inte heller någon sensation. Att en, av blott tre, som går felfri genom kvaltävlingen dagen innan finalen vinner är inte heller att betrakta som något sensationellt.
Däremot känns det oväntat att 233 cm skulle räcka till guld. Inte minst som åtta man klarade 231 cm.

Åtta hoppare över 231 cm har bara hänt vid två tillfällen tidigare i höjdhoppshistorien: OS-finalen i Seoul 1988 och VM-finalen i Stuttgart 1993. Breddmässigt en av tidernas bästa höjdhoppstävlingar alltså.
Men toppmässigt märkligt svagt med tanke på hur många som hade chansen att hoppa högre. Bara två av åtta klarade ju 233 cm och ingen klarade högre än så.
På femton inomhus-VM har det bara krävts lägre segerhöjd vid två tillfällen – båda gångerna när svenskar vunnit. Dels i Lissabon för elva år sen och dels i Paris när Patrik Sjöberg vann tidernas första (inofficiella) inomhus-VM 1985.

Så det var alltså en tävling med två ansikten. Dessutom bör det väl ha varit tidernas jämnaste mästerskapsfinal med tio man inom fem centimeter! Guld på 233 cm – tia (ja, eller delade nior då…) och sist på 228 cm.

Dessutom var det ju första gången sedan 1999 som det inte blev rysk eller svensk seger i ett IVM eller IEM. Men i gengäld två ryssar på prispallen. Silver till Sille och brons till Ucke.

Lika lite var det överraskande att 195 cm helt utan rivningar på vägen skulle räcka till medalj i damernas höjd. Höjden efter var 198 cm – och det är en höjd som bara två kvinnor klarat i vinter. Chaunte Lowe som vann och Anna Chicherova som helt uppenbart var skadehämmad, men som tog medalj ändå.

Övrigt att notera från Istanbul i helgen.
- Svensk höjdhoppsmedalj igen genom Ebba. Härligt, underbart, ända in i kaklet.
- Yelena Isinbajeva visade vem som bestämmer igen. Två hopp och guldet var klart.
- Världsrekord i både femkamp för damer och sjukamp för herrar.
- Yamile Aldama visade att gammal är äldst. Guld i tresteg och 40-årsdag i augusti.
- Gaylord Silly hade IVM:s roligaste namn. Och gifter han sig med häckvinnaren Sally Pearson kan hon heta Sally Silly sen.
- Det är alltid lika tragiskt för friidrotten att se tidigare dopingavstängda vinna guld.
- Sanya Richards-Ross tokdominerade 400 meter individuellt. Men orkade inte hämta upp underläge i stafetten.

Ett kul mästerskap på många sätt. Men en fullständigt katastrofal TV-produktion.
Så alltid gladde det väl någon när jag försökte twittra ihjäl mig under höjdfinalen.


Killen till vänster vann IVM idag.
Killen till höger vann sitt första för exakt elva år sen.


Istanbul was Constantinopel…
8 mars 2012 : Klockan 11:19

Ibland kan det vara bra att bläddra igenom morgontidningen. Eller egentligen är det nog alltid bra. Just denna morgon insåg jag till exempel att det är exakt fyra år sedan en dag i Valencia då jag vann mitt fjärde och sista inomhus-VM och min sjunde och sista internationella mästerskapstitel. Och imorgon sparkar inomhus-VM igång i Istanbul.

Samma år som inne-VM i Valencia, alltså 2008 som den flinke redan räknat ut, gick europacupen – den sista, eller i vart fall senaste, i det gamla åttalagsformatet – i just Istanbul. Det var en på många sätt intressant tävling. Inte huvudsakligen för att det blåste så att man närapå blåste bort, utan av andra anledningar.

Att tävla på en stadion där Liverpool vunnit tidernas mest rafflande Champions League-final är alltid en upplevelse. Inte minst om man håller på Liverpool. Men att tävla på en stadion som tar 80 000 åskådare när det är 100 stycken där och tittar känns lite – avslaget.

Svenskgänget försökte tappert och ironiskt med att skrika ”Andra sidan är ni klara…” men eftersom det inte satt någon på andra sidan stadion var det ganska dödfött. Blanka Vlasic hoppade 206 i höjd, nytt världsårsbästa – och inte en käft brydde sig.

Själv vann jag på 225 cm, sju centimeter före en annan Stefan, i min utomhusdebut efter lite skadebekymmer och kände mig trots allt rätt nöjd. Än mer nöjd blev jag när jag fick träffa en av mina barndomshjältar Sorin Matei på läktaren. Och dessutom gick vi ju och vann hela den så kallade tjottaballongen och sprang svårt ärevarv inför tomma läktare.
Det var lite mer drag den där majkvällen 2005, om vi säger så.

Nåväl. Istanbul 2008 är, lyckligtvis, historia. Nu kan vi se fram emot en helg med Istanbul 2012. Och som alla vet består ett friidrottsmästerskap av en viktig gren – höjdhopp – och idel, ädel utfyllnadsgrenar. Alltså en liten titt på höjdhoppet och vi kan notera att:
- I vanlig ordning finns det ännu inga startlistor så vi får nöja oss med deltagarlistor och ser 19 höjdhoppare från 15 länder.
- Äldst i startfältet är Trevor Barry, Bahamas, född 14 juni 1983. När jag vann i Valencia skulle jag fylla 32 år 2,5 månad senare och finalisten Dragutin Topic skulle fylla 37 år blott 4 dagar efter finalen.
- Andrey Silnov – EM-vinnare i Göteborg 2006 och OS-vinnare i Peking 2008 – gör sitt första internationella inomhusmästerskap. Detta trots att han var med och högg på en av platserna i ryska laget i redan vintern 2006.
- I brist på svenska deltagare får vi också förlita oss på just de ryska – Silnov och Ukhov, eller Sille och Ucke – för att hålla liv i en ganska fascinerande svit. För sedan Javier Sotomayor vann inomhus-VM i Maebashi 1999 har det nämligen bara varit svenska och ryska vinnare i herrhöjden i IVM och IEM, ja, och en del andra medaljer också:
2000 – IEM – Voronin, RUS
2001 – IVM – Holm, SWE (Brons: Strand, SWE)
2002 – IEM – Strand, SWE (Silver: Holm, SWE. Brons: Rybakov, RUS)
2003 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2004 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2005 – IEM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS. Brons: Fomenko, RUS)
2006 – IVM – Rybakov, RUS (Silver: Tereshin, RUS. Brons: Thörnblad, SWE)
2007 – IEM – Holm, SWE (Silver: Thörnblad, SWE)
2008 – IVM – Holm, SWE (Silver: Rybakov, RUS)
2009 – IEM – Ukhov, RUS (Brons: Dmitrik, RUS)
2010 – IVM – Ukhov, RUS (Silver: Rybako, RUS)
2011 – IVM – Ukhov, RUS (Brons: Shustov, RUS)
- Så enligt alla konstens regler borde det alltså ta och bli rysk seger också den här gången. Men jag säger som jag gjorde i somras, jag tror att Mutaz Essa-Barshim från Qatar plockar hem det här.

Lite mer rent allmänt kan konstateras att Sverige har en fyra friidrottare stark trupp. Vilket påminner om Maebashi 1999. Då var vi också fyra stycken. Två manliga höjdhoppare, en kvinnlig längdhoppare och en kvinnlig 800 meterslöpare. Nu är det två kvinnliga höjdhoppare, en manlig längdhoppare och en kvinnlig 400 meterslöpare.
Det blev inga medaljer i Maebashi för 13 år sen. Det kanske inte blir det i Istanbul heller.
Men Masebashi var upptakten till en storhetstid och det får gärna Istanbul vara också.
Ska vi säga så.


…those were the days my friend…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Om nio mil i fädrens spår…
4 mars 2012 : Klockan 19:05

Strax före klockan åtta imorgon ska jag, trots att det är söndag, masa mig upp ur sängen, krypa upp i TV-soffan, veva igång TV:n och se på Vasaloppet. Och jag ska ägna mina skidor i ute förrådet en tanke för första gången på länge.

Det finns vissa saker jag intalat mig själv att jag måste göra innan jag trillar av pinnen. Att åka Vasaloppet var en av dem. Var just för att jag gjorde det ifjol. Förvisso bara öppet spår, men nio mil är nio mil är nio mil.
Jag stod där på startplatsen i Berga by och insåg att jag aldrig i hela mitt liv åkt så långt på skidor förut. Stod och funderade på att det vissa dagar känns rätt segt att köra bil i nio mil. Förundrades över att jag i folkvimlet träffade på folk som jag faktiskt kände och inte bara sådana som tyckte sig känna mig. Hade lovat mig själv att ta det lugnt upp för den långa, långa, långa backen i starten och lyckades hyggligt med detta mitt uppsåt.

Väl uppe möttes jag av solen en fantastisk vintermorgon. Lika fantastiska var dessutom mina skidor vilket tydligt bevisade att jag inte hade vallat dem själv. Jag njöt av morgonen, skidåkningen och glidet. Men jag väntade hela tiden på att bli trött, slut och fullständigt orkeslös. I bakhuvudet fanns en målsättning att nå Mora på under sju timmar – men också en känsla av att jag inte alls visste vad som egentligen väntade.

Passerade Smågan efter en knappt timme och stannade snabbt till för lite sportdryck och vatten. Skidade vidare mot Mångsbodarna och kände mig nöjd över det faktum att jag hela tiden körde om fler åkare än vad som körde om mig. Fortfarande skön och underbar skidåkning hela vägen och knappt 52 minuter efter sportdrycken i Smågan blev det sportdryck i Mångsbodarna. Det gick ju bra det här.

Men var det något jag visste så var det att tröttheten skulle komma.
Två gånger har jag sprungit GöteborgsVarvet. Två gånger har jag gått in i väggen.
På väg upp mot Risberg slog det till. Plötsligt blev det jobbigt att åka skidor. Jag borrade ner blicken mot bakändarna på framförvarande åkares skidor. Han drog både mig och honom uppför en evighetslång backe – och väl framme i Risberg blev det mer att äta och dricka. Den första krisen var överlevd.
Men det skulle komma både fler och värre.

Jag stakade oförtrutet vidare. Strax efter Evertsberg blev jag ikappåkt av en gammal trestegshoppare från Enköping som jag en gång fotograferat. Vi gjorde en juniorlandskamp ihop i norska Skien 1993 och eftersom jag tävlade på lördagen och han på söndagen undrade han om jag kunde agera fotograf när han tävlade så han fick något till familjealbumet. Men det var inte på grund av mina begränsade kunskaper i fotografi som han jagat ikapp mig utanför Evertsberg. Det var helt enkelt för att han var bättre på att åka skidor.
Vi sa hej, jag försökte hänga på – han försvann.

De fruktade Lundbäcksbackarna klarade jag genom att småprata mig uppför dem tillsammans med en äldre man som åkte sitt sjuhundraartonde Vasalopp och var hej och du med varenda snöflinga som fallit sen Gustav Vasas glansdagar. I Oxberg blev det mer att dricka, mer gel och bars att sörpla och tugga på. Mindre än en tredjedel kvar. Tidsschemat för under sju timmar höll. Trött var jag, men det kändes under kontroll.

Sa hej och hej då till Hökberg, nitton kilometer kvar, och även om farten mattats sen Oxberg gled det på bra. 16 kilometer kvar, femton kilometer kvar – och plötsligt fanns ingen kraft alls kvar någonstans i den gamla höjdhopparkroppen och inget ätbart kvar i fickorna. Stannade till vid slumpvist vald företagskontroll. Fick världskänd brun läskedryck i plastmugg och druvsocker – och kraften åter. Trött kom jag fram till Eldris, nio kilometer kvar, men målet hägrade i fjärran.

Nio kilometer, åtta, sju, sex, fem, fyra… Tre kilometer kvar och från ett stavtag till nästa var all kraft borta. Ingenting att äta, ingenting att dricka. Förutom en väldig massa snö eller andra skidåkare. Inget av alternativen var tilltalande. Jag tappade fart, stakade på, varenda liten stigning kändes som Mount Everest på anabola steroider, jag blev kissnödig, passerade Prästholmens IP där jag två gånger hoppat höjd (en gång bra, en gång dåligt), stannade och kissade bara för att få vila, min vätskenivå var nere i knähöjd, för varje stavtag jag tog var det ett mindre kvar, klocktornet, in på upploppet som var nio mil långt bara det, portalen där borta kändes som en hägring, jag stakade på och till slut, efter lite drygt sex timmar och fyrtio minuter kunde jag äntligen sluta staka.
Jag har inte åkt skidor sedan dess.
Inte ska jag göra det imorgon heller, istället ska jag ta en rejäl frukost och njuta av Vasaloppet – i TV-soffan.


Nio varianter av mars
Mars – Månaden
Mars – Chokladen
Mars – Guden
Mars – Planeten
Mars – Örlogsfartyget
Mars – Ölet
Mars – Filmen
Veronica Mars – TV-serien
Bruno Mars – Musikern


Passagen – Michael Crichton
Under en arkeologisk utgrävning i Frankrike tvingas professor Edward Johnston resa till USA för ett möte med teknikföretaget ITC som sponsrar utgrävningen. Några dagar senare hittar hans studenter ett meddelande från honom i den medeltidsborg de gräver ut - daterat 1357, och han ber om deras hjälp. Jag har alltid gillat tanken på att resa i tiden - Tillbaka till framtiden är ju inte för inte en favoritfilm - och med andra ord tilltalas jag av den här boken. Men det blir stundtals lite för mycket av det goda - som om Crichton måste bevisa att han skött sitt research-arbete och vill visa hur mycket han vet om medeltiden. Men bortsett från det så bjuds man på underhållning av klass. Och som vanligt är boken bättre än filmen.


Kuopio – den 4 mars 1995
Det var kallt och vinter och en icke helt obekant långlöpare från IF Göta startade upp finska vinterkriget med snöbollar på väg till banketten. Men det var höjdhoppstävlingarna som för min del gjorde att det kändes speciellt. När jag som tolvåring började tävla för Kils AIK hade en viss Håkan Johansson i princip alla klubbrekord i höjdhopp i varenda åldersgrupp. Jag kom att radera ut dem ett efter ett så småningom. När jag var 14 år kom en viss Emelie Färdigh till Kils AIK och slog klubbrekord i parti och minut under de två säsonger hon tävlade för oss.
I denna inomhuslandskamp i början av mars 1995 deltog fyra svenska höjdhoppare. En hette Kajsa Bergqvist, de andra tre hade alla ett förflutet i Kils AIK.


Anders Olsson, den hjulbente järnmannen från Hagfors. Inte nog med att karln vinner OS-guld i drivor, han åker Vasaloppet på 6:42 och nu ska han simma hela Klarälven ner. Det enda som förvånar mig är att han inte ska simma åt andra hållet istället.


Andra chansen. Detta förlorarnas race i Melodifestivalen, åtta låtar som inte kan vinna finalen nästa vecka, känns måttligt spännande. Men det får funka som uppladdning för årets kanske absolut viktigaste oviktigaste tävling.


Så föddes hon då tillslut, den lilla blivande drottningen av Sverige och pressen gick bananas. Om vi bara bortser från det faktum att det hör medeltiden till att födas till ett ämbete så hoppas jag verkligen att det blir lite lugn och ro i yran kring den lilla. Låt henne växa upp och ha en något så när normal barndom.


Ja, det är killen på bilden som har skrivit krönikan…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ett oskyldigt litet bus…
19 februari 2012 : Klockan 21:12

Jag har alltid försökt att hålla mig till de regler som gäller. Ser sällan någon anledning till att starta vare sig bråk eller konflikter. Men någon gång ibland, när frestelsen blir för stor, så kan faktiskt också jag busa lite.

Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja gömma en bil så finns det förstås ett par olika alternativ. Finns tiden och orken kan man förstås fram den största spaden man hittar och gräva ner den. Ett lite enklare sätt är att köra den rakt ut i skogen och lämna den där.
I det första fallet känns både arbetsinsatsen och miljöskadan onödigt stor. Det andra alternativet är i så fall bättre. Men så fort någon människa ser bilen i skogen börjar varningsklockan ringa och saken blir förmodligen anmäld.
Nej, det bästa sättet att gömma en bil är bland en massa andra bilar. Parkeringen på en stormarknad kan kännas lockande, men den töms å andra sidan på bilar varje kväll. Alltså gäller det att hitta en plats där det alltid finns bilar – alltså: Långtidsparkering på exempelvis en stor flygplats.

Samma logik gäller naturligtvis andra saker också. Vill man gömma en sten gör man det enklast i en hög med liknande stenar, ett sandkorn försvinner snabbt och elegant på en strand. Eller ja, ett sandkorn försvinner ärligt talat var som helst. Utom i en säng där det kan ligga och irritera och vara i vägen oavsett hur mycket man skakar av lakanet.
Ergo: Vill man således gömma en legogubbe gör man det bäst bland en massa annat Lego.
Och det var precis det jag hade tänkt mig att göra.

I slutet av september ifjol var jag till Legoland i danska Billund. Jag hade planerat en liten kupp, men jag hade ärligt talat ingen aning om det var genomförbart. Att stjäla något från ett ställe som Legoland borde ju vara straffbart, men att återlämna något, det kan väl inte vara fel?

Ett par veckor innan resan specialbeställde jag bitar till att bygga en gubbe i det som kallas för minilandskala. Naturligtvis fick han knälånga gröna strumpor, vita kortbyxor och en grön tröja med korta vita ärmar. ÖDIK goes Lego, helt enkelt.

Jag tvingades dessutom bryta mot en av de tre gyllene Lego-reglerna – jag limmade ihop bitarna. Detta är i vissa kretsar att betrakta som ett av de värsta brott man kan begå. De andra två brotten som ens är i närheten är att måla om eller kapa bitar till lämplig färg eller längd.
Men ska man bli långlivad i Legolandet måste man sitta ihop. Så jag och superlimmet gjorde vårt jobb, även om det sved.

Väl innanför grindarna började jakten på den perfekta platsen att lämna kvar honom. Det nybyggda Star Wars-landet kändes lockande. Men lika lite som man försöker gömma en bil i ett cykelställ lämnar man en fotbollsspelare hos Darth Vader, Yoda eller ewokerna. Av samma anledning fick han inte för evigt stå kvar vid raketuppskjutningen eller filminspelningsscenen i San Fransisco, även om han verkade uppskatta både det ena och det andra.

Däremot fanns det gott om andra spännande alternativ. Torghandeln i Bergen verkade bra på många sätt. Inte minst för att jag en gång för länge, längesedan själv har varit i den norska västkuststaden. Jag hade dessutom så pass mycket tur att det var den enda dagen det året som det inte regnade. Å andra sidan var slussarna i Sjötorp med omnejd kanske en ännu bättre variant. Det är ju trots allt ytterst få ÖDIK-spelare som prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Eller ens Värmlands, vid närmare eftertanke.

Men till slut, efter två dagars rekande och letande, när det närmade sig hemfärd, trodde jag mig ha hittat den perfekta platsen. Lite lagom diskret, men ändå synligt. Han smälte in bra och både bildligt och bokstavligt hade han hittat hem igen.
Så jag lämnade honom där och gick.

Naturligtvis kommer jag inte berätta exakt var han står. Och jag kan ju heller inte garantera att han står kvar. Men om du, käre läsare, planerar en resa till Billund i sommar kan du väl hålla ögonen öppna och skicka en hälsning till den förlorade sonen.
Jag inbillar mig att han trivs bra där. Det skulle i alla fall jag ha gjort.


Nio senaste vinnarna av Melodifestivalen
2011: Eric Saade – Popular
2010: Anna Bergendahl – This Is My Life
2009: Malena Ernman – La Voix
2008: Charlotte Perelli – Hero
2007: The Ark – The Worrying kind
2006: Carola – Evighet
2005: Martin Stenmarck – Las Vegas
2004: Lena Philipsson – Det gör ont
2003: Fame – Give Me Your Love


Boken om Blanche och Marie – Per Olov Enquist
Blanche Wittman levde ett händelserikt och märkligt liv, men förblev trots detta okänd för den stora allmänheten. Här berättar hon - genom tre frågeböcker - om sitt liv som hysterikornas drottning på mentalsjukhuset Salpétrière i Paris, kärleksförhållandet med sin läkare - Jean Martin Charcot - och tillslut historien om den dubbla nobelpristagaren Marie Curie och hennes sista och ödesdigra kärlekshistoria. Det går inte att komma ifrån att P-O Enquists sätt att skriva skiljer sig från alla andra författare jag läst och stundtals undrar jag verkligen vart berättelsen är på väg att bära hän, men så knyts alla trådar ihop, allting löser sig - och när jag är klar undrar jag om jag inte borde läsa boken igen, på en gång... För jag kan inte förneka att Boken om Blanche och Marie är väl värd att läsa, kanske både en och två gånger…


Örebro – den 18 februari 1995
Fyra veckor tidigare hade jag på samma plats förlorat mot Staffan Strand för första gången på fyra och ett halvt åt. Nu stundade junior-SM och revanschens stund var kommen. Total koncentration i varje hopp och när tävlingen äntligen summerades hade jag först noterat personbästa inomhus med 217 cm och sen totalt sett med 219 cm. Båda personbästahöjderna dessutom i första försöket. Guldet var mitt.
Idag avgörs herrarnas höjdhopp vid inomhus-SM. En tävling som detta år arrangeras i Örebro, dock i en annan hall än det där juniormästerskapet för sjutton år sen. Jag kommer inte att hoppa idag, det kommer inte Staffan Strand heller. Men som en lika skön som ironisk passning är en annan Holm anmäld i höjdhoppet – han tävlar för Strands IF.


Det får nog ändå klassas som årets mest surrealistiska upplevelse och jag vet inte vad som ska kunna toppa det under resten av året heller – Björn Ranelid i Melodifestivalen!


Börjar se ljuset i den så kallade tunneln nu. Efter fyra veckor av snörvlande och hostande och harklande och allt som hör en förkylning till är den snart, snart, snart borta.


Jag kan leva med att TV4 valde att köra Fångarna på fortet igen, Gladiatorerna må väl också vara hänt även om jag inte tittar på det. Men vem kom ens på tanken att damma av Farmen?


Därinne någonstans står han gömd…


Neverending story…
8 februari 2012 : Klockan 16:02

Så kom då serieindelningen för division sju-serierna 2012 till slut. Och naturligtvis finns det ett par intressanta saker att notera. Och ironiskt nog finns inte den intressantaste i vår egen serie.

Men för att spara ironin till slutet så börjar vi med att konstatera att vi hamnade ungefär där jag hade trott. Alltså i den nordöstra serien. Vi kommer att spela två derbymatcher, mot Deje IK 2 och Olsäters SK, och där vi förra året lärde oss allt om E45:an kommer vi att bli hej och du med varenda sten och tall läng riksväg 63. För vi ska till Filipstad och möta deras B-lag (dessa j-a B-lag…) och vi ska till Molkomstrakten och möta Nyedshov/Lindfors, vi ska till Lesjöfors, Persberg och Ulvsby. Dock lite variation i vägvalet när det kommer till Heden och Nykroppa.

Lite ironiskt (för vi sparar ju det bästa till sist) är att jag mer eller mindre redan bokat in träningsmatcher mot både Ulvsby IF U och IF Nyedshov/Lindfors – under förutsättning att vi inte skulle hamna i samma serie. Vilket vi alltså gjorde.
Bara att jaga nytt motstånd framöver.

Efter den värmländska gärdsgårdsfotbollen är intressant kan vi också fundera på vad vi ska få uppleva under 2012 och minnas tillbaka två år i tiden på vad som hände senast vi spelade i sjuan.
Det var till exempel då vi spelade en match där domaren hade sin son i motståndarlaget. Det var då vi fick vänta i drygt fyra månader på att få tre poäng i en match där våra motståndare (ett B-lag…) använt sig av en avstängd spelare. Det var då en match i toppstriden inte kunde färdigspelas för att elljuset slocknade och ingen hade nyckel för att starta upp det igen. Och det var då vi vann serieepilogen med 14-3 efter att motståndarmålvakten brutit benet, vi fått bryta matchen en dryg halvtimme i väntan på ambulans, en ambulans som körde fast i straffområdet så vi fick hjälpas åt att putta på den och ge den fart och till slut spelade vi totalt 69 minuter fotboll.
Division sju, here we go!!

Så, slutklämmen då, för jag vet att ni väntat.
Om man roar sig med att kolla in division VII norra så inser man att där spelar Rinns AIK.
Samma Rinns AIK som tack vare sitt farmaravtal med division IV-laget Torsby IF lyckades spela bort oss ur division VI i sista omgången i höstas. Men som nu alltså tydligen begärt sig ner i sjuan ändå.
Summa summarum: De två lag som med alla medel (tillåtna om än omoraliska…) lyckades hänga kvar i sexan på vår bekostnad i höstas har alltså tvingats dra sig ur den serien. Det ena laget spelar i sjuan, det andra upphörde att existera. Det lag som blev drabbat – alltså vi – spelar också i sjuan.
Allt medan en av fyra värmländska division VI-serier saknar ett lag…
Härligt, underbart, ända in i kaklet.
Jag kan knappast vänta på att få se vad jag ska få uppleva under årets säsong i den värmländska fotbollen.


The true heroes of Värmländsk fotboll…


De imperfekta…
6 februari 2012 : Klockan 17:32

Ska man till att skriva sig en bok kan man göra det på ganska många olika sätt. En roman till exempel. Eller en hel svit av romaner om man har orken och det säljer tillräckligt bra. Men vad gör man om man vill skriva en roman men inte har en tillräckligt lång historia.

Jag har alltid smågillat novellsamlingar. Men grejen med en novell för mig är att den gärna får ha lite av en twist på slutet. Inte nödvändigtvis som en vits med en poäng. Men något som ändå får mig att dra på munnen eller känna förvåning. Något som vänder upp och ner på sakernas tillstånd eller får håret på armarna att resa sig i givakt.

När det kommer till noveller så finns det få, om ens någon, som besegrar herrarna Archer och Forsyth. Jeffrey och Frederick i förnamn. De kan konsten att lägga upp historien så att jag bara längtar efter det slut som jag vet kommer att ställa sakerna på sin spets – och elegant rasera allt de byggt upp. Saknas det i en novell så finner jag den meningslös. Och jag har läst alldeles för många sådana genom åren.

Men också novellsamlingar kan skrivas på olika sätt. Åtminstone två olika. Antingen helt från varandra fristående. Eller med något slags sammanhang i form av personer, platser eller händelser. Raymond Carvers ”Short Cuts” till exempel. Eller egentligen inte som exempel. Eller jo. För i bokform är berättelserna helt fristående från varandra, om jag minns den rätt, men i filmatiseringen av dem så hänger de ihop. Elegant. Riktigt elegant.

Sen kan man ju skriva en massa noveller och låtsas att de är en roman också. För ärligt talat, alla ni som läst ”Slumdog millionaire” – visst är det egentligen bara en samling noveller som hålls ihop av att de handlar om samma huvudperson med ett utantillverk som är en frågesport. Också grymt snygg uppbyggt om någon skulle bry sig om att fråga mig.

”De imperfekta” av Tom Rachman är på sätt och vis uppbyggd på precis samma sätt – men på sätt och vis än mer raffinerad. Här handlar det på sätt och vis om en tidning. Men bra mycket mer om människorna som jobbar på tidningen eller som finns i deras närhet. Och det är först halvvägs in i boken som en trött läsare som jag lyckas koppla ihop att samma personer har en förmåga att dyka upp i små biroller här och var.
Jag gillar det, jag gillar det skarpt och jag gillar det så mycket så att det här är en sådan där bok som jag skulle kunna tänka mig att läsa en gång till någon gång framöver. Bara för att upplevelsen av den skulle bli så totalt annorlunda.


En bok om en tidning med människor som du och jag och vi…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Det blir som vi tror…
5 februari 2012 : Klockan 10:37

När Stefan Löfven förra veckan valdes till Socialdemokraternas nye partiledare hann applåderna inte ens tystna förrän det var dags. Den första undersökningen var tvungen att göras. Vad tycker egentligen svenska folket om honom? Hur ser deras förtroende ut?

Om jag inte missminner mig hade det hunnit gå hela fem timmar innan den första opinionsmätningen slog fast att 58 procent av svenska folket hade stort förtroende för Stefan Löfven. Det är ärligt talat inte illa. Och då syftar jag inte på siffrorna som sådana. Utan det faktum att man ens har hunnit skapa sig en bild av en person man förmodligen aldrig träffat, ännu mindre känner och att det går att mäta och tvärsäkert slå fast detta förtroende i siffror och statistik.
Men det säger en hel del om Sverige av idag.

Den här krönikan ska inte handla om politik. Men ett eller ett par exempel kommer att tas från den världen, det blir oundvikligen så. Inte minst för att politiken i Sverige av idag handlar allt mindre om just politik och allt mer om person. På radion i morse presenterades Demoskops senaste opinionsundersökning. För första gången på sex månader ökar Socialdemokraterna.
För att de bytt politik eller lyft fram stora och viktiga frågor den senaste tiden?
Nej, för att de bytt ansikte utåt.
Och då kommer naturligtvis följdfrågan: Är det här vändningen för det forna regeringspartiet.
Mitt svar: Det kan det vara, om tillräckligt många tror att det är det.

Människan är ett flockdjur. Många av oss följer bara minsta motståndets lag och den så kallade strömmen.
Ibland går vi emot den. Antingen för att vi är starka nog för att stå emot grupptrycket. Eller helt enkelt bara för att jävlas.
Jag är likadan. Förmodligen du också.
Det är inget att skämmas för eller bli förolämpad av. Det är bara så det fungerar.
Det allra mest lysande exemplet på detta är handeln med aktier och värdepapper. Det vi i dagligt tal kallar för börsen. Om tillräckligt många av oss tror att börsen ska rasa så kommer den också att göra det. Inte för att tron på något sätt kan försätta berg. Utan helt enkelt av logiska begrepp så som orsak och verkan.
Det sägs att det är kris. Det sägs att börsen faller. Vi måste sälja våra värdepapper och vi måste göra det nu innan den faller ännu mer och vi förlorar ännu mer pengar. Men ju fler som säljer. Desto mer sänks priset enligt principen bakom utbud och efterfrågan. Ju mer priset sänks, desto mer faller börsen.

Vi har i månadsvis bombarderats med rapporter om hur stödet för Håkan Juholt minskar. Det har varit mätning efter mätning efter mätning. Närapå dagligen har vi läst dem i tidningen, hört dem i radion eller sett dem på TV.
Ingen av rapporterna har på minsta vis handlat om politik. Alla har handlat om personen. Och det är klart, om media dagligen presenterar en person som en skurk för oss så tror vi till slut att han är en skurk. Om vi hela tiden får höra om hur få som litar på en person, varför skulle vi själva lita på honom.
Till saken hör väl att ytterst få av oss någonsin har träffat personen i fråga och att ännu färre av oss ens känner honom. Men det är lätt att följa strömmen. Det vi tror är sant blir till slut sant eftersom tillräckligt många tror det.

En känd svensk friidrottstränare brukar säga att optimisten vill tro att vi bor i den bästa av världar och att pessimisten fruktar att han har rätt, båda har förmodligen fel, men optimisten har förmodligen bra mycket roligare på vägen.
En idrottsman som går in till en tävling och innerst inne tror att det kommer att gå bra har oändligt mycket större chanser att lyckas än den som känner oro och panik inför det kommande misslyckandet. Samma beteende gäller i det lilla, för den enskilda idrottsmannen, som i det stora, som för ett helt lag.
Eller för en ännu större grupp av människor. Som ett helt folk.
För om tillräckligt många tror att det ska gå åt helvete, så går det också åt helvete.
Tänk om vi istället skulle försöka tro att det ska gå bra.


Nio senaste världscupvinnarna i längdåkning
2010-11: Dario Cologna, Schweiz
2009-10: Petter Northug, Norge
2008-09: Dario Cologna, Schweiz
2007-08: Lukáš Bauer, Tjeckien
2006-07: Tobias Angerer, Tyskland
2005-06: Tobias Angerer, Tyskland
2004-05: Axel Teichmann, Tyskland
2003-04: Rene Sommerfeldt, Tyskland
2002-03: Mathias Fredriksson, Sverige


Lustmördarna – Björn Ranelid
En berättelse om lusten att döda och om att döda lusten... Bokens huvudperson är Albert Andersson och hans levnadsöde är, enligt författaren Ranelid själv, viktigare för mänskligheten än Albert Einsteins insatser inom fysiken. För det är om Albert Andersson och hans liv som boken handlar och om hans uppväxt med mor, far, bror och syster i en liten by vid Vätterns strand. Barnen vet allt om hat och svordomar redan innan de kan läsa och skriva och när lillasyster Lisen hittas mördad vid sju års ålder är det någonstans början till slutet. Det är i grund och botten en fruktansvärd historia som Ranelid berättar, men samtidigt gör han det oerhört vackert – ja, jag hittar inget bättre ord att beskriva det med. Man kan tycka vad man vill om Björn Ranelid, och många tycker en hel del, men att han kan skriva som ingen annan är ställt utom allt tvivel.


Arnstadt – den 4 februari 2006
Vissa tävlingar borde man inte ha hoppat. Med tanke på det fysiska skick jag befann mig i denna dag så borde jag stannat hemma. Men man ger sig ju inte så lätt. Alltså hoppade jag. När jag återkom till hotellrummet efter tävlingen och försökte sammanfatta dagens händelser till min hemsida drabbades jag av något slags feberfrossa och började skaka helt okontrollerat. Enda sättet att få stopp på det var att dyka ner i ett lika långt som varmt bad. Flera månaders misshandel av min egen krassliga kropp fick sitt slutliga utbrott den där kvällen i gamla Östtyskland. Väl hemma blev det penicillinkur och helvila från allt vad träning hette i tio dagar, tio dagar som lyckligtvis sammanföll med Sveriges bästa vinter-OS i mannaminne. Kajsa Bergqvist hade en betydligt bättre dag, hon slog ett inomhusvärldsrekord som firar sex år just idag.


Så är det då äntligen dags igen. Den kommer att förfölja oss i fem veckor framöver. Vi kommer diskutera den, älska den och hata den. Men ikväll är den här igen: Melodifestivalen.


Temperaturen stiger, bara ett tiotal matcher kvar. Snart börjar det verkligen gälla något och jag hoppas de har toppat formen lagom till slutspelet. Sopa på, FBK!


Det finns en fransk film som heter En långvarig förlovning. Om någon känner för att spela in En långvarig förkylning så kan jag just nu spela huvudrollen.


Gustavs grabb…
2 februari 2012 : Klockan 19:32

Det var längesedan som jag var någon TV-tittare av rang. Även om det fanns en tid då jag slaviskt följde serier som ”Vänner” och ”Spin City” så är den tiden sedan länge förbi. Nu finns det egentligen bara två TV-program som jag verkligen vill se varje vecka. Det ena är ”På spåret” för att jag tycker det är det bästa svensk TV presterat. Det andra är ”Veckans brott” bara för att Leif GW Persson kryddar programmet med one-liners utan dess like.

Det har blivit ett par deckare av GW (G som i Gustav och W som i Willy) genom åren. Men när jag ser tillbaka så inser jag att det är förvånande få av hans böcker som jag har läst, huvudsakligen för att det dröjde rätt länge innan jag upptäckte honom. Precis som det dröjde länge innan jag hittade fram till ”Veckans brott” i TV-tablån.
Att jag inte läst så många av hans böcker är ju synd på ett sätt, men bra på ett annat. Och eftersom jag är en positivt lagd människa, vilket naturligtvis stör en del, så ser jag det goda i att jag har en hel del bra läsupplevelser kvar framöver.

Enligt samma logik som ovan är det ju lite sent att läsa hans biografi först nu, men den som väntar på något gott och så vidare. Men sak samma. Det finns en aspekt som är rätt intressant med boken som sådan och det är att GW redan på omslaget konstaterar att det här är hans berättelse – som han själv minns den. Inget prat om att det är en sann historia eller så. Utan helt enkelt hans egen minnesbild av verkligheten.
Och han gör en snygg återkoppling till detta när han i kapitel 73 låter ”Den Vetenskaplige Detektiven konfronteras med sin författare” och konstaterar att han minns totalt fel i en fråga som var oerhört enkel att kolla upp. Jag gillar det. Det är bara att inse att fler människor som skriver sina biografer borde kollat upp fakta noggrannare innan de låter saker och ting gå i tryck.
Ingen nämnd, ingen glömd.

Och även om jag själv har lite svårt att ta till mig hela grejen med en klassresa och uttrycket för den, vilket naturligtvis i mångt och mycket beror på att jag aldrig varit där fullt ut själv även om jag i viss mån gjort något slags klassresa också jag, så är det en bra bok. Såklart. Min största behållning ligger nog dock ändå i berättelserna från hans egen uppväxt och det Stockholm som fanns då.
I övrigt ser jag fram emot fler tisdagskvällar och ännu fler vassa kommentarer.


Hade jag skrivit bok enligt samma logik hade den hetat "Johnnys pôjk"


Ett skämt kallat fotboll…
31 januari 2012 : Klockan 08:36

Säga vad man vill om den värmländska fotbollen på gärdgårdsnivå. Att den är ett skämt har vi redan konstaterat, att den går från klarhet till klarhet är således knappast någon överraskning.

Ni som hängde med i turerna när vi i ÖDIK åkte ur division VI i höstas kanske trodde att sagan var färdigskriven i och med det. Det var den inte.

En kort rekapitulation av sakernas tillstånd:
Den sista omgången var splittrad på två spelhelger, bara det är ju fullkomligt vansinnigt. Vi spelade helg nummer ett och lyckades kriga oss till en seger med 2-0 på hemmaplan på Lysviks IF och hoppade därmed upp ovanför nedflyttningsstrecket – i en vecka.
Den kommande helgen hade vi två chanser att hänga kvar i serien. Antingen behövde Gettjärns IF besegra Rinns AIK eller så behövde Rännbergs IK ta minst en poäng av IK Viking FK 2.
Rinns AIK, som är farmarlag till Torsby IF, lånade in ett gäng spelare från det blåvita division IV-laget och vann med 4-0 mot GIF.
Vikingarna från Hagfors, dock utan Christer Sjögren, ställde upp med i stort sett hela sitt A-lag (som redan slutat tvärsist i division IV) och vann mot Rännbergs IK med 6-3. Tilläggas bör ju kanske också att när vi mötte hagforsingarna i tredje sista omgången hade de dagen innan haft både lagkaptenen och sin nyförvärvade målskytt på bänken från start i A-laget – allt för att kunna spela mot oss med B-laget dagen efter.

Till saken hör ju också att de som kämpade mest för att splittra sista omgången, Forshaga IF 2, lämnade walk over i sin sista match eftersom de dagen efter skulle kvalspela till fyran med A-laget. Och lämnar man w.o. i någon av de två sista omgångarna av en serie så utesluts man – så dock inte FIF 2.
Kvalet misslyckades dock och man blev kvar i femman med A-laget. Ända tills fotbollstinget i höstas beslutade att man bara fick flytta tre, och inte fem, spelare från A- till B-laget. Det beslutet gjorde nämligen att Karlstads BK drog ur sitt U-lag ur fyran, vilket gav en vakans till det lag som varit närmast att gå upp – alltså Forshaga IF.
Mitt i allt detta passade de dessutom på att värva över vår målvakt till sitt B-lag, som alltså till skillnad från oss blev kvar i sexan.

Forshagas uppflyttning gav ju en vakans i femman som gav en vakans i sexan – och man kunde ju tycka att ÖDIK någonstans förtjänade att få hänga kvar med tanke på sakernas tillstånd. Men har man en gång åkt ur en serie kan man inte få rätt till den typen av vakant plats tydligen.

Men nu den senaste kapitlet i sagan om de värmländska lingonserierna:
I dagens Värmlands Folkblad står det en artikeln om att det är dåligt med lag i division VII – och att det dessutom uppstått en vakans i division VI. En av de fyra division VI-serierna kommer att spelas med ett lag mindre än de övriga – eftersom, just det, IK Viking FK 2 har dragit sig ur.

Frågan är ju om man ska skratta eller gråta. Klubben gör allt som står i deras makt för att hänga kvar i sexan, det är vi och inga andra som blir drabbade av deras beteende – och sen drar de sig ur serien.
Grattis Värmlands Fotbollförbund, den här gången har ni sannerligen lyckats fullt ut!


Superman returns…
29 januari 2012 : Klockan 20:27

Det bör väl ha varit 2007, eller möjligen 2006, som jag köpte ”Superman returns” på DVD och såg den på ett hotellrum någonstans. De gamla ”klassiska” Stålmannen-filmerna, framförallt den första, är ju ändå något av klassiker och till och med ”Lois and Clark” var ju helt ok på TV.
Men shit, pommes, vad den nya filmen var dålig…


2012 är året när det kommer superhjältar i Lego. Det är i grund och botten inget nytt, det har det gjort förr, och jag vet ärligt talat inte hur pass förtjust jag är i hela grejen, det erkännes.
Lego för mig är i grund och botten det som var Lego för mig när jag var liten: Stad (City), rymd (Classic space) och ”krigslego” (medeltidslego, typ). Och eftersom jag är en gammaldags traditionalist så har jag lite småsvårt för mycket av det nya Lego som kommer nu för tiden. Men, vem är jag att klaga på det, å andra sidan.

Stålmannen var det ju, eller Superman som han heter ”over there”, och det finns ju få personer som har en mer splittrad personlighet än allas vår Clark Kent. Hälften superhjälte, hälften nörd. Men helt och hållet i Lego


Allas vår superhjälte står som alltid redo att rädda världen i allmänhet och sin älskade Lois Lane i synnerhet…


…Men han är en splittrad person, han är kluven i två…


…han är hälften superman och hälften Clark Kent.


Gengångare…
26 januari 2012 : Klockan 11:13

I början av oktober 2004 fick jag tips om att läsa en norsk författare jag aldrig hört talas om och en varning på köpet: Det är som att köpa knark på skolgården, du kommer bara vilja ha mer…

I snabb takt den där hösten plöjde jag igenom de tre böcker som fanns tillgängliga av Jo Nesbø: Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan. Sen tog vi en liten paus ifrån varandra. Jag vet egentligen inte varför. Men det blev bara att jag inte läste flerr.

Men sen, våren 2008, kom beroendet långsamt smygande tillbaka och jag köpte och läste Frälsaren (som ivrigt påstår att 13 december 2003 var en söndag…) och sen var jag liksom fast igen. Jag insåg att det fanns två böcker i serien om Harry Hole som utkommit och utspelade sig redan innan Rödhake, och tacknämlig nog hade både Fladdermusmannen och Kackerlackorna precis kommit i pocket. Så jag kastade mig över också dem, för att liksom få ihop hela historien. Även om man aldrig får ihop en hel historia om man läser böckerna i fel ordning – och jag hade nu lyckats läsa trean, fyran, femman, sexan, ettan och tvåan.

På hösten 2008 kom Snömannen och sen blev det Pansarhjärta så fort en kommit ut.
I måndags, medan jag fortfarande kände mig frisk och kry nog var jag en sväng in på Akademibokhandeln i Karlstad – och där stod den och bara lockade mig, likt det fiolin den visade sig handla om: Gengångare, senaste boken av Nesbø, den nionde i serien om Harry Hole.

Tilläggas bör att jag sedan Pansarhjärta också hunnit läsa Huvudjägarna som kanske till och med toppar Hole-serien eftersom den kändes så mycket roligare, ljusare och gladare. Det kändes som den där typen av bok som författaren helt enkelt var tvungen att få ur sig, som skrevs bara för att historien var för rolig för att inte berättas och den skrevs med en glädje som lyser igenom i vartenda kapitel, sida och mening. Jag gillar sånt.
Men jag gillar å andra sidan Harry Hole också.

Gengångare är tjock, vilket är lite symptomatiskt för den gode Nesbø. Var och en av böckerna om Hole tycks ta mer plats i bokhyllan än sin föregångare. Men det gör väl å andra sidan inget. Historierna blir allt mer komplicerade, på ett bra sätt, och intrigerna följer förstås samma väg. Dessutom är det uppenbart hur Nesbø utvecklats som författare och berättare om man jämför första och senaste (för Gud förbjude att det är den sista…) boken i serien.
Och även om det är en lång väg att vandra om man vill ha hela berättelsen om Harry Hole klar för sig så kanske det ändå kan vara värt att kasta sig över Fladdermusmannen och sen ge sig på övriga sju böcker innan man biter tag i Gengångare. De är värda det, både Jo Nesbø och hans synnerligen misshandlade alter ego Harry Hole.


Han går igen, Harry Hole alltså


Hotellet i hörnet av bitter och ljuv…
25 januari 2012 : Klockan 17:38

Det fanns en tid när jag hade väldigt svårt för böcker med alltför öppna slut. Jag ville liksom att alla trådar skulle knytas ihop och få reda på exakt vad som hände med alla personer i boken. Jag har växt ifrån det, inte minst bevisat av att få böcker har så öppna slut som ”Patient 67” av Dennis Lehane, den kanske bästa bok jag har läst.

Istället har jag börjat irritera mig på rena slarv- och/eller faktafel som dyker upp både här och var i de böcker jag läser. Det kanske bara är något litet hit eller dit som är fel, men för varje fel jag hittar, desto mer tvivlar jag på det jag läser. Ska man blanda in verkliga personer eller händelser i en uppdiktad historia gäller det trots allt att få ihop kronologin och att alla fakta stämmer överens med det verkliga förloppet. Skriver man en biografi eller sina memoarer gäller det i allt högre grad. För verkliga händelser är trots allt väldigt enkla att kolla upp. Man kan till exempel inte påstå att det bara tar en timme med tåg från Karlstad till Stockholm, eller att den 25 januari 2012 var en fredag. Missar man på så enkla detaljer faller hela det korthus man diktat upp samman.

Redan på sidan tre av sin ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” trampar Jamie Ford i det så kallade klaveret – två gånger om. Året är 1986 och även om Seattle är både Bill Gates och Microsofts hemstad betvivlar jag starkt att den sörjande sonen som just mist sin mor i cancer kan söka stöd hos en online-supportgrupp. Att Bruce Lees son Brandon dog först 1993 verkar inte heller spela någon större roll eftersom han redan 1986 var begravd bredvid sin far på Lake View Cemetery med en makalös utsikt över Lake Washington.

För mig är det smått obegripligt att i alla fall det senare exemplet på fel kan gå igenom hela processen med författare, korrekturläsare, förläggare och så vidare utan att rättas till. Alltså var jag redan från sida ett, eller i alla fall tre, skeptisk till Fords bestseller.

Också framåt slutet av boken lyckas han koppla in Internet i all sin glans när den online-supportgrupp-sökande sonen inom loppet av några timmar, med datorns hjälp, lyckas leta upp den kvinna som varit borta från världen, eller i alla fall Seattle, i drygt 40 år.
När jag gick sista året på gymnasiet testade vi att surfa på Internet en gång, det gick så långsamt att absolut ingenting hände alls. Det var 1995. Marty Lee i boken fixar alltså att redan 1986 söka rätt på en försvunnen kvinna via nätet.
Det är inget annat än vansinnigt imponerande – eller en totalmiss!

Men om vi bortser från detta – och ett par till suspekta kronologiska småsaker i boken – så är den helt igenom underbar. Historien är snyggt berättad samtidigt som den ger en fruktansvärd bild av hur USA behandlade sina egna medborgare med japanska rötter under andra världskriget. Boken påminner mig på många sätt om David Gutersons ”Snö faller på cederträden” och Mark Mills ”Amagansett” som båda är böcker jag håller högt. För innerst inne är jag en blödig jävel och hade jag varit så blödig att jag gråtit av böcker jag läst så hade jag gråtit av den här.


Snyggt omslag, bra bok - men ett par grova missar…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Låt det ta sin tid…
22 januari 2012 : Klockan 14:21

Den allra första gången jag satt i ett flygplan var i början av juli 1993. Jag var sjutton år gammal och på väg till mitt korta livs dittills största äventyr. Akronymen EYOD utlästes European Youth Olympic Days på engelska och kallades kort och gott ungdoms-OS på svenska. Det var min allra första höjdhoppstävling utanför Sveriges gränser, i holländska Valkenswaard nära den belgiska gränsen.

För ett par år sedan samtalade jag med en klok ungdomsledare. Han hade som teori att det allra bästa och viktigaste en ungdomsledare i, låt säga, en fotbollsklubb kan göra är att hålla ett pojklag intakt hela vägen upp till junioråldern. Jag bad honom utveckla sina tankar vidare och han förklarade att det enligt hans synsätt gynnade pojkarna, föreningen och samhället på alla plan.

Dels skulle pojkarna själva ha en känsla av sammanhang och samhörighet i laget med allt vad det skulle innebära för både deras personliga och sociala utveckling. Dels skulle det vara bra för föreningen som sådan eftersom de skulle ha en stabil och bra bas att bygga sin verksamhet omkring. Och dels skulle det vara bra för samhället eftersom idrottandet skulle hålla killarna borta från att göra dumheter.
Jag kunde inte annat än hålla med honom.

När jag ser tillbaka på det liv jag hittills hunnit leva så inser jag ganska snart att jag alltid funnit min identitet inom idrotten. Att jag skulle börja spela fotboll var liksom ristat i sten redan den dag jag blev till. Och även om jag aldrig blev det fotbollsproffs som jag drömde om kämpade jag på med fotbollen tills jag var femton år. Parallellt med att jag åkte längdskidor under några mer eller mindre snöfattiga vintrar och dessutom hoppade höjdhopp. Jag misstänker att de flesta i skolan såg mig som en idrottskille, om än ganska långt ifrån den coola hockeykilletypen.

Men jag kan inte låta bli att undra hur många ungdomar som idag parallellkör tre olika idrotter under de tidiga tonåren. Däremot är jag ganska säker på att de som gör det också är de som har störst chans att i slutändan lyckas.

På sätt och vis slöt jag min ungdomsolympiska cirkel tidigare i slutet av förra veckan. Detta i och med att jag var nere i Innsbruck på den första upplagan av världsungdomsvinter-OS, eller hur man nu ska titulera det på svenska. Jag var på plats för att bland annat inspirera den svenska truppen. Att berätta lite om hur jag själv deltagit i samma typ av tävlingar för många år sen, hur jag slutade precis utanför prispallen – men att jag ändå lyckades gå hela vägen. Det väckte, minst sagt, ett och annat gammalt minne till liv.

Jag slutade på fjärde plats, nära brons, men en evighet från guldet. Vinnaren, som jag tyckte såg ut att vara äldre än de maximala sjutton åren man fick vara, slog mig med tretton långa centimetrar. Några veckor senare möttes vi igen, då i samband med junior-EM i San Sebastian.
Det visade sig att han inte alls var äldre än mig – han var ett helt år yngre.
Som sextonåring hoppade han 221 cm en magisk julidag i Holland, lika högt som Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Som allra högst kom han att klara 223 cm, knappt fem år senare.

En annan klok man jag pratat en hel del med genom åren brukar säga att om man söker talang i unga år så finner man mognad. Den som är tidigast utvecklad i tonåren är också den som springer fortast, hoppar högst, åker snabbast på skridskor eller skjuter hårdast i fotboll. Däremot finns det absolut ingenting som säger att han, eller hon, kommer att vara bäst på plan när mognaden börjar jämna ut sig i de tidiga tjugoåren.
Problemet är dock att han eller hon är bäst också då – för då har ju de som är senare i sin utveckling sedan länge gallrats ut på vägen upp.
Tålamod är en dygd, såväl inom idrotten som i livet i stort.

Jag kan garantera att ingen såg en blivande olympiamästare i mig den där tävlingen i Holland 1993. Och jag kan enligt samma logik garantera att jag förmodligen hann se både en och två och tre blivande världs- och olympiamästare nere i Innsbruck förra helgen – men det var inte nödvändigtvis de som vann nu som kommer att vinna om två, sex eller tio år.
För det finns ytterligare en idé med att hålla ihop det där pojk- eller flicklaget så långt upp i åldrarna som det bara går. Det finns nämligen ingen ledare i hela världen som kan berätta vem av ett tjugotal småkillar eller -tjejer som i slutändan kommer att lyckas inom idrotten.
Eller inom någon annan, och kanske viktigare, aspekt av livet.


Nio Håkan Nesser att sätta tänderna i
Himmel över London
De ensamma
Maskarna på Carmine Street
Berättelse om herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
Från doktor Klimkes horisont
Skuggorna och regnet
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö


En människas spår – Sebastian Faulks
Två unga män lär känna varandra av en slump och inser att de båda bär på samma drivkraft och vilja i livet: Att förstå hur människan fungerar och vad det är som definierar dess själ. Efter utbildningar på varsitt håll – i England och Frankrike – öppnar de en praktik i Österrike vid 1800-talets slut. Psykiatrin blomstrar och idéerna och teorierna flödar – inte minst i det närbelägna Wien. En storslagen historia som spänner över en tidsrymd på närmare femtio år. Stundtals lite segdragen och långsamt berättad men det är väl i mångt och mycket Sebastian Faulks stil och sätt att skriva. Väl uppbyggt och snyggt framlagt utan krusiduller. Dock ett minus för stavfel och en eller annan helt obegriplig mening, men det är ju å andra sidan översättarens fel.


Stange – den 25 januari 1997
Normalt sett är man utslagen och förbi när man river tre gånger på raken i en höjdhoppstävling. Men det finns undantag. I norska Stange radade ett tiotal höjdhoppare upp sig denna lördag. Fyra av dem hade varit i OS-final i Atlanta bara ett halvår tidigare. Åtminstone en av dem, alltså undertecknad, var helt okänd för den norska publiken. När dimmorna skingrades och alla rivit ut sig delades förstaplatsen i tävlingen mellan de två minst namnkunniga i hela startfältet. Jag och tysken Martin Buss. Omhoppning följde. Vi rev en fjärde gång på 228 cm, en gång var på 226 cm och 224 cm och dessutom på 222 cm. Sen klarade vi båda 220 cm – och ribban höjdes igen. Jag klarade. Han rev. Och jag stod som segrare – efter, att bland annat, ha rivit sju hopp i rad i en och samma tävling.


I torsdags tittade jag ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och insåg att det fortfarande nästan var ljust ute. Det är nog ändå så sant som det är sagt, vi går mot ljusare tider.


Jag är innerligt tacksam att det var förra vintern jag bestämde mig för att åka Vasaloppet och inte den här. Nu känns det ju dessutom som om det snart kan kvitta med den vita varan i drivor denna vinter.


Vet inte exakt vad som hänt eller varför men helt plötsligt verkar spam-filtret på min e-post slutat fungera och dagarna i ända raderar och raderar och raderar jag skräp i mängder.


221 cm i höjd som 16-åring, 223 som allra bäst. Men å andra sidan EM-silver och VM-brons i tiokamp…


Al Capone…
21 januari 2012 : Klockan 19:32

I min ungdom såg jag filmerna ”De omutbara” och ”Mobsters – mot maktens höjder” både en och två och tre gånger, och då blir man ju liksom i alla fall lite fascinerad av gangsters, maffian – och Al Capone

Ska man dock tro på Henrik Höjer, författaren till ”Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen”, så stämmer i princip ingenting alls som någonsin skrivits eller filmatiserats om mannen som en gång var samhällets fiende nummer ett i USA. Eliot Ness verkar inte ha varit mycket att hänga i någon julgran och ibland undrar man ens om Al Capone var det.

Det finns naturligtvis något romantiserat kring förbudstidens USA och framväxten av den organiserade brottsligheten. Och visst ska man inte tro på allt som Hollywood producerar, men om man som författare inleder en bok med att berätta att de flesta inte vet något alls om den verklige Al Capone så lägger man onekligen ribban ganska högt. Om inte annat får man ju se till att presentera den verkliga bilden.

Det är möjligt att Höjer lyckas med det, men i så fall var Capone allt och ingenting. Ena minuten verkar han vara en superstar av Michael Jackson och Britney Spears-kaliber (den ende verklige person som någonsin figurerat i ett Tintin-album enligt uppgift) och i nästa verkar han bara ha varit en gangster i mängden. Bilden är inte direkt okomplicerad, kan väl konstateras. Att det tog mig nästan exakt två månader att ta mig igenom den här boken – och att jag läste två andra som kändes intressantare under tiden – säger väl egentligen det mesta om vad jag tyckte om den.


…det blir mycket roligare om man tror på Hollywoood-versionen av Al Capone…


Fem över 12 - 198 dagar kvar…
18 januari 2012 : Klockan 21:48

Det finns de som tror att en höjdhoppsribba bara är en höjdhoppsribba. Men så är inte fallet. Ribbor har sina bestämda åsikter om saker och ting och lever sitt eget lilla liv. När jag landat i madrassen efter mitt sista inhopp inför OS-finalen i Aten stirrade jag ribban stint i ögonen och sa: ”Nu är du snäll mot mig ikväll…”

Inför i stort sett varje mästerskap i friidrott pratas det om ”snabba banor”. Jag ska här och nu slå ihjäl den myten: En bana är inte snabb. Faktum är att den är så långsam att den inte rör på sig över huvud taget. Och rör den på sig så är den långsam.
Men visst, ju hårdare en bana är desto mindre sjunker en sprinter ner i den och desto mindre energi går åt till att ta sig loss från den. Alltså är det lättare att springa snabbt på en hård bana än på en mjuk.
Däremot är skillnaden från bana till bana på de stora mästerskapen så minimal att vi helt kan bortse från den. Höjdhoppsribbor däremot, det är en helt annan femma.

