|
My name is Holm, Stefan Holm | | BIOGRAFI | mitt liv och verk i en sammanställning, typ |
Foto: Jonas Ekströmer Personfakta Namn: Stefan Christian Holm Född: 25 maj 1976 Längd: 1,81 m Vikt: 69-71 kg Bor: Karlstad, Värmland, Sverige Klubb: Kils AIK Friidrott Yrke: Höjdhoppare Familj: Fru Anna och sonen Melwin (född i oktober 2004) Intressen: Sport i allmänhet och friidrott, främst höjdhopp, i synnerhet, läsa böcker, lyssna på musik, lattja med datorn Valspråk: Det ordnar sig, och gör det inte det så går det bra ändå Scholm: Påhittat av nedan omnämnde Magnus Lundqvist. Betyder?? Ärligt talat, det får du räkna ut själv... Personbästan Höjdhopp: 2,40i m - 6/3-2005 / 2,37 m - 13/7-2008 Längdhopp: 7,18 m - 13/9-1999 Stavhopp: 2,50 m - 2/10-1994 (har faktiskt hoppat högre i höjdhopp än i stavhopp i en tiokamp... 2,04 m mot 2,00 m 1993) Tresteg: 12,35i m - 12/12-1991 / 11,91 m - 9/6-1991 60 meter: 7,33 - 14/1-2003 100 meter: 11,42 - 13/9-1999 200 meter: 23,72 - 11/8-1996 110 meter häck: 16,23 - 13/9-1999 Diskus: 21,41 m - 11/9-1999 Kula: 8,49 m - 11/9-1999 Slägga: 16,73 m - 11/9-1999 Spjut: 34,29 m - 11/9-1999 Mitt liv och verk 1976 - föds den 25 maj, enligt sägnen en regnig tisdag. Att det var en tisdag det vet jag, huruvida det verkligen regnade kan jag tyvärr inte minnas. Kom till en värld bestående av mamma Elisabeth, pappa Johnny som på den tiden var fotbollsmålvakt i Östra Deje IK i division 4 och min då treåriga storasyster Veronica. Sen minns jag överhuvudtaget inte mycket förrän: 1980 - Mitt första höjdhoppsminne. Jag och min granne, och tillika polare sedan vi kunde gå, Magnus Lundqvist hoppade någon form av höjdhopp hemma i våran soffa i vardagsrummet. Det slutade med att han bröt armen, kanske därför han valde fotbollen istället. Jag undrar fortfarande om vi kan ha varit influerade av OS i Moskva... 1981 - Tjaaaa, jag fyllde fem år. Min värld bestod av lego, lego och en väldig massa lego. Företog dessutom en resa till Legoland - paradiset just då!! 1982 - Fotbollens riktiga intåg i mitt liv. Med en pappa som varit målvakt i Östra Deje IK i division 4 så fanns naturligtvis fotbollen alltid nära till hands från det jag kunde gå - det är ju inte för inte som bollen är världens bästa leksak. Men det här året var det VM i Spanien och Brasiliens underbara landslag: Zico, Eder, Falcäo, Socrates och Junior och framförallt min store idol, Italiens store hjälte: Paolo Rossi, mannen som sköt Italien till guldet. Jag och Magnus avgjorde VM final mellan Italien och Brasilien varje dag i lekparken. Han vann nästan alltid, konstigt nog eftersom jag var Italien. Kan dock ha berott på att han var en mycket bättre fotbollsspelare än mig. Höjdhopp då?? Det fanns väl där någonstans det också, Magnus pappa byggde en ställning åt oss, högsta höjden på den var 120 - och det var HÖGT. Vi tog väl sisådär 65 cm... 1983 - Året när friidrotten gjorde vad fotbollen gjort året innan. Friidrotts VM i Helsingfors, och på TV hela tiden, och framförallt: Carl Lewis. Som höjdhoppare har naturligtvis Patrik Sjöberg alltid varit min store idol, men det var ändå Carl Lewis som fick mig och Magnus att försöka springa fort och hoppa långt i lekparken. Undrar just hur många VM och OS vi har vunnit i den sandlådan egentligen??? Vi började också kravla oss upp mot 1 meter i höjdhopp, 85 cm om jag inte minns fel - men det var å andra sidan i sax och oftast utan madrass. Började dessutom skolan, vad nu det skulle vara bra för. Eller det var nog ganska bra - de hade ju riktiga ställningar och en "riktig" madrass, upp och över en och tio... 1984 - Problem... EM i fotboll i Frankrike och ett underbart danskt landslag med Preben Elkjaer och Jesper Olsen. Men samtidigt OS i Los Angeles och kung Carl igen - med 4 OS guld, och en åttaåring satt bara och gapade. Att Patrik dessutom tog silver i höjdhoppet gjorde ju inte saken sämre. Men det var ändå fotbollen som dominerade. Hade ju börjat spela på riktigt i Östra Deje IK, nu division 6 klubb, men fortfarande med pappa i målet. Världens bästa lag, i alla fall i mina ögon. Magnus var den lysande stjärnan i alla mina år som fotbollsspelare och jag var kuggen som slog passningar och skrek på lagkompisarna i egenskap av lagkapten. 