för mycket i finalen
Kvinnliga idrottare är som ett eko av alla gamla parodier på jante och sosseri och tankar på att ingen får förhäva sig. Till och med friidrotten är som en lagsport fast sporten är så individuellt att man knappt kan hitta motsvarigheten i idrottsvärlden.
I mångkampen kan man i och för sig förstå att de blir tajta. De lever två tunga dygn med varandra. Och när det är över och de överlevt utan skador och övertramp så tar de numera sitt gemensamma ärevarv. Det är en tradition sen Birmingham, säger Carolina Klüft och det stämmer säkert.
Det ser fint ut. Jag gillar det.
Men VM:s finaste idrottsstund var ju inte mångkampen. Inte ens längdhoppet i mångkampen, fast vi svenskar gärna vill tro det.
Det var inte ens 3 000 meter hinder med den bisarra slutuppgörelsen och de olika faserna av loppet där Saif Saeed Shaheen ena stunden ryckte och ena stunden såg ut som han skulle dö av trötthet och där det slutade i en brödrafejd där det handlade om att svika sitt land och att rika länder som Quatar köper idrottsmän ungefär som om de vore en fotbollsklubb typ Milan.
Fast Milan betalar kanske lite mer än den lön som Shaheen erbjudits på 1 000 dollar i månaden resten av livet.
Som att vinna en VM-final i fotboll med 5-0
VM:s största stund var ju damernas höjdhopp. Kanske var det i realiteten den enda grenen i VM som höll verkligt hög klass. De andra grenarna haltar efter dopningseran men höjdhoppet nosar på gamla resultat och vi fick till och med se ett världsrekordförsök som var på allvar.
Och vi fick se en höjdhoppare i Hestrie Cloete som tog alla hopp i första försöket ända fram till 2,06. Det är så stort att det knappt går att tänka. Det är som att vinna en VM-final i fotboll med 5–0, för att ta en något förvirrad och haltande jämförelse.
Hestrie Cloete gick in på begynnelsehöjden 1,85 och sen fortsatte hon till slutet med tre försök på världsrekordhöjden 2,10.
Men det är också där problemet ligger.
Tjejer är ofattbart mesiga. Cloete är säker på höjder kring två meter men måste ändå in och lalla på 85, 90, 95, 98 och 2,00. Hon måste tydligen hoppa på allt.
Kajsa Bergqvist gjorde likadant vilket ju måste anses vara vansinnigt med tanke på hennes onda häl. En enda tjej vågade överhuvudtaget stå över ingångshöjden och det var den 19-åriga välsminkade kroatiskan Blanka Vlasic som sticker ut på flera sätt i och med att hon antyder en smula glamour i den sossiga höjdhopparskolan.
Annars hoppar alla hela tiden – en för alla, alla för en.
Man kan tycka att det här är fint.
Jag har frågat Kajsa vid nåt tillfälle och jag fattade hennes svar som att det hinner gå så lång tid mellan hoppen att man tappar koncentration och uppvärmning.
Men följden blir ju att hopparna är onödigt trötta på de höga höjderna. Cloete hade säkert gjort bättre hopp på 2,10 om det varit hennes fjärde hopp.
Kajsa hade till och med kanske klarat 2,02 i första om det inte varit hennes nionde hopp.
För en sak vet vi ju; nästan alla världsrekord har satts nånstans där kring femte hoppet. Patrik Sjöbergs 2,42 i tredje försöket på Stadion var hans sjätte hopp. Han hoppade på 24, 30, 35 och 42. Sotomayors 2,45 i andra försöket var hans femte hopp.
Publicerad i Aftonbladet: 2003-09-07