En höjdhoppsribba ska vara fyra meter lång och om jag minns reglerna rätt får det finnas en felmarginal på plus/minus två centimeter. Alltså mellan 398 och 402 cm lång. Ju längre ribban är desto lägre ser det ut och desto mer gung kan ribban ha.
Ju lättare en ribba är desto lättare faller den till marken. Enkel logik. Det är lättare att peta ner något lätt än något tungt.
Ju styvare (jag bjuder på den…) en ribba är desto lättare faller den till marken eftersom den inte tar upp stöten från en höjdhoppare som rör den speciellt bra. En mjuk ribba gungar till om man rör den, gungar till och ligger kvar. En styv (igen…) ribba ramlar ner.
Alltså: En höjdhoppsribba ska vara så lång, så tung och så mjuk som reglerna tillåter – då ligger den lättare kvar.

Jag och en man som kallas Fuzz hade en gång en diskussion om hur den perfekta höjdhoppsribban skulle utformas. Och vi var rörande överens och bestämde oss på stående fot för att börja tillverka den och lyckas övertala arrangörerna av London-OS att använda den.
Vi kom dock aldrig längre än till diskussionen.
Men poängen var att så mycket som möjligt av ribbans tyngd skulle läggas i ändarna så att den låg hårt tryckt mot ställningens sprintar, ändarna skulle dessutom vara av något slags mjuk och gärna lite kletig plast så att friktionen mot sprintarna (som naturligtvis skulle vara lite kletiga på ett eller annat sätt) blev största möjliga. Själva ribban skulle vara så mjuk som det bara gick och om man rörde den skulle den gunga i alla tänkbara riktningar, men tack vare de tunga ändarna skulle den inte ramla ner i första taget.

Nu verkar ett svenskt sportmaterialföretag ha snott den där idén, eller i alla fall delar av den. För idag testades den, som vi kom att kalla den, osänkbara Titanic-ribban på träningen. Tung i ändarna och med något slags stötabsorberande pryl mellan själva ribban och änden.
Men som vi alla vet så sjönk världens modernaste osänkbara skepp medan fartygsorkestern spelade närmare Gud till dig och man fick sig ett gratis glas champagne i baren. Leonardo di Caprio drunknade väl också, har jag för mig.
Och naturligtvis envisades ribban (eller ribbfan som den normalt kallas) med att trilla ner i parti och minut. Men faktum var att den till slut i alla fall låg kvar på en högre höjd än den gjort på bra länge.

Jag saxade mig över 185 cm och floppade mig över 210 cm i typ tionde försöket. Årsbästa, so far. Det som var bra idag var att jag inte rev ett enda hopp förrän på just 210 cm. Knäet bråkade lite i början men gav med sig ganska snart och jag hoppas det mår bra också imorgon.
Vad jag i grund och botten behöver just nu är att göra ett par träningspass där jag mängdhoppar på 200 cm och 205 cm eller så och bara hittar en stabilitet i ansatslöpningen och lite trygghet och känsla i hoppningen i stort. Då kan det nog bli några centimeter till innan månaden är slut.


Himmel över London…
17 januari 2012 : Klockan 14:22

För ett tiotal år sedan satt jag och såg på TV och såg en fantastisk berättare. Men det skulle dröja rätt många år innan jag läste något av honom.

Det bör ha varit SVT och något slags intervjupratprogram och bland inslagen fanns att en av förra veckans gäster fick ställa en fråga till nästa veckas gäst. Det slumpade sig så att en Håkan kom att fråga en annan Håkan.

Håkan (Hellström) frågade Håkan (Nesser) om hur man egentligen går det perfekta mordet. Håkan (Nesser, alltså) halkade in på en lång utläggning som bland annat, har jag för mig, innehöll ett par vadarbyxor och som inte tycktes följa något som helst logik. Slutklämmen till Håkan (Hellström, alltså) var att han skulle sätta in x antal tiotusen kronor på Håkans (alltså Nessers) bankkonto så skulle det nog lösa sig med den saken.

Jag hade naturligtvis hört talas om Håkan (fortfarande Nesser) tidigare men det hade aldrig blivit av att jag läst någon av hans böcker. Däremot hade jag halvt om halvt lyssnat ihjäl mig på Håkans (Hellström vill säga) debutskiva, som jag fortfarande rankar som en av de bästa svenska plattor som någonsin gjort. Och framförallt det bästa Håkan (Hellström, åter igen) gjort.

Till slut, när jag fyllde 31 år, fick jag Håkans (Nesser den här gången) bok ”En helt annan historia” av GG och på ett träningsläget i Formia slukade jag den som bara bra böcker kan slukas. Given fullpoängare enligt mitt dåvarande femskaliga system och jag kom att, i sinom tid, kasta mig över fler av hans verk. Jag har dock helt stått över van Veeteren-dekalogen, men läst större delen av resten genom åren.

Fjolårsjulens presentkort på Akademibokhandeln kom, i samband med en grov felparkering som lyckligtvis gick obemärkt förbi på Annandagen, bland annat att gå till Håkans (Nessers alltså, Hellström har vi sedan länge lagt bakom oss i det här inlägget) senaste roman ”Himmel över London”. Och nu är den alltså avslutad. Klämde sista meningen i en minibuss ganska exakt mitt emellan Innsbruck och München medan jag frös som en hund, trots att jag är en människa utan hund.

Om Håkans (Nesser) svar till Håkan (Hellström, tillbaka i diskussionen igen) i det där sedan länge bortglömda TV-programmet var långt och slingrande är det inget mot vad ”Himmel över London” är. Men herrejösses vilken historia han väver ihop, mannen från staden K-.
Frågetecknen är onekligen bra många fler än utropstecknen när slutet är nått och pärmarna (och till och med omslaget ger pluspoäng) slutligen slås ihop. Berätta historier kan han, Håkan (Nesser), och skriva ner dem likaså. Det här är en bok jag kommer bära med mig länge i tanken.


En lång och slingrande och snårig historia som lämnar en hel del frågetecken efter sig. Men vilken historia sen.


Där drömmar föds…
16 januari 2012 : Klockan 19:38

För ganska precis arton och ett halvt år sedan flög jag flygplan för första gången. Jag lämnade Karlstad på morgonen, mellanlandade på ett Arlanda under ombyggnad och hamnade till slut i Amsterdam. I ett Holland där jag aldrig tidigare varit. Därefter gick resan till Valkenswaard på detta mitt första olympiska äventyr.

Jag kom att sluta på fjärde plats. Men jag fick minnen för livet de där dagarna i Holland. Mycket vatten har runnit under en väldig massa broar sedan dess. Jag har hunnit med att bli fyra både en och två gånger till i olympiska sammanhang. Jag har dessutom lyckats med att vinna en gång. Och det var väl lite i den egenskapen jag hamnade i Innsbruck i ett par dagar.

För två år sedan arrangerades Youth Olympic Games för första gången. Den gången i sommarskrud i Singapore. Nu var det för första gången dags för vinterspel – och var passade det bättre att placera dem än i Innsbruck, arrangör av vinter-OS 1964 och 1976. Jag måste erkänna att jag tillhört skeptikerna till den här typen av evenemang för ungdomar (de äldsta är födda 1994) eftersom det kan finnas en risk med för tidig press och stress från, inte minst, föräldrar. Men på plats i Innsbruck har jag bytt fot att stå på. Det var en underbar upplevelse att vara där. Och det var otrolig inspirerande för både ledare, aktiva och åskådare – och det var liksom hela meningen. Att föda olympiska drömmar hos dagens unga idrottare.

Fredagens invigning (som bevistades efter att jag sett Sveriges hockeytjejer slå Tyskland med 11-0) var fantastisk. Man knöt snyggt ihop dagens historiska händelse med det första Youth Olympic Winter Games med historien i form av de spel som arrangerades på samma plats 1964 och det år jag själv föddes. Både med bilder från förr – men framförallt med aktiva som var med och både tog medaljer och vann då.
Störst jubel: När Franz Klammer, den gamle störtloppslegenden, tände den symboliska 1976-elden.

Jag tror och hoppas att ungdomarna som stod på första parkett och tittade förstod att de är en del av något större. Något väldigt stort. Nämligen den olympiska rörelsen och den olympiska historien.
Att jag dessutom fick säga hej och skaka hand med en av tidernas största alpina legender, Jean-Claude Killy som tog tre OS-guld (av tre möjliga på den tiden) i alpint 1968, gjorde inte direkt kvällen sämre för undertecknad.

Sen följde två intensiva dagar i Österrike. Jag hann se curling (två svenska segrar), hockey (28-0 till svenskorna i de två matcher jag såg), skidskytte (man får INTE heja på sina aktiva om man står nere i skyttezonen tydligen…), konståkning (åh, herrejävlar så skickliga de var), super G (guld till Marocko ser man inte varje dag i alpint… och silver till Sverige), förhoppningsvis inspirerat svenska ungdomar och stöttat ledarna (jag befordrades till vapenvakt för svenska och norska skidskyttevapen… och ställde inte om siktet på de norska…) och skakat hand med en kanske blivande IOK-president. Och en hel del annat smått och gott. Det var ett par intensiva, men väldigt roliga dagar.

Däremot lämnar det österrikiska mobilnätet en hel del övrigt att önska. Värmen på Hotell Goldene Krone och i minibussarna likaså. Däremot var det väldigt varmt i de stora bussarna. Lite besviken att jag inte fick se Assars lada i Seefeld dock. Men desto mer nöjd med att förmodligen ha fått se ett par framtida olympiska mästare i aktion.

Nu är det bara att hoppas att Sverige tar steget och vågar satsa på att själva få arrangera Youth Olympic Games framöver, gärna sommarvarianten, i väntan på ett riktigt vinter-OS – varför inte 2022 när många av dagens aktiva i Innsbruck borde stå på toppen av sina karriärer.
Och jag kan garantera att de alla kommer att minnas var det började.


En ny del av den olympiska historien…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


När magin tar slut…
8 januari 2012 : Klockan 22:34

Det brukar sägas att man inte ska lära känna sina idoler. För gör man det så inser man att det också är människor, med brister och fel – och som går på toaletten. Men det där gäller nog på fler områden i livet också.

I slutet av november var jag i Lausanne. Det är en stad jag gillat sedan första gången jag var där och en stad jag gärna återvänder till. En av de största anledningarna till detta stavas Olympiska museet.
Ända sedan åtta års ålder och OS i Sarajevo och Los Angeles har OS fascinerat mig och fått mig att drömma. De olympiska ringarna är en av världens vackraste symboler i mina ögon och att besöka Atens gamla marmorstadion är närmast helig mark.
Ja, ungefär så i alla fall.
Olympiska museet är enligt samma logik således mitt favoritmuseum.

Jag vet inte exakt när jag fick mitt första Lego. Men att det var världens bästa leksak visste jag redan när jag som femåring besökte Legoland för första gången. Lego har alltså varit en rätt stor del av mitt liv ungefär så länge jag kan minnas. Och ju äldre jag blir, desto mer verkar det ta över min tillvaro.
Som barn fanns en dröm om mer Lego att bygga med och större set att sätta ihop. I vuxen ålder har jag större möjligheter att styra över inköp och behov. Om det sen är bra eller dåligt får andra avgöra.

Men är det enbart roligt och positivt att få närmast fri tillgång till saker och ting?

De Olympiska spelen har alltid framstått som lite mytiskt. Det finns massor av underbara berättelser som jag läst mig till, historier jag sett på film, bilder jag stirrat mig närmast blind (eller i vart fall närsynt) på.

Förr fanns det alltid en nyfikenhet i vad som komma skulle när det gällde Legovärlden. Hade det kommit något nytt i hyllan när jag följde med mamma och pappa till stan och fick chansen att smita iväg och kolla i leksaksaffärer.

När jag var i Lausanne i november, i ett olympiskt ärende dessutom, blev jag inbjuden bakom kulisserna. Jag hälsade på flera IOK-anställda och insåg att de inte bara var helt vanliga människor som du och jag. De hade dessutom ett speciellt intresse av mig och mitt OS-guld.
Det var ju jag som skulle imponeras av dem, som fick jobba där och vara ekrarna i det hjul som får den olympiska rörelsen att snurra. Inte tvärtom.
Jag åt middag på museet på kvällen, träffade en massa gamla olympier som jag bara läst om i gamla dammiga böcker och kunde dessutom i det närmaste helt på egen hand traska runt och titta på utställningen. Jag kunde till och med fotografera min egen gamla höjdhoppssko som fanns i samlingarna. Trots att det egentligen inte är tillåtet.

Med Internets intåg har nyfikenheten försvunnit. Nu nås man av rykten om vad som komma skall långt innan något kommer. Man får se bilder och spekulationer och analyser och kommentarer om varenda Legoset på marknaden innan det finns i en enda butik någonstans.
Det finns bloggar och forum och allmänt skvaller både här och var. Naturligtvis kan jag låta bli att surfa och leta – men människan är av naturen nyfiken, så vad ska man annars göra.
Men ju mer jag får veta, desto mer inser jag att legobyggare – till och med de som gör det professionellt för det stora företaget i Danmark – också är människor av kött och blod. Det är bara det att de är lite, eller snarare bra mycket, bättre än mig på att bygga och skapa.
Tänk om jag skulle få träffa en av de där superbyggarna som har som jobb att bygga Lego, eller kanske ännu värre, få besöka fabriken där Lego tillverkas och paketeras. Vad skulle då finnas kvar att upptäcka sen?

Jag minns hur jag en gång i min ungdom satt och pillade bort alla etiketter med tillverkare som satt klistrade bak på de plaketter jag vunnit i diverse skid- och höjdhoppstävlingar. Jag ville nog helt enkelt inte veta att någon verkligen tillverkat dem. Jag ville bara veta när och var jag vunnit dem och leva i tron att de liksom tillverkats enbart för mig.
Konstig idé, det är jag den förste att erkänna.
Men även om kunskap är makt så vill jag ibland inte veta för mycket om saker jag älskar. Det tar bort magin, fascinationen och nyfikenheten omkring det. Och jag vill fortsätta att vara nyfiken.


Nio som föddes den 7 januari
1964 – Nicholas Cage
1945 – Yrsa Stenius
1985 – Lewis Hamilton
1956 – David Caruso
1768 – Joseph Bonaparte
1685 – Jonas Alströmer
1919 – Elena Caeusescu
1845 – Ludvig III av Bayern
1502 – Påve Gregorius III


Högläsaren – Bernhard Schlink
Av en slump lär bokens jag, då blott 15 år gammal, känna den mer än dubbelt så gamla Hanna. Han blir hennes älskare och i deras kärleksakt ingår att han läser högt för henne. Deras kärlek är redan på förhand dömd till undergång – men det lidande det innebär är ändå inget mot vad som komma skall när sanningen om Hanna uppdagas. En bok som gör något så ovanligt som att fängsla från den första meningen till den sista, förvisso bara 162 sidor lång men ändock... Framförallt är det nog känslan av att jag aldrig riktigt vet vilken riktning boken ska ta på nästa sida eller i nästa kapitel som håller storyn vid liv – och den upphaussade kärlekshistorien är den minsta delen av boken. Schlinks berättelse är i vilket fall som helst väl värd att sätta tänderna i.


Falun – den 11 januari 1992
Det var en dag för siffran ett i allehanda kombinationer. Det var inte bara den första tävlingen för året, det var dessutom den elfte dagen i årets första månad. Jag tillbringade natten innan tävlingen i rum etthundraelva på Hälsingegårdens vandrarhem och redan efter mitt första hopp hade jag säkrat förstaplatsen. Jag kom att klara drömgränsen två meter för första gången i tävlingssammanhang, naturligtvis i första försöket. Sen höjde jag ribban inte en utan fem centimeter. Jag rev både en och två gånger innan jag klarade i tredje. Så när jag sammanfattade förmiddagen i Falun och tog emot en stekpanna i pris hade jag förbättrat mitt personliga rekord med elva centimeter.


Ibland är det skönt att återupptäcka en gammal och ”bortglömd” hjälte. Här om dagen hittade jag Peter LeMarc på Youtube och påmindes återigen om vilken fantastisk textförfattare han är.


Jag kan inte hjälpa det, men jag har lite svårt att hetsa upp mig över det junior-VM i ishockey som dominerat sportsändningarna senaste veckorna. Det är verkligen kul att det blev guld och jag är den förste att gratulera. Men att prata om mirakel och bragd, nja, jag vet inte det jag.


2011 är lagt till historien. Ett år när jag överlevde både vasalopp och vansbrosim men i gengäld åkte ur division sex. Men mest av allt innebär 2012 att jag snart är dubbelt så gammal som när jag var 18 år.


Svår svårare Ekwall…
2 januari 2012 : Klockan 11:32

Det började, som så ofta annars, med ett skämt mellan mig och en journalist. Ett skämt som kom att leda till att en helt annan journalist helt osannolikt nog kom att spela fotboll i ÖDIK.

NWT-Kenneth, samme NWT-Kenneth som fick sig ett scoop både här och var igår, har alltid varit grönvit och skrivit gott om klubben i mitt hjärta. När ÖDIK valde att hösten 2008 lägga ner herrverksamheten var han en av dem som skrev mest om att vi borde fortsätta och hålla liv i herrlaget.

När det väl blev klart att herrlaget hölls vid liv genom något slags konstgjord andning hade jag och NWT-Kenneth ett snack i frågan och eftersom vi var ett lag utan tränare och coach och det mesta så föreslog han att vi skulle göra som Tre Kronor gjort – ha ett rullande coachschema.

Några dagar senare fick jag ett svårt telefonsamtal. Mannen i den andra ändan av telefontråden undrade om jag hade lust att (jag misstänker att förstärka är fel ord så jag säger spela) spela med hans TV Allstars i någon match under sommaren.
Självklart, sa jag, du kan betala tillbaka genom att komma och coacha mitt ÖDIK i någon match.
Coacha, sa han, jag kan väl få vara med och spela.

Jag trodde att det bara var något sådant där som man säger och att det inte skulle bli något av med det mer. Så döm om min förvåning när samme Ekwall ringde ett par veckor senare och undrade hur spelschemat för division VII centrala Värmland såg ut och vilken eller vilka matcher han kunde spela.
Vi gjorde klart med övergången, han bloggade om det, och lyckades få ihop att han skulle göra grönvit debut på hemmaplan mot Norrstrands veteraner i slutet av juli.
Det fanns dock ett par problem: Han vakande upp i Båstad matchdagens morgon och jag skulle befinna mig i Stockholm i samband med avsparken.
Men problem är till för att övervinnas. 44 mil i bil genom regn och rusk och E45:an mellan Göteborg och Karlstad är inte rolig i vanliga fall. Han hittade fram till Östra Deje och för er som inte varit där, det gäller att inte blinka när du kör förbi, för då missar du ”samhället”. Han tog sig till Tallmovallen och rätt omklädningsrum, kände inte en enda människa av de han skulle spela med, spelade fotboll i nittio minuter, fick betyget ”…han har inte gjort bort sig nämnvärt…”av den kräsna publiken (som ju är vana att se storfotboll…) och åkte sen ner till Göteborg för att övernatta där på vägen tillbaka till Båstad.

Man kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall och väldigt många tycker väldigt mycket. Men min respekt har han och det finns få personer som älskar att spela fotboll lika mycket som den mannen gör. Han kom att göra tre matcher i ÖDIK-tröjan (hittills ska jag väl skriva, det finns alltid en öppning för fler) och även om han har förlorat dem alla tre glömmer jag aldrig hur lycklig han var över att få kliva in på en grön och saftig gräsplan för att få spela match – varje gång.

ÖDIK-äventyret är roligt och väl berättat i hans blogg – och jag är glad att de finns med i hans bok som kom ut strax före jul. Ekwalls blogg är en av de två som jag slaviskt följer, den andra är Bank & Nivas, och det är kul att återuppleva gamla minnen i bokform.
Det hade ju dessutom varit lätt att bara ge ut bloggen i kronologisk ordning och så hade det inte varit mer med det. Men istället är det uppdelat i ämnen så att man kan fokusera helt på en galen husbilssemester, en brat-kanin eller fotbollskarriären i en värmländsk lingonserie.
Och även om det, naturligtvis, leder till att kronologin hoppar lite, eller till och med en hel del, så gillar jag ändå upplägget. Mycket för att det helt enkelt är lite svårare än den enkla utvägen. Ett snyggt, eller kanske svårt, dokument över en bra, eller svår, blogg, helt enkelt. Eller svårt.


Helt enkelt en svår bok…


Fem över 12 - 215 dagar…
1 januari 2012 : Klockan 13:00

Jag vet inte när den där traditionen började, men jag vet att det i princip alltid varit den enda nyårstradition som jag någonsin har haft. Mängder av människor har tillbringat nyårsdagen med att bakfulla se på backhoppning från Garmisch-Partenkirchen. Jag har tillbringat förmiddagen med höjdhoppning i Våxnäshallen.

Från början var liksom grejen att sätta ”världsårsbästa” (vilket det alltså inte kan bli eftersom vi dels inte tävlade och dels räknas inomhussäsongen väl från 15 november föregående år) och sen blev det mest en grej att vara först i hallen varje år. Idag skulle det mest göras bara för att det skulle göras.
Och har man inga andra traditioner eller saker att fira, som många andra har, på nyårsafton kan man lika gärna hålla sig lugn då och hoppa höjd på nyårsdagen istället.

2008 klarade jag 225 cm på årets första dag och det är väl det högsta jag mäktat med genom åren. Idag blev det inte lika högt, vilket heller aldrig någonsin var någon målsättning eller kunde klassas som sannolikt.

Trots att snön utanför entrén till hallen var otrampad och orörd så var jag faktiskt inte förste man (eller kvinna) in i stugvärmen. Den gamle Boxarmannen var där och stretchade loss. Och när jag började jogga sa vi ”gott nytt” och sen överlämnade han med varm hand hallen till mig.

Kändes helt okej att jogga, fick en glad överraskning när vågen visade på låga 75,4 kg vilket innebär att jag minsann kunde tryckt i mig bra mycket mer godis i julhelgen och alltså blev något lite besviken också. Fick sällskap av NWT-Kenneth och foto-Helena och började hoppa sax så smått.

Tog mig förvånansvärt enkelt över 180 cm i sax och höjde 3 cm till och klarade också sex fot med den nästan äldsta och hederligaste av tekniker. Förvisso 29 cm från personbästat, men det högsta jag saxat sen någon gång i våras.
Gick över till flopp och det kändes också helt ok. Framförallt så lyfte det lite i hoppningen och eftersom det känts hygglig med lång ansats på namnsdagen i måndags så körde jag på med det idag också. Gled felfri över 200 cm och chockhöjde med 5 cm och noterade dagens första rivning. En onödig sådan dock och laddade för att klara i andra. Och rev igen. Lovade dock NWT-Kenneth att jag skulle ta i tredje och eftersom man ska hålla vad man lovar så gled jag över. Det högsta i ”veteran-SM-satsningen” och ett helt okej hopp. Tyckte att jag kunde kosta på mig att höja till 208 cm också och i alla fall känna på höjden. Men plötsligt hittade jag rätt väg in mot ribban och, hoppsan, så gled jag över det också – utan att ens stöta i den rosafärgade tingesten som vilade på ställningarna.

208 cm klarade jag för första gången en underbar lördag i mitten av februari 1992 när jag vann ungdoms-SM inomhus i pojkar 16-klassen. Så det är i alla fall skönt att jag kan hoppa lika högt nu som mitt ännu inte sextonåriga jag kunde göra då.


Så här såg det ut för fyra år sen. Så här såg det inte ut idag. Pappa var inte där, tröjan var röd och ribban låg lägre…


Det femte elementet…
30 december 2011 : Klockan 22:23

Jag har ärligt talat inte många kvalitéer som fotbollsspelare. Egentligen har jag nog bara en enda och det är att jag, tack vare drygt 20 års friidrottsträning, kan springa fort i jämförelse med de flesta andra i gärdsgårdsserierna. Den enda kvalitén försvinner tyvärr inomhus.

Helst vill jag ha en lång boll ut på en kant att springa på när jag spelar fotboll. Det är okej att få den i mitten också, men av någon anledning ser jag mig som kantspringare. Det är där det finns ytor och det är där ytterst få i division sex och sju hänger med mig.
Alltså är inte inomhusfotboll något för mig. Om man petar bollen och sticker så har den redan rullat av planen innan man hinner ikapp den. Och någon tekniker på små ytor har jag aldrig någonsin varit och kommer heller aldrig någonsin att bli.

Men vid den här tiden på året är det fotboll inomhus – alltså futsal – som står på schemat och denna kväll var det den årliga Mellandagscupen i Deje. Kommunens fyra klubbar lyckas genom celldelning bli till sex lag som delas upp i två grupper om tre. Vi lottades, i vanlig ordning, mot Deje IK 1 och Forshaga IF 2 medan DIK 2 och FIF 1 kamperade ihop med Olsäters SK i andra gruppen.

I första matchen ställdes vi mot våra lokalkonkurrenter från norr. Eftersom jag har 240 på ryggen när jag spelar fotboll kontrade en kille i Deje med att ha 241 och jag misstänker att det betyder att han sprungit 100 meter på strax över 24 sekunder…
Eller så var det hans vikt i pund.
Matchen slutade 1-0 till det Ö-lösa division V-laget efter att vi försvarat oss tappert i femton minuter men ändå tvingats vika ner oss med ett par minuter kvar. Alltså var också chansen att vinna gruppen nästan borta i praktiken. En timme senare var den borta också i praktiken när Deje-gänget slog Forshaga med 4-3. Alltså skulle vi och Forshaga tampas om andraplatsen i gruppen – och vi var tvungna att vinna matchen.

Division VII mot division IV efter hösten och vinterns något skumma turer i den värmländska fotbollen. Men det var division VII-gänget från Tallmovallen som piskade in matchens första mål – och det var sensationellt undertecknad som gjorde det.
Säga vad man vill om futsal, men det handlar väldigt mycket om kontringar och snabba omställningar. Forshaga anföll med tre man, förlorade bollen, och plötsligt hade jag fri väg efter framspelning från Chokladasken. Den jagande FIF-backen misslyckades med att slita av mig både armen och tröjan och tack vare en felträff ställde jag målvakten fullständigt och vi ledde hastigt och lustigt matchen.
Men det blott åtta man starka grönvita laget orkade inte riktigt och med ett par minuter kvar kvitterade FIF och när vi började jaga ledning gjorde de 2-1 och sen började domaren tro att han dömde badminton och blåste frispark för varenda kroppskontakt och till slut var det 4-1 till de svartvitrandiga.

Alltså blev vi trea i gruppen och medan FIF 1 och DIK 1 möttes i final och FIF 2 och DIK 2 möttes i bronsmatch fick vi spela om femteplatsen mot OSK. Efter tio sekunder höll de på att få in bollen bakom vår för dagen inlånade OSK-kille i målet.
Men istället blev det vi – nu i vita tröjor – som gjorde första målet. Och återigen var det undertecknad – nu med nummer 7 på ryggen, så jag misstänker att Deje-killen bytte till nummer 8 till finalen – som lyckades snubbla in bollen. Exakt hur det gick till har jag ingen aning om, men mål blev det i alla fall och återigen var det Chokladasken som passade mig – påstod han efteråt.
Bra länge verkade det dessutom sluta 1-0 till oss. Men Frisören Sören kvitterade i slutminuten och sen brände både Lungan och undertecknad varsin straff (efter femte frisparken får man straff varje gång det blir frispark i den här något suspekta ursäkten för fotboll) innan domarna blåste av matchen och vi fick avgöra den på straffar.
Royal Bank of Tidaholm var stensäker och dundrade in sin sexmetare medan Frisören Sören missade sin och vi slutade femma i cupen.
Förra året blev vi tvåa efter finalförlust mot Forshaga IF – då åkte vi ur sexan.
För två år sen blev vi femma efter seger i femteprismatchen mot Olsäters SK – då vann vi sjuan.


Lifesaver…
25 december 2011 : Klockan 19:42

Julen kom och julen gick och innan man visste ordet av var det juldagen och imorgon är en annandag som Christer Björkman sjöng redan 1992. Så nu behöver man inte fundera så mycket på vad man ska köpa i julklapp till sina nära på nästan ett år igen.

Det eviga dilemmat är ju vad man ska ge till sina föräldrar. Ska man ge något alls till någon som varje år sedan urminnes tider sagt att de inget behöver eller vill ha? Ja, man ska ju det, för något måste man ju liksom ge bort när det ju ändå bara är jul en gång om året.
Det där med födelsedagar, framförallt min egen, har jag sedan länge rationaliserat bort, men jul är alltid jul. Och jul har dessutom alltid varit den enda dagen på hela året som varit träningsfri av just den specifika orsaken. Födelsedagar, nyårsaftnar, påsk, midsommar, what-so-ever så har det varit träning. Men julafton har alltid varit julafton och träningsfri.

Men julklappar var det ja. För en månad sen ungefär slumpade det sig så väl att jag hittade den perfekta julklappen åt min far och sen var i alla fall det problemet ur världen.
Jag var till Säffle med jobbet – ett hälsocoachprojekt som doktoranden Pernilla Hedström driver – och träffade en journalist från Säffle-tidningen. Vi har träffats som hastigast förr genom åren och kom att prata om ovan nämnde pappas, så vitt jag vet, största insats i Säffle med omnejd – straffräddningen på Sporthälla 1975.

ÖDIK var nykomlingar i division IV Värmland och framåt höstkanten, medan jag bara var några små celler som hade fullt sjå att dela sig och bli fler i min mors mage, slogs man för förnyat kontrakt och reste till Säffle för att spela mot ett SK Sifhälla som jagade uppflyttning till division III.
Ställningen i matchen var 0-0 och närmade sig slutet. Hur gärna jag än vill så var nog inte ÖDIK världens mest skönspelande fotbollslag den där dagen. Men det är klart, slåss man för sin överlevnad mot ett topplag på bortaplan så är det mesta tillåtet och en poäng i en sådan match är guld värd när serien summeras.
Men en poäng var på vippen att bli noll poäng när hemmalaget fick straffspark.

Straffskytten löpte an, placerade bollen till vänster om ÖDIK:s målvakt, som gick åt rätt håll – och räddade bollen. Kastade ut den till en medspelare som kontrade och stormade in 1-0 till ÖDIK. Ett resultat som kom att stå sig resten av dagen, året och ända in i evigheten. ÖDIK hängde kvar i fyran och Sifhälla gick inte upp ur den.

Sven-Erik Dahlström var där med sin kamera och förevigade straffräddningen. Bilden hamnade på baksidan av årsboken ”Värmländsk fotboll” och jag var alltid omåttligt stolt över den i barndomen. Det var trots allt min pappa som räddade den där straffen.

I november träffade jag alltså Sven-Erik, vi pratade om straffräddningen och om bilden. Jag frågade om han möjligen hade originalet kvar och jodå, det kunde han nog tänkas ha. Han hade sisådär en 120 000 negativ kvar hemma i sina pärmar, ordnade i kronologisk ordning förstås. Ordning och reda.
Jag hann inte ens komma hem från Säffle förrän mailet med bilden landat i min inkorg.
Mästerfotografen i stövlar retuscherade upp den lite, skrev ut den snyggt och prydligt i lagom storlek och undertecknad införskaffade en ram och slog in den.
Klappat och klart!

Året efter föddes jag och ÖDIK slutade på andra plats i division IV Värmland – det högsta de någonsin varit i seriesystemet. Om det var jag som fick det att gå utför sen förtäljer inte historien. Men en betydelsefull straffräddning en höstdag på Sporthälla i Säffle blev i alla fall en julklapp 36 år senare.


0-0, straffräddning, kontring, 1-0, seger och säkrat kontrakt i fyran.
Det behöver inte vara svårare än så ibland…
(Foto: Sven-Erik Dahlström)


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Vet de ens att det är jul?
25 december 2011 : Klockan 11:23

Det var George Orwells dystropiska 1984. Jag var åtta år och fick Lego i julklapp. Och mitt livs första årsprenumeration på serietidningen Buster. Det kom att bli en tradition till nästan pinsamt långt in på 90-talet, Buster alltså inte legot, och jag är fortfarande barnsligt stolt över att jag en gång prytt tidningens omslag.
Men 1984 var också Band Aid och Do they know it’s Christmas.


Förmodligen måste man vara i ungefär min ålder för att se storheten med den låten istället för att gå igång på White Christmas eller Blue Christmas eller Rudolf med röda mulen. Eller Juligen. Eller, Gud förbjude, Gott nytt jul.

För under hösten 1984 överöstes världen av bilder på svältande i Etiopien. Undernärda och utmärglade små barn med uppsvällda magar. Med flugor överallt som ingen hade kraft och ork nog att vifta bort.
Någon kände sig manad att göra något utöver det vanliga. Denne någon blev Bob Geldof.

I slutet av november samlade han ihop hela den brittiska och irländska artisteliten i London och spelade in låten som släpptes i början av december. Den rusade rakt upp på topplistans förstaplats. Enligt wikipedia, som man visserligen inte alltid ska lita på det är då ett som är säkert, sålde singeln ensam mer än alla övriga skivor på listan. Faktum är att den blev den bäst säljande singeln någonsin med över en miljon sålda exemplar bara första veckan.

Varenda krona, eller snarare pund och pence, som singeln drog in kom oavkortat att skänkas till de behövande i Afrika. Brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen ville dock, förstås, ha sina skattepengar för försäljningen. Men Geldof tog strid mot järnladyn – och vann. Regeringen backade och efterskänkte skattepengarna till dem som bättre behövde dem.

Amerikanerna ville så klart inte vara sämre än britterna och skapade USA for Africa. Michael Jackson och Lionel Richie skrev We are the world och Bruce Springsteen låter som en gammal stenkross i den mer än sju minuter långa originalversionen.
Och för en stund kunde vi nog alla tro att världen skulle kunna bli en bättre plats, för dig och för mig.

Ur Band Aid föddes konserten Live Aid som samlade in ännu mer pengar och både en och två versioner till av Do they know it’s Christmas har spelats in. Men precis som när det kommer till världens mest kända frukostflingor är originalet alltid bäst. Och ironiskt nog är det så att de som var med den där novemberdagen 1984 fortfarande känns betydligt mer bekanta för mig idag än de som spelade in låten 1989 eller 2004. Paul Young, Boy George och George Michael inleder i tur och ordning. Och hur man än vrider och vänder på det kan ingen sjunga textraden ”Well, tonight, thank God it's them, instead of you” som Bono gör.
Inte ens han själv är nära att lyckas med det tjugo år senare.

Buster finns inte längre som serietidning och 1984 blev inte det övervakningssamhälle som Orwell fruktade. Big Brother blev en TV-såpa istället för en verklighet.

Men även om julsångerna står mig långt upp i halsen redan en vecka före den 24 december så kommer jag aldrig att tröttna på Do they know it’s Christmas, så är det bara. För den är något större och något mer än alla de där andra slentrianmässiga jullåtarna och tomten och paket och allt jag vill ha till jul är bara du som vi tvingas uthärda på radio och köpcentrum i dessa dagar.

Med det önskar jag en riktigt god jul till er alla. Glöm inte att vara tacksam över allt det du har idag och de människor du omger dig med.
Men ägna också en tanke eller mer än så åt alla som inte har det lika bra en dag som idag.


God jul på nio språk
Danska: Glædelig jul
Portugisiska: Feliz Natal
Finska: Hyvää Joulua
Katalanska: Bon Nadal
Franska: Joyeux Noël
Ungerska: Boldog Karácsonyt
Spanska: Feliz Navidad
Italienska: Buon Natale
Estniska: Häid jõule


Flicka med pärlörhänge – Tracy Chevalier
Platsen är staden Delft i Holland på mitten av 1600-talet. Den sextonåriga Griet får jobb som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer som behöver någon som kan städa hans ateljé. Långsamt växer det fram en allt större samhörighet och förståelse dem emellan, men problem uppstår när Vermeers mecenat van Ruijven också vill ha del av den unga tjänsteflickan med de vackra ögonen. Det bästa jag har läst på länge. När man inte hittar något annat att anmärka på än att det är svårt att anmärka på något så är det synd att klaga. Välskrivet, stillsamt och genomarbetat - skulle väl möjligen, möjligen kunna ha varit lite längre för att samla upp några tappade bipersoner, men det känns som en parentes.


Karlstad – den 21 december 2011
Om du säger att natthimlen har miljoner stjärnor så tror alla på dig. Om du säger att något är nymålat måste alla dit och känna på färgen. Men efter att ha haft ont i ett knä och kört rehab i en månad var jag till slut tvungen att se om färgen hade torkat. Exakt på dagen 20 år efter att jag klarade 200 cm för första gången blev det till att hoppa lite höjdhopp igen. Började trevande med några saxhopp för att känna om knät ville vara med och även om det gav sig till känna så var det okej. Gick över till flopp och tog mig över 180 cm och 190 cm utan större bekymmer. Rev på 195 cm innan jag klarade också det. Sen 200 cm, bara för saken skull, och rev både en och två gånger – precis som jag gjort samma dag fast ett halvt liv tidigare. Och nu, precis som då, klarade jag i tredje och kunde glatt packa ihop och gå hem. Allt var annorlunda, men inget hade förändrats – och färgen var torr.


Äntligen jul och man får dricka must och äta skinka och köttbullar och prinskorvar tills det börjar krypa lutfisk ur öronen på en – och se på Kalle Anka på TV.


Jag har alltid haft en viss allergi mot haltande tabeller i fotboll och ishockey, så vem det är nu är som gjort spelschemat till Elitserien i hockey – du får inga julklappar alls i år. Gör om, gör rätt!


Det är ju så tråkigt svenskt att gnälla på vädret. Men jag är ju svensk och många anser att jag är tråkig, så varför inte: Jag ville ju ha en vit jul!


Den enda julsingel som är värd att lyssna till när som helst på året…


Fem över 12 - 226 dagar…
21 december 2011 : Klockan 16:52

Så kunde jag då naturligtvis inte låta blir. Det var och är ju ändå den 21 december och vissa dagar drar det för mycket i höjdhoppstarmen.

Jag har inte gjort ett vettigt höjdhopp sen den 20 november, sen började mitt vänstra knä säga ifrån och jag har ägnat tiden åt att rehabba det efter bästa förmåga. Jag har aldrig varit speciellt bra på rehab, så det är tur att jag inte har behövt ägna mig åt det så mycket i mitt liv. Att dag ut och dag in köra små, små, små tråkiga övningar när man bara vill göra det man egentligen ska göra i träningsväg är ungefär lika roligt som att se på målarfärg som torkar.

Säg att himlen innehåller miljontals stjärnor och alla tror dig.
Säg att något är nymålat och man måste dit för att känna efter om färgen fortfarande är kladdig.
Idag kände jag lite på målarfärgen och den var torrare än jag trodde.

Efter att det i princip inte känts ett dugg bättre i knät på två-tre veckor så beslöt jag mig för att testa det lite extra på måndagens fotbollsträning. Vi var ett tio man starkt gäng där och istället för att jag skulle köra rehab för mig själv och de övriga nio skulle dela in sig i tre lag om tre så var jag med och kickade lite boll. Jag är rätt värdelös i vanliga fall och var inte direkt bättre när jag gick på halvfart och mest bara stod stilla.

Men på tisdagen kändes knät riktigt bra. Och det gjorde det när jag vaknade i morse också. Så när jag kom till hallen joggade jag och det kändes bra. Jag körde lite löpskolning och det kändes bra. Jag saxade 150 cm och det kändes bra. Sen saxade jag 160 cm och det kändes inte bra längre. Så då gav jag fan i saxandet och började floppa istället och det kändes bra.

Jag har inte tagit många löpsteg alls de senaste tre veckorna så det var ju lite ringrostigt. Men det tog sig något så när i alla fall. 170 cm och 180 cm gick lätt. 190 cm med darr efter att jag varit på ribban med i stort sett hela kroppen från bakhuvudet till hälarna gjorde att jag i alla fall insåg att jag var tvungen att springa på lite mer. Så jag tog 190 cm en gång till med luft och sen rev jag på 195 cm till tonerna av ”Iris” med Goo Goo Dolls. Sen träffade jag bättre och gled över 195 cm i andra och la upp ribban på 200 cm.

Dessa magiska två meter, ständigt dessa lockande två meter.
Mix Megapol började spelade ”Red red wine” med UB40 och det var ju i alla fall en låt som fanns för 20 år sen och jag insåg att det var nu det skulle ske. För hur ofta spelar en reklamradiostation en låt som de faktiskt kunde spela redan för tjugo år sen om det hade funnits reklamradio då vill säga.
Fast så här i eftertankens kranka blekhet inser jag ju att både ”Last Christmas” och ”Do they know it’s christmas” och ”Mer jul” och ”White Christmas” och Christmas, Christmas, Christmas alla fanns för tjugo år sen. Så jag rev en gång och jag rev en gång till och jag insåg att jag skulle klara i tredje försöket nu som då, för tjugo år sen. Jag uppfylldes av ett sånt där märkligt lugn och en total självsäkerhet. Joggade fram mot ribban, tryckte på lite extra i de sista fyra stegen och flög över – bara för saken skull.
Kändes ingenting alls i knät och körde lite extra rehab efteråt, också bara för sakens skull.

För om rehab är så tråkigt så att klockorna stannar så var det här en humörhöjare så att de började snurra på igen. Nu är bara den stora frågan hur vänster knä mår när jag vaknar imorgon. För som en klok sjukgymnast en gång sa: Rehab handlar om hur man känner sig dagen efter.


Som sagt - allt har förändrats, men ingenting har hänt…


20 years after III…
21 december 2011 : Klockan 11:15

2011 har, till skillnad från 2012, 365 dagar. Av dessa 365 dagar finns det blott en enda då jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp. Och det är idag.

Den 21 december har de senaste haft en speciell plats i mitt höjdhopparhjärta. Det finns andra datum som också haft det av olika anledningar. 11 januari, 20 februari, 22 februari, 11 mars, 18 juli, 22 augusti och säkert några till. Det finns ju trots allt en del att välja på därute.

Den 21 december 1991 var en lördag. Allt och ingenting har ändrats på de 20 år som har gått sedan dess. Klockan var kvart över elva den förmiddagen när ribban äntligen låg kvar där den skulle.

Sommaren 1991 hade jag klarat 194 cm som bäst. Detta skedde en regnig augustilördag i Värnamo. Sen gjorde jag ytterligare ett par tävlingar över 190 cm den sommaren, men framförallt kändes drömmen om 200 cm allt verkligare. Alltså hade jag i slutet av augusti då och då kastat upp ribban dit på träning. Utan att vara riktigt nära ska dock tilläggas. Men när vinterträningen började framåt höstkanten så hamnade ribban där uppe var och varannan träning – men den låg inte kvar.

8 december hade jag varit snubblande nära i samband med ungdoms-DM inomhus. Jag vann tävlingen på 190 cm och höjde en decimeter och kom närmare och närmare och hade jag bara haft en fyra-fem försök istället för tre så hade jag förmodligen klarat. Sen opererade jag bort en elak leverfläck på ryggen och fick inte hoppa höjdhopp alls på tio dagar och suget efter att hoppa växte och växte och växte.

Den 19 december, inbillar jag mig, hade vi träning i gympasalen vid Centralskolan – heter väl Sannerudsskolan now-a-days, och jag gjorde ett par hopp på typ 180 cm (fast jag inte fick för såret på ryggen och dessutom bara hade gympadojjor på mig) och det lyfte och jag såg fram emot lördag.

Våxnäshallen är inte världens mest välbefolkade plats en normal lördagförmiddag. Den sista lördagen före jul är sällan något undantag. Så vitt jag minns det var vi fyra personer i hallen när klockan på väggen tickade mot kvart över elva. Jag och farsan, såklart, och Kjell Hällsten och hans höjdhoppande son Mattias. På ”hyllan” som nu för tiden är inbyggd till konferensrum satt Anders Rydén ihop med två av sina höjdhoppare, Mattias Lalin och Ola Svenssohn som inom kort snart skulle petas ner från nummer ett och två i Värmland till nummer två och tre.

Två knappa rivningar, upp med ribban en tredje gång, höjden var två meter och för allra första gången låg den darrande kvar däruppe och jag hade äntligen klarat drömgränsen två meter och kunde kalla mig höjdhoppare på riktigt!

Sen gjorde vi misstaget att kontrollmäta höjden och kom fram till att det bara var 199 cm…

Men det ställningen visar i ändarna är den höjd man har klarat på träning, så enkelt är det bara. Totalt kom jag att göra oräkneliga träningshopp över 200 cm på allehanda olika sätt, det blev 408 tävlingar och ett antal tävlingshopp (som går att räkna fram om den svenske rekordhållaren är intresserad av att jämföra…) genom åren. Men det där första klarade hoppet kommer alltid att vara speciellt.

Det är precis därför jag verkligen skulle vilja hoppa höjdhopp idag. Frågan är om mitt knä låter mig göra det…


8 december 1991 blev det inte 200 cm på tävling, det fick vänta i tretton dagar och en leverfläck mindre…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Här och nu eller där och sen…
11 december 2011 : Klockan 20:37

Om tre veckor är det nyårsafton med allt vad det innebär. Till exempel att vi lovar en massa saker som vi ska göra under året som kommer. Varför inte göra något radikalt och lova att göra det där redan här och nu istället för där och sen. Bara för att komma igång, liksom.

Det är mycket möjligt att det här kommer som en överraskning för många. Men jag är egentligen rätt lat och bekväm av mig. Jag är bra på att skjuta saker framför mig och göra dem först när jag har kniven mot strupen. Om chefredaktören för denna tidning börjar bli både grå- och tunnhårig kan det mycket väl bero på att han får in de här krönikorna alldeles för sent varannan vecka.
Varannan vecka får han ingen krönika alls enligt avtalet och då känns det säkerligen lugnare för honom.

Men jag är helt enkelt en mästare på att skjuta upp till morgondagen vad jag inte riktigt orkar göra idag. I mångt och mycket handlar det nog om att jag är en inspirationsmänniska. Jag skriver helt enkelt bäst med kniven mot strupen. Eller i alla fall är det precis det som jag lyckats inbilla mig själv.

Varje gång jag lämnar en krönika ifrån mig så är jag nöjd med den. Tycker att den är bra och att jag har fått till det trots skrivkramp och deadlinepanik in i det sista. När jag sen läser den i tidningen dagen efter, i allra bästa fall två dagar efter om jag lyckats lämna redan på torsdagen, hittar jag en massa saker som jag kunde ha gjort bättre eller ändrat på om jag bara påbörjat den i tid.

Jag tror att det är samma sak med diverse löften vi avger när det gamla året ringer ut och det nya nu snart ringer in. Det är mycket lättare om vi smygstartar med att göra det där sakerna vi tänker lova om tre veckor redan nu. Många har förmodligen tankar på att börja träna mer nästa år. Jag kan lova att det kommer bli oändligt mycket lättare att komma igång och träna mer efter nyår om man börjar lägga en grund under tre veckor innan dess.
Över huvud taget är vi nog rätt dåliga på att leva i nuet. Därvidlag har vi en hel del att lära oss av våra barn. På det viset, också bör tilläggas, är barn nämligen helt underbara.

De planerar inte framåt, de minns inte bakåt, de lever här och nu. Om en leksak går sönder eller försvinner är det en katastrof av närmast astronomiska mått och inget eller ingen i hela världen kan få saker och ting i balans igen.
Trettio sekunder senare, när leksaken är lagad eller hittad är livet rena paradiset igen.
Visst är det underbart.

Men någonstans på vägen tappar vi bort det självklara i att bara leva här och nu. Vi börjar planera vad vi ska göra imorgon eller nästa vecka, nästa år eller till och med i vårt nästa liv. Allt kommer att bli så mycket bättre bara vi köper en ny tv. Eller en ny bil. Eller ett större och bättre hus. Bara vintern är slut och våren kommer så blir det ljusare och bättre, och då ska vi göra det ena och det andra och så vidare.

Mitt i allt detta planerande och, misstänker jag, den eviga jakten på lyckan tappar vi istället bort att vi faktiskt allt som oftast har det ganska bra just här och nu också.

Så får jag ge ett råd denna andra lördag i december med två veckor kvar till jul och tre kvar tills vi för evigt lägger 2011 bakom oss så är det just detta:
Våga njuta och agera i nuet. Bli lite mer som ett barn igen. Strunta i att vänta de där tre veckorna med att lova att göra det du tänkt dig att lova.
Gör det i dag i stället.
Själv ska jag försöka sluta äta godis i dag igen.


Tio senaste nobelpristagarna i litteratur
1901: Sully Prudhomme, Frankrike
1902: Theodor Mommsen, Tyskland
1903: Bjørnstjerne Bjørnson, Norge
1904: Frédéric Mistral, Frankrike
1904: José Echegaray, Spanien
1905: Henryk Sienkewicz, Polen
1906: Giousè Carducci, Italien
1907: Rudyard Kipling, Storbritannien
1908: Rudolf Eucken, Tyskland
1909: Selma Lagerlöf, Sverige


Egyptologens gåta – Arthur Phillips
En hånad och bespottad brittisk egyptolog har dragit till Egypten för att finna den kungagrav som ska ge honom ära och berömmelse. Samtidigt ger sig en australiensisk privatdetektiv ut på jakt efter en arvinge till en nyligen bortgången bryggeriägare. Historierna knyts ihop på ett sätt ingen av dem anat och under de sista skälvande dagarna av 1922, medan Howard Carter avtäcker Tutankhamuns grav, får gåtan sin lösning. Av alla sätt att driva handlingen framåt i en bok finns det två sätt jag ogillar och finner lite fega: Brev och dagboksanteckningar! Hela den här boken består av brev och dagboksanteckningar… Alltså borde jag inte gilla den. Men det gör jag trots allt. För det är smart uppbyggt och snyggt berättat och en människas långsamma sammanbrott är nästan smärtsamt bra berättat!


Karlstad – den 5 december 1992
Jag tror inte att det är många gymnasieklasser som mäktat med att ta studenten med tre höjdhoppare som alla klarat minst två meter bland sig. Jag gick i alla fall i en klass som lyckades göra det. Den här decemberlördagen i Våxnäshallen fick det som då var klass N1A på Sundstagymnasiet i alla fall sin andre tvåmetershoppare. Jag hade klarat drömgränsen för första gången i januari samma år. Nu var det Tobias Björlings tur att göra det och i september 1993 blev Marcus Larsson den tredje i det som då, i ombyggnadens Karlstad, hunnit bli N2A på Sundsta-Älvkullegymnasiet den tredje i klassen att hoppa över två meter i höjdhopp. Fler än så blev vi dock inte, men så hade vi heller inga fler höjdhoppare i klassen, bara en sprinter och längdhopperska.


Äntligen! Sista avsnittet av Idol har sänts, nu slipper vi den hypen framöver. Fast glädjen grumlas av att det blir X-factor i höst istället…


Julstämningen är i allra bästa fall lite mittemellan just nu. Har knappt hört några julsånger på radion, ingen snö ute och ingen riktig julefrid heller än. Men det kommer nog…


Alla som springer över vägen där det inte är övergångsställe. Klädda i svart. Utan refles. Tidigt på morgonen…


Tre veckor kvar tills det är 2012 nu…


Democracy…
9 december 2011 : Klockan 09:43

Det finns något vackert med demokrati och demokratiska beslut. Det fick vi som var på plats i Sunne igår kväll ytterligare ett bevis på.

Hängde man med på den här bloggen, hemsidan, schloggen, whatever, i slutet av september och början av oktober så fick man klart för sig att jag inte är överförtjust i allt som Värmlands fotbollförbund bestämt i regelväg. Att gnälla och klaga på en blogg, schlogg, hemsida är dock ett ganska dåligt sätt att få till förändring, det är bättre att försöka motionera och rösta på ett möte.
Alltså var jag i Sunne tillsammans med ÖDIK:s ordförande igår.

Vägen dit blev händelserik eftersom vi hamnade bakom en bil som precis skickat en hjort ner i diket och ett steg närmare dödsriket. Föraren var chockad, hjorten var vid liv men i dåligt form och det var kallt och vinter. Polisen fick meddelas, jägare tillkallas och tillslut kunde vi, utan hjortstek, rulla vidare mot Sunne.

Att blott 35 av 134 värmländska fotbollsklubbar anmält sig till tinget tyder på både det ena och det andra, men de som orkat släpa sig dit fick i alla fall mer att säga till om. Plötsligt var en röst värd något liksom.

Mötet inleddes och leddes av min gamla gympalärare från låg- och mellanstadiet hemma i Forshaga vilket kändes suspekt bara det. Den stora diskussionen kom att handla om precis det jag kommit dit för: B-lagen i A-lagsserierna och antalet spelare som får lånas fram och tillbaka.
För hur man än vrider och vänder på det så kan fem division IV-spelare påverka en hel del i en division VI-match. Och framförallt kan en större klubb i princip gå in och styra en hel serie beroende på vilka av sina bästa spelare de väljer att skicka ner i B-laget i vissa matcher. Något som drabbade oss i höstas.

Mitt eget förslag byggde på att helt plocka bort B-lagen och återgå till gamla hederliga reservlagsserier. Det gick inte igenom eftersom det tydligen skulle leda till att en massa bakfulla gamla gubbar skulle tvingas spela reservlagsfotboll på söndagsmorgonen. Tydligen är det bättre att de spelar seriespel bakfulla istället.
Logik i kubik.

Förslag nummer två byggde på att skapa en ren B-lagsserie i division sex respektive division sju eftersom det i alla fall skulle leda till att B-lagen tävlade mot varandra på lika villkor och inte fuckade upp det för småklubbarna. När det förslaget kom upp till omröstning svettades fotbollförbundets folk rätt rejält en stund. Men det gick inte heller igenom eftersom det tydligen blir för långa resor då. Värmland är stort, tydligen.

Sen var det en väldig massa diskussioner om avbytare kontra ersättare, som jag trodde var olika ord för samma sak. Men det visade sig att en avbytare får bytas in och ut hur mycket som helst i en match medan en ersättare bara får komma in en gång. Förbundets förslag byggde på att börja med ersättare i fyran, femman och sexan, för att på så vis komma från ”vi börjar med våra fem bästa spelare på bänken i A-laget, byter in dem efter en halvminut, för då får de spela i B-laget imorgon-syndromet” som råder i värmländsk fotboll framåt höstkanten när B-laget håller på att åka ur serien.
Ett på pappret bra förslag, inte minst för oss som drabbas av syndromet, men det gick inte heller igenom. Så fria byten gäller även fortsättningsvis i alla serier från division fyra och nedåt.

Sen hamnade vi då tillslut på frågan om hur många spelare som får flyttas från A- till B-lag. Regeln, som den såg ut fram till halv nio igår kväll, sa att man fick låta de fem spelare som började A-lagsmatchen på bänken spela nästa B-lagsmatch. En klubb från samma stad som hockeylaget Bofors ville höja antalet till sju. Det röstades ner å det grövsta. Sen stod förbundets förslag fem mot småklubbarnas förslag tre och vid en första ocklärbesiktning tilldömde min gamla gymnastiklärare (som upprepade gånger kallades ”Herr ordförande” trots att hon inte ens är gift och således inte ens kunde vara ”Fru ordförande”) förbundets förslag segern – varvid hela högra delen av lokalen unisont skrek ”Rösträkning” och plötsligt vann vi med 22-15 istället. Och den lilla människan hade gjort det igen.

Så nu slipper vi i alla fall möta halva division fyra och fem-lag i sexan och sjuan nästa år, nu får vi bara möta en tredjedels. För egen del skulle jag fortfarande föredra att ingen spelare alls fick spela i både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, men det får väl bli en fråga för ett annat år.

Avslutningsvis fick vi också lära oss att det trots regelverket är helt okej att lämna walk over i sista omgången av serien om man inte känner för att spela matchen och den per definition är betydelselös, det kan också vara bra att veta för alla som är bakfulla en lördagsförmiddag i september och inte känner för att åka en sju-åtta mil för att spela fotboll.


Finnish line…
7 december 2011 : Klockan 16:42

För exakt sju år sedan hade jag en gigantisk finne i pannan. Jag var i Våxnäshallen och tränade, som vanligt, sen åkte jag hem och slängde i mig lite lunch och dammsög den lägenhet som jag bebodde på den tiden. Sen åkte jag tillbaka till Våxnäshallen – och väntade.

Det var en tisdag och vi blev ett gäng som samlades uppe i konferenslokalen i väntan på kanske ingen alls. Eller någon alldeles särskild. Men tillslut kom Urban Tjernberg med tårta och alla kunde andas ut.

Året innan hade Carolina Klüft fått bragdguldet och jag hade pratat med SvD:s Anders Lindblad om saken och vi hade, halvt på skämt, halvt på allvar, gjort upp att han skulle komma till Karlstad året efter när jag skulle få priset för det OS-guld jag drömde om att vinna i Aten.

Men Anders drog nitlotten, eller vinstlotten beroende på hur man ser det, och var nere i Australien med Christian Olsson den 7 december 2004 medan bragdjuryn sammanträdde. Så Urban Tjernberg fick åka till Karlstad och bjuda på tårta istället.

Det finns de som säger att Bragdguldet, eller Svenska Dagbladets guldmedalj snarare, förlorat i värde på senare år med alla andra priser som finns runt om i landet. Men hur man än vrider och vänder på det så är det det äldsta priset av det slaget i landet och det delas bara ut en enda gång om året. Vi kan sitta och se tillbaka på listan över de som har fått det – och kanske framförallt de som inte har fått det – och förundras över både det ena och det andra och varför juryn resonerat si eller så. För mig är det i alla fall oerhört mycket värt att ha hemma i prisskåpet – och att finnas med i listan över de som fått det tillsammans med flera av min barndoms idoler.
Och jag inbillar mig att gårdagens mottagare, Therese Alshammar, känner likadant.
Och jag hoppas innerligt att samma Alshammar får plocka till sig sitt efterlängtade OS-guld i London nästa år. För om inte redan är Sveriges största idrottskvinna genom tiderna redan så blir hon det väl i alla fall då.