1985 - Fotbollen var fortfarande det viktigaste, men jag lyckades höja mitt personbästa i höjdhopp till 1,20 meter. Magnus hann dock först, han var ungefär minuter före mig över denna magiska höjd - som jag snart tänker dubbla... Det var dock den sista (senaste??) höjd som han klarade före mig, men han tröttnar aldrig på att påminna mig om detta. Ganska ofta kom vi faktiskt försent till lektionerna den här hösten - det var ju så kul att hoppa höjdhopp med en riktig madrass och riktiga ställningar. 1986 - Diego Armando Maradona!!! För er som har glömt honom kan jag säga att han var en gudabenådad fotbollsspelare som dominerade VM i Mexico och vann guldet till Argentina nästan på egen hand. Han var så gudabenådad så att han till och med hade hjälp av Guds hand, men det är en helt annan historia. Danmark var också ett favoritlag igen - i svensk frånvaro. Slog skolrekord för fjärdeklassare i Forshaga genom att klara 1,27 meter. Misslyckades sedan totalt på kretsmästerskapen (Forshaga, Deje, Hagfors, Munkfors m.m.) och trodde att jag aldrig skulle komma över den förnedringen - det har jag gjort, jag lovar. Rekordet slogs med en centimeter året efter och med ytterligare 5 två år senare. Men jag hade det i alla fall... På hösten började jag träna längdskidåkning i SISU Forshaga och drömde om en karriär som Gunde Svan, men jag var för klen helt enkelt och dessutom ville inte vädergudarna att en skidåkare skulle komma från Värmland. 1987 - Patrik Sjöberg... Världsrekord med 2,42 meter och VM guld och en liten tanig fotbollsspelande elvaåring i Forshaga var djupt imponerad och började drömma om högre höjder för egen del. Hoppade 1,40 meter på skolgymnastiken och var "bara" en dryg meter efter Patrik... Jag ska komma i kapp... Men fortfarande var fotbollen det viktiga och drömmen om en proffskarriär levde kvar. Det här året besegrade vi faktiskt Oddevold, dessutom gjorde jag mål mot dem, de blivande allsvenskarna, och några år senare var jag med att göra mål på och besegra Degerfors. Det fanns alltså en tid när jag hade gjort mål på två allsvenska fotbollslag... nu är inget av lagen kvar i högsta serien längre och mina fotbollsmeriter blir bara sämre och sämre. Men det här året vann jag i alla fall kretsmästerskapet i höjdhopp på 1,30 meter - mitt första mästerskapsguld. I november hängde jag med en klasskompis till friidrottsträningen i Kil och fick träffa Kjell Hällsten och där blev jag kvar. 1988 - 20 februari 1988! Min debut som "riktig" höjdhoppare. Slutade med en fjärdeplats på 1,40 meter vid Länsförsäkringar Cup i Våxnäshallen i Karlstad. Vann gjorde Mikael Johansson från Eds SK på 1,49 meter före Marcus Larsson och Alexander Mossberg från IF Göta. Återigen OS-år och nattvickning när Patrik skulle vinna guld, men ack och ve... han blev "bara" trea och förlorade dessutom sitt världsrekord till Javier Sotomayor, dock inte samtidigt som vi statistiker vet eftersom Cuba bojkottade de olympiska spelen i Seoul - kom sen inte och säg att idrott och politik inte hör i hop. I fotbollen var det sista året med sjumanna och man började nästan bli en riktig fotbollsspelare. Under sommarens hoppande fick jag i alla fall revansch på Mikael, Marcus och Alexander, men det blev ändå Mikael som drog det längsta strået när han hoppade 1,55 meter mot mina 1,51 meter och slog mig på min hemmaplan i min tävling: Goliatspelen på Sannerudsvallen i Kil. Sen dess har vi inte tävlat mot varandra... Någon som känner honom??? Skulle vara kul om han hörde av sig. 1989 - I sommarens sista tävling så noterade jag mitt första klubbrekord, dessutom ett viktigt sådant. Rekordet löd på 1,61 meter, samma höjd som jag slutligen kravlade mig över, och innehades av Håkan Johansson. Han hade dessutom seniorrekordet på 2,05 meter, ja, han hade faktiskt samtliga rekord från 12 år och uppåt. Ett par år senare skulle vi två mötas i betydligt större sammanhang, men mer om det då. Fotbollen hade nu övergått i elvamanna och säsongen gick väl sådär. Vi torskade till exempel mot Degerfors förstalag med 14-0, men vi fick i alla fall vinna några matcher och höll oss kvar i vår serie. I Falun i mars så mötte jag också en liten tanig grabb från Väsby IK som dessutom var känd från TV: Staffan Strand. 1990 - Nu började man bli en riktig höjdhoppare, men det tog sin tid. Under vintern fick min värste antagonist Jon Högblad alla rubriker - han hoppade 1,82 meter redan i januari medan jag tog 1,75 meter en dryg månad senare och han slog mig alltid... Ända tills en regnig och svinkall eftermiddag i Mora i september. Jon hade 13-0 i inbördes möten, men den här dagen besegrade jag honom äntligen och sedan dess har han bara slagit mig vid ett tillfälle - så nu är det 17-14 till mig. Jag blev dock bara tvåa i tävlingen på 1,76 meter, Jonas Jansson från Råby Rekare vann på 1,79 meter. Men det var nytt personbästa med 1 centimeter och nytt klubbrekord - så nu hade jag slagit mitt första av Håkans rekord. Trea i tävlingen blev Andreas Jonsson från Danderyd, en kille som skulle komma att bli min värste konkurrent en följd av år. Fotbollen??? Tja, det var det här året som jag gjorde mål mot Degerfors - igen. Jag hade gjort det en gång tidigare i en cup-match 1985. Annars var det inte mycket som gick vår väg det här året. Veckan efter regnet i Mora så klarade jag 1,83 meter en enormt blåsig söndag i Kil. Resultatet innebar nytt distriktsrekord för Värmland och nu var jag en gång för alla förbi Jon. 1991 - Mitt sista år som fotbollsspelare, mycket beroende på att höjdhoppet gick som det gick. När jag tagit 1,83 meter i september året innan så visste jag att jag kunde hoppa högt - började drömma om 2 meter. I februari kvalificerade jag mig till mitt första ungdoms SM. Veckan innan var jag piskad att klara minst 1,80 meter vid tävlingar i Våxnäshallen. Jag klarade 1,85 meter och fick således åka till Luleå för att slåss om SM guldet. Väl där så hände det osannolika: 1,70, 1,75, 1,79, 1,83, 1,86 och 1,89 meter i första försöken och plötsligt var jag ensam kvar i tävlingen. Jag hade vunnit SM och var ett enda stort leende. Uppe i Luleå träffade jag för första gången Viljo Nousiainen, Patrik Sjöbergs tränare och svensk höjdhoppsguru, och han finns fortfarande i bakgrunden i min träning. Sommaren blev i stort sett ett enda långt triumftåg. Lyckades efter en av historiens jämnaste tävlingar besegra Andreas Jonsson i kampen om guldet vid ungdoms SM i Värnamo. Jag hoppade 1,94 meter och han 1,92 meter, jag slog personbästa med 1 centimeter och han med 7, jag klarade dessutom 3 höjder i tredje försöket. Senare på hösten klarade han 1,98 meter och jag stod kvar där med mina 1,94 meter från Värnamo och var bara tvåa i min åldersklass - men det gav mig en enorm träningsflit. Drömmen om 2 meter då?? Jodå, klockan 11:15, ungefär, den 21 december så låg äntligen ribban kvar på den magiska höjden - på träning. 