Hur mår den här gamle bragdguldsvinnaren sju år senare då?
Jotack, rätt ok.
Jag hade lyckats ställa rätt diagnos på mig själv och mitt knä, en fördel med att ha idrottat på hyggligt hög nivå hyggligt länge, och börjat köra rätt typ av rehab redan förra veckan. Fick det bekräftat av världens bästa sjukgymnast i måndags och har fortsatt att rehabba knät sedan dess.
Problemet? Överansträning!
Förvånad? Nej!
Början till hopparknä (senan under knäskålen som bråkar…) och lite drag av löparknä (senan på utsidan av knät som också bråkar…) så det är bara att ta det lugnt med vissa saker som att springa och hoppa och köra desto mer av andra saker som att stärka upp framsidan av låret.
Men det blir nog bra när det blir färdigt.
Höjdhopp igen? Varför inte på nyårsdagen!


Riktigt så här stor var inte finnen i pannan den där tisdagen för sju år sen, men det var inte långt ifrån…


Draw…
3 december 2011 : Klockan 09:00

Så skruvades då bollen med Sverige upp och ingen var förvånad över att det stod Sverige på den eftersom alla andra bollar i den seedningsgruppen redan dragits. Sverige i grupp D ihop med Ukraina, England och Frankrike – och det kunde varit värre, mycket värre.

För på dagen 10 år sedan lottades VM i Japan/Sydkorea och Sverige drogs in i dödens grupp. Den gången konstaterade jag att det förmodligen skulle gå att sammanfatta Sveriges VM-insats med en höjdhoppsterm – att de skulle dra tre snabba. Alltså tre rivningar i höjdhopp, alltså tre raka förluster i fotboll.

Nu blev det inte så. Sverige vann gruppen på det sätt som Sverige alltid vann grupper på den tiden och vara bara ett Anders Svenssonskt stolpskott från att gå vidare till kvartsfinal. Där hade i så fall Turkiet väntat och seger där och Sverige hade varit i VM-semifinal, precis som åtta år tidigare. Those were the days.

Sverige under Lars Lagerbäck – och även Tommy Svensson i USA 1994 – hade en vinnande formel för att gå vidare från gruppspel. Den stavades två oavgjorda och en seger. Seger mot gruppens bottenlag och kryss mot de andra två. Då kvittar det nästan vad de andra lagen ställer till med mot varandra, det är svårt att bli sämre än tvåa i gruppen.
Eller det går ju, Italien körde det konceptet i EM 2004 och slogs ut.
Due-Due, ni vet.
Det går till och med att slås ut ur ett gruppspel efter två segrar och en förlust, men fem poäng på tre matcher är och förblir en vinnande formel.

Så ska vi säga att det blir seger mot värdnationen Ukraina i premiärer och oavgjort mot England och Frankrike i match nummer två och tre. Sounds like a plan.

Av de andra grupperna så kan man ju misstänka att grupp B kommer att bjuda på champagnefotboll i överflöd med Holland, Tyskland, Portugal – och Danmark.
Grupp A känns mer än lovligt suspekt med Polen, Grekland, Ryssland och Tjeckien och är väl i mångt och mycket en effekt av att både Polen och Ukraina seedades i första grupp. Grupp C känns väl lite tuffare än Sveriges grupp med både Italien och Spanien och dessutom Irland och Kroatien och det är ettan eller tvåan i den gruppen som Sverige ställs mot i en eventuell kvartsfinal.
Men det blir en långt senare fråga.
Än så länge är det bara att boka in 11, 15 och 19 juni framför TV:n, om det blir roligare än så är upp till Zlatan och co.


Kvalet är avklarat, lottningen är genomförd… men det var något viktigt kvar också… ja, just det ja, de ska sparka boll också…


Bury my heart at Wounded Knee…
2 december 2011 : Klockan 14:52

Det finns ett nästan ofelbart sätt att se på en idrottsman att han inte är riktigt fit-for-fight när han tränar, tävlar eller matchar – det är att vilan blir längre och att allt som inte är på riktigt går mycket långsammare.

Hade jag ont någonstans på en tävling var jag mycket mer stillasittande mellan hoppen. Har jag ont på en träning blir vattenpauserna och viloperioderna längre. Det går långsammare att masa sig tillbaka till start för en ny serie häckhopp. Och så vidare.

Kanske är det precis därför jag också varit lite seg med att uppdatera här på bloggen ett tag. Inte för att jag är skadad dock, utan mer för att jag har en känning.
Journalister hatar ordet ”känning” eftersom det är ofantligt svårt att skapa en stor och fet och svart rubrik av det ordet. Det slår bättre i skrift att ”Holm är skadad” än ”Holm har en känning”, till exempel. Men en skada och en känning är två vitt skilda saker.

För det första. Att idrotta på något slags nivå gör ont i kroppen. Det gör ont att spela fotboll i division sju, huvudsakligen för att man tränar alldeles för lite och gör alldeles för mycket annat och därför frestar på kroppen mer än man borde i en matchsituation.
Det gör ont att hoppa höjdhopp på elitnivå eftersom man tränar för mycket och hela tiden balanserar på en knivsegg för att inte gå sönder, för att inte bli skadad.

Men ont av träning får man ha och det går liksom över. Träningsvärk är en sak, det är rent muskulärt, värk och ont är mer av att man är sliten, men det ger med sig när man trappar ner på träningen.

En känning däremot är när något inte riktigt är normalt, men ändå inte så illa så att det är en skada. Man kan fortfarande göra det mesta i sin träning, kanske inte på samma vikter, eller samma höjder, eller samma mängd. Men man kan göra det och man får bara vara nog med att känna efter så inget går sönder.

För en skada är när något är sönder, trasigt, kaputt och det är dags att köra rehab. Något som är ungefär precis lika roligt som att se målarfärg torka eller installera program på en helt ny dator som man bara vill börja använda.

Redan när jag hoppade höjd för snart två veckor sen kände jag något lite konstigt i mitt ena knä. Det fortsatte att kännas lite konstigt när jag lyfte skivstång på tisdagen och onsdagen, men blev inget värre. Sen skulle jag ju ändå vila ett par dagar och resa Karlstad-Stockholm-Skellefteå-Stockholm-Lausanne-Stockholm-Karlstad-Stockholm-Karlstad i fem dagar, så jag skulle ju ändå få tid att vila och ta igen mig. Men i Lausanne började knät kännas konstigare och när jag testade att lyfta skivstång igen i onsdags kändes det så pass konstigt att jag istället tog det lite lugnt. Så det har jag gjort onsdag, torsdag och fredag den här veckan. Kört igenom knät ordentligt, stärkt upp framsidan av låret och stretchat den muskeln ordentligt. Känns bättre och mindre konstigt.

Tänkte mig i alla fall på att försöka hoppa lite höjd imorgon förmiddag och se hur det känns och var jag hamnar. I övrigt laddar jag för en av fotbollsårets stora höjdpunkter ikväll: EM-lottningen! Det finns få saker som skapar så mycket dramatik inom idrottsvärlden som att lotta mästerskap och kval i fotboll.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Ödets ironi…
27 november 2011 : Klockan 19:27

Jag har nog alltid drömt om att en vacker dag skriva en roman. Jag är knappast ensam om det utan tror att alla människor som tycker om att läsa också gärna vill kunna skriva något helt på egen hand. Att man tror att man har något att berätta, något eget som ingen har berättat förut och dessutom på ett sätt som ingen berättat det tidigare. Men ibland är det ironiskt hur verkligheten kopierar dikten.

Det började med ett internt skämt kring den bok jag gjorde tillsammans med fotografen Mikael Solebris för en massa år sen. Vi skämtade om att den givetvis skulle ge oss Nobelpriset i litteratur. Om att Horace Engdahl skulle ringa oss en förmiddag i oktober och berätta den glada nyheten.
Till slut räckte det att vi sa: I höst ringer Horace, för att vi skulle skratta.
Samtidigt fastnade det där uttrycket i skallen på oss båda. Vi insåg att ”I höst ringer Horace” lät som den perfekta titeln på en roman. Namnet på berättelsen om en författare som desperat jagar efter Nobelpriset. Vi kunde inte släppa tanken och jag började skissa på ett synopsis. På en flygresa mellan Köpenhamn och Nice tog jag fram datorn och skissade upp historien.

Historien om den namnlöse författaren som inser att en svensk författare aldrig någonsin kommer att få det vackraste och största av litteraturpriser igen. Hur han inser att han måste förändras, eller metamorfoseras som han själv kom att uttrycka det, för att bli prisad. Han bestämmer sig för att bli peruansk poet istället och börjar skriva dikter på spanska, ett språk han över huvud taget inte behärskar, och skaffar sig både en poncho och en panflöjt för att leva sig in rollen.
Men istället får en annan författare med peruansk koppling priset och när han väl kommit över den stora knäcken blir han kamerunier istället. Något som naturligtvis inte heller leder till att han får något Nobelpris. Men under en period av svår fylla lyckas han först förstöra sin skrivmaskin så att han inte längre kan skriva bokstaven S och sen, trots detta, skriva den stora Romanen som han under pseudonym skickar in till förlaget, får utgiven – och slutligen tilldelas priset för.
Men när han lyfter luren på den ivrigt ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden faller han, förstås, död ner och får aldrig veta att han har lyckats.
Ungefär så såg det ut i grova drag.

Vi tog tag i det och började glatt skriva. Vi snurrade in på allt mer suspekta bihistorier om antikvariat, spyflugor och strykarkatter. Vi fick in Lasse Berghagen på ett hörn och bara Gud vet vad mer som skymtade förbi.
Men sen kom problemen slag i slag.

Först avgick Horace som Svenska Akademiens ständiga sekreterare och därmed var den helt igenom perfekta boktiteln förstörd. I höst ringer Peter eller I höst ringer Englund hade inte alls samma klang.
Ty Horace är Horace i precis lika hög grad som Zlatan är Zlatan.
Men vi tog oss tillbaka, vi jobbade vidare, ändrade lite i storyn och skrev helt sonika bort mannen med förnamnet.

Då kom nästa bekymmer. Han stavades Mario Vargas Llosa – och kom från Peru.
Vi hade skämtat om det. Vi hade sett det som osannolikt. Vi hade valt att låta vår fiktive författare bli en sydamerikan för att det var länge sedan någon från den världsdelen fick priset. Peruansk poet var dessutom en rolig alliteration att bygga på. Och plötsligt tilldelades en alldeles riktig peruan Nobelpriset. Vår i allra högsta grad påhittade historia höll på att bli sann, på något mycket märkligt sätt.
Vi bet ihop. Vi skrev om. Vi tappade kanske lite fart, men insåg att det fortfarande gick att rädda vårt projekt som gett oss så mycket skratt.

Men sen dog det.

För sen hände det ännu mer osannolika. Peter Englund klev ut genom den där dörren och sa Tomas Tranströmer och hela grunden till vårt romanprojekt raserades i en alliteration i form av en svensk poet.

Fiktionen hade blivit verklighet och vår oavslutade roman fick stoppas tillbaka i byrålådan.
Vi får trösta oss med att vi hade kul så länge det varade och att vi lyckades förutspå akademiens utnämningar.
Jag har en känsla av att det blir en afrikan nästa år. Varför inte en kamerunier.


Sveriges nio högsta byggnader
Turning Torso, Malmö, 190,4 m
Kaknästornet, Stockholm, 155 m
Uppsala domkyrka, Uppsala, 118,7 m
Victoria Tower, Kista, 118 m
Kista Science Tower, Kista, 117,2 m
Lisebergstornet, Göteborg, 116 m
Sankta Klara Kyrka, Stockholm, 116 m
Linköpings domkyrka, Linköping, 107 m
Stockholms stadshus, Stockholm, 106 m


Berömda män som varit i Sunne – Göran Tunström
En bok som utspelar sig under en händelserik septembervecka i värmländska Sunne i slutet av 60-talet. Vi får genom berättaren, den autografsamlande butiksinnehavaren Stellan Jonsson Lök, lära känna den misslyckade konstnären Harald Pihlgren, hans vackra hustru Isabelle, prosten Cederblom och framförallt månfararen Ed Oldin. Allt vävs samman från Pihlgrens 50-årskalas till Oldins predikan i Sunnes mäktiga kyrka. Det kändes lite svårt att komma in i Tunströms värld - trots att den bara är en handfull mil norrut - men när det väl var gjort var det svårt att lägga boken ifrån sig. Välskrivet så att det förslår och att den har värmländsk bakgrund gör inte saken sämre…


Göteborg – oktober 2004
Vi kom som regerande mästare och hade utan större bekymmer tagit oss fram till en ny final. Vi ställdes mot ett motstånd vi redan besegrat i gruppspelet och allt, verkligen allt, var upplagt för en ny seger. Men matchen blev oväntat jämn, ledningen växlade fram och tillbaka gång på gång. När vi var framme vid sista frågorna så stod det fortfarande och vägde. Vi behövde ha rätt för att vinna och frågan lindades in så som bara Ingvar Oldsberg kan linda in något. Men vad det gällde att komma på var en känd gerillaorganisation i Libanon. Både jag och Ingela Agardh satt som två fågelholkar, allt som rörde sig i mitt huvud var Al Qaida och det visste jag att det inte var. Ingen av oss kom på det. Vi förlorade finalen med en ynklig liten poäng. Och sedan dess har Hizbollah dykt upp i alla olika sammanhang jag kan tänka mig. Men det är väl det som är poängen med frågesport, man lär sig för livet det man inte kommer på för stunden.


Jag har stretat emot det länge, länge, länge, men ändå varit lite sugen och till slut växte sig suget för stort. Och även om jag fortfarande inte riktigt förstår poängen med Twitter så är det kul att twittra – också.


En del av mig tycker att det är skönt att slippa snö och vinterkyla, en annan del av mig tycker att det vore skönt med lite snö som lyste upp. Jag är ambivalent till det svenska vädret just nu…


Carema… den som tänkte ut att man kunde tjäna pengar på att vårda gamla och sjuka människor måste ha tänkt fel, väldigt, väldigt fel…


Det slutliga omslaget till den ofullbordade romanen…


En dag…
26 november 2011 : Klockan 16:49

En enda gång har jag tävlat i höjdhopp den 15 juli. Det var på det nya millenniets första år och jag vann Europacupens Superliga i ett motvindigt Gateshead. På vägen hem köpte jag mig en Sunderland-tröja, inte för att jag håller på Sunderland, utan för att det var en Asics-tröja också.

Egentligen kanske det är märkligt att jag inte lyckats pricka in fler 15 juli-tävlingar i karriären. Men när jag går igenom den 476 tävlingar långa listan så tangerar jag datumet då och då, men jag tävlar alltså bara på det en enda gång. Ironiskt nog skedde det alltså dessutom i England.

Vad är då grejen med 15 juli?
Jo, grejen är ”En dag” av David Nicholls. En av årets mest omtalade filmer med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Men också en av årets mest omtalade böcker. Och som alla vet är böcker alltid bättre än filmer som bygger på böcker som varit bra. Och eftersom jag är en bokläsare så har jag gett mig på den nu – äntligen. För den har stått hemma i bokhyllan rätt länge vid det här laget.

Det börjar lite trevande, den 15 juli 1988, och första kapitlet är ärligt talat inget vidare. Men tar man sig förbi det, till nästa och nästa och nästa nedslag i historien så växer den. Och som den växer…
Jag läste ”På vinst och förlust” av David Nicholls här om året, sommaren 2007 för att vara exakt. För att vara ännu mer exakt så läste jag ut den 8 juli. Vilket är ironiskt eftersom jag åkte till Lausanne dagen efter för att tävla, vann på 228 cm i kyla och blåst, och jag sitter i Lausanne och skriver det här just nu. På samma hotell dessutom.

Den boken gjorde väl dock inget större intryck på mig och är huvudskälet till att jag inte gett mig på ”En dag” förrän nu. Trots alla hyllningar och stora ord.
Nåväl. ”En dag” är smart uppbyggd. Ett nedslag i två människors liv på en specifik dag, den 15 juli, varje år från 1988 och framåt. Det kommer en liten hint om att något är på gång ena året och nästa år har det, och mer än så, hänt i historien. Smart idé som förvaltas riktigt bra hela vägen hem.
Nu är bara frågan om jag någonsin kommer komma mig för att se filmen.
Eller hoppa höjdhopp den 15 juli.


Nej, det handlar inte om Tommy Nilssons gamla schlager från 1989…


Changes…
25 november 2011 : Klockan 23:12

Efter att ha besökt Skellefteå för första gången i mitt liv igår så rev jag av en hotellnatt – tack för uppgraderingen av rum förresten – ute vid Arlanda innan jag begav mig på en resa mot Lausanne idag. Allt för att frottera mig med en massa andra gamla olympier.

Den församlade församlingen som kallas för World Olympians Association har nämligen möte här nere i Lausanne den här helgen. Och ordförande för hela gänget är, förstås, en gammal höjdhoppare. Somliga gamla höjdhoppare har ju råkat göra mer avtryck i den olympiska historien än andra. Men ingen har gjort det så mycket som Richard ”Dick” Fosbury från USA.

I en tid när alla andra hoppade dyk var han den förste och den ende som vände ryggen mot ribban och…

Eller nej, han var ju faktiskt inte det. Förmodligen inte först och definitivt inte den ende, för så här var det – egentligen.
Enligt en vanligtvis stensäker och pålitlig källa till friidrottskunskap var slutet av 1960-talet en tid av experimenterande. Kanske inte i första hand av höjdhoppstekniker utan mer av konstiga svampar och piller och sånt. Men också höjdhoppet var på väg att förändras. Den gamla hederliga dykstilen var på väg ut, precis som den kaliforniska rullstilen varit före den och saxstilen före den och så vidare. På väg in var något annat. Något annat som många trodde skulle bli en flopp – och därför fick den precis det namnet.

Mannen som kom att bli dess främste föregångsman var Dick Fosbury, därav Fosbury-flopp, när han vann OS-guldet på nytt olympiskt rekord med sex centimeter till 224 cm i Mexico City 1968. En mycket känd och ofta tillfrågad mental rådgivare berättade en gång på en föreläsning jag åhörde att Fosbury minsann slagit världsrekord med sex centimeter. Men riktigt så roligt hade han det aldrig eftersom den fantastiske Valerij Brumel hoppat 228 cm redan fem år tidigare.

Nåväl… under VM i Edmonton 2001 fick jag frågan om jag använde mig av ”the Brill bend” när jag hoppade höjdhopp. Jag hade liiiite svårt att förstå vad vederbörande menade, men det blir i det här fallet en snygg övergång till den pålitliga och stensäkra källan tidigare i texten.
I maj 1968 arrangerades en friidrottslandskamp på Stockholms stadion, jag har fått för mig att det var en trenationerslandskamp som jag har fått för mig var populära på den tiden. Tre länder, två deltagare vardera, vilket ger sex totalt. Ett lagom antal på en arena som kanske bara hade sex löparbanor runt hela varvet.
Ett av de deltagande länderna stavades Canada eller Kanada beroende på vem man frågar och i det kvinnliga höjdhoppet hade de en blott femtonårig tjej med – Debbie Brill. Unga fröken Brill slutade på sista plats i höjdhoppet, men väckte ändå en del uppmärksamhet genom sin märkliga höjdhoppsteknik. Hon hoppade nämligen inte dykstil, utan chockerade med att hoppa med ryggen vänd mot ribban!
Alltså fem månader innan Dick Fosbury skulle komma att vända ryggen mot ribban och vinna OS-guld och få en hel teknik uppkallad efter sig – i hela världen utom i Canada.

I Sverige har vi gjort tvärtom, här pratar vi om V-stil i backhoppning medan världen pratar om Boklöv-stilen…

Debbie Brill kom dock att växa upp och redan som sextonåring klarade hon sex fot (182,88 cm), blev canadensisk mästarinna elva gånger om, vann samväldesspelen både 1970 och 1982, hon tog bronsmedalj i det första (inofficiella) världsmästerskapet inomhus 1985 och som högst hoppade hon 199 cm.
Så där av the Brill-bend…

Däremot berättade Fosbury följande historia för mig idag, på temat ”what goes around, comes around”: 1998 hade han ställt upp i World Masters Games hemma i Portland. Han hade klarat 160 cm, 64 cm lägre än han hoppat i Mexico City 30 år tidigare, och det hade räckt till bronsmedalj.
De båda som besegrat honom hade båda hoppat – dykstil.


Mannen i mitten floppade sig till en OS-guld, det gjorde den unge herrn till vänster också medan kvinnan till höger fick nöja sig med att vinna EM och VM och slå världsrekord inomhus - bland annat…


Fem över 12 - 254 dagar…
23 november 2011 : Klockan 17:32

Så har jag då byggt på den där under gårdagen omtalade broskknölen vid vänstra nyckelbensfästet med lite frivändningar igen. Annars har det varit en sån där dag när det finns att göra igen.

Inledde med att glida in tidigare än vanligt på Karlstads universitet och hann jobba på riktigt bra fram till klockan slog tolv. Drog iväg till Våxnäshallen för att träna, direkt därifrån in till stan för att träffa min bankman och lämna en pärm full av papper till min revisor. Och ikväll väntar mitt livs första besök på O´Learys inne i Karlstad. Det är tämligen nyöppnat vilket är en delförklaring till att det är första gången jag är där. Att jag aldrig brukar vara på såna ställen alls är den andra delförklaringen.

Men ikväll vankas det AC Milan mot FC Barcelona i Champions League, det är Zlatan mot Filosofen och det är dags för ÖDIK:s ledarstab inför nästa år att samla ihop sig själva och varandra och se framåt mot nästa års division sju-säsong.
Om inte annat kanske vi kan enas om att vi ska lämna W.O i sista bortamatchen om den är för långt hemifrån och dessutom ”betydelselös”. Enligt Värmlands Fotbollförbund är det ju okej att göra så nu för tiden. Nej, jag är inte bitter…

Nåväl, dagens träning då:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 90 / 92,5 / 95 / 92,5 / 90 kg
Halva benböj: 5+5+3+3+3 explosiva lyft på 125 / 135 / 145 / 155 / 165 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Kändes ärligt talat riktigt, riktigt bra. Jag kunde till och med springa riktigt normalt – efter häckhoppen. Något som onekligen bådar väldigt gott inför framtiden.
Nu blir det dessutom ett par dagars vila från träningen och en resa norrut till Skellefteå (She-left-you) imorgon och vidare till Lausanne på fredag.


Fem över 12 - 255 dagar…
22 november 2011 : Klockan 22:03

En eftermiddag på Malta hösten 2009. Inspelning av Mästarnas mästare och för en gångs skull utan kameror och vi var ett gäng som hade en diskussion på temat ”suspekta saker som hänt med våra kroppar av vårt idrottande men som ändå inte kan klassas som skador”.

För egen del har jag, som förmodligen de allra flesta friidrottare, en broskknöl i nacken. Den är följden av att ett antal olika skivstänger med mer eller mindre vikt har legat där och gnagt genom åren.

Jag var visserligen ganska sen med att börja köra styrka på det sättet, först hösten när jag var 19 år och alltså lämnade den internationella juniorklassen, men jag jobbade ganska snart ikapp. Jag har sett åtskilliga större och framförallt blåare knölar än min egen genom åren, men känner mig rätt nöjd jag med. Något som däremot inte rekommenderas är att tillbringa onödigt mycket tid i strålande spansk sol, bli löjligt rödbränd och sen dagen efter lägga en rostig skivstång på nacke och axlar. Bara ett tips i all välmening för hugade soldyrkare och friidrottare.

När jag la höjdskorna på hyllan för drygt tre år sen började knölen ge med sig lite och anta något så när normala proportioner igen. Men de senaste sex-sju veckorna har jag varit där och gnagt på den – så nu börjar det ta sig.

Förra veckan blev jag påmind om en annan broskknöl som jag inte haft att göra med på länge. Den som sitter vid mitt vänstra nyckelbensfäste. Den är följden av en massa frivändningar genom åren och att jag förmodligen är svagare i vänster än i höger arm. Alltså smäller stången i till vänster först och höger sen, alltså får jag en tjusig broskknöl på vänster sida och inget alls till höger. Ju tyngre stången är, desto mer kraft och mer osäkerhet – och desto större smäll mot kroppen.

Två andra tips för den som aspirerar på att lyfta skivstång:
Kör inte frivändningar i zip-tröja, alltså med tröja i halslinningen.
Kör aldrig någon form av skivstångslyft med halsband på dig.

Sådär, tre tips alldeles gratis på en tisdagskväll. Och jag som inte ens frivände idag, däremot gjorde jag det här:
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 115 / 117,5 / 120 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 125 / 120 / 125 kg
Sen avslutade jag hela paketet med excentriska tåhävningar och tre gånger 60 meter för att springa bort det värsta slagget ur de gamla höjdhopparbenen.


Fem över 12 - 257 dagar…
20 november 2011 : Klockan 21:37

I sex tävlingar i min karriär har jag stannat på 203 cm. I 391 tävlingar har jag hoppat högre än så. Ändå kände jag mig riktigt nöjd med att få med mig 203 cm hem från Våxnäshallen denna förmiddag.

Bara för att så kan vi väl gå igenom de där sex 203:orna då.
Den första innebar distriktsrekord, klubbrekord och personbästa utomhus när det noterades i Sollentuna i juni 1992. Men eftersom jag i mars samma år klarat 209 cm inomhus brydde jag mig inte över hövan om att det var alla dessa typer av rekord. Senare samma sommar blev det 206 cm som högst – som än idag står sig som distriktsrekord för Värmland och klubbrekord för Kils AIK i pojkar 16.

Den andra var inomhus-DM i december samma år. Inte heller något att yvas över när det hände. Jag vann tävlingen men avslutade den med att springa under tre gånger om på 205 cm. Mest minnesvärt för att min klasskompis på gymnasiet, Tobias Björling, klarade 200 cm för första gången. Vi bör för övrigt ha varit en av ytterst få gymnasieklasser som tog studenten med tre stycken som hoppat minst 200 cm i höjdhopp.

Tredje gången var mitt första SM som senior. Inomhus i Malmö i februari 1993 och jag noterade min dittills sämsta placering i en tävling – delad elfteplats. Vann gjorde Patrik Sjöberg på 227 cm som var hallrekord tills jag raderade ut det sex år senare. Sen dess har det höjts i omgångar av mig och Linus Thörnblad upp till dagens 237 cm – från mitt sista inomhus-SM i Malmö.

Fjärde gången var på nationaldagen 1994 i Enskede. Jag hade ont som skam i hoppfoten och mäktade inte med högre än så. Men redan sex dagar senare svingade jag mig över 212 cm i Sollentuna och kvalade i och med det in till junior-VM i Lissabon. Insåg dessutom i skrivande stund att den där nationaldagen förmodligen haft en helt annan inverkan på mitt liv. Mig i allra högsta grad ovetandes då. Men det är en helt annan historia.

Femte gången det hände var SM-kvalet i Sollentuna 1995. Direkt från skogen i Kristinehamn och tre lumparveckor till Sollentuna och ett SM-kval. Ett hopp och sen var det klart. Förkyld som få och dagen efter i finalen blev det bara silver. Staffan Strand tog sitt första av tre raka SM-guld, jag tog mitt andra av tre raka SM-silver.

Sjätte och sista gången jag stannade på 203 cm var också det ett SM-kval. Denna gång i ett regngrått Växjö år 2001. Samma visa som sex år tidigare: Ett hopp och sen var det klart. Skillnaden var att jag var delad etta i Växjö medan jag varit delad trea i Sollentuna. Men framförallt så vann jag guldet dagen efter. Mitt fjärde av elva raka SM-guld utomhus när jag gled över 229 cm i svallvågorna av den fullständigt absurda kritik som riktades mot mig och Strand efter att vi blivit fyra och sexa vid VM i Edmonton ett par veckor tidigare.

Jag ska däremot inte gå igenom alla de 391 tävlingarna då jag hoppat högre än 203 cm, jag lovar.
Men jag stannade alltså på 203 cm på träningen idag. Mycket för att jag inte pressade mig för att försöka hoppa högre än så. Jag gjorde ett tiotal saxhopp och klarade 183 cm högst, 3 cm högre än förra söndagen, och följde upp med ett tiotal flopphopp och klarade således 203 cm som högst, efter att jag klarat 200 cm två gånger om.
Inte speciellt många hopp. Men hälsenor och vader och fötter och kropp behöver vänja sig vid belastningen som det innebär att hoppa och att hoppa mycket. Så jag tyckte att det fick räcka så idag. Dessutom kändes det riktigt bra och det är alltid skönt att lämna en träning med ett klarat hopp och med en skön känsla i kroppen och knoppen.


Sollentunas finest Kajsa Bergqvist, på hennes hemmaplan har jag noterat en tredjedel av mina 203-tävlingar…


The Affair…
20 november 2011 : Klockan 19:44

Söndagen den 9 mars 1997 hoppade jag min första mästerskapsfinal i seniorsammanhang. Det var inomhus-VM i Bercyhallen i Paris och inte en käft, i stort sett, visste vem jag var när jag kom dit. Något lite fler visste vem jag var när jag åkte hem.

Svensk friidrott var på väg på att bli het under andra halvan i nittiotalet. Vi var en ung generation på väg upp, men speciellt mycket uppmärksamhet fick vi inte. Vintern 1997 fick jag mitt första internationella genombrott genom att jag besegrade ett antal meriterade hoppare vid en inomhusgala i norska Stange och fyra veckor senare tog jag 230 cm för första gången.

Tävlingen i Stange var märklig på många sätt. Inte minst för att de två som var med mest som utfyllnad i ett meriterat startfält kom att göra upp om segern i en lång omhoppning. Det är faktiskt enda gången som jag rivit sju (!!) hopp i rad – men ändå vunnit en tävling, till exempel. Martin Buss, sedermera världsmästare i Edmonton 2001, kom tvåa bakom mig. Och dessutom slog jag fyra OS-finalister från Atlanta ett halvår tidigare. Däribland Steinar Hoen och Dragutin Topic.

Tre veckor efter Stange tog jag mitt första SM-guld inomhus när jag klarade 226 cm med lätt darr på ribban i tredje och sista försöket i Malmö. Det innebar dessutom att jag klarade kvalgränsen till den vinterns inomhus-VM som alltså arrangerades i Paris ytterligare tre veckor senare.

Väl där vräkte jag mig över 227 cm i första försöket i kvalet, slet av mig linnet och juckade i otakt på höjdhoppsmattan. Något som väckte de svenska tidningarnas intresse och nästa dag var jag stekhet i både Aftonbladet och Expressen. I finalen tog jag en rövare och stod över 229 cm – och var sen riktigt nära på 232 cm i första försöket. Ett hopp som räckt till medalj om jag klarat, men nu fick jag nöja mig med delad åttondeplats tillsammans med Steinar Hoen istället. På kvällen hamnade vi på Buddha Bar, hette det nog, där bland annat tidernas kanske största pojkband, Backstreet Boys, befann sig samma kväll.

Vad jag inte visste då var att min litteräre hjälte Jack Reacher gick lös i Carter Crossing, Mississippi samma helg. Den sextonde boken i serien, The Affair, om den före detta militärpolisen utspelar sig nämligen som en prequel, som det heter på svenska, till den första boken Dollar. Vi får följa Reacher på hans sista uppdrag som militärpolis när han skickas ner till en håla i närheten av en stor armébas för att, under cover, hjälpa till att lösa mordet på en ung kvinna.
Det här är den första boken i serien som jag läser på engelska – och just nu finns inga fler böcker i serien – och även om jag kanske tappar ett och annat ord och några förkortningar här och var så är det ett härligt flyt i det skrivna språket också i original. Något som dessutom gör att jag får ge en eloge till den som översatt de andra böckerna i serien till svenska.
Men just nu är det alltså slut på Jack Reacher och Lee Child för ett tag och jag har en känsla av att det är David Nicholls som står på tur på läslistan nu.


Jag och Jack Reacher har avslutat vår tioåriga affär, för den här gången…


Fem över 12 - 259 dagar…
18 november 2011 : Klockan 22:03

Sitter och slötittar på Skavlan i vanlig fredagsordning. Ett program där jag aldrig varit gäst, trots att en helt annan SVT-medarbetare twittrade om att jag varit med i 120% av den statliga televisionens program de senaste två åren. Snacka om att han anser att SVT har ett synnerligen tunt programutbud.

Man kan få veta mycket intressant om sig själv om man bara surfar runt lite på nätet. Men vi ska inte ta den diskussionen vare sig här eller nu. Även om det är en intressant tanke att tänka var alla människor gjorde av all sin skit innan Internet kom.

Betydligt intressantare att fundera kring fenomenet Twitter som jag ärligt talat inte riktigt har förstått mig på. Men det kanske kommer. Jag förstår grejen vid till exempel en stor nyhetshändelse, att det är ett bra ställe att följa vad som händer och det snabbare än vad tidningarna hinner uppdatera. När flygplanet med Stefan Liv ombord kraschade tidigare i höstas var det via Twitter jag följde händelseutvecklingen.

Men rent dagligdags känns det än så länge sisådär intressant och givande. Å andra sidan beror det väl på hur många följare man har och hur många man själv följer. Ju fler, desto bättre, inbillar jag mig. Även om jag kan ha fel. Är det kvantitet före kvalitet, eller är det tvärtom. Det kanske i sin tur beror på hur mycket man själv lastar in av tid och energi på det. Det finns ju en twittertopp till exempel.

Av de 961 twittrarna i Karlstad finns 381 listade och jag är inte bland dem. Å andra sidan kanske jag är för ny för att vara med eller så måste man anmäla sig någonstans. Eller så är det något annat system som jag inte har en aning om hur det fungerar för att komma med. Men det kanske ger sig om det skulle visa sig vara intressant framöver.
Men en sökning på mitt twitternamn ger vid handen att jag ligger på 657:e plats vad gäller inflytande, alltid något. Dock redan uppe på 42:a plats vad gäller antalet followers och jag inser redan nu att den här typen av statistik gör att jag snart kommer lära mig att älska Twitter.
Shit!!

Nåväl. Det finns ju en annan sak som känns viktigare att stiga i graderna inom. Och det är höjdhoppet – igen.
Vila igår och vila imorgon och lätt träning idag. Förr om åren skulle jag ha definierat dagens träningspass som ett rehab-pass. Nu för tiden skulle jag nog kalla det för ett rehab-pass.
Allt för att ordna till hälsenorna lite till och för att orka med att göra fler höjdhopp på söndag än i söndags.

Så dagens träning då:
Explosiva step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 70 / 70 /70 kg
Fotstyrka
3x60 meter genomblödningar
Excentriska tåhävningar, 3x15 per ben
3x60 meter genomblödningar
Mer löpning än jag mäktat med på länge och dessutom skönt att få gå igenom fötterna ordentligt. För trots allt, min vänstra fot är inte bara en film jag inte sett med Daniel Day-Lewis, det är dessutom mitt absolut viktigaste arbetsredskap.


Fem över 12 - 261 dagar…
16 november 2011 : Klockan 21:35

Det är full fart på Karlstads universitet denna vecka och själv är jag moderator och konferencier för både det ena och det andra. Måndag och tisdag ägnades åt Karriärveckan och dagen och morgondagen ägnades åt SVEBI.

För alla som inte vet vad SVEBI betyder så utläses det som Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Varje år konfereras det och i år är det Karlstad och vårt vackra universitet som står som värd. Precis som vi, eller snarare de, gjorde hösten 1999 som nykläckt universitet.

För tre år sen gjorde jag och Christian Augustsson en insats för SVEBI i Örebro – och i vanlig ordning drog vi över tiden. Men det var trevligt ändå. Hann med att föreläsa i Stockholm, Örebro och Stockholm igen inom loppet av två dagar. Vi var effektiva på den tiden båda två. Det är vi nog fortfarande ibland å andra sidan.

Idag var i alla fall jag effektiv eftersom jag smet iväg halvvägs in i konferensen och stack och tränade istället. Å andra sidan hade jag redan gjort mitt så dags, så det var nog ingen som saknade mig. Förutom nämnde Augustsson då som försökte få mig fotograferad till ett helt annat sammanhang. Men då hade jag fullt upp med att hoppa över och bredvid häckar istället.
Får kamma mig extra noga för fotografering imorgon.

Om jag å andra sidan varit tillräckligt effektiv hade jag hunnit göra en annan efterlängtad sak idag. Men det hanns inte med. Alltså får mitt hårklippande vänta ett tag till. Har ju å andra sidan bara klippt mig en gång de senaste tretton månaderna, så det är ju inget som brådskar direkt.

Så jag tog mitt långa hår, flydde till Våxnäshallen och hoppade i joggingskorna, tog fram lyftarskorna och det ena paret höjdskor – och sen körde jag på:
Frivändningar: 5 gånger tre lyft á 85 / 90 / 92,5 / 90 / 85 kg
Halva benböj: 5+5+5+3+3 explosiva lyft på 120 / 130 / 140 / 150 / 160 kg
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Sen excentriska tåhävningar, 3x15 på båda benen, och 5x20 sit ups. Något som precis som igår gjorde både ont – och gott.

Nu ska jag bara försöka trycka in ett pass till innan söndagens höjdhoppande. Men framförallt ska jag fortsätta ta hand om mina hälsenor som börjar bli samma följetång här som de är på riktigt.


Fem över 12 - 262 dagar…
15 november 2011 : Klockan 22:57

Så fick jag då till slut ge mig in i djungeln jag också. Twitterdjungeln alltså. Jag har funderat på det ett tag, blivit uppmanad att göra det ännu längre. Så i morse skapade jag mig ett konto och tänkte att jag skulle smyga runt lite och lära mig hur det funkar. Det höll i ungefär tre minuter.

Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt fattat grejen med Twitter. Men jag misstänker att jag kommer att fastna i det på samma sätt som jag fastnat i andra träsk såsom Facebook och Wordfeud och så vidare.

Efter att jag skapat mitt konto och mest bara tänkt ha det där i lugn och ro en stund frågade en arbetskamrat, halvt på skämt, halvt på allvar, om jag inte skaffat mig twitter än. Och då halkade det ur mig att, jo, jag gjorde det precis nyss. Hon blev, till sin egen stolthet, min första följare, och sen brakade det loss. Knappt 300 när det var läggdags tretton timmar senare.

Min allra första tweet var otroligt genomtänkt:
”Jag twittrar, alltså finns jag…”
Sen hade jag ingen som helst aning om hur jag skulle gå vidare efter det. Men det löste sig ganska fort. Och när Sverige hade fullt sjå med att förlora mot England (vars målvakt hade en tröja som var lika anskrämlig som de svenska var snygga) så gav jag mig hän i twitter-flödet och dess mysterier. Och som sagt, jag lär fastna.

Mitt i allt detta – och under tiden passerade jag drömgränsen 240 followers – så hann jag med att besöka Våxnäshallen. Som planerat ökade jag vikterna och minskade repetitionerna i en liten, liten, liten toppningsfas för att se var jag hamnar framåt årsskiftet. Bortsett från fortsatt magont och hälsenevärk så kändes det nästan skamligt bra – vilket är oroväckande på sitt eget sätt…

Heldjupa benböj: 5 serier á tre lyft på 105 / 110 / 112,5 / 115 / 117,5 kg
Ryck: 5 gånger tre lyft á 65 / 67,5 / 70 / 67,5 / 65 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 115 / 120 / 125 kg
Sen en rejäl genomkörare av mina hälsenor med gamla hederliga excentriska tåhävningar. Gjorde ont, men gjorde gott om man säger så.


Me, myself and twitter…


Fem över 12 - 264 dagar…
13 november 2011 : Klockan 20:47

Så var det då dags idag. Dags att putsa upp höjdhoppsskorna, stoppa i iläggssulorna, knyta dem så hårt att fötterna somnar och hoppa höjdhopp igen. Första gången på länge som jag hoppar höjdhopp med ett bestämt mål i tankarna. Det gjorde ont som fan, men det kändes bättre än jag vågat hoppas.

Vi börjar väl från början. Senast jag hoppade höjdhopp något så när seriöst får väl sägas vara i TV3:s Superstars sommaren 2010. Då tog jag 215 i ett tredjeförsök med darr – och sen hoppade jag inget mer. Vilket innebär att jag klarat mitt senaste hopp på Stockholms stadion, bara en sån sak.

Men sen tog en ”satsning” på Vasaloppet över och säga vad man vill om längdskidåkning – det är inte befrämjande för höjdhoppsformen. Jag hoppade lite tafatt under våren efter mina nio mil från Sälen till Mora, men fick det aldrig att fungera riktigt och framförallt funkade det inte alls med lång ansats. Så jag la ner projektet, som inte ens var något projekt, och började ägna mig åt enbart fotboll under sommaren istället.

Men för sex veckor sedan drog jag igång ”Projekt Veteran-SM och kanske mer än så” som jag just i detta ögonblick döpte det till. Jag har inte riktigt kunnat lägga den grund jag hade tänkt mig eftersom jag missat en vecka på grund av sjukdom och en del annan träning på grund av ont i magtrakten. Men planer är i grund och botten till för att hållas och hade jag bestämt mig för att hoppa höjd efter sex veckor så var det idag som gällde.

Alltså plockade jag bara upp höjdskorna ur väskan bland alla de specialskor som ligger i den. Alltså värmde jag upp för att göra mig redo för att hoppa höjdhopp. Alltså snörade jag på mig skorna och satte igång.

Jag hade, kort sagt, överjävligt ont i hälsenorna och magen kändes inte heller bra. Så jo, det får nog bli ett samtal till Sjukgymnasternas sjukgymnast imorgon och se om hon fortfarande vill veta av mig.

Men hoppas skulle det och hoppade gjorde jag. Och passet kan sammanfattas med tre sifferkombinationer: 76,3, 180 och 200.
Det första är vad vågen visade, vilket fortfarande är för mycket, men det är samtidigt bra mycket mindre och bättre än de 78,8 kg som jag vägde 1 oktober och dessutom här om dagen. Jag har aldrig blivit klok på min vikt och är det inte nu heller. Men kan jag tappa ett par tre kilo till så är det helt okej.
Det andra är hur högt jag hoppade i sax. 180 cm är helt ok. Inte superhögt, jag har trots allt hoppat 212 cm som allra högst, och dessutom har jag genom åren blivit allt bättre på att saxa högt på ren råstyrka – till skillnad från flopp där jag behöver fart för att hoppa högt. Men att saxa 180 cm idag hade jag inte räknat med, så det är bara att tacka och ta emot. Det finns någonstans i bakhuvudet en tanke om att det vore kul att göra 200 cm i sax minst en gång till i livet. Första gången jag gjorde det var årsskiftet 1998-99, antingen på nyårsafton eller också på nyårsdagen.
Den tredje siffran är hur högt det blev i flopp, alltså 200 cm. Det hade jag inte heller räknat med att göra. Dels har jag inte hoppat högre än så sen i april, dels gjorde det ont mest överallt och dels kändes det segt till att börja med. Men efter ett par knappa – och en grov – rivning så träffade jag rätt och gled över. Alltid en skön känsla att kunna göra det så här nästan 20 år efter att jag gjorde det för allra första gången.

Positivt är höjderna, både 180 och 200 är högre än jag vågat hoppas, och att känslan var riktigt bra, för det var den inte när jag hoppade senast. Men å andra sidan har jag alltmer börjat tänka och resonera som en höjdhoppare igen och höjdhopp är i mångt och mycket en mental sport, så är det bara. Negativt, förstås, att det gör ont, men det är å andra sidan relativt enkelt, tror jag, att råda bot på.

Så nu är det bara att kämpa vidare mot högre höjder. 264 dagar, nästan 38 veckor, kvar till VSM i Kil. Så om jag bara orkar höja mig en centimeter i veckan kan det bli en bra sommar…


Så här högt har jag hoppat, det gjorde jag inte idag. Däremot hoppade jag där bilden är tagen idag och det gjorde jag inte när jag hoppade 240 cm.


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Siffrornas magi…
13 november 2011 : Klockan 13:20

Igår var det 11-11-11, alltså den elfte i elfte elva. Så många fler ettor kan det inte bli i ett datum och på den tiden det var två till var det nog ingen som egentligen hade någon större koll på att det var det. Däremot har siffror och deras magi har alltid fascinerat mig.

En ögonblicksbild från ett kök i Forshaga för nästan 30 år sen.
Familjens yngste, och på helgerna morgonpiggaste, medlem sitter på sin pappas stol med en miniräknare framför sig. Han upphör aldrig att förundras över de beräkningar han genomför. Att 123+987 blir 1110, att 456+654 blir samma sak, att 147+963 och 258+852 också ger samma slutresultat. Det funkar på diagonalen med, 159+951 och 753+357 ger också det 1110 som svar.

Det var naturligtvis ingen världsomvälvande upptäckt jag gjorde där vid köksbordet i unga år. Inget ingen upptäckt före mig, inget som gav något nobelpris eller så. Allt jag gjorde var att leka med siffermenyn på en helt vanlig miniräknare och tryckt in siffrorna i ordning och åt olika håll. Det är också här man kan tycka att det är värt att ägna en minut eller två åt att fundera på varför en mobiltelefon har siffrorna 1 2 3 i den övre av tre rader medan en miniräknare har dem i den undre.

Sådär.
Då har vi alla funderat färdigt på det, inte nått något resultat och kan glatt gå vidare.

Siffror har alltid varit min grej. Mycket mer än bokstäver. Jag älskade matten i skolan och tävlade redan på lågstadiet om att ligga längst fram i matteboken. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har, förstås, läst två terminer statistik på universitet. Jag har varit hej och du med plus och minus, ekvationer och derivator, median och medelvärden så länge jag kan minnas.

En av mina favoritfilmer är For love of the Game med Kevin Costner i huvudrollen som legendarisk baseballspelare. I en scen frågar hans dejt för kvällen, hon blir mer än så sen, om han förlorar ofta. Han konstaterar krasst att han förlorat 134 gånger. Hon höjer på ögonbrynen och undrar förvånat om han verkligen räknat dem. Varvid han svarar att de, alltså baseballspelare och supportrar, räknar allt.

Baseball är ingen stor sport i vare sig Forshaga, Värmland eller Sverige. Annars inbillar jag mig att den passat mig utmärkt. Å andra sidan är ju friidrott också en sport som bygger på siffror och absoluta tal på både längden och tvären. För medan man kan vara bäst på plan men ändå förlora i en lagsport så är det den som hoppar högst för dagen som vinner en höjdhoppstävling. Det finns en skön enkelhet i det och det finns en massa saker man kan räkna på och fastna för.

Jag hade mycket konstiga grejer för mig inför tävlingar förr om åren. I och med att jag läste en hel del böcker på mina resor runt om i världen, eller mest Europa om jag ska vara ärlig, brukade jag kvällen före tävling se till att sluta läsa efter rätt sida.
Det fungerade dock bara tre gånger.
I Eurajoki 1998, i Arnstadt 2003 och i Aten 2008. De tre gångerna slog jag igen boken efter att ha läst 233, 236 respektive 237 sidor. Men det blev personbästa varje gång i alla fall.

Det var mycket sånt där på den tiden. Det var hotellrum och nummerlappar, det var kölappar på posten och klockslag, det var kvitton och registreringsskyltar på bilar.
Eller platser på tåg. Just nu sitter jag till exempel i vagn 2 på plats 37.
Det var en ständig lek med siffror i jakten på högre höjder och bättre resultat. Det gällde bara att inte ta det alltför allvarligt. Inte minst som det allt som oftast var saker som jag själv inte kunde råda över. Men det kunde förstås slå fel också.

Vid inomhus-VM i Japan 1999 till exempel. Dit kom jag, pappa och sjukgymnasten Inger Karlsson senare än övriga truppen till Japan på grund av flygtrassel. Vi fick tre nycklar stoppade under näsan och fick välja rum. Jag tog naturligtvis den med nummer ett på, jag ville ju vinna tävlingen. Men vad ingen berättat var att Inger var registrerad att bo i det rummet. Så de som ringde och sökte mig hamnade istället på hennes rum, där det av tradition alltid rört sig väldigt många människor i jakten på sällskap eller behandling.
Är man ensam på en friidrottstävling kan man alltid dra sig till sjukgymnasternas eller läkarnas rum, där finns det alltid folk.
För att kunna prata ostörd i telefon fick jag dra in både den och mig själv till toaletten istället. Gav jag konstiga svar på eventuella intervjuer under det där mästerskapet kan det alltså mycket väl ha berott på det.


November på olika håll
November – Svensk hårdrocksgrupp
Novemberkåsan – Klassisk endurotävling
November rain – Låt med Guns N’ Roses
Novembergruppen – Konstnärsgrupp
Novemberförfattningen – Danmarks konstitution 1863
Novembertraktaten – Fördrag under Krimkriget
Novemberkaktus – En växt
November-klass – Sovjetisk typ av atomubåt
November – Film med Courteney Cox


Vad jag älskade – Siri Hustvedt
Konsthistorikern Leo Hertzberg – tillika bokens berättarjag under de 25 år den sträcker sig över – köper en tavla han förälskat sig i. Han söker upp den helt okände konstnären och deras första möte blir början på en livslång vänskap. Banden knyts allt starkare när de kommer att bo i samma hus och blir fäder till varsin son. Men en tragedi väntar runt hörnet och tillvaron förändras.
Man får vara ytterligt tacksam mot dem som tipsar en om böcker ibland! Det Chick lit-doftande omslaget var som gjort för att skrämma bort vem som helst. Men lika lite som man ska döma hunden efter håren ska man döma boken efter dess omslag. Det är en fascinerande och fantastisk läsupplevelse Siri Hustvedt bjuder på från första meningen och nästan hela vägen hem… För slutet känns kanske lite tillrättalagt och oengagerande, men det förtar lyckligtvis inte helheten!


Forshaga – den 9 november 1989
Det skulle egentligen inte ha kunnat hända och ingen är väl egentligen säker på vad det var som fick det att hända heller. Men just den där kvällen föll symbolen för det delade Europa efter många, långa år. Jag var bara tretton och ett halvt år men hade alltid känt en viss aversion mot Östeuropa – mest för att Sovjet alltid krossade oss i ishockey och en massa andra idrotter – och det kändes fullständigt osannolikt att hela systemet var så lätt att välta över ända. Samtidigt visade den där kvällen på människors samlade kraft och Berlinmuren rasade, krossades och föll. Jag såg storögt på hemma framför TV:n. Många år senare tävlade jag i Berlin och hade turen att bo på ett hotell strax intill Brandenburger Tor och Unter den Linden och kunde vandra på mark som är historisk – på både gott och ont.


Det går inte att komma ifrån vilken karaktär och alldeles speciell typ av person han är. Men TV just nu blir inte mycket bättre än när Leif GW Persson pratar på med sin släpighet och självironi i Veckans brott på tisdagarna.


Det är ingen höjdare att börja prata om Melodifestivalen redan i november. Men det faktum att Björn Ranelid ska vara med höjer ju onekligen temperaturen avsevärt, trots att det är tre månader kvar.


Patrik Bodén beskrev en gång elitidrott med orden: Skulle man vakna upp en morgon utan att ha ont skulle man väl tro att man var död. Mina hälsenor bevisar just nu varje morgon att jag fortfarande lever.


Det är inte bara jag som gillar att bolla med siffror…


Fem över 12 - 265 dagar…
12 november 2011 : Klockan 18:02

Samtidigt som världen känns så stor så stor för Lasse, Lasse liten så är den ibland inte alls speciellt stor visar det sig.

För många herrans år sen, typ närapå tio i alla fall, bjöd Elite Stadshotellet i Karlstad på gratis semlor i samband med en fettisdag. Eftersom jag hade en vag sponsordeal med hotellkedjan så var jag där och visade upp mig och frös och åt semlor. SVT:s Värmlandsnytt, eller vad det kan ha hetat på den tiden, var där och gjorde reportage. Solastatyn fick hålla i en semla, vilket borde passat den gamla servitrisen, och reportern som, visade det sig, hade sitt ursprung i Brasilien var kreativ nog att jämföra fettisdagen i Sverige med karnevalen i Rio.
Kanske en orättvis jämförelse egentligen. Och då inte i första hand för brassarna.

För mig kändes det som ”another day at the office”. Ännu ett reportage i TV som inte i första hand berörde höjdhoppandet men som ändå var kopplat till det. Precis som allt annat jag har gjort i hela mitt vuxna liv, typ.
För reportern var det första dagen på jobbet och mig veterligen korsades inte våra vägar fler gånger i de sammanhangen.

Förrän tidigare i höstas när hon plötsligt dök upp på Karlstads universitet för att styra upp vår stora arbetsmarknadsdag Hotspot. Jag erkänner dock rakt av att jag inte hade en aning om att det var hon förrän hon berättade det för mig och jag erkänner dessutom lika rakt av att jag inte skulle ha kommit ihåg det där reportaget heller förrän hon påminde mig. Jag börjar inte bara bli gammal och få gråa hår, jag börjar dessutom få ett alltmer selektivt minne. Men det är ju sådant som brukar drabba gamla höjdhoppare har jag märkt genom åren.

Vad har nu allt det här med saken att göra egentligen?
Jo, för det var så här att här om veckan frågade Brasilianskan om jag kunde ställa upp på ett hörn när hennes man skulle arrangera en svensexa. Och varför inte. Nog är det bättre att en blivande brudgum hoppar höjd än går på strippklubb. Eller vad man nu gör på svensexor, jag vet inte, jag har aldrig varit med på någon mer än i den form jag var det idag.

Det har jag däremot varit en gång förut och lyckligtvis var det inte samma brudgum den här gången och lyckligtvis slog inte blixten ner nu. För det var, märkligt nog, vad som hände förra gången. Man har ju hört talas om den där blixten från en klar himmel, men att det kunde ske på riktigt hade jag aldrig trott. Inte förrän den där svensexan på Sannerudsvallen i Kil.
Vill minnas att det var sommaren 2003, men vi vet ju hur det är med minnet, när jag, pappa och en av hans andra adepter var nere och hoppade och ner kom, som planerat, ett svensexegäng med den blivande äkta mannen iklädd klassisk Gert Fylking-rosa träningsoverall. Hoppande tog vid och det gick väl som det gick, men medan vi stod där och snackade under en klarblå himmel och således strålande sol så small det plötsligt till av något slags elektrisk urladdning som liksom drog tvärs över arenan. Det var gjort på en tiondels sekund, den träffade ingen av oss, men vi blev lika chockade allihop. Exakt vad som hände vet jag inte än i denna dag, men jag inbillar mig att det var en sjuhelvetes tur att ingen av oss stod i vägen utan att det small till mellan de två grupper vi stod uppdelade i när vi pratade.

Idag slog inga blixtar ner utan allt gick städat till. Den giftaslystne klarade 135, Brasilianskans man kunde inte hålla sig utan tog 145 och några av de andra grabbarna (varav en med diskbråck, sprucken menisk och en lindad axel…) hoppade friskt. Men jag inbillar mig att de kommer döva eventuell smärta på icke-medicinsk väg senare under kvällen. Annars är de välkomna att hoppa höjd med mig imorgon.
För imorgon är det då slutligen dags. Att det är fars dag och min namnsdag finner jag totalt ointressant. Det som gäller är att knyta på mig höjdskorna igen och se hur högt det bär. Jag räknar dock inte med några högre höjder eftersom, och nu tar jag alla ursäkterna på en och samma gång, hälsenorna värker, magen gör ont, jag har inte hoppat sen i somras och jag är dessutom duktigt nerkörd träningsmässigt. Sådärja, ska vi sikta på strax under 200 imorgon kanske.

Dagens tränande innan svensexeriet gick bra, körde ryck och frivändningar och orkade med att höja mig ytterligare en nivå sedan senast:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 57,5 / 60 / 62,5 / 60 / 57,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 82,5 / 85 / 87,5 / 85 / 82,5 kg
Framförallt nöjd med en femma i ryck på 62,5 kg – och dessutom kändes det lätt.
Tanken är att jag ska köra lite mer kvalitet i träningen från och med nästa vecka. Lite färre lyft, lite färre hopp, lite tyngre vikter och högre häckar.
Bara att hoppas att det inte blir som de vackraste och klokaste planer för både möss och människor….


Värt att dö för…
11 november 2011 : Klockan 16:02

Första, och de facto enda, gången jag besökte Sydkoreas huvudstad Seoul så blev det fel. När jag i ösregn klev av flygbussen in till stan så trodde jag, med ledning av kartan i min hand, att hotellet låg rakt framför mig. Det gjorde det inte, det låg rakt bakåt. Efter den så kändes hela staden bak och fram. Av någon anledning är det samma sak med Arlanda.

Sitter på tåget hem från Stockholm mot Karlstad efter en snabbvisit till huvudstadens stora flygplats och en träff med den tilltänkta svenska OS-truppen i London nästa år. Syftet var att presentera aktivas råd, vilket Mästerskytten från Bankeryd gjorde med elegans, och att föra fram mig som kandidat till IOK:s aktivas råd nästa sommar – med uppdrag för OS-gänget att dels rösta på och dels lobba lite för bland sina konkurrenter.
Kanske inte i samband med själva tävlandet på själva arenan dock, då har ju alla lite annat att tänka på, men i alla fall.

Men så var det ju det här med Arlanda. Jag vet inte själv varför, men jag har fått för mig en gång för alla att terminal 2 ligger längst norrut och terminal 5 således längst söderut på det bygget. Ändå är det ju uppenbart så att när man kommer med tåget in mot flygplatsen så ligger den första stationen, den som således ligger längst söderut eftersom Stockholm ligger söder om Arlanda, under terminal 2 och 3 och den andra stationen, som väl till och med heter Arlanda norra, ligger under terminal 5.