1992 - Himmel och helvete. En underbar vinter följdes av en besvärlig sommar. Fotbollen var nu lagd på hyllan, även om intresset fortfarande finns kvar, så det var bara höjdhoppet som gällde. I årets första tävling klarade jag 2,05 meter i Falun och slog världen med häpnad. Följde en månad senare upp med 2,08 meter vid ungdoms SM inomhus och slog världen med ännu mer häpnad, bara för att spä på med 2,09 meter den 22 mars. Men sen var det stopp. Under sommaren fick jag problem med att jag inte vågade hoppa när ribban kom upp mot personbästahöjder. Jag klarade upp till 2,05 meter utan problem, men sen gick det bara inte längre - utom en gång. Vid Öresundsspelen fanns hopplusten och känslan där och jag klarade 2,06 meter, mitt bästa resultat den sommaren, och idiothöjde sedan till 2,14 meter och var nära, otroligt nära, att klara. Orsak till höjningen?? Patrik Sjöberg hade tävlingsrekordet på 2,13 meter... och han har det fortfarande. Dessa 2,06 meter var ju dessutom seniorrekord i Kils AIK och distriktsrekord för pojkar 16 i Värmland. En riktigt hård smäll var dessutom att jag inte fick chansen att hoppa i ungdomsfinnkampen i Helsingfors. Jag var ju trots allt den som hoppat högst av 18 åringarna i Sverige (om man räknar mina 2,09 meter inomhus) och var definitivt den som var säkrast över 2 meter, men jag fick hoppa Götas Ungdomsspel på Tingvalla i Karlstad i stället. Jag hoppade 2,05 meter och "finnkämparna" klarade 2,04 meter och 1,95 meter... 1993 - Året då jag för första gången mötte, och fick stryk av, Patrik Sjöberg. Mötet skedde vid inomhus SM i Malmö och Patrik klarade 2,27 meter och jag hoppade 2,03 meter. Patriks resultat stod sig som hallrekord i Atleticum i nästan 6 hela år, men sen slogs det under Bro-Galan 1999 när undertecknad klarade 2,28 meter. Under sommaren gick det upp och det gick ner. Mitt under sommarens värsta regnväder så klarade jag 2,14 meter vid Valbo Youth Games i Gävle och kvalade in till junior EM i spanska/baskiska San Sebastian. Väl där slutade jag 11:a, drabbades av "hälsporre" dagen mellan kval och final, och det gick nästan inte att hoppa. Tyvärr var det inte den enda gången jag drabbades av problem i samband med junior EM. Minns ni Håkan Johansson fortfarade??? Tänkte väl det, vid SM i Borlänge så möttes Kils båda höjdhoppare för första gången, Håkan dock nu i Malmödräkt. Resultatet blev att den lille killen slog den store, mycket beroende på skadeproblem för Håkan. Jag slutade fyra i tävlingen och började så smått kliva in i den svenska senioreliten. Under året fick jag också hoppa ungdomsfinnkampen, tyvärr gick det riktigt dåligt. Stannade på 2,01 meter trots att ribban låg kvar i sista försöket på 2,05 meter och trots att domaren godkände hoppet - men ribban hade lagt sig att vila på en sprint som höll upp en TV kamera på ställningen... ridå!!! 1994 - Besökte Budapest för första gången och slog personbästa med 2,18 meter. Slutade dessutom delad sjua vid junior VM i Lissabon och fick debutera i seniorlandslaget i riktiga Finnkampen. I ungdomsfinnkampen hoppade Andreas Jonsson, som jag efter en "Värnamo-batalj" besegrat vid junior SM i Luleå där jag hoppade 2,14 meter och han 2,12 meter, och Staffan Strand som i den här tävlingen höjde sitt personbästa från 2,04 meter till 2,11 meter och plötsligt var vi tre 76:or över 2,10 meter. Vid stora SM på Ullevi slutade jag tvåa på 2,17 meter, en höjd som både jag och vinnaren Patrick Thavelin från Spårvägen stannade på, och detta innebar att jag faktiskt hade banrekordet på Ullevi när VM började ett drygt år senare - men när Javier Sotomayor klarade 2,20 meter som förste man i kvalet så rök den meriten. Trea på SM var den gamle bekantingen Håkan Johansson, nu i Götas rödvita dräkt. Alltså två killingar på samma SM prispall, men det skulle bli bättre än så. 1995 - Besökte Budapest för andra gången och slog personbästa med 2,21 meter. Under vintern fortsatte Staffan sommarens lyft och vid tävlingar i Örebro besegrade han mig för första gången sedan sommaren 1990. Jag besegrade dock honom vid junior SM inomhus när jag klarade 2,19 meter och han hoppade 2,15 meter. Helgen efter var det senior SM och guldstriden skulle rimligtvis stå mellan mig och Staffan, och bara mig och Staffan. Men mot alla vettiga och logiska tips så kom Håkan Johansson från ingenstans och blåste juniorerna på guldet, dessutom blåste Staffan mig på silvret efter en rafflande slutstrid. Först tog jag 2,19 meter i mitt första försök, direkt följt av att Staffan gjorde samma sak, bara för att se Håkan svinga sig över 2,21 meter. Detta resulterade i att jag och Håkan fick representera Sverige vid Inomhuslandskampen i Kuopio. Två killingar i samma landslag, och bara för att fullborda allt så hoppade dessutom Emelie Färdigh (Kils AIK 1989-1991) i damtävlingen. Men för att hålla ner Kils totala dominans så var också Kajsa Bergqvist med. Sommaren började bra. Var nere i Spanien på träningsläger tillsammans med Viljo Nousianien, ett gäng göteborgare och Staffan. Gick över 2,20 meter för första gången den 30 maj och följde alltså upp med 2,21 meter i Budapest några veckor senare. Men sen var det tvärstopp... den 3 juli ryckte jag in i lumpen och därmed var den sommaren förstörd. Hoppningen vägrade fungera och mitt givna SM guld hamnade i Staffans händer och av min gjutna junior EM medalj blev intet, jag slutade sexa och var vansinnig på systemet och de "små gröna as som försökte göra mig till man". Faktum var att jag inte fick mitt hoppande att fungera igen förr&aml;n nästan ett år senare. 1996 - Vintern var en katastrof på alla sätt och vis. Lumpen var ett enda långt lidande, okej, jag gjorde malajtjänst på inskrivningskontoret i Karlstad, men min inställning till det hela gjorde ju knappast saken bättre. Jag hatade varje minut av min militärtjänst och ville att så många som möjligt i plutonen och bland majorer, löjtnanter och fänrikar skulle veta det. Sommaren blev däremot betydligt bättre även om det var lögn att besegra Staffan. Han tog alltid i första om jag tog i andra och tog jag i första så tog han en högre höjd, enda gången jag lyckades slå honom var i decimeterdjupt vatten i Finland när jag hoppade 2,10 meter och han klarade 2,05 meter, sommarens sämsta insatser för oss båda. Började dock bli en säker 2,20 meters man och det var ett plus. Som kuriosa kan ju nämnas att jag äntligen fick hoppningen att funka på min 20 års dag. Vid tävlingar i finska Leppävirta klarade jag 2,21 meter, tangerat personbästa och blev genom det uttagen till Europacupen. Lyckades också efter sju sorger, åtta bedrövelser och närmare 30 försök slå Rune Alméns 22 år gamla distriksrekord för seniorer. Detta när jag slutade tvåa på SM, efter Staffan naturligtvis, på 2,26 meter som jag klarade i mitt andra försök efter att han tagit i sitt första - naturligtvis. Men jag var i alla fall närmast att klara ytterligare en höjd. Lyckades också med den otroliga bedriften att i samtliga tre landslagsuppdrag hoppa 2,21 meter. Först vid Europacupen i Madrid, sedan vid Finnkampen i Helsingfors och slutligen vid den Nordiska Juniorlandskampen i norska Fredrikstad. 1997 - Lite repris av 1992 - en otrolig vinter följd av en miserabel sommar. En grym revanschlust, beroende på två helt skilda faktorer, gjorde att jag tränade bättre än någonsin under hösten 1996 och det gav resultat. Efter 2,20 meter i Falun och inomhuspersonbästa så var nästa tävling i norska Stange. En liten kille från Kil mot Steinar Hoen, Tim Forsyth, Dragutin Topic med flera och som pappa sa kvällen innan: "Det är nästan lite läge för en skräll i morgon va?" Skrällen kom när jag besegrade fyra OS-finalister från Atlanta, varav två dessutom vunnit EM, på en gång. Egentligen var det inte jag som hoppade så otroligt bra, jag tog visserligen 2,25 meter, men att jag vann berodde lika mycket på att de andra hoppade dåligt. Men det var