Jag har flera gånger konstaterat för mig själv att det ligger till på det här sättet och jag har upprepade gånger försökt få in i min träskalle att jag vänt flygplatsen upp och ner. Eller kanske inte upp och ner bokstavligt talat, men i alla fall bildligt utifrån en kartbild. Annars skulle det vara svårt för planen att lyfta eftersom de då skulle flyga in i jordens innanmäte istället för upp i luften. Ja, ni fattar.

Men idag var jag där igen och hade hela tiden känslan att jag gick mot norr när jag gick åt söder och vice versa. Nu spelar ju det här förstås orimligt lite roll eftersom jag aldrig behövt springa orientering på Arlanda, knappt någon annanstans heller lyckligtvis, men lite störande är det. Å andra sidan har jag en bekant som på samma sätt lyckats vända hela Gotland upp och ner och det kan onekligen bli lite besvärligare om man är ute och kör bil på ön. Lyckligtvis kan man ju bara köra ett visst antal mil fel, sen tar vattnet vid och man får vända, men ändå.

And now something completely different som Monty Python och hans glada cirkus körde med för att en gång för alla döda den typen av TV-övergångar.
Fick senaste svensköversatta Lee Child i mina händer här om dagen och läste ut den i en vit limousine igår. Det är den första bok jag någonsin läst ut i en limousine, vilket å andra sidan kan bero på att det är första gången jag åkte limousine över huvudtaget. Nu har jag dessutom skrivit ordet limousine fyra gånger inom loppet av tre meningar vilket känns som en nätt överdrift.
Boken som sådan höll vanlig Lee Child- och Jack Reacher-klass. Som den femtonde i ordningen har han ju lite att leva upp till för att behålla sitt rykte som den hårdaste, tuffaste, osårbaraste och schysstaste killen i stan. Han åker på rätt mycket stryk, men han röjer förstås upp röran i en amerikansk småstad och gör sig av med alla orosmoment för de stackars kuvade invånarna. Jag gillar Lee Childs sätt att berätta på, det är rappt och smidigt, det flyter på när man läser och jag vill gärna läsa ett kapitel till hela tiden. Eller en bok till. Därför har jag investerat 218 surt förvärvade och beskattade kronor på NK idag och köpt min första Jack Reacher-roman på engelska – The Affair.
På Pocketshop på Centralen kostade den bara 189 kronor visade det sig – senare på dagen.


För femtonde gången har den tuffaste killen i stan ordnat biffen…


Fem över 12 - 269 dagar…
8 november 2011 : Klockan 21:32

Så fick han då guldbollen igen, den store Zlatan Ibrahimovic. Och det är klart, ska man ge priset till Sveriges bäste manlige fotbollsspelare så kan man inte ge den till någon annan. Även om det är för sjätte gången och för femte året i rad.

På idrottsgalan 2008 satt jag mitt emot honom. Det var stort. Jag kunde inte låta bli att visa ett foto jag hade i mobilen taget sommaren innan på en då ännu inte treårig mig närstående nu sjuåring. Han hade Inters svart- och blårandiga tröja på sig.
Med Ibrahimovic på ryggen – såklart.
Jag inbillar mig att store Z tyckte att det var lite kul i alla fall.

I min gröna ungdom, eller snarare barndom, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag ville konstigt nog bli det i Italien. Konstigt av den enkla anledningen att jag aldrig har haft något direkt favoritlag i det landet. Visst tjusades jag var Milan i början av 90-talet, visst höll jag en extra tumme för Lazio när Svennis var där, visst tyckte jag det var kul när Zlatan målade för Juventus och Inter – och nu för Milan.
Men mitt hjärta har aldrig tillhört något italienskt lag.
Och även om jag håller på Barcelona i Spanien brinner jag inte fullt ut för dem heller.

Det är helt enkelt Liverpool som gäller. Utanför Sveriges gränser alltså. Inom dem är det i IFK Göteborg om vi ser till eliten och Östra Deje IK åtta dagar i veckan i övrigt.

Just nu pågår dock en intressant diskussion på Sveriges bästa fotbollsblogg – Erik Nivas och Simon Banks – länk till vänster någonstans. Det går ut på att välja ett annat lag än det man redan fått sig tilldelat. Ett lag som inte är något av de där som kan vinna ligan, ett lag som kanske inte ens spelar i den högsta ligan, ett lag som är en bedagad skönhet, som har en stolt historia, som sett sina bästa dagar men som fortsätter kämpa på.
Eller lika väl ett lag som aldrig vunnit något, men som fortsätter att kämpa på ändå.
Ungefär som ÖDIK alltså.

Har man någon gång spelat någon form av managerspel på någon form av dator eller spelkonsol har man en förmåga att fastna för den där typen av udda lag. På gamla hederliga Footballer of the year på C64 vann jag det mesta som kunde vinnas med Doncaster Rovers och har därför alltid hållit en extra tumme för dem. I skrivande stund ligger de sist i engelska näst högsta divisionen. På den tiden jag spelade C64 spelade de i fjärdedivisionen.
På en gammal upplaga av Championship Manager vann jag allt, allt, allt med ett suspekt italienskt lag som hette Bisceglie. En ort jag inte vet var den ligger och ett lag jag aldrig haft något slags koll på sedan dess. Men som sagt, italiensk fotboll var aldrig min grej – trots att det var där jag skulle bli proffs.
Kanske är det därför jag just nu ståtar med att ha spelat arton matcher i division sex och gjort ett mål i den divisionen.
Å andra sidan var jag ju i Lecco förra veckan och deras calcio-lag firar hundra år nästa år. Jag kanske skulle börja hålla på dem, bara för att. Problemet är bara att jag var för dumsnål för att köpa en matchtröja i supporterbutiken.

Men även om jag aldrig blev, eller blir, någon bra fotbollsspelare så har jag ju hoppat hyggligt högt genom åren. Ett steg i detta höjdhoppande var ett evigt hoppande över häckar. Så också idag inför nästa års höjdhoppande och fotbollsspelande.
Jämfotahopp: Tio gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda: Tio gånger två häckar á 106,7 cm
Mothopp mellan två plintar, 80 cm och 83 cm: Tre gånger tolv hopp.
50+40+30+30+20+36=206 hopp allt som allt.
Hoppen kändes riktigt, riktigt bra. Hälsenorna kändes bra mycket sämre.
Men så är det ju november också.


Från Footballer of the year i slutet av 80-talet till sist i engelska andraligan just nu, Doncaster Rovers…


Fem över 12 - 271 dagar…
6 november 2011 : Klockan 21:45

En av mina inte helt kända och smått värdelösa talanger är att jag kan vifta på öronen. Jag kan fladdra med näsborrarna också, men det är inte lika intressant för just det här inlägget. För nu skulle det handla om öron i allmänhet och elefantöron i synnerhet. Nämligen Dumbos.

Det var längesen jag såg den nu, men ikväll hände det igen och jag fick dessutom introducera en nybliven sjuåring för den – Disneys film om den flygande elefanten. När jag var i ungefär samma ålder som han är nu så hade jag dels en ganska sönderbläddrad bok om Dumbo och jag hade dessutom en liten gul och gosig elefant som sällskap i sängen – som förstås hette Dumbo den med. Nu mer bor elefanten i en gammal glasvas ute på mitt kontor och boken ligger förmodligen kvar hemma hos mor och far. Men med andra ord har jag alltid haft en speciell relation till den lilla flygaren från Disneyfabriken.

Filmen som sådan var kortare än vad jag minns den. Å andra sidan är sekvensen när Dumbo och musen Timothy druckit champagne evighetslång. Dessutom kan man ju undra om det är från just den sekvensen i filmen – som hade premiär redan 1941 – som uttrycket ”rosa elefanter” kommer ifrån.

Så långt om öron och elefanter.
Nu över till dagens träning.
Blev inget av med tränande i Italien, trots att jag hade en del tid över och träningskläder med mig. Så efter en hel del latande så var det småsegt att komma igång i morse och vågen visade lite för mycket igen. Men jag kände mig i alla fall stark och rev av min första femma i heldjupa benböj sen någon gång på våren 2008. Bara en sån sak. Det tar sig som pyromanen sa.

Dagens meny som serverades kring tiotiden i morse och knappt två timmar framåt:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 90 / 92,5 / 95 / 97,5 / 100 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 140 / 145 / 150 / 155 / 160 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 105 / 105 / 105 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 110 / 110 / 110 kg
Avslutade sen med lite fotstyrka och magen kändes i alla fall bättre idag så snart kanske jag kan springa normalt igen.


Riktigt så stora öron har jag inte, men vifta på dem kan jag, fast inte flyger jag högre för det…


Campione…
6 november 2011 : Klockan 14:52

Man kan ägna söndagseftermiddagar åt olika saker. Som till exempel att lösa ett kvardröjande mysterium om vilket land man egentligen befann sig i när man åt middag i fredags.

I torsdags morse hoppade jag in i en taxi, tog mig till KSD Arprt och vidare till Arlanda, där mötte jag upp ett stycke annan olympisk mästare och vi klev på ett plan till Zlatanland, alltså Milano, väl där blev vi inskuffade i en minibuss och körda en timme norrut till den för mig helt okända staden Lecco. Som så ofta när idrottsmän, eller i det här fallet föredettingar, är på resa var prio ett när vi kom fram att hitta mat.

Säga vad man vill om södra Europa, som ju norra Italien fortfarande får anses tillhöra, men vanan att stänga igen hela landet runt lunch är fascinerande. Lecco var minst sagt stendött vid tvåtiden, men vi lyckades i alla fall leta oss fram till en pizzeria och få oss lite mat där. Den självklara frågan vi båda ställde oss när vi satt där: Hur många gånger förut har det suttit två olympiska mästare vid samma bord på just den här pizzerian?

Å andra sidan kan det mycket väl ha hänt flera gånger bara under den dagen eftersom anledningen till att jag och Mästerskytten från Bankeryd befann oss just i Lecco var olympiska. Det var nämligen platsen för 6th European Athletes Forum under ledning av den Europeiska Olympiska Kommittén. Alltså var stan full av gamla olympier i olika former, färger och storlekar. Eller full och full, vi var väl en 40-50 stycken allt som allt. Min huvudsakliga uppgift var att vara bihang till Mästerskytten. Hans uppgift var, och är, att som ordförande i SOK’s aktivas råd bland annat vara med på den här typen av möten och träffar. Och eftersom jag aspirerar på att ta mig in i IOK’s aktivas råd i samband med London-OS nästa sommar var det här ett bra tillfälle att hänga på och skaka hand och säga hej för att lära känna folk och visa sig intresserad.

Fredagen ägnades åt att lyssna på hur andra aktivas råd runt om i Europa arbetar och vi lärde oss en hel del om hur man inte ska göra PowerPoints. Att skriva med liten vit text på ljusblå bakgrund är till exempel en ganska dålig idé om man när något slags förhoppning om att åhörarna ska se något av vad det står.

Sen var det middagen då. Vi skyfflades in i en buss vid halv åtta för att köras till Casino Campione. Och döm om min förvåning när vi plötsligt befann oss vid schweiziska gränsen. Döm än mer om min förvåning när vi inte passerade någon mer gränskontroll men tydligen ändå åt vår middag i Italien. Men ändå fick vi oss en gratiskupong på 10 Schweizerfranc att använda på casinot. Alltså var vi i Schweiz, men ändå i Italien och valutan var inte Euro utan Franc. Hade det inte varit fredag hade jag kanske orkat reda ut det redan då.

Men tydligen är det så här. Vid Luganosjön i Schweiz ligger exklaven (inte enklaven alltså, inte G-klaven heller, utan exklaven…) Campione (ej att förväxla med E-types låt med samma namn…) som tillhör Italien men som inte har några gränskontroller mot Schweiz. Alltså åkte vi över gränsen mellan Italien och Schweiz och där stod vi still en stund, men mellan Schweiz och exklaven fanns ingen bevakad gräns. Dessutom har området schweizisk moms och varuskatt och dessutom är valutan, voilà, Schweizerfranc.
Mysteriet löst, nu kan jag sova gott inatt också!


Det är så mycket bättre om man vet i vilket land man är när man äter middag…


Nattåg till Lissabon…
5 november 2011 : Klockan 17:05

När jag var liten, i vart fall mindre än jag är nu, och var i skraven mellan en- och tvåsiffrig ålder hade jag inga höga tankar om Portugal. Det var ett land jag inte visste speciellt mycket om, men jag visste tillräckligt. De hade nämligen Fernando Gomes.

I kvalen till fotbolls-VM i Mexico 1986 och fotbolls-EM i Västtyskland 1988 lottades Sverige i samma grupp som Portugal. I båda hemmamatcherna mot Portugal på Råsunda i Stockholm förlorade Sverige med 1-0. Båda gångerna gjordes målen av nämnde Gomes. Båda gångerna var detta en i allra högsta grad bidragande orsak till att Sverige missade att kvala in till mästerskapen. Av totalt elva mål i landslaget var han tvungen att göra två på bortaplan i kvalmatcher mot just Sverige. Att han gjorde fyra mot Malta kändes mer uthärdligt.

Så det var ju med mer än lite lidande som jag klistrade in portugiserna i mitt Panini-samlaralbum till Mexico-VM 86 istället för svenska hjältar som Torbjörn Nilsson, Stig Fredriksson och Thomas Ravelli. Till Västtyskland 1988 lyckades dock inte Portugal kvala in, men å andra sidan hade jag inget samlaralbum heller.

1994 besökte jag så Portugal för första gången och kunde konstatera att det inte var riktigt så illa som Fernando Gomes velat göra gällande i september 1984 och 1987. Men sjundeplatsen på junior-VM i landets huvudstad gjorde väl inte direkt att jag älskade stället heller. Den kärleken fick vänta tills i mars 2001.

1998 tilldelades den portugisiske författaren José Saramago Nobelpriset i litteratur och han kom att bli en av de första nobelpristagare jag läste när jag uppslukades av hans ”Historien om Lissabons belägring”. Samma bok låg nedpackad i väskan när jag lämnade Forshaga bakom mig den 8 mars 2001 för att resa till den stad där inomhus-VM i friidrott skulle avgöras tre dagar senare.

Nu blev det dock inte mycket läst, desto mer hoppat och jag knep min första av fyra VM-titlar inomhus. Fernando Gomes var glömd. Lissabon var en vacker och trevlig stad, Portugal var ett underbart land och bara av den orsaken tycker jag om att läsa böcker som utspelar sig i denna stad vid floden Tejo. Därav boken ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier.

Med tanke på att jag har hållit på och läsa den här boken i närapå två månader och den inte är mer än 380 sidor lång så säger ju redan det en hel del om vad jag tyckte om den. Historien om Raimund Gregorius, lärare i klassiska språk hemma i Bern, som plötsligt en dag möter en mystisk portugisisk kvinna på en bro i staden berör inte. Trots att hon med läppstift skriver ett telefonnummer i pannan på honom, trots att han bryter alla sina invanda mönster och lämnar allt han känner som sitt i den schweiziska huvudstaden och beger sig till Lissabon utan att kunna ett ord portugisiska så blir det aldrig riktigt intressant. Han knyter kontakter med alla människor som rörde sig runt en sedan länge död läkare, vars bok han helt oförhappandes köpt i en spansk bokhandel i Bern, och nystar upp en sedan länge glömd historia. Men det blir aldrig riktigt, riktigt spännande ändå. Trots ett och annat tänkvärt citat såsom: Om vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss – vad händer med resten?


Nattåg har jag aldrig åkt till staden, men väl flygplan med TAP (Take Another Plane) och spårvagn i själva stadskärnan…


Fem över 12 - 276 dagar…
1 november 2011 : Klockan 22:00

Det kan mycket väl vara så att Simpsons är världens genom tiderna bästa TV-serie. Mycket för att man aldrig någonsin vet var ett avsnitt ska ta vägen när man börjar titta. Dagens avsnitt som drog igång klockan åtta på sexan började med att barnen Simpsons bara fick äta persikor och slutade med att Lisa blev magiker. Genialiskt.

Annars kan man ju fundera lite över andra TV-program. I skrivande stund sitter jag och ser på Veckans brott med Leif GW Persson och den mannen är ju en karaktär för sig. Man bara måste älska honom. Dessutom har han skrivit ett par riktigt roande böcker som kan rekommenderas för den som vill läsa bra kriminalromaner.

Samtidigt på TV3 visas just nu Värsta pojkvänsakademien. Ett program jag aldrig sett och aldrig kommer att se. Hela idén med programmet är ju ärligt talat helt absurd. Om ens pojkvän nu är så bedrövligt dålig och hemsk att man måste skicka honom till en dokusåpa, i TV3, för att uppfostra honom måste det vara ett bra mycket bättre alternativ att dumpa honom än att skämma ut sig själv i nationell TV.
Bara ett råd från en gammal man.

Såg dessutom Sjuans Svagaste länken tidigare ikväll. Jag och Min evige roomie såg den canadensiska varianten under VM i Edmonton 2001 och vi var chockade över den galet bitchiga programledarinnan. Kajsa Ingemarsson i all ära, men hon är inte i närheten!
Vi slog dessutom fast att en sån frågesport aldrig skulle kunna funka i Sverige, just på grund av bitchigheten. Men nu, drygt 10 år senare, är den här. Återstår att se hur det går.

Denna tisdag var på sitt sätt historisk på ett helt annat sätt. Karlstads universitet, som ju råkar vara min arbetsplats till hälften, välkomnade idag sin fjärde rektor genom tiderna. Efter Lennart Andersson, Christina Ullenius och Kerstin Norén tog Åsa Bergenheim över rodret idag – efter ett kortare inhopp från den allestädes närvarande Thomas Blom förstås.
Känns bra, kommer att bli bra. Nu kör vi.

Dagen som idag bjöd dessutom på ett kortare träningspass i den kära gamla Våxnäshallen. Efter gårdagens fotbollskickande och utnämnande av Veckans brasse stod det skivstång på schemat idag, enligt följande matsedel:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 55 / 57,5 / 60 / 57,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 80 / 82,5 / 85 / 82,5 / 80 kg
Sen blev det inte mer idag.
Kändes bra att lyfta, men känner mig helt matt i handlederna fortfarande. Men det är väl som det ska vara.
Imorgon är det bara att ladda om för Olympic Day i Enköping.


Så kan det gå när för många småstenar ger sig på ett berg på en Olympic Day


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


En fråga om tid…
30 oktober 2011 : Klockan 14:32

När Usain Bolt vid OS i Peking lyckades slå världsrekord på 200 meter med två hundradelar var det naturligtvis någon rolighetsminister som var tvungen att fundera lite på vad han egentligen skulle göra med de där två hundradelarna som han just sparat in. Å andra sidan ägnar vi alla oss allt mer åt att spara tid för att hinna med ännu mer. Vilket bara gör att vi får mindre tid över till allt annat.

Att idrottsmän jagar hundradels sekunder hör idrotten till. Nu senast läste jag om skidskytten Björn Ferry som tränat in ett nytt sätt att ta på sig geväret vid skjutstationen för att komma iväg snabbare därifrån. Allt för att vinna en värdefull tiondel.
Jagandet av sparad tid kan dock ta sig helt andra uttryck. Gunde Svan räknade till exempel rent logiskt ut det snabbaste sättet att torka sig efter duschen.
Det han kom fram till var å andra sidan helt självklart i all sin enkelhet.
Man torkar sig uppifrån och ner. Vatten rinner nedåt. Om han skulle ha torkat fötterna först skulle han riskera att få torka dem två gånger eftersom de kunde hinna bli blöta igen medan han torkade resten av kroppen.
Det är sånt som idrottsmän sysslar med. Jagar tid. Tävlar med både sig själva och andra.
Precis som alla andra gör.

Vi bygger om vägar för att spara tid och får allt bättre bilar för att kunna färdas allt snabbare. Järnvägarna byggs om och uppgraderas för att tågen ska kunna köra allt snabbare på dem. Vi kokar snabbmakaroner eller snabbnudlar för att vi inte orkar vänta på att koka vår pasta i tio minuter. Vi tycker nog egentligen att bryggkaffe är mycket godare än snabbkaffe, men vi hinner helt enkelt inte vänta på att bryggaren ska puttra klart. Långfilmerna på bio är inte lika långa nu som de var förr. I den kommersiella TV-världen är en halvtimme bara 23 minuter lång.
Vi skapar allt fler sätt att spara allt mer tid och den stora frågan är hur vi egentligen hann med allt vi hann med förr om åren.

Å andra sidan, handen på hjärtat nu, hur många satte sig vid sitt skrivbord varje kväll för femton år sen och författade trettio brev för hand. Brev som man nästa morgon lade på lådan och förväntade sig svar på med vändande post för att kunna gå vidare med det projekt man för tillfället höll på med.
Och vad gjorde människor på sina arbetsplatser innan man fick mejl att svara på hela dagarna?
Jag inbillar mig att det droppade in lite internpost då och då. Man kanske skrev ihop något brev på sin skrivmaskin, eller kanske till och med för hand, och slickade på ett frimärke och skickade iväg.
Fick man mer gjort då eller får vi mer gjort nu.
Nu när vi kan kommunicera med hela världen genom en knapptryckning. Vi kan hitta information på Internet på en grisblink (enligt somliga blinkar dock inte grisar alls) och blir irriterade (datastress är väl den korrekta termen) om det går för långsamt att ladda upp en sida eller, vilket gud förbjude, vi måste klicka på två eller kanske till och med tre länkar istället för bara en enda.

Men istället för att få tid över av alla dessa tidsbesparande åtgärder så hinner vi inte längre med någonting alls. Vi hinner inte avsluta det jobb vi påbörjat eftersom vi hela tiden blir avbrutna av mejl om saker som är viktigare. Vi hinner inte dricka upp den där koppen kaffe eftersom mobilen ringer och vi måste skynda till datorn och kolla upp en sak. Vi hinner inte ens gå på bio och se den där filmen som inte är så lång som filmer var förr eftersom det tar för mycket av den lilla tid vi har över. Fast det går ju att dricka kaffet framför datorn och äta lunchen där med. Den där filmen man vill se kan man ladda hem från nätet och se på datorn medan man slösurfar på mobilen, spelar spel på iPad’en, ser på nyheterna på TV med transparent text-TV för att hinna hålla koll på de senaste sportresultaten.
Det kallas multitasking med ett modernt ord. Förr kallade vi det för stress.

Man brukar ju säga att om man ska få något gjort ska man be någon som har mycket att göra om hjälp, de andra har inte tid. Ta den här krönikan till exempel. Den har jag visserligen skrivit själv, men den borde ha varit klar redan igår.
Men det var som vanligt, jag hann helt enkelt inte.
Jag hade för mycket annat att göra.


Världens nio högsta berg
Mount Everest – 8848 m
K2 – 8611 m
Kangchenljunga – 8586 m
Lhotse – 8516 m
Makalu – 8462 m
Cho Oyu– 8201 m
Dhaulagiri – 8167 m
Manaslu – 8156 m
Nanga Parbat – 8125 m


Berättelsen om Pi – Yann Martel
Piscine Patel - eller Pi kort och gott - växer upp på familjens djurpark i Indien. På grund av situationen i landet bestämmer sig familjen för att emigrera till Canada. Men båten som Pi, hans familj och många av djurparkens djur färdas med förliser och kvar i en livbåt blir Pi, en zebra, en hyena, en orangutang och en bengalisk tiger som lystrar till namnet Richard Parker. Sen följer en berättelse om överlevnad, tro, hopp och om livet självt. Det finns nog få böcker vars fram- och baksida tycks ha så lite med själva handlingen att göra, för jag fick i alla fall inte vad jag förväntat mig - å andra sidan är jag inte alls besviken på boken, snarare tvärtom! Det är en fängslande, fascinerande och tankeväckande historia som målas upp - och det är stundtals väldigt långt ifrån den fabel man kan få intrycket av då man tar boken i sin hand.


Aten – den 9 juni 2000
Ibland hamnar man i en serie av olyckliga omständigheter. Som till exempel när man ska resa till den grekiska övärlden för att hoppa höjdhopp och grekerna fyra år senare ska arrangera ett OS. Alltså bygger man en helt ny flygplats och slutar bry sig om den gamla. Men samtidigt orkar man inte göra om flygtidtabellerna. Så man lever kvar i det gamla som säger att det finns en fördel med att hålla folk kvar på flygplatsen länge mellan flighterna, eftersom det leder till att de handlar mer i taxfreebutikerna. Alltså hamnade jag i sex timmars väntan mellan två flygningar, på en flygplats där det bara fanns en enda öppen kiosk och inga andra butiker. Eftersom jag dessutom bytte flygbolag så hade jag inte kunnat checka in väskan hela vägen till Kreta och var därför tvungen att hämta ut den i Aten och eftersom det var så långt kvar tills jag skulle flyga från Aten kunde jag inte checka in väskan.
Moment 22 när det är som bäst.


Jag tyckte att han kört fast och mest tuggade på i samma spår som förut. Men de senaste veckorna har allas vår favoritnorrman Skavlan lyft sig en nivå i sitt pratshowande igen.


Det svänger fort i hockey. För två veckor sen var de kallare än kallast. Nu, fem raka segrar senare, har vårt kära FBK börjat klättringen uppåt i tabellen. Men som hetast ska de inte vara förrän i mars och april.


Jag har alltid trott att humorprogram på TV kallas just humorprogram för att de är roliga. Extra, extra på TV3 ägnar en halvtimme i veckan åt att bevisa motsatsen.


…jag har tiden, på min sida, tar min övertid i timmar…


Fem över 12 - 278 dagar…
30 oktober 2011 : Klockan 12:42

Det finns de, förmodligen de allra, allra flesta, som med säkerhet gränsande till visshet tror att förkortningen mvh bör utläsas med vänliga hälsningar. Eller möjligen med vänlig hälsning. Men det finns en kategori människor som tvingas utläsa det på ett annat sätt. Höjdhoppare.

Det där med just förkortningar kan vara svårt. Jag trodde till exempel länge att LOL skulle utläsas Lots Of Love och inte Laughing Out Loud. Nu har det här aldrig haft mer än rent akademiskt intresse i mitt liv, men ändå.
En närmare googling av förkortningen ger dock vid handen att man visst kan utläsa den som jag trodde från början. Det gäller förmodligen bara att ha koll på sammanhanget som man läser eller skriver den. Annars kan det rimligtvis köra ihop sig.

Fanns också en gång i tiden när jag inte visste vad XXX som avslutning på ett brev betydde och det är ju i alla fall teoretiskt möjligt att den okunskapen ställde till det för mig just då. Men med facit i hand så spelade det nog ingen som helst roll över huvud taget.

I det militära vimlade det av förkortningar av alla de slag. De allra flesta gick dock ut på att man plockade bort så många vokaler det bara gick ur orden. Karlstad blev Ksd, kanske inget konstigt med det. Kristinehamn blev Krnhmn, vilket också kan klassas som hyggligt normalt och naturligt.
Problemet, eller kanske det mest fascinerande i alla fall, var nog det faktum hur fänrikar, löjtnanter och kaptener och allt vad de titulerades som i denna märkliga hierarki drabbades av samma sjuka när de pratade. Somliga hade helt glömt bort att det fanns vokaler i alfabetet. Det mest lysande exemplet på detta skulle hetat Jn Tdnb om han uttalat sitt namn på samma sätt som han högröd i ansiktet vrålade GVKT!!!

Nåväl.
Idag fick jag mig i alla fall en rejäl påminnelse om hur vi höjdhoppare normalt sett utläser akronymen mvh: Med värkande hälsenor!
Häckhopp i oktober har aldrig varit en fröjd och det var det inte idag heller. Just för att jag börjar närma mig något slags normaltillstånd i mitt tränande, vilket ju är positivt på sitt sätt, men negativt på ett annat. Men jag får helt enkelt tro på Henrik Dagårds gamla visdomsord: ”En öm hälsena går aldrig av.” Och han borde ju veta, hans ena hälsena har ju gått av en gång.

Dagens insatser för mig och mina ömmande hälsenor då:
Jämfotahopp: Fem gånger fem häckar á 100,0 cm och fem gånger fem häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Åtta gånger fem häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 106,7 cm
50+40+30+12=132 hopp allt som allt.

En helt okej söndag. Dessutom fick en mig närstående och nybliven sjuåring klara drömgränsen 100 cm för första gången i sitt liv. Bara en sån sak.


I love you, Ich liebe dich…
29 oktober 2011 : Klockan 20:28

Jag har aldrig vunnit på Olympiastadion i Rom. Faktum är att det är den arena där jag hoppat allra högst just utan att vinna. 236 cm vid Golden Gala 2005 medan ukrainaren Andriy Sokolovskiy bokstavligt talat fick på hela skiten och vann med 238 cm. I de tre föregående tävlingarna hoppade han 224 cm, 225 cm och 220 cm. I tävlingen efter klarade han 220 cm.

Men nu var det ju inte gamla ukrainare, eller God-damn-it, han är ju yngre än mig den gode Sokolovskiy, vi skulle diskutera.
Utan store Z.
Alltså Zlatan Ibrahimovic.

Den mannen slutar aldrig att imponera och fascinera.
Det mesta snacket de senaste dagarna har handlat om biografin som David Lagercrantz skrivit. Nämnde Lagercrantz hade en riktigt bra serie böcker på gång om Daniel Mill som löste brott i böckerna tre, där framförallt den andra boken hade en titel som kan vara en av de bästa boktitlarna i historien: ”Där gräset aldrig växer mer.”
Vi som är gamla nog att minnas tiden före konstgräs och slitstarkt naturgräs minns hur fotbollsplaner såg ut förr. Området framför mål var alltid söndertrampat och grusigt. Där växte inget gräs. Lagercrantz bok handlar om – en fotbollsmålvakt.
Just därför är titeln fan i mig helt genialisk.
Dessutom är boken riktigt bra, den bästa av de blott tre i serien om jag själv får välja.

I min recension av den har jag klippt ut följande citat som roade mig då och som roar mig nu:
...den handlade om några gubbar som åkte tillbaka i tiden och spanade in dinosaurier. Men killen som arrangerade de där tidsresorna krävde ordning och reda. Gubbarna fick bara gå på en utspänd stålmatta. De fick absolut inte trampa i naturen. Men en av killarna snavade förstås och klev på en fjäril, en liten ynka fjäril. När de kom tillbaka till vår tid hade Hitler vunnit kriget…

Vilket i sin tur påminner mig om filmen ”Butterfly effect” som väl ändå är Aston Kutchers största ögonblick i filmkarriären. Och det säger en kille som varken har koll på film i allmänhet eller på Aston Kutcher i synnerhet.

Exakt hur jag ska ta mig från Aston Kutcher till Zlatan Ibrahimovic vet jag faktiskt inte. Ännu mindre hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till Olympiastadion i Rom igen. För det var trots allt där som store Z imponerade ikväll igen. Med två mål för sitt AC Milan mot AS Roma.
Och till skillnad mot mig har Zlatan aldrig förlorat på den arenan. Däremot har han vunnit åtta gånger. Det är sju gånger fler än Patrik Sjöberg. Å andra sidan vann han VM där.

Men nu till saken, här är sex gånger Zlatan i plastbitar från ett danskt företag.


…ja, det borde varit en Zlatan i svensk landslagsdräkt också, men det var svårt att få ihop med allt gult…


Fem över 12 - 279 dagar…
29 oktober 2011 : Klockan 13:36

Det har ekat av tomhet här på hemsidan, bloggen, schloggen några dagar. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen – och lat, framförallt lat – för att skriva något. Men genom lite hjärt-lung-räddning och mun-mot-mun-metod så ska jag nog få liv i eländet igen. Bloggen alltså. Inte mig själv.

Har med alldeles för få upptänkliga medel bekämpat en förkylning den senaste veckan. Jag borde ätit apelsiner till C-vitaminerna sprutade ur öronen på mig, jag borde knaprat alvedon, ipren och barnalbyl tills magen strejkade, jag borde druckit hostmedicin, whisky och ingefärste tills jag storknade. Men inte ens whisky har jag druckit.

Istället har förkylningen nästan brutit ut och nästan gett med sig. Vi har befunnit oss i ett nästanläge hela veckan jag och min förkylning. Idag sket jag i den och åkte till Våxnäshallen ändå. Den följde visserligen med mig dit, det återstår att se om den följde med mig hem. Annars ska jag nog dit imorgon igen och titta till den lite där den ligger och trycker i ett hörn av hallen och väntar på någon intet ont anande oskyldig liten friidrottare att hoppa på och sätta tänderna i. Så till vida att förkylningar har tänder alltså.

Å andra sidan var jag faktiskt i Våxnäshallen och smög runt lite redan i torsdags. Eftersom Karlstads universitet är nytänkande och moderna hade vi kläckt den lysande idén att vi skulle låta Avdelningen för kommunikation och studentsamverkan lära de blivande idrottslärarna att hoppa höjdhopp. Eftersom alla andra på avdelningen hade jobb att sköta just den förmiddagen fick jag ta på mig ansvaret för detta.
Jag körde häck- och hoppövningar till förbannelse och avslutade med en intrikat höjdhoppstävling mellan de fem killarna som var ombytta till lektionen. Vinnaren tog 170 cm, vilket faktiskt imponerade på en gammal man som mig. Men bara för att visa att gammal är äldst så svingade jag mig över 185 cm – som jag dock rev på en gång först – och hade ont mest överallt.
Så träningen ger resultat för mig. Jag är precis så stel och nedkörd som jag ska vara i slutet av oktober. Två veckor till på det här sättet och sen ska jag påbörja den långsamma klättringen uppåt igen är det tänkt.

Gårdagen, som enligt noggranna beräkningar bör ha varit en fredag, ägnades åt att åka tåg till Stockholm (försenat!) och hem till Karlstad (försenat!) igen. Timmarna på tåget ägnades åt det allestädes närvarande alfapetandet på paddan och skrivande av krönika till VF – finns på deras hemsida eller i papperstidningen för den som inte kan vänta på att jag lägger den online här imorgon.
Timmarna mellan tågen ägnades åt att göra radio med en programledare som heter som ett chokladmärke, med en gymnast som har samma förnamn som min storasyster och med en fotbollsspelare som är den yngste sonen till en som heter Glenn i Göteborg. P3 Sport stod på schemat och fyra program spelades in i rasande fart under skratt och mer skratt.
Dessutom spånade jag och chokladkillen på gemensamma projekt i byggbranschen efter lunchen. Bara en sån sak.

I torsdags avgjordes dessutom Pan-amerikanska mästerskapen i höjdhopp i mexikanska Guadalajara. Donald Thomas gick och vann på tangerade årsbästat 232 cm och tvåa – och ny över drömgränsen 230 cm – var Ecuadors Diego Ferrín som höjde sitt personbästa och nationsrekord med två centimeter till just 230 cm.
I och med det blev han årets 31:a hoppare över 230 cm och det Majlardska indexet fick sig förstås också en liten putsning uppåt. 30-snittet är nu 232,60 cm, till exempel. Ferrín är enligt uppgift dessutom bara 180 cm lång vilket gör att han dessutom kvalar in på listan över de som hoppat minst 50 cm över sin egen längd.

Dagens träning då, för att komma till saken någon gång.
Enligt det noga uttänka schemat jag lagt upp borde jag kört mångsteg idag, men eftersom jag fortfarande har ont i magen så fort jag bara springer så var det nog inte läge att hoppa omkring på det sättet. Alltså gick jag på skivstången, bildligt inte bokstavligt, och körde igenom de båda benen, enligt menyn som följer:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 85 / 87,5 / 90 / 92,5 / 95 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 130 / 135 / 140 / 145 / 150 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 92,5 / 97,5 / 102,5 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 105 / 105 / 105 kg
Avslutade med 4x30 vanliga sit ups

Fortsätter att lassa på fler och fler kilo, vilket känns bra, och jag misstänker att jag kommer ha skön träningsvärk i baklår och vader imorgon. Men å andra sidan, varför inte.


Det var alltså inte den här chokladasken jag gjorde radio ihop med igår, men de heter ungefär likadant…


Svennis from heaven…
25 oktober 2011 : Klockan 13:42

Så fick han alltså sparken igår den gode Svennis. Det har varit lite väl många sparkar hit och dit för sfinxen från Torsby de senaste åren. Alltså har jag ett förslag till honom. Ett jobb där han kommer sitta säkert: ÖDIK, så klart!

Käre Sven-Göran!

Som jag ser det så finns det bara fördelar med att ta över ett lag i de lägre värmländska divisionerna. För det första så slipper du ju mediadrevet som varit runt dig de senaste åren. Naturligtvis kommer det att väcka enorm uppmärksamhet just vid själva kontraktsskrivandet och kanske första träningen och en match eller två. Men när nyhetens behag väl har lagt sig så blir det en rätt lugn och trygg framtid.

Dessutom kan jag redan nu garantera att ingen av våra spelare eller supporters kommer att klä ut sig till shejk (och då bör du ändå veta att jag äger en riktig ”shejk-dräkt” sedan jag tävlade i Qatar 2002) för att försöka blåsa dig. Jag kan dock inte garantera att inte Forshaga IF eller Deje IK försöker sig på något jävelskap, men jag tror att det är ganska lätt att avslöja dem. Ytterst få oljeshejker pratar trots allt värmländska.

Om vi nu hamnar i division sju nästa år så borde vi med din hjälp snart vara tillbaka i sexan och då tror jag nog att Värmlands fotbollförbund kan vara schyssta nog att låta oss spela i norra serien. Något som leder till att vi får spela en hel del matcher i dina gamla jaktmarker. Redan i år mötte vi ju tre lag med Torsbyanknytning (Velen, Rinn och Rännberg) och ett par i Sunnetrakten (Gettjärn, Bäckalund och Lysvik).

I nuläget finns heller inga som helst planer på att sälja föreningen till någon rik thailändare eller oligark. Något som visserligen leder till att du inte kan värva in stora kända namn med landslagsmeriter. Men å andra sidan misstänker jag att några av de största värmländska spelarna, som är något till åren komna och på väg utför i karriären, gärna stannar till i Östra Deje ett par säsonger för att se och lära av dig.

Det här i sin tur leder ju till att du inte kommer att behöva vara osams med vare sig andra managers eller förbundskaptener (i alla fall inte i fotboll) när det handlar om att få loss spelare till match. Visserligen kanske en och annan spelarfru/flickvän vill ha ett ord med i laget, men som jag har förstått det har du ju god hand med kvinnor sedan länge. Jag är dessutom säker på att du kan övertala våra heltidsarbetande spelares chefer att ge dem en timme eller två ledigt ett par dagar i veckan för att hinna till träningen.

Träningen, ja. Vi kommer förmodligen bara att träna två gånger i veckan, maximalt, vilket kommer ge dig en hel del tid över för att njuta av den vackra naturen. Ja, Värmland känner du ju till, så du vet vad jag pratar om.
Naturligtvis kommer vi ha väldigt svårt att matcha dina löneanspråk. Men vi kan i alla fall erbjuda reseersättning till träning (om du väljer att bosätta dig utanför Forshaga kommun) och till matcher. Och ett par tre bortamatcher i Torsbyregionen varje år gör ju att pengarna tickar in på kontot.

Övriga ledarstaben som består av den gamle avdankade höjdhopparen, glasmästaren och busschauffören har möte ikväll och även om jag förstår att det här kommer lite snabbt på så kan du väl dra ett mail innan sex så jag vet hur du vill att vi ska gå vidare med det här.

Mvh
Stefan Holm, Östra Deje IK

PS: Vårat hopp – ÖDIK i topp! DS


Vi spelar visserligen med Select-bollar, men är det bara det som det hänger på kan vi gärna byta till Mitre…


Quiz show…
24 oktober 2011 : Klockan 21:30

Fastnade för första gången framför TV4:s nya frågesport ”Pengarna på bordet”. Kul koncept, snygg dramatik och bra programledare. Men…

”Pengarna på bordet” lider, i mina närsynta ögon, av precis samma problem som ”Vem vill bli miljonär” en gång gjorde. Till viss del att de första frågorna på de lägsta nivåerna är alldeles för lätta. Men framförallt att tempot är alldeles för låååångsaaaamt. Det blir helt enkelt för få frågor på en timme. Visst finns det ett dramatiskt grepp i att gå till reklam när allt eller inget står på spel. Men det blir liksom inte roligt i längden ens för oss TV-tittare.

Ser jag på frågesport vill jag peppras med frågor. Eller så måste det finnas något annat som gör det intressant. Som att deltagarna åker tåg till exempel. Men om vi bortser från ”På spåret” som ju spelar i något av en egen division – ungefär som City gör i staden Manchester just nu – så finns det få frågesporter som slår Jeopardy. Just på grund av, eller snarare tack vare, antalet frågor, eller snarare svar, som man får sig till livs i det programmet.
Typ sextioen stycken inom loppet av en halvtimme.
Frågan är om Peter Jihde ens hinner ställa sextioen frågor under hela programserien i ”Pengarna på bordet”.

”Vem vet mest” i SVT funkar också, av precis samma anledning. Ju fler frågor desto bättre, helt enkelt. Dessutom bygger ju all TV-frågesport på att man som tittare ska känna sig smartare än de tävlande, vilket man i ”Jeopardy” löst genom att det tar ett ögonblick innan de tävlande får trycka på knappen och svara.
Under förutsättning att man som tittare kan svaret alltså.

Det som däremot saknas i svensk TV och som skulle fungera alla dagar i veckan är en frågesport om sport. Det finns ingen större folkrörelse än idrottsrörelsen i det här landet och det finns inget som väcker sådana känslor som idrott. Men att få till en sportfrågesport av seriöst snitt på svensk TV verkar inte görligt. I alla fall inte än.


Månen tur och retur…
23 oktober 2011 : Klockan 21:16

På fredag har nya Tintin-filmen, ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”, Sverigepremiär. Om jag känner mig själv rätt, och ingen känner mig bättre än jag, så kommer jag inte att se den. I alla fall inte på bio eller på DVD. Men dyker den upp på TV på någon obskyr kanal en sen tisdagskväll när jag borde sova kommer jag förmodligen att fastna framför den.

Jag har aldrig varit någon stor fan av den belgiske hjälten. Minnet från barndomen var att de tecknade filmerna sändes upphackade i korta avsnitt på TV och att man aldrig någonsin lyckades med konststycket att se dem allihop och därför aldrig fick ihop helheten.
Seriealbumen läste jag heller aldrig speciellt flitigt och kapten Haddocks svordomar har jag heller inte anammat något vidare värst i mitt liv.

Men det finns en sak med Tintin som är oslagbar.
En sak som jag alltid har älskat på sitt eget sätt.
En sak som jag alltid har velat ha ett eget exemplar av.

På flygplatsen i Bryssel hade de en liten butik som sålde Tintin-prylar och jag var mer än en gång inne där med plånbok och kontokort eller Eurosedlar halvvägs uppe ur fickan. Men eftersom jag allt som oftast hoppade dåligt när jag var i de där krokarna (Lille, Bryssel, Liévin…) så ville jag liksom inte unna mig att köpa det jag suktade efter. För den kostade sina slantar den där.
Raketen alltså.

Av all världens raketer, både verkliga och påhittade, så finns det ingen, ingen, ingen som ens är i närheten av Tintins raket från ”Månen tur och retur” när det gäller elegans och skönhet. Den fanns att köpa i plast och i olika storlekar i den där butiken på flygplatsen i Bryssel och även om den mest bara stått och samlat damm på en hylla hemma så hade det varit en sjukt snygg inredningsdetalj. Om jag nu bara köpt mig en vill säga. Men det gjorde jag nu aldrig och om jag känner mig själv rätt, vilket vi ju redan bevisat att jag gör, så kommer jag aldrig köpa mig någon heller.
Så vad göra?
Jo, naturligtvis.
Gräv ner dig i en låda med plastbitar och bygg dig en egen – i Lego!


Världens vackraste månraket, i alla fall i original.
Det här är min egenbyggda legoversion.


Runaway Bridie O'Reilly…
23 oktober 2011 : Klockan 11:04

Jag har bara sett två handbollsmatcher i mitt liv. Den ena vann Sverige och den andra förlorade de. Lyckligtvis var den första en OS-semifinal. Olyckligtvis var den andra en OS-final. För ett par veckor sen ringde en av dessa båda matchers stora förgrundsfigur och frågade om hjälp. Då säger man inte nej.

Under de tre OS jag hunnit med har jag slutat fyra, etta, fyra, jag har missat tre invigningar, varit med på två avslutningar, sett lite friidrott och i övrigt bara två handbollsmatcher.
I Sydney för elva år sen var det två saker som samlade de svenska fansen. Det ena var puben Bridie O’Reilly’s i hörnet av George Street och Hay Street inne i stan, det andra var handbollen. På den förstnämnda fyllde en svensk längdhoppare 30 år och firades med tårta och förmodligen har omsättningen på den puben aldrig varit större än under de två OS-veckorna.
Senaste rapporten, från en som letat sig fördärvad efter den, var att det förvisso fortfarande låg en pub i det gathörnet, men att den inte längre hette Bridie O’Reilly’s.

På handbollsmatcherna sjöngs det ”Mera mål” – vilket ju passade bra mycket bättre där än på det fotbolls-EM som avgjorts samma sommar – och skreks ”Andra sidan är ni klara…” så att alla ickesvenskar på läktarna inte fattade något. Till slut plockades en svensk supporter ner på innerplan i halvtid och fick förklara vad det var vi egentligen skrek. Jag tror dock inte att resten av publiken, som för övrigt kändes i minoritet bland de blågula, blev ett dugg klokare.

Semifinalen vanns av Sverige med lätta 32-25 mot Spanien och Stefan Lövgren var banans gigant. Men efter fem raka segrar i gruppspelet och segrar i kvartsfinalen och semifinalen blev det grus i maskineriet i finalen. Vi var ett gäng som tänkte se två svenska guld på ett par timmar. Men det blev brons för Kajsa Bergqvist i damernas höjd och det blev förlust i handbollsfinalen mot Ryssland. Tredje raka OS-silvret för Bengans boys. Bittert för oss på läktaren, långt bittrare för spelarna på planen.

Här om veckan ringde nämnde Lövgren och bjöd in mig som instruktör till en workshop för lovande handbollsspelare nere i Göteborg. Och om en OS-, VM-, EM- och landslagshjälte som han ringer och frågar så säger man helt enkelt inte nej. Alltså tillbringades gårdagen i Lundbystrandshallen ute på Lindholmen i Göteborg och det hoppades över häckar och lådor och jag hann se delar av mitt livs första daminnebandymatch som vanns av serieledande IBF Älvstranden Pirates med 6-4.
Så nu väntar jag med spänning på att få se nästa generation handbollsspelare hoppa ännu högre i både anfall och försvar och sen kan jag sitta hemma framför TV:n med högernäven långt nere i en chipspåse och säga ”det där, mina vänner, det där är enbart tack vare mig…”
(Och alla ni som inte förstår ironi undanbedes från att läsa något mer på den här bloggen. Någonsin.)

Mindre roligt var väl dock att jag redan igår kände att jag inte var helt hundraprocentigt frisk. Lite allmänt seg i kolan (mer än vanligt skulle nog somliga säga) och i början av en förkylning. Idag vaknade jag med halsont och satsade därmed på sovmorgon istället för träning. Så jag får väl travestera Ulf Lundell och konstatera att en inställd träning är också en träning och istället kurera mig med apelsiner och andra nyttigheter.


En evig hjälte!!


Ocean's Twelwe
21 oktober 2011 : Klockan 15:42

En gång i tiden hade vi en högskola i Karlstad. Det har vi inte längre. På den tiden läste jag statistik där. Det gör jag inte längre.
Istället har vi ett universitet och nu jobbar jag där.
Däremot har jag grävt ner mig i lite statistik ändå de senaste dagarna. Detta i form av den startenkät till alla nya studenter som jag ansvarar för.


Men det var det inte det jag skulle tala om, som Evert Taube en gång skaldade i balladen om Gustaf Blom från Borås. Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom, fortsätter för övrigt visan. Men jag känner ingen Gustaf Blom, men låten är bra och framförallt i Magnus Johanssons version för den som kan hitta den. Och gamle Evert var en grym textförfattare för den som fått för sig något annat.

På den tiden (hösten 1996 och hösten 1997) som jag läste det som då hette A- och B-kurs i statistik på det som då hette Högskolan i Karlstad ställde man upp hypoteser som man sen ägnade resten av dagen åt att antingen bevisa eller slå ihjäl.

Dagens hypotes, eftersom jag skrivit alldeles för lite om böcker på sista tiden, är att jag läste bra böcker de gånger jag hoppade som högst. Kanske ingen bra hypotes att bygga på alls, men vad fan, något ska man reda ut i sitt liv en fredagseftermiddag också.

Tolv gånger i min karriär, mellan den 8 februari 2003 och den 13 juli 2008 hoppade jag 236 cm eller högre i tävlingssammanhang. Eller ja, jag gjorde ju aldrig mer än 235 cm på träning så…
Här kommer så en genomgång av de böcker jag läste då. Inte medan jag hoppade, men på hotell och resor i samband med tävlingarna.
Bara för att jag gillar att ta det i den ordningen så tar jag det kronologiskt, noterbart är väl att jag vann elva av detta dussin tävlingar och att vi kommer att beröra totalt tretton böcker.

Arnstadt – 8 februari 2003
Personbästa med 236 cm, vilket kan ha hängt ihop med att jag kvällen innan tävlingen la igen boken efter att jag läst 236 sidor av den. Ett trick som funkade bra då och då i karriären, dock inte så ofta som jag skulle önskat. Boken som sådan var dock något av en besvikelse. John McCabes ”Spigg” var bra mycket bättre och den här fick bara en trea i betyg. Tävlingen fick dock desto mer.
Livets formel – John McCabe


Arnstadt – 7 februari 2004
Tillbaka i Arnstadt och tangerat personbästa och hallrekord med 236 cm. Faktum var att det nog kvittade vad jag läste i Arnstadt eftersom jag sju gånger av sju noterade minst årsbästa där. Den här gången läste jag dock en Clive Cussler som berättade om sin store hjälte Dirk Pitt och gjorde det ungefär som vanligt, en fyra med andra ord.
Trojan Odyssey – Clive Cussler


Stockholm – 12 februari 2004
I Globen hade jag fått för mig att det inte gick att hoppa högt, men ändå har jag slagit världsårsbästa där två gånger och vunnit där fyra gånger. Den här gången hoppade jag 237 cm medan jag läste en bok med en konstig titel som stått i bokhyllan i ett par år sedan min mor hittat den på en loppis eller motsvarande. En trea i betyg, men vill minnas att den var helt okej för det.
Hjärnornas krig – Peter Niesewand


Eberstadt – 18 juli 2004
Eberstadt är höjdhoppets Mecka och det är det största man kan vinna utanför mästerskapen. Den här gången gjorde jag det med ett monsterhopp över 236 cm som var personbästa utomhus. Medan jag var där så läste jag en samling noveller av mannen som gav oss Lincoln Rhyme och gav den en fyra av fem möjliga:
Twisted – Jeffery Deaver


Aten – 22 augusti 2004
OS-finalen i Aten och på förmiddagen avslutade jag en bok och sen påbörjade jag en annan – som jag inte kom att läsa ut förrän i maj året efter. Hur det gick i Aten vet vi ju redan och böckerna fick en fyra och en femma i betygskolumnen.
Olympics in Athens 1896 – Michael Llewellyn Smith


Idéernas grotta – José Carlos Somoza


Madrid – 6 mars 2005
Också en sån där tävling när jag avslutade en bok på morgonen och började på en ny samma dag. Den ena fick en stark fyra i betyg och den andra drog in en trea, men båda har en speciell plats i bokhyllan eftersom det blev högre än någonsin i Madrid den där eftermiddagen.
Amagansett – Mark Mills


Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel - Lucía Etxebarría


Rom – 8 juli 2005
Det här kanske var kvällen när jag borde klarat 240 cm också utomhus, men det gjorde jag nu inte utan fick nöja mig med 236 cm. Men det var en närmast perfekt kväll för höjdhopp, vilket flera hoppare utnyttjade. På hotellrummet, som jag delade med en galen stavhoppare, läste jag en bok som var den första i en serie och som fick en trea.
Över näktergalens golv – Lian Hearn


Banská Bystrica – 13 februari 2007
På ett grått och trist och underbart hotell Lux i Banská Bystrica harvade jag mig igenom en bok som bara fick sig en tvåa i betyg. Men det gjorde inte speciellt mycket när jag noterade mitt högsta hopp på nästan två år med 237 cm och seger för tredje gången av tre möjliga i Slovakiens finest.
Atlantis hemlighet – David Gibbins


Göteborg – 25 februari 2007
De olympiska spelen har alltid fascinerat mig och att läsa böcker om dem har således intresserat mig. Den här boken gav jag en fyra i betyg och den följdes upp en av de mest dramatiska tävlingar som jag hoppat, en duell utan motsvarighet där två svenskar klarade 238 cm i första försöket – men jag vann.
Hitler’s Olympics – Christopher Hilton


Malmö – 24 februari 2008
Valencia – 8 mars 2008

Den här boken hängde med ett tag. En tegelsten på 895 sidor som tog sin tid att ta sig igenom. Jag gav den en trea i betyg men hann å andra sidan vinna ett SM-guld på 237 cm i Malmö och ett IVM-guld på 236 cm i Valencia – och lite annat smått och gott – under tiden.
Under jord – Don DeLillo


Aten – 13 juli 2008
Bret Easton Ellis visade sig inte riktigt vara min kopp te, men en modern klassiker är en modern klassiker och ska läsas även om den är motbjudande och inte förtjänade mer än en trea i betyg. Däremot funkade jag och Aten bra ihop och det blev utomhuspers med 237 cm i den andra kurvan på Olympiastadion i stan.
American psycho – Bret Easton Ellis


Sen var det ju den där hypotesen då: Läste jag bra böcker de gånger jag hoppade som högst?
Nej, vi kan nog likt Mythbusters konstatera att myten är busted!

Däremot har jag precis spelat klart min första oavgjorda match i Wordfeud, bara en sån sak!


Aten, Aten är våran stad och i ena kurvan har jag hoppat 236 cm
och i den andra har jag hoppat 237 cm…


Fem över 12 - 287 dagar…
20 oktober 2011 : Klockan 22:32

Eftersom jag av någon smått outgrundlig anledning bestämt mig för att notera alla träningspass inför veteran-SM nästa år så måste jag ju berätta vad jag ägnade eftermiddagen av idag åt också.

Någonstans på vägen bestämde jag och Mästerfotografen i stövlar oss för att internt kalla siktet på VSM nästa år för ”Fem över 12” som en passning tillbaka till det samarbete som en gång blev ”En av 12” som för ett ögonblick hette ”Guldet blev till sant” som istället kom att bli ett kapitel i en helt annan bok. Så kan det gå.

Dagens insats i Våxnäshallen, såg ut som följer:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 52,5 / 55 / 57,5 / 55 / 52,5 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 77,5 / 80 / 82,5 / 80 / 77,5 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Som vän av ordning redan notera så kör jag exakt samma övningar vecka efter vecka. Och det är så sant som det är noterat. Jag är sjukt konservativ när det kommer till grundträning och kommer mölja på så här i tre veckor till. Sen, när jag väl börjar hoppa lite höjdhopp i mitten av november, kommer jag också att börja förändra träningen – även om de flesta av övningarna hänger med även fortsättningsvis.
Skillnaden från vecka till vecka och pass till pass nu är att vikterna blir tyngre och häckarna högre allt eftersom jag vänjer kroppen vid dem – och förhoppningsvis blir bättre tränad.
Imorgon blir det dock vila och på lördag ska jag träffa två gamla hjältar!


Fem över 12 - 288 dagar…
19 oktober 2011 : Klockan 22:12

Om han fortfarande levt skulle den legendariske Gunnar Nordahl ha fyllt 90 år idag. Det känns smått suspekt att mannen som gjort 210 mål och vunnit skytteligan fem gånger för AC Milan i serie A faktiskt spelat för det som då hette Karlstad BIK, eller Kubik i folkmun. I somras spelade jag fotboll med hans sonson, det var stort det med.

Fördelen med att en gång ha hoppat högt och vunnit ett och annat i den konsten är att man får en massa roliga förfrågningar. Man får sitta i en fejkad tågkupé och svara på frågor, man får sjunga om Gunde Svan hos Lasse Kronér, man får simma med Gunde Svan i Vansbro, man får äta mat i TV med Petra Mede och man kan faktiskt få spela fotboll ihop med Gunnar Nordahls son Thomas Nordahls son Kristoffer Nordahl på en mygginvaderad fotbollsplan i Höljes i norra Värmland.

Mitt stora minne av den matchen var nog dock min Glenn Hysénska glidtackling i eget straffområde som fick både nämnde Hysén och Thomas Ravelli att häpna. Det är sånt jag aldrig någonsin lyckas med i seriespel.

Och apropå seriespel har ÖDIK idag skickat in två frågor till Värmlands fotbollförbund om avslutningen av division VI norra. Jag väntar med spänning på fortsättningen i den såpan…

Men nu var det väl kanske inte fotboll det här skulle handla om. Utan körsång.
Utan att egentligen veta vad jag hamnade på blev jag ikväll meddragen till en workshop om konferenspärlor. Det som började med mingel och mässa slutade – med Bra vibrationer.
För när jag trodde kvällen var på väg att avslutas med en middag delades deltagarna in i fem grupper, tilldelades varsin körledare och fick oss en schlagerlåt till liv. Sen blev det körslaget.
Under ledning av Alexandra gav vi nytt liv åt Kikki Danielssons gamla schlager-vinnare från 1985 och om inte den enväldiga juryn ägnat sig åt svår nepotism hade vi vunnit en ärligt förtjänad seger…
Men det är ju inte första gången man blir bortdömd i år.
Men jag är inte bitter, inte det minsta.
Det blev i alla fall en bra mycket roligare kväll än jag kunnat drömma om.

Men det var ju inte körsång det här skulle handla om. Utan häckhopp.
Dagens lärdom, för vilken gång i ordningen vet jag inte, är att man inte ska köra häckhopp med träningsvärk i magen. Men om man kan hoppa sig igenom ett helt häckpass med ont i magen så måste man ju klara det ännu bättre när man inte har ont. Enkel logik.
Passet som sådant var snarlikt det jag studsade mig igenom förra veckan och det är skönt att de gamla hoppövningarna börjar sitta där igen.

På dagens meny:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm och en gånger sex häckar á 106,7 cm
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm
Mothopp från låda över häck: Sex gånger en häck á 100,0 cm och sex gånger en häck á 106,7 cm
36+36+36+12=120 hopp allt som allt.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.
En helt okej dag på jobbet, alltså.


…med det något missvisande namnet VIG-laget så vinner vi det mesta…


You'll Never Walk Alone…
18 oktober 2011 : Klockan 21:32

Champions League-kväll ikväll och tyvärr är inte det bästa laget med där i år. Nej, jag menar inte ÖDIK. Vi aspirerade bara på Europa League, men det gick åt helvete redan i den allra första matchen i Värmlands DM. Hade vi vunnit den matchen och alla andra i DM så hade vi kvalat in oss till Svenska Cupen och hade vi vunnit den så hade vi tagit oss till Europa League. Vi var inte nära. Liverpool FC var närmare, men de är inte heller med.

Medan Simon Bank och Erik Niva fortsätter att skriva världens i särklass bästa fotbollsblogg och The Brothers Brick gör det samma med Lego så fortsätter jag att blanda i mitt lilla hörn av världen.

Det fanns en tid när det bara sändes en enda fotbollsmatch i veckan i svensk TV. Det var då det hette Tipsextra och man fick se en engelsk ligamatch på en lerig plan någonstans i Midlands. Detta ledde till att en väldig massa svenska män i övre medelåldern fortfarande hejar på lag som Wolverhampton. Något som måste varit ett enda långt lidande ända sedan dess.

När jag var liten fick man fortfarande bara se en fotbollsmatch i veckan, den spelades fortfarande på en lerig engelsk plan och ibland hade man turen att få se det röda laget från Liverpool. Namn som Bruce Grobbelaar, John Barnes, Alan Hansen, Jan Mølby, Ian Rush och Kenny Dalglish klingar fortfarande oerhört vackert i mina öron.
Nu för tiden är King Kenny tillbaka som manager och förvaltar arvet efter Bill Shankly på bästa möjliga sätt medan Ian Rush (660 matcher, 346 mål och en mustasch) också är tillbaka i fadershuset och jobbar i föreningen.

Men något Champions League (eller Europa League) blev det nu inte för Pool den här säsongen. Så medan det i skrivande stund går sisådär för de engelska lagen i CL så njuter vi av en Liverbird i Lego.


…Walk on, walk on, with hope in your hearts, and you'll never walk alone, You'll never walk alone…


Fem över 12 - 289 dagar kvar…
18 oktober 2011 : Klockan 17:02

När det här landet fick reklamradio i början av 90-talet var det en hel del människor som jublade högljutt eftersom fler kanaler skulle ge fler valmöjligheter och mer roligt att lyssna på. Om man befinner sig i Våxnäshallen i två timmar en tisdag i oktober nästan tjugo år senare inser man att så inte blev fallet.

Jag har absolut ingenting emot Veronica Maggio. Tvärtom faktiskt. Hennes nya skiva, som väl inte är så ny längre så hennes senaste skiva låter bättre, är en av de få plattor jag kan tänka mig att köpa just nu. Men nu behöver jag ju inte masa mig iväg och köpa den eftersom jag ändå hinner höra hennes tre singlar ”Jag kommer”, ”Välkommen in” och ”Satan i gatan” varje gång jag tränar.

Den där avregleringen av radion som skulle ge oss en väldig massa nya och bra kanaler ledde i grund och botten av vi fick två kanaler som är förvillande lika till både namn – Mix och Rix – och allt annat. Samma låtar snurrar gång på gång på gång och om den ena kanalen får för sig att spela en ”gammal” låt, en sån där som var bra när jag var en finnig tonåring, så spelar de den till leda i ett par veckor eftersom den ”rejtar”.

Dessutom gör ju P3 sitt allra bästa för att låta ungefär som de två reklamradiokanalerna som konkurrerar om samma lyssnare. Så med andra ord gick vi från att år 1993 ha P1, P2, P3 och P4 till att 2010 ha P1, P2 3xP3 och P4.
Bra jobbat!

Vad gäller TV-mediet så har det väl gått ungefär samma väg och vi kan konstatera att gamle Börje Sprängsten hade rätt redan när han 1992 slog fast att han hade ”57 channels and nothing on”.
Det märkligaste i denna tid av ”flest TV-kanaler när han dör vinner” är väl att SVT ännu inte startat upp en SVT Sport. Inte för att SVT har så gott om rättigheter till superstora sportevenemang längre, men de har å andra sidan ett arkivmaterial som ingen annan är i närheten av. Och nog vore det en kulturgärning att köra VM-finalen i bandy 1983 i sin helhet igen. Eller OS-finalen i hockey 1994. Eller riva av ett par gamla UEFA Cup-matcher med Blåvitt från det glada 80-talet. Eller sända friidrotts-VM från Göteborg 1995 igen – med alla omstarterna.
Det är sånt man kan fundera på medan man lyfter en skivstång en tisdag i en Våxnäshall.

Dagens meny som serverades med början halv två hade följande rätter:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 82,5 / 85 / 87,5 / 90 / 92,5 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 125 / 130 / 135 / 140 / 145 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 90 / 95 / 100 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 100 / 100 / 100 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Kändes bra i stort sett genom hela passet, enda problemet är en galen träningsvärk i magen som jag börjar misstänka inte alls är träningsvärk utan en mindre sträckning…
Återstår att se hur det känns imorgon när jag och häckarna ska ha en date runt halv ett-tiden.


…all we hear is radio ga ga…


The turning point…
17 oktober 2011 : Klockan 18:03

Jag har onekligen slarvat betänkligt med den här hemsidan de senaste åren. Men förr om åren fanns det alltid något att fixa och pilla med när jag var på resande fot, det var ett slags terapi i ensamheten på hotellrummen och det var ett sätt att fördriva tiden utan att bränna energi i väntan på tävling. Sen la jag av att hoppa höjd och sen började hemsidan dö sotdöden. Men så icke längre.

En av de saker jag var nog med att uppdatera var Den Majlardska decimetern och vill ni veta mer om den så följ länken, eller läs en kort sammanfattning här:
En av fördelarna med att vara sportkrönikör i TV eller tidningar i det här landet är att man inte behöver ha speciellt mycket koll på läget eftersom man snart kommer med en ny betraktelse och då har de allra flesta glömt det man skrev senast. Alltså kan man slarva med bakgrundsresearchen och hitta på överdrifter hej vilt eftersom det blir så mycket roligare att slå fast sanningar som ingen ändå orkar kolla upp. En sån där sanning var att alla höjdhoppare hoppade mycket högre förr än vad de gör nu och enligt en sportkrönikör på en stor svensk morgontidning som till exempel kan förkortas SvD så hoppade höjdhopparna en hel decimeter högre i genomsnitt 1991 än vad de gjorde 2006.

Ett fullständigt absurt påstående om den icke namngivne, men vi kan kalla honom Jan, krönikören ens brytt sig om att titta på en världsbästalista från det ena av dessa båda år.
Alltså var någon tvungen att göra detta åt honom, alltså var denne någon tvungen att vara jag.

Den där decimetern, den Majlardska alltså, kom att visa sig vara ganska exakt 1,03 cm. Förmodligen världens kortaste decimeter och hade den använts i höjdhoppsvärlden hade jag hoppat närmare 24 meter högt istället för bara 240 cm. Och det hade ju varit något det!

Ur denna decimeter skapades dessutom Majlards index som baseras på olika snittresultat på de bästa höjdhopparna i världen varje år och det är just detta index som jag inte uppdaterat sedan 2008.
Men nu är det dags. Och alla ni som anser att man inte kan beräkna klassen på världseliten på det här viset utan att man bara ska titta på vem som hoppat högst varje år kan ju sluta läsa nu. Om ni någonsin har börjat vill säga.

Majlards index för 2009:
10-snitt: 234,70 cm
30-snitt: 231,87 cm
100-snitt 227,51 cm
1 hoppare över 240 cm
5 hoppare över 235 cm
26 hoppare över 230 cm
78 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2010:
10-snitt: 233,20 cm
30-snitt: 230,57 cm
100-snitt 226,90 cm
0 hoppare över 240 cm
1 hoppare över 235 cm
20 hoppare över 230 cm
73 hoppare över 225 cm

Majlards index för 2011:
10-snitt: 235,30 cm
30-snitt: 232,53 cm
100-snitt 227,91 cm
0 hoppare över 240 cm
7 hoppare över 235 cm
30 hoppare över 230 cm
82 hoppare över 225 cm

Bästa någonsin:
10-snitt: 238,40 cm (1988)
30-snitt: 234,64 cm (1988)
100-snitt 228,98 cm (1988)
3 hoppare över 240 cm (1991)
13 hoppare över 235 cm (1988)
42 hoppare över 230 cm (1990)
98 hoppare över 225 cm (1984 och 1993)

Ska man göra något slags analys eller dra något slags slutsats av det här så är väl det mest intressanta att se på skillnaden mellan 2010 och 2011!
Både de tio och de trettio bästa höjdhopparna i världen har blivit två centimeter bättre på ett år och de hundra bästa har höjt sig med en centimeter.
Ska man å andra sidan hitta ett sämre snitt på de 30 bästa höjdhopparna i världen än år 2010 får man ta sig hela vägen tillbaka till 1982… Och även om det inte arrangerades några världsomspännande mästerskap utomhus 2010 så är det ändå ett väldigt märkligt fenomen.
Nu återstår det bara att se hur höjdhoppsvärlden ser ut 2012 – och om jag kan masa mig in bland de 100 bästa i världen…


Mannen med världens kortaste… decimeter, alltså!


Fem över 12 - 291 dagar…
16 oktober 2011 : Klockan 21:28

Tillbaka i mångstegsträsket i Våxnäshallen denna förmiddag och lyckligtvis håller den positiva trenden i sig. Frågan är bara när det ska börja vända nedåt, för motgångarna måste ju komma snart.

Åtta rejäla friidrottsträningar på sexton dagar, plus två fotbollsträningar, får ses som ett okej facit så här långt in i oktober. Kroppen känns lättare, vågen visar lite mindre och även om det gör ont både här och var så är det en bra smärta.

Var har jag ont då?!?
Träningsvärk, som å andra sidan är den bästa värk som finns, i framförallt lårens baksidor och vaderna och dessutom galet mycket träningsvärk i magens nedre regioner.
De gamla hederliga valkarna i händerna är inte heller vad de har varit och har därmed en tendens att gå sönder när jag rycker och frivänder. Och den lika gamla och kanske ännu hederligare broskknölen i nacken har ju också fått några törnar av skivstången på sistone.
Den trefaldigt stukade vänsterfoten är stel och orörlig fortfarande, men jag räknar med att få ordning på den innan det är dags att hoppa höjd om fyra veckor.
Bortsett från det har jag lite ont i knäna, fötterna och andra delar av kroppen. Dessutom har tre års fuskande med stretchingen satt sina spår. Jag är stel, stel, stel i fler kroppsdelar än vänsterfoten, framförallt i baksidan av låren.
Så med andra ord känns läget helt och hållet under totalt kontroll.
Dessutom blir det vila imorgon.

Dagens träning var densamma som förra veckan och inte mycket att skriva om. Mer än att ingen hörsammat min kallelse från gårdagens schloggande och alltså fick jag köra helt på egen hand. Förra söndagens nära-döden-upplevelse behövde inte upplevas igen utan det kändes om inte lätt så i alla fall lättare. Läge att vrida upp motståndet en aning nästa vecka alltså.
Höll alla växelhoppen och vänsterbenshoppen på strax över 18 steg och alla högerbenshoppen på klart under 20 steg. Så det var också en förbättring jämfört med förra veckan.
Alla kurvor pekar således åt rätt håll och som den borne optimisten räknar jag iskallt med att det fortsätter på det viset.
Och för alla er som inte har järnkoll på förra söndagen då:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med fotstyrka och tre stycken sextiometerslopp.

Over and out!


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att tänka som - en höjdhoppare…
16 oktober 2011 : Klockan 09:20

Här om dagen lämnade jag Våxnäshallen bakom mig med ännu ett avslutat träningspass i benen och konstaterade på Facebook, som man ju gör i dessa sociala medietider, att jag ” har bättrat på träningsvärken, vad annat kan man göra en måndag...”
Problemet?
Det var onsdag!
Där någonstans finns essensen i det jag upplever just nu.


Nästa sommar arrangerar Kils AIK veteran-SM i friidrott på Sannerudsvallen. Eftersom detta är ett mästerskap jag aldrig vunnit och tanken att kunna vinna ett SM på hemmaplan är alltför lockande har jag, högst tillfälligt, dammat av höjdhoppsskorna igen. Det är en sak att få kroppen att hänga med, en annan sak att få huvudet att göra det. Jag tror jag håller på att lyckas med åtminstone det senare.

Jag hade satt 1 oktober som startdatum för denna min mini-comeback i höjdhoppssvängen. Den lördagens träningspass blev dock en nära-döden-upplevelse på många sätt. Redan under uppvärmningen flämtade jag som en fisk på torra land och jag insåg att det jag sagt om mig själv under sommaren stämde: Jag har aldrig någonsin varit så dåligt tränad som just nu.
Det första trappsteget är alltid värst att ta sig över. Så också nu. Men jag tog mig igenom det där första träningspasset och jag har tagit mig igenom ett par till sedan dess.

Det bör på en gång sägas att jag kanske ligger på en belastningsnivå av 30-40 % av vad jag gjorde en gång i tiden. Men å andra sidan är det här ingen elitsatsning och jag har annat att göra på dagarna än att bara träna. Förr körde jag uppemot tolv pass på en vecka, nu hoppas jag klämma in tre-fyra stycken.
Jag har dessutom försökt ta det hela med en klackspark och driver med min egen, jämförelsevis, ålderdom genom att jag tryckt upp t-shirts med texter som ”Gammal man gör så gott han kan” eller ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt” på ryggen. Det kan behövas i en träningsmiljö där de allra flesta är födda efter att jag hoppade två meter första gången.

Kroppen börjar dock svara upp ungefär som förväntat. Träningsvärken i muskler som vilat ett par år börjar göra sig gällande. Valkarna i händerna slits sönder och broskknölen i nacken börjar byggas på av skivstången igen. Men den stora skillnaden sitter nog ändå i huvudet.

Sedan jag la skorna på hyllan för drygt tre år sen har jag hoppat lite höjdhopp till husbehov, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Men det har hela tiden varit på skoj och när jag själv känt för det. I somras började det dock inte kännas roligt längre. Dels gick det alldeles för dåligt och dels gjorde det mest bara ont överallt.
Alltså var jag tvungen att göra det på allvar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig som någon som tränar igen.
Alltså var jag tvungen att se mig själv som höjdhoppare igen.

Att kliva in i en, oftast, folktom träningshall var den naturligaste sak i världen fram till för drygt tre år sen. Att ruta in hela tillvaron efter när och var jag skulle träna och tävla var lika normalt som att andas. På den tiden behövde jag inte ha någon kalender. Schemat för vad som skulle göras och när det skulle göras fanns i skallen. Sen började jag jobba, skaffade en kalender och tappade bort det naturliga i att träna.

Å andra sidan har man en kalender för att planera saker och ting. Likaväl som jag kan planera in jobb och möten i den borde jag kunna planera in när och var jag ska träna. Lika naturligt som det har varit att kliva upp ur sängen och åka upp till Karlstads universitet för jobb på morgonen, lika naturligt borde det vara att åka och träna på eftermiddagen.

Och här om dagen så släppte det. Jag åkte till hallen, bytte om där jag alltid bytte om förr och klev in i hallen. Jag placerade mig på det skivstångspodium där jag lyft så många vikter genom åren och körde på.
Det började kännas som det gjort en gång – även om vikterna var färre och jag var tyngre – och medan svetten lackade och jag nynnade med till reklamradion så kände jag mig hemma. Så hemma så att jag till och med tog fel på vilken dag det var.
En gång i tiden var måndagarna dedikerade till de övningar jag just kört igenom så när jag lämnade hallen och uppdaterade min status på Facebook var det måndag i mitt huvud. Så trots att det var onsdag insåg jag att jag var på rätt väg i mitt tränande.


Nio höjdhoppare födda i oktober
Rune Almén, 20 okt 1952
Gerd Nagel, 22 okt 1957
Javier Sotomayor, 13 okt 1967
Georgi Dakov, 21 okt 1967
Lámbros Papakóstas, 20 okt 1969
Matt Hemingway, 24 okt 1972
Kajsa Bergqvist, 12 okt 1976
Vita Palamar, 12 okt 1977
Víctor Moya, 24 okt 1982


Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Márquez
Redan första gången som Florentino Ariza ser Fermina Daza vet han att det är kvinnan i hans liv. I ungdomligt oförstånd påbörjar de en brevväxling som abrupt får sitt slut när Fermina brutalt avvisar Florentino. Istället gifter sig Fermina med en läkare och den kärlekskranke Florentino tvingas beundra henne på avstånd – år efter år efter år. Tills han slutligen ser sin chans dyka upp… Det här var en bok jag verkligen längtat efter att läsa. Dels älskade jag Hundra år av ensamhet och dels spelar den här boken en avgörande roll i filmen Om ödet får bestämma som är smått underbar… Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att ge den högsta betyg redan innan jag ens började läsa den, men så blir nu inte fallet eftersom den trots allt var lite småseg att ta sig igenom – men bra, det var den likafullt!


Karlstad – den 12 oktober 2004
Egentligen skulle det inte ha hänt förrän åtta dagar senare. Men till skillnad från sin far som var närapå två veckor över tiden kom den här lille gynnaren ut redan en dryg vecka för tidigt. Jag var dessutom säker på att det skulle bli en liten tjej som kom ut och sa hej. Men det blev det nu inte. Dessutom hade han den goda smaken att få dela födelsedag med kvinnan som har inomhusvärldsrekordet i höjdhopp, alltså Kajsa Bergqvist. Hade han fötts en dag senare hade han fått fira samma dag som en livstidsavstängd cuban istället, alltså Javier Sotomayor. I onsdags fyllde han sju år och det är svårt att tro att det gått så längesen min son föddes, jag har ju inte blivit ett dugg äldre under tiden…


Jag trodde aldrig att Sverige skulle kunna besegra Holland i en fotbollsmatch som betydde något. Men Källström drog in en frispark, Larsson en straff och en värmlänning som heter Toivonen avgjorde och Sverige blev EM-klart.


Wordfeud är kul, riktigt kul. Det är till och med så kul att jag inte kan låta bli att spela mest hela tiden. Något som naturligtvis leder till att jag slarvar med en massa andra saker. Men jag orkade i alla fall raka mig här om dagen, efter en tre-fyra veckor utan att ha sett en hyvel ens på bild.


Den så kallade tredje statsmakten gör allt som står i dess makt att avancera på rankingen och bli åtminstone nummer två. När drevet går efter politiker som gjort fel får man full förståelse för varför allt färre vill ägna sig åt politik i det här landet.


Höjdhoppare kommer i alla former och storlekar, men som alla vet är det inte storleken som har betydelse i just det fallet…


Fem över 12 - 292 dagar…
15 oktober 2011 : Klockan 20:18

Någon storspelare på oddset har jag aldrig varit. Men idag kunde jag i alla fall inkassera 300 kronor på ett spel lagt i början av april på att hudkrämsföretaget från Malmö skulle vinna SM-guld i damfotboll.

Apropå fotboll så har jag på sätt och vis anammat Gary Linekers gamla oslagbara kommentar om fotbollslaget Wimbledon. Att det bästa sättet att se dem spela fotboll är på text-TV.
Eftersom jag aldrig varit killen med mest TV-kanaler i stan så ser jag ytterst sällan de stora fotbollsmatcher som jag egentligen vill se. Så när Liverpool idag tog emot ärkefienderna från Manchester följde jag matchen på en kvällstidnings liveuppdateringssida.
Alltså vet jag inte mycket mer om den än att det blev 1-1.
Och att Steven Gerrard är en gigant!

På samma sätt såg jag Färjestad besegra Frölunda med 2-1 och ta årets första seger denna krisartade säsong. Å andra sidan… för ett lag som varit så framgångsrikt som FBK de senaste åren skapar det ju lite mer spänning att börja serien dåligt. Inget lag som legat så dåligt som Färjestad gör just nu har väl typ ens lyckats nå slutspel förut. Men den typen av statistik är ju till för att överbevisas och krossas.
Och när man ligger sist i tabellen kan det ju faktiskt bara gå åt ett håll…

Men innan all denna idrott på datorn så hann jag med att idrotta lite själv också.
Mer folk i Våxnäshallen denna förmiddag än på de övriga sex pass jag kört där i höst sammantaget. Dessutom vet jag att om jag vill ha hejaklack när jag hoppar höjd i vinter ska jag göra det på lördagsförmiddagarna eftersom ett gäng med cheerleaders tränar på gympamattan bredvid höjdhoppet då.

Höjdhoppet får dock vänta tills min namnsdag, 13 november, som råkar vara en söndag och i väntan på det bygger jag upp den gamla kroppen tillbaka. Inte riktigt till gammalt gott slag, men i alla fall till något i närheten. Eller i alla fall till något bättre än i somras.

Har funderat lite på när i min tidigare karriär jag befinner mig just nu. Rent höjdhoppsmässigt är jag ungefär i sextonårsåldern. Hoppar nog i runda slängar två meter eller strax däröver idag. Å andra sidan körde jag ingen styrka med skivstång på den tiden. Och rent styrkemässigt kan jag tänka mig att jag är någonstans där jag var när jag var 19-20 år och precis hade börjat med sån träning. Vad gäller häckhöjder är jag nog också ungefär där någonstans. Å andra sidan skaffade jag inga högre häckar förrän sommaren 2000, då var jag 24 år.
Så ärligt talat är nog den ekvationen omöjlig och jag är nog drygt 35 år hur jag än vrider och vänder och räknar på det. Återstår bara att se hur högt jag kan hoppa i den åldern.
Helst minst lika högt som när jag var hälften så gammal.

Idag var det återigen dags att lyfta skivstång i form av ryck och frivändningar. Det har aldrig varit något av mina riktiga favoritpass, men ska ändå göras och är en viktig del av träningen.
Å andra sidan hade jag bra teknikhjälp från gamle tyngdlyftaren Richard Nilsson via SOK under min karriär och framförallt de sista två åren förbättrade jag mig en hel del i just de här övningarna.
Som allra bäst gjorde jag 83 kg i ryck och 118 kg i frivändning med en kroppsvikt på ~72 kg. Men då handlade det om ett enda maxlyft och jag var toppad på ett träningsläger i italienska Formia. Båda lyften filmades dessutom av den ene av tvillingbröderna Ciotti, tror att det var Nicola. Men om han har filmerna kvar är en annan sak.

Idag handlade det dock om grundträning och dagens lyft såg ut så här: Ryck: 5 gånger fem lyft á 50 / 50 / 52,5 / 52,5 / 55 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Innan jag avlutade med 3 x 60 meter genomblödningar

Rycken kändes riktigt bra, frivändningarna lite tyngre och rygglyften i bellybacken gav mig – som vanligt – krampkänningar.
Imorgon är det dags för en ny nära-döden-upplevelse i form av mångsteg. Är någon sugen att hänga på så börjar vi, mina jag och mig själv alltså, värma upp vid tio.


Fem över 12 - 294 dagar…
13 oktober 2011 : Klockan 16:23

Torsdag är en veckodag som det inte skrivits många låtar om. Friday I’m in love, Saturday night, Sunday bloody Sunday, Manic Monday, Tuesday afternoon, Wednesday morning 3 AM och… sen blir det värre!

Å andra sidan behöver man ju inte sjunga just på torsdagarna. Allra minst när man är i Våxnäshallen och hoppar över häckar. Då är det ju bättre att koncentrera sig på dem. Häckarna alltså. Alltså de man hoppar över. Några andra häckar fanns inte i hallen denna eftermiddag.

Eftersom den ena nyckeln till min magiska häcklåda är på älgjakt och den andra enligt uppgift har utvandrat till Malmö får jag nöja mig med de vanliga trähäckarna. Å andra sidan så räcker de gott åt en gammal man som gör så gott han kan fortfarande.

För er som inte är bevandrade i häcklöpning och dess mystik kan konstateras att en alldeles vanlig häck allt som oftast har fem olika höjder som den kan ställas in på. Och här är decimalerna sjukt viktiga.
Det lägsta är 76,2 cm och det är den höjden små barn springer över, eller ja, ärligt talat inte bara små barn. Flickor upp till 17 år och pojkar upp till 13 år på korta häcken och på damsidan på 400 meter häck, till exempel.
Nästa höjd är 84,0 cm. Används av damer, såsom Susanna Kallur, när de rusar fram på 100 meter häck i till exempel VM och OS.
Sen har vi 91,4 cm, alltså tre fot, alltså en yard, höga häckar. Används på herrsidan över 400 meter häck. När Sven Nylander, svensk rekordhållare och trefaldig EM-medaljör på just den distansen, sprang Stockholm Marathon en gång i tiden, med målgång på Stockholms Stadion, hade någon vänlig själ placerat ut en häck åt honom på upploppet. Men efter drygt 42 kilometers löpning hade han lite jobbigt att ta sig över den enligt uppgift.
Näst högsta höjden är en meter jämnt, alltså 100, 0 cm. Används företrädesvis av, eller egentligen bara, av manliga juniorer på korta häcken. Och veteraner då. Så får jag för mig att springa korta häcken i Kil nästa sommar, vilket inte är helt osannolikt, så är det de här häckarna jag ska ta mig över.
Avslutningsvis då. 106,7 cm. Häckhöjdernas häckhöjd. Den som Dayron Robles, Liu Xiang och alla de andra små häcklöparna i Hackebackeskogen fightas på när det gäller.
Sen kan man alltid stoppa in spikar, skruvar, pinnar, papper eller annat man kan hitta längs banan i diverse hål i häckarna för att få dem ytterligare ett par centimeter högre. Men det är en annan historia.

Säga vad man vill, det är stor skillnad på 84 cm och 106,7 cm, i grund och botten kan väl konstateras att kvinnlig kort häck är mer av en sprintgren och manlig kort häck är mer av en teknikgren.
Å andra sidan har jag aldrig varit mycket till sprinter och inte haft mycket till häckteknik heller.
Det är därför jag hoppar över dem istället. Bokstavligt talat alltså.

Och det var alltså därför jag drog till Våxnäshallen denna eftermiddag. Släpade fram sex häckar och höjde upp dem till lagom höjd, snörade på mig spikskorna och satte igång. Så här blev resultatet:
Jämfotahopp: Sex gånger sex häckar á 100,0 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger sex häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tolv gånger en häck á 100,0 cm.
36+36+36+12=120 hopp allt som allt. Helt okej en sånglös torsdag.
Avslutade med lite fotstyrka och tre gånger sextio meter.

Nu väntar vi alla med spänning på exakt hur pass mycket träningsvärk jag kommer ha i vaderna imorgon…


Så här kunde det se ut på den gamla goda tiden. Men vill man se mig hoppa så här får man inte komma till Våxnäshallen, då får man surfa in på YouTube…


Fem över 12 - 295 dagar…
12 oktober 2011 : Klockan 21:58

1989 var det första året ÖDIK:s P-76-lag spelade elvamanna fotboll. Vi hamnade i en östlig värmlandsserie vilket innebar resor till Kristinehamn, Karlskoga och förstås Degerfors. Bland annat spelade en kille som hette Toivonen i efternamn i Degerfors. Han var ganska bra. Det var inte jag. På Stora Valla vann de med 14-0, på Tallmovallen vann de med 10-0. Igår sköt hans bror oss till EM. Jag ville mest bara få det sagt.

Men nu var det inte fotboll det här skulle handla om. Den där Toivonen-grejen borde jag ju ha nämnt i förmiddags, men en gaggig gammal gubbe som jag kan inte komma ihåg allt. Istället tänkte jag, vilket den begåvade läsaren redan räknat ut av rubriken, att jag skulle gå igenom dagens besök i Våxnäshallen.

Det var så lugnt, så lugnt, så lugnt när jag kom dit. Faktiskt bara jag och den ene vaktmästaren. Ungefär som på den gamla goda tiden alltså. Sen gled en gammal sprinter från Sunne in i lokalen och började köra fystester med en domare som gärna skulle fått styrt, ställt och hållit lite ordning på oss i division sex. Vi hade liksom behövt en rättskipare av hans kaliber.

Själv gled jag i gammal god ordning in under Figge-boden och hängde vikter på en stång och började häva mig. Fascinerande hur pass stor skillnad det var i hela känslan idag jämfört med 1 oktober när jag körde motsvarande pass förra gången.

För det första: Uppvärmningen!
På rundbanan i Våxnäshallen är var tionde meter markerad. Är det segt krävs det drygt åtta steg för varje tiometersmarkering när jag joggar, känns det lätt kan jag sväva runt på 7,5 per tio meter. Idag låg jag på åtta, förra lördagen var jag väl och nosade på nio – och med puls som en blåval på torra land precis innan dödsögonblicket.

För det andra: Känslan!
Jag har väl helt enkelt börjat se mig själv som lite, lite, lite av en höjdhoppare igen. Det är med en helt annan självklarhet jag kliver in i hallen och rollen som aktiv. Hela agerandet känns annorlunda. Jag håller på att hitta tillbaka till mig själv – och det är skönt.

För det tredje: Lättheten!
Kroppen har redan börjat svara på träningen. Det flyter på när jag springer, det studsar när jag hoppar och det börjar kännas som om jag kommer kunna hoppa höjdhopp utan att få ont i precis hela kroppen. Men det får fortfarande vänta i en månad.

Idag stod alltså diverse benövningar på schemat. Faktiskt precis samma övningar som 1 oktober. Fast förstås med tyngre vikter. För det är så som planen ser ut. Att köra samma gamla hederliga övningar som förr, om än med färre repetitioner och lättare vikter, och att öka på belastningen lite vecka för vecka.

Alltså såg det ut så här idag:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 80 / 80 / 85 / 85 / 90 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 120 / 130 / 130 / 140 / 140 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 85 / 90 / 95 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 95 / 95 / 95 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Lite enkel matematik, bara för att sånt är kul:
Förra veckan lyfte jag totalt 10260 kg. Idag lyfte jag 1260 kg mer, alltså 11520 kg totalt. En ökning med 12,28 %.
Exakt vad jag vill ha sagt med den uträkningen har jag ingen som helst aning om, men alltid retar det någon.

Imorgon ska jag häcka i Våxnäshallen igen. I dubbel bemärkelse.


Och idag gratulerar vi Kajsa Bergqvist på födelsedagen…


Spoiled kids…
12 oktober 2011 : Klockan 10:37

Så blev det då seger igår och jag kan lugnt konstatera att: Det trodde jag aldrig! Men ibland är det skönt att ha fel och även om både Polen och Ukraina känns som konstiga val som EM-arrangörer blir fotbollssommaren så oändligt mycket roligare när Sverige är med.

Om man, som jag, är född i mitten av 70-talet så är man inte direkt uppväxt med svenska landslag i fotbollsmästerskap. 1978 spelade Sverige förvisso VM, men då var jag två år och visste ingenting. 1980, 1982, 1984, 1986 och 1988 missade vi i tur och ordning EM, VM, EM, VM och EM. Jag lärde mig istället att älska brasiliansk fotboll och namn som Zico, Eder, Falcao, Socrates, Junior, Careca och så vidare in i oändligheten. Dessutom fick man heja på Danmark och bröderna Laudrup gånger två.

Sen kvalade då Sverige äntligen in till VM 1990 efter ett bragdartat kval där Glenn Hysén var kungen av Wembley i en klassisk 0-0 match. Själv drog jag in 113 kronor på en satsad tia när Sverige slog Albanien med 3-1 i oktober 1989. Men väl i Italien blev det 1-2, 1-2 och 1-2 och bitterheten var total på alla punkter. Dessutom åkte Brasilien ut i åttondelsfinal. Gazza grät, inte av den anledningen dock, utan för att han fick varning i semifinalen och inte skulle få spela den eventuella final som England i slutändan ändå missade eftersom England alltid förlorar mot Tyskland (oavsett skepnad, den gången var det Väst) på straffar.

Nåväl. Det var väl i alla fall något slags vändpunkt för svensk fotboll och trots att Olle Nordin fick bära det så kallade hundhuvudet så kan vi i efterhand konstatera att han var mannen som förde Sverige till sitt första mästerskap på tolv år och som någonstans banade vägen för det som hände fyra år senare.

Och visst missade Sverige EM i England 1996 och VM i Frankrike 1998. Men är man, till skillnad från mig, född tjugo år senare än vad jag är så har man liksom inga större minnen av mästerskap utan svenskt deltagande. Ja, med Sydafrika 2010 som det lysande undantaget då förstås.
Sverige var med i EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006, EM 2008 och nu alltså dessutom EM 2012. Snacka om att dagens ungdomar är ena bortskämda slynglar.
Å andra sidan hade min generation ett IFK Göteborg som vann det som då hette UEFA cupen och som så när nådde final i det som idag heter Champions League (ej att förväxla med champinjonligan som är något helt annat. Dock oklart vad.)
Något som å andra sidan är helt osannolikt i dagens fotboll.

Så Sverige i EM nästa år och naturligtvis har räddaren i IT-nöden redan börjat skissa på nästa års EM-tips som en uppföljare till de vi dragit ihop till mästerskapen under det tjugoförsta århundradet.

Den 2 december, om jag är rätt underrättad, lottas nästa års EM i fotboll och det finns få saker som är så spännande som just mästerskapslottningar i fotboll (både kval och slutspel) – och nu är jag alltså inte ironisk!!


Kungen av Wembley - och alla andra platser där han spelat fotboll…


Oranjeboom…
11 oktober 2011 : Klockan 18:30

Det är ungefär två timmar kvar till kvällens stora Zlatanlösa fotbollshändelse. Sverige tar emot Holland hemma på Råsunda och jag är pessimist.

I samma veva som Sverige slog både Moldavien borta och Finland hemma i början av juni stoppade jag ner mina händer i sonens legolåda. Det var början på ett par intensiva legobyggarveckor från min sida.

Jag tog de ljusgröna och de mörkgröna 2x2-bitarna och började lägga i ett schackmönster. Det var ju dessutom två färger som knappt ens fanns på min tid. Mörkgrönt fanns som bottenplattor men inga lösa bitar, ljusgrönt kunde man inte ens drömma om i något som helst sammanhang.
Det gröna schacket blev precis ett grönt schackbräde, alltså en fotbollsplan. Några vita linjer och målburar för att visa att det verkligen var just det gröna fältets schack som det handlade om. Det blev läktare på ena sidan och på andra sidan och på alla sidor. Det blev två resultattavlor som visade att hemmalaget ledde matchen med 2-0.
Det blev gula spelare på ena sidan planen. Gubbarna på den andra fick vara orange.
Alltså Sverige mot Holland.
Alltså 2-0 till Sverige ikväll.

Men som sagt ingressen, jag är pessimist.
Holland är världens kanske bästa landslag just nu. Holland har vunnit samtliga matcher i kvalgruppen. Holland har gjort 35 mål och bara släppt in 5. Holland består av idel, ädel världsstjärnor.
Och jag tror inte att någon av dessa världsstjärnor kommer att spara sig ikväll. Jag tror att de allihop kommer att vilja vinna den här matchen för att få toppa FIFA:s världsranking, för att få gå igenom kvalgruppen helt utan poängförlust.
Sverige har dessutom sin absolut bäste spelare avstängd i kvällens match.

Matematiken för vad som krävs för att gå vidare får andra sköta. Jag tror att Sverige får nöja sig med andraplatsen i gruppen och play off för att nå EM nästa sommar.
Innan dess kanske jag hunnit bygga en mer verklighetstrogen arena i Lego…


2-0 till hemmalaget ikväll?!?
Gärna för mig, men jag tror det inte…


Jumping university…
10 oktober 2011 : Klockan 19:26

Första gången jag besökte det som nu mer heter Karlstads universitet så hette det fortfarande Högskolan i Karlstad. Det bör ha varit någon gång på gymnasiet och jag bör således ha varit en 17-18 år. Vill minnas att det var lite läskigt.

Är man uppväxt i Forshaga så är det egentligen inget naturligt steg att läsa vidare på universitetsnivå. Bilden är ännu mörkare om man kommer ytterligare ett par mil norrut längs Klarälven, eller i vilken mindre ort som helst i hela landet som inte har en direkt närhet till en högre utbildningsnivå. Det är inget konstigt med det utan en följd av något slags naturligt urval med vilka som växer upp var. Bor man i en ort där ”alla” av tradition alltid arbetat på bruket så är det sannolikt att ens föräldrar inte läst på universitet och då gör man det sällan själv heller.

Alltså var det lite konstigt för en sjuttonåring från Forshaga första gången han satte sin fot på Högskolan i Karlstad. Ändå var det helt naturligt och självklart att jag skulle plugga vidare där efter gymnasiet, även om jag inte alls visste vad jag skulle plugga eller bli. Så jag läste enstaka kurser i väntan på att bli världens bäste höjdhoppare. Och när jag slutade med att vara det så fick jag istället anställning vid Karlstads universitet.

Dagens arbete bestod till stora delar av det som kallas Barnens universitet. Forskare vid Karlstads universitet föreläser, berättar och experimenterar med barn som kommer och besöker oss. Idag var temat idrott och jag och Christian Augustsson, som till skillnad från mig ju är just forskare, höll i föreställningen.
Vi inledde med att prata om idrott och lite idrottshistoria i sisådär en kvart och för allra första gången i världshistorien lyckades vi två nästan med att hålla tiden på ett föredrag vi höll ihop och vi lyckades nästan helt undvika både ironi och interna skämt. En bedrift bara av rent astronomiska mått bara det.

Sen skulle det slås rekord!
Alla barnen på plats fick göra varsitt längdhopp och det totala resultatet adderades. 78 barn, 78 hopp och totalt lite drygt 174 meter. Nytt hallrekord och alla verkade nöjda och glada med dagens 45 minuter.
Nästa vecka ska det handla om ålar och fiskars liv.

Poängen med allt det här är naturligtvis att det ska vara några färre sjuttonåringar som tycker att det är lite otäckt att besöka ett universitet. För det är inte farligt att titta in där, vare sig för ett barn eller för en gymnasieelev. Så välkommen du också!


Sapere aude, våga bli vis…


Fem över 12 - 298 dagar…
9 oktober 2011 : Klockan 16:04

Ibland undrar man ju hur man är skapt. Vid halv elva i förmiddags tog jag mig en rejäl funderare i just de banorna. Då låg jag på rygg på löparbanan i Våxnäshallen, flämtade tungt och övervägde att spy.

Att den här veteran-SM-satsningen skulle gå över styr ganska snart var ju väntat. Jag kan ju liksom bara träna på ett sätt och det är så som jag gjorde förr om åren. Men eftersom jag trots allt har ett par tre hjärnceller i behåll, varav två drar runt den tredje i skottkärra, har jag i alla fall räknat fram att jag kan göra samma övningar som förr – men i en annan omfattning.

Ändå kan man ju ställa sig frågan: Varför köra 12x60 meter mångsteg en söndagsförmiddag?

Mångsteg är ett typiskt friidrottsord, och sådana ska man kanske akta sig för i en allmän blogg som den här.
Finns en historia om hur svenska friidrottsförbundet en gång engagerat en av de bästa och mest kunniga sovjetiska trestegstränarna, bör väl ha varit på 80-talet eller så, och eftersom denne man inte talade engelska var man tvungna att anlita en tolk. Ryssen började prata och tolken försökte hänga med och hans första kommentar var något i stil med: ”Ja, jag förstår inte riktigt allt här, men han säger något om tre långa steg…”
Det är en sak att kunna ett språk, det är en annan sak att kunna terminologin inom ett specifikt område.
Vad heter till exempel höjdhoppsställning på engelska?

Mångsteg, som kanske lika gärna kunnat heta långsteg eller fåsteg, går i princip ut på att man hoppar så långt man kan på så få steg som möjligt.
En vanlig form är femsteg eller tiosteg, alltså så långt som möjligt på fem eller tio steg. Och antingen kör man växelhopp, man växlar ben för varje steg (typ, springer med låååånga steg) eller så kör man enbenshopp, vilket rimligtvis inte kan behöva någon extra förklaring.

Efter besvikelsen över fjärdeplatsen vid inomhus-EM i Gent 2000 så växlade jag upp träningen ett snäpp med sikte på OS i Sydney samma höst. Så en marsförmiddag skulle jag köra mångsteg. Dittills i karriären hade det mest handlat om stående tresteg, stående femsteg och i undantagsfall stående tiosteg eller femsteg med ansats. Nu bestämde jag mig för att testa gränserna lite och kolla vad jag pallade med: Nog sjutton måste man kunna hoppa mångsteg i sextio meter när det finns en sextiometers bana, och nog sjutton måste man palla att göra det på ett ben.
Sagt och gjort, jag snörade på mig spikskorna och satte igång.

Jag har alltid gillat siffran tolv, den står för fulländning och är mycket bättre som bas i ett räknesystem än tio. Tolv är jämnt delbart på två, tre, fyra och sex medan tio bara är delbart på två och fem. Så det fick bli tolv gånger sextio meter mångsteg den där första marsförmiddagen. Tolv vändor fördelade på tre serier med växelhopp – vänster ben – växelhopp – höger ben.
Det funkade till belåtenhet och jag fortsatte med det. Det passet, med lite vidareutveckling i antalet sextiometershopp (gjorde normalt 24 under uppbyggnadsfasen och har gjort 28 (totalt 1680 meter hopp…) som mest på ett pass), blev det ena benet att stå på när det gällde min hoppstyrka. Det andra var ohemula mängder med häckhopp.

Så idag stod jag alltså där igen. Det är inte mars 2000 längre, det är oktober 2011 och jag snörade på mig spikskorna för att hoppa mångsteg.
De första fyra vändorna gick över förväntan även om pulsen slog otäckt hårt och högt.
De kommande fyra fick det att susa i skallen och svartna för ögonen.
De avslutande fyra gjorde att jag tyckte mig både se ljuset i tunneln, sankte Per med sina nycklar och höra änglarnas kör. Och då menar jag inte de Änglarna som gjort mig till hedersmedlem i sitt sällskap, de sjunger i andra sammanhang.
Förr om åren kunde jag snitta runt sjutton steg per sextiometershoppning. Vänsterbenet var alltid bäst, växelhoppen strax därefter och högerbenet distanserat.
Idag låg jag på 18,5 steg på växelhoppen och vänsterbenet och 19 steg på högerbenet, utom de två sista vändorna när det blev 19 steg på växelhoppen och närmare 20 på högerbenet.

Men det var en grymt skön genomkörare och när jag hämtat mig något så när gick jag och letade fram en medicinboll istället, kastade den i en vägg åttiofyra gånger och sen gick jag hem via duschen.

På söndagens meny:
Mångsteg: 12 x 60 meter á 3 x Växelhopp – Enbens vänster – Växelhopp – Enbens höger
Medicinbollskast (4 kg): 12 kast per övning: Bakåtkast, framåtkast, bröststöt, inkast, sidkast höger och vänster och uppåtkast
Avslutade sen med tre stycken sextiometerslopp.

Fyra pass i benen nu och idag kändes i alla fall uppvärmningen riktigt bra. Vågen visade glädjande nog ett helt kilo mindre än förra lördagen, alltså 77,8 kg, men det berodde nog mest på att min vätskenivå var någonstans i knähöjd när jag vägde mig och ingen planerad bantning.
Imorgon blir det ingen friidrottsträning utan istället Barnens universitet på Karlstads universitet och sen fotboll med brassegänget.


Man brukar för övrigt kalla dem för "stands" eller "uprights" på engelska. Däremot har jag ingen aning om vad tresteg heter på ryska…


Me and my monkey…
8 oktober 2011 : Klockan 11:02

Sitter på ett X2000 från Stockholm till Karlstad och ser landskapet rusa förbi utanför fönstret. Det var mer än det stundtals gjorde igår. Å andra sidan kom jag fram till Stockholm ändå och fick ikläda mig världens coolaste klädesplagg. Men fredagen började ärligt talat inget vidare.

Tåget upp till Stockholm lämnade Karlstad 9.18 igår, alltså fanns det ingen större idé att åka upp till universitetet och jobba en timme, utan det kändes som en bättre idé att ta sig en sovmorgon.
Problemet var att jag glömt något.
Så när jag masade mig upp ur sängen vid tio i åtta och slog på mobilen så ringde den direkt. Numret såg bekant ut och redan innan jag svarat så hade synapserna i hjärnan slagit fast att det var radio Värmland och att jag skulle varit där och med i direktsändning tjugo minuter tidigare.
Inte mycket annat att göra än att hoppa in i bilen och dra iväg. Istället för att äta frukost och packa i lugn och ro fann jag mig plötsligt ståendes med en knäckebrödsmörgås i ena handen och målandes en tavla till förmån för världens barn med den andra i en radiostudio på Herrhagen.

Flydde radion vid tio i nio, hem för att packa ner en necessär och övrigt jag kunde behöva för en övernattning i kungliga huvudstaden. Tillbaka in i bilen och halvvägs ut ur kvarteret där jag bor slog hjärnsynapserna till igen.
Smokingen hängde kvar hemma.
Tillbaka hem, snabbt in, snabbt ut, tillbaka mot tågstationen.
Andades ut när jag satte mig ner i tågvagnen och sen blev det lövhalka.
Någonstans är det där så otroligt typiskt. Man stressar som en galning för att hinna med ett tåg och när man väl sitter på tåget så blir det försenat.

Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet, lämnade mina saker där, hoppade in i en taxi och uppgav den adress dit jag skulle. Han såg ut som ett levande frågetecken. Och jag visste inte mer än honom. Det är ju god-damn-it han och inte jag som ska veta var saker och ting ligger i Stockholm.
Lyckligtvis hade jag min iPad med mig, Wordfeud-beroendet håller i sig skapligt fortfarande, och jag surfade fram var vi skulle. Vi tog oss dit i samlad tropp och jag betalade snällt för omvägarna.
En sushi senare började jag bli människa igen (för ärligt talat, två knäckemackor är inte mycket till frukost för en stor karl, eller ens för en liten en som mig) och vi drog igång genrepet inför Friidrottsgalan där jag och min hyrda smoking skulle vara kvällens värdar. Genrepet gick väl ärligt talat så där, mycket för att jag hade galet svårt att fokusera på att vara något så när seriös i en närmast helt tom lokal. Samtidigt var det skönt att ha kört igenom det när galan väl sparkade igång.

När genrepet var avslutat hoppade jag in i en taxi igen, tillbaka till hotellet för dusch och ombyte. Hoppade in i duschen för sent (jävla Wordfeud) duschade för varmt, fick eftersvettningar som en löddrig galopphäst, drog på mig smokingen ändå, rusade ner till centralen, hoppade in i en taxi, insåg att jag glömt mina manuslappar på hotellrummet, fick åka taxi de femtio metrarna till hotellet, hissen upp, hämta lappar, hissen ner, tillbaka in i taxin, blodsockret kraschade som börsen när riksbankschefen i USA fått en buse i näsan, tryckte i mig en snabbt inköpt påse Gott & blandat, slappnade av, svettades lite till, kom fram till Parken III och skred in likt James Bond utan rätt att döda.

18.00 började så minglet, 18.20 beordrades alla att gå och sätta sig, 18.35 hade alla ännu inte satt sig och tidsprogrammet hade redan spruckit. Men vi jobbade oss ikapp, jag och min smoking, vi rapporterade att Sverige gjort 1-0 mot Finland, delade ut priser, pratade för döva och lyssnande öron, intervjuade pristagare, delade ut blommor, såg på bildspel och film, berättade att Sverige gjort 2-0, att Zlatan blivit varnad och att Finland reducerat. Läste nomineringar och motiveringar, delade ut fler priser, mer blommor, minns tillbaka på det år som gått, såg framåt mot den tid som kommer, konstaterade att Shirley Clamp kanske, eller kanske inte, gillar håriga män och avslutade galan med att tacka för oss. Kunde äntligen slappna av och svänga mina lurviga på ett dansgolv till gamla favoritlåtar som Diggi-loo, diggi-ley och You to me are everything. Den ena är ju tidernas bästa schlager, ever, och den andra den ultimata kärlekslåten, ever.
Sen drog smokingen med mig ut på lite äventyr i natten innan jag somnade gott i sängen med den inhyrde kompanjonen hängande över en stolsrygg.

Så nu sitter jag alltså här på tåget igen, ingen lövhalka så långt ögat når och om allt går som planerat är jag tillbaka i staden där solen alltid skiner om knappt två timmar.
Sen återstår bara att återlämna världens coolaste klädesplagg, och att skiljas är att dö en smula…


Det finns ingen som burit upp en smoking som Sean Connery.
Jag gjorde ett tappert försök igår, men var förmodligen chanslös…


I höst ringer Horace…
6 oktober 2011 : Klockan 16:52

Under mina sista månader inför OS i Aten hängde mästerfotografen i stövlar med mig i träning och tävling med sin kamera. Det mynnade ut i boken En av 12, en bok som vi båda ansåg borde leda till att Horace skulle ringa framåt hösten.

Det blev ett internt skämt mellan mig och fotografen att ”i höst ringer Horace”. Underförstått att En av 12 skulle ge oss nobelpriset.
Hörde jag någon säga hybris?
Å andra sidan finns det få skämt som är så roliga som just de interna.
Grejen var att det där med att ”I höst ringer Horace” kändes som en helt fantastisk boktitel. Så vi började spåna lite lätt, jag och fotografen. Den uttänkta titeln var helt enkelt för bra för att kastas bort.

Sagt och gjort. På ett flygplan till Nice för tre år sedan började ett synopsis ta form i mitt huvud. Romanen skulle handla om den icke namngivne författaren vars allra största dröm och livsuppgift var att få nobelpriset i litteratur. Något som alltså skulle leda till att Horace Engdahl, i sin ställning som ständig sekreterare i Svenska akademin, skulle slå en signal för att meddela den glada nyheten den första torsdagen i oktober.

Men eftersom författaren, han kom att kallas Walter Allanzon internt och ingenting alls i boken, insåg att en svensk författare aldrig någonsin mer kommer att tilldelas ett nobelpris var han tvungen att ”metamorfosera” sig själv till något annat. I synopsiset blev han peruan, av exakt vilken anledning minns jag inte längre. Men huvudsakligen eftersom en Sydamerikan inte fått priset sen urminnes tider.

Tvisten blev att en annan peruan skulle tilldelas priset och att vår författare skulle tro att det var han som fått det. I besvikelsen över att ha varit så nära skulle han istället bli kamerunier och försöka få priset som afrikan. Inte heller detta skulle lyckas, så klart. Men i något slags spritdeliurium skulle han skapa den stora romanen, skicka in den till ett förlag under pseudonym och denna roman skulle efter ett antal svårt sinnesförvirrade förvecklingar ge honom nobelpriset i litteratur. Men i samma stund som han, ovetande om att han ens skrivit romanen och att han tillhörde favoriterna för att få utmärkelsen, lyfte den ringande telefonen med Horace Engdahl i andra änden skulle han falla död till marken i en hjärtattack.
Ungefär så såg idén ut, uttänkt på ett flygplan på väg till Nice för vidare biltransport till Monaco.

Vi kom igång riktigt bra med författandet och framförallt hade vi otroligt roligt när vi skrev. En spyfluga tog allt större plats i historien, vi vävde in allt mer osannolika bifigurer som snart kom att ta över showen, vi drack Trocadero och åkte till Liverpool och vi skrattade så vi grät mellan varven.
Sen började problemen.

Först gick boktiteln åt skogen när Horace Engdahl helt oväntat hoppade av sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”I höst ringer Peter” eller ”I höst ringer Englund” hade inte riktigt samma klang. Precis som Zlatan är Zlatan så är ju Horace Horace liksom.
Men vi var så pass långt komna att vi inte lät oss nedslås, även om ”Helvete, Horace” var arbetsnamn under en kort period.

Sen kom nästa smäll när en livs levande peruan gick och fick priset förra året. Men också det gick att rädda. Vår falske peruan, hans poncho och panflöjt var för bra för att slänga bort bara för att en äkta peruan som Mario Vargas Llosa fick priset.

Om inte annat så bevisade ju det att vi var på helt rätt spår i vår pikaresk. Även om det inte blev så mycket skrivet efter det. Så idag kom då den sista dödsstöten.
Han stavas Tomas Tranströmer och är en värdig pristagare. Ja, det är de ju faktiskt allihop.
Men han är svensk och hela ”I väntan på herr Englund”, som den kom att heta till slut, bygger på att en svensk inte kan få nobelpriset i litteratur eftersom det skulle klassas som svågerpolitik.

Så det interna skämtet om att i höst ringer Horace som blev en titel på en roman som började skrivas och som glatt dess två författare kommer aldrig att bli en roman med titeln I väntan på herr Englund.
Så kan det också gå i litteraturvärlden.


Han ringer inte mer och inte fick han någon bok uppkallad efter sig heller…


Almost unreal…
5 oktober 2011 : Klockan 17:13

Hösten 1999 besökte jag Australien för första gången. Det har kommit att bli två gånger till sedan dess och jag ska gärna åka tillbaka. Men det ligger ju liksom en bit bort.

Första besöket var ett tränings- och rekognoseringsläger i SOK:s regi med sikte mot OS i Sydney 2000. Vi besökte de byggarbetsplatser som skulle bli OS-by och arenor och vi var inne på Olympiastadion, Stadium Australia, som var i det närmaste helt klar och som än idag är en av de mäktigaste arenor jag tävlat på.

Efter ett par dagar i Sydney reste vi vidare upp till Gold Coast där vi huserade rent boendemässigt på Bond University, där kackerlackorna var stora som folkvagnar, medan vi tränade på Griffith Universitys friidrottsanläggning ett par mil bort. Badade i vågorna vid Surfers Paradise och till och med jag tyckte att det var en upplevelse. Utan surfbräda dock.

Jag kom att dela rum med Henrik Dagård som ägnade dagarna åt att träna en väldig massa och att spela ”gubbrock” på sin medhavda musikanläggning i mindre format.

Något stort fan av Ulf Lundell har jag aldrig varit och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli det. Men ”en inställd spelning är också en spelning” är ett fantastiskt uttalande och Tre bröder kom att bli lite av en favoritlåt dessa veckor down under.

I övrigt stukade jag vänsterfoten två gånger om och rent träningsmässigt var lägret ganska bortkastat. Men det var en otrolig fördel att ha varit där när jag kom tillbaka inför OS ett knappt år senare. Allt var välbekant och kändes lite hemma.

Jag kom för övrigt att dela rum med samme Dagård, med samma musiksmak, också inför och under OS och om någon mot förmodan trodde något annat så är han en rolig en, trots musiksmaken. Bland annat konstaterade han att jag inte var riktigt hundra eftersom jag fått nummer 98 av SOK på min väska och andra numrerade prylar.

Inför denna långresa införskaffade jag något så otroligt moget som en GameBoy, jag var ju trots allt 23 år gammal och hade aldrig ägt någon. Den kom till en hel del användning då och även senare i livet, även om det alltid har stört mig att den inte har någon egen ljuskälla. Vilket gör den svåranvänd i mörka rum. Till skillnad från dagens mer avancerade små spelkonsoler.

I somras, mitt i min mest kreativa Legobyggarperiod, så grep jag tag i denna gamla favoritleksak och skapade den av en ännu äldre och ännu mer favoritleksak. Så fick Super Mario hoppa också i Lego.


…sommaren 2010 fick jag slutligen klara hela originalversionen av Super Mario utan fusk. 25 år efter att spelet kom ut. Året efter byggde jag den här i Lego…


Fem över 12 - 303 dagar…
4 oktober 2011 : Klockan 22:06

Sitter och ser på Hübinette på SVT. Vi har ju kamperat ihop i På spåret hon och jag. Även om det var fyra år sen och tyvärr inte gick hela vägen. Det körde ihop sig i semifinalen mot Hoa-Hoa Dahlgren och Cecilia Hagen.

Vilket naturligtvis osökt får mig att tänka på att årets deltagare i På spåret presenterades idag. Tyvärr var jag inte med, men så gick det rätt dåligt när jag var med ifjol också å andra sidan. Ska jag gissa årets vinnare känns Martina och Erik Haag som huvudfavoriter. Och herr Haag var ju på TV alldeles nyss och pratade mat i Landet brunsås.
Jag har dock aldrig varit någon stor vän av brunsås.
Gillar På spåret desto mer.
Och får jag vara med igen och dessutom välja vem jag vill ha vid min sida faller nog valet på Jan Arnald, han har en gång i en DN-chatt dessutom lovat att han skulle sopa banan med mig, så det skulle kännas bättre att ha honom i samma bur än i buren bredvid.

Men istället för att åka tåg i TV kommer jag ägna hösten åt att lyfta skivstänger, hoppa över häckar och lira lite boll.
Igår kväll samlades sju tappra, glada gossar i en gympasal på Herrhagen och bjöd på futsal som skulle gjort Zlatan… gråtfärdig. Det John Carew gör med en fotboll och Zlatan med en apelsin gjorde ingen av oss ens i tanken.
Men vi hade å andra sidan kul och korade dessutom Kvällens brasse. Bara en sån sak.