några sköna skalper i alla fall. Tre veckor senare fick jag äntligen vinna mitt första senior SM, efter en fjärdeplats, två brons och tre silver för mig och tio års väntan för Kils AIK. I Malmö hoppade jag 2,26 meter och besegrade Staffan med 10 cm och fick äntligen kliva överst på en SM prispall. En vecka senare chockade jag alla, utom möjligen mig själv, när jag vid junior SM i Eskilstuna som tredje svensk genom tiderna klarade 2,30 meter. Inomhussäsongen slutade med en delad åttonde plats vid inomhus VM i Paris och jag verkade gå mot en skön sommar. Men i mitten av maj gick min fot sönder, jag bet ihop och hoppade vidare och fick ondare och ondare tills jag hade ONT!!! Den sista smällen blev vid Europacupen i Dublin första helgen i juni och sen tävlade jag inte alls på två månader. Samtidigt som jag led den skadades alla kval så passade Staffan på att vinna junior EM för 22 åringar och återigen så gick ett junior EM mig förbi. Sen fick man sitta hemma framför TV:n och se Staffan hoppa VM i Aten och det var ju inte heller skitkul, om man säger så Kom dock tillbaka i tid för att vinna junior SM i Karlstad, i Staffans frånvaro, och delade sedan segern i Finnkampen med honom, dessutom med Thomas Hansson på tredjeplats. En svensk trippel i höjdhoppet och bad i vattengraven - definitivt ett av mina ljusaste finnkampsminnen. 1998 - Tvärtom mot 1997 - en seg och trist vinter följd av en näst intill sagolik sommar. Hela vintern var jag totalt omotiverad och oengagerad och hade ingen lust att hoppa. Lyckades dock klara 2,25 meter vid Inomhuslandskampen i Malmö och kvalade på så vis in till inomhus EM i Valencia följande helg. Men den tävlingen var förlorad redan innan och redan bortglömd. Sommaren började i snöblandat regn med 2,15 meter i norska Florĝ, året innan hade jag hoppat 2,20 meter vid samma tävling - skadad!! Dessutom tvingades jag lifta hem halva vägen från Oslo... Men ändå kändes det som att det var på gång. Det lossnade också en månad senare när jag var i Andorra, av alla ställen, och flög skyhögt över 2,26 meter och klarade kvalet till EM i Budapest. En månad senare gick jag från näst intill anonym till guldhopp vid EM och allt beroende på 2,33 meter vid nordiska juniorlandskampen i finska Eurajoki. Nu blev det dock ingen medalj när det väl begav sig i Budapest utan jag fortsatte min påbörjade svit: 2,18 - 2,21 - 2,24 i kvalet och 2,27 meter i finalen och slutade sjua, med Staffan som åtta. En dryg vecka efter EM missen åkte jag och Staffan på turné: Helsingfors på fredag och dubbelseger i Finnkampen, sen flygresa modell värre på lördag: Helsingfors - Stockholm - Köpenhamn - Rom och sedan buss till Rieti där vi blev tvåa och trea efter Sotomayor på söndagen och sen i väg till Berlin där jag lyckades besegra Sotomayor och där Staffan slutade trea och samtidigt kvalade vi båda in till Grand Prix finalen som skulle avgöras i Moskva - vilket veckoslut och vilken säsongsavslutning!!! Moskva var en upplevelse för sig mitt i det ekonomiska kaoset när rubelns värde halverades på ett dygn och priset på D skivor fördubblades på en eftermiddag och där Sotomayor visade vem som bestämde och Staffan kvitterade till 25-25 i inbördes möten mellan "Piff och Puff". 1999 - Blev inte riktigt som jag hade tänkt mig - bättre än någonsin på träning med hur många 2,25 metershopp som helst, men ändå inte mer än 2,32 meter som bäst på tävling. Men vi tar det från början. Kanonöppning med 2,27 meter i Umeå tidigt i januari och klar för inomhus VM - alla var hur nöjda och imponerade som helst, utom jag själv... jag hade satsat på 2,31 meter - minst. Vann ISM för tredje året i rad, raderade ut Sjöbergs hallrekord i Atleticum i Malmö genom att hoppa 2,28 meter på Bro-galan, pressade Sotomayor i Globen då jag tog 2,29 meter - men fullträffen uteblev. Sjätteplatsen på IVM i japanska Maebashi var också en klar missräkning. Sommaren började hur bra som helst, jämfört med 1998. 