Idag var jag tillbaka under Figge-boden i Våxnäshallen igen. Jag, en skivstång och mina dragremmar. Lyftarbältet är två hål längre ut än på den gamla goda tiden, vågen visade 78,3 kg idag, och det slutade som det alltid slutar första gången jag kör ryck och frivändningar på länge.
Händerna gick åt helvete.
Dock inte så mycket åt helvete som jag fruktat. Det var bara en av de gamla valkarna som slets sönder och sved. Så det får ses som ett okej facit trots allt. Dessutom kändes armarna och axlarna ingenting alls. Kände mig lite rädd för det efter x antal smällar i rygg och nacke på diverse leriga fotbollsplaner senaste arton månaderna.
Så det finns hopp om lyft i livet.

Misstänker dock att jag kommer ha rejäl träningsvärk i magen imorgon. Kommer garanterat få rulla ur sängen imorgon bitti istället för att inleda dagen med en situp.
Min morgonrutin har dessutom ändrats drastiskt senaste dagarna. Köpte nämligen en ny väckarklocka på Legoland. Den gamla vann jag i Karlsruhe 1999. Fick två saker i samband med den tävlingen. En väckarklocka som jag använt sedan dess och en förkylning av Tomas Janku som dock gav med sig efter ett par veckor men som förstörde ett par tävlingar den vintern.
Den nya Lego-väckarklockan har nämligen ingen snoozefunktion och det suger ju lite. Men å andra sidan är det ju Lego, så det får liksom gå ändå. Dessutom kommer jag ju upp ur sängen på morgonen och det är väl det som är meningen.

Dagens träning och de första ryck och frivändningar jag gjort sen Eldkvarn brann, eller i alla fall sen någon gång förra hösten:
Ryck: 5 gånger fem lyft á 45 / 45 / 47,5 / 47,5 / 50 kg
Frivändnngar: 5 gånger fem lyft á 60 / 60 / 65 / 65 / 70 kg
Mage och rygg: 4 x 30 mage (fällknivar, halva fällknivar, situps med benen uppe och vanliga situps och 4 x 12 rygglyft i bellyback)
Fotstyrka och 3 x 60 meter genomblödningar

Helt okej genomkörare en tisdag i oktober. Nu är det bara att ladda för mångsteg eller något annat kul vid nästa besök i det som en gång gick under namnet QX-hallen internt.


Fem över 12 - 305 dagar…
2 oktober 2011 : Klockan 20:52

Trots att jag körde på relativt lätta vikter igår så hade jag naturligtvis en smått magisk träningsvärk i låren denna morgon. Och det finns saker som är roligare att göra med träningsvärk än att hoppa över häckar. Men varför ska man göra det man tycker är roligt hela tiden.

Det fanns en tid i mitt liv när dessa häckpass var favoritpasset. Lite drygt tvåhundra hopp över häckar, plintar och lådor.
Å andra sidan fanns det inte mycket som kunde vara mer frustrerande heller. Inte minst som de häckar jag hoppade över var en samling ihopsatta plaströr som föll likt plockepinn en dålig dag. De dagarna tog träningspasset dessutom betydligt längre tid än de stipulerade två timmarna. En bra dag var det gjort på en och fyrtiofem, en dålig tog det minst en halvtimme längre.

Idag tog jag det dock lite lugnare än så. Vanliga trä- och metallhäckar (jag har ju för bövelen lagt av och gett bort nyckeln till min speciella låda med mina egna häckar) som inte når högre än 106,7 cm och bara lite drygt hundra hopp totalt. Men jag misstänker att träningsvärken i låren från igår får sällskap av träningsvärk i vaderna imorgon ändå.
Men å andra sidan finns det ingen bättre värk än träningsvärk!

På dagens schema då, för den intresserade:
Jämfotahopp: Sex gånger fem häckar á 91,4 cm.
Hoppsa på sidan av häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Löphopp över häck: Sex gånger fem häckar á 106,7 cm.
Mothopp från låda över häck: Tio gånger en häck á 91,4 cm.

Så vi kan väl alla vara överens om att det är en bit kvar till jämfotahopp över 130 cm häckar och löphopp över 170 cm häckar. Men för att hitta tillbaka dit måste jag inte bara träna som en tokig, jag måste dessutom se till att få tillbaka nyckeln till min plåtlåda.
Och att få nyckeln tillbaka är nog den enklaste delen…


En bok om tiden då häckarna var högre, håret var kortare och klockan ännu inte slagit tolv…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Att se med nya ögon…
2 oktober 2011 : Klockan 13:23

Ni vet hur det är med synvillor. Har man en gång lyckats se den andra varianten av dem är det nästan helt omöjligt att se det man såg från början.

Jag besökte Legoland i veckan som gick. Första gången jag var där var för trettio år sen. Det har hänt en hel del sedan dess. Både med Legoland och med mig. Kanske mest med mig.
För trettio år sedan såg jag Lego. Nu såg jag hus jag kände igen, städer jag besökt, platser jag läst om. Och hur många gånger jag än åker tillbaka kommer jag alltid att se just det jag ser idag. Jag kommer aldrig längre att bara se snygga hus och andra byggnader i Lego.

Ganska ofta i mitt liv har jag drällt in sent på kvällen till diverse hotellrum. Dock inte av någon annan orsak än att jag helt enkelt har kommit fram sent med flyg, tåg, buss eller bil dagen innan tävling. Jag fascinerades ofta över hur jag såg saker på ett helt annat sätt när jag vaknade på morgonen än vad jag gjort när jag kommit fram kvällen innan.

Första gången jag klev in på hotell Lux i slovakiska Banská Bystrica svor jag på att aldrig återvända. Jag hade rest länge, passerat genom fem länder på en eftermiddag, var osäker på min egen hoppform och hallen vi skulle tävla i var kort sagt eländig. I hotellfoajén låg dimman tätare än den någonsin gjort i Lützen, även om det var cigarettrök på hotell Lux och kanske krutrök i trettioåriga kriget, och jag skyndade upp till rummet. Bara för att mötas av ett droppande handfat och en luddig brun filt att ha som täcke. Den ende slovak jag kände var i Australien och jobbade och jag undrade vad jag egentligen gjorde där över huvud taget.

Morgonen efter släpade jag mig upp ur sängen drog bort de fransiga bruna gardinerna – och möttes av strålande solsken från en klarblå himmel. Det hade dessutom snöat under natten och allt det gråa och trista var skinande vitt av nysnö. Dimman hade skingrats i hotellfoajén och frukosten var ätbar.
Mitt dåliga humör och den oroliga känslan i magen var som bortblåst.
Hoppningen fungerade, jag vann tävlingen och det enda som kunde få mig att sluta längta efter att resa tillbaka till Banská Bystrica var att åka dit.

För ett antal år sedan var jag tillbaka på mitt gamla dagis. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt. Dels för att det firade 25 år och att det vid det laget var 20 år sedan jag lämnat det för att börja skolan. Men framförallt för att det krympt.
Det fullkomligt gigantiska lekhallen hade blivit så liten, så liten, så liten. Hur vi kunnat spela tuffa innebandymatcher där inne som dagisbarn framstod som en olöslig gåta.
Naturligtvis förstod jag då, likaväl som nu, att det inte var dagiset som krympt utan jag som växt. Men jag upplevde ju inte samma sak med det hus jag bodde i. Om lekhallen på dagis var gigantisk när jag var fem år så borde vardagsrummet hemma också ha varit det. Men så har jag aldrig upplevt det.

Medan ett hotell kan ändra skepnad över en natt krävs det helt uppenbart längre tid för ett dagis, eller för ett land av Lego, att göra det.
Men precis som med Billunds turistmagnet nummer ett kommer jag aldrig längre att uppleva Maskrosens dagis (varför man väljer att döpa ett dagis efter ett ogräs får bli en senare fråga…) eller Banská Bystrica som jag gjorde det första gången jag kom dit. I det senare fallet kan jag å andra sidan fortfarande hitta tillbaka till känslan jag hade i kroppen när jag klev in på hotellet första gången. Det är ingen helt igenom angenäm känsla, men den går att skratta åt i efterhand.
Känslan av en gigantisk lekhall på ett dagis är däremot svårare att hitta tillbaka till. Det är väl helt enkelt alldeles för länge sen det inträffade.

Men även om jag kan sakna det där storögda barnet i mig så är det nog i slutändan rätt skönt att se världen med en vuxens ögon. Och Lego är väl ändå inte bara för barn, i alla fall inte bara för små barn.


Nio städer man kan tro är huvudstäder
New York, USA
Sydney, Australien
Rio de Janeiro, Brasilien
Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Istanbul, Turkiet
Glasgow, Skottland
Kapstaden, Sydafrika
Marrakech, Marocko


En kortfattad historik över nästan allting – Bill Bryson
Titeln säger egentligen allt om vad boken handlar om. Det är en kortfattad historik över hela jordens historia från den stora smällen och fram till våra dagar. Här finns Darwins teori om det naturliga urvalet och arternas uppkomst, här finns berättelser om storheter som Isaac Newton och Edmond Halley och här finns en uppsjö av märkliga skrönor och historier om vetenskapsmän och allehanda konstigheter. Hade jag läst den här boken på originalspråket engelska hade det förmodligen varit en solklar fullpoängare – för på sina ställen är den fullständigt briljant. Det som gör att betyget dras ner är den slarviga översättningen: det är stavfel eller ord som saknas helt på var och varannan sida och plötsligt börjar man tyvärr ifrågasätta allt man läser istället för att bara njuta av det.


Hagfors – den 3 oktober 1989
I lågstadiet var det klassfotboll under namnet Trixen som gällde i Forshaga. På mellan- och högstadiet var det friidrott under namnet Klasskampen som var grejen. De som lyckades bäst i dessa klasskamper fick sedan åka till Hagfors och tävla i Kretsmästerskapet (KM) mot jämnåriga från så vitt skilda platser som Munkfors, Deje och Sunnemo. I fjärde klass förlorade jag höjdhoppet för första och sista gången. I femman, sexan, sjuan och åttan gick jag segrande ur striden – i nian blev det inget. Då blev jag å andra sidan trea på skol-SM istället. Min största stund i Hagfors inträffade när jag gick i sjunde klass. Jag hade haft sikte på klubbrekordet i Kils AIK hela säsongen. Det löd på 161 cm och jag hade nått 158 cm som bäst. Men den där eftermiddagen på kolstybben i Vikingland så fick jag äntligen med mig exakt 161 cm – tangerat klubbrekord för Kils AIK. Det stod sig i nio år innan det slogs av två olika hoppare på en och samma dag om inte minnet sviker mig.


Legoland!!! Besökte detta plastens paradis för fjärde gången i mitt liv i måndags och tisdags och det var precis lika roligt nu som första gången jag var där – för trettio år sen.


Oktober… vi kan hoppas på brittsommar, vi kan hoppas på krispiga höstdagar med hög luft, men hur vi än vrider och vänder oss så har vi inte bara rumpan bak, vi har dessutom hösten framför oss.


Färjestad… Jag ägnar inte ishockey något större intresse i vare sig september, oktober eller november. Men att se Färjestad ligga sist efter sex spelade matcher är ingen höjdare.


Hotell Lux i Banská Bystrica, där kan man sova gott och vakna till vackra vinterdagar…


Sjätte sinnet…
1 oktober 2011 : Klockan 21:13

Så blev det då som jag fruktade…

…IK Viking FK 2 slängde väl in större delen av sitt A-lag, som å andra sidan äntligen fick vinna en match i år. Dock inte i division fyra där de egentligen spelade säsongen utan i division sex mot Rännbergs IK med 6-3 så att de hängde kvar i den serien istället för i fyran.

Och Rinns AIK fick låna spelare från Torsby IF i division fyra och hängde därmed också kvar i sexan genom att slå Gettjärns IF med 4-0.

Division sex-fotboll i Värmland är ett stort skämt. Undrar om FC Barcelona har lust att låna ut lite spelare till ÖDIK i division sju nästa säsong…


Vem vet, nästa år kanske han dyker upp på Tallmovallen om det krisar för ÖDIK…


Fem över 12 - 306 dagar…
1 oktober 2011 : Klockan 13:14

Det mesta var sig likt i Våxnäshallen denna förmiddag. Det var ett par smågrejer som hade ändrat på sig. Sen var det en stor sak som skiljde också. Problemet var att den stora saken var jag…

Redan uppvärmningen var en nära-döden-upplevelse. Första joggvarvet kändes bra, det andra kändes okej, det tredje var svettigt och det fjärde ett litet helvete. Dessutom hamnade jag, i vanlig ordning, i räkneproblem redan på varv två:
”Har jag sprungit ett eller två varv, har jag sprungit två eller tre, har jag sprungit tre eller fyra… äh, vad fan, minst fyra nu, kanske fem…”
Vissa saker ändras aldrig.
En sak som dock ändrats var vågens placering. Nu stod den plötsligt på andra sidan trästolpen under Figge-boden.
En annan sak som ändrats var vågens siffror. Där det förr aldrig stor mer än 72.0 kg stod det idag 78.8 kg.
Jag. Måste. Tappa. Typ. 4. Till. 5. Kilo. Typ. Nu!

Idag gjorde jag alltså mitt första träningspass med sikte på nästa sommars veteran-SM hemma på Sannerudsvallen i Kil. För att förtydliga detta ”hemma”. Sannerudsvallen är min friidrottsliga hemmaplan. Kil har i övrigt aldrig varit hemma på något sätt.
Vi kan väl säga att det är skönt att det är skottår nästa år. Det ger mig nämligen ytterligare en dag att träna på.
Jag behöver den.
Jag har nog ärligt talat aldrig varit så dåligt tränad som nu.
Det positiva är att jag förmodligen kan hoppa ungefär två meter ändå. Så det finns utvecklingspotential och inte bara avvecklingspotential i kroppen.

Något höjdhoppande lär det dock inte bli de närmaste sex veckorna tror jag. Tanken är att ägna en och en halv månad åt att köra styrka med skivstång, hoppa över häckar, studsa mångsteg och köra en hel del allmänstyrka. Det är det jag behöver mest av allt just nu. Höjdhoppandet får jag tid till sen.

Jag har egentligen inte kört kontinuerlig friidrottsträning på ett och ett halvt år. Den gången var det i syfte att hoppa tillräckligt högt i mötet med Patrik Sjöberg i Autolounge Comeback i Göteborg. Det räckte till 180 cm från fel håll och 215 cm från rätt håll. Vänligt nog hävdar nämnde Sjöberg i sin bok ”Det du inte såg” att jag tog 190 cm från fel håll. Men det är å andra sidan inte det enda faktafelet i den boken. Eller i det kapitlet. Eller faktiskt inte ens på den sidan.
Förra vintern hade jag tänkt att hålla igång hoppandet lite på skoj. Men sen bestämde jag och Magnus oss för att åka Vasaloppet istället. Och säga vad man vill om skidåkning – det främjar inte höjdhoppsformen.
Så i somras blev det bara två meter som högst ett par gånger och det gjorde mest bara ont precis överallt. Men framförallt i upphoppsfoten.
Samma upphoppsfot som jag lyckats stuka tre gånger om under höstens fotbollsspelande, så fotstyrka kommer också läggas till träningen i höst och vinter. Det är också synnerligen välbehövligt nämligen.

Så vad gjorde jag då av dagens träning. När jag väl överlevt uppvärmningen och konstaterat att tre års fuskande med stretching och rörlighet inte gjort mig gott så greppade jag skivstången. Naturligtvis den under Figge-boden och kunde konstatera att Våxnäshallen saknat mig mer än jag saknat Våxnäshallen.
Förr om åren fick jag alltid inleda måndagsträningarna, som var lyftdagar, med att sortera upp alla vikterna på det podiet. Vi kan väl lugnt säga att det inte är någon som inleder eller avslutar någon av sina träningar med det längre. Det var i alla fall lite bättre ordning när jag gick hem än när jag kom, för det underlättar onekligen träningen en hel del om man hittar träningsredskapen!

Så dagens schema då:
Heldjupa benböj: 5 serier á fem lyft på 70 / 70 / 75 / 75 / 80 kg
Halva benböj: 5 serier á fem lyft på 110 / 110 / 120 / 120 / 130 kg
Step ups: 3 serier á fem lyft per ben på 75 / 80 / 85 kg
Tåhävningar: 3 serier á tolv lyft på 85 / 85 / 85 kg
Avslutade med fotstyrka och tre genomblödningar över sextio meter.

Inga tunga vikter direkt, men så har jag heller inte rört en skivstång på ett år ungefär. Men det var skönt att köra igenom den gamla kroppen och det är skönt att vara igång.
306 dagar kvar tills fredagen den 3 augusti 2012 då veteran-SM, så vitt jag vet, är tänkt att invigas.


Ska man in i en träningsmiljö där typ alla andra, alltså i teorin och inte i praktiken, skulle kunna vara mina barn så gäller det att förbereda träningskläderna…


Highway…
1 oktober 2011 : Klockan 09:12

Det blev alldeles för mycket bilåkande igår. Det blir lätt det när dagarna rusar iväg och man inser att den tåg eller flygbiljett man borde ha bokat för längesen inte längre är bokningsbar.

Efter ett par veckor med svårt mycket fullt upp så börjar det nu lugna ner sig lite. Gårdagen var dock något i hästväg när det kommer till att köra bil.
Klev upp vid halv sex, snabb frukost, in i bilen vid kvart i sex och sen rullade jag norröver. Sundsvall var målet. En stad jag aldrig tidigare besökt, mycket beroende på att jag missade det SM som arrangerades där 1997 på grund av skada. Det enda SM utomhus jag missade under mina aktiva år.
Vägen dit hade sina valmöjligheter. Jag valde att köra via Falun och Gävle och fick mig en tripp down memory lane.

Kör man mot Falun passerar man platser som Filipstad (där jag spelat en fotbollsmatch intill 63:an i min ungdom), Sörälgen och Sirsjöberg (som trots allt resande fortfarande platsar högt upp på listan över konstiga namn på vägskyltar), Kopparberg (där faderskapet en halkig kväll glidit in i det vägräcke som går längs den långa svängen in mot samhället) Ludvika (231 cm som högst), Borlänge (216 cm inne i Kupolen på ISM 1996), Falun (obesegrad i totalt tolv höjdhoppstävlingar både inne och ute och där jag tävlade mot Staffan Strand första gången vintern 1989), Hälsinggården (där det i alla fall förr låg ett vandrarhem och där jag stötte på Kajsa Bergqvist för första gången vintern 1989) och Gävle (där jag i ett bibliskt ösregn en gång kvalade in till junior-EM 1993 och dessutom slog SM-rekord på 232 cm nio år senare).

Men sen åkte jag in på okänd mark. För även om jag tävlat norr om Gävle (både Umeå och Luleå ett par gånger om) så har jag alltid flugit eller åkt tåg dit. Strax norr om Gävle passerade jag två skyltar som pekade åt samma håll, den ena mot Blåkulla, den andra mot Vändplats och det fick mig att fundera på vad som kan hända nästa påsk.

Det mest spännande på resan upp var annars när jag närmade mig Borlänge (staden man inte flyttar ifrån i första taget…) varnade en synnerligen överspeedad lokal nyhetsuppläsare på Mix Megapol att tio strutskycklingar hade rymt och sprang omkring på vägen vid Romme travbana. Tyvärr passerade jag inte just där så jag fick aldrig se dessa en meter höga kycklingar irra omkring på landsvägen.
En timme senare berättade dock samma fortfarande lika speedade radioman att de flesta av kycklingarna fångats in.

Väl framme i Sundsvall letade jag mig fram till Hotell Södra berget som hade en stor skylt med texten ”Mot högre höjder – 240 m.ö.h.” vilken jag var tvungen att ta kort på. Och ändrade dessutom titeln på det föredrag jag skulle hålla på en primärvårdskonferens från ”Att nå högre höjder” till ”Mot högre höjder”. Sån är jag.
Träffade dessutom på moderatorn för konferensen som visade sig vara gift med – Stefan Holm. Dock inte med mig kom vi ganska snart fram till.

Stannade på Södra berget i sisådär två och en halv timme. Hann med lunch och att hålla föredrag och sen rullade jag nerför berget och söderut igen.
Hemfärden var närapå lika odramatisk som ditresan. Noterade dock att Glada Hudikgymnasiet ligger på Järvsöfaks väg och glädjen över detta fick mig att svänga in till Hudiksvall bara för att kolla in om det var så glatt där som det sägs. Det var det inte, i alla fall inte klockan fyra en fredag.

Stannade och tankade vid Valbos köpcenter och sprang på en gammal brottarlegend i form av Pelle Svensson. Vi två har så vitt jag kan minnas aldrig träffats förut och lite sjukt är det ju att man ska ses på en bensinmack i Valbo en fredagseftermiddag. Jag kunde valt vilken annan mack som helst längs vägen, för det var inte bensinbristen som var mest akut, men något fick mig att svänga in där – och träffa en tvåfaldig världsmästare och enfaldig OS-tvåa i brottning.
Herrens vägar äro outgrundliga.

Kom tillbaka hem vid halv tio på kvällen ungefär efter etthundraåtta mil i bil och ett föredrag på en och en halv timme. Så kan man också tillbringa en fredag.

Idag är det lördag och dels ska jag börja träna inför nästa års veteran-SM just denna förmiddag och dels ska division VI norra äntligen avgöras.
Med tanke på den walk over-match jag skrev om här om dagen kan vi ju alltid roa oss med att citera Värmlands fotbollförbunds egna regler när det kommer till walk over – och vi kan ju ägna en stunds kontemplation kring hur otroligt svårt det kan vara att hålla de regler som man själv har satt upp…


…varför beslutar man saker när man sen struntar i det man har beslutat. Känns lite som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll…


O Brother, Where Art Thou…
29 september 2011 : Klockan 11:11

I somras läste jag boken “Lego – A love story” av Jonathan Bender. En helt vanlig man som inser att något fattas i hans liv – nämligen Legobitar! En del annat saknas honom också, men inget lika viktigt som Lego. I slutet av boken fick jag en idé som jag helt enkelt var tvungen att försöka genomföra.

1981 var jag fem år gammal och besökte Legoland i Billund för första gången. Jag minns egentligen inte så mycket mer av den resan än det jag sett på kort i efterhand. Men jag minns att jag dels trodde att man kunde se hela vägen till Danmark från färjeläget i Göteborg och jag minns att jag trodde att hela Danmark var byggt av Lego.
Trots denna vanföreställning om sakernas tillstånd blev jag långt ifrån besviken.
1987 var jag tillbaka på Legoland och sen gick jag in i mina dark ages som jag inte kom ut från förrän typ 2004 igen.
2008 var jag på Legoland igen, i sällskap med en snart-fyra-åring och fick en helt annan upplevelse som vuxen än vad jag haft som barn. Plötsligt var det inte bara en massa snygga Legohus och andra byggnader jag såg. Istället såg jag städer och platser jag besökt eller läst om.
I måndags och tisdags den här veckan var jag där igen.

Den där första gången jag var till Legoland var det en organiserad bussresa från Karlstad, med den allestädes närvarande resebyrån Bengt-Martins inbillar jag mig, och med på den resan var min bäste kompis sen tvåårsåldern Magnus och hans familj.
Den här gången var Magnus och hans familj – ja, inte samma familj som för trettio år sen, men ändå – med igen och det var första gången han var där sedan 1981. Tyvärr var det mycket svårare för oss att åka Safaribilarna och Minibåtarna ihop nu än för trettio år sen, men det var liksom kul ändå.

Här om dagen visade jag upp en legofigur här på Schloggen. Den som fanns i två versioner. En som inte var ihopbyggd och skänktes till årets spelare i ÖDIK. Frågan är om Hejja byggt ihop den än. Och en som var ihopbyggd och som skulle ut och resa.
Nu har han varit ute och rest och sett sig om i världen. Jag måste dessutom erkänna att jag bröt mot en av tre gyllene legoregler när jag byggde ihop honom – jag limmade ihop bitarna.
Man får inte limma, inte måla om och inte förstöra bitar för att de ska passa ihop.
Jag limmade honom – och det hade en specifik anledning.
ÖDIK-gubben åkte nämligen med mig till Legoland och han turistade ganska vilt där.
Men framförallt, precis som i Benders bok så lämnade jag honom kvar där han kände sig hemma.


Entrén till Legoland i Billund


Min ÖDIK-legogubbe söker sig fram i livet och har hittat en gigantisk legobit med den gamla klassiska loggan på


Kollar in mejeriet och känner att han inte riktigt passar in


Det nya Star Wars-landet var förstås ett måste att besöka. Men det kändes lite svettigt att ha Darth Vader i ryggen…


…eller att hållas fången av Wampa. Så det var säkrast att dra därifrån och…


…kolla in ett av hotellen med tillhörande restaurang istället.


Träffade dessutom en förvuxen pirat som undrade vad som pågick.


Kollade in när NASA skulle skjuta upp sin rymdfärja och tog kort i rättan tid.


Kände att något saknades i livet och hälsade på hos ewokerna medan Han Solo, Leia och de andra gav sig på att sätta skölden till Dödsstjärnan ur spel.


Besökte folkvimlet i Bergen och kollade in marknaden där…


…innan han testade ytterligare ett hotell där han inte heller blev kvar speciellt länge.

Bilderna här ovan visar ett par exempel på vad min legogubbe fick se under två dagar. Däremot visar ingen av dem var jag slutligen lämnade honom kvar.
Om man vill gömma en bil så kan man förstås köra ut den i skogen och hoppas att ingen ser den där. Men å andra sidan är en skog helt fel plats för en bil och så fort någon ser den stå där så undrar man varför. Ska man således gömma en bil bör man förslagsvis göra det i dess naturliga miljö och bland en massa andra bilar. Alltså på en långtidsparkering på en flygplats.
Vill man gömma en legogubbe bör man alltså göra det bland en massa andra legogubbar. Och det har jag gjort nu.
Min ÖDIK-gubbe stod i alla fall kvar när jag lämnade Legoland i tisdags och om någon har planerat att åka till Billund framöver kan ni ju se om ni hittar honom och hälsa honom från mig. Jag tror att han trivs bra där, det skulle i alla fall jag ha gjort.


…goodbye, I'm going home…


Mean Machine…
28 september 2011 : Klockan 15:13

Att spela fotboll i division VI är en på många sätt intressant upplevelse. Här kommer några berättelser om och funderingar kring årets säsong i den norra värmlandssexan.

Vi kan börja med det faktum att Värmlands Fotbollförbund har valt att inte ha några rena reservlagsserier. Istället blandar man upp sina förbundsserier med de större klubbarnas B-lag. Grundregeln är att de som börjar föregående A-lagsmatch på bänken, upp till fem spelare, har rätt att spela nästa match med B-laget.
Vackert så kanske.
Om det inte vore för det faktum att det är fria byten hela vägen upp till division IV. Alltså kan man i teorin sätta sina fem bästa spelare på bänken i A-laget, byta in dem efter en sekund och sen använda dem i B-laget i en lägre division nästa dag. Det funkar i teorin – och det görs i praktiken!
Något som utan tvekan påverkar utgången av matcherna i de lägre divisionerna. Fem division IV-spelare påverkar helt klart matchbilden i division VI.

Hur kommer man då bort från detta?
Förslag ett: Skapa rena reservlagsserier som de flesta andra förbund har och ta bort B-lagen ur förbundsserierna, om inte det går så:
Förslag två: Låt de klubbar som har A- och B-lag i seriespel uppge en A- och en B-trupp innan säsongen och låt dem möjligen flytta spelare mellan dessa båda trupper under sommaruppehållet, om inte det fungerar så:
Förslag tre: Ingen spelare har rätt att spela för både A- och B-lag samma helg eller samma omgång, om inte det är praktiskt genomförbart så:
Förslag fyra: Skapa rena B-lagsserier i division VI och division VII, vilket i vart fall leder till att alla klubbar med B-lag i seriespel gör upp sinsemellan på samma villkor.

I division VI norra Värmland fanns två B-lag (Forshaga IF och IK Viking FK) och ytterligare ett lag (Rinns AIK) med samarbetsavtal uppåt (med Torsby IF i division IV). När vi mötte Rinns AIK i våras hade vi fullt sjå att ens få ihop en startelva – vi vann den matchen med 5-0 på bortaplan. Höstmatchen vann Rinns AIK med 2-0 trots att vi hade ett bättre lag på benen då än i våras. VI gjorde en riktigt bra match borta mot Forshaga i augusti, men föll med 2-0. Fem dagar senare åkte samma Forshaga, eller inte riktigt samma, upp till Rännberg och förlorade med 8-0. Ett Rännberg som vid den tiden låg bakom oss i tabellen. Men det är klart att ytterst få vill åka och spela B-lagsmatch elva mil norrut en torsdagskväll.
Å andra sidan visade det sig i slutändan att Rännberg använt sig av en avstängd spelare i den matchen och att Forshaga ändå fick segern med 3-0.
Med tanke på dagens datoriserade värld och systemet Fogis dit alla matcher, startelvor, mål, varningar och utvisningar rapporteras till känns det smått ofattbart att en avstängd spelare ens kan tas ut till en match…
Å andra sidan var det ju något som vi tjänade på i bottenstriden, även om det i slutändan inte spelade någon roll då Rännberg ändå slog oss med 4-1.
Vi besegrade IK Viking med 3-0 hemma i våras och lyckades med nöd och näppe få ihop 4-4 borta under hösten. Och det kan ju ha att göra med vilka spelare de hade på bänken i sin A-lagsmatch dagen innan mötet med oss. Normalt sett börjar ju inte lagkaptenen på bänken i fotboll, till exempel…
Nog om A-lag, B-lag och farmaravtal.

En annan intressant aspekt på den här serien är spelare X. Innan säsongen var han spelande tränare för Rinns AIK, men lämnade den klubben strax innan seriestarten. Det kändes trots detta lite märkligt när det visade sig att han ändå var uttagen som domare i flera matcher under vårsäsongen. Bland annat dömde han oss två gånger om. Förvåningen blev dock ännu större när det visade sig att han inte bara varit tränare och dömde matcher i samma serie – helt plötsligt stod han dessutom i mål för Lysviks IF när vi mötte dem i våras. Hur är det över huvud taget möjligt att en och samma person både kan spela och döma matcher i samma serie? Kanske tur han inte gjorde det samtidigt i alla fall.
Han var dessutom uttagen att döma oss mot Gettjärn nu i höst – en match i en bottenstrid där dessutom både Rinn och Lysvik var inblandade. Jag ringde och frågade den domaransvarige om det verkligen var så lämpligt att en spelare i Lysvik skulle döma den matchen – och fick svaret att ”jag trodde att han spelade i Rinn fortfarande…”

Höstmatchen mellan Forshaga och Viking slutade med walk over. Något som helt klart gynnade oss eftersom Viking var – och fortfarande är – ett av de lag vi slogs – och slåss – mot för att hänga kvar i serien. Men ändå spelades matchen och resultatet slutade med tremålsseger för Forshaga – så det gick liksom på ett ut i slutändan ändå.

Sen har vi då det ironiska i att serien inte färdigspelas på samma dag, eller ens på samma helg. Normalförfarandet i en serie i fotboll är att alla matcher i sista omgången spelas samtidigt så att man inte kan spela på något annat lags resultat. Under spelordningsmötet i februari ville Forshaga IF, som alltså har sitt B-lag i vår serie, för allt i världen inte spela sin sista match den 24 september – eftersom A-laget spelade sin sista match i division V den dagen.
I det läget borde ju rimligtvis de som bestämmer, alltså Värmlands Fotbollförbund, ha satt ner foten och bestämt att samtliga matcher i sista omgången blåses igång klockan 11.00 lördagen den 24 september. Istället föreslog VFF att man kunde spela denna sista match lördagen efter – något som flera lag i serien nappade på. Alltså spelades två matcher helgen som gick och tre matcher ska, eller skulle, spelas lördagen som kommer. Bland annat de två matcher som i slutändan avgör om vi hänger kvar eller inte.
Men tre matcher kommer inte att spelas då. Det blir bara två matcher. Detta eftersom just Forshaga, av alla lag, redan nu tydligen lämnat w.o. mot IFK Velen på lördag. Velen har redan vunnit serien, Forshaga kommer att sluta trea oavsett vilket – och eftersom Forshagas A-lag sak spela kvalmatch till division IV dagen efter så finns förstås inte längre något intresse av att skicka ett B-lag till norr om Torsby och spela match. Lite synd om Velen dessutom som inte får äran att avsluta serien och fira seriesegern med en sista match hemma på Leksbråten.

Så nu är bara frågan om vi hänger kvar eller inte. Vi sätter vårt hopp till att Rännberg kan knipa minst en poäng mot Viking trots att de inte har något att spela för och trots att Viking kan krydda sitt B-lag i stort sett hur mycket de vill med division IV-spelare. Och vi sätter vårt hopp till att ett Gettjärn som inte heller har något att spela för kan besegra ett Rinn som brukar krydda sitt lag med spelare från division IV-spelande Torsby.
Och säga vad man vill om division VI-fotboll, men det är inte riktigt samma regler som gäller där som gäller på högre nivåer.


Alla lag är jämlika, men i Värmland är vissa fotbollslag mer jämlika än andra…


King Pin…
25 september 2011 : Klockan 19:43

Det var den 15 juni senast det hände. Men igår hände det igen. ÖDIK:s herrlag vann en match och det var på många sätt på tiden att det hände.

Årets division VI norra inleddes precis som den avslutades för Tallmovallens grönvita hjältar – med en 2-0-seger på hemmaplan. Tyvärr var väl de sexton matcherna däremellan inte riktigt lika poänggivande. Eller det var det ju, vi tog tolv poäng på de matcherna, utöver de sex vi tog i premiären och epilogen. Arton poäng blev det alltså totalt, en målskillnad på minus tolv och i skrivande stund på säker mark med en åttondeplats i tabellen.

Lysviks IF som stod för motståndet igår slog oss i vårmatchen med 2-1 – efter ett nickmål i sista sekunden. Vi hade många spelare borta den gången, men höll ändå jämna steg med dem sett över nittio minuter. Igår hade vi i stort sett ordinarie uppställning – och då var vi steget före i stort sett hela tiden. Lungan slog in en straff i första halvleken. Sen sprang sig undertecknad till ett friläge och gjorde som Torres – sköt i burgaveln. Gick alltså miste om att dubbla årets målskörd i serien, men en sån här dag ordnade det sig ju ändå. Hejja tog en straff i andra vid ställningen 1-0 och visade varför han blev vald till årets spelare i ÖDIK av både spelarna och ledarna (och fick Lego i pris…) – och sen tryckte DJ Snarka in 2-0. Ett viktigt mål på många sätt.
Dels avgjorde det matchen och dels gav det oss lite mer andrum i tabellen.

Nästa lördag avgörs så vårt öde i division VI och vi är i händerna på två lag som redan säkrat kontraktet och inte har mer än äran att spela för – och chansen att spela det lag de möter ur sexan.
Först har vi Rännbergs IK som möter IK Viking FK 2: seger för RIK och Viking åker ur, oavgjort i matchen och Viking åker ur, seger för Viking och de hänger kvar – och vi hänger på den så kallade gärdesgården eftersom hagforsingarna går förbi oss.
Sen har vi Gettjärns IF mot Rinns AIK: Seger för GIF och Rinn åker ur på målskillnad (om inte Rännberg tar poäng av Viking vill säga…) eftersom vi vann med två mål räcker det att GIF vinner med ett för att vi ska vara före RAIK, vid oavgjort eller seger för RAIK hänger de kvar oavsett vad som händer någon annanstans i hela världen.
Så det är väl bara att hoppas att Viking inte ställer upp med hela A-laget i B-laget och att division IV-laget Torsby IF inte lånar ut hela sitt A-lag till farmarlaget Rinn…
…den värmländska fotbollen och dess b- och farmarlagssystem är onekligen en historia för sig. En story på detta tema kommer när serien är färdigspelad och alla valser är dansade.

Efter gårdagens match väntade fest, lekar och bowling. Jag visade mig vara helt okej på att studsa pingisbollar på tre tallrikar och ner i en vattenhink, jag var skaplig på att med förbundna ögon rota i äckligheter i jakt på mynt och jag, som den ende spik nyktre i sällskapet, visade mig bowla bättre än någonsin – tills tiden tog slut…
…105 poäng i första bowlingserien skrämmer ingen, utom möjligen mig själv. Men sen rullade klotet min väg. Ett urgammalt personbästa på 163 poäng var på väg att ryka när jag drog in tre spärrar och fyra strike på sju omgångar. I åttonde rutan blev det bara 4+4, men jag stod på 147 poäng när skärmen släcktes och kloten inte längre fick rulla. Men jag får helt enkelt åka till första bästa bowlinghall snart och se om formen håller sig också då.


På Stuckeybowl tog tiden minsann aldrig slut. Men så var "Ed" också en av tidernas absolut bästa TV-serier…


Eleven…
24 september 2011 : Klockan 08:59

För exakt elva år sen satt jag på en höjdhoppsmadrass i Sydney. Regnet vräkte ner omkring och på mig. Jag hade just slutat på fjärde plats i mitt livs första OS-final. Någonstans djupt inne i mig fanns en stolthet över det jag presterat. Men mest av allt var jag besviken över att ha blivit fyra och över att den som tog silver borde varit avstängd för doping.

Olympiastadion i Sydney, som är bland de mäktigaste och häftigaste arenor jag någonsin tävlat på, har elva år senare bytts mot Tallmovallen som har den grönaste av gräsplaner och en charm ingen annan arena har. Höjdhoppsspikskorna har bytts mot fotbollsskor. Den blågula landslagsdräkten mot den grönvita ÖDIK-tröja jag mer eller mindre föddes i.

Idag slåss jag inte om OS-medaljer som jag gjorde den där Sydney-kvällen för elva år sen. Idag slåss jag – och femton andra grönvita – för nytt division VI-kontrakt.

Då var det årets sista höjdhoppstävling. Idag är det årets sista fotbollsmatch. Ska mitt älskade ÖDIK hänga kvar i sexan måste vi vinna idag och vi måste dessutom ha minst ett av två resultat med oss nästa helg då serien spelas färdigt. Det är knappt två timmar kvar till avspark och jag måste tro att vi fixar det här. Det är dags att bollen rullar vår väg, att vi har lite stolpe in och att vi vinner en match igen, det är alldeles för längesen sist.

Efter matchen väntar avslutningsfest – inte gravöl. Vi ska utse årets det ena och det andra. För två år sen blev jag skyttekung, det blir jag inte år om jag inte spottar in minst åtta mål idag – och det är det inte mycket som talar för. Min enda merit i år är att jag är den ende som spelat samtliga matcher – vilket å andra sidan kanske förklarar varför vi ligger sist i serien efter sjutton omgångar…

Årets Most Valuable Player får den fantastiskt vackra statyetten nedan. Den finns bara i två exemplar. Den ena kommer att delas ut – i bitar och med en ritning (eller karta som jag sa när jag var liten, eller läsning som en mig närstående sjuåring sa när han var mindre) för att byggas ihop av mottagaren under kvällen. Den andra är i min ägo, men för den finns andra planer framöver…


Det finns bara två av oss och den ene delas ut i eftermiddag,
den andre har ett helt liv framför sig…


The busy world of…
23 september 2011 : Klockan 20:42

Det är fredag och det har varit en hektisk vecka för en man som är lika gammal som Magnus Uggla var när han gjorde skivan 35-åringen. Men nu är jag i hemmets lugna vrå och ägnar det jag kallar schloggen en tanke.

Tisdagen var en relativt lugn historia, så vitt jag minns. Vilket en titt i kalendern visar att jag inte minns. Jag höll en föreläsning åt Drivhuset vid Karlstads universitet och inspirerade och motiverade, förhoppningsvis, ett gäng studenter som läser lite olika inriktningar. Men sen var det lugnt i alla fall.

Onsdagen ägnades åt en jobbdag full med möten som avslutades med en lunch med en journalist och fotograf från Nerikes Allehanda. Så dyker jag upp i ett helgmagasin i NA och Västmanlands Läns Tidning i helgen så vet ni när och var intervjun gjordes. Jag åt för övrigt korv och mos till lunchen – på Stora Ensos forskningscenter vid universitetet.

Sen hann jag hem och andades ut – och spelade Wordfeud (och ja, Fredrik Olofson på TV4, du har besegrat mig… och du har inte gett mig chans till revansch!!) där jag förlorar allt oftare, men vinner betydligt mer än jag förlorar i alla fall – innan jag drog tillbaka till unit (vedertagen förkortning av Karlstads universitet i vissa kretsar, Kau är gångbart i andra) för en middag och ett kort föredrag för ett gäng som läser en doktorandkurs. Sen hoppade jag in i bilen och rullade österut mot den kungliga hufvudstaden där jag körde fel innan jag körde rätt och somnade gott.

Torsdagen inleddes med frukostmöte inför ett än så länge olidligt hemligt uppdrag i friidrottsförbundets tjänst innan jag tackade min lyckliga stjärna för elva DN galor som lett till att jag hittar vägen med bil från Centralen till Stadion, som borde döpas om till Olympiastadion. Stadion alltså, inte Centralen. Väl där drogs riktlinjerna upp för den valrörelse som förhoppningsvis ska föra mig in i IOK:s aktivas råd nästa sommar. Finns en helt annan organisation inför det valet än det val som jag vann i Daegu i somras. Den gången gjorde jag ärligt talat inte ett skapandes dugg för att bli invald, men klarade mig på något slags gamla meriter. Men London verkar bli en helt annan historia, men vi hoppas på samma resultat.

Lämnade SOK, Stadion och Stockholm bakom mig och rullade tillbaka västerut för ett stopp i Karlskoga på vägen hemåt. Hittade Folkets hus, hittade en parkeringsplats, men hittade inga pengar att betala parkeringen med. Gjorde något jag aldrig gör normalt – chansade. Stod där i tre timmar, för den enda enkrona jag stoppat i automaten (det kostade fyra kronor i timmen…) och slapp p-bot. Lycka på en torsdag! Med en gnus trötthet insåg jag dock att jag skulle vara tillbaka på samma plats senast halv åtta på fredag morgon. Olycka på en torsdag!

Tillbaka i Karlskoga denna morgon alltså, var där vid tio över sju, lyssnade på Äntligen morgon en stund till, hade fortfarande inga pengar att betala parkeringen med, chansade igen, gick in och var moderator på kemikalieföretaget Cambrex säkerhetsdag, träffade en gammal träningskompis, kom tillbaka till bilen fem timmar senare – och hade återigen sluppit p-böter. Säga vad man vill om parkeringsvakterna i Karlskoga, men de är inte nitiska.

Hemma i Karlstad igen vid halv två, slappnade av med mer Wordfeud (och ja, Olofson, du har slagit mig…) innan jag tog mig i kragen och åkte och hämtade ett par nytrycka t-shirts på Prepare, fick dessutom rabatt i brist på reda pengar och tackar för det genom att göra reklam för dem här. Sen återstod bara ett uppdrag denna hetsiga arbetsvecka: Forskarfredag på stora torget i Karlstad. I alla fall en arbetsinsats för mitt riktiga jobb på Karlstads universitet ett par dagar när jag inte lyckas sätta min fot där.

Och nu sitter jag framför TV:n och ser på Doobidoo och minns med skräckblandad förtjusning när jag och Pernilla Wiberg gick lös där förra året. Eller ärligt talat, den inspelningen är bland det roligaste jag någonsin har gjort, what so ever!!


Det är inte ofta jag går klädd så här, men ibland är det banne mig värt det. Dessutom hoppas jag få efterträda kvinnan till vänster som svensk representant hos IOK…


City of Angels…
19 september 2011 : Klockan 10:42

Det blir allt mindre utrymme för mitt kära grönvita ÖDIK att få spela kvar i division VI också nästa år. Det år som skulle ha blivit en klang-och-jubel-föreställning när klubben fyller 80 år håller kort sagt på att gå åt helvete.

Annars började det ju så bra igår. Eller egentligen började det inte bra alls. Med ett antal skador och sjukdomar i truppen blev vi till slut bara tretton man som styrde kosan förbi Sunne, Torsby, Velen och Sörmark innan vi hittade fram till Östmark och Åsbyvallen där Rännbergs IK spelar sina hemmamatcher.
Jag må ha idrottat på ytterst elitnivå och hoppat inför hundratusen åskådare i OS-, VM- och EM-finaler jorden runt. Men att komma till en fotbollsplan på den värmländska vischan är fascinerande – om än på ett helt annat sätt. Man åker och åker och åker genom skog och förbi sjöar, förbi åkermark och Tossebergsklättar, man undrar hur det överhuvudtaget kan bo någon människa så långt bortom all mat, det är ett Elvis café till höger, en ICA-butik strax därefter och man inser att det inte bara bor människor där, de spelar dessutom fotboll och de gör det helt ok.
Förr fanns det både fotbollsplaner och lag i varenda liten by i hela landet, det är väl kanske inte riktigt så längre. Men det är skillnad på att spela fotboll mot Bäckalund, Gettjärn och Rännberg och att hoppa höjdhopp i Sydney, Aten och Peking.
Å andra sidan är det fotboll, eller snarare all form av idrott, på den här nivån som är grunden för allt det där andra. Utan en fotbollsplan i Rännberg, ingen Zlatan i Milano, typ…

Matchen började i alla fall bra för oss igår. Den evigt unge gjorde snyggt 1-0 redan efter sex minuters spel. Och snyggt var det dessutom. Hade han missat, vilket han inte gör, så hade jag förhoppningsvis hunnit fram och petat in bollen istället, vilket jag inte behövde.
Men sen var det roliga slut. Fadern och sonen i hemmalaget, för dagen helt i grönt medan vi var helt i vitt, gjorde två mål var och vi gjorde inga alls och därmed var sagan all och det blev tretton mil hem med 1-4 i bagaget, och roligare kan man ju ha det. Det är alltid bra mycket kortare väg hem när man har vunnit. Tretton mil från Rännberg till Karlstad efter en förlust var betydligt längre än hur-långt-det-nu-är från Brisbane till Karlstad efter en seger.
Och nu har vi inte längre saken i egna händer.

På lördag spelar vi årets sista match när vi tar emot Lysviks IF hemma. Vi ligger tia och sist i serien på femton poäng, LIF ligger platsen före oss på samma antal poäng men med fyra måls bättre målskillnad.
Vårens möte lagen emellan slutade med seger för LIF – efter ett synnerligen onödigt nickmål i absolut sista sekunden. Bittert, bittert, kamrat, som Dan Andersson en gång skaldade.
Alltså har vi revansch att utkräva.
Slutar lördagens match oavgjort åker båda lagen ur. Vinner vi avancerar vi till den säkra åttondeplatsen och petar ner IK Viking FK 2 under strecket för nedflyttning med sina sjutton poäng, och betydligt sämre målskillnad än oss.
Men sen blir väntan en vecka lång eftersom division VI norra Värmland måste vara den enda serien i världshistorien där inte sista omgången avgörs på samma dag!!!
Dessutom har Viking inte längre något att spela för med sitt A-lag som åker ur division IV och kan således stoppa in hela A-laget i B-laget i sista matchen.
Så halmstrået för att hänga kvar är varken stort eller starkt, men det gäller att ta tag i det och slita så mycket det bara går.

I kvalitetstidningen Aftonbladet kan vi idag läsa om en antikhandlare som är tvärsäker på att skådespelaren Nicholas Cage är en odödlig vampyr. Detta eftersom han hittat ett 140 år gammalt fotografi av en man som är misstänkt lik Cage. Alla vi som sett ”Änglarnas stad” vet ju hur det egentligen ligger till, men det är en annan sak. Däremot kan vi ju konstatera att både jag och Cage nu alltså blivit avslöjade.


…And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


De små, små detaljerna…
18 september 2011 : Klockan 22:20

Den gamle underhållaren Povel Ramel hade inte bara en uppsjö av strängar på sin lyra. Han slog dessutom en gång fast att det är de små, små detaljerna som gör det. Och eftersom jag är en petimäter av stora mått, hur nu det kan vara möjligt, så ger jag friherre Ramel rätt i sin analys.

Det brukar sägas att det inte finns något mer inaktuellt än gårdagens tidning. Den tidning du nu håller i handen slår man in fisk eller blommor med imorgon. Och denna syn på morgon-, dags- och kvällstidningar har väl egentligen bara blivit ännu mer sant i och med det världsomspännande internetets intåg i våra liv. Nu är knappt ens morgontidningens nyheter aktuella medan man löser Melodikrysset längre.

Däremot är det ju en helt annan sak med böcker. En bok är på sätt och vis alltid aktuell just för att den inte är det. Det är väl därför vi fortfarande läser och roas av böcker med både två, fyra, åtta, sexton och hundratjugoåtta år på nacken. Medan i alla fall jag har svårt att se nöjet med att läsa tre år gamla dagstidningar allt för ofta.

Det här leder ju i sin tur fram till helt andra krav på den som skriver en bok jämfört med den som skriver i en tidning. Ett faktafel i en tidning är något som upprör för stunden, men imorgon är det glömt. Ett faktafel i en bok är något som människor kommer att tvingas läsa också om hundra år. Alltså måste den som skriver en bok vara noggrann med de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det.

Norrmannen Jo Nesbø är en av mina favoritförfattare och jag kommer mer eller mindre att hänga på låset på närmaste bokhandel när hans ”Gengångare”, den nionde boken i serien om Oslopolisen Harry Hole, släpps. Men just eftersom jag klassar honom som en favorit blir besvikelsen så mycket större när jag hittar fel i hans böcker. Ta hans bok ”Frälsaren” till exempel. Den inleds i Oslo söndagen den 13 december 2003. Inget konstigt med det, om det inte vore för att den 13 december 2003 var – en lördag.
Inget stort misstag förvisso, men ändå smått ofattbart att det har kunnat klara sig igenom allehanda korrekturläsningar och redigeringar och översättningar. Det leder ju dessutom till att alla andra datumangivelser i resten av boken blir felaktiga.

Nu är det väl kanske så att den normale läsaren för det första inte bryr sig om en sådan här sak och ännu mindre väljer att kolla upp det. Men jag kan liksom inte låta bli. Att både bry mig. Och att kolla upp det. Misstänker att det är en del av den där diagnosen som jag har och som jag ännu inte brytt mig om att få papper på vad den egentligen heter. Jag kallar den NTV så länge. Alltså Normal Tills Vidare.

I Stieg Larssons hyllade ”Flickan som lekte med elden” åker huvudpersonen tåg från Stockholm till Göteborg. Klockan 20.00 lämnar han Katrineholm, strax efter 21 är han framme i Sveriges andra stad. Normalt sett tar SJ lite drygt två timmar på sig mellan de båda stationerna. Men det kanske gick oväntat fort just den här dagen. Samma författare, men i ”Luftslottet som sprängdes”, där en kvinnlig polis är 36 år gammal 2005 – men ändå var nära att kvala in till OS som 17 åring. Alltså det synnerligen OS-fria året 1986.
Boken ”Fientligt hav” handlar om en verklig händelse hösten 1986. En sovjetisk atomubåt drabbas av en explosion strax utanför USA:s kust, något som riskerar att leda till härdsmälta i reaktorn. I boken om händelsen lyckas kaptenen osannolikt nog relatera till filmen ”Jakten på röd oktober” – som kom 1990.
I den stundtals rätt roande ”Elvis, Jesus och Coca-cola” bor huvudpersonen i en vindsvåning – men ändå störs han av dem som bor i lägenheten ovanför honom. I ”Fallhöjd” lyckas Nick Hornby, mannen bakom de underbara ”Fever Pitch” och ”High Fidelity” addera 46 och 54 till 90. I ”En stilla storm” av Giles Blunt ligger berget Mount Royals sluttningar gröna medan snön ligger meterdjup inne i staden Montreal.

Så där kan jag förmodligen hålla på i all evighet. För jag kan liksom inte låta bli att leta efter småfel eller självmotsägelser i de böcker jag läser. Det får väl sägas vara något slags hobby som jag har. Eller så beror det helt enkelt på att jag för ett ögonblick får känna mig smartare än både författare, förläggare och korrekturläsare tillsammans.

Men det ironiska i hela kråksången är ändå att samtidigt som jag tycker att en bok blir lite sämre om jag hittar fel i den så blir jag lite besviken om en bok är perfekt och helt utan fel också. För är det helt perfekt så blir det lite tråkigt. Det är ju missarna som gör det, missarna man minns, som Wille Craaford en gång skaldade. Men så har han ju fått Karamelodiktstipendiet också.


Nio som föddes den 17 september
1552 – Paulus V – Påve 1605-1621
1923 – Hank Williams – Amerikansk countrylegend
1929 – Stirling Moss – Brittisk racingförare
1931 – Anne Bancroft – Amerikansk skådespelare
1936 – Rolv Wesenlund – a.k.a. Marve Fleksnes
1944 – Reinhold Messner – Italiensk bergsbestigare
1953 – Jan Möller – Svensk fotbollsmålvakt
1973 – Anastacia – Amerikansk sångerska
1985 – Aleksandr Ovetjkin – Rysk hockeyspelare

Mellan himmel och jord – Niccolò Ammaniti
Trettonårige Cristiano Zena lever på gränsen till fattigdom tillsammans med sin far Rino på slättlandet i Italien. Det regnar ständigt och hela tillvaron är på det hela taget deprimerande och eländig! Men tillsammans med sina två enda sanna vänner och eviga vapendragare planerar Rino att spränga en bankomat för att komma på rätt köl igen. Men natten när kuppen ska genomföras går allt fel som ens kan tänkas gå fel – och livet förändras för alla inblandade. En rappt berättad historia – 244 kapitel på knappt dubbla antalet sidor – och det händer saker i stort sett hela tiden! Trots den underliggande känslan av elände och de suspekta huvudpersonerna är det ändå märkligt roligt att läsa. Man sitter mer eller mindre med andan i halsen och inser att ytterligare en sak är på väg att barka käpprätt åt helvete… Det kunde ha blivit för mycket, men det blir nästan helt perfekt…


Kil – den 15 september 1990
Det blåste i Kil den lördagen. Som tur var blåste det medvind. En vecka tidigare hade en massa spärrar släppt i min hoppning i ett regnigt Mora. Där hade jag slagit personbästa med 176 cm och haft bra försök på 179 cm – en höjd jag aldrig hade vågat försöka på förut. På Sannerudsvallen hade Kils AIK klubbmästerskap i sexkamp. Ingen sexkamp som var officiell på något sätt vad gällde poängberäkning, men en rolig avslutning på säsongen. Vi sprang 80 meter häck, stötte kula och hoppade tresteg. Vi sprang 200 meter, kastade diskus – och hoppade höjd. Med vinden i ryggen och en stålribba att hoppa över, eftersom det var den enda ribban som inte blåste ner, fick jag allt att fungera. Jag klarade 180 cm och kände mig nöjd och glad och ville inte hoppa mer. Men jag övertalades att i alla fall prova också på 183 cm – distriktsrekord för Värmland. En höjd jag drömt om ända sedan i januari när en jämnårig konkurrent hoppat 182 cm. Så jag testade – och jag klarade. Nytt distriktsrekord för Värmlands 14-åriga pojkar. I torsdags hade rekordet stått sig i 21 år.


Det är mycket möjligt att både hon och låten är helt bortglömda om ett år, men just nu är Adele och hennes ”Rolling in the deep” det bästa man kan höra på radion.


Friidrottssäsongen hade, mer eller mindre, säsongsavslutning med Diamond League-finalen i Bryssel igår kväll och Elitserien i ishockey startade i veckan som gick. Det jag undrar är: Hur snabbt tog egentligen den här sommaren slut?


Så har då Idol dragit igång igen. Jag har aldrig sett det förut och jag kommer inte se det i vinter heller. Jag hade verkligen trott och hoppats att hela konceptet hade dött nu.


Han var inte påve men han hade järnkoll på de små, små detaljerna. Det är ju de som gör det…


Slapshot…
17 september 2011 : Klockan 21:15

Elitserien i ishockey har rullat igång efter bästa förmåga i mitten av september, och lagbygget Färjestad har väl inte riktigt fått alla bitar på plats…

…men jag fick i alla fall alla bitar på rätt plats i det här legobygget Färjestad.


Sopa på, FBK!!!


The time machine…
17 september 2011 : Klockan 10:32

Lördag och dagen efter kvällen före på ett par olika sätt. Det är dagen efter 306 poäng, dagen efter 19.26 och dagen efter 2-4. Och det är också dagen före.

Även om det allra värsta Wordfeud-beroendet börjar lägga sig nu så spelar jag ändå alldeles för mycket. Har dock tappat räkningen på den totala statistiken och anser att den som skapat app-en (eller den ”dedikerade tjänsten” som en man på Suniweb tyckte att det borde kallas…) borde ha en räknare installerad. En räknare som noterar exempelvis ens matchfacit, ens högsta poäng totalt och ens högsta poäng för ett enda lagt ord.
Det där sista känns just nu mest intressant efter en KOSTYM igår.

För er som ännu inte fastnat i Wordfeud-träsket så är det kort och gott Alfapet jag pratar om. Men till skillnad från det Alfabet som jag är bröderna brothers hade episka matcher i uppe på Lingonstigen på Grossbol på 90-talet så är det är digitalt. Alltså kan man med en enkel knapptryckning få en slumpvist vald spelplan att spela sina matcher på. Jag är dock traditionalist i den frågan och väljer det aldrig själv, men de som utmanar mig gör det helt uppenbart. Eftersom det också på en vanlig spelplan vimlar av TW, DW, TL och DL så har de en förmåga att klumpa ihop sig när man slumpar. Alltså lyckades jag lägga min KOSTYM över två TW och ett DW vilket gav 3x3x2x17 = 306 poäng. Det var mitt andra och matchens tredje ord. Matchen blev något liiiite avslagen efter det även om jag arbetade mig upp till 631 poäng i slutändan.
Det ena jag ångrar är att jag inte tänkte till lite mer, jag kanske kunde dragit in fler poäng på en och samma gång i så fall…
…det andra jag ångrar är att jag inte lyckades föreviga det speciellt bra, men jag kan ju å andra sidan kanske dra in fler poäng på ett och samma ord framöver.

1979 sprang italienaren Pietro Mennea (Eller Romennea som jag tydligen kallade honom…) 200 meter på 19.72 i Mexico City. Det stod sig som världsrekord i sjutton år och är fortfarande europarekord.
Det var ett sånt där rekord som verkade i det närmaste omöjligt att slå. Carl Lewis, Joe DeLoach och Mike Marsh var bara hundradelar ifrån att underskrida det. Men klockan stannade alltid strax ovanför 19.72.
Sen kom Michael Johnson.

Men inte heller han lyckades slå det – förrän 1996. Först med 19.66 på amerikanska mästerskapen och OS-uttagningarna i Atlanta – och sen på OS på samma plats. 19.32 var ett sånt där Beamonskt ögonblick, ett rekord som skulle stå sig i all evighet. Ingen, ingen, ingen skulle kunna slå den tiden inom överskådlig framtid. Själv såg jag Wallace Spearmon springa 200 meter på 19.65 i Daegu hösten 2006 och han var så toköverlägsen och sprang så fort att jag blev än mer säker på att Johnsons rekord skulle stå sig tills jag blev gammal och grå.
Sen kom Usain Bolt.

Och resten är historia, som Filip och Fredrik sa ett överdrivet antal gånger på TV i torsdags. Å andra sidan funkar alltid utnötningshumor.
19.30 i Peking 1996 var världsrekord och OS-rekord och det oslagbara var slaget. Sen blev det Berlin och 19.19 och ett rekord för nästa århundrade var noterat. För om inte Bolt skulle kunna slå det så skulle ingen annan kunna göra det heller. 19.40 av Bolt i Daegu var sjukt imponerande, men det var ändå två tiondelar från världsrekordet.
Och igår kom Yohan Blake.

19.26 i Bryssel var en blixt från en klar himmel.
Plötsligt var allt det man sagt om Bolt vänt upp och ner. Han var inte den ende som kunde springa så fort, det var inte hans genetiska arv, hans långa löpsteg kombinerat med hans explosivitet som var grejen.
För Yohan Blake ser ju ut som sprinters gör mest.
Det kan bli en intressant sprintframtid. Ett intressant OS i London nästa år.

Sen var det ju den där 2-4-matchen också.
Division VI norra Värmland har en bottenstrid som är bland det jämnare jag upplevt. Inte minst som spelare. Vilket å andra sidan beror på att jag inte spelat så mycket fotboll.
Två lag (IFK Velen och IFK Munkfors) ryckte rätt tidigt och övriga åtta lag har någon gång varit mer eller mindre nedflyttningshotade. Senaste veckorna har sex lag varit inblandade i bottenstriden och just nu ligger dessa sex lag inom sex poäng. Detta eftersom Gettjärns IF vann igår och gick upp på 20 poäng.
Bakom sig har de Rännbergs IK på 19 poäng, Rinns AIK på 18, IK Viking FK 2 på 17, mitt lag ÖDIK på 15 och Lysviks IF på 14.
Med andra ord hade vi i ÖDIK mått bra av att Gettjärn förlorat igår, men det gjorde de inte och fick lite andrum i botten.
Förhoppningsvis kan vi däremot släpa oss upp ovanför strecket redan imorgon då Rännberg väntar på bortaplan.
Det finns fler aspekter av den här bottenstriden och morgondagens match, men det tar vi vid ett senare tillfälle. Jag kan dessutom redan nu utlova ett inlägg om det något sjuka system som regerar de värmländska lingonserierna. Men det ska jag ta när serien är färdigspelad…


Han vann OS, EM och inomhus-EM och slog världsrekord och har fortfarande europarekord. Men mot det jamaicanska sprintundret står sig gamle Mennea slätt…


Different jumps…
15 september 2011 : Klockan 11:32

Det heter ju höjdhopp för att det bara handlar om att hoppa högst, oavsett när och var. Alltså måste längdhopp bara handla om att hoppa längst. Alltså är Bob Beamon en bättre längdhoppare än Carl Lewis. Punkt och slut.

Den 18 oktober 1968 fick Bob Beamon drömträffarnas drömträff i sitt första hopp vid OS-finalen i Mexico City. Hoppet mätte åtta-meter-nittio och var femtiofem centimeter längre än det dåvarande världsrekordet.
Carl Lewis ägnade en hel karriär åt att försöka slå Beamons fantastiska rekord. Men längre än 8.87 nådde han aldrig under godkända förhållanden. Det skedde vid VM-finalen i Tokyo. En tävling han inte bara förlorade, han blev dessutom snuvad på chansen att slå den mytiska Beamonska rekordet. Mike Powell vann tävlingen på världsrekordet 8.95 (före Lewis medvindshopp 8.91). Ett rekord som firade 20 år här om veckan.
Men vi lämnar Powell där hän och ägnar oss åt Beamon vs Lewis en stund.
8.90 är längre än 8.87. Beamon är bättre än Lewis. Punkt och slut.
Eller?

Jag hör ju till den kategorin människor som anser att man inte kan jämföra två idrottsmän enbart på grundval av ett enda resultat. Det har lätt en förmåga att slå lite snett då. Jag tycker att man måste titta djupare i listorna för att kunna jämföra.
För vad gjorde Bob Beamon egentligen mer än 8.90 i Mexico City och vad gjorde Carl Lewis mer än 8.87 i Tokyo?
Den ene gjorde inte så väldigt mycket mer. Den andre gjorde, kort sagt, en väldig massa mer.
Den enes karriär går att sammanfatta på ett par rader. Den andres kräver ett par sidor.

Mästerskapsmeriterna ser ut så här:
Bob Beamon: OS-guld 1968
Carl Lewis: OS-guld 1984, 1988, 1992 och 1996. VM-guld 1983 och 1987
…och eftersom det här bara handlar om att jämföra två längdhoppare utelämnar vi alla medaljer i andra grenar. Något som alltså inte talar till Lewis fördel.

För att du, käre läsare, ska slippa gräva ner dig i all den statistik som finns på Track and Field all-time Performances Homepage så har jag gjort det åt dig. Den nedre gränsen bland längdhoppsresultaten är 8.20.

Här kommer därför listan över Bob Beamons bästa tävlingar i karriären:
Utomhus: 8.90, 8.33, 8,25 och 8.20
Inomhus: 8.30i, 8.25i, 8.21i, 8.21i och 8.20i
Medvind: 8.39w, 8.33w, 8.21w

Här kommer samma lista för Carl Lewis, och häng med nu:
Utomhus: 8.87, 8.79, 8.76, 8.76, 8.75, 8.72, 8.71, 8.71, 8.68, 8.67, 8.67, 8.66, 8.66, 8.65, 8.65, 8.64, 8.62, 8.62, 8.61, 8.58, 8.56, 8.56, 8.56, 8.55, 8.54, 8.54, 8.53, 8.53, 8.52, 8.51, 8.50, 8.49, 8.48, 8.47, 8.47, 8.43, 8.43, 8.39, 8.38, 8.38, 8.38, 8.37, 8.37, 8.36, 8.36, 8.35, 8.30, 8.29, 8.28, 8.25, 8.23, 8.23
Inomhus: 8.79i, 8.56i, 8.55i, 8.55i, 8.54i, 8.50i, 8.50i, 8.49i, 8.49i, 8.48i, 8.47i, 8.45i, 8.37i, 8.35i, 8.35i, 8.34i, 8.32i, 8.27i, 8.27i, 8.25i
Medvind: 8.91w, 8.77w, 8.77w, 8.75w, 8.75w, 8.73w, 8.72w, 8.72w, 8.67w, 8.63w, 8.56w, 8.50w, 8.45w, 8.45w, 8.35w, 8.34w, 8.34w, 8.33w, 8.30w, 8.26w, 8.25w, 8.23w

Men en längdhoppare har ju, i alla fall allt som oftast, sex hopp i varje tävling. Alltså kan man göra ett långt hopp i en tävling som ändå är kortare än slutresultatet i själva tävlingen. Bob Beamon har inga sådana resultat över 8.20.
Carl Lewis lista över sådana hopp ser ut så här:
Utomhus: 8.84, 8.71, 8.68, 8.68, 8.67, 8.66, 8.65, 8.63, 8.61, 8.60, 8.60, 8.59, 8.59, 8.55, 8.54, 8.53, 8.52, 8.52, 8.51, 8.51, 8.50, 8.50, 8.49, 8.49, 8.48, 8.46, 8.46, 8.45, 8.45, 8.44, 8.44, 8.44, 8.44, 8.43, 8.42, 8.42, 8.41, 8.40, 8.39, 8.39, 8.37, 8.37, 8.35, 8.35, 8.35, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.34, 8.33, 8.32, 8.32, 8.31, 8.31, 8.31, 8.30, 8.29, 8.29, 8.29, 8.29, 8.28, 8.26, 8.26, 8.25, 8.24, 8.24, 8.23, 8.23, 8.22, 8.22, 8.20
Inomhus: 8.52i, 8.50i, 8.47i, 8.46i, 8.46i, 8.45i, 8.44i, 8.44i, 8.38i, 8.36i, 8.35i, 8.35i, 8.33i, 8.30i, 8.30i, 8.29i, 8.28i, 8.27i, 8.26i, 8.26i, 8.25i, 8.25i, 8.21i, 8.21i, 8.20i
Medvind: 8.83w, 8.73w, 8.68w, 8.68w, 8.68w, 8.66w, 8.64w, 8.60w, 8.59w, 8.56w, 8.51w, 8.48w, 8.47w, 8.44w, 8.43w, 8.42w, 8.41w, 8.41w, 8.37w, 8.30w, 8.30w, 8.29w, 8.28w, 8.28w, 8.27w, 8.27w, 8.21w

För att få med alla Lewis hopp måste vi dessutom lägga till 2x8.50w vid en uppvisningstävling också.

Så där, då har vi alla siffror på plats. Och här följer en kort sammanfattning av läget:
Bob Beamon noterade totalt nio godkända tävlingar (fyra utomhus, fem inomhus) över 8.20.
Carl Lewis har gjort 72 tävlingar (52 ute, 20 inne) över 8.20. Han har dessutom ytterligare 97 hopp (72 ute och 25 inne) på 8.20 eller längre. 72+97 brukar bli 169 och det blir det förmodligen nu också. 169 är 160 fler än 9, för övrigt.
Bob Beamon har totalt 12 hopp (ute, inne, medvind, what so ever) på 8.20 eller bättre i hela sin karriär. Motsvarande siffra för Carl Lewis är 220 tävlingshopp.
Bob Beamons näst längsta godkända hopp i karriären är 8.33 – Carl Lewis gjorde 124 godkända hopp som var längre än så.

Men eftersom det heter längdhopp och det bara handlar om vem som kan hoppa längst så är det ju självklart att Bob Beamon var en bättre längdhoppare än Carl Lewis.
Eller?


Han flög närapå nio meter en magisk dag i Mexico City. Han fick drömträffarnas drömträff och det är inte alla förunnat att få det…


Chinatown…
14 september 2011 : Klockan 22:48

Jag trodde att jag inte varit här sedan jag var fyra år. Efter lite sms-konsulterande med den enda storasyster jag har kom vi nog fram till att jag var sex år senast jag var här. Skrämmande nog är det ändå tjugonio år sedan jag senast befann mig i Norrköping.

Många skulle nog vilja säga att det här är Eldkvarns och Pluras stad. Och kanske är det precis så det är. Men trots att September gjort en skön version av Eldkvarns ”Kärlekens tunga” och trots att jag har en hyllningsskiva till Plura hemma i den i bokstavsordning sorterade samlingen har jag aldrig varit något superfan av vare sig det ena eller det andra.
Förutom skivor i bokstavsordning då. Det är jag en stor fan av.

Den stad där jag nu sitter på Hotell Hörnan, som enligt sig själva är stadens mest centrala hotell, har alltid tillhört en annan artist i min skivhylla.
När min musiksmak en gång för alla tog fast form i slutet av 80- och början av 90-talet var det svenska poppojkar som jag fastnade för. Det var Scocco och LeMarc som kommit att bli husgudar än idag. Det var den oefterhärmlige Jakob Hellman, det var den deppige Toni Holgersson, det var ordvrängaren David Shutrick från Molkom och det var mannens vars pappa var en flygkapten, han som skaldade om spårvagnar som körde ikapp nerför Drottninggatan, han som skickade Magdalena på morgontåget till Katmandu, han som konstaterade att Anneli sover och som tyckte att det var dags att hon skulle vakna nu. Anneli alltså.
Det var helt enkelt mannen med det omöjliga artistnamnet Magnus Johansson.
Han fick en grammis för sitt självbetitlade debutalbum 1990. Och som jag letade i skivaffärerna efter den plattan två år senare. Jag fick tag på den till sist, dessutom med en bonus-EP intryckt i fodralet – där bland annat ”Vakna nu, Anneli” fanns med.
Sen kom uppföljaren ”12 saker som jag lovat att göra” våren 1992 – och det blev den första LP-skiva som jag köpte till mig själv. Bara en sån sak. En LP. Den första. Klart att den mannen har en speciell plats i mitt musikaliska liv.
Om allt stämmer borde klockorna ringa i Olai park imorgon och om jag räknar slagen ska jag få dem till sju.
Tyvärr nådde han väl aldrig riktigt samma musikaliska och textmässiga höjder i någon av de kommande skivorna. Eller så fick jag en delvis annan musiksmak. Om hans pappa verkligen var en flygkapten har jag ingen aning om, hur texten annars ska tolkas har jag ännu mindre aning om.
Men Magnus Johansson var hans namn. Imorgon ska jag konferera (konferansa?) vidare i den stad han besjungit på två skivor som snurrat åtskilliga varv både i LP- och CD-form i mitt liv.


Om jag inte missminner mig är det Plura som målat omslaget, bara en sån sak…


The house that Pep built…
13 september 2011 : Klockan 21:24

Ikväll drar då det som Zlatan benämnde som det här jävla Champions igång. Men utan Zlatan. Min TV visar dock Chelsea mot Leverkusen. Och även om jag tror att hästen är vid liv så tror jag att Romans blåa gossar vinner.

Själv sitter jag dessutom och inväntar resultatet mellan Rinns AIK och Bäckalunds IF i division sex norra. En match som känns oändligt mycket intressantare än alla andra fotbollsmatcher just ikväll. Detta eftersom bottenstriden i norra värmlandssexan kan nå smått episka proportioner under de två sista omgångarna.

Men egentligen skulle det här inlägget handla om Lego.
Väldigt mycket beroende på att den länk under inlägg som tituleras Lego har varit tom fram tills nu. Och till en del beroende på att jag alltid gillat Lego och för att jag använde detta intresse – och alla de orange bitar jag ägde på den tiden – till att bygga FC Barcelonas klubbmärke i somras.
Det kan ju inte finnas något bättre lagbygge i fotbollsvärlden, kanske fotbollshistorien, än det Barca som i våras vann La Liga och Champions League. Ja, de inte bara vann CL, de fullständigt spelade ut Manchester United i finalen så att det sjöng om det.
Dessutom är deras klubbmärke förvånansvärt snyggt i all sin enkelhet. Till och med som legobygge betraktat.

Jag har alltid älskat Lego. När jag var liten satte pappa hjul på en skiva som passade under sängen. Där hade jag min legostad uppbyggd och kunde dra den ut och in som det behagade när jag ville leka med den. Vilket var ofta.
Sen gick jag in i mina Dark Ages när jag var en 12-13 år eller så. The Dark Ages är den period som går för en AFOL (Adult Fan Of Lego) mellan det att han slutar leka med Lego som barn och tills han börjar bygga igen som vuxen.
För mig vaknade intresset smått vid liv när jag var 25 och byggde om den här hemsidan. I sidhuvudet på de flesta sidor finns legogubbar än idag. Våren 2004 byggde jag loggan till Aten-OS – hade det inte gått som det gick hade jag skänkt bort den, nu gick det som det gjorde och den hänger på väggen hemma.
Sen kom en snart sjuåring och han visade sig också gilla Lego utan att bli det minsta indoktrinerad av sin far och jag kunde leva ut mina lustar i allt högre grad.
Så det lär nog bli lite Lego här på Schloggen då och då, och vi börjar så här medan Milan har 1-0 borta mot Barcelona och jag ännu inte vet hur det gick mellan Rinn och Bäckalund.


Ulf Lundell sjöng om att det är folket som bygger landet.
Men det var jag som byggde klubbmärket…


Eviva España…
13 september 2011 : Klockan 11:16

Sommaren 1993 började jag komma upp mig i höjderna och ut mig i världen. Jag fick till och med notera mitt livs allra första banrekord. Visserligen rök det igen redan två dagar senare. Jag har inte ägnat vare sig det rekordet eller den arenan någon större tanke på ett bra tag. Men i lördags var i alla fall stadion aktuell igen.

Real Sociedad är inte spanska ligans allra hetaste lag. De var det dock i början av 1980-talet, vann ligan både 1980-81 och 1981-82. Alltså var de regerande mästare den sommar då Brasilien inte vann VM i Spanien.
En gång i tiden var Agne Simonsson proffs där. I mer modern tid har också Håkan Mild spelat i klubbens blåvitrandiga tröjor. Håkan Mild tillhör ju dessutom de människor som klär allra bäst i just blå-och-vit-randigt.
Det är inte många som vet var Real Sociedad egentligen hör hemma. Man skulle ju kunna tro att de spelade sina hemmamatcher i en stad som heter Sociedad. Det verkar ju liksom lite smått naturligt. Typ Real Madrid, typ FC Barcelona, typ Östra Deje IK. För att ta tre helt likvärdiga exempel.
Real Sociedad är dock hemmahörande i en stad som heter Donostia – på baskiska. Mer bekant som San Sebastían på spanska och svenska. Stadion där laget spelar sina hemmamatcher heter Estadio Municipal de Anoeta. Där hade jag en gång i tiden banrekord. Väldigt mycket beroende på att jag var en av de allra första som hoppade där.

På det som sedan arton år alltså är Real Sociedads hemmaarena arrangerades junior-EM 1993. Jag hade kvalat in till detta mästerskap genom att den allra sista kvaldagen i sommarens värsta ösregn klarat kvalhöjden 214 cm med darr på ribban. I stort sett ingen i den svenska JEM-truppen hade en aning om vem jag var. Arenan som tog emot oss var fortfarande inte färdigbyggd. Jag minns än idag min fascination över det faktum att de höll på att lägga cement på gångvägarna utanför stadion i princip samtidigt som vi hade invigningsceremonin. Senare i livet insåg jag att det är så världen fungerar.
Alltså var vi de första som tävlade där, alltså hade jag delat banrekord både en och två och tre och kanske till och med fyra gånger i kvalet. I finalen hade jag överjävligt ont i vänsterhälen så det blev inte så mycket av med hoppandet. Klarade 206 cm i första, sprang under tre gånger på 210 cm och slutade elva. Aleksandr Zhuravlyov från Ukraina bevisade att alla som vinner juniormästerskap inte alltid lyckas som seniorer. Vyacheslav Voronin och Tomáš Jankú visade att man kan ta medalj på juniormästerskap och seniormästerskap. Jag bevisade att man kan misslyckas med att ta medalj på allt vad juniormästerskap heter och ändå vinna både det ena och det andra som vuxen.

I lördags var FC Barcelona på besök i både San Sebastían och på Estadio Municipal de Anoeta. Det var en match som alla räknade med att de skulle vinna. Det gjorde de inte. Matchen slutade 2-2. Fast man kan lyckas i livet även om man inte lyckas varje gång man är i Donostia.
Ikväll ska samma FC Barcelona möta AC Milan. Det kommer att bli en sjuhelvetes match förmodligen, trots att store Z inte kan vara med och spela. Jag har en känsla av att de rödsvarta från Milano kommer att få betala för de tappade blåröda poängen i lördags.
Själv följde jag upp mitt relativa misslyckande i San Sebastían med att vinna junior-SM i Karlskrona. Trots att jag hade ont i hälen.

Någonstans fanns det förmodligen en tanke och en poäng med det här inlägget. Det är möjligt att den försvann på vägen.

Wordfeud-count: 67-5…
…tunga förluster mot PowerPuffJohanna, Frollo1, Meijere, Senbelle och Sosar så här långt.


En gång hade jag banrekord här, det har jag inte längre.
En gång spelade Håkan Mild här, det gör han inte längre.
I lördags tappade Barca poäng här, det gör det inte ofta.


Dagens fundering…
12 september 2011 : Klockan 11:48

Blir verkligen en rattfylla ännu allvarligare om den sker i blåsväder?

Och i så fall, på vilket sätt?


Saxat från expressen.se…


Hem till Midgård…
11 september 2011 : Klockan 21:14

Senast jag spelade fotboll i Hagfors mötte jag en blåvit legend och barndomsidol i form av röde Ruben Svensson. Den gången såg Thomas Ravelli till att allt avgjordes på straffar. Idag avgjordes det också med en straff.

Den 28 maj firade IK Viking i Hagfors 100 år. Jag var på Hagforsvallen för första gången sen den 25 september 1990 och var med i ett kändislag som mötte en Viking-kombination. Jag gjorde vårt första mål och brände en straff i den straffläggning som Ravelli såg till att ordna genom att ge bort ett kvitteringsmål i sista minuten. Men vi i VIG-laget vann matchen och jag fick för första gången i mitt liv kliva in i en limousine.
Vackert så.

Idag var det seriematch och det var en helt annan sak.
Dels fick vi inte spela på A-planen. Den med de röda stybbanorna runt. Dels var det allvar och kamp om poäng mellan två bottenlag i division VI norra. Dels var det, milt uttryckt, inte riktigt lika gott humör på planen som i maj.
Vi gjorde 1-0 redan efter ett par minuters spel, elegant nickmål av Captain Morgan – som inte alls är kapten, men om han varit det så – och höll tätt bakåt tills det återstod ungefär lika mycket av första halvleken som det gått av densamma när vi gjort mål. 1-1 på ett långskott och halvtidsvila strax därefter.
Sen gjorde hemmalaget 2-1 och vi svarade med att göra 2-2 strax därefter. På ungefär samma typ av långskott som de hade kvitterat på. Bollen hängde kvar i luften i en evighet, den entaliga publiken hann gå och köpa kaffe och komma tillbaka igen, de hann gå iväg och köpa en korv med extra senap på…
…sen började bollen dala ner mot målet. Och in i detsamma och google-Bank hade gjort sitt första seriemål för året.

Vi tog över alltmer av spelet och precis som vi haft bud på 2-0 innan de kvitterade hade vi nu bud på ledning med 3-2 – när de fick straff.
Och naturligtvis förvaltades den och vi låg under igen.
Men säg den lycka som varade för evigt för våra motståndare denna eftermiddag. Vi rullade upp snyggt, fick ett klockrent inlägg från högerkanten och Stålmannen kvitterade till 3-3.
Sexton minuter kvar att spela.
Med elva minuter kvar gjorde de 4-3. Ridå ner – igen.
Vi lyfte upp ännu mer, ner på trebackslinje, full fart framåt. Skapade chanser. Och missade dem. Fick frisparkar. Och sköt bort dem. Slog passningar. Och sprang offside.
Tiden började rinna ut.
En sista frispark ett par meter utanför straffområdet. Hela laget upp, bollen in mot mål – och hands på hemmalagets lagkapten.
Straff!
Det är dramatik i division sex. Det finns få saker som är så allvarligt som division sex-matcher i fotboll. Vi kan väl konstatera att dagens fem utdelade varningar var kraftigt i underkant. Det blev så klart högljudda protester från hemmalagets sida när vi som bortalag fick en straff i absolut sista sekunden. Men straff är en straff, ett domslut ett domslut.
Lungan klev fram, tryckte iskallt in den till 4-4 och matchen var över så fort avsparken var slagen.

En poäng som kan visa sig bli viktig i en galet jämn bottenstrid. Fem lag inom två poäng i skrivande stund och två omgångar kvar att spela. Allt är öppet, men vi är med i racet och ovanför nedflyttningsstrecket på målskillnad just nu.


Trots både brassar, bulgarer, liberianer och ghananer i IK Viking av idag kan ingen någonsin mäta sig med röde Ruben


Ten…
11 september 2011 : Klockan 11:08

Det brukar sägas att man minns exakt var man befann sig när det hände. Medan hela världen vändes upp och ner satt jag på ett flygplan. Lyckligtvis satt jag på rätt flygplan.

När jag checkade in i Melbourne den där förmiddagen för tio år sedan tittade passkontrollanten på mitt pass och sa:
- Short trip!
…och log innan han stämplade ut mig ur Australien för senaste gången. Jag hade ankommit Brisbane exakt en vecka tidigare och han tyckte att det var i kortaste laget för en svensk att befinna sig down under.
Å andra sidan hade jag hunnit med att vinna Goodwill Games i Brisbane på nya årsbästat 233 cm, springa ärevarv i Stålmannen-tröja (något som renderade uppskattande mail från Australien i flera veckor efteråt), köpa ett par sjukt snygga (tyckte jag i alla fall) blågula surfarshorts, närapå frysa häcken av mig i Melbourne och ätit hamburgare både till frukost och lunch i samma stad.
Och förmodligen hade jag hört ”Down under” med Men at Work ett par hundra gånger.
Sen var det då dags att åka hem. Från Melbourne, via Bangkok och Köpenhamn till Karlstad. Säsongen var slut, en vecka ledigt från tränande stod för dörren och sen skulle det jäklar i mig bli åka av. Men först skulle jag hem.
När jag klev av för en kort mellanlandning var tanken att kolla in taxfree-butikerna. Flygplatsen i Bangkok var ju inget ställe jag besökte sådär väldigt ofta och nog kunde det vara bra mycket roligare där än i Ostrava, Vasa eller Frankfurt. Men alla, och jag menar verkligen alla, stor klistrade framför TV-apparater och tittade på något. Alltså såg jag min chans: Korta köer i butikerna...
Jag hittade dock inget spännande och samtidigt verkade ju TV:n mer spännande eftersom allt och alla stod och tittade på den.

Det var nog inte bara jag som inte trodde mina ögon. Först ett flygplan som flög rakt in i World Trade Centers ena torn och sen ett som flög in i det andra. Jag vet fortfarande inte vilken tid på dygnet det var när jag såg det, jag vet inte hur gamla nyheterna var – men för mig och för alla omkring mig var det något nytt.
Och vi skulle alla snart kliva på ytterligare ett flygplan.

Det sista jag hann se på TV var Usama bin Laden som uttalade sig. Vad han sa har jag ingen aning om. Om han tog på sig ansvaret eller inte, om han skyllde på någon annan eller inte. Men det var inte direkt någon skön känsla i magen att kliva på ett flyg mot Köpenhamn.
Samtidigt förstod nog ingen vidden av det som hade hänt – lyckligtvis.
Vi var rejält försenade till Kastrup och jag hade ett antal meddelanden på mitt mobilsvar när jag kom fram. Och det var först där och då som jag insåg omfattningen.

Världen blev sig aldrig mer lik efter den 11 september 2001.
Idag är det tio år sen.


Those were the days…
10 september 2011 : Klockan 18:59

När jag var en liten pilt och såg finnkampen på TV tyckte jag det var coolt att det fanns en Holm med. Han hette Arne i förnamn och hoppade tresteg. När jag själv debuterade i landslaget 1994 berättade jag om det för Arne. Då kände han sig gammal.

Finnkampen är en institution i friidrottsvärlden. Den enda i sitt slag och med en tradition som ingen annan. Jag kom att hoppa femton finnkamper i min karriär. Det var en upplevelse varje gång – på sitt sätt.

1994: Stockholm – fyra på 217 cm – 6-16 / 219-180
Debut i seniorlandslaget och yngst i hela herrkampen. Jag gjorde karriären dittills näst bästa tävling och blev bäste svensk, men fick se mig besegrad av alla de tre finska hopparna. Dagen efter slog Svenska Dagbladets dåvarande sportchef fast att det inte fanns någon framtid för svenskt höjdhopp. I damlaget hoppade Kajsa Bergqvist, i ungdomslandskampen Staffan Strand. Sune Sylvén hade fel.

1995: Helsingfors – femma på 206 cm – 5-16 / 196-213
Hösten då jag gjorde lumpen och hoppkänsla och form var på flykt. I ett regnigt Helsingfors gjorde jag min sämsta finnkamp, vi torskade grenen med 5-16 och landskampen mot ett finskt lag som tjänade grova pengar på varje svensk som de slog. Men jag slapp i alla fall göra lumpen två dagar.

1996: Helsingfors – fyra på 221 cm – 11,5-10,5 / 205,5-202,5
Första gången jag fick besegra en finsk hoppare iklädd landslagsdräkt. Tre svenska höjdhoppare födda samma år, 1976, vann grenen med minsta möjliga marginal och vi vann landskampen med tre poäng. På det hela taget en riktigt trevlig vistelse i den finska huvudstaden – trots att publiken kastade korv på mig och Staffan Strand på inhoppningen.

1997: Stockholm – etta på 222 cm – 16-6 / 198,5-207,5
Två år tidigare hade det blivit 5-16 i baken, nu blev det 16-6 åt rätt håll – trots att fyra av de sex hopparna var exakt de samma. Det blev ärevarv och vattengravsbad efter att jag och Staffan Strand delat segern i höjdhoppet. Sen delade Stefan Wagnsson och Jörgen Zaki segern på banketten. Samma helg förolyckades prinsessan Diana i Paris.

1998: Helsingfors – etta på 223 cm – 13-9 / 200-206
Min första seger på egen hand i ett kallt och blött Helsingfors. Efter att jag klarat segerhöjden rev jag ut mig på 240 cm bara för att det var kul och blött och kallt. Medan jag reste till Rieti för att hoppa galan där föll vi dock landskampen totalt med knappa sex poäng.

1999: Göteborg – trea på 219 cm – 16-6 / 210-198
Första gången på evigheter som Finnkampen avgjordes i Göteborg och ny trippelseger för de svenska höjdherrarna. Dessvärre hoppade jag bedrövligt illa och förlorade bland annat mot en junior som skulle komma att dominera trestegsvärlden inom ett par år. Det här var mitten på en märklig vecka som gav 213 cm i Karlstad på tisdag, 219 cm i Göteborg på lördag och 232 cm i Berlin på tisdag.

2000: Helsingfors – etta på 234 cm – 13-9 / 216-194
Jag och Jan-Erik Wanhainen hade shoppat loss i en leksaksbutik dagen innan tävlingen. Jag visste att jag var i form, visste att det kunde bli högt. Tre veckor innan jag OS-debuterade blev det nytt personbästa och finnkampsrekord med 234 cm i Helsingfors – sen blev det bad med mumintrollsbadboll och mumintrollsbadring i vattengraven på Olympiastadion.

2001: Göteborg – tvåa på 227 cm – 14-8 / 218-185
I slutet av en lång säsong orkade jag i alla fall bidra till svensk dubbelseger på samma höjd som segrande Staffan Strand. Kvällen efter drog jag och Kajsa Bergqvist till Brisbane för Goodwill Games – där blev det 233 cm, årsbästa och seger. Jag lämnade Austalien den 11 september.

2002: Helsingfors – tvåa på 230 cm – 14-8 / 187-223
Det blev storförlust för herrlaget totalt, men dubbelseger igen för herrhöjdarna. Jag fick dock nöja mig med andraplatsen, återigen på samma höjd som Staffan Strand – vi höjde direkt till 236 cm efter att vi tagit 230 cm, och nära sköt ingen hare heller den här gången.

2003: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 10-12 / 203-205
En av mina absolut tyngsta finnkamper. Jag var i bra form – men slarvade bort höjdsegern och dessutom segern i hela landskampen. Om jag blivit etta istället för tvåa så hade vi vunnit rubbet. Men nu fick Oskari Frösen bli finsk hjälte istället. Han slog mig aldrig igen och det var enda förlusten mot en finsk hoppare på mina tolv sista finnkamper…

2004: Göteborg – etta på 235 cm – 14-8 / 217-191
Första tävlingen efter OS-guldet och det kunde gått precis hur dåligt som helst. Istället gick det precis tvärtom och jag gjorde en av mina allra bästa tävlingar i karriären. 235 cm, seger, finnkampsrekord och dessutom landskampsseger totalt – svensk friidrott var het!

2005: Göteborg – etta på 221 cm – 14-8 / 197-212
Hade hoppat i Bryssel kvällen innan, var förkyld, sliten och helt utan hoppkänsla. Lyckades i alla fall rädda segern efter omhoppning på ett regnblött Ullevi en höst när jag inte vann speciellt mycket och inte hoppade speciellt högt.

2006: Helsingfors – tvåa på 228 cm – 15-6 / 201-204
De knappa rivningarnas kväll på den finska Olympiastadion. Ribban tycktes falla av minsta lilla beröring en kväll när jag återigen fick se mig besegrad i Helsingfors – lyckligtvis av en svensk den här gången. Tyvärr blev det finsk totalseger med tre ynkliga poäng – tio år efter att vi vunnit med lika lite på samma plats.

2007: Göteborg – tvåa på 223 cm – 12-9 / 199-203
Huvudvärk och magsjuka, men höjd skulle det hoppas ändå – och det blev trots allt en andraplats i en svensk dubbelseger. Det årets första och enda förlust mot Linus Thörnblad som nu vann sin andra raka finnkamp. Men å andra sidan ytterligare en sån där jobbigt knapp förlust totalt sett i landskampen.

2008: Helsingfors – tvåa på 226 cm – 15-7 / 193-215
Inte helt ikapp tidsmässigt sedan hemkomsten från OS i Peking och inte full ordning och reda på hoppningen. Tog 221 cm först i tredje, men räddade situationen och blev tvåa bakom Linus Thörnblad, för tredje året i rad och noterade det årets första och enda förlust mot honom – igen.

Som Patrick Ekwall brukar säga: Det var inte bättre förr, det var annorlunda.


Man har ju varit närmare att klara höjder till och med i Helsingfors…


61 timmar…
10 september 2011 : Klockan 14:42

Första gången vi möttes borde ha varit för ganska precis tio år sen på det som då fortfarande hette Herman Anderssons bokhandel i Karlstad. Vi lärde känna varandra i sängen i min lägenhet på Gruvlyckan. Och vi umgås fortfarande då och då. I sängen, badkaret, soffan eller var helst det känns skönt. Jack Reacher och jag alltså.

Jag misstänker att det var en sån där ”Köp fyra pocketar, betala för tre”-grej som det alltid är på alla bokhandlar överallt och hela tiden. Jag plockade till mig fyra stycken. En av dem var ”Dollar” av Lee Child. En bok jag aldrig förut sett av en författare jag aldrig hört talas om. Men ibland prickar man rätt.
Boken tilltalade mig. Den var smart skriven, huvudpersonen Jack Reacher var den tuffaste, smartaste och snällaste killen i stan. En före detta militärpolis som sedan sitt avsked från armén levt på resande fot, utan adress, utan bagage, utan plikter, åtaganden och ansvar. Förutom en brinnande känsla för rättvisa och för att stå på de svagas sida.

”Dollar” följdes av ”Gisslan”, ”Bränd” och ”Besökaren” innan det blev ”Hetta”, ”Livvakten” och ”Dubbelspel” som i sin tur såg ”Fienden”, ”Prickskytten” och ”Misstaget” som uppföljare innan ”Trubbel”, ”Inget att förlora” och ”Det ögat inte ser” kom.
Jag har läst dem allihop och gillat dem likaså. Reacher fortsätter att vara den tuffaste, smartaste och schysstaste killen i stan. Kanske onödigt våldsam ibland, men aldrig mot dem som inte förtjänar det.

I Bok- och biblioteksmässans tidning här om året fanns en lång intervju med författaren Lee Child. Journalisten som skrivit artikeln kallade konstant Reacher för Reader.
Jag förmodar att han slarvat med researchen inför sin intervju.
Det tycks däremot inte Lee Child ha gjort inför de böcker han skriver, och det är alltid uppskattat. Det är också uppskattat att böckerna inte alltid följer den givna mallen. De kan lika gärna vara berättade i nutid som dåtid, ur Reachers eller en utomstående betraktarens ögon, i ett jag- eller de-perspektiv. Jag gillar sånt. Jag gillar Lee Childs sätt att skriva och hans sätt att bygga upp en historia och jag gillar Reachers oslagbara sinne för detaljer och för att lägga ihop ett plus ett och få det till två innan alla andra.

”61 timmar” är alltså den fjortonde boken i serien. Som översätts till svenska alltså. Det finns två till på engelska som väntar på översättning: ”Worth dying for” och ”The Affair”. Men medan jag kastar mig över både Jeffrey Archer, Frederick Forsyth och Clive Cussler på engelska, låter jag Lee Child översättas först. Jag har dock ingen aning om varför. Kanske skulle ge honom en chans på engelska, men är rädd att jag inte ska förstå alla detaljerna.
Det här är dessutom en av få så här långa bokserier som jag har lyckats läsa i rätt ordning, bara en sån sak.

I ”61 timmar” finner vi Reacher sovande längst bak i en buss på väg att råka ut för en olycka strax utanför en småstad i ett iskallt South Dakota. Reacher finner sig plötsligt inkastad i en historia kring knarkhandel, ett nyöppnat fängelse, korrupta poliser och ett vittne som måste skyddas till varje pris.
Det mesta är sig likt – och konstigt vore annars om man läst tretton böcker i serien förut. Men det är å andra sidan fortfarande bra. Reacher är Reacher även om han fryser och Child bygger upp storyn snyggt – även om det var relativt enkelt att avslöja vem som var the bad guy den här gången. Men oavsett vilket, jag ser redan fram emot att få se vad som är värt att dö för i nästa bok i serien.


På 61 timmar ska Jack Reacher hinna ställa allt till rätta och dessutom telefonflörta å det grövsta…


In the ghetto…
9 september 2011 : Klockan 10:59

25 år efter att Elvis dog var jag i Zürich. Det var jag inte igår. Trots att jag kunde ha varit det.

Jag är alldeles för ung för att ha upplevt kungens storhetstid. Han dog ju trots allt när jag bara var ett drygt år gammal. Men nog är ”Suspicious minds”, ”In the ghetto”, ”Always on my mind” och så vidare några av världens allra bästa låtar genom alla tider.
Dessutom är ”Walking in Memphis” en fantastisk låt. I alla fall med Marc Cohn. Dock inte med vare sig Cher eller han Idol-Kalle.
16 augusti 2002 hade det gått 25 år sedan The King gick bort och just den kvällen fick jag äntligen klara personbästa 235 cm på just Letzigrund i Zürich. Inte för att mitt hoppande då egentligen hade ett dugg med Elvis att göra. Men i tanken har de alltid kopplats samman.
Igår var det den första av två Diamond League-finaler. I Zürich. På Letzigrund. Fast på ett helt annat Letzigrund än det jag tävlade på 2002 (och 2000 och 2005) eftersom den gamla arenan ersattes av en ny inför fotbolls-EM 2008.
Stämningen verkar dock alltid vara lika hög på den nya som på den gamla arenan. Grejen i Zürich är att publiken inte bara klappar i takt, de som står på första raden närmast banan står dessutom och slår och slår och slår i reklamskyltarna. Det blir kort sagt ett jävla oväsen. Så också igår.
Och även om nog både en och två och tre av de aktiva hade jetlag sedan VM i Sydkorea så blev resultatnivån hög i många grenar. Yohan Blake sprang fortare än fort, Dayron Robles (som jag fortfarande anser blev bortdömd i Daegu) visade vem som egentligen är bäst på korta häcken och Kirani James visade att han är ännu bättre som 19-åring än vad han var som 18-åring.
Höjdhoppet vanns av Dimítrios Chondrokoúkis på 232 cm och alla som klassar det som en överraskning, sensation eller motsvarande kan inte ha sett ett dugg av VM-kvalet eller VM-finalen. Det var tredje gången i år som den 23 årige greken klarade just den höjden. Lägg därtill 2x231 cm och vi har en kille som är oerhört intressant för framtiden.
Dessutom blev han och jag fotograferade ihop efter tävlingen när jag slog personbästa utomhus med 237 cm i Aten 2008. Den gången satt han dock på läktaren.
Nu är det jag som tittar på och han som hoppar högt istället. Det är det som är tidens gång.

Jag hade själv en förfrågan om att åka ner och mediajobba lite i Zürich. Men fick tacka nej då jag redan var inbokad på annat håll sedan länge.
Det jag var inbokad på var en föreläsning på konferensen ”Statistik i planeringen – inta bara siffror” för Föreningen för kommunal statistik och planering på Karlstad CCC. Eftersom jag alltid varit en siffernisse kunde jag inte låta bli att tacka ja när jag fick förfrågan för nästan ett år sedan.
Det som gjorde saker och ting bra mycket mer intressant igår var att jag chockade kroppen och körde PowerPoint-fritt. Istället tog jag med mig två tuschpennor, lånade ett blädderblock och ritade och visade i bästa Kurt Olsson-stil – för oss som är gamla nog för att minnas honom innan han hamnade som gåtfarbror på ett fort i ett hav i en annan TV-kanal.
Fast det gick bra, kändes bra mycket mer avslappnat – och för all del också mer förvirrat – än när jag har en PP att stötta mig emot. Men å andra sidan var alla åhörare på gott humör både före och efter mitt föredrag och det är väl vackert så.

Wordfeud-count just nu: 30-0 i matcher!
Men för varje seger kommer man närmare en förlust…


Inte kungen av Zürich kanske, men å andra sidan kungen av nästan allting annat…


Quem dii diligunt, adolescens moritur…
8 september 2011 : Klockan 10:21

Det är svårt att inte ägna en hel del tankar åt Stefan Liv och hans närmaste en dag som idag. Jag träffade aldrig Stefan Liv så vitt jag kan minnas och jag inbillar mig att han var en man som man minns om man träffat.

Om man, som jag, håller på Färjestad i ishockey så var Stefan Liv en frustrerande motståndare – på det sätt som alldeles för bra motståndare alltid är. Det var han, och bara han verkade det som, som stod mellan Färjestad och ett SM-guld den där påskhelgen 2004. Framförallt på långfredagen.
Det var sjätte SM-finalen mellan FBK och HV71. Färjestad hade 3-2 i matcher och chansen att avgöra på hemmaplan. En chans man helt enkelt inte kunde missa. Inte minst efter att man året innan hade förlorat finalserien i fyra raka matcher mot Frölunda.
Jag hade på underliga vägar fått en biljett till matchen. Dessutom tidigarelagt min eftermiddagsträning – för den kunde jag inte strunta i, trots allt låg ett OS bara fyra och en halv månad bort – för att hinna till nedsläpp. Det var den säsongen som guldet skulle hem till Karlstad igen för första gången. Jag hade en svart t-shirt med just den texten tryckt i guld på mig under matchen.
Guldet kom inte hem den kvällen.
I HV-buren stod en vägg som hette Stefan Liv och han motade precis allt som motas kunde. Bortalaget vann med snöpliga 1-0 – vem som gjorde målet minns jag inte, det var det knappt någon som brydde sig om efteråt.
Festen i Karlstad uteblev å det grövsta den kvällen.
Det blev en lång fredag.
Två dagar senare spikade han igen en gång till. För fjärde gången i finalserien mot Färjestad det året. HV vann den sjunde och avgörande finalen med 5-0, tog hem guldet för andra gången i klubbens historia. Det var inget som helst tvivel om att den store hjälten hette Stefan Liv. Man var tvungen att beundra en sådan idrottsman, trots att han spelade i det lag som just besegrat det man själv hejar på.
Igår tog allt slut.
Alla ord är redan sagda, allt vackert är redan skrivet.
Vila i frid.


A thousand words…
7 september 2011 : Klockan 08:32

Så ordnade det sig ändå till slut igår kväll. Det var mållöst i en timme och lite till, men när bubblan väl sprack tack vare en, annan, kille som spelat för mycket vänsterback så rann det iväg till ett rätt normalt resultat.

Vi kan väl alla vara rörande överens om en sak. Och det är att om Sverige INTE hade slagit San Marino igår så hade det fått alla tidigare svenska idrottsfiaskon, de som stavas costaricaner, vitryssar och japaner, att framstå som en lätt viskning i jämförelse.
San Marino ligger sist på FIFA:s världsranking och även om det säkert finns en del andra småländer som är minst lika dåliga, eller till och med sämre, så SKA Sverige krossa ett land med mindre än 30000 invånare. Och det gjorde vi ju också till slut, det är ju alltid vi när det går bra och de när det går dåligt. De, landslaget, förlorade mot Ungern i fredags, men vi, Sverige, slog San Marino igår. Blev dock inte de 6-0 jag förutspådde i en bildtext här nedanför igår, men jag nöjer mig med 5-0 en dag som den här. Inte minst när det redan i halvtid igår fanns en facebook-grupp för oss som tyckte det hade varit roligt om matchen slutade 0-0.

Fortfarande mycket matematiska formler och beräkningar om vad som gäller för att Sverige ska bli bästa tvåa och gå direkt till EM. Men tydligen har statistiska centralbyrån och dess underhuggare enats om att det räcker med att vi ”bara” besegrar Finland borta och Holland hemma – sen är vi EM-klara.
Fast det där ”bara” är nog inte så bara. Holland gjorde 2-0 borta mot Finland igår. Men är det något som vårt broderland i öster har för vana så är det att göra kanonmatcher mot storebror Sverige – inte minst i Helsingfors. Att sen gå in och besegra världsettan Holland lär inte heller bli någon enkel uppgift, oavsett om de är EM-klara eller ej. Jag har en känsla av att oranjeboom sätter en hel del ära i att gå genom kvalgruppen helt utan poängförlust…
…dessutom ska vi aldrig någonsin glömma att Ungern jagar oss som en blodtörstig iller som trea i gruppen också.
Apropå både Finland och Helsingfors så är det finnkamp där i helgen. Fast det får vi nog anledning att återkomma till när det är så dags.

Själv har jag snöat in totalt på Wordfeud de senaste två dagarna. Efter att iPad’en legat i det närmaste orörd sedan min svåra Tiny Tower-craving för ett par veckor sedan så är det nu Wordfeud-besatthet som gäller. Och än så länge går det riktigt bra – elva spelade matcher har resulterat i elva raka segrar. Plus att jag leder samtliga av mina just nu pågående matcher. Skönt att alfapet-träningen med bröderna brothers i Grossbol för femtontalet år sen äntligen gör något slags nytta!

Avslutningsvis, bäst just nu: Adele – Rolling in the deep!


Som tur var gick den här besattheten över efter en vecka ungefär, nu är det nya cravings som gäller…


Min vänstra fot…
6 september 2011 : Klockan 08:24

Vid ett upphopp i höjdhopp är trycket på upphoppsfoten i runda slängar åtta gånger kroppsvikten. Väger du 70 kg är trycket alltså 560 kg. Enkel matematik. Det bevisar också ett par saker: Kroppen är stryktåligare än vad man tror, kommer du fel gör det ont och ju mer du väger desto ondare gör det.

Fotbollsträning på Tallmovallen i blötan igår. Redan för drygt två veckor sedan trampade jag snett i matchen mot IFK Velen. Men eftersom jag var bra igång och varm så kändes inte stukningen så illa just då. Det var desto värre och mer svullet dagen efter.
Igår, när vi körde kvadraten (något som jag inom parentes sagt är fullständigt värdelös på) så hände det igen. Ett lättare snedtramp, men det kändes ändå helt ok. I och med att det var så pass nyligen det hände senast så är ju foten lite smått glapp redan från början – och ju oftare man trampar snett, desto mindre ont gör det nästa gång.
Alltså krigade jag och vänsterfoten vidare.
Avslutningsövning, en man får en boll på kanten, lyfter in den mot två andra som försöker avsluta. Enklast möjliga alltså. Hög boll kommer, jag vet att jag inte kommer att nå den ens om jag hoppar högre än jag någonsin har gjort, bestämmer mig på en bråkdels sekund för att ändå hoppa och markera att jag försöker. Då smäller det igen.

Jag väger inte längre 70 kg, jag väger mer. Jag är inte längre lika stark i fotlederna som jag en gång var, jag har inte kört fotstyrka på över tre år.

Jag landade inte snett dock. För jag kom aldrig så långt. Redan när jag satte i foten för att hoppa upp så vek den sig under mig och jag kunde liksom nästan höra – framförallt känna, men nästan höra – hur ledband och ligament och fan och hans moster drogs ut där nere i det som en gång var mitt viktigaste arbetsredskap och som jag därför vårdade ömt.
Jag måste börja ta hand om mina fötter igen, det är då ett som är säkert.

När jag haltade av planen kändes det som om jag skulle vilja både svimma och kräkas.
Frågan var bara vad som skulle hända först när jag rasade ihop bredvid målet och bakom planen. Lyckligtvis var lagkamrater snabbt på plats. Killen som spelat för mycket vänsterback var fram och offrade sin helt igenom äkta Hugo Boss-tröja köpt i Bulgarien för tjugotvå kronor för tio år sen. Med den la han tryck på foten. Coach Bellan tryckte samtidigt till med sina starka nävar. När jag tröttnat på att ligga på rygg i blötan så haltade jag den långa vägen – för naturligtvis var vi på A-planen och inte på B-planen – till omklädningsrummet, spolade kallt vatten på fothelvetet i ett tiotal minuter, knäckte en ispåse, drog en binda runt och led en stund till.

Men faktum är att den fot som jag trodde inte skulle gå att stödja på över huvud taget idag känns riktigt bra. Ett par varv tejp på träningen imorgon och jag borde i alla fall kunna vara med och leka lite. Sen är det bara att börja köra fotstyrka ordentligt framöver, annars lär det inte bli något veteran-SM i höjdhopp nästa år heller.

Ikväll är det San Marino-Sverige, ska vi tippa på att det blir en 6-0 till Sverige eller så.


Någonstans i gyttret ligger en fotbollsplan där Sverige förhoppningsvis vinner solklart ikväll…


Back to the Future…
5 september 2011 : Klockan 10:52

Så var då friidrotts-VM i Daegu över. Mycket gick som många trott på förhand: Det mesta handlade om Bolt, jag blev av med ett banrekord och Sverige tog inga medaljer. Men ett VM vore inte ett VM om det inte också innehöll en massa överraskningar.

Att Usain Bolt skulle tjuvstarta på 100 meter hade jag inte väntat mig, inte att han skulle springa så fort som han gjorde på 200 meter heller och ännu mindre att han och hans tre compadres skulle slå världsrekord i korta stafetten.
Jag hade på förhand heller inte trott att Sally Pearson skulle blåsa i mål på 12.28 på korta häcken för damer eller att Christian Taylor skulle flyga närapå arton hela metrar i tresteget.
I Daegu fick vi också lära oss att Ibrahim Jeilan springer bra mycket snabbare än Ibrahim Baylan, att Kirani James kanske inte har större än LaShawn Merritt men springer snabbare ändå och att man kan komma från USA och ändå vinna 1500 meter. Det var ett VM som blev som VM blir mest. Några av de stora favoriterna infriar alla högt ställda förväntningar. Andra hamnar på omslaget till programbladet och misslyckas kapitalt.

För Sveriges del blev VM ungefär som väntat. Vi tog inga medaljer, men det hade nästan ingen heller trott på förhand – och egentligen är det inget konstigt med det.
När SM avgjordes i Gävle för drygt tre veckor sedan var min första reaktion när jag såg resultatlistan i herrarnas höjdhopp att den var väldigt lik den resultatlista jag själv var med och presterade vid SM i Borlänge 1993. Och VM i Daegu 2011 blev för svensk del på många sätt likt VM i Stuttgart 1993.
Inga medaljer, en handfull finalplatser och rubriker om fiasko i kvällspressen. Fascinerande att den kvällspress som redan på förhand dömt ut svenska truppen och berättat för alla sina läsare att ingen hade chans att ta medalj konstaterar att det är fiasko när ingen heller tar medalj. Å andra sidan var det väl det alternativet eller vad-var-det-jag-sa-vinklingen som gällde.

Fast jag tillhör dem som anser att det finns hopp för svensk friidrott. Det finns en ung och lovande generation bakom de som var i Daegu nu – och som är det bästa vi har för tillfället, vi får inte glömma det. Vi kunde inte ha skickat några andra till Sydkorea och trott att de skulle ha gjort bättre resultat än de som var där.
Men ser man på de resultat som svenska ungdomar och juniorer gjort på internationella mästerskap de senaste åren så ser det lovande ut. Men det krävs tid och tålamod, det krävs att de får vara friska och skadefria, träna på som planerat och utvecklas i sin egen takt. Det är inte i London 2012 som svensk friidrott ska vara stark igen, det är kanske först vid EM 2014 och OS 2016 som det ska börja hända grejer igen.

Det kan ju för övrigt vara intressant att jämföra, man ska ju alltid göra det enligt huvudpersonen i ”Mitt liv som hund” – så då gör vi väl det.
Sverige hade alltså en fjärde, en femte, en sjunde och en elfteplats i Daegu.
Spanien hade en tredje och en fjärdeplats – och inget mer bland de åtta bästa.
Portugal hade en femte, två sjätte, en sjunde och en åttondeplats. Serbien hade en sjätte och en sjundeplats.
Brasilien hade ett guld, en sjätte och två åttondeplatser.
Rumänen hade en sjätte och en åttondeplats.
Italien hade ett brons, en fjärde, en femte och två åttondeplatser.
Så det är ju faktiskt inte så att det bara är vi i Sverige som inte badar i medaljer efter varje friidrotts-VM som avgörs.
Ja, det var bättre för åtta år sen i Paris, men det var precis lika illa för sexton år sen i Göteborg. Ibland kan det vara bra att komma ihåg det när man målar fan på väggen och dömer ut svensk friidrotts framtid.


Precis som i Göteborg 1995 blev det ukrainskt guld i damernas tresteg och precis som 1995 tog Sverige inga medaljer i Daegu 2011…


Varannan lördag har jag en egen sida i Värmlands Folkblad under rubriken HOLM. Huvudparten av sidan är ägnad åt en krönika, men där finns också ett par andra delar, såsom en sifferexcercis, ett boktips, ett minne och en ranking över högt och lågt. Min tanke är att publicera dessa krönikor med mera här på schloggen dagen efter att de funnits i tidningen.


Gillar jag det jag gillar?
4 september 2011 : Klockan 17:00

Under de senaste veckorna har jag läst och läst och läst i Clive Cusslers senaste roman om sin lika odödlige som evige hjälte Dirk Pitt. Det är den tjugoförsta boken i serien och jag har läst dem allihop. De senaste dagarna har jag dock börjat fundera alltmer på varför.

Sommaren 1997 var jag skadad i vänsterfoten. Så istället för att åka Europa runt och hoppa högt ägnade jag sommaren åt att cykla till biblioteket i Forshaga, låna böcker, cykla hem och lägga mig i sängen och läsa. Bland annat plöjde jag mig igenom både Iliaden och Odysséen. VM gick i Aten den sommaren och jag ville i alla fall ägna mig åt något grekiskt, det fick bli Homeros två stora epos.
Vid ett av mina många återkommande besök på biblioteket så la jag märke till en bok av en författare jag aldrig hade hört talas om förut. Den stod inte med ryggen utan med omslaget utåt i hyllan och skrek åt mig att läsa den.
Det var mitt första möte med Clive Cussler, Dirk Pitt, Al Giordino och hela det stora gänget i den fiktiva organisationen Numa. Jag var fast. ”Den gömda skatten” blev den första boken i en lång rad jag skulle komma att läsa av Cussler. Jag lånade och köpte alla böcker jag kom över av honom, jag orkade inte ens vänta på att de skulle översättas till svenska utan köpte dem på engelska istället. Jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå.
Fast samtidigt visste jag ju precis hur det skulle sluta – lyckligt, varje gång.

Jag har många gånger genom åren trott att jag läst den sista boken i serien. För det lyckliga slutet har liksom varit slutgiltigt på något vis. Men det kommer alltid en ny och jag köper den alltid.
Men jag har allt mer börjat undra varför.

Om någon frågar mig om vilken favoritartist jag har så svarar jag, mer eller mindre av ren slentrian, allt som oftast tre olika namn: Mauro Scocco, Robbie Williams och Kent.
Men ärligt talat. Robbie Williams senaste skiva har jag inte ens brytt mig om att köpa. Helt enkelt beroende på att den som kom innan inte var mycket att ha och att jag knappt ens har hört den i sin helhet. Så den senaste Williams-skiva som jag köpte och tyckte var bra kom 2005, det är sex år sen, och den som kom innan dess släpptes redan 2002.
När Kent släppte sin andra skiva, ”Verkligen”, i mars 1996 stod jag och hängde på låset på Megahertz i Karlstad. Jag var förste man in i butiken och därmed också först att köpa plattan. De senaste tre Kent-skivorna äger jag, men jag skulle knappt kunna nämna en låttitel ens om jag fick betalt. Jag skulle allvarligt talat inte kunna sjunga en hel låt från någon av de tre skivorna ens under pistolhot. Den senaste Kent-skivan som jag tyckte var riktigt, riktigt bra kom 2002.
Och lite samma sak är det med Mauro Scocco. Han släppte sin senaste platta på min födelsedag nu i våras och självklart köpte jag den. Lyssnade på den två gånger om samma dag – men har inte hört den i sin helhet en enda gång sedan dess. Hans förra skiva kom 2007 och den lyssnade jag till sporadiskt när den var ny, men den har stått i skivhyllan sedan dess.