2,24 meter i premiären, 2,26 meter några dagar senare i Kil och seger vid Europacupen i Lahtis en vecka senare... men sen låste det sig - varvade kanonresultat som 2,31 meter i Kroatiens huvudstad Zagreb med katastrofhoppning i den norska diton Oslo med 2,15 meter. Sommarens höjdpunkt blev tyvärr inte alls VM finalen i Sevilla där jag bara slutade 10:a, visserligen med medaljkänning men det står inte i några historieböcker, utan istället blev det SM på Heleneholms IP som blev säsongens "clou" - andra raka guldet och på nytt mästerskapsrekord: 2,31 meter - en cm över Sjöbergs 13 år gamla rekord. Alltid skönt att radera ut "den stores" rekord. Lyckades dessutom vinna DN-galan, och det är ju det största man kan vinna på svensk mark. Tyvärr misslyckades jag fullständigt i två av sommarens viktigaste tävlingar: Göta-galan på "nästan hemmaplan" i Karlstad och Finnkampen i Göteborg - revansch så snart som möjligt... Sammanfattningsvis blev 1999 något av ett mellanår höjdhoppsmässigt - men förhoppningsvis kan jag lära mig av mina misstag och få ett bättre 2000. Tillbringade dessutom större delen av november i Australien som en förberedelse för OS där nästa år - ett fantastiskt land och en nyttig upplevelse att ha varit där. 2000 - Det var ju året när hela världen skulle gå under och det Y2K hit och milleniumhets dit... världen gick inte under och jag hade, rent höjdhoppsmässigt mitt bästa år i karriären. Lyckades nästan fullt ut på de stora mästerskapen - slutade fyra på både inomhus EM i Gent i slutet av februari och avslutade säsongen med ännu en bitter fjärdeplats vid OS i Sydney, millimeter från medalj, ära och berömmelse. Inomhussäsongen var annars ganska ojämn, tre tävlingar över 2,30 meter och tre tävlingar på 2,20 meter eller 2,22 meter. Utomhussäsongen var betydligt stabilare, även om det var ett litet helvete att komma in på de stora galorna i början av säsongen. Och som ett brev på posten började jag få ont i hoppfoten alldeles lagom till att formen infann sig. Fick en välriktad cortison-spruta och var back in business lagom till Finnkampen där jag återigen vann i Helsingfors och dessutom återigen förbättrade mitt personbästa i Finland - den här gången till 2,34 meter... Annars handlade mycket av snacket om Sotomayor och hans plötsligt upphävda dopingavstängning med mycket vaga motiveringar från IAAF:s sida - synd bara att han var en av de tre som besegrade mig i Sydney sen. Dessutom fick världen se en ny 2,40 meters man födas i ryske Voronin som med ett makalöst hopp gled över den drömgränsen i London i samma veva som Sotomayor blev frikänd, men på OS misslyckades han totalt. Sydney var naturligtvis höjdpunkten på året. Bara att kliva in på Stadium Australia i Sydney var fantastiskt, jag kommer aldrig att glömma känslan inför mitt första kvalhopp: Ribban på 2,20 meter, jag drog ett djupt andetag, tittade mot andra sidan stadion där den olympiska elden brann och tänkte att "Äntligen här, äntligen OS - here we go!!". Allting med OS var otroligt, plötligt var det värt allt slit i träningen, allt blod, all svett, alla tårar. Ett olympiskt spel är något så oerhört att det inte går att beskriva för någon som inte varit där - och Sydney var enligt alla bedömare de bästa spelen någonsin, så jag hade kanske tur som fick debutera där. Årets slagna Sjöbergrekord: Mästerskapsrekordet vid inomhus SM när jag klarade 2,31 meter i Bollnäs och landskampsrekordet för finnkampen efter 2,34 meter i Helsingfors. Året avslutades för övrigt i Stockholm på ett hejdundrande nyårskalas med TV3 Sport - en kul avslutning på ett bra år!! Årskrönika: 2000 : 2001 : 2002 : 2003 : 2004 : 2005 : 2006 |