På sätt och vis är det samma grej med mat. När någon, oftast en journalist som ska göra en faktaruta, frågar om vad jag har för favoritmat så svarar jag mammas lasagne. Och mammas lasagne är verkligen fantastiskt god, jag har än till denna dag inte träffat någon som gör godare. Men faktum är ju att jag trots allt inte har bott hemma hos mamma och pappa på över tio år, så antalet gånger jag ätit just denna maträtt de senaste tio åren går att räkna på ena handens fingrar.

Allt detta slutar i en fråga som jag börjat ställa mig själv: Gillar jag fortfarande det som jag offentligt säger att jag gillar. Det är ju bara att inse att Clive Cusslers böcker inte fångar mig nu som de gjorde förr. Varken Williams, Scocco eller Kent får mig längre att sjunga med och skråla högt i bilen, duschen och ensamheten. Mammas lasagne är förmodligen fortfarande supergod, men jag har inte smakat den på evigheter.

Å andra sidan kanske det här bara är tecken på att jag utvecklas, blir klokare och går vidare i livet. I alla fall vad gäller litteratur och musik. När det kommer till mat kanske det vore läge att åka hem till mamma och äta lasagne snart.


Nio senaste världsmästarna i höjdhopp
2011: Jesse Williams, USA, 235
2009: Yaroslav Rybakov, RUS, 232
2007: Donald Thomas, BAH, 235
2005: Yuriy Krymarenko, UKR, 232
2003: Jacques Freitag, RSA, 235
2001: Martin Buss, GER, 236
1999: Vyacheslav Voronin, RUS, 237
1997: Javier Sotomayor, CUB, 237
1995: Troy Kemp, BAH, 237


Fruset offer – Giles Blunt
Flera ungdomar anmäls försvunna i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay och när en av dem hittas mördad skärps läget avsevärt. Polisen John Cardinal sliter i sitt anletes svett för att hitta mördaren samtidigt som han själv jagas av en gammal skuld ur det förflutna. Han utreds i det tysta av sin egen kollega medan hans hustru i samma veva blir intagen på sjukhus. Boken har fått grymt bra kritik i media och av författarkollegor till Blunt. Så otroligt fantastisk är väl kanske inte boken. Den är bra, inget snack om saken, men trots alla svängar så vet man på ett allt för tidigt stadium vem brottslingen är och eftersom böcker av det här slaget alltid slutar lyckligt så.


Göteborg – den 3 september 1989
Kils AIK friidrott var på resa till Göteborg, det var Liseberg på lördag och friidrottstävlande på klassiska Slottsskogsvallen på söndag. Själv inledde jag med 9.32 på i tresteg och hamnade långt ner i resultatlistan – och förlorade dessutom mot en ynglig i blå-och-vit-randig tightsdräkt. Jag och Robert Kronberg skulle komma att ha mycket att göra med varandra under de år som låg framför oss. I höjdhoppet besegrade jag honom och nästan alla andra. Slog personligt rekord med 158 cm och blev tvåa. Det var Mölndals AIK som arrangerade tävlingen och de plockade in några av sina stjärnor som prisutdelare – bland annat längdhopperskan Erica Johansson. I pojkar 13 höjd var prisutdelaren dock en helt annan, nämligen släggkastaren Tore Gustafssons mamma. Det hade sin charm det med.


Friidrotts-VM är alltid en höjdare. Det kvittar hur få eller många medaljer Sverige tar, när det drar ihop sig till stora friidrottsmästerskap så blir jag som ett barn på nytt och sitter klistrad framför TV:n. Förr var det specialbilagor för att hänga med, nu är det all världens Internetsidor istället.

Favoriten tjuvstartar på 100 meter och massor av ”experter” skriker på regeländringar. Men är det inte det som är hela grejen med idrott, att samma regler ska gälla för alla – till och med för det superstora affischnamnet…

Det kom krypande lite försiktigt i halsen i lördags, övergick till snuva på söndag, hosta och feber och tappade rösten tills på onsdag. Förkylningar är aldrig roligt och de har en förmåga att komma som ett brev på posten i början av hösten…


Få skivor har snurrat fler varv i stereon i mitt liv än den här, men av de senaste Scocco-plattorna har jag inte hört lika mycket…


Crescent dawn…
3 september 2011 : Klockan 16:55

Han kom in i mitt liv som ett yrväder en sommardag 1997 och har liksom nitat sig fast sedan dess.

På den tiden jag verkligen höll min hemsida levande så recenserade och kommenterade jag alla böcker jag läste här. Men sedan jag la höjdhoppsskorna på hyllan så började också hemsidan dö ut och så också bokrecenserandet. Men om jag nu ska blogga och schlogga om vartannat kan jag ju lika gärna kommentera de böcker jag läst ut också här.

Sommaren 1997 blev det åtskilliga cykelturer till biblioteket i Forshaga. Min vänsterfot var i olag och det blev inte så mycket höjdhoppande och tävlande. Desto mer läsande. Ett av dessa biblioteksbesök gjorde att jag fick med mig Clive Cusslers ”Den gömda skatten” hem och jag fastnade direkt. Jag lärde känna Dirk Pitt, Al Giordino, Rudi Gunn och en massa andra mer eller mindre sannolika karaktärer, både onda och goda.
Sedan dess har jag läst varenda bok i serien. Jag började till och med snickra på en svensk Clive Cussler-hemsida, men droppade det projektet efter ett tag. Mer än en gång har jag trott mig ha läst den sista boken i serien eftersom det alltid lika lyckliga slutet har känts så slutgiltigt. Men Dirk Pitt är som den gamle australiensaren – han kommer alltid tillbaka.

Den senaste boken i serien, som är den tjugoförsta i ordningen (den första kom redan 1973), heter ”Crescent dawn” – återstår att se vad det kan tänkas översättas till så småningom – och som vanligt är det hemska skurkar, vackra kvinnor och en odödlig hjälte i form av allas vår Dirk Pitt.

Egentligen har jag nog växt ifrån de här böckerna. I vart fall så fascinerar de mig inte längre på samma sätt som de en gång har gjort. Men det känns liksom som om jag ändå måste läsa dem. Jag vill ju veta hur det ska gå för en man som följt med mig de senaste fjorton åren av mitt liv, även om han inte alls åldras i samma takt som jag gjort... han borde ju ha varit i trettioårsåldern redan när han bärgade Titanic 1976 och han är ju inte direkt 65 nu… Men allt är möjligt i litteraturens underbara värld.

Några ord om boken då:
Ett romerskt skepp som med nöd och näppe undkommit en piratattack på 300-talet. Ett brittiskt krigsskepp som exploderar mitt i Nordsjön under första världskriget. Kan de verkligen kopplas samman med de explosioner som drabbat flera moskéer i Egypten och Turkiet sommaren 2012?
Dirk Pitt ställs inför ett syskonpar som är beredda att döda allt och alla som kommer i deras väg i jakten på sitt mål – att återskapa det Ottomanska rikets forna storhet.

Som jag redan sagt har jag nog blivit lite för vuxen för de här historierna vid det här laget. Det roar dock för stunden och jag gillar Cusslers humor – lite av det som min svensklärare på högstadiet kallade James Bond-humor. Den här boken följer det vinnande konceptet från de första tjugo i serien – och kommer det en tjugoandra så kommer


Nummer 21 i ordningen, för mer info besök gärna Cusslermen


A beautiful mind…
3 september 2011 : Klockan 10:56

Det blev en tung fotbollskväll igår. Både på Tallmovallen och på det som hette Népstadion när jag senast var där och hoppare. Men jag tycks helt uppenbart ha gjort någon form av intryck på en man i en bruksort längs Klarälven.

Det har varit en tung säsong för ÖDIK så här långt i norra sexan. Det började bra med två rakar segrar, 7-0 i målskillnad och faktiskt serieledning efter två omgångar. Sen har det dock inte gått lika bra. Vi har varit nere och vänt på niondeplatsen, av tio lag, men lyckades via 2-2 förra fredagen masa oss upp till säker mark på åttondeplatsen.

Igår mötte vi IFK Munkfors, som ligger tvåa och jagar kvalplats uppåt till division fem. Vårens möte lagen emellan slutade 1-0 till munkforsingarna efter ett lycka till-skott från 30 meter i en match där de å andra sidan hade ett totalt spelövertag.
En poäng för oss skulle, hur man än vrider och vänder på saken, ha varit en framgång igår. Och det såg riktigt bra ut – riktigt länge. 0-0 stod sig första halvleken ut och även om de helvita gästerna hade spelövertaget så skapade de inte speciellt mycket. Och när ett på pappret bättre lag inte lyckas göra mål blir de till slut stressade och irriterade – det slår liksom aldrig fel.
Klockan tickade och tickade och tickade också i andra halvlek – men tillslut brast fördämningen bakåt och vi släppte in en boll med bara 10 minuter kvar…
…och sen en till fem minuter senare…
…och av den där välbehövliga ”bonuspoängen” som vi kunde snott från ett topplag till vår bottenstrid blev till slut intet.

Och trots att jag bara spelade ett tjugotal minuter igår så måste jag ha gjort något slags intryck på invånarna i bruksorten eftersom jag inatt fick ett meddelande på facebook från en för mig okänd vaktmästare boende i Munfors att jag är ”en snobbig diva”.
Återstår att se om fortsättning följer i den frågan…

Lika illa som för ÖDIK gick det ju för Sverige igår, fast på sätt och vis tvärtom. För medan vi spelade på hemmaplan och var nederlagstippade var Sverige favoriter och spelade borta. Sedan några år tillbaka är den mäktiga stadion i Budapest omdöpt efter Ungerns störste spelare genom tiderna, Ferenc Puskás, men när friidrotts-EM gick där 1998 hette den fortfarande Nápstadion – som, om jag är korrekt underrättad, betyder Folkets stadion.
När Sverige spelar kvalmatcher där så brukar ju allt ordna sig med att Zlatan gör något synnerligen suspekt mål på övertid. Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som . Också den här gången avgjordes ju hela den så kallade tjottaballongen i slutminuterna – synd bara att det var Ungern som satt det avgörande målet…
Jag tänker dock inte ge mig in i den matematiska härva som det innebär att försöka reda ut vilka chanser Sverige har att bli bästa tvåa i kvalet och gå direkt till EM i Polen/Ukraina nästa år, de hypoteserna lämnar jag åt kvällspressens experter och nöjer mig med att konstatera att allt det där ändå löser sig tids nog.

Precis som det förhoppningsvis gör för ÖDIK i division VI norra Värmland. Med tre matcher kvar att spela är den matematiken nämligen tämligen enkel: Vi har tre matcher kvar att spela, vi har bland annat kvar att möta båda de två lag som ligger bakom i oss i tabellen och om vi slår dem båda två så hänger vi kvar i serien!
Sen får bodybuildern från Munkfors tycka vad han vill.


Här blev jag EM-sjua när det hette Népstadion, igår förlorade Sverige på Ferenc Puskás Stadion…


Election…
2 september 2011 : Klockan 15:56

Jag tycks, lite smått i skymundan till och med för mig själv, ha gått och vunnit borta i Daegu.

För fyra år sen valdes jag in till IAAF:s aktivas råd och eftersom det är ett av de minst betungande uppdrag som jag någonsin har haft – vi har haft ett möte sedan dess – så ställde jag på Svenska friidrottsförbundets förfrågan upp också i årets omröstning.
Av 1840 röstberättigade aktiva under pågående VM var det 479 som orkade bry sig om att rösta och 463 röster som godkändes (att de hade prickat för exakt sex kandidater var, varken mer eller mindre.)

Av dessa 463 var det 397 som kryssat i undertecknad. Tvåa i omröstningen blev den polska stavhopperskan Monika Pyrek med 372 röster och trea Japans världsmästare i slägga: Koji Murofushi med 368.
Övriga tre invalda blev David Oliver, USA, Manuel Martinez, ESP och Benjamin Limo, KEN.
Nu är frågan om vi kommer ha mer än ett möte de närmaste fyra åren.

Men om inte annat bådar ju denna seger gott med tanke på att jag kandiderar till IOK:s aktivas råd vid omröstningen i London nästa år, trots att det är tre år sen jag la skorna på hyllan så verkar i alla fall friidrottarna minnas mig fortfarande.


Kanske är jag den ende division VI-spelaren i fotboll som haft makt över världens bästa friidrottare…


20 years after 2…
1 september 2011 : Klockan 19:22

Så blev det ändå Jesse Williams som vann till slut. Även om han varit den bäste hopparen i år, sett till utomhussäsongen, så vågade jag nog ändå inte tro att han skulle bli världsmästare. Men det är ju 1 september.

Tretton man kom till start. Ganska väntat fick ett par av dem problem redan på inledningshöjderna. Darvin Edwards, som var en av de stora överraskningarna i kvalet i förrgår, blev förste man att försvinna. Han tog med sig både Dmytro Dem’yanyuk (som tillsammans med pappa Aleksey har världsrekord i far+son-hoppning 235+233) och Donald Thomas ut på 225 cm. Och tio man hoppade vidare på 229 cm. Nio man hoppade, åtta klarade och nio hoppade vidare, utan en av de andra kvalknallarna Guowei Zhang, på 232 cm.
Sju man klarade den höjden och om jag räknat rätt i hastigheten var det första gången sedan OS-finalen i Sydney 2000 som sju man klarade den höjden i en och samma tävling!
Så långt var två man felfria: Jesse Williams och jättesensationen Trevor Barry. Williams fortsatte sin felfria svit och i övrigt var det bara Aleksey Dmitrik som klarade 235 cm och guldet blev amerikanskt, silvret ryskt och bronset bahamanskt.

Sedan jag la av med höjdhoppet hösten 2008 har det varit ryska guld i samtliga internationella mästerskap: Ukhov vann IEM 2009, Rybakov VM 2009, Ukhov IVM 2010, Shustov EM 2010 och Ukhov IEM 2011 – men nu blev det USA.
Precis som det blev på dagen för 20 år sedan. Den 1 september 1991 vann Charles Austin VM-guld i Tokyo på 238 cm. Själv vann jag Svealandscupen i Sollentuna på 193 cm. En bra dag på många håll och sätt.
Det är också här som jag lite inom parentes och finstilt helt utan andra kommentarer bör nämna att jag tävlade mot Jesse Williams 21 gånger under min karriär…
…jag slog honom 20 gånger.

Det har annars varit ett väldigt bra höjdhoppsår i år, det kan ingen (eller jo en…) förneka.
Så här långt i år har 24 hoppare levererat totalt 81 tävlingsresultat på 231 cm eller högre. För att hitta fler får vi gå tillbaka till 1994!!
Det året gjorde 27 hoppare totalt 110 resultat över 231 cm – Javier Sotomayor stod för 30 av dem, varav 9 dessutom var över 240 cm!!
Tittar vi bara på utomhusresultat så har 20 hoppare mäktat med 59 resultat över 231 cm. För att hitta ett bättre utomhusår får vi gå tillbaka ända till 1994, igen, då 19 hoppare stod för sammanlagt 66 resultat över 231 cm.
Efter ett tunt 2010 (bara 39 resultat över 231 cm sammanlagt på hela året!!) så har manligt höjdhopp, lite i det tysta eftersom vi inte har några framgångsrika svenskar just nu, fått ett rejält lyft i år. Varför är oerhört svårt att svara på, men lite av en generationsväxling är på gång. Av dagens tretton VM-finalister var Trevor Barry äldst med sina 28 år och det var med två killar födda 1991.
Alltså samma år som en amerikan senast vann VM-guld!!

VM i Daegu har levererat relativt dåliga segerresultat i många grenar. Dagen bjöd på ett lysande undantag i form av Lashinda Demus. Hennes segertid på 400 meter häck är den tredje bästa någonsin!!
Ironiskt nog var David Greenes segertid på herrarnas 400 meter häck den sämsta i VM-historien.
Men han är å andra sidan inte mindre världsmästare för det!!

Inatt väntar kval för Christian Olsson och jag önskar honom verkligen all lycka och välgång! Ett hopp och finalklart vore verkligen drömscenariot. Det var ju så det brukade fungera förr om åren och det får gärna göra det igen.


Tangerat VM-rekord och guld för exakt 20 år sedan. Fem år senare vann han OS. De kallade honom Snake, han heter Charles Austin…


Information till Aftonbladet…
30 augusti 2011 : Klockan 20:20

Samtliga stavhopperskor rev ut sig i finalen…

…det hör liksom till att man gör det i den grenen och även i höjdhopp. Det är liksom inget som är rubrikstoff…


Ibland undrar man mer än vanligt vem som sätter rubrikerna i tidningen…


20 years after…
30 augusti 2011 : Klockan 18:47

I mitten av maj var jag och spelade uppvisningsfotboll i Hagfors och insåg att jag bara besökt den orten en enda gång på nästan 21 år. Idag var jag tillbaka där igen och om två veckor är det dags ännu en gång när det är riktig fotboll på gång.

Dagens besök i Valsarnas stad var just för Valsarnas skull. Speedwaylaget hade ett event där jag var en av flera som diskuterade vägen till framgång. Undertecknad inledde med en föreläsning på temat och deltog sedan i en paneldebatt tillsammans med sju andra. Så mycket till debatt blev det nu inte eftersom ingen pratade i munnen på varandra och moderatorn inte behövde leka Siwert Öholm och avbryta allt och alla hela tiden. En småtrevlig tillställning helt enkelt.
Min förkylning mådde ärligt talat inte speciellt bra av själva resan, så för att inte göra ont värre packade jag ihop och åkte hem lagom till kräftskivan och innan den speedwaymatch som ännu inte börjat. Lite synd eftersom jag aldrig sett en speedwaymatch live i hela mitt liv och ju är lite lätt involverad i sporten då jag fungerar lite som ett bollplank till Victor Palovaara.
Men ska jag orka ta mig upp till jobbet på Karlstads universitet imorgon så är det nog säkrast att göra som jag gjorde.
Men som sagt jag kommer snart tillbaka igen…

Resan till Hagfors gjorde att jag därmed missade mest hela friidrottseftermiddagen, men det går väl helt enkelt att ta igen när SVT summerar under kvällen. Såg däremot samma kanals uppvärmning på webben innan jag åkte norrut längs Klarälven – och det var en riktigt roande tillställning.

En annan friidrottshändelse som jag missade när den hände firar 20 år i år. Det bör ha varit en fredag den gången och efter gymnastiklektionen cyklade jag och min klass- och klubbkompis Erica Sandström till kommunkontoret i Forshaga för att prata med Fritidschefen, eller vad han nu kan ha varit, där. Allt i akt och mening att få igång en skolidrottsförening i Forshaga så att vi båda kunde delta på skol-SM i friidrott fyra veckor senare. Skolidrottsförening blev, skol-SM likaså. Dock bara brons där och jag missade det som hände på TV samtidigt.
Jag minns än idag hur jag stressade hem på cykeln, stormade in i hallen hemma, mötte storasyster och frågade:
”Blev det världsrekord?”
”Ja…”
”Hur långt?”
”8.95… av Powell!!”
Jag hade inte bara missat tidernas häftigaste längdhoppsduell live, min store idol Carl Lewis hade dessutom förlorat inte bara tävlingen utan också chansen att bättra på Bob Beamons klassiska världsrekord.
Carl Lewis hade inte förlorat en längdhoppstävling på 10 år, han hade vunnit VM både 1983 och 1987 och OS både 1984 och 1988 – han var tidernas störste längdhoppare redan då, men han hade inte lyckats radera ut Beamons magiska rekord.
I Tokyo hoppade han 8.91 – i för stark medvind. Sen kontrade Powell med 8.95.
Dagarna innan hade Lewis vunnit 100 meter på nytt världsrekord, men trots tidernas bästa serie lyckades han inte försvara sitt längdhoppsguld. Det kom dock att bli två OS-guld till för honom och i min bok är han tidernas absolut bäste längdhoppare – trots att både Powell och Beamon hoppat längre i godkända förhållanden.

Men just längdhoppets världsrekordutveckling är intressant. 1935, på det som 41 år senare skulle bli min födelsedag, hoppade Jesse Owens 8.13. Det kom att stå sig som världsrekord i 25 år – och är ett världsresultat än idag! Beamons rekord stod sig i nästan 23 år och idag firar alltså Powells hopp 20 år. De senaste 43 åren har det alltså bara slagits ett enda världsrekord i längdhopp – och det missade jag när det hände…


För 20 år sen missade jag när det hände och det händer ju inte så ofta…


A night less ordinary…
30 augusti 2011 : Klockan 08:43

Jag gav er tolv blivande höjdhoppsfinalister i mitt senaste inlägg. Nu är det dags att skörda frukterna efter nattens odlingar.

Av de tolv jag räknade upp igår gick nio till final, två missade och en kom inte ens till start. Så det får väl klassas som ett helt okej facit.
De jag hade fel på var väl dessutom de som kändes minst troliga i en final. Tom Parsons var det tolfte och sista namnet jag la till på min lista igår. Bohdan Bondarenko var en chansning som lika gärna kunde varit Dmytro Dem’yanyuk – som de facto tog sig till final. Däremot kände jag mig rätt säker på att Kyriakos Ioannou skulle gå till final – å andra sidan är det oerhört svårt att nå finalen om man inte ens ställer upp i kvalet.

Till slut blev det tretton man i finalen. Utöver de nio jag tippade rätt gick alltså Dem’yanyuk (som inte var helt oväntad även om han aldrig tidigare lyckats ta sig till final i ett stort mästerskap) Trevor Barry, Darvin Edwards och Guowei Zhang dit.
Och jag kan lugnt och utan att skämmas erkänna att jag aldrig någonsin tippat vare sig Barry, Edwards eller Zhang som finalister ens om jag rabblat upp tjugofem av de trettiofyra som kom till start. Å andra sidan noterade Edwards nationsrekord för Saint Lucia och Zhang slog personbästa och blev förste kines i en VM-final sedan Bi Hongyong i Göteborg 1995.
Det var väl heller inga av de riktigt stora som försvann redan i kvalet. De stora namnen (Ukhov, Shustov, Williams, Spank etc) gick alla vidare och även om Dusty Jonas och Martyn Bernard, till exempel, båda försvann så har ingen av dem någonsin visat sig vara säkerheten själv på en höjdhoppsbana även om båda har en hög högstanivå.

Mer att säga om kvalet är självklart att det var tidernas bästa!
Ingen höjdhoppare har någonsin klarat 231 cm i en kvaltävling – inatt gjorde tio man det!
Naturligtvis hänger det ihop med vad kvalgränsen legat på tidigare och diverse olika kvalregler genom åren. Men tio man över 231 cm, arton man över 228 cm och tjugotvå man över 225 cm får klassas som tidernas breddmässigt bästa.
Vid OS-finalen 1988, också den i Sydkorea, dock i Seoul, klarade hela tolv man 231 cm – det mesta någonsin i en och samma tävling. Nu tror jag väl inte att finalen kommer att bli lika breddmässigt stark som kvalet. Många har förmodligen redan bränt större delen av sitt krut i kvalet, jämför med Osaka för fyra år sedan. Men finalen känns väldigt öppen på förhand, även om jag fortfarande sätter mina surt förvärvade won på Ukhov, Barshim eller Williams.
Höjningarna i finalen: 220 – 225 – 229 – 232 – 235 – 237 + 2 cm.
Spank hoppar först, Barshim hoppar sist och de andra elva däremellan.

Det som ännu återstår att utreda är vem av Chondrokóukis och Barshim som var förste man över 231 cm i kvalet, ty det var ju denne någon som raderade ut mitt banrekord inatt.


En gång i tiden hade jag banrekord här, det har jag inte längre…


En annan väldigt rolig lek…
29 augusti 2011 : Klockan 21:27

Alltid när det vankades höjdhoppskval förr om åren satt jag ju där på hotellrummet, eller var jag nu bodde, med startlistorna framför mig och vägde för och emot och plockade fram tolv tänkbara finalister. Nu tänkte jag göra det offentligt.

34 hoppare till start, 22 ska bort, 12 ska till final. Ribban höjs från 216 till 221 fortsätter till 225 och sen vidare till 228 innan man är framme vi kvalhöjden 231.
Följande dussin hoppare (i bokstavsordning) kommer i slutändan att ta sig igenom alla helvetets kval och hoppa final på torsdag:

Jaroslav Bába, CZE
Mutaz Essa Barshim, QAT
Bohdan Bondarenko, UKR
Dimítrios Chondrokóukis, GRE
Aleksey Dmitrik, RUS
Kyriakos Ioannou, CYP
Tom Parsons, GBR
Aleksandr Shustov, RUS
Raul Spank, GER
Donald Thomas, BAH
Ivan Ukhov, RUS
Jesse Williams, USA

Sen kan jag räkna upp säkert tio till som har kapacitet för att hoppa en final. Men någonstans måste man välja och det här tolftedels grosset känns i skrivande stund mest sannolikt.
Trist dock att inga svenskar kommer till start i årets VM, faktiskt första gången det händer i VM-historien att ingen svensk manlig höjdhoppare står på startlistan.

Just kvalhöjden 231 cm är också lite intressant för en höjdhoppsnörd, så klart.
Det är nämligen en höjd som har klarats av exakt 200 hoppare genom alla tider! Av dessa 200 är 21 stycken med i VM den här gången. Av dessa 21 är det Ivan Ukhov som klarat minst den höjden i flest tävlingar, nämligen 52 stycken varav 36 inomhus och 16 utomhus.

Eftersom jag då och då får en genomtidernalista i höjdhopp mailad till mig från Portugal, vilket är ironiskt eftersom Portugal typ är det land i Europa som har sämst nationsrekord i höjdhopp (i alla fall om vi räknar bort pytteländer som Andorra och San Marino och så), så kan jag presentera lite djupare statistik i ämnet här:
Världsrekordet är 245 cm.
240 cm har 11 stycken (varav två svenskar) klarat.
235 cm har 71 stycken (varav fyra svenskar) klarat.
230 cm har 274 hoppare (varav fem svenskar) klarat.
225 cm har 706 hoppare (varav åtta svenskar) klarat.
222 cm har 1152 hoppare (varav femton svenskar) klarat.
Listan slutar på 222 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 223 cm.

Motsvarande siffror på damsidan:
Världsrekordet är 209 cm.
205 cm har 13 stycken (varav en svenska) klarat.
200 cm har 63 stycken (varav två svenskor) klarat.
195 cm har 185 stycken (varav fyra svenskor) klarat.
190 cm har 520 stycken (varav nio svenskor) klarat.
187 cm har 867 stycken (varav sexton svenskor) klarat.
Damlistan slutar på 187 cm. Kan hänga ihop med att portugisiska rekordet är 188 cm.

Frågan vi alla ställer oss är på vilket sätt det här hänger ihop med ÖDIK:s högst eventuella framtida möten med FC Porto i Europa League…


Han har något som inte jag har, ett nationsrekord…


Räkna med bråk…
29 augusti 2011 : Klockan 17:20

Förkylningen håller mig i ett starkt grepp och det blev varken jobb på Kau eller träning i Östra Deje ikväll. Däremot har jag för tredje dagen i rad suttit och livebloggat och chattat med Expressens läsare under friidrotts-VM, och det är inte det sämsta.

Dagens stora snackis blev förstås herrarnas häckfinal. Cubanen Dayron Robles såg smått oslagbar ut i semifinalen och ledde länge finalen. Dock pressad av amerikanen Jason Richardson. Men, men, men då kom kinesen Liu Xiang som skjuten ur en kanon och i fornstora dagar och var på god väg mot guldet när han och Robles hakade i varandra både en och två gånger mellan de sista häckarna. Robles diskades, Richardson fick guldet och Liu silver.
Jag tvivlar ju starkt på att Robles medvetet försökte stoppa Liu, han hade ju trots allt fullt upp med att kriga mot Richardson på andra sidan om sig, så frågan är ju om det verkligen var en diskning.
Å andra sidan är nog inte sista ordet sagt i den här frågan ännu.
Den riktigt stora frågan är fortfarande hur pass lik Steve Urkel cubanen egentligen är på en skala…

På 400 meter tog sig de belgiska tvillingarna Borlée vidare till finalen. Roligt eftersom det måste vara de mest kända tvillingarna från det landet sen Tintins ganska obskyra polare Dupond och Dupont.
Noterbart också att det bara är en amerikan i final och att han dessutom precis kommit tillbaka från en dopningsavstängning.
Intressantaste namnet för framtiden i den finalen är nog ändå Kirani James från Grenada – bara nitton år gammal, lång och gänglig, men kapacitet för att springa kvartsmilen riktigt fort redan nu!!

Rolig gammal tävling: Nämn tio kända belgare utan att googla fram dem…

Inatt vankas höjdkval för herrarna. 34 hoppare till start. 231 cm eller tolv bästa vidare till final. Frågan är bara vem som först klarar kvalhöjden, det blir dessutom den som tar ifrån mig mitt knappt fem år gamla banrekord på stadion i Daegu.
När jag la hoppskorna på den berömda hyllan för snart tre år sedan så lämnade jag 40 banrekord efter mig, i trettioåtta olika städer, i tretton länder och på tre kontinenter.
Jag har fortfarande 37 av dessa kvar. De jag förlorat är i Banská Bystrica, Thessaloniki och Helsingborg. Inatt ryker förmodligen ett till, som sagt…
Å andra sidan vet man aldrig med kval. Det är ett förmiddagskval i Sydkorea, höjningarna är 216 – 221 – 225 – 228 – 231 så det kommer förmodligen att räcka med 228 cm för final. Men om mer än tolv gossar klarar den höjden så höjs ju ribban obönhörligen till 231 cm.
Nåväl, rekord är till för att slås har jag hört. Guldmedaljer har man ju däremot för evigt.

Tidernas bästa höjdkval i VM-sammanhang var för övrigt det i Osaka för fyra år sen, då klarade 15 man den uppsatta kvalgränsen 229 cm. Trots att det var förmiddag och rent löjligt varmt…
…å andra sidan var det bara sex av oss som klarade minst 230 cm i finalen två dagar senare.

Nej, nu är det dags att återgå till apelsinerna och näsdukarna, det är ju match på fredag och det finns de som anser att jag behövs då. Frågan är om de som anser det hejar på ÖDIK eller IFK Munkfors…


Det var alltså inte den här killen som blev diskad på 110 meter häck idag, men hade han sprungit hade han garanterat blivit det…


Seven…
28 augusti 2011 : Klockan 16:53

Så blev det inte Usain Bolt och sju andra som sprang VM-final på 100 meter. Det blev sju andra och ingen Bolt. Frågan är väl om det inte var tidernas största VM-antiklimax som vi fick se på TV från Daegu idag.

Det har ju varit en del jiddrande med tjuvstartsregeln de senaste åren. Först fick alla göra varsin och man blev diskad först när man gjort två. Sen fick någon göra en och den som gjorde loppets andra blev diskad. Nu blir man diskad direkt. Och jag tycker att det är bra.
Den där mellanversionen av regel var ju bara löjlig eftersom ingen hade något personligt att förlora på att tjuvstarta. Varningen var ju ändå kollektiv. Alltså lönade det sig att chansa, alltså blev det en tjuvstart i vartenda sprintlopp, typ.
Originalregeln var väl inte heller perfekt eftersom det fortfarande kunde löna sig att chansa och det chansades ju ganska vilt ibland. Höjden av parodi var väl på 110 meter häck vid Europacupen i Gateshead 2000. Korta häcklöpare (inte kroppsligt korta alltså, utan de som springer den kortare häcksträckan. På engelska är de high hurdlers…) har alltid haft en förmåga att tjuvstarta mer än alla andra. I Gateshead diskades tre löpare och ytterligare en blev varnad. De kom, så vitt jag minns, iväg på åttonde försöket.
Då är det onekligen bättre när det blir som idag. Trots att den diskade heter Bolt.

Hade dagens lopp varit en gala, som trots allt handlar lika mycket om uppvisning som om tävling, så hade Bolt garanterat fått springa – och ingen, inte ens konkurrenterna, hade ifrågasatt det beslutet.
Har en arrangör betalat, i runda slängar, två miljoner för att Bolt ska springa 100 meter, eller 200 meter, så kvittar det nog om det är han eller någon annan som tjuvstartar.
Men ett mästerskap är ett mästerskap är ett mästerskap. Och det är precis det som är grejen med mästerskap. Det handlar om att vinna dem där och då och på plats. Det kvittar hur överlägsen eller bra du är. Presterar du inte i det givna ögonblicket så vinner du inte.

Och naturligtvis var det ingen som ville ändra tjuvstartsregeln när Dwain Chambers blev diskad i semifinalen på samma sätt som Bolt blev i finalen. Alla löpare är jämlika, men en del löpare är mer jämlika än andra, eller hur var det nu Orwell skrev…

För övrigt får man väl säga att Carolina Klüfts VM-insats är mer än väl godkänd. Visst kan man tycka att hon kunde hoppat längre än 6,56 i finalen, men å andra sidan var det bara fyra stycken som hoppade längre än henne. I hela världen. I en VM-final. Och det är också det som ett mästerskap handlar om. All världens förståsigpåare och soff-experter kan stirra sig blinda på årsbästalistan och säga att Carro bara ligger 32:a på den. Men å andra sidan är det inte på den listan som VM-finaler avgörs. Det är på den arena och på den dag som IAAF har bestämt. Och det är där och då som man ska prestera.

Bara att hoppas att de mest högljudda kritikerna tystnar nu och att Carro får träna på mot London nästa år, hålla sig frisk och skadefri och avsluta sin fantastiska friidrottskarriär på bästa möjliga sätt. Det är hon värd.


Fast idag gick det för fort vid helt fel tillfälle…


Drömmarnas horisont…
28 augusti 2011 : Klockan 09.53

För ett par tre år sen, mitt i brinnande inomhussäsong och med inomhus-VM i Valencia i sikte, kände jag att jag hade en förkylning på gång. En journalist frågade vad jag skulle göra för att hålla mig frisk och jag svarade att jag får väl hetsäta apelsiner. Hon fattade inte varför…

Det brukar sägas att den friske har tusen önskningar och den sjuke bara en. Just nu skulle jag verkligen vilja slippa det halsont som är på gång. För halsont kommer leda till att jag blir snorig. Snorigheten kommer övergå till att jag hostar och om sisådär en vecka kommer jag kanske vara frisk igen. Fan också, jag har varken tid eller lust att bli sjuk just nu. Jag får väl helt enkelt köpa apelsiner och hetsäta dem.

Friidrotts-VM har dragit igång och det enda positiva med att jag håller på att bli sjuk är att det inte påverkar min insats där. Så som det gjorde i Helsingfors för sex år sen. Den här gången avnjuter jag VM hemma i TV-soffan och hoppar då och då in och chattar och livebloggar åt Expressen. Premiär på det uppdraget igår medan Carolina Klüft längdkvalade och Moa Hjelmer 400 metersheatade. Gick riktigt bra för båda och idag hoppar Carro längdfinal och Moa springer semifinal. Vore kul med topp-åtta och medaljhäng för Klüft och svenskt rekord för Hjelmer.

Hade en smått osannolikt dröm inatt, som kan vara värd att ta upp här. Mitt ÖDIK hade på outgrundliga vägar lyckats kvala in till Europa Leagues gruppspel. Vi skämtade om det i våras när det var DM-match. Om vi vinner DM i Värmland så kvalar vi in till Svenska cupen och vinner vi Svenska cupen så får vi spela Europa League. Och till skillnad mot verkligheten, där vi föll mot Filipstads FF med 6-1 i första DM-omgången, så hade vi helt uppenbart klarat av detta i min dröm. Så där satt vi i omklädningsrummet nere i källaren på Tallmovallen och såg fram emot att möta FC Porto (varför just Porto?!?), ytterligare ett internationellt storlag – och Karlstads BK!!! Jag minns att jag i drömmen kände mer förundran över det faktum att UEFA lyckats lotta ihop oss med KBK än att vi skulle spela EL över huvud taget.
Jag misstänker att jag hade feber inatt…

Dagens stora friidrottsliga höjdpunkt får väl ändå sägas vara Usain Bolt på 100 meter. Jag tror inte att det blir något världsrekord, kanske inte ens under 9.80, men fort lär det gå och vinna lär han nog göra. Hans 10.10 i försöket igår imponerade, även om man inte tappar riktigt så mycket tid som man tror och som det ser ut när man ”joggar” i mål som Bolt gjorde igår. Men ändå, 10.10 på det sättet är smått sjukt på något sätt.
Inte minst när man är gammal nog för att minnas när världsrekordet var 9.93 och det var sensationellt varje gång någon sprang under 10-blankt.

…å andra sidan har jag en arbetskamrat på universitetet som faktiskt spelat en träningsmatch mot just Porto. Har för mig att den matchen slutade 18-0 och att hans Råtorp hade ett skott i ribban.

Nej, nu ska jag äta apelsiner. På återhörande.


Välkomna till Tallmovallen då gubbar, vi lovar att ge er något slags match…


Den tunna vita mållinjen…
27 augusti 2011 : Klockan 09:17

När jag gick i första klass och vi lärde oss alfabetet gjorde vi, som väl alla ettagluttare gör, en bokstavsbok. Vi lärde oss bokstav för bokstav och ritade en bild i en bok. De flesta ritade en zebra på bokstaven z. Jag ritade Zico.

1982 gick fotbolls-VM i Spanien och jag, som så många andra, förtrollades av det magiska brasilianska landslaget. Det bästa lag som aldrig vunnit VM. Fortfarande mytomspunna i världen i allmänhet och Brasilien i synnerhet. Namnen klingar fortfarande, nästa 30 år senare, poetiskt vackra: Eder, Falcao, Socrates, Junior, Serginho, Leandro… och Zico!!

Ett anfallsglatt och sambaspelande Brasilien tycktes oslagbara – tills de mötte sina banemän i Italien. Och framförallt Paolo Rossi. I andra gruppspelets helt avgörande match, där det hade räckt med oavgjort för brassarna, gjorde Rossi tre mål, Dino Zoff tokräddade en brassenick på mållinjen och Italien vann med 3-2. Sen vann de hela VM, Rossi blev skyttekung och Zoff ficka lyfta den kanske inte snyggaste pokalen i världen mot den spanska himlen.

Vid kvart i nio igår kväll återuppväcktes Dino Zoff för ett ögonblick på Klättevi i Gettjärn. Av den där sexåringen som 1982 drömde om att bli fotbollsproffs blev det en halvhyfsad höjdhoppare och en, för tillfället, division VI-spelare i fotboll. Igår kväll spelade hans grönvita ÖDIK mot Gettjärns IF i en så kallad sex poängs-match. Vi tog ledningen med 1-0 på straff, helt utan min inblandning, ökade på till 2-0, ännu mer utan min inblandning, tappade till både 2-1 och 2-2. Jag var nära att göra 3-2 med ett par minuter kvar. När blott tjugo sekunder återstod av matchen fick hemmalaget hörna. Domaren räknade ner sekunderna, hörnan slogs. Jag var för stel för att nå den med mitt utsträckta ben och rensa bort den. Istället nådde bollen fram till en rödvit hemmaspelare som fick den mot mål…

…och där dök den reinkarnerade, nåja, han lever ju fortfarande, Dino Zoff upp i en lila tröja med nummer 73 på ryggen. Om bollen var över mållinjen eller inte stod jag för dåligt till för att se. Det gjorde också domaren som trots vilda protester gjorde wash-out och hävdade att det inte var mål. Dino Zoff Larsson hann inte mer än sparka iväg en utspark förrän matchen var slut och vi fick med oss vår första poäng på läääääänge i serien.

Efter fem raka förluster och en tredjeplats som blivit en niondeplats, en häng-på-kval-plats-uppåt som blivit slåss-för-varje-poäng-för-att-hänga-kvar, var den där enda poängen rätt mycket värd med en sådan avslutning på matchen. Närmast väntar IFK Munkfors hemma på Tallmovallen nästa fredag. Ett Munkfors som jagar uppflyttning till division V och som slog oss med 1-0 i våras. Vi har inget att förlora i en sådan match – men desto mer att vinna.

Zico? Det senaste jag hörde om honom var att han var på väg att bli förbundskapten i Irak. Det är också en verklighet, precis som division VI norra Värmland är det.


A som i Apelsin. B som i Bil. Z som i Zico…


Fredagen den trettonde…
26 augusti 2011 : Klockan 08:53

Imorgon, eller snarare inatt, sparkar de trettonde världsmästerskapen i friidrott igång borta i Daegu. Det är inte mycket vi vet om hur det kommer att sluta där borta ännu. Men vi kan misstänka att mycket kommer att handla om Bolt och att en svensk blir av med ett stadionrekord.

Friidrotts-VM arrangerades första gången 1983 och är således en ny företeelse jämfört med EM (1934) och OS (884 f. Kr. eller 1896 beroende på hur man räknar) och eftersom jag är en gammal man så har jag något slags minnen till samtliga dessa VM.

1983: I Helsingfors blev den blott 20-årige jätteskrällen Gennadiy Avdeenko, från det som då hette Sovjet och som nu heter Ukraina, världsmästare i höjdhopp på 232 cm medan världsrekordhållaren Zhu Jianhua tog brons, och då var det kanske en klen tröst att han höjde sitt världsrekord till 238 cm hemma i Shanghai några veckor senare.
Själv var jag sju år gammal och hade börjat leka höjdhopp på grannens baksida. Personbästat låg på sisådär 85 cm.

1987: Patrik Sjöbergs största år och stora VM. Guld med 238 cm i en rafflande final i Rom där forne världsrekordhållaren Igor Paklin och regerande världsmästaren Avdeenko delade silvret på samma höjd som Sjöberg vann det på.
Elva år gammal hade jag klarat 140 cm och hängde under senhösten på en klasskompis till Kil för att bli höjdhoppare.

1991: Charles Austin blev förste och hittills ende amerikan att vinna VM-guld i höjdhopp när han klarade 238 cm i Tokyo den 1 september. Årets VM-final avgörs samma datum och kan mycket väl återigen ge amerikanskt guld.
Samma dag som VM-finalen vann jag en tävling i Sollentuna på 193 cm och hade samma år vunnit IUSM och USM och ansågs i bästa fall lovande med mitt personbästa på 194 cm.

1993: Javier Sotomayor dominerade världshöjdhoppet synnerligen eftertryckligt en period i början av 90-talet. Det här året noterade han det ännu gällande världsrekordet, 245 cm, och vann VM-guld i Stuttgart på ännu gällande VM-rekordet 240 cm.
Jag hade hunnit bli sjutton år, hoppat 214 cm, deltagit i en JEM-final och drömde om högre höjder och den stora världen.

1995: VM gick i Göteborg och den svenska sommaren visade sig från sin bästa sidan medan Troy Kemp från Bahamas hoppade hem VM-guldet i en spännande duell mot Sotomayor där båda klarade 237 cm.
Undertecknad låg i lumpen, hade en skitsommar i största allmänhet, men hade i alla fall höjt personbästat till 221 cm.

1997: Aten välkomnade världen och Sotomayor blev den förste, och hittills ende, att bli världsmästare två gånger om när han som ende hoppare klarade 237 cm – det högsta hoppet i världen det året och ett banrekord som skulle tangeras tio år senare.
Med en skadad fot satt jag hemma i Forshaga med mitt personbästa på 230 cm och grämde mig över att jag inte getts en ärlig chans att kvala in till VM.

1999: En månad före VM stängdes Sotomayor av för dopning och stängdes av i två år. The new kid in town stavades istället Vyacheslav Voronin som hoppade som i trans i Sevilla. Han flög över 237 cm och trots att segermarginalen bara skrevs till två centimeter var han fullständigt överlägsen.
Jag gjorde mitt första VM, hade inte riktigt tillvaron under kontroll och slutade tia på 225 cm.

2001: Martin Buss kom från ingenstans, eller i alla fall en skadefylld tillvaro hemma i Tyskland, fick på hela skiten i Edmonton och vann VM på 236 cm. Fyra blev Sotomayor som, skulle det visa sig, ett par veckor tidigare testat positivt för nandrolon och stängdes av på livstid.
Sällan har någon VM-femma blivit så kapitalt utskälld i svensk media och av svenska folket som jag blev efter den här finalen. Efter Sotos avstängning blev jag istället tidernas mest utskällda VM-fyra.

2003: Paris och mäktiga Stade de France stod som värd för VM och tidernas längste vinnare presenterade sig i form av Jacques Freitag som klarade 235 cm i det som blev hans stora stund i livet – och det var dessutom sista gången som han besegrade mig.
Den längste hopparen vann, den kortaste blev tvåa. Och jag var grymt besviken över den silvermedalj jag fick med mig hem från modets huvudstad.

2005: I en märklig final blev det på sätt och vis en repris från tjugotvå år tidigare. En ukrainare vann på 232 cm. Den här gången hette han Yuriy Krymarenko och det är inte många som har sett honom sedan dess. Men VM vann han.
Det var det VM jag borde ha vunnit. Men en rejäl infektion, den tredje på kort tid denna sommar, satte stopp för det och det blev bara en fiaskoartad sjundeplats – och början på en lång period full av småskador och sjukdomar för min del.

2007: Han kom som ett yrväder en aprilafton med en hoppstil som såg ut som den gjorde. Men helt respektlös var han och VM i Osaka vann han som andre bahaman genom tiderna. Donald Thomas var, och är, hans namn och ska det någonsin göras en film om en höjdhoppare så är det väl om honom.
Ytterligare ett VM där jag kunde och kanske borde ha vunnit. Men jag gjorde mina dåliga hopp på fel höjd och slutade återigen på fjärde plats i en stor mästerskapsfinal.

2009: Så fick han då äntligen sitt guld efter många och långa strävsamma försök och silver. Sällan har en hoppare mer förtjänat en VM-titel än vad Yaroslav Rybakov gjorde i Berlin den här regniga augustikvällen.
Höjdskorna låg på den så kallade hyllan som fotbollsskorna plockats ner ifrån. Just den här kvällen spelade jag kändisfotboll i Stenstorp och blev bestulen på en solklar straffspark.

2011: Mycket kommer att sägas och skrivas om det VM som står för dörren. För egen del nöjer jag mig med att konstatera att mitt stadionrekord på 230 cm hänger minst sagt löst den närmaste tiden. Kvalhöjden för att ta sig till final är nämligen satt till 231 cm. Vem som vinner? Historien säger att det antingen blir någon av de riktigt etablerade eller någon närmast okänd, så:
Ivan Ukhov eller Mutaz Essa Barshim.
Men jag håller en extra tumme för Jesse Williams.


Idag är det fredag. Det är det här också. Dock inte han som var med i första upplagan av "Expedition Robinson" utan han som vann VM i Paris 2003…


Holm vs Sjöberg…
25 augusti 2011 : Klockan 14:20

Sitter på ett SJ-tåg, som gör skäl för sitt rykte, på väg tillbaka till Karlstad efter en synnerligen quick in-quick out till den kungliga hufvudstaden.

På dagens schema stod uppstigning strax efter fem. En sådan där tidpunkt på dagen som man inte ens vet finns om man inte ska med ett flyg eller hoppa kval i ottan. Flög från Karlstad Airport, eller KSD arprt som de av någon smått outgrundlig anledning kallar sig, klockan halv sju. Däremot insåg jag i skrivande stund att jag inte såg den gamle, böjde mannen som varje morgon promenerar längs vägen från Hynboholm upp till flygplatsen. Kanske var jag för sen eller för tidig för att se honom just idag.
Flyget både lyfte och landade i tid, jag hoppade på ett Arlanda Express-tåg in till centralen, investerade tio surt förvärvade och skattade kronor på ett toalettbesök där – och inom parentes sagt kan nämnas att det var en av mitt livs bästa investeringar.
Tog en taxi mot Rastaholms värdshus och vare sig jag eller taxichauffören hade en aning om var det låg. Ut mot Ekerö kom vi överens om efter lite googlande. Förbi slott och herresäten åkte vi, storstad byttes mot landsbygd och hur man än ser på saken är det fascinerande att det kan vara så mycket åkermark och ”bönner” bara en dryg mil utanför kungliga hufvudstaden.
Medan jag blev alltmer säker på att vi var på väg käpprätt åt helvete så fortsatte resan och plötsligt stod en liten skylt vid vägkanten som visade att taxikillen hade koll på grejerna. Fram kom vi, betalade gjorde jag och gladdes åt att jag kan skicka den räkningen vidare senare.

Holm vs Sjöberg stod på programmet. Ett föreläsningskoncept skapat av Maria Akraka och Sportcore. Jag och en annan föredetting på höjdhoppsfronten gnabbas lite kärleksfullt på en scen i nio olika ronder och publiken får rösta vem de tycker har rätt och som förtjänar att vinna varje rond. Dagens beställare var Senab, apropå märkliga företagsnamn, och var ett glatt gäng som hade konferens. Dag 2 dessutom, vilket väl kanske man kunde misstänka på vissa håll.
242-an tog hem första rundan, jag den andra, han de två följande, jag tog tre raka och gick upp till ledning med 4-3. Tokjämnt bland publiken i åttonde ronden. Men min kombattant tilldömdes segern, annars hade ju matchen varit avgjord redan, något som kanske påverkade domslutet lite… sen vann han också den nionde och det blev en knapp förlust för yours truly denna förmiddag.

Sen snabba ryck in tillbaka till stan för att hinna med tåget hem. En snabb ”kôrv med brö” på Pressbyrån och sen en snabb blick på ljustavlan för att se vilket spår tåget skulle gå ifrån… Bara för att inse att det var försenat. Något som innebar att jag kunnat äta något bättre och nyttigare och dessutom sluppit känna mig stressad på väg in mot stan.
De fem minuter tåget var försenat från början hann bli tio och tjugo innan de plötsligt blev fyrtiofem ett kort ögonblick, tillbaka till tjugofem, som blev trettio och slutligen tjugoåtta minuter och ett nytt spår.

Så nu sitter jag här, förmodligen en dryg halvtimme försenad… nej, bara tjugonio minuter säger konduktören i detta nu. Men vi vet ännu inte vad som möter oss på vägen… det lät ju lovande…

Tillbaka i Karlstad väntar jobbuppdrag på Stora torget klockan 18.00, om vi nu inte möter något oväntat med tåget innan dess, när Formula Student-tävlingen Baltic Open ska invigas. Och även om jag lovat mig själv att inte ha en massa länkar i löpande text här på hem… bloggen, schloggen, vad det nu ska kallas… så är det enklare att göra så här än att förklara en massa.
Och även om Baltic Open är ett inarbetat namn på den här tävlingen kan jag inte släppa tanken på att Boltic Open hade funkat bättre i Karlstad…


Han vann idag också, dock inte lika överlägset som den här gången…


Jag undrar…
24 augusti 2011 : Klockan 13:02

Det finns de som undrar varför mitt företag heter Scholm AB.

Jag undrar mer varför man bestämmer sig för att döpa ett företag till det här:


Hjälper de män eller kvinnor?!?


Evigt ung…
23 augusti 2011 : Klockan 21:24

Jag har alltid haft fel. Hela min elitidrottskarriär tittade jag lite snett på de där överåriga gamla gubbarna, och tanterna, som kallades veteraner och som friidrottade. I rest my case, ni har gjort rätt. Det måste ju vara bättre att hålla igång, även om man springer 400 meter på en kvart, än att inte träna alls och bara äta chips istället.

Nästa år arrangerar Kils AIK Friidrott veteran-SM på Sannerudsvallen. Det har de gjort förr. 1986 närmare bestämt. Det var innan jag ens satte min fot på en riktig friidrottsarena. När jag la av hösten 2008 hade jag bestämt mig för att spela fotboll och kanske testa lite annat i träningsväg. Men höjdhoppet var det slut med. Fotboll har det blivit, med varierande framgång. Näst sist i division VII första året, seger i division VII ifjol och just nu, med fem matcher kvar, näst sist i norra värmlandssexan. Jag har gått in i väggen två gånger om på GöteborgsVarvet och klarat mig bättre i Broloppet. Vasaloppet har jag åkt, förvisso öppet spår men lika långt för det, och Vansbrosimningen överlevde jag till min egen förvåning tidigare i sommar.

Men höjdhopp… nja, jag har ju hållit igång lite till ”husbehov”. Hoppade 221 cm på träning och 215 cm i Autolounge Comeback förra vintern och 215 cm igen i Superstars förra sommaren. Men några riktiga tävlingar har jag inte tänkt mig att hoppa mer. Eller hade. För när ett SM, låt vara ”bara” ett veteran-SM, arrangeras på min hemmabana så måste jag ju vara med. Eftersom jag vunnit USM, JSM och SM både inne och ute så är det liksom bara VSM kvar att vinna i sådana sammanhang – och titlar är alltid titlar. Dessutom finns det ju ett mästerskapsrekord, 200 cm, och svenska veteranrekord, 216 cm ute och 223 cm inne, att jaga efter…

Frågan är väl dock hur allvarligt jag ska ta det här och hur högt jag mäktar med att hoppa. Tanken är väl att försöka köra en tre-fyra pass per vecka och varva styrka och hoppövningar, ungefär som på den gamla goda tiden fast i mindre omfång. Kvalitet framför kvantitet, helt enkelt.
Sen var det ju det där med höjden… känns lite ironiskt att svenska M35-rekordet är 90% av mitt personbästa, även om jag inte vet exakt vad jag ska dra för slutsats av det än. Och inte har jag någon aning om jag når de höjderna heller, mer än att jag har en känsla av att jag borde kunna göra det. Om inte annat får jag väl fråga evigt unge Dragutin Topic om råd. Han tycks ha funnit ungdomens källa och har som 40-åring mäktat med hela 224 cm i sommar - världsrekord för den åldersklassen. Vilket får ytterligare en dimension om man lägger till att han också har världsrekord för juniorer med 237 cm…

Nåväl… något personbästa i höjdhopp lär det inte bli vare sig nästa år eller någon annan gång i framtiden. Däremot ska jag försöka mig på att ta mig igenom ett par grenar till på VSM – och där borde jag ha vissa möjligheter. 11.42 på 100 meter skulle kunna gå att slå och 7.18 i längdhopp likaså – båda rekorden härstammar för övrigt från samma kväll på Tingvalla IP, den 13 september 1999. Om det sen blir några fler grenar återstår att se. Men skulle det bara handla om att slå personliga rekord borde jag kanske tävla i slägga istället...

Och apropå inget alls, ettor på gamla klassiska Trackslistan just detta datum genom åren:
1986: Madonna – Papa don’t preach
1997: Puff Daddy & Faith Evans – I’ll be missing you
2003: Per Gessle – Här kommer alla känslorna (På en och samma gång)
2008: Katy Perry – I kissed a girl


These shoes are made for jumping…


Ett nytt hopp…
22 augusti 2011 : Klockan 21:52

Till slut kom jag till ett vägskäl. Där stod en skylt som pekade åt båda håll. Åt ena hållet sa den ”Lägg ner”. Åt andra stod det ”Gör något”. Den menade min hemsida. Jag ville inte lägga ner.

Den senaste nyhetsuppdateringen på förstasidan är daterad till 14 mars. Och det är alltså inte årets 14 mars, utan fjolårets. Har det inte hänt något sedan dess? Jo, det har hänt massor. Jag har till exempel hoppat en uppvisningstävling i höjdhopp, jag har sprungit två halvmaraton, jag har vunnit division VII central tillsammans med ÖDIK, jag har åkt Vasaloppet, simmat i Vansbro, tävlat mot Filip & Fredrik, varit med i På spåret, gett ut två böcker med tvetydigheter och en massa andra roliga saker. Men det står det inget om på den här sidan.

En gång i tiden var jag nog typen som la ner och gav upp. Jag vill gärna tro att jag inte är det längre. Alltså gör jag ett nytt försök. Jag skakar liv i hemsidan med att börja blogga på dem. Förresten heter det väl inte hemsida längre, det heter väl blogg. Så det är väl lika bra att skriva som vore hemsidan en blogg då.

Jag gjorde ett misslyckat försök på temat för ett par år sen. Det är den fliken som heter Bloggen där uppe till höger i menyraden. Jag gör ett nytt försök nu. Som gammal höjdhoppare är jag van vid att ha tre försök. Så misslyckas jag igen så försöker jag förmodligen igen. Vad ska jag skriva om då? Det löser sig nog. Men räkna med att det kommer att handla en del om fotboll med fokus på ett grönvitt lag från Tallmovallen. Det lär dyka upp en hel del böcker eftersom också det är något jag tappat farten med på hemsi… förlåt, bloggen, på sista åren. Det kommer garanterat dyka upp Lego i alla dess former, färger och storlekar. Nästa sommar arrangerar min gamla klubb Kils AIK veteran-SM i friidrott hemma på Sannerudsvallen, jag kommer att hoppa där och den här hem… fan också, bloggen, blir bästa stället att följa vägen dit. Det står ett friidrotts-VM för dörren som kan vara värt att skriva några rader om då och då. Jag föreläser både här och var, jobbar med marknadsföring och studentrekrytering vid Karlstads universitet, det kan vara värt att skriva om. Och så vidare, och så vidare. Nya utmaningar dyker ständigt upp.

Än så länge får layouten och funktionerna på den nya bloggen klassas som rudimentära, men ju fler inlägg det blir och ju större spridning de får, desto mer anledning för mig att styra upp också de detaljerna. Någonstans ska man börja och jag börjar just här och just nu. Var det slutar är det ingen som vet eller ens kan ana.

Naturligtvis är det någon som undrar varför jag börjar med det här just nu och idag. Och naturligtvis finns det en tanke med det. Varför inte börja med något nytt på ett datum då man vet att man kan nå framgång…


Just denna dag för sju år sen plockade jag hem den här…


till toppen av sidan : till förstasidan
©Copyright: Stefan Holm : scholm AB 